Min superpedagogiska uppfostran

Det här inlägget är en favorit i repris från min gamla blogg, ursprungligen publicerat 2018 (Alltså när Elton skulle fylla två år).

Efter att jag skrev inlägget om hur vi förberett Elton på att få ett syskon har jag fått många kommentarer i stil med hur pedagogisk min uppfostran verkar vara. Oftast följs kommentaren av något nedstämt som ”så genomtänkt är verkligen inte jag i min vardag med barnen”.

Men hörni, det är ju inte jag heller! Vi lever ju alla ett liv som börjar i någon ände och med hjälp av händelser längs vägen hamnar vi ju till slut lite längre fram. Det mesta sker alltså i naturlig följd utan att jag planerat varje litet steg. Som det här med att förbereda Elton på att få ett syskon. Där började vi berätta på en nivå som passade honom där han befann sig då och med tiden kunde vi utveckla det som skulle hända eftersom han helt enkelt förstod mer och mer. Sammanfattat i efterhand ser det ju ut som att jag gjort en riktigt omfattande plan men allt har alltså skett organiskt. Det enda riktiga trixet med det här är ju faktiskt att börja.

Men visst, jag kan erkänna att jag under mina bra dagar (= de när jag inte är supertrött eller stressad) faktiskt känner mig rätt pedagogisk. Eller såhär; jag försöker anamma ett nära föräldraskap och när jag lyssnar på Eltons signaler/mina instinkter ger det mig ofta bra förutsättningar på den fronten.

Det jag försöker tänka mest på är att lyssna på och prata med mitt barn eftersom han verkar uppskatta det. Jag är faktiskt inte speciellt road av att leka lekar (tur att barnen brukar reda ut det bra själv med bara lite stöttning) (eller okej jag gillar allt som är konkret men fantasilekar som bara existerar i ett barns huvud är för mig Zzzz) utan jag uppskattar främst att dela det dagliga livet med mitt barn. En promenad hem från förskolan kan ta flera timmar om vi tar oss tiden att upptäcka. Under dessa promenader pratar vi mycket om vad vi ser och jag försöker förklara efter bästa förmåga. Elton har själv börjat säga “det betyder?” om han inte förstår vad jag säger och “mamma prata om det” ifall han vill att jag ska förklara vad en sång eller ett begrepp handlar om.

Det här är alltså inte något med en bakomliggande tanke från min sida utan bara hur jag uppfattar att mitt barn vill lära känna världen. Han har ett rikt språk, är nyfiken och mår bäst av att ha koll på läget. Han är väldigt stresskänslig och därför funkar det alltid bäst att förbereda och förankra det som sker hos honom. Så mitt sätt att vara + hans sätt att vara = en rätt naturlig pedagogisk miljö som jag hoppas att andra kan inspireras av istället för att den ska stressa. Det är varken jag som är en supermamma eller du som har någon brist, jag lovar.

Edit 2021: Under årens lopp har jag fått många kommentarer om att jag borde utbilda mig till pedagog i förskolan eller jobba i förskoleklass. Men jag har faktiskt redan läst några år på lärarprogrammet, jobbat en liten sväng på mellanstadiet, vikarierat på både högstadieskolor och gymnasie samt haft längre vikariat på förskolor under flera år. Och tyvärr måste jag säga att det uppdrag läraryrket numera innehar inte alls stämmer överens med den bilden jag tror att många har av vad en pedagogs främsta uppgifter är. För ofta får jag dessa kommentarer i samband med att jag lägger upp tips på pyssel jag gjort ihop med barnen osv. Jag tycker att ALLA som jobbar med barn inom skola och omsorg är helt fantastiska, jag önskar så att ni fick gå till jobbet och göra det ni faktiskt ska göra med rätt resurser och stöd. Men jag går alltså inte i tankarna att återuppta min utbildning.

Däremot så är min dröm just nu att få skriva färdigt på det bokmanus jag så sakta började på i våras. Det innehåller precis allt det ni brukar efterlysa och uppskatta så håll tummarna för att det i framtiden leder till något mer än ett textdokument i min dator.

Att få ett syskon – såhär förberedde vi Elton

Det här inlägget är en favorit i repris från min gamla blogg. Det publicerades ursprungligen strax efter att vårt andra barn, Noah, föddes. Då var Elton två år gammal.

“Jag hör att du verkligen har tänkt igenom det här” sa den fantastiska barnmorskan jag diskuterade min hemgång från BB med. Hon var så fin som tog sig tid att försöka förbereda mig på att Elton skulle kännas både större, mer högljudd, burdus och även smutsigare än när jag lämnade honom för att åka in och föda. Men jag hade redan förstått allt det och som sagt verkligen tänkt igenom mötet mellan mina båda söner och hur det skulle bli att komma hem med ett syskon. Ändå var “vad har jag gjort?” den tanke som dök upp i mitt huvud flest gånger under dagarna som sen följde.

Det skulle visa sig vara en känsla som försvann relativt fort men oj, vad mycket ångest som rymdes i mitt bröst under de första skälvande dygnen som tvåbarnsmamma. I det här inlägget tänkte jag berätta lite om hur vi förberedde Elton på att vi skulle komma hem med ett syskon. Och hur allt blev såklart!

Elton 1,5 år

Elton var 1,5 år när jag blev gravid och även om han säkert märkte att något var annorlunda med mig (pga mådde helt sjukt illa) så kändes det inte nödvändigt att dela med sig av nyheten till honom i början.

Först efter några månader berättade vi att det bodde en bebis i hans mammas mage. Jag är helt hundra på att han inte fattade något alls av vad det innebar just då men tror ändå att det var en bra start. Jag anser att han tog Noahs ankomst väldigt bra och trots att vi inte hade någon speciell strategi kändes han väl förberedd. Såhär gjorde vi:

Träffar kusin Elise för första gången

Efter fem månader fick vi äntligen göra rutinultraljudet (Elton var alltså inte med på det men vi berättade att vi skulle in och kika på bebisen) och efter det fick han reda på att det var en liten lillebror där inne. Jag visade bilderna vi fått med hem och tog även fram Eltons ultraljudsbilder för att visa att vi åkte in för att kika på honom också när han låg i magen.

Nästa steg var att peka ut och prata om andra personer i vår närhet med bebisar i magen. Vi sa aldrig att Elton skulle bli storebror såhär tidigt eftersom han inte verkade greppa allt och då kändes det hemskt att tvinga honom att bli något han inte kunde förstå. Istället pratade vi alltså om att kusin Ivar också hade en bebis i sin mammas mage och benämnde helt enkelt sagda unge (som numera är världens finaste Elise, 6 månader) som Ivars bebis.

Vi försökte aldrig hypa faktumet att det skulle komma ett till barn i familjen utan poängterade istället hur tråkig en bebis är. Därför fick jag, på Eltons begäran, om och om igen rabbla allt en bebis inte kan.

20 dagar innan Noah föddes

Kontinuerligt under den här tiden försökte jag även introducera en docka i våra lekar. Den fick sova i en liten säng där vi bäddade ner den, jag “ammade” (även det var något vi fick börja prata mycket om igen) och tröstade och hade den i knät mycket för att visa att små bebisar inte kan sitta själva utan behöver ligga mycket hos sin mamma.

Så småningom började det födas bebisar bland de vi kände och då blev det lättare för Elton att förstå hur små och tråkiga (hehe) de faktiskt var. Då frågade han om han fick följa med mig till BVC och efter den första gången (då han fick “lyssna på lillebror” och sköta alla apparater) följde han med två gånger till – båda på hans initiativ. Efter det lekte vi mycket “mäta mammas mage” och han pratade ofta om att den “skulle spricka” så att bebisen kom ut.

Elton som nyfödd 2016

Han visste som sagt att den skulle komma ut men inte hur och eftersom han aldrig frågade (vilket inte är så konstigt vid två års ålder) berättade jag inte det. Däremot pratade jag mycket om BB för att försöka föreberda honom på att vi skulle vara borta. Jag visade bilder på när han låg och sov med oss på BB och pratade helt enkelt om att mamman och bebisen brukar sova där en natt när bebisen kommit. Viktigt var även att berätta att lillebror skulle få följa med hem och sen stanna där med oss för alltid.

Vi lät Elton vara delaktig i så mycket som möjligt kring lillebrors ankomst och frågade till exempel honom vad han tyckte att han skulle heta. Han hade tre förslag vilka var Isak, Bobbe Bälg och Noak. Just Noak var faktiskt det förslag som gjorde att vi landade i att han fick heta Noah. Fint ändå!

Vi bestämde oss även för att köpa en storebrorspresent men till skillnad från hos många andra var den inte hemlig. Jag sa istället att det är vanligt att den nya bebisen ger en present till sitt stora syskon och frågade vad han ville ha. Detta ändrade sig några gånger under de sista veckorna av graviditeten men det blev ett enkelt sätt för oss att prata om lillebrors ankomst mer konkret. Han hade även spanat in en leksaksbil på macken som han ville köpa och jag svarade att vi kunde göra det när lillebror kommit. Han väntade säkert två eller tre månader på att få köpa den där lilla bilen och påminde oss ofta om att det var dags “när lillebror kommit”.

I slutet på sommaren fick många kompisar på förskolan småsyskon och vi tittade ofta på bilder av dem. Då passade jag även på att säga “När X fick sin lillasyster var hans farmor där och passade honom. Vill du att vi ska fråga farmor och farfar om de vill komma hit när lillebror ska komma ut?” vilket han tyckte lät toppen. Vi fortsatte prata mycket om att de skulle komma då och gjorde även upp en plan för vilka roliga leksaker de skulle ta med sig hemifrån som han skulle få låna då.

Nyfödd Noah 2018

Dagen då Noah föddes förberedde vi Elton på att farmor och farfar skulle komma och hämta honom men vi sa inte mer om varför eller att vi inte skulle vara med. Det gick hur bra som helst och efter tre timmar med dem kunde Viktor komma hem igen (han fick inte stanna på BB). När han väl var hemma igen började han prata med Elton om att de skulle åka och hämta mig dagen efter. Vi ville inte säga “mamma och lillebror” för mycket utan lät Elton själv bestämma i vilken takt han ville bekanta sig med den nya krabaten.

När de väl kom till sjukhuset hade jag lagt Noah i förlossningens lilla genomskinliga balja och lät pappa, farmor och farfar gå dit och beundra underverket samtidigt som jag sprang och mötte Elton med en bamsekram. Det kändes viktigt för mig att inte ha bebisen i famnen eftersom jag där och då först och främst var Eltons mamma. Eftersom Noah sov kunde jag lägga allt fokus på min stora kille och som sagt låta honom bekanta sig med lillebror i lugn och ro.

Ensam frukost med Elton

När vi kom hem var E nyfiken och ville klappa och titta på N men ganska snart ville han istället leka med mig. Vi tog på oss och gick och köpte den efterlängtade bilen på macken och ägnade resten av dagen åt varandra. Inte så att jag aktade mig för att vara med Noah på grund av eventuell svartsjuka utan verkligen bara för att jag ville få vara med min stora lilla kille – som mycket riktigt kändes helt extremt stor när vi sågs igen efter förlossningen.

Även morgonen därpå valde jag att spendera på tu man hand med Elton och under tiden som dagen gick fick Noah vara med mer och mer. Jag förstår att det kanske låter väldigt extremt när det är uppspaltat såhär; att vi behövde förbereda vårt barn så in i minsta detalj. Men 1. Det har som sagt skett helt naturligt och inte varit något vi planerat 2. Det ÄR en stor omställning att få ett syskon 3. Vi är medvetna om att vi har ett stresskänsligt barn och därför funkade detta bra för OSS.

Första bilden på bröderna ihop ❤

Det har tagit sin lilla tid att få Elton att helt och fullt vänja sig vid sin lillebror men nu, efter sex veckor, börjar det verka självklart för honom att han finns här hos oss. Han vaknar inte längre ifall Noah är ledsen på natten och frågar inte konstant var han är (vilket han gjorde i början, trots att han kunde ligga mitt framför ögonen på honom) och kan till och med låta honom sova utan att vilja väcka honom hela tiden. I början pratade han fortfarande om “alla tre” i sin familj (sig själv inräknad) men börjar allt mer inkludera Noah på ett helt självklart sätt. Den första veckan sa han aldrig ens hans namn utan refererade bara till honom som lillebror eller bebisen men det släppte som sagt rätt fort.

Hur som helst så känns det verkligen som att de fick en bra start ihop, våra två skruttar. Det är kämpigt ibland men jag har aldrig ångrat en sekund att vi skaffade barn med två års mellanrum. Eller jo, jag tänkte ju “vad har jag gjort?” flera gånger de där första dygnen men den delen hörde till någon slags baby blues som snabbt försvann.

Bästa kompisarna 2021

Edit 2021: Två år efter att Noah föddes väntade vi barn igen och valde att åter igen förbereda barnen på resan. Vi använde oss av samma metod som ovan men la även till två böcker som vi har tyckt varit superbra. Det är den här och den här. Jag har skrivit lite mer om det här med ett tredje barn HÄR.

När jag kom hem från BB med Li (som vår minsting heter) sov båda killarna och jag kröp därför ner med henne i sängen ihop med Noah. Han vaknade till en gång under natten och klappade mig på magen där Li just då låg och sov. Då utbrast han med ett fniss “det är bebisen, det är bebisen!” och sen dess har han varit störtförälskad i henne. Nu, när hon kan krypa och ta båda killarnas grejer är hon kanske inte lika poppis längre (“snälla ta boooort henne” skriker de i kör) men snart kan även hon vara med och leka. Syskon är toppen. Är så glad att de har varandra!

Sommarserien

Varje annalkande sommar känner jag samma längtan efter att få djupdyka ner i en annan tillvaro och bara försvinna i den världen för ett tag. Missförstå mig inte, jag vill inte fly från den sommar som spirar utanför fönstret men samtidigt som jag njuter här längtar mitt inre efter att få placera en del av mig i ett annat slags samhälle. Jag tror att känslan kommer från min ungdom då jag vältrade mig i sweet valley high-serien och lätt kunde plöja två böcker om dagen. Det där, stereotypa amerikanska, har liksom etsat sig fast och blivit något jag förknippar med sommarens sköna dagar.

Därför införde Viktor och jag för några (faktiskt tio!) år sedan en tradition vi kallar för sommarserien. Det går helt enkelt ut på att vi väljer en avslutad tv-serie och sen ser den från början till slut under sommarens gång. Jag vet, tv-tittande ÄR kanske inte det man direkt förknippad med den här årstiden men innan barn kändes det lyxigt att kunna dra sig tillbaka för lite siesta under dagarna då solen stekte och att få köra ett riktigt maraton när regnet öste nu. Nu, när vi har tre små kids, är det ju inte på tal om att titta på tv dagtid vilket medför att vi inte sett så tunga serier de senaste åren och förra året missade vi visst den här tradition totalt. Jaja, så kan det va.

Vill ni veta vilka vi har sett hittills? Okej, här kommer listan:

2019 Veep

2018 Big love

2017 Mad Men

2016 Treme

2015 Downton Abbey

2014 Six Feet Under

2013 Oz

2012 Sopranos

2011 The Wire

Jag har älskat alla dessa världar under tiden som vi dykt in i dem men de som nog lämnat minst spår i mig är Six Feet Under och Veep. Den serie som absolut fyllt mig med mest är Treme. Dels för att det var sommaren då vi precis blivit föräldrar till vårt första barn och allt var så speciellt. Men också för att den visade mig en kultur jag faktiskt inte ens visste existerade. Tyckte också att den skildrar efterspelet av en katastrof så bra. Tips tips!

Men ja, nu återstår alltså frågan. Vilken serie blir det i år? Har ni tips (som gärna utgår lite ifrån det vi gillar 👆) blir jag så glad! Andra stora monsterkörare som Game of Thrones och Breaking Bad har vi redan sett och Arrested Development och Parks ans Rec fastnade vi inte för men tipsa gärna!

Vägen till en diagnos (tidiga tecken och en första utredning)

För några veckor sedan la jag upp ett lite längre inlägg på instagram (här för dig som missat och eventuellt vill läsa in sig) där jag berättade att vi inlett en utredning för vårt ena barns skull. Det är oerhört svårt för mig att skriva om detta ämne eftersom jag dels vill dela med mig om hur det är för oss (eftersom ensamheten i det ofta är oerhört stor) och för att jag vill öka förståelsen hos de man möter. Dessutom känns det bra att kunna berätta hur själva vägen från remiss till en eventuell diagnos kan se ut och hur många år det kan tänkas ta, ifall någon annan familj går och funderar på samma sak. Men samtidigt som jag mår bra av att få vara ärlig och skriva av mig så är jag väldigt mån om att ge rätt bild av vårt barn och framför allt att inte kränka honom. Risken att jag gör det sistnämnda är ändå stor eftersom jag delar så pass mycket om en annan person utan hans godkännande. Därför behöver jag röra mig rätt varsamt inom det jag nu ska ta upp.

För er som inte orkar läsa hela inlägget har vår resa sett ut såhär:

2 års ålder: fick han resurs på förskolan (på initiativ av pedagogerna där)

4 års ålder: vad jag om en utredning via BVC (vilket är vägen man går för så små barn)

4 år och 9 månader: en första utredning med en psykolog som hade ett grundläggande samtal med mig och E’s pappa, genomförde tester ihop med E, observerade honom på förskolan samt ställde frågor till personalen och senare även hade ett återgivningssamtal med oss föräldrar + pedagoger. Där fick vi ta del av allt psykologen kommit fram till. Hen skickade även hem samma underlag i pappersformat till oss.

Nu: psykologen beslutade att skicka tillbaka ärendet till BVC med en uppmaning att de ska skicka vidare det till bup. Vi omfattas av 90 dagars-garantin men förväntas då få en återkoppling och att vi sedan har ca 2 års väntetid framför oss innan en diagnosutredning. Jag återkommer med andra ord!

Som så många gånger förr nämnde jag i min text att jag ”alltid” vetat att det här var vad som väntade oss (alltså en utredning och en eventuell diagnos) och med alltid menar jag att jag började känna det på hans sätt att vara när han var runt 3-4 månader gammal. Detta fick många att skriva privata meddelande och be mig lista vad det var jag la märke till. Det här är dock en sån sak som jag fått bolla med mig själv och bestämma att jag inte vill gå in på. Dels för att värna om mitt barns integritet men också för att det är så hiiiimla små barn vi pratar om. Jag vill verkligen inte att någon nybliven förälder ska gå runt och leta tecken på att ens barn inte passar mallen. För såhär; är det något som ”inte stämmer” så känner du det nog redan på dig. Är det något som ”inte stämmer” (enligt mallen alltså, ditt barn stämmer i allra högsta grad!) och du INTE lagt märke till det än betyder det 1. att du kommer få reda på det förr eller senare eller 2. att ni kommer kunna leva ett anpassat liv runt svårigheterna utan att ni reflekterar vidare över det/”behöver” en diagnos. Med andra ord; alla barn är olika, alla barn är kluriga att förstå sig på i perioder men upplever du som förälder att du eller ditt barn kämpar med något råder jag dig ALLTID att ta hjälp oavsett om det är en diagnos eller inte som väntar i framtiden. Och med hjälp menar jag alltså inte nödvändigtvis så som vi gjort utan läs bra litteratur (mer om det sen!), vänd dig till personer med kunskap i din närhet, ta upp det hos förskolepersonal osv osv. Många barn behöver bra mycket mer stöttning i vissa situationer eller perioder än vad vi vuxna ibland förstår och många beteenden kan vara ett resultat av att de saknar något annat. Ett nytt perspektiv och lite vägledning kan i sådana fall räcka mycket längre än man tror.

Dessutom har jag nu förstått att adhd (som är den diagnos jag främst tror att jag och min familj förhåller oss till) är en föränderlig diagnos där personen i fråga kan få diagnosen avskriven ifall hen inte längre lider av svårigheterna funktionsnedsättningen orsakar. Med andra ord; lita på ditt inre och var inte rädd för att sträcka ut en hand om du känner att barnet behöver mer stöttning. Det behöver inte betyda en stämpel för livet, det behöver inte betyda att hen är ”si eller så” utan det går att få hjälp på vägen under den period ni behöver det utan att det ska bli en grej.

Det känns oerhört viktigt för mig att återigen påpeka att jag inte är rädd för diagnoser men att de inte heller är livsviktiga för mig. Vårt barn kommer vara densamma ändå, men jag tror att det öppnar många dörrar där hjälp, förståelse och stöttning kan vänta genom att faktiskt våga söka hjälp. Jag upplever också att så många föräldrar är så rädda för att det ska vara något ”fel” på deras barn att de inte ens vill se att det finns en problematik där barnen behöver mer stöttning. I dessa fall tänker jag att vi som föräldrar måste se oss själva som hjälpare och inte som beskyddare. Vi hjälper inte våra barn genom att låtsas som ingenting, genom att agera så kanske vi skyddar dem (och framför allt oss) från andras eventuella dömande men det förändrar ingenting av grundproblemet. Genom att skriva öppet om detta hoppas jag kunna förändra i alla fall någons syn på saken och kanske bidra med ett lite öppnare klimat så att alla barn får chans till anpassningar som underlättar deras vardag och framtid. Den snäva mall som en förskola eller skola utgör är inte anpassad för alla, men målet måste ju ändå vara att alla ska klara av det och få må bra.

Men för att ge er något så vill jag ändå nämna att det faktiskt märktes så otroligt tydligt på min E hur han ”var” på sättet han tog in ett helt rum. Alltså istället för att fokusera på någon av personerna så tog han verkligen in HELA rummet och hade full koll på alla. Jag kunde även märka en enorm stress i honom i och med detta. Han lärde sig sitta vid fyra månaders ålder men vi kunde inte byta till sittdelen i vagnen förrän ett halvår senare eftersom han blev så stressad (gick inte att få kontakt i vagnen för han var helt fylld av allt annat och sen grät han hela kvällen) av alla intrycken. Därefter hade han sittdelen vänd mot oss ända tills han slutade med vagn som 2,5-åring pga han behövde få ha ständig kontakt med oss för stöttning och sortering av intryck. Såhär upplever jag att det fortfarande är (när vi är ute och går vill han hålla i vår hand eller hålla i vagnen) med undantag för att han faktiskt är oerhört social (något det kanske inte låter som här ovan).

Så, det var liksom aldrig så att han inte sökte ögonkontakt för det gjorde han. Det var inte så att han var hyperaktiv som barn och aldrig sov utan tvärt om har han alltid haft ett väldigt stort sömnbehov. Jag upplever att det inte finns någon typisk mall när man letar svårigheter lika lite som det finns en typisk mall med lösningar.

Men under återgivningssamtalet (som jag skriver om i mitt instagraminlägg) sa psykologen flera saker till oss som jag med stolthet och tacksamhet bär med mig. Dels att både vi föräldrar och förskolan har en enig bild av hur vårt barn fungerar (både det som är + och det som är – ) vilket för mig, som förälder, är allt eftersom det betyder att de verkligen SER honom för den han är. Men det betyder också att det finns vissa familjer som upplever problem där förskolan svarar ”men här visar hen inte alls upp det beteendet” eller tvärt om. Och den situationen måste vara så himla svår och ensam att tackla. Därför är jag tacksam att vi har ett barn som uppvisar samma beteenden överallt, för det möjliggör för oss alla att skapa trygga rutiner.

För det är just det. Hela vår vardag består av rutiner och anpassningar som vi gjort för och med vår son. Att vi tidigt anade hur saker låg till gjorde att vi aldrig gick in i någon fas av förnekelse (vilket jag ändå kan förstå är vanligt) utan direkt gick till botten med var problematiken låg och hur vi kunde hjälpa till. Detta förändras såklart hela tiden i takt med att han växer men att synliggöra och kartlägga var stöttningen ska finnas tror jag är det absolut första steget till en anpassad vardag med lösningar för barnet. Att inte sopa under mattan och tänka ”äh, hen är så liten än” utan verkligen ta det som dyker upp på allvar och göra sitt yttersta för att hjälpa och stötta. Återigen så gäller detta ALLA barn eftersom alla behöver bli sedda och hjälpta under åren då de växer upp.

Psykologen sa därför att hon inte kunde hjälpa oss vidare när det kommer till föräldrastöd eftersom vi redan nått så långt det går att nå. Det kändes ärligt talat som den finaste bekräftelse någonsin; att vi, bara genom att försöka SE vårt barn, har knäckt koden för hur vi ska hjälpa honom vidare. Samtidig kändes det så himla tomt, för det är just den biten jag har saknat och efterfrågat. Hur som helst så avslutade hon även med att säga att vårt barn är väldigt tryggt (och det kanske även är därför han vågar visa samma person både hemma och på förskola) och att det var så fint att se.

Jag tycker att det märks på honom också. Det förekommer en del låsningar ibland men det går ofta bra att, med olika metoder, lirka fram en lösning. Däremot är han sällan arg och det förekommer nästintill aldrig några utbrott (obs på att jag inte uttalar mig om andra barn och menar alltså inte att utbrott = otrygg) så kanske har vi ändå gjort något som har hjälpt på vägen. Att lista de anpassningar vi gjort kommer ta en evighet men jag har flera meddelanden som skvallrar om att ni vill läsa om just det. Så jag tar paus här, laddar om på nytt och återkommer med en del två i detta. Och om du känner igen dig, kom ihåg att du inte är ensam ♥️

Den nya trädgården (som ger mig minimalt med arbete)

Just nu är det jag tänker allra mest på kopplat till odling och vår trädgård uppe på lotten. Det är inte så konstigt eftersom våren är en enda tid av förberedelser, hopp och förväntan. Jag tillåter mig själv att gå all in nu för jag vet att det inte håller i sig för alltid. Eller såhär; nu i starten är jag så pirrig och vill bara söka ny information och ha händerna i jorden varenda ledig stund. Under sommaren sen kommer jag vara oändligt lycklig över att få se alla små grödors framfart (och otroligt bekymrad över det som inte tar sig eller får angrepp…) och sen i september någon gång börjar orkar sina. Då har jag jagat så många sniglar att jag aldrig tror att orken ska komma åter.

En kompis tulpanrabatt i maj 2021

Men i år har mina barn önskat att de ska få välja och sätta lite vårlökar av tulpan och påsklilja. Dessutom har jag redan nu ett gäng grönkålsplantor och sena potatisar i landet som jag hoppas står sig nästan till årsskiftet. Så kanske orkar jag för första gången med ett helt odlingsår? Det spelar inte så stor roll, att få en paus känns välbehövligt men min tanke är att kunna bli mer och mer delvis självförsörjande av både ätbara grödor och vackra blommor och förhoppningen är ju då att det alltid ska finnas något att skörda i trädgården.

Hur som helst, det var inte alls detta jag ville skriva om idag. När jag tog över lotten i augusti 2017 hade den tre pallkragar och ett övervuxet litet potatisland. Därtill fanns tre rabatter med sparsamt planterade perenner och määäängder av träd och buskar. Främst självsådd rönnsumak och björk men också en rejäl häck av Ölandstok. Ett gammalt växthus fanns det ju också där en gammal vinstock stod och frodades.

Det tog ett tag att såga ner och gräva bort alla träd som både skuggade och tog upp åtråvärd odlingsyta men de första åren odlade jag ändå allting i pallkragar. Det funkade bra så, jag fick helt okej skördar i dem och det krävdes inte så stor effort av mig. Växthuset däremot kunde inga petflaskor i världen hjälpa mig att vattna och efter en säsong slutade jag odla i det då allt torkade ihjäl på grund av min bristande närvaro.

För lite så är det ändå; jag älskar att vara där men jag vill inte behöva hasta upp dit i tid och otid bara för att vattna. För ärligt talat skulle jag vilja vara där uppe så ofta det bara gick. Jag skulle vilja äta lunch där, ligga på gräsmattan och läsa en bok, sitta i solen med en fika osv. Och även om mina barn älskar vårt härliga ställe så behöver de mig närvarande större delen av tiden. Jag HAR inte tid att gå och dutta med småsaker, jag hinner nästan aldrig sitta ner och bara njuta utan det som gäller är att riva av en halvtimme här eller en halvtimme där med effektivt arbete.

En nyanlagd upphöjd bädd till vänster, 2020

Därför blev jag så otroligt inspirerad när jag förra sommaren lyssnade på Sara Bäckmos sommar i P1. Det var först då jag insåg att pallkrageodling kanske inte var det allra smartaste när jag dessutom hade en enorm gräsmatta som jag inte hade lust att lägga två timmar på att klippa varje vecka. Så, med gravidmagen i vädret, började jag anlägga tre stora upphöjda bäddar på nya, hittills outnyttjade, ställen i trädgården. Eftersom jag anammade tekniken som kallas för ”No dig” behövde min gravidömmande rygg inte precis knäckas för att få till dem heller. Utan konceptet lyder såhär: markera ut en bädd och gräv en kanal längs kanterna, ta sen ett spadtag under grässvålen där bädden ska vara och vänd den åt fel håll (med gräset nedåt) på samma ställe, lägg ut ett lager med kartong och fyll sen på olika kompost/jord/gödsel-lager likt en lasagne. Att göra en ny odlingsbädd på det här sättet är fenomenalt eftersom det inte tar någon tid alls och för att kartongen så småningom bryts ner så att jorddjupet blir oändligt.

I mitt fall valde jag även att satsa på täckodling i dessa bäddar. Så istället för att bara hälla på ett lager köpejoed + gödsel som jag tidigare gjort i pallkragarna valde jag som sagt att varva olika organiska material. Egen matjord blandades därför med vissna kvistar och löv, gräsklipp och ett stort lager ensilage. Under sommaren fyllde jag på med lite klipp men inte mer jord och redan nu, knappt ett år senare, kunde jag sticka in handen i högen och få ut en mullrik och härlig näve jord.

Nylagt ensilage i perennrabatten

Så, vad är då täckodlingen bra för då? Egentligen så är inte jag personen som ska svara på detta för jag är inte så biologiskt insatt. Det enda jag vet är att det blir ett oerhört gynnsamt klimat för alla maskar som i sin tur håller igång ens egna lilla jordfabrik. Jag vet även att det håller väta bättre vilket gör att fukten från en vattning stannar kvar lättare samt att det blir mindre ogräs som lyckas få fäste i en sån odling. För min del betyder det även att jag kan börja mulla ner vår bokashi under det tjocka lagret av ensilage och på så sätt boosta jorden (och ge maskarna ännu mer material att bryta ner) för att slippa gödsla mer under säsongen.

Såhär i början på en ny säsong har jag därför fixat hem en bal ensilage att åter strö över mina bäddar. Jag lägger det runt perenner och buskar (ej blåbären dock) och i land som hittills är tomma. För i år rev vi växthuset (det var murket och bortom räddning och enligt markägarnas stadgar får inget nytt heller uppföras) vilket gjorde att jag fick tre helt nya bäddar att odla i. Men i de land där jag redan sått frön har jag än så länge valt att vänta med täckningen. Jag tror helt enkelt inte de små fröna pallar att ta sig igenom det tjocka lagret. Dessutom har jag förstått att halten av kväve (?) kan bli för låg när ensilaget tillsätts vilket gör att jag guldvattnar efter att det lagts på.

Jag är så sugen på att börja täcka de bäddar jag fixade förra året men jag hade ett sånt förfärligt snigelår att jag inte vågar göra det riktigt än. De håller nämligen precis på att vakna och därför vill jag gärna försöka eliminera så många jag bara kan innan jag gör det sådär trivsamt för dem som ju täckodling faktiskt är. På tal om det har jag även beställt hem nematoder (som alltså är naturlig skadebekämpning) men på grund av Brexit verkar leverantören ha svårt att få hit dem. Hoppas verkligen det ändrar sig för om jag gnällde på att det var jobbigt att vattna så är det ingenting emot att varje dag plocka ett hundratal skogssniglar från sina grödor… Samtidigt vet jag att får jag bukt med sniglarna så är det något annat jag får tampas med (vilket i år säkert är kålmal eftersom jag i år ger mig på kål för första gången!). Angående sniglarna så är tipset jag fått flest gånger att göra fällor med öl i men det funkade inte alls för oss när vi testade det. Istället strödde jag ut krossade äggskal och kaffesump (perfekt att ta sånt som annars bara slängs/ändå ska komposteras) runt mina käraste plantor och trots att jag hade flera pumpor som låg mot marken klarade de sig utan ett enda angrepp.

En annan grej jag börjat med i år är att vinterså. Jag vet att en del sår direkt i landen under höst/vinter för att sedan se fröna gro framåt vårkanten. Men vi valde att köra på metoden som innefattar godislådor från affären. Mest för att det var så min vän och växtkran (pga får alla blommor från henne) Maria hade gjort men också för att det kändes kul att ha sådderna utanför dörren så att vi kunde titta till dem.

Vi gjorde alltså hål (både undertill och på sidorna) i en godislåda som vi sedan stoppade ner i en utan hål. Därefter fyllde vi på med jord, stoppade ner fröna (enligt anvisningarna på påsen), la på ett lager snö och stängde sen burken med tillhörande lock.

Vintersådda sockerärtor

Tanken är att det ska bildas ett miniväxthus där snön smälter i takt med att temperaturen utomhus stiger och att fröna sen gror när vädret är lagom varmt. Vi kunde konstatera att vi öst i alldeles för mycket snö i vissa lådor och på så sätt dränkt våra frön så en lärdom är att bara ta någon cm med snö. Så for det blir torrt i lådan är det ju bara att tilläggsvattna manuellt och när det väl börjat växa är det ju ändå dags att glänta på locket ibland = då är det lätt att se om det behövs mer vatten osv.

Vintersådd ringblomma, april 2021

Fördelen med detta sätt att så på kändes som många. Dels var det busenkelt att strö ut en massa frön i en och samma låda. Sen gick det att börja tidigare än om vi skulle förstått den inomhus = skönt att sprida ut jobbet lite. Eftersom lådorna gick att stapla på varandra utomhus tog de minimalt med plats. Plantorna blir dessutom automatiskt avhärdade vilket förhoppningsvis leder till mer stabila plantor och tidigare skörd. Kommer definitivt fortsätta att så på detta sätt under kommande vintrar!

Och för att avsluta måste jag få visa dessa solrosplantor som jag varit så nöjd med. Har på riktigt förundrats över hur fina och knubbiga de varit tills jag läste lite på lappen och insåg att de är en minisolros som blir 60 cm hög. Haha så typiskt mig att bara höfta med allt och tänka att det löser sig. När Maria (ovan nämnda guru) frågade mig vilka solrosor jag ska odla blev mitt svar: fina. Jag kan typ inga namn, skriver aldrig upp vad jag planterat var (fast i år har jag för första gången märkt upp sådderna i landen = heja mig!) och står alltså varje vår och grubblar på om det är perenner eller ogräs som tittar upp i rabatterna. Jaja, det går att odla ändå trots att man är lite stökig och hafsig.

Sedan sist

Det var ett tag sedan jag skrev. Anledningen är helt enkelt att jag haft fullt upp. Livet har pågått så som det gör och ovanpå det läste jag en kurs på 67%, fick en bokidé jag inte kunde släppa och förberedde mig samtidigt för mitt livs största prövning. Nu, när allt är över (1. Har inte fått betyg än men har alltså skrivit 20 000 ORD i hemtentor och läst ganska exakt 100 gånger så mycket akademiskt text + tyckt att det varit SÅ roligt = nästa kurs börjar om någon vecka och den blir nog ännu roligare) (2. Har inte släppt boken men bestämt mig för att det är okej att påbörja skrivandet av den i höst för att inte bränna slut på mig själv) (3. Det svåra har börjat och det är, just nu, faktiskt inte svårt alls men mer om det någon annan gång) känner jag mig så himla lättad. Jag har så mycket tid över för att göra sånt som kräver noll prestation att jag blir alldeles vilse. Tid över? För inget alls?

För så mycket i mitt väsen (och vad sociala medier intalar mig) vill ha en plan och ett mål för allt. Varje ledigt ögonblick ska vara en väg till något större. En ritual inom andning och meditation eller en ansiktsrutin på kvällen. Inget av det där når mig just nu, för jag vet att jag snart ska tvingas in i rutiner och måsten igen. Så under tiden, i det här mellanrummet, passar jag på. Jag gör vad jag känner för och jag gör både lite och mycket. Ibland inget alls, ibland otroligt banala grejer. Men jag är glad. Jag är fri. Och jag längtar så förbaskat mycket efter att få sätta ut mina tomatplantor på uteplatsen.

Böckerna jag läste i februari

Hörni, i februari hade jag en sån pangmånad gällande läsningen. Trillade liksom över tre böcker som verkade lovande och ville så himla gärna hinna läsa dem allihop att jag helt enkelt satte upp ett läsmål på 30 sidor per kväll för att hinna med.

För trots att jag just nu har ett enormt sug efter att sluka litteratur så har jag inte speciellt mycket tid över. Den litteraturkurs jag läser vid Linnéuniversitetet tar nämligen typ all den tiden i anspråk och vid sidan av det gör jag research till ett annat projekt = schemalagd läsning here I come. Men det funkade, jag hann! Orkar dock inte skriva en recension à la Sandra Beijer (vilket hon ju är bäst på) kring varje bok så here goes tre små korta tips:

Hjärtlinjer av Brit Bennett

Shit vad jag bara ville plöja den här boken! Två tvillingar försvinner från sin lilla (och otroligt märkliga) by och strax därefter försvinner de även ur varandras liv. Boken är ett oändligt sökande efter tvillingen som upptäckte att hennes hudfärg kunde få henne att passera som vit och därför helt enkelt blev en vit person. Och som man vill hänga med på den resan! Författaren är dessutom otroligt skicklig på att befinna sig hos en karaktär, måla upp en scen/tanke som obemärkt sedan glider in hos en annan karaktär via en liten parentes. Älskar när skickliga grepp för historian framåt och det lyckas verkligen Brit Bennett med. En berättelse om vem man är, om att bli den man vill vara, om familj och om att skapa sitt eget liv. Läs den!

Genom märg och ben av Jacqueline Woodson

En kort liten bok som handlar om en tonårsgraviditet som präglat tre generationer ur samma familj. Genom korta kapitel delar sex individer med sig av minnen och nyckelscener som påvisar ett bakomliggande lidande, som tar sin väg genom sökandet och så småningom verkar landa i framtidshoppet. Tyckte att författaren fick med så himla mycket bakomliggande story trots att boken som sagt är relativt kort. Stannade inte kvar i mig så länge efteråt men rekommenderas verkligen!

Små eldar överallt av Celeste Ng

Till det perfekta samhället, Shaker Heights, anländer en mamma med sin tonårsdotter och allt de äger – packat i sin bil. Radhuset de flyttar in i ägs av en välbärgad familj med fyra barn, alla karaktärer som får en tydlig roll i denna roman där mindre ämnen som struliga tonåringar och att förlora oskulden delar plats med ett tyngre artilleri av frågor kring abort, adoption och surrogatmödraskap. Mitt i härvan av tonårsbeslut arbetar en kreativ kvinna vars lyhördhet och fingertoppskänsla ger liv till boken som annars känns aningen för lång. På det stora hela en väldigt trevlig bok som absolut uppmuntrar till vidare läsning och som jag verkligen förstår att man ville skapa en serie kring.

Nu i mars har jag inte alls samma ambition kring att läsa flera böcker utan har siktat in mig på att läsa I oxögat av Ida Andersen. Jag fick den nämligen av min svärmor (som är min boktipsare nr.1) när jag fyllde år förra året men har alltså inte läst den än. Sen såg jag den inne hos min boktipsare nr.2 (Petranuhma) på instagram och insåg att det var dags. Återkommer om vad jag tyckte men här har ni alltså lite tips ifall ni är sugna på att läsa något nytt!

Födelsedagen och 31 saker

Bilden får sin förklaring i slutet på inlägget

Om två dagar fyller jag år. 32 år, närmare bestämt. Jag skriver det inte för att jag tycker att det är viktigt att bli gratulerad (jag har dessutom så svårt att bemöta alla sådana tillrop utan att känna skuld över att jag själv glömmer och missar många andras bemärkelsedagar) utan för att jag, sen jag själv blev mamma, tycker att det känns otroligt stort. Tidigare i livet har dagen, för mig, mer varit ett begrepp. Födelsedagen; sång, paket och kanske lite tårta. Numera är det att det faktiskt var min FÖDELSEdag som gör mig extra mån om att, för mig själv, uppmärksamma den. Dagen då min mamma födde mig och gav mig livet. Utan henne hade jag inte funnits och kanske går det där bara att förstå till fullo om en själv har fått barn. Det magiska i någons födelse (hur traumatiserande själva förloppet än kan vara för många) och att det är DET vi firar. Just det ögonblicket som senare ger oss möjligheten att få lägga märka till att ännu ett år har gått. Ännu ett år då jag fått möjlighet att lära och växa ännu lite mer. Gud, jag är så tacksam över just det.

Elton och jag 2016

Dessutom känns det extra trevligt med traditioner sedan jag blev en förälder. Att få märka ut året genom årstider har jag redan pratat om men att dessutom få addera högtider gör allt lite extra magiskt. Vi känner inga krav på att det är de materiella tingen som ska stå för det där extra och inte heller något krav på att faktiskt skapa magi (vilket jag upplever att julen faktiskt kan kännas som ibland). Utan snarare är det mixen av de små ritualerna som adderar känslan av något välbekant ihop med det där pirriga och okända som gör det. Dessutom har min mans jobb alltid någon övning som årligen sammanfaller med min födelsedag (på åtta år har han varit hemma två av dem och detsamma gäller förresten vår bröllopsdag då han varit hemma exakt noll av fyra) vilket gör att det är barnen och jag som med gemensamma krafter försöker uppbåda lite mysigt fir. Det räcker gott så.

När jag bloggade förr i världen brukade det vara kutym att lägga upp någon form av önskelista på bloggen. Jag känner att jag dels passerat den typen av bloggformat men i övrigt brukar vi inte heller ge så mycket presenter till varandra här hemma plus att de saker jag faktiskt önskar mig, enligt Viktor, är ganska dötråkiga. Vill ni höra en snabb lista? Jäskorg, skrivare, laminator och nya vikter till min skivstång. Jag önskade mig även en dymo-märkare och nya köksmått i rostfritt stål (då vårt msk-mått varit försvunnet i ca tre år) men det har jag faktiskt redan köpt åt mig själv. För det är ju det också, att en som vuxen ju oftast (ifall den är någorlunda rimlig) kan köpa det som står på ens önskelista själv.

Hur som helst. Det jag egentligen ville säga med det här inlägget är att min guru sedan elva år tillbaka, Elise, varje år lägger upp en lista med fysiska saker, som i antalet är lika många som hennes nuvarande ålder, som hon upptäckt under året som gått. Det skulle innebära att jag här skulle presentera en lista med 31 saker som gett mig någon form av wow-känsla. Jag inser nu att hon säkert skriver på den listan under hela året för hur skulle någon annars ens kunna komma på ett helt års grejer i efterhand? Nåväl, det finns några saker jag tar med mig från förra året (låt mig snälla ta med några som inte är fysiska produkter) och de kommer helt enkelt här:

Vår lådcykel. Alltså he-rre-gu-d vad jag älskar den! För en person som inte har körkort, bor i ett samhälle med avstånd men utan egentlig kollektivtrafik, har tre barn och dessutom ofta är själv med dem har detta varit en game changer. Dessutom är jag så otroligt stolt över att jag tog råd av mig själv som 30-åring (som nyligen lärt sig handla med aktier = att lära sig nya saker som vuxen är seriöst en av mina mest kraftfulla känslor!) och investerade pengarna så att en liten summa snabbt växte och blev en hel cykel.

Bloggen. Så glad för den här platsen! Den är ju inte funktionell för fem öre eftersom jag inte orkar mixtra med kategorier osv MEN jag njuter verkligen av att ha ett ställe dit jag kan komma och skriva av mig lite ibland.

Hängstolen. I flera, flera år gick jag och suktade efter en hängstol att ha på altanen. Det tog sin tid men förra våren slog jag till och den var underbar för min gravidkropp och nästan det enda som gjorde att jag faktiskt satte mig ner och vilade (istället för att fixa, städa, greja) när barnen lekte ihop. Vi tog upp den igen förra veckan och det visade sig vara fler som saknat den under vintern för oj vad det gungats/vilats där sen dess.

Minus podcasts. I flera år har jag lyssnat på så sinnessjukt många olika poddar varje vecka. Jag har tidigare längtat efter varje nytt avsnitt men sen något år tillbaka började jag tröttna på dem alla en efter en. Och nu, när jag bara har en (som visserligen släpper fyra avsnitt i veckan men jaja) att lyssna på inser jag hur mycket extra space det ger mig i mitt huvud. Det är liksom tyst och redo att fyllas på med egna idéer istället för att hela tiden matas av andras tjöt. Så skönt att få upptäcka det efter alla år av brus.

Där kräftorna sjunger. Har ni läst boken? Om inte så har ni garanterar sett hela världen skriva om den här boken. Jag kom under sommaren 2020 äntligen tillbaka till en läsrutin och det här (tillsammans med Vända hem av Yaa Gyasi) var min bästa läsupplevelse. Den har liksom dröjt sig kvar i mig länge sedan dess och också gett upphov till flera slumrande drömmar som sakta börjar ta sig upp till ytan.

Mindler. Att återuppta terapin har verkligen varit en game changer för mig och mitt stressade psyke det senaste halvåret. Just nu är jag på en väldigt bra plats och har inte prioriterat några fler samtal (upplever att det är svårt med kbt på det viset, när en mår bra liksom) men kommer boka in så fort saker börjar svaja igen.

Kaffekoppen. Jag köpte en fantastisk kaffekopp av en lokal keramiker och njöt av rutinen den gav mig. En kopp kaffe som Viktor serverar mig på morgonen och sen en till, ännu mer njutig, kopp i denna fantastiska skapelse framåt eftermiddagen. Efter någon månad råkade jag tappa den i backen men som tur var gjorde hon fler och även om de är unika så var känslan densamma och ja, kaffet smakar helt klart bättre ur den.

Utredning. Även den utredning vi efterfrågade hos BVC har varit så skön att äntligen få ta tag i. Jag och min man är väldigt långt framme i vårt tänk och bemötande men att få föräldrastöd känner jag kommer kunna förändra allt. Att under alla år ha fått höra ”men så är det nog för de flesta barn” eller ”det hör nog bara till åldern, han är så liten än” så fort vi lyft svårigheterna bland familj och vänner (kan inte blamea dem såklart) har bara skapat en större ensamhet och känsla av oförståelse. Att äntligen kunna visa att SÅHÄR är det och vi är inte galna som ser det har gett mig så mycket lugn. Vi är desamma, vårt barn är densamma men att få känna och höra att vi gör rätt i vårt bemötande är allt.

Ramen. Fick en så himla smart ram av min mamma som dels rymmer 50 teckningar men som även har ett smart magnetlås bak = det är supersmidigt att snabbt rama in barnens alster.

Täljning. Jag har saknat att vara kreativ utan att det hela tiden ska bli stora projekt som barnen måste vara med på. Så jag bestämde mig för att ha med mig min kniv i fickan när vi är ute för att kunna tälja till små träbitar jag hittade under tiden som barnen lekte. Så himla tillfredsställande att göra något som inte är ett dugg kopplat till prestation utan bara är på lek.

Hemmaträning. För ett år sedan sa jag upp mitt gymkort som jag ändå aldrig utnyttjade och köpte istället en skivstång att börja träna hemma med. Uppskattar löpning men får inte till det så ofta som jag vill (pga ofta själv med tre barn) och då har styrketräning hemma varit ett kanon substitut (för det är min näst bästa träningsform). Det är ärligt talat rätt svårt att få till detta också så jag brukar köra i mina befintliga kläder och så gör jag några set här och där under dagen. Min enda tanke med träningen är att det ska kännas gött och att min kropp ska vara stark så att jag kan hålla över tiden – så det är inte så noga när eller hur det sker just nu.

Född 2010. Upptäckte den här serien när Li var alldeles nyfödd och jag fullkomligt slukade varje avsnitt. Ville absorbera varenda millimeter av alla andras familjesituationer och det var en så befriande och fin upplevelse. Somnade dock ofta till avsnitten och vaknade till en kväll när sista avsnittet i säsong två sändes och speakern sa ”vi ses igen om fem år, för så är det bestämt” och det kändes då så absurt att jag i samma stund kunde sätta på ett nytt avsnitt som liksom var från nutiden. Fattar att det inte säger er något men det var något kusligt över det hela och känslan av att både kunna blicka bakåt och framåt på samma gång bär jag på något märkligt sätt med mig.

Diffuser. Älskar att få vädra ut morgonen genom fönstret och sen sätta på min diffusern och känna de härliga dofterna sprida sig genom hemmet. De (har tre pga stor lägenhet) är ärligt talat något av det bästa i vårt hem.

Daily Dose. Jag startade året med att joina den här fantastiska workshopen vilken fick mig att landa i mig själv på ett väldigt mjukt och sunt sätt. Elenore, som startat den, är en sån himla stjärna som signa upp er asap!

Surdeg. Tänk att jag vågade börja! Har länge varit så rädd, så rädd för att starta min egen surdeg men så tänkte jag att om jag klarar av att odla så borde jag minsann klara av det också. Och ja, nu vill jag inte äta något annat ju. Hehe.

Att plugga. Nä men fy vad tråkig jag är nu men det är sant. Har fullt upp såklart när jag både är mammaledig och dessutom pluggar på 67% men det är så himla kul! Älskar litteratur. Älskar att få skriva och att få använda mitt huvud. Funderar starkt på att ta upp min halvfärdiga bibliotekarieutbildning igen.

Hushållsassistenten. Och kopplat till baket ovan gjorde vår försenade bröllopspresent en ytterst välkommen entré. Allt blir så mycket lättare när den kan göra knådandet åt en. Eller inte allt såklart. Men bakning i alla fall!

Egen deo. Japp, har blivit full blown hippie på det här sättet för under 2021 valde jag att skippa den konventionella deodoranten till förmån för en egengjord sådan. Receptet är busenkelt och innehåller bara bikarbonat, majsstärkelse, kokosolja och oljor. Min doft är en blandning av kamomill, lavendel och vanilj. Älskar den!

Tavlan. Vi fick en så fin tavla med månadsbilder av Viktors föräldrar i julklapp. Är glad för att den skänker så omedelbar stämning i rummet och samtidigt blir en tydlig markering för barnen kring vilken månad/årstid det är.

Barna.leker. Så glad att jag hittade detta instagramkonto pga ger mig så mycket pepp och smarta insikter. Alla med barn borde följa!

Lager på lager. Haha, låter ju skinntorrt men det här året knäckte jag verkligen koden kring hur mycket kläder jag behöver ha på mig för att inte frysa. Vet ni hur värdefullt det är när man spenderar varje förmiddag utomhus, oavsett väder? Oerhört!

Lufttorkande lera. Ännu en sån grej som jag köpt för att kunna vara kreativ utan krav på att det ska bli något. Men det har blivit något! Det var bland annat blivit ett äggfat och en ljusstake som Elton gjort åt mig i tidig födelsedagspresent. Nu vill jag bara gå keramikkurs. Googlar på riktigt drejplatta as we speak…

Smärtlindring. När mitt andra barn, Noah, föddes så spenderade jag mindre än en timme inne på förlossningen innan han låg i min famn. Värkarbetet var som en dans på rosor om jag ska vara ärlig men krystskedet (utan någon bedövning alls) var så jobbig att jag i slutet skrek ”vad gör ni meeeed mig? Ni döööödar mig!” och trots att jag klarade det så kände jag mig liksom rädd. Rädd för att ta i och rädd för att ja, dö (fick inte en skråma dock) – något som jag uttryckte för den underbara barnmorska vi hade inne hos oss under förlossningen med Li. Vid det laget hade jag redan hunnit få epidural men kunde liksom ändå minnas hur fruktansvärt de där sista minutrarna var under gången innan. Då svarade hon mig något i stil med ”du är på ett sjukhus nu och vi har fler bedövningsmetoder om det skulle behövas. Det är inte kört nu bara för att du valt epidural. Vi fixar det om du känner att det behövs!” och det var så himla fint och betryggande. Nu behövdes det inte något mer och jag kände varken någon smärta eller rädsla alls när Li föddes. Allt var bara underbart. Är så himla tacksam för att hon sa just så, det fick mig att våga så mycket.

Djupbädd. Efter att ha lyssnat på Sara Bäckmos sommarprat förra året blev jag superinspirerad till att fixa lite nya bäddar i vår trädgård. Trots att jag var höggravid grävde jag diken och släpade på mängder av gräsklipp varje kväll för att anlägga tre nya, stora odlingsbäddar. Ska bli så roligt att se dem förändras och bli förbättrade under åren som kommer.

Robotdammsugaren. Denna lilla vän är så himla omtyckt i vårt hem. Av barnen för att det (duh) är en robot och av oss vuxna för att den bor på övervåningen vilket betyder att vi slipper kånka upp en dammsugare dit i tid och otid. Typiskt bra grej som förenklat vårt liv det här året.

Diskmaskinen. Och det här då! Herregud, hur kunde vi leva utan det i så många år? Bäääästa grejen som hänt oss i år säkert.

Ledighet. Förutom Li (och elcykeln…) är detta det absolut bästa med hela mitt 2020. För första gången var vi nämligen lediga ihop hela sommaren och tänk att det kunde vara så ljuvligt. Håller tummarna för att det kan bli verklighet 2022 igen. Håller verkligen, verkligen tummarna.

#medbarneninaturen. En hashtag som än så länge är (typ) tom men som jag förhoppningsvis snart kan fylla med en himla massa härligt innehåll.

Airpods. Vet att bilden inte signalerar det men jag äger faktiskt ett par airpods och kära nån vilken lycka de bidragit med! Livet blev seriöst 23% bättre av dessa små mojänger.

Osminkade selfies. Det är inte så att det är ovanligt att jag är osminkad. Men när jag tar bilder på mig själv är det nästan uteslutande under tillfällen då jag är fixad och ja, känner mig extra fin. Men det senaste året har jag börjat gilla det jag ser i spegeln på kvällen när jag gör min hudvårdsrutin. Jag ser nya veck och rynkor och tänker alltid ”this is 31” och är liksom glad över det. Så jag har börjat ta kort på mig själv varje gång jag känner mig snygg utan att vara fixad. För att det ska bli den personliga norm jag känner mig tryggast men också för att minnas. Att jag tyckte att detta trevande åldrandet kändes alldeles förträffligt.

Så om två dagar är det jag som tänker ”this is 32” och ler mot min spegelbild. För det enda som borde stå med på listan är såklart livet. Mitt liv. Det lilla livet. Allt.

Det dåliga samvetet

Ja, aldrig har jag väl upplevt ett sånt gnagande dåligt samvete som det som ofta hemsöker mig sen jag blev mamma. Trots att jag generellt sett tycker att jag är en bra förälder får jag alltså ofta små mentala indikationer på att jag gjort fel eller varit dålig. Jag menar, till och med efter en bra dag kan ju små episoder där jag kände att jag brast spelas upp inför mitt inre. Och visst är det väl rimligt att reflektera över hur en är (både gentemot sina barn och mot andra/sig själv) och gudarna ska veta att det faktiskt finns situationer då jag går över gränsen och ber mina barn om ursäkt – men att det där dåliga samvetet ska krypa fram i tid och otid? Nej, jag köper det inte. Vill inte gå runt och känna att jag inte räcker till eftersom känslan i sig inte förändrar ett dyft. Istället tänkte jag dela med mig av vad ett gäng kloka kvinnor lärt mig den senaste tiden.

I samtal med min psykolog nämnde jag en dag att det blev lite stökigt innan lämning och att jag, flera timmar efter, mådde dåligt över det. Vad som skett var egentligen följande: mellanbarnet ville inte gå till förskolan och blev ledsen vilket i sin tur väckte bebisen som också blev ledsen. Det största barnet (som också är den som behöver rätt mycket stöttning och ”passning” i vardagen) var redan färdigklädd och gick därför självmant ut och lekte i snön. Det rörde sig kanske om fem-tio minuter men han underhöll sig själv suveränt och jag fick chansen att lösa gråtfesten där inne. Det som gjorde mig sorgsen var att jag inte hann fånga upp honom och se honom i den situationen. Att jag hade fullt upp med att rodda småttingarna så att han fick vara själv. Dels för att han bara är fyra år och inte ska behöva vara ”stora killen” och dels för att han ju hade det så roligt och jag hade velat dela den känslan med honom.

Det är faktiskt ofta det jag kommer tillbaka till; att jag inte kan finnas där exakt lika mycket för alla mina barn exakt hela tiden. Ibland vill jag inte – som på morgonen när de ber mig leka men jag känner att jag behöver få bädda sängen, klä på mig och göra i ordning Li innan jag kan åta mig något annat alls. För några månader sedan var jag så frustrerad och ledsen varje morgon de frågade innan jag insåg att det är jag som sätter spelreglerna. Så istället för att stressat svara ”nej jag kan inte” berättade jag att ”varje morgon vill mamma göra de här tre grejerna och så fort jag är färdig med det kommer jag och leker”. De frågar mig fortfarande ibland men då kan jag lugnt bara påminna om hur jag önskar att det ska vara och vet ni? De köper det helt och fullt. Det var inga orimliga krav från min sida och de fick inga men för livet av det heller. Såklart.

Men jag får känslan av att inte kunna se dem och uppskatta dem även när jag faktiskt är med dem också. När vi hängde på stranden häromdagen ville Noah gräva i sanden medan Elton lekte ute på isen. Först greps jag av det där samvete-stygnet innan jag insåg att Elton var hur nöjd som helst. Han bad inte om något sällskap (vilket ju de flesta barn gör när de väl vill ha det) utan grejade på med sitt – något han ofta gör bara han får chansen. Precis så var det ju med leken i snön den där kaosmorgonen också. Han var ju inte missnöjd för fem öre men ändå kände jag att jag inte var tillräckligt. Att jag inte var fysiskt närvarande och att jag inte kunde dela den roliga stunden med honom. Och angående det har jag nu tre saker att föra vidare:

1. Min psykolog svarade mig något i stil med att” bara för att stunden är över betyder det inte att möjligheten att se honom är förbi. Du kan fortfarande, i eftermiddag eller imorgon, säga ”vad grym du var som kunde gå ut och leka själv en stund när det var lite stökigt inne”. Och för mig var det en sån ögonöppnare. Även om jag inte kan vara där just då kan jag fortfarande observera och ge uppskattning för det i efterhand.

2. Hur ego är det inte av mig att tro att han skulle ha det så mycket bättre bara jag fick vara med? Alltså, ofta handlar mitt dåliga samvete om att jag inbillar mig att alla situationer hade varit så mycket bättre om jag kunde vara helt och fullt närvarande. ”Om jag inte slapp Men vem är det som säger att de vill vara med mig all sin vakna tid?

3. Jag gjorde så gott jag kunde i stunden.

Under ett samtal med en vän kom vi fram till att det är svårt att vara en påläst och medveten förälder. För det betyder ju också att det är så lätt att veta hur en ska va. Vad som är rätt och vad som är mest utvecklande/givande/tryggande för barnen och också hur fel man gör de gångerna allt inte sker enligt alla de där texterna. Men bara för att jag inte hade kapacitet att lösa situationen på BÄSTA sätt behöver det ju inte betyda att det var dåligt. Trots att jag läst att det bästa sättet att hantera situation x är att reagera med y så är det kanske inte möjligt att verkställa det i alla situationer. Kanske är lösningen som uppstod helt enkelt good enough. Kanske är det bara så vi ska tänka om oss själva som föräldrar. Vi gjorde vårt bästa. Och den drömbild vi har är kanske inte alls realistisk?

Jag tror ofta att jag vill vara 100% närvarande men är såklart sällan det. Dels för att jag har tre barn som ofta vill/behöver olika saker men också för att jag har ett rikt inre liv med tankar som oannonserat poppar upp. Så fort jag börjat lyssna på en tanke och vandrat iväg i huvudet är ju fokuset tappat. Så, istället för att klanka ner på mitt bristande fokus försöker jag påminna mig om att vara där i korta stunder. Har jag sagt att jag ska leka (vilket jag uppskattar när det kommer till konkreta saker som att bygga men inte alls gillar när det handlar om fantasi/roll-lekar) kan jag försöka göra det fokuserat under den tid jag själv känner är rimlig och sedan tydligt ta ett kliv ut – istället för att göra något halvhjärtat försök under en längre tid och bara känna mig kass.

När Rebecka (barna.leker) gjorde en liten undersökning kring vad andra föräldrar (tippar på att det var flest mammor) hade dålig samvete över skrev många just detta. Och Gud vad jag har dåligt samvete för samma! Om det sa min psykolog ungefär såhär:

”Sandra, det låter som att du är väldigt medveten i ditt föräldraskap och att du gärna vill vara pedagogisk i alla situationer. Men när bägaren rinner över går det inte alla gånger och då försöker du lösa situationen på ett sätt som efteråt inte känns bra. Vad sägs om att du inte löser situationen? När det blir för mycket är det helt rimligt att du gör ingenting. Om ett barn med flit häller ut ett helt glas mjölk på golvet efter en krävande dag (true story) kan du välja att bara gå därifrån en stund. Det är okej.”

Så jag tänker så hela tiden nu. Du måste inte lösa situationen. Varken när det blir fel eller annars heller. Mina barn far inte illa. Jag behöver inte gå runt och ha dåligt samvete. Jag gör så gott jag kan. Jag duger och jag räcker. I alla fall i det långa loppet.

För som min svärmor sa: ”Sluta tänk på hur det borde vara.VSå ser inte er situation ut just nu och istället får ni jobba med det ni har när det gäller förutsättningar och resurser”.

Och jag tyckte det var skönt att vila i det istället för idén om hur mina barn förväntar sig att jag ska vara/vi ska ha det. För visst är det väl ändå så det är va? En idé eller tanke som vi har – inte någon universell sanning som vi måste hålla oss till. Varje gång den känslan dyker upp försöker jag se mina barn i ögonen, lyssna noga och vara involverad i deras påhitt så länge det känns rimligt för mig. Sen låter jag mig sväva iväg i tanken och titta nu, nu leker de ju hur fint som helst även utan mig. Tänka sig!

Böckerna jag läste i januari

Mitt år började i en enorm resa i mitt inre. Som jag nämnde i inlägget med mina intentioner har jag under perioder mått väldigt skräpigt till följd av stress. Under samtalen med min psykolog påpekade hon flera gånger att det lät som att jag hade väldigt höga krav på mig själv. Och någonstans där insåg jag att all den där stressen berodde på absolut ingenting. Eller såhär: den GAV mig inget alls. Jag blev inte en bättre person av att tro att jag skulle kunna allt, hinna allt, orka allt, vara bäst på allt. Så istället började jag skala av, känna efter inåt, sänka axlarna och bara vara. Jag fick verktyg som gjorde att jag inte behövde handla alls i situationer som gav mig stresspåslag.

När det var gjort, när jag liksom blivit lite mer varsam med mig själv och landat i något slags lugn blev det naturligt att också fylla på med något nytt. Därför går samtliga böcker jag läste i januari 2021 att finna i självbiografi-hyllan. Jag såg dem inte alls som någon jakt på självhjälp utan snubblade liksom bara över dem på olika sätt. Men ja, de gav mig helt enkelt en rejäl dos kloka tankar och insikter. Känns fjuttigt att dela med mig av dem såhär för de behöver såklart läsas i sin fulla volym. Men håll till godo för lite snabb recap:

Untamed av Glennon Doyle

Det här är första boken jag läser av Glennon trots att jag hört mycket gott om boken Love Warrior som hon skrev för något år sedan. Innehållet är en samling insiktsfulla essäer som främst kretsar kring att bli den du vill och/eller har kapacitet inom dig att bli. Allt bottnar i de förändringar författaren själv gjort i sitt liv under de senaste åren. Korta små aha-upplevelser eller påminnelser om att tweaka dina invanda tankar och mönster på ett sätt som gynnar din sanna person. Jag läste boken på engelska och med tanke på att det gick så smidigt tror jag att språket är väldigt snällt och lätt att ta till sig, även på svenska.

Lycka till med resten av livet av Isabel Boltenstern

Efter att ha varit utmattad/gått in i väggen finns det SÅ mycket igenkänning i den här boken. Den första delen handlar mycket om HUR Isabel gick in i sin utmattning och det intresserar mig inte alls lika mycket (pga vet exakt hur enkelt det är att hamna där – men säkert superviktigt för många andra att få läsa för att få en förståelse) som vilka smarta insikter hon bjuder på efter det. Jag blev diagnostiserad för fyra år sedan så jag vet liksom redan detta men ändå är det en sån befrielse att få läsa det och på ögonkastet på nytt.

För hur många gånger har jag inte försökt med detta? Att jobba mig till ett bättre mående genom strategier och planer. Kanske är det exakt det jag menar i den inledande texten i det här inlägget, att det var först när jag släppte ALLT som jag sen blev fri och frisk nog för att kunna lägga till. Tog bara fyra år som sagt. Zzzz.

För att då vara en person som har mycket krav på sig själv (och i förlängningen även tyvärr börjar ställa samma, ibland orimliga krav, på min partner) kändes det här korta stycket så fnissigt. Alltså, när stressen bubblar i mig och jag blir arg (vilket är min go to-känsla just då) finns det så mycket jag tycker borde vara på ett annat sätt och att då fundera på ”varför” löser upp mycket. För om svaret är ”för eh, jag vill” kan det omöjligt vara så viktigt som jag inbillar mig.

Och detta! En superfiffig tabell för att mäta hur mycket tid man lägger på saker i sitt liv (just nu) och vad man kan behöva prioritera bort (just nu) eftersom vi alla har samma mängd tid under en dag/vecka. Vill inte dela hur man fyller i själva tabellen för i så fall tänker jag att ni får läsa boken. Men meningarna under tåls att tänkas på. ALLA har samma mängd tid i sitt liv och ifall det verkar som att någon klarar och hinner ALLT betyder det bara att de antingen struntar i något annat (som du prioriterar) eller att de till slut kommer gå in i väggen. Att jämföra sig är därför så himla, himla onödigt. Men det vet du säkert redan.

Jag kan ha fel av Björn Natthiko Lindeblad

Och så denna! Hade sett den i bokhandeln flera veckor innan jul och kände en stark dragelse till den utan att ha en tanke på att läsa den just då. Så lämnade min fina vän Angelica några klappar på vår trapp någon dag innan julafton och där låg den. Precis i rätt tid och när jag behövde stillsam och tänkvärd visdom som mest. För om ni lyssnat på Björns sommarprat (gånger två) vet ni att han är full av just det.

Här kommer tips från coachen till alla er som försöker meditera men som strugglar. Men också det här; du behöver inte lyssna på varje tanke som dyker upp. Det är ingen sanning, det är en idé och den behöver inte alltid vara rätt. Jag, som är rätt impulsiv, har inte förstått det tidigare – att sånt som kommer inifrån mig inte alltid är det rätta, utan att det faktiskt kan vara både skadligt och bara urbota dumt.

I boken finns två citat jag tar med mig för framtiden. Dels detta men också (och kanske framför allt) ”Du kommer inte alltid ha vad du vill, men alltid vad du behöver”. Något som gör det enklare att vila i tuffa och prövande stunder (som när egentiden försvinner pga sjuka och närhetstörstande barn).

Vilket också hänger ihop med det här. Så onödigt att älta och oroa sig inför framtiden (något jag i mina stressade skov ofta hamnar i) eftersom den inte existerar än. Inget av det jag tror/föreställer mig kommer kanske ens hända vilket alltså gör det så onödigt att idag slösa tankekraft på det. Jag kommer få reda på vad jag behöver veta när jag behöver veta det.

Och detta! Ni hör ju. Jag jobbar verkligen ständigt med denna biten just nu och det hjälper mig så mycket. För första gången tror jag mig våga säga att jag läker i min sjukdom. Jag tänker på det ungefär som Maja skrev på instagram och inser nu att det är just det. Att inte göra något åt tillståndet som behövs för att kunna må bra och hitta hem. Eller som min psykolog sa när jag beskrev hur jag crashar/blir en person jag inte vill vara i stressiga situationer ”testa att inte agera alls. Du behöver inte lösa situationen, det är fullt rimligt att bara gå därifrån en stund”. Ja tack, det väljer jag.

Som sagt, inte en enda skönlitterär bok i januari månad men en väldigt fin läsning ändå.