En vecka på vift med semester

Det var evigheter sedan jag skrev något här. Anledningarna är många och någon dag ska jag skriva om det också, men inte idag. För idag vill jag få ner vår semestervecka i ett inlägg. Eller, vi är lediga nio veckor ihop den här sommaren så semestern har ju egentligen inte tagit slut. Men det är ändå något speciellt med att få åka iväg, att få förflytta sig till en annan plats sådär, som gör att det känns extra mycket som semester. Och det var precis vad vi gjorde! Vi packade in den här superhjälte-personen i bilen ihop med hennes bröder och en himla massa packning och så for vi iväg.

Siktet var inställt på Ljungskile men vi stannade till i Trollhättan på vägen för att rasta barnen efter att de sovit en stund på vägen. Valet föll på macken-lekplatsen…

… och barnen var otroligt nöjda!

Sen susade vi vidare och ungefär tjugo minuter senare parkerade vi bilen vid kallbadhuset i Ljungskile för att få känna på havet!

Och våga peta på livets första manet.

Sen installerade vi oss i huset, som Viktors syster med familj brukar hyra varje sommar, och utforskade den stora trädgården ihop med kusinerna.

Dagen efter tjuvades det frukost direkt ur flingpaketet innan vi packade ihop oss för en heldag på stranden.

Somliga badade men framför allt var det krabbfiske som stod på agendan och barnen var kittade med både spön och håvar.

Jag var kittad med bok och hann läsa kanske… 10 sidor totalt? Vilket nog ändå måste anses vara ett rekord såhär på stranden med tre små barn. Hehe.

Jaja, fräknar införskaffades och sommarminnen samlades på av samtliga.

Tredje dagen åkte vi iväg till Trollhättan igen med hela gänget. Den här gången besökte vi Skrotnisses-lekplats och barnen var lika nöjda här! Efter lite lunch och glass på Spikön tänkte vi knata vidare till vattenkraftens lekplats men då tog energin slut hos barnen.

Istället åkte vi till fantastiska Brödbacken. Det blev ingen fika för oss då vi nyss ätit glass men väl införskaffande av surdegsbröd och ett besök till Rebecka på övervåningen.

Har en så fin mobil i sovrummet från hennes Roots Design och nu fick en annan fin grej hänga med mig henne.

Nämligen detta gryningsljus-armband. Hmm undrar förresten var jag lagt alla ostronskal jag samlade på mig under dagarna där? Måste gå och leta!

Så, tillbaka! Jag hittade dem i skötvöskan. Var var jag?

Jo, just det. På den fjärde dagen ledsnade vi lite på stranden och blev sugna på äventyr. Ganska spontant hoppade jag och killarna på tåget till Göteborg för att göra ett kvickt besök på Liseberg.

Lite drygt två timmar fick vi på oss innan vi var tvungna att ta tåget tillbaka då jag skulle ha ett långt möte med World of Alidia-teamet. Trots lite tidspressen hann vi åka ett gäng karuseller, spela på hjul (ingen vinst), fiska fiskedamm, krama kaninerna och äta livets första sockervadd – så jag tror att de var nöjda!

Men att de dessutom fick åka spårvagn OCH hjälpa tågvärden att stänga dörrarna vid varje station (plus kika in i förarhytten) på vägen hem kan ha varit höjdpunkten! Älskar att få göra saker med hela familjen men det är en sån lyx att bara få vara med mina ”stora” barn själv ibland med!

Efter några intensiva, soliga och härliga dagar på västkusten började det på dag fem bli tid för oss att styra kosan vidare. Den här gången landade vi vid en av mina barndomspärlor i Småland där vi skulle få låna min mammas mosters annex hos dem ute i skogen.

Ett perfekt boende att landa på i några nätter där det enda som mötte oss var…

Naturen!

Deras damm bjöd inte bara på flotten som kördes fram och tillbaka på sin lina av samtliga barn utan även på den skönaste utsikten vid kvällsmaten den första kvällen.

Och så skönt att bara få rå om oss själva lite efter dagar av umgänge! Egentligen är två nätter borta det mest optimala för vår familj (speciellt för barnet med NPF) och här hade barnen börjat längta hem lite eftersom vi redan överskridit den där ”magiska” gränsen. Men genom att dela upp resan såhär bestämde vi oss för att faktiskt testa en vecka i ett svep. Och det gick!

Morgonen efter gick jag ut för att plocka smultron till gröten och…

Några timmar senare promenerade vi till min mammas kusins gård när barnen plötsligt dök in i skogen för att sluka några nävar blåbär. Naturens skafferi ändå va!

Efter att ha vallat in några lamm som smitit ut hagen (Elton) och hoppat studsmatta med vallhunden (Noah – förlåt jag menar Blixten, som ju är hans egenvalda namn) bjöd vi med dem tillbaka till Högåsen för lite lunch och bad.

Och några turer i ekan!

Och ännu mer flotte-åkning såklart!

Elton hade snappat upp att det var Krösatågen som trafikerade järnvägen i samhället och eftersom han aldrig åkt ett sådant bad han om att få göra det. Så framåt kvällen reste vi därför sträckan Forsheda – Reftele. Och väl i Reftele blev vi såklart tvungna att köra förbi och titta på min älskade gymnasieskola Stora Segerstad. Så ja, nu har jag blivit den föräldern som ska kånka runt ungarna för att de ska få gå i mina fotspår. Hehe.

Kändes dock som att alla var nöjda med dagen och när barnen sov för kvällen ställde jag mig i det lilla pentryt för att steka pannkakor som skulle bli utflyktsmat under nästkommande dag.

Det hade nämligen blivit dags för vår allra sista dag på vift. Efter att ha packat in allt i bilen igen (nä men mängden saker en har med sig är ju bara… galet!), vinkade vi hejdå till Högåsen (och hoppades på återseende) för att sen äntra…

High Chaparral!

Tänkte precis försöka problematisera Chappens koncept och berätta varför det inte känts helt bra i mig med ett eventuellt besök tidigare. Men jag låter faktiskt bli. Istället visade det sig bli det bästa parkbesök vi någonsin gjort ihop med barnen.

Men såhär: våra barn leker inte med vapen hemma. Dels för att vårt ena barn blir väldigt triggad av lekar som innefattar inslag av jagande och/eller bus. Sen har de faktiskt aldrig visat något större intresse över att ha vapen i sina lekar heller. Det är även lite klurigt när deras pappa är militär och vi bor på en ort där ljudet av kulsprutor är vanligt att höra i bakgrunden på daglig basis. Vi har försökt att prata om just vapen på ett respektfullt sätt, där det varken blir så pass mycket vardagsmat att de blir avtrubbade eller något läskigt för dem att befinna sig kring.

Däremot känner jag att ansvaret här är vårt, inte barnens. Deras lek är lek och jag väljer att se den så, så länge den inte känns skadlig och så länge vi är med och kan lotsa dem i deras kunnande och känslor.

Med det sagt: det sköts hej vilt med knallpulverpistoler den här dagen. Men det var inte det som gjorde att vi hade det så bra. Utan parker som dessa (och tex ALV) där fokus inte är på attraktioner det ska köas till hela tiden passar samtliga, men framför allt vårt äldsta barn. Att det dessutom byggts upp fantastiska miljöer som bara är till för barnen och har tydligt avgränsande områden gör det så mycket enklare att ”släppa” dem. Att den eller de med mycket extra spring i benen kan få utforska utan att hållas tillbaka i rädslan av att tappa bort varandra – eller att de upplevs som ”för mycket”.

För det var just det här, att leken var så given. Ramarna så tydliga och det passade Elton perfekt. Han hittade nya kompisar som han lekte i timmar med. De rörde sig mellan vattendelen (där en kunde åka flotte och vaska guld) och den uppbyggda western-staden (där de kunde gå in i husen och springa på taken) nästan hela dagen. Inte en enda ”incident” eller jobbig situation alls. Han var i sitt esse!

Syskonen hade det också kanon. Li klappade åsnor, uppfann någon egen slags hinderbana bland alla kulisser, pärlade armband och plumsade stenar i vattnet (hehe inte så höga krav på underhållningen alltså). Blixten älskade tåget och alla föreställningar och fick ta kort med sin nyfunna hjälte Lucky Luke.

Det var en rusig familj som satte sig i bilen hem den kvällen. Lyckliga över en bra semestervecka och så nöjda över hur enkelt det kunde vara att göra en utflykt av det här slaget. Dagen efter lånade vi ett gäng böcker om den riktiga Vilda Västern på biblioteket för att spinna vidare på barnens intresse och lära dem lite historia.

Sen tog det fem dagar innan den här utstyrseln togs av. Sommarminnen!

Om World of Alidia och mitt nya jobb

Nu är det lite mer än två månader sedan jag skrev “det sjukaste inlägg jag någonsin skrivit“. Haha den rubriken låter så click baitig men det var precis så jag kände då, helt ny i en värld som jag omedelbart älskade men inte riktigt förstod allt kring. Det jag framför allt tyckte var klurigt var hur jag skulle hitta mig själv (alltså den sandra jag vill vara) på det nya stället.

Ni förstår, en stor del av mitt liv går nämligen ut på att försöka frigöra så mycket tid från skärmar som möjligt för att kunna vara ute i naturen – för där mår min själ som allra bäst. Det har gjort det lite klurigt att alla de jobb jag valt av passion (ja men bloggare, fotograf, skribent, att skriva e-kurser, göra podcast osv) har varit sådant jag behövt utföra på just en skärm. Det har varit en stor konflikt i mig under många år (vilket också resulterade i att jag lämnade sociala medier i två år) och när nu detta nya fenomen, web3, äntrade mitt liv blev jag ganska ställd. Inte kan jag väl skaffa mig en hobby som inte ens existerar irl? Spendera ännu mer tid vid en dator? Vem är jag då?

Det visade sig att det fanns en ganska fin lösning på det ändå och jag ska snart berätta mer om mitt jobb i World of Alidia. Men först tänkte jag besvara några frågor jag fått på instagram den senaste veckan.



VAD ÄR DET SOM GJORT ATT DU FASTNAT FÖR PROJEKTET?


Okej, så låt mig börja med att berätta detta igen: I början på året hade jag bara hört talas om NFTer som allra hastigast i någon podcast. Ett gäng killar satt och raljerade över det sjuka i att människor köper vanliga jäkla jpeg-bilder för flera tusentals (ibland miljontals) kronor. Det var liksom så mycket jag hört.

Sen läste jag Vanjas blogg (har följt henne i väldigt många år och tycker dels att hon är en grym entrepenör men också urhärlig som person) om hennes och Niklas gemensamma projekt. I början kände jag mig inte speciellt lockad av att ge mig in i den här världen. Förutom aspekten kring att sitta mycket vid datorn så är jag inte speciellt intresserad av teknik och det här lät så SVÅRT att förstå. Men så blev jag smittad av hennes otroliga entusiasm. Om ni inte följer Vanja så kan jag berätta att hela familjens liv blivit kidnappade av ME, som Niklas lider av sen ett gäng år tillbaka. När jag började lära “känna” paret hade de massor av projekt på gång ihop men under åren som gått har Vanja blivit nästintill ensamstående med barnen (trots att N såklart varit närvarande, om än inkapabel att vara sitt vanliga jag pga den otroligt tunga sjukdomen). När Vanja nu berättade om det här projektet och hur det faktiskt möjliggjorde för dem båda att skapa något ihop, något som de båda tror på i en lååång tid framöver – ja, då blev jag väldigt intresserad. På ett första plan för deras skull, för att det vore så otroligt fint att kunna stötta dem i en vardag där de kan få en så stor bit av något gemensamt att fungera.



Sen började Vanja skriva ett gäng pedagogiska inlägg om vad NFTer egentligen är (jag har länkat dem i det här inlägget) och jag insåg till min förvåning att jag faktiskt förstod vad hon menade. Det var liksom inte så himla svårt att greppa – och jag fattade ganska snabbt också att det rörde sig om mer än just jpeg-bilder.

Bara dagar senare testade jag att regga mig i på deras Discord (extremt lätt!) och då såg jag en omslagsbild gjord av deras, då hemliga, konstnär. För det är ju fortfarande konst en köper och investerar i – även om den (framför allt i detta fallet) blir som en biljett till fler aspekter och förmåner som projektet bjuder på. Jag kände hur som helst igen bilden och förstod att det var Fanny Schultz som skulle ta fram alla NFTer. Eftersom jag ÄLSKAR Fanny och mer än gärna har hennes alster hemma var det givet. Jag bestämde mig för att hoppa på tåget och lära mig mer.



Just världen kring krypto, NFTer och web3 är ganska osäker på många sätt. Det är så nytt och fortfarande lite som vilda västern och jag vill inte skrämma bort någon i detta skedet men det har hänt att en del projekts grundare (ofta anonyma och i den här världen heter det att de inte är doxxade) har kört en så kallad rug pull, dvs att de målar upp guld och gröna skogar men sen drar med alla pengar och lämnar medlemmarna i communityt med investeringar som inte är värda något alls längre. Just därför tyckte jag att det var så himla skönt att gå in i detta med Niklas och Vanja som grundare. För jag litar som sagt redan på dem och vet att de skulle riskera hela sina framtida karriärer om de blåste alla. Men framför allt så litar jag på att de kommer göra något BRA av det här projektet, det är inte skapat som en kul grej eller för att uppfylla det egna egot. Det är extremt mycket jobb bakom som på sikt kommer leda till många fina grejer. Vanja och Niklas har spelat in två AMAs (ask me anything) där de svarar på frågor från sina medlemmar. Avsnitt 1 finns på svenska och avsnitt 2 (som spelades in igår med mycket ny information) finns tillgängligt på engelska.


Jag märker att jag kom av mig lite från den fråga jag skulle besvara. Men jag tänkte snabbt dra två andra frågor som ofta kommer upp när jag pratar om detta.


1. Jag förstår inte, hur kan en NFT öka i värde?


För det första så kan den såklart öka i värde ifall priset på Ethereum (den blockkedja de ligger på och den kryptovaluta de handlas i) ökar. Om du köper en när priset i ethereum motsvarar 2000 svenska kronor och det sedan stiger till att motsvara 4000 kronor har du såklart möjlighet att sälja med vinst.

Men det går egentligen lika bra att ställa sig frågan “hur kan aktier öka i värde?”. Allt handlar om efterfrågan. Ifall positiva saker händer företaget/projektet stiger värdet och om grundarna fortsätter skapa förutsättningar som gör att fler personer vill gå med kan en som ägare sälja sin NFT för ett högre pris. Tänk lite som en utsåld Håkan-konsert. Det finns ett antal biljetter som säljs till ett visst pris. De säljer slut fort men alla som inte fick biljett vet att Håkan kommer leverera och därför är de villiga att betala ett högre pris för att faktiskt få hänga med.

Men nu råkar jag även veta att Niklas och Vanjas plan är att skapa ett så fantastiskt projekt att ingen vill gå ur. Haha låter som gisslan men det är inte så jag menar. Klart att de vill att deras medlemmar ska kunna tjäna pengar på sin investering (tyckte det blev så tydligt i AMAt från igår) men tanken är ändå att WoA ska fortsätta skapa värde som faktiskt gör skillnad under lång tid framöver OCKSÅ.



2. Vad är egentligen skillnad på detta och ett pyramidspel?


Jag förstår ärligt talat inte den här frågan. För mig är ett pyramidspel uppbyggt såhär: En måste betala för att bli medlem (ofta genom att köpa någon slags produkt) och för att kunna tjäna pengar själv så måste en fortsätta att värva medlemmar (som också betalar en avgift och som i sin tur värvar ännu fler personer).

Här är medlemskapet i Discorden helt gratis (det kommer alltid vara gratis att gå med i vår discord, jag ska berätta mer om den snart) och du investerar såklart bara ifall du vill köpa konsten eller de övriga möjligheterna som den öppnar upp för. Som sagt, att köpa ett original av Fanny Schultz har såklart ett värde i sig (det här är alltså inte som en generisk poster utan det finns bara ett enda exemplar av den bild du får och du äger ditt konstverk med fulla rättigheter dvs du kan trycka det på tröjor, framkalla det eller använda det som logga i ditt företag) och det är fullgott att köpa bara för det tycker jag. Men en kan även se på konstverket som ett ica-kort. När du har det får du ännu fler förmåner du kan nyttja, som andra (de utan WoA NFTs) inte kan använda sig av. Nu kostar visserligen inte ica-kortet något att skaffa men du måste fortfarande handla för en viss summa för att få bonus tillbaka, så jag tycker ändå att liknelsen håller. Och å andra sidan kan du inte heller sälja ditt ica-kort vidare (hehe vem skulle vilja ha det?) men det medlemskap som en NFT utgör går alltså att sälja vidare.



Återigen kan vi väl kika på Håkan på Ullevi. Han erbjuder en tjänst (underhållning) och säljer biljetter (vi skulle kunna likna det vid ett slags medlemsskap) för personerna som vill ta del av det. För att människorna som har betalat och ska titta på honom ska känna att det var värt måste han leverera allt det han lovat. Kommer han upp på scen och är otrevlig eller kör lite halvdant kommer människor bli missnöjda. Är han däremot en jäkla stjärna som fortsätter leverera helgrymma konsertupplevelser höjer han sitt eget värde, kan fortsätta sälja slut Ullevi oäääändliga gånger och efter hand även höja priset – pga efterfrågan.

Jag är säker på att en stor del av pengarna från turnén hamnar i hans ficka. Men självklart ska arenan, manager, band osv också ha betalt. Så är det med NFT-projekt med. Det är extremt många som ska ha betalt under projektets gång för att det ens ska kunna ros i hamn. Det är med andra ord inte 20 miljoner som landar i grundarnas fickor (jag tror att det är det många förknippar just den biten med pyramidspel) utan det är OTALIGA arbetstimmar som ligger bakom – precis som i vilken annan business som helst.

Skillnaden mellan det här exemplet och WoA är dels att ”konserten” pågår i mer än två timmar och att ”biljetten” faktiskt är en investering som går att sälja vidare eftersom ”evenemanget” aldrig tar slut. Det finns alltså ingen top som proppar fickorna fulla utan alla vinner på det vi skapar ihop.

Så, vad var det då som gjorde att jag fastnade för projektet?

Ja, förutom det jag nämnt ovan så har vi ett HELT fantastiskt community i vår Discord. Haha jag läste på någon blogg att det var som ett sorgligt familjeliv men ärligt talat, hur låter det när vi ska förklara andra sociala plattformar då? Ja, instagram är ett ställe där du postar bilder på dig själv, dina barn eller vad du gör och så ska andra “gilla” det eller skriva “åh vad fint”. Det låter ju helt meningslöst när en hör det så?


Men snabbt förklarat så är Discord ett medium som tidigare användes mycket av gamers (men även föreningar och sportklubbar under pandemin) men som nu blivit hem för olika NFT-projekt. Jag vet ärligt talat inte varför de hittade in där (det och Twitter är absolut vanligast för denna typen av projekt och web3 rent generellt) för vid en första anblick ser det så rörigt och fult ut. Men det har faktiskt visat sig vara riktigt användbart!



Flödet ser ut precis som en traditionell chat. Men det finns möjlighet att skapa hur många kanaler (kategorier) som helst och även lägga till botar för tex spel. I de olika kanalerna kan medlemmarna själva lägga till både text, bilder, videos, ljud och gif:ar. Det är ett enkelt sätt att prata med andra, skapa och ta del av innehåll och bara ha det kul.

Det är också så uppfriskande att röra sig i en miljö där extremt lite fokus ligger på kön, ålder, ras, klass osv. Alla gränser suddas liksom ut och det blir lättare att både lära känna andra och att faktiskt lyckas själv för vet ni vad; web3 har inga väggar.



Okej men ska jag dra snabbt vad web3 är. Det står alltså för tredje generationens internet. Web1 var det vi växte upp med när internet var helt nytt, enkla hemsidor med information men där det inte gick att skapa så mycket eget. Web2 är den utveckling som gav oss bland annat internetbank och sociala medier. En värld på internet där vi fått verktygen att kunna producera mycket själva men där vi fortfarande kontrolleras och ägs av företag som facebook, apple osv.

Om vi i web1 tog del av saker (tex info) digitalt och i web2 skapade saker digitalt så vill vi i web3 istället äga saker digital. Det kan röra sig om saker som NFTer eller land i något metaverse men framför allt vill vi äga vår egen information och kunskap. I web3 behövs inga jättar som tar betalt genom annonser för att vi ska få dela med oss av vår dag. Istället finns det möjlighet för oss att göra allt detta själva, och istället för att lagra all information om oss i stora databaser kommer de bli en liten, liten del av en blockkedja.

Det jag menar när jag säger att web3 inte har några väggar är framför allt att vi där är fria från de ramar vi behövt förhålla oss till tidigare. Som kvinna, genom historien, har vi alltid behövt slåss för att hitta vår plats. Till en början hade vi ingen som helst makt men med tiden har vi ändå fått se oss knutna till patriarkatet på ett sätt som aldrig satt oss i första rummet. Det har helt enkelt inte funnits tillräckligt mycket plats för kvinnor men framför allt inte för bipoc, hbtqia+, personer med funktionsnedsättningar MED FLERA för att kunna ta upp space. Det finns en vit, homogen grupp som är överrepresenterade i nästan alla positioner med makt IRL. Så upplever jag inte att världen ser ut i web3.

Och det är DET jag fastnat för. Alla fantastiska människor jag möter på vägen och allt fint de vill skapa. Det låter mycket, som många stora steg behöver tas för att ens “hitta” web3, men jag lovar att det går att ta myrsteg. Och skulle någon vara intresserad så lovar jag att lotsa och försöka hjälpa.



För det är lite det mitt jobb i World of Alidia handlar om. Jag, och två av mina nya och väldigt kära vänner (LÄNGTAR så tills vi ska ses irl!) har nämligen ganska nyss blivit moderatorer i vår Discord. Det innebär att vi dels finns där inne varje dag för att svara på frågor (det är många frågor i början, så är det för alla) men o§ckså för att ordna aktiviteter och skapa mening för medlemmarna.


Hittills har vi dragit igång en månatlig bokklubb, veckoträning, guidade meditationer och quiz-kvällar. På fredag kör vi Bingo ihop med ett annat projekt som heter Girlies (deras konstnär är 15 år och de har redan sålt slut sina 10 000 NFTer!!!) där personen som först fyller hela sin bingobricka vinner en gratis NFT från World of Alidia!

Och det var förresten SÅ jag förstod hur jag skulle kombinera det liv jag vill leva med min nya hobby. För det jag helst av allt vill jobba med är att vara med och skapa innehåll. Jag tycker att det är extremt kul att få vara kreativ (och att inte behöva göra det själv utan att få ingå i ett team är det bästa!!!) och att göra saker andra människor har nytta av, uppskattar eller själva kan vara del av att skapa gör mig så glad. Att få göra det i ett projekt jag tror på, även på lång sikt, gör det hela så himla mycket finare.



Det finns dock en grej som tar emot lite och som jag också får frågan om ibland, nämligen att krypto är extremt dåligt för miljön.

Snabbt kan jag väl nämna att det stämmer. Den teknik som just nu används (proof of work) för att minea (bryta/ta fram) Ethereum är väldigt krävande för miljön. De ska dock gå över till en ny metod som heter Proof of Stake som nästintill kommer eliminera den miljöpåverkan vi ser idag. Tanken var att de skulle ha övergått till det innan det blev dags för WoA at tminta (dvs när vi släpper våra NFTer – vilket blir den 28:e juni) men när det nu blev framflyttat till augusti var det en stor besvikelse för oss alla.

Även om jag har lyckats med att hittat in i denna nya värld så är jag fortfarande inget tekniskt snille. Jag är varken intresserad eller kunnig när det gäller tekniken bakom till exempel blockkedjor. Därför förstår jag inte exakt HUR det funkar men jag förstår vilken skillnad de kommer kunna göra i världen. Det går nämligen inte att manipulera blockkedjan utan all information som tillförs (i tex en transaktion) finns där för allmänheten att se. Tro nu inte att det handlar om transaktioner på ditt visa-kort så att alla människor i hela världen kan se hur mycket pengar du har eller vad du gör av med dem på. Utan snarare att det går att använda denna teknik i större syften än så. Det skulle till exempel kunna gå att anordna val utan att det går att kapa valet och fuska. Ett annat exempel jag hört är att det skulle kunna gynna sjukvården något enormt. I dagsläget har de flesta vårdinrättningar olika journalsystem och för att ta dela av patienters tidigare medicinska historia behövs det fortfarande ofta skrivare, fax eller regelrätt brevgång. Ifall all information istället lagrades på en blockkedja skulle alla ställen kunna använda sig av samma teknik och på så sätt ha rätt till samma typ av information.

Det gnagde ändå i mig, det här med miljön och det gör mig därför glad att Niklas och Vanja känner på samma sätt som jag lyft här, att de värnar om miljön i de steg de tar. Men jag lugnades ändå av Vanja som drog parallellen med elbilar för mig. Proof of stake kommer hända, och tills dess får vi bara se hur stor nytta denna revolutionerande teknik kommer spela i framtiden. De lithiumbatteri som används till elbilar är inte heller bra men vi vet alla att det kommer göra stor skillnad för oss på sikt, därför har vi redan nu bestämt oss för att det är värt att gå över till just elbilar.

Det jag skriver tar alltså inte bort påverkan som sker nu, men det finns ett högre syfte som gör att det kommer göra det framöver.



Jag ska avsluta detta milslånga inlägg nu. Jag har svårt att skriva kort när jag pratar om detta. Inte för att det är någon sekt jag försöker lura in er i, utan för att jag vill försöka förklara alla begrepp så att det blir tydligt för så många som möjligt. Jag kommer ALDRIG försöka pracka på er NFTer, discord-medlemskap eller en väg in i web3. Men OM någon av er är intresserade så ska jag göra allt för att välkomna er på ett enkelt och roligt sätt. För det finns så himla mycket glädje att hämta i detta. Och så många roliga kompisar som väntar!

Så om du har funderat på att joina men inte gjort det än, kom in och säg “hej sandra!” i sverige-chatten så lovar jag att ta dig under armen och hänga med dig <3

Posted in WoA

Sluta propagera för att adhd är en superkraft

Den senaste tiden har jag verkligen fått ta fram “mama bear” i mig för att ryta ifrån och kämpa för mitt ena barns rättigheter. För bortsett från alla basala behov så anser jag att just det, att både skydda och möjliggöra är min främsta uppgift som förälder. Det är också därför jag har slutat att skriva speciellt ingående om mina barn och vilka personer de är; för att skydda dem från något de själva inte valt.

Missförstå mig inte, jag har ALLTID försökt att dela med mig på ett sätt som inte kränker deras personligheter och som jag tror och hoppas att de själva ska tycka är okej i framtiden. Men ändå, det är en himla balansgång. Att kunna dela med mig av det som är min vardag utan att blotta mina barn.



Men så skriver jag ibland små texter (som igår på instagram) och får kommentarer som “tack, nu känner jag mig mindre ensam” eller “åh vad jag känner igen mig” och mitt hjärta brister. För det är DET DÄR som är min enda önskan med att faktiskt dela med mig. Att synliggöra den ständiga kamp som livet med en NPF-diagnos kan innebära. Jag vill lyfta och dela och visa att vi inte är ensamma, vi är så himla många som sliter i det tysta utan någon form av stöd eller förståelse från omgivningen. Vi är många som behöver lägga ner hela vår själ i att bara få till vardagsrutinerna för att dagarna ska kunna flyta.

“Men måste det vara DU som gör det? Måste det vara VÅR son som blir frontfigur för det?” frågade barnens pappa mig för ett år sedan, då när jag valde att sluta dela vår historia. När han framförde sin åsikt, som enbart var hämtad ur omtanke för våra barn, kändes min egen strävan så egoistisk. Nej, varför måste jag vara den som hänger ut min älskade lilla unge för att göra så att andra, helt okända människor, känner sig mindre ensamma? Det lät så rimligt.

Plötsligt så ser jag dagligen hur människor i hans nära omgivning kränker honom och skapar olika trauman för att de inte förstår hur en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning kan te sig och jag känner att måste börja förändra. NU. För såhär kan det inte få vara.

Adhd är kanske den diagnos som gemene person anser att hen känner allra bäst till. Koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet är det – eller hur? Dessutom har ju diagnosen på senare tid även fått epitetet SUPERKRAFT. Kära nån så många gånger jag hört folk säga “Ja, men jag har hört att adhd är en superkraft som gör en väldigt kreativ – det är ju jättebra!” utan att förstå hur många nyanser de går miste om genom att tro det. Jag vill inte förminska de människor som faktiskt anser att de vunnit något slags lotteri och fått dessa så kallade superkrafter. Alla har rätt att äga sina egna känslor och jag tror inte att de ljuger men jag vill också dela den andra sidan.

Den där en adhd-diagnos är en krävande och jobbig funktionsnedsättning som ofta innebär: ensamhet, utanförskap, att ständigt bli missförstådd, krav på en traditionell skolgång som inte är anpassad efter barnets svårigheter (eller styrkor), depression, trauman och missbruk.

ALLA diagnoser ter sig på olika sätt i olika människor. Vi upplever absolut svårigheter och tecken på både koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet i vår vardag. Men det vi kämpar mest med är impulskontrollen. Även om vi alltid har förstått att vårt barn har adhd så har diagnosen gett oss en helt annan förståelse för hjärnans funktion. Det rör sig alltså om en funktionsnedsättning som gör att han inte kan reglera impulser eller förstå konsekvenser på ett sätt som jämnåriga kan. Detta innebär att det ofta händer att “tokiga” och/eller farliga idéer genomförs utan någon tanke bakom men också (tyvärr oftast) att dessa impulser (som uppkommer vid stress eller andra triggande situationer) leder till utagerande handlingar.

En specialpedagog förklarade det såhär för mig: Alla människor har tre personer som jobbar inne i ens hjärna för att hantera den information som kommer in. Vi har dels en sekreterare som tar emot informationen, en bibliotekarie som kategoriserar den och slutligen en chef som bestämmer vilka bollar som ska springas på. Hos ett barn med den här typen av svårigheter har både sekreteraren och bibliotekarien tagit semester, vilket innebär att informationen flödar in utan att reflekteras över (vanligtvis får alla människor olika typer av impulser som vi aldrig lägger märke till, eftersom de direkt avfärdas som farliga eller dåliga och därför aldrig når vår chef) och direkt landar på chefens bort. Hen är i sin tur helt dränkt i allt som kommer in och kan därför inte avgöra ifall sakerna är bra eller dåliga och springer helt plötsligt på alla bollar. Detta resulterar såklart i att bli utbränd på kuppen – vilket i sig leder till ännu fler felaktiga beslut.

Att vara ett barn som vet vad som är rätt och fel samt hur en bra kompis är men ändå inte kan stoppa sina impulser måste vara otroligt svårt. Jag menar, vad hör ett barn som inte kan hjälpa det hen gör när vuxna sen säger ”om du gör så vill ingen vara din kompis”? Eller hur känns det om hen faktiskt försöker skärpa sig för att få ha vänner men inte lyckas? Vilken känsla tror ni stannar kvar i det barnets kropp?

Så, är barnet helt utan ansvar då? Både ja och nej. Jag vill vara tydlig med at jag inte tycker att det är okej att någon slåss. Det är aldrig okej, vad bakgrunden än är, att ett barn ger sig på andra människor. Det måste förhindras. Men vad kan vi kräva av ett barn som faktiskt inte har rätt verktyg i hjärnan för att hantera uppkomna situationer där hen blir stressad och/eller triggad? Återigen, en stor del av problemet är trots allt att hen vet rätt och fel men inte kan reglera vilka impulser hen går igång på.

Det vi som vuxna kan göra är att lära känna barnet och försöka kartlägga vilka situationer som gör att det helt enkelt blir för mycket. Därefter kan vi skapa förutsättningar som gör det enkelt för dem att lyckas. Antingen genom att anpassa situationen så att den passar barnet i fråga (genom att minska på intryck, stress och triggers) eller genom att vara ett närvarande stöd för att kunna stötta när vi märker att det går åt fel håll. För när misslyckanden sker, när barnet blir utagerande eller väljer att följa impulser som är “fel” är det vi vuxna som brister i vårt stöd, för barnet är densamma (med samma svårigheter – och styrkor) hela tiden.

Men med det menar jag inte att vi ska vara perfekta människor som ska förhindra att något tråkigt inträffar. Eller, det är såklart förhoppningen men det går inte att vara med varenda millisekund, även om vi ständigt måste vara DÄR. Jag lägger alltså ingen skuld på någon annan, men tills barnet själv har hittat sina egna verktyg (med eller utan medicin) att hantera dessa svårigheter finns det ingen annan väg att gå än att stötta, stötta och stötta.

Jag har inte för avsikt att hänga ut något av mina barn. Men jag kan inte se på när andra hela tiden kräver att barn ska ta ansvar för handlingar de inte kan styra över utan att göra något. Jag kan inte låta andra föräldrar sitta hemma och tro att de är ensamma.

För det är ni inte. Jag ser er, jag hör er. Jag kämpar för mig, min familj och för er. Och jag vet att NI kämpar. Kära nån vad vi kämpar. Ingen ska få förminska den insats ni gör för att se till ert barns bästa. Alla borde få veta hur tungt det är. I en drömvärld kommer våra barn växa upp och faktiskt tycka att deras adhd är en superkraft, men låt oss uppmärksamma de svåra bitarna också. De som kan leda till nattsvart mörker om vi inte försöker förstå och vara öppna i sinnet.

För ljusglimten är att jag vet att ni finns, ni människor som är så kloka och varma. Som ser dessa barn för de fantastiska personer de är. Ni är allt!

Posted in NPF

En dag i maj när vi ringde 112

Jag fick ett sånt sug att dokumentera min gårdag. Förstod inte att jag tänkte förvandla det till ett blogginlägg förrän efter jag börjat fota vissa av bilderna med ett filter på Instagram. Så ni får hålla till godo med lite varierande kvalitet. Tänkte förresten precis också slänga in någon brasklapp om att det är lite svajigt på innehållsfronten också men så kom jag på 1. ingen orkar höra ursäkter av det slaget, 2. såhär såg ju typ alla mina inlägg ut i början (dvs bilder på mig och Viktor när vi gjorde en strandutflykt och så lite drömmiga texter till det och 3. snälla vi ringde ju 112, mycket mer innehåll än så kan det ju knappast bli. Hehe.

Tog ett kort på den min rätt slabbiga frukost bara för att den här gröten var så extremt rackarns god. Jag har gjort den förut och jag kokar bara havregryn i mjölk (med salt och kanel), mosar i en riktigt mogen banan och serverar sen med lite lönnsirap, blåbär från frysen och havremjölk. Nej just det, jag tog ett kort på skeden här för att det var så otroligt mycket goda blåbär där i ju! Jag hamstrar hela sommaren och hösten, snålar hela vintern och “måste” sen UNNA mig hela våren och sommaren för att hinna tömma frysen innan nästa batch ska in. Så nu lassar vi på hörrni!

Min lilla loppa. Håret i en tofs och nya ord nästan varje dag. Oftast kommer hennes ord spontant i en kontext där hon vill förmedla något. Men nu har jag märkt att hon bemästrat många av ljuden så jag testar lite ibland bara för att hennes lilla röst är så gullig. Liksom pekar på lampan och säger lampa, frågar henne om hon kan säga lampa och hon svarar “Nepp. Mamma!”. Så jag säger “Okej mamma säger lampa, LAAAMPA. Vill Li?” och då kommer det ett litet försök. Mysigaste!

Jag har varit instängd i lägenheten hela veckan pga dunderförkylning. Det har varit nedrullade gardiner som gällt för fy vad svårt det är att ens orka använda ögonen när vårens solljus är så förbaskat starkt. Den här dagen (har glömt att nämna det men detta var alltså igår, torsdag) kände jag mig ändå ganska pigg.

Blev invaderad av tre barn som lekte ihop. Det händer inte jätteofta att de kan få till något alla tre (både pga åldersskillnad och på grund av vissa svårigheter som ett av barnen har) men ni kan nog gissa att det är det ljuvligaste som finns när det väl inträffar.

Jag hade fixat matsäck och packat ryggan så när alla var fixade och redo cyklade vi iväg. Siktet var ett specifikt ställe vid Vätterstranden där vi brukar leka och bada.

När jag parkerade cykeln hörde jag knäppande ljud och kände doften av eld. “Mm lukta, det är någon som eldar” sa jag till barnen och Elton sprang ner på stranden direkt för att kolla. Efter en liten stund kom han tillbaka och sa “Nej mamma, det är ingen där. Det brinner!”.

Så vi gick ner allihop för att ta en titt. Och så var det. I flera av buskarna längs stranden härjade små lågor som spred sig uppåt land. Jag, en vuxen som ändå tänker att det måste finnas en logisk förklaring sa att vi skulle gå runt buskaget för att se om det fanns någon människa i närheten. Jag menar, att elda upp oönskad växtlighet förekommer ju (kanske bara inte under den här torra perioden…) men nej, vi hittade ingen.

Så vi ringde 112 och så fort vi lagt på hörde vi sirenerna. Den första bilen kom seriöst inom 2 minuter efter samtalet. Helt otroligt.

Det var en brand. Den släcktes av professionell styrka och vi tackades för samtalet. Hur otäckt det än är med eld som härjar lös på det sättet så var det ändå en höjdarupplevelse för våra barn – det måste ändå sägas.

Som tur var så kunde vi bara flytta vår lek lite längre bort på stranden när elden väl var under kontroll.

Det blåste lite men sand mellan tårna är ett måste. Inte första gången för Li eftersom hon hängde med oss hela förra sommaren men definitivt det första mötet med stranden hon minns. Det var fint att se.

Och den där nissen kunde som vanligt inte motstå impulsen att bada lite, lite grann.

När det blev dags för lunch parkerade vi oss vid det gamla (alltså gaaamla som i 1800-tal) bageriet och plockade fram…

Pannkakor! Verkligen inget nytt påfund när det gäller utflyktsmat men måste ändå ge rätten cred för hur extremt smidigt det är att ha med sig.

Tycker att det är svårt att fylla dem på förhand när det börjar bli varmare ute och en inte har med kylväska. Så jag rullar ihop dem naturella i en matlåda, tar med en burk sylt + sked till denne och brer allt på plats. När de redan är hoprullade såhär blir de väldigt lätta att hålla för barnen då de håller formen bra sen = inte mycket kladd. Så åker bara smutsiga lilla skeden ner i tomma matlådan när allt är uppkäkat och en har minimalt med disk med sig hem. Älskar!

När lunchen var uppäten cyklade vi in på fästningen en stund (hej hej!) vilket sen följdes av…

Vila hemma. Den här boken (Njuttes Husch enligt Li) är en stor favorit just nu.

Hon lyckades dock inte somna i sängen så vi bestämde oss för att ta en liten cykeltur för att kolla robotgräsklippare. Har ni koll på att det är mitt äldsta barns (sex år nästa månad) STÖRSTA intresse och att det varit det sen han var tre? Han kan alla modeller som finns i världen, vet var alla bor här i Karlsborg och också vad deras ägare döpt dem till. Det är ju ett ganska specifikt intresse (förra året tryckte jag upp två t-shirts med robotgräsklippare på till honom i födelsedagspresent som han älskade) men det gör att vi dagligen kommer ut på långa promenader/cykelturer och att han (och hans syskon) faktiskt lär sig hitta i samhället och kan vad många av våra gator heter.

Anyways så somnade Li i cykeln så Elton, Noah och jag passade på att premiäräta mjukglass nere vid kanalen.

Nä men sen hängde vi ute resten av dagen och planterade om lite plantor. När barnens pappa kom hem från jobbet cyklade jag upp till förskolan då det var utvecklingssamtal för båda våra killar. Så fint att få höra och se allt de gör när vi inte är med, se hur andra vuxna verkligen SER deras små personer precis som vi gör. Men framför allt så känslosamt att prata om hur vår stora lilla kille snart ska säga hejdå till dem för att börja skolan. En ny era väntar verkligen där.

Ja, men det var det! En alldeles perfekt vab-torsdag om jag får säga det själv!

Sommaren innan jag blev mamma

Det händer inte så mycket i mitt vardagliga liv just nu. Jag återhämtar mig fortfarande från min sjukdom (som visade sig vara struma och inte cancer!) och därför är min aktivitet fortfarande ganska låg. Däremot så händer det ju extremt mycket i naturen just nu! Knoppar börjar sakta vecklas ut och i mina rabatter gör sig både narcisser och tulpaner redo att slå ut.

Inför varje sommar brukar jag göra en fotobok till mina barn med bilder från samma säsong förra året (visar dem på instagram snart). Dels så upplever jag att de glömmer så fort och jag vill verkligen att de ska minnas allt härligt vi gör ihop på somrarna. Dessutom så funkar albumen som en perfekt påminnelse inför den stundande sommaren, vilket gör att de blir lite mer förankrade i årstiden. Det första året försökte jag göra ett album om varje årstid en insåg ganska snabbt att jag faktiskt tar allra mest bilder under sommarhalvåret så därför fick det bli fokus på just det.

Av någon anledning surfade jag in på min gamla flickr (där jag sparade bilderna innan jag la upp dem på bloggen när jag fortfarande var anställd av metro mode) och fick en riktig nostalgikänga. Där gömde sig nämligen tusentals bilder från livet innan jag blev en mamma. Så under tiden som jag väntar på att barnens sommaralbum från 2021 ska tryckas kan vi väl kika på hur min sommar 2015 (alltså den precis innan jag blev mamma) såg ut. Det är ett väldigt bildtungt inlägg och då har jag ändå bara sorterat ut godbitarna (så mycket DIY, recept, naturbilder och annat vardagsjox som inte kom med) så, håll tillgodo!

Sommarn började med att Viktor och jag åkte på en resa till Köpenhamn som vi fått i present av hans familj. Det var vår första (och hittills faktiskt enda) resa utanför Sveriges gränser ihop och min första till Köpenhamn som vuxen. Under uppväxten i Helsingborg åkte vi nämligen dit ganska ofta men för första gången fick jag alltså uppleva staden på egna villkor.

Och det var heeelt fantastiskt! Alltså vi hade så härliga dagar där vi bara gick och gick och åt, drack och upplevde saker. En toppenresa!

Jag köpte inte med mig något hem på resan förutom några örter från Lidl. Haha. Däremot så spelade vi väldigt mycket backgammon på olika barer och caféer och så fort vi kom hem fixade jag ihop ett eget åt oss.

Under den här perioden arbetade jag både som bloggare…

och kultursamordnare här i Karlsborg. Får fortfarande skamsköljningar när jag tänker på hur ofantligt kass jag var på just det jobbet, men jag tror att det kanske snart är preskriberat. På bilden höll jag i en workshop där jag lärde ut hur enkelt det var att göra fina hårsmycken av en stålring från en gammal lampskärm och guldsprayade ljusmanschetter i form av blommor. Ganska varierande jobbdagar med andra ord.

Idag har mina barn 14 kusiner men på den här tiden, alltså sommaren 2015, fanns det bara två små knattar. Min systerdotter Emilia kom ihop med sina föräldrar upp och hälsade på oss under några härliga dagar. På bilden fikar vi på Nymans Café, en speciell liten pärla som tyvärr la ner sin verksamhet sommaren 2021.

Jag klippte håret kort, ett ryck jag får ungefär vartannat år.

Och njöt av sommarlovslivet. 26 år gammal och utan några egentliga måsten.

I alla fall inte mer än att hänga lite på stranden en varm dag.

Och de “måsten” som fanns var ganska angenäma. Som att åka till Göteborg och gå på Viktors ena systers möhippa.

Vilket var en otroligt rolig dag! Vi åkte ut till havet där några badade, spelade rullstolsbasket, gjorde smycken hos en silversmed, åkte lyxbåt ut till Hönö och spenderade resten av kvällen där med lyxlagad middag, många fina historier och skratt.

På mitt “riktiga” jobb fick jag hänga med på föreningarnas årsmöten. Bioklubben träffades i en otroligt romantisk sommarstuga där det bjöds på klassisk midsommarmiddag och jordgubbar med mjölk och grädde till efterrätt. Det var en fin stund!

Några dagar senare gav jag mig ut på vägarna igen. Den här gången åkte jag till Jönköping för att hälsa på min vän Emelie.

Hon tog mig med ut till Dumme Mosse som var helt fantastiskt vackert.

Sen slank vi in på en auktion (min första!) utan att hitta några fynd alls. Men kolla igen, hur vackert är inte detta?

Jag har rensat bort nästan alla matfoton men en del behövde ändå få vara kvar kände jag. Som det här stora mezebordet vi lagade en varm sommardag. Mmm så mycket gott!

På den tiden åt vi faktiskt nästan alla måltider framför tvn i vårt lilla media-rum. Vi gjorde oss faktiskt av med tvn strax efter att vår äldsta son, Elton, föddes 2016 och sen tog det ända fram till år 2020 innan vi skaffade en ny. Men vid det laget var alla andra rum upptagna så då fick den hedersplatsen i vardagsrummet.

En annan fin upplevelse som mitt jobb (som bloggare) tog med mig på var att få åka med M/S Sandön på en tur längs Göta Kanal. Det var min första gång på kanalen och det var en magisk sommardag. Tyvärr finns inte Sandön kvar i Karlsborg längre.

Något som jag tänker att dessa trevliga herrar säkert sörjer, eftersom de berättade för mig att de åkte med henne varje år.

Under den här tiden hade jag inte skaffat min kolonilott än, så all odling skedde bakom cykelförrådet utanför vår hyresrätt. Det var en kompakt liten plätt där första skörden blev hjärtformade rädisor.

Jag spenderade verkligen otaliga timmar ensam ute i naturen. Cyklade överallt bara för att få uppleva och se. Saknar verkligen de långa vandringarna och cykelturerna ibland men känner att jag upplever allt på ett helt annat sätt nu med barn. Det är finare liksom. Och större. Världen alltså.

Rätt som det var blev det Forsviksdagarna och det innebar marknad vid det gamla bruket i grannbyn.

Jag var på plats och kirrade både nymalet mjöl, färska jordgubbar och hemmagjord tvål.

På den tiden hade vi förresten en stor matdel i vårt vardagsrum. Med ett bord som jag snickrat själv. Kära nån förresten så liten gullrankan (som jag fått av min mormor) var där i bakgrunden då. Idag är den ett monster som måste friseras flera gånger om året!

Vår familj bestod av kattsyskonen Leeloo och Gösta (på bilden).

Viktor hade inte körkort än (jag har fortfarande inte det än idag…) och hans bror med fru kom upp till oss för att gå en intensivutbildning ihop med honom. Vi korkade upp bubbel den dagen de klarat halkan men det var såklart alkoholfritt för i Saras mage låg nämligen kusin nummer fyra!

Vi hade så fina dagar ihop med dem, både på land…

och på stranden.

Förresten, dagen när de var iväg och gjorde halkan passade jag på att måla om vår vägg i köket. Såhär blev det då.

Min vän Åsa-Maria jobbade på turistbyrån den sommaren och fick biljetter till Operan som gick på Läckö Slott just då. Jag hade varit på Läckö ihop med Monthly Makers-värden Jessica tidigare samma vår och längtade efter att få komma tillbaka.

Det är nämligen en väldigt vacker plats! Och att gå på opera var en first som satte spår, längtar tills jag får gå på den typen av föreställning igen.

Sommarlovslivet fortsatte absolut. Här med smultronplock en tidig morgon.

En annan dag med att skicka vykort som turistbyrån tryckt upp med ett av mina motiv.

Och så gjordes det olika sorters glass. Den här med persikosmak var en favorit!

Sen åkte jag iväg på äventyr igen! Jag hade lärt känna Cornelia via bloggen och hon bjöd upp mig till sig i Dalarna i några dagar.

Jag bodde i en urmysig liten stuga och umgicks med Cornelia och hennes sambo Johannes på dagarna.



Vi gjorde extremt många härliga utflykter ihop. Men den bästa dagen var nog när vi rodde ut med båten till en ö där vi grillade korv och badade och sen avslutade dagen med rostade mackor och kortspel hemma hos hennes farmor och farfar. En liten skärva av Cornelias egna idylliska sommarlovsdagar, så fint att få dela det!

Jag vet att Dalarna inte är en stad så det låter kanske konstigt att skriva att jag åkte dit, men vi var verkligen och besökte nästan varenda stor stad i hela Dalarna under min tid där. Fick se så mycket fint! Längtar verkligen tillbaka <3

Hemma i Karlsborg igen hade det blivit Augusti. Viktor och jag cyklade bland annat ut till blåbärsskogen.

Grillade korv…


Turistade på hemmaplan..

Spelade kort på uteplatsen…

Och lagade mer god mat!

Sen var det dags för oss att bege oss ut på vift igen. Tillbaka till Göteborg (där vi hittade världens finaste parkeringshus) för förberedelser inför bröllopet med Viktors syster Maja och hennes Johan.

Jag var ganska nervös för det var första gången jag fotade ett bröllop. Det var dock väldigt roligt (valde inte ut den här bilden för att den var bäst utan för att nästan alla andra är tagna i stående format) att få föreviga deras dag och överlag var det en otrolig helg i kärlekens tecken.

Hemma igen grundade jag mig i skogen som vanligt. Ibland själv och ibland med kompisar.

Tog med så otroligt många vänner ut till mitt kantarellställe den sommaren eftersom det aldrig slutade att leverera. När jag kom dit året därpå var det bara ett stort kalhygge. Den sorgen! Anyways, efter en sån svampplockartur ihop med Åsa-Maria stannade vi till vid Vättern så att hon kunde “duscha”. Vid den tiden bodde hon nämligen i ett litet torp utan rinnande vatten och löste naturligt hygienproblemen såhär. SÅ mysigt!

Jag är en extrem badkruka (eller såhär: gillar inte att doppa mig men om jag väl gör det kan jag vara i läääänge) och det här var sommaren då det blev många bad precis innan läggdags pga sååå varmt både inne och ute.

En annan dag kom Annica och hennes lilla Wincent upp för en natt hos oss när de var på genomresa. Det här är ju så länge sedan att han (som inte ens kunde sitta då) redan går i skolan. Tiden va!

Skrev ju att jag utelämnat nästan alla DIYs (gjorde alltid två sådana i veckan + två recept i veckan vid den här tiden) men ni ska ändå få se två stycken som jag fixade med under den här sommaren. Dels en tvättkorg (nätet satt fast på en rund träplatta med hjul under) med tillhörande tvättsäck…

Och en sittpuff till vårt vardagsrum!



Som vid den tiden såg ut såhär (vilket vi ju gick igenom i det här inlägget).

Under den här tiden huserade jag ganska mycket i min vän Mats verkstad. Han lärde mig bland annat glaskonst (fick göra ett eget dekorativt fönster i olika färger/motiv – så kul!) och senare även att arbeta i lera. På den tiden (innan Viktor och jag gift oss) hette jag Hjort i efternamn, således var detta min stämpel.

Jag hängde också rätt mycket på min lilla trädgårdstäppa bakom cykelförrådet. Sex enkla pallkragar stod utplacerade på en markduk och de gav…

Skörd!

I mitten av Augusti tuffade jag hemåt Helsingborg igen för att hälsa på familjen…

Där ett nytt tillskott (kusin nummer tre) äntligen fötts och gjort Emilia till storasyster. På bilden ska E fylla tre, i år fyller hon 10. Svindlande.

Jag och mamma spenderade en hel dag på cykel där vi åkte runt till olika restauranger och utomhuserveringar, butiker och hälsade på diverse familjemedlemmar.

Spenderade kvällarna vid havet och även om det är vackert och speciellt så är jag verkligen mer en sjö-person.

Hemma igen började det märkas på somliga familjemedlemmar att sommaren inte bara innebar vila. Fina Gösta <3
Men jag hade ännu en resa kvar i mig! Nämligen den årliga husvaktarresan till mitt älskade barndomsparadis.

Min mormor och hennes man Staffan brukar nämligen åka till Grekland någon vecka varje år och behöver då någon som ser efter både katter och höns. Det är min bästa uppgift! Helst att komma upp så att vi hinner ses någon dag ihop…

För att sen få spendera massvis med tid där helt ensam.

Jag har nämligen alltid varit bra på det. Att uppleva och se saker trots att jag är själv. Det blir inte mindre värt för det liksom.

Men de där stunderna har blivit mer och mer sällsynta med åren. Nu för tiden åker vi fortfarande upp till min mormor. Ibland för att vara husvakter, ibland för att bara hälsa på. Skillnaden är att det, sedan 2015, alltid är något barn med mig. Och vet ni?

Nu är det deras barndomsparadis också! Stället som de längtar till när det gått för lång tid mellan gångerna och några av de mest minnesvärda bilderna i deras fotoböcker. Att titta tillbaka på sommaren 2015, den sista i mitt liv innan jag blev mamma har varit en svindlande resa. Tänk att jag hade så mycket tid till egna grejer och resor. Och framför allt till kompisar! Många av dem har försvunnit längs vägen för att ja, livet har utspelat sig så och för att det var svårt att hitta tid till det ihop med ett barn som krävde mer än de flesta. Men ni förstår nog också att livet sen bjöd på andra saker och jag ångrar det inte för en sekund. Tänk vad mycket jag varit med om, tänk vad mycket som också väntar. Alldeles snart en sprillans ny sommar att fylla med minnen och härliga dagar.

För vips få var det höst 2015 och när dimman rullade in över sjön gjorde även illamåendet det i mig. I september fick vi reda på att Elton låg i magen och sen förändrades allt. Sen blev jag mamma Sandra.

När tiden blir ett vakuum

Veckorna sniglar sig förbi just nu och ändå verkar det inte som att jag hinner med något alls. Alla sociala kanaler ekar tomma, smsen i telefonen besvaras sällan och min senaste anteckning i telefonen lyder såhär:

1/4

Det här är vad jag gör på dagarna: ligger i min soffa. Fryser, klär på mig mer kläder. Fryser lite till, lägger på mig två ullfiltar. Gråter. Tänker att jag vill göra något. Orkar inte göra något. Känner att jag borde gå och handla. Laddar för det. Ligger kvar på soffan och fryser i två timmar till. Orkar gå ut i köket. Där är det disk på bänken men jag orkar inte sätta ner det i diskmaskinen. Dricker lite juice och går tillbaka till soffan. Gör ingenting. Scrollar men är inte intresserad av något. Känner mig tom. Gråter lite till. Har ont i min ena lunga. Tänker att jag snart ska gå och handla. Ligger i min soffa. Snart måste jag hämta barnen också och så har den här förmiddagen, när jag egentligen skulle plugga, gått. Drar filtarna tätare om mig. Undrar om jag hinner gå och handla innan dess. Undrar om jag hinner bli mig själv snart.

Jag har nämnt det lite här och där, problemet med min sköldkörtel som upptäcktes i början av året. De senaste veckorna har livet dock inte bara bestått av en enorm trötthet (tecknet som fick mig att söka vård i februari) utan också av en hel del oro. Jag förstår verkligen varför en del saker förblir privata för många människor. Men efter att ha hållit allt det här inom mig under en tid börjar jag känna mig fången i mitt eget mående. Det är FÅ saker som är tabu eller för privata för mig och jag vill faktiskt inte att detta ska bli en sån sak. Visst, det vore skönt att få dela berättelsen med det goda slutet direkt – att inte behöva dra in andra i spekulation och funderingar. Men samtidigt, det jag som befinner sig i det här vakuumet är inte mitt sanna jag. Jag känner inte igen den här orkeslösa och loja människan. Då har jag ändå varit utmattad och deprimerad tidigare. Men det här. Det är något annat.

För två veckor sedan åkte jag in till Skövde för att göra ett ultraljud av sköldkörteln. Då trodde jag fortfarande att vi skulle spana på om det var någon form av under/överproduktion det rörde sig om. Istället visade det sig vara fyra tumörer som i storlek var större än vad de “får” vara. Redan samma vecka blev jag inbokad för att göra en biopsi. När jag låg där ensam på britsen, preppad som för operation, grät jag. Inte för att jag förstod det eventuella allvaret (för det trillade nog ner först några dagar senare) utan för att det kändes så läskigt; att ligga där och göra ett otäckt ingrepp utan något stöd alls.

Det tog mig alltså rätt många dagar att förstå att de fynd som eventuellt upptäcks är… cancer.

Provet i sig skulle ta 2-3 veckor att analysera (är det inte cancer kan de även se ifall det är giftstruma/hypertyreos – något som mina blodprover faktiskt mer pekar på) men med vissa tvetydligheter dröjer det längre. Så allt är en evig väntan. Jag hoppas såklart (SÅKLART!) att proverna kommer tillbaka och är negativa, att de visar att inga fynd som pekar på cancer gjordes och att det “bara” är struma. Men jag önskar också att jag fick reda på det nu. Snart. För utan en förklaring kan jag inte heller börja må bra, kan jag inte heller känna igen mitt gamla jag. För den här versionen av Sandra känner och ser allt hon vill göra, upptäcka och njuta av men orkar ingenting.


Eller kanske orkar hon något ändå. För förra helgen kom jag iväg på en prova-på-kurs i drejning ihop med några vänner. En sån sak jag velat testa hela mitt liv men tidigare aldrig vågat för att prestationsångesten satt käppar i hjulet för det. Är så glad att jag jobbat så med just den biten av mig själv. För kursen var såklart hur kul som helst och gav verkligen mersmak 😍

Jag har orkat hänga lite på kolonilotten med barnen en dag när det kändes som vår och kan nu verkligen se hur fint det kommer vara där i sommar! För även om det snöar utanför fönstret just precis nu så har min odlingslängtan verkligen börjat spira.

Men mest har jag alltså legat i soffan och frusit under filtar. Ensam har jag dock inte känt mig en enda gång för jag har ju haft världens finaste World of Alidia-gäng att vända mig till. För jo, jag håller fortfarande på med det här med NFTer och krypto. Det intresset vill inte riktigt släppa och just WoA som projekt har det visat sig att jag brinner otroligt mycket vi för. Den här work in progress-bilden skärmdumpade jag från Fannys instagram igår för att den… på riktigt gjorde mig emotionell? Så fint!

Igår släppte förresten Vanja och Niklas förresten det första AMAt (ask me anything) och det låter så strålande. Om ni vill lyssna gör ni det här.

Och vill ni tipsa på något jag ska se eller lyssna på under tiden som jag går och väntar och väntar och väntar får ni gärna göra det bland kommentarerna. Det måste dock vara ganska lättsamt och ångestfritt just nu pga känslor all over the place & trötthet/tröghet.

Det sjukaste inlägg jag någonsin skrivit

Ja, alltså ledsen för så click baitig rubrik men det är faktiskt precis så jag känner; att detta är det mest otippade inlägg jag någonsin trodde att jag skulle skriva. I alla fall om du hade frågat mig för typ en månad sedan. Och när jag nu ska berätta om det här galna befarar jag att det kommer bli ett sånt där mastodont-inlägg igen men jag måste ju ta det från början. Så hämta något gott att dricka, sätt er bekvämt och ha ett öppet sinne så ska jag berätta!

Trots att jag är en person som tror stenhårt på att aldrig låta begränsande kunskap, rädsla eller prestationsångest vara något som håller mig tillbaka så finns det en grej jag valt att avfärda som “inget för mig” varje gång det kommit på tal. Eller, genom åren har de där sakerna såklart varit oerhört många och när jag 2020 valde att ta mig in på aktiemarknaden förvånade jag mig själv lite, för mitt intresse för ekonomi har aldrig varit speciellt stort. Men tröskeln för att ta sig in visade sig vara ganska låg då det fanns oändligt med böcker, poddar och svenska instagramkonton (många av tjejer) på just det ämnet. Och helt plötsligt öppnades en ny värld som jag (såklart) kände att jag kunde bemästra. För att inte göra den här passagen en mil lång: det var alltså ganska enkelt att sätta sig in i allt (så vill du KAN du för avanza guidar dig genom allt!) och efter några månader hade jag både fått igång ett långsiktigt sparande samtidigt som jag försökte mig på att tradea lite med gott resultat.

Trots detta nyfunna intresse kring investeringar (eller kanske mest kicken i att jag FATTADE vad det handlade om och faktiskt kunde omsätta det i praktiken) och att jag gärna lär mig nya saker har det alltså dykt upp några begrepp den senaste tiden som jag inte velat ta till mig. Metaverse är ett sånt.

Alltså tanken på att vi ska leva mer och mer i en virtuell verkligen har fått mig att vilja kräkas. Jag vill ju vara här och nu, känna marken under mina fötter och låta naturen vara det som inspirerar mig mest. Inte sitta med några glasögon på och röra mig i en fejkad byggnad. En annan sak jag hört mycket om de senaste månaderna har varit NFT:er. Eller såhär, jag hörde om det från några killar som egentligen inte hade koll men ändå skulle förklara “typ vad det var”. Något i stil med ”ett digitalt konstverk som också är en nyckel till ett medlemsskap med massa förmåner” vilket lät så sjukt. Köpa en bild på nätet för att bli medlem i någon internetklubb? Nej tack, inget för mig! Att ett av konstverken från nätverket Bored Ape Yacht Club kunde köpas för typ 3000 och nu har sålts för 22 miljoner kronor? SJUKASTE jag hört! Kryptovaluta? Eh, nej jag är inte intresserad. Blockchain? Fattar ingenting!

Klipp till…

Jag har fått ett nytt intresse! Och det är det sjukaste jag någonsin skrivit för att: det ÄR krypto, NFT:er och web3. Haha så knäppt? Och snälla, snälla sluta in läsa nu. För jag ska berätta hur jag hittade dit – så kanske tröskeln känns lite mindre för dig sen också. För vad vi än tycker och tänker om detta så är framtidsprognosen att det kommer bli mainstream ganska snart. Vi kan inte så mycket om det i Skandinavien än men det är redan stort på många andra håll i världen och nu i veckan meddelade Mark Zuckerberg att NFTer snart kommer hitta sin väg till Instagram. Så låt oss ta varandra i handen här och utforska den här världen lite.

First things first: du behöver inte ha pengar för att hänga med. Alltså på riktigt, du behöver inte spendera en enda krona för att komma in i de grupper som jag ska berätta om nu. Det kan vara bra att veta för det är långt ifrån alla som känner att deras ekonomi tillåter investeringar, jag vet.

Hur jag trillade över det här ämnet då? Well, i min otroligt begränsade internetvärld (följer strax över 100 personer på instagram för att jag helt enkelt inte klarar av att mata mig själv med mer innehåll än så) är det två influencers som hängt sig kvar genom alla år. Detta för att de båda är otroligt genuina, sprider en härlig energi, hänger sig åt projekt som tilltalar mig och dessutom alltid gör det med ett oerhört proffsigt resultat. Den ena är Sandra Beijer (såklart) som är den som gav mig möjligheten att ha bloggen som yrke en gång i tiden <3 och den andra är Vanja Wikström – en helt makalös person jag haft möjlighet att få hänga med när hon hälsade på mig här i Karlsborg för några år sedan.

Det är alltså inne hos Vanja jag fått upp ögonen för detta med krypto. Hon och hennes Niklas (båda två suveräna enterpenörer + han grym på krypto) har nämligen ganska nyligen lanserat ett gemensamt projekt de kallar för World of Alidia och egentligen behöver jag inte beskriva det mer än så för hon gör det så utförligt och otroligt.



Så, vill du på ett lätt och bjussigt sätt lära dig grunderna i den världen (och få en inblick i deras projekt) tycker jag absolut att du ska läsa:



Svar på era frågor 1: Vad är en NFT, vad är kryptovaluta, är de dåliga för miljön – och en himla massa annat!

Svar på era frågor 2: Hur investerar man, vad är riskerna, vilket ansvar har jag & Niklas med mera!

Breaking news: World of Alidia is coming!

Efter att jag blivit serverad all den här informationen av Vanja (på ett sätt som var så enkelt att förstå, eller hur?) kände jag direkt att jag ville vara med på tåget. Både att investera i deras vision (deras roadmap är väldigt välgjord jämfört med de andra projekt jag spanat in) men också att vara med på resan som ett av de första projekten (dessutom kvinnligt!) i Skandinavien. Att deras konstnär är fantastiska Fanny Schultz (en av mina absoluta favoriter) gör det hela hundra gånger bättre. World of Alidia mintar inte (dvs det går inte att köpa in sig/investera) förrän i maj men redan nu har jag varit med om den roligaste veckan på väldigt länge.

Vanja nämnde ju i inläggen att Discord är stället en hänger på i NFT-kretsar och alltså, ärligt talat är det ett ganska fult program. Inte alls som en designad hemsida eller medlemsportal. Men det har också visat sig att det är helt FANTASTISKT användbart för att bygga community. Och jag inser att jag verkligen saknat just det de senaste åren. Att få prata med folk på ett enkelt sätt, höra hemma och till på köpet även lära mig något nytt.

För SOM jag har lärt mig saker där! Inga frågor är för dumma, chattarna består till störst del av tjejer (urhärliga sådana dessutom) och även om Vanja och Niklas har skaffat sig ett otroligt kompetent gäng som hjälper till att ratta (se, jag smög in ett Vanja-ord) projektet så är garanterat 97% av medlemmarna newbies. Och det märks! Inte på grund av okunskap utan på grund av hur törstiga alla är efter att lära sig mer – på ett tillgängligt, enkelt och roligt sätt.

För en vecka sedan loggade jag alltså in och skrev mitt första meddelande där. Då kunde jag inte mer än vad jag läst i Vanjas inlägg ovan men jag fick så fin hjälp och så mycket inspiration att jag senare under veckan faktiskt mintade min allra första NFT (två bilder upp). Som alltså inte bara är ett konstverk (precis som de där snubbarna förklarade) utan del av ett större projekt, med ett kvinnligt team bakom och med ett underbart community. De heter 90s babes och jag gick dels in i det för att jag växte upp på 90-talet och kände mig väldigt besläktad med deras attribut. Lite också för att konstnären som gjort dem är ifrån och bor i Ukraina och därför kändes det som att OM projektet skulle gå åt skogen så hade det känts värt att jag skickade mina pengar åt det hållet. Men också, KOLLA på dessa chatt-trådar <3

Efter det haffade jag tre fantastiska brudar från ett annat, också kvinnligt, projekt. Inga av dessa är dock svenskar för detta har som sagt inte slagit så stort här – än. I USA ses nämligen fler och fler kändisar äga NFTer som ser ut som dem själva (vilken svensk kändis/influencer blir först? och vad händer då?) och jag är just nu själv på jakt efter den brutta (i kollektionen ovan) som ser mest ut som mig.