Category: BÖCKER

Hej. Det är inte ofta jag börjar ett blogginlägg såhär, med ett hej. Klockan är 00.25 en fredagkväll och för er är det kanske ingen konstig tid att vara vaken på men jag är faktiskt aldrig uppe såhär sent. Idag är jag det för att jag (som vanligt numera) somnade med barnen vid 19 och vaknade för att jag behövde kissa och då kände mig ganska pigg. Därför tänkte jag kika in här och skriva några rader om boken Lev kreativt (ADLINK) som jag läser och arbetar med just nu.

Kanske har du hört talas om boken förr genom originaltiteln The Artist’s Way eller så är du, precis som jag, helt ny inför boken. Den har en undertitel som lyder ”hur du utvecklar ditt skapande jag i tolv steg” och när jag snubblade över den i en digital bokaffär kändes den så himla given för mig.

Jag tror att många som följer mig i sociala medier ser mig som en kreativ person. Så ser jag mig själv också. Men de senaste åren har det blivit tydligt för mig att jag lider av en enorm kreativ blockering. Inte så att jag har svårt att få idéer till handling (för det är jag ganska bra på) eller att avsluta det jag redan påbörjat (för det gör jag nästan jämt) utan snarare på det planet att min fantasi och förmåga att tänka utanför boxen är gömd alldeles för långt inom mig.

Hösten och vintern är naturligt en tid på året då jag börjar blicka inåt allt mer. Jag skriver ofta om det, hur jag nu börjar återgå till små ceremoniella eller spirituella handlingar som grundar mig och gör mig mer medvetande och närvarande. Kanske för att våren och sommaren känns så tydligt i mig på ett annat sätt. Då är jag ett med naturen och den i sig gör att jag tänker och känner på ett annorlunda sa sätt. Framför allt mår jag väldigt bra inombords av att få vara en del av det pågående kretsloppet på det sättet. Nu, under årets mer mörka månader, sätter jag mitt hopp till små meningsfulla stunder som skänker mig en känsla av närhet och mening. Det kan vara något så simpelt som att tända ett ljus, koka en kopp te eller sjunka ner i ett varmt bad. Ni känner säkert igen det från er egen vardag, de där små stunderna som gör alltet.

Den är perioden på året är också en tid då jag hellre läser faktaböcker om kropp och själ än skönlitterära romaner. Jag har med andra ord mer tid att ta hand om mitt inre när mitt yttre är mer stilla än på sommaren. Det är också nu jag märker att jag behöver det, och med tanke på just det; att jag är mer stilla och mer bunden till att trivas i min egen kropp, i vårt eget bo är det kanske inte så konstigt att mitt mående ofta dippar när hösten blir mörk utanför fönstret. Det är okej för mig att känna så, att jag inte mår helt hundra, för jag lägger ingen prestige i att alltid vara på topp. Det är lika förlösande för mig att förstå var det skaver och försöka lära mig mer om det som att vara linjärt välmående.

Och det är den där felsökningen jag brfinn r mig i just nu. För när jag skrev det här inlägget var jag redan något på spåren. Jag hade börjat ana att det finns en högre potential i mig som jag själv är med och blockerar. Åh, jag förstår att jag tappar flera av er bara genom att prata om spiritualitet (som jag snabbt nämnde tidigare) eller såna här ”flummiga” saker men faktum är att jag tror att vi är många som är kapabla till bra mycket mer än vad vi själva tror, och att vår inre kritiker ofta skjuter ner möjligheten för just den biten att resa sig.

Så. När jag hittade boken Lev Kreativt kände jag direkt att den talade till mig. Dels kändes det roligt att under tolv veckor få chansen att lösa kreativa uppgifter (blandat med tänkvärd text) samtidigt som mitt mål var att nysta upp den här grejen inom mig. Jag är nu precis i början av processen och har bara precis gjort den första veckan (ihop med två veckor av morgonsidor – de hjälper mig verkligen så mycket att komma framåt i tankearbetet!) och jag tänkte lite kort (säger jag efter att ha skrivit en halv novell redan…) dela vad jag kommit fram till.

För det här med att jag är en kreativ person stämmer ju i högsta grad. Men jag upplever att omvärlden alltid har en högre tro på vad jag klarar av än vad jag själv har. Jag avskyr när andra ber mig ta bilder på dem (eller att pyssla, pynta, hacka grönsaker – whatever) och vill gång på gång ursäkta mig. Är vi bortbjudna håller jag mig oftast undan köket och frågar jag ”ska jag hjälpa till med något?” ber jag en stilla bön om att svaret ska bli nej. Inte för att jag är lat eller vill slippa undan utan för att jag är så osäker att det blir jobbigt.

I alla dessa år har jag skyllt det här bristande självförtroendet på min mamma (vill bara säga att jag ringde min mamma och berättade allt detta i veckan så jag hänger inte ut henne som någon hemsking om ni nu trodde det) som, i min ungdom, ofta bad oss barn hjälpa till men sen alltid (okej ofta) hade synpunkter på hur det genomfördes. När jag tog upp detta med min man Viktor sa han att han faktiskt kände igen sig i beteendet och genom lite rannsakan insåg jag att jag nog gör så rätt mycket med honom med också. Kanske även med barnen, men där försöker jag vakta min tunga lite mer eftersom jag ju vet hur det kan påverka och sätta spår. Så lektion ett i Lev Kreativt blev för mig något utöver det direkt kreativa. Nämligen att försöka synliggöra mina egna mönster av kontrollbehov och försöka släppa viljan av att ha det på mitt sätt (som om det är det enda rätta sättet – suck, blir så trött på mig själv).

Efter ännu en tids funderande insåg jag att min mamma, när dessa ”spår” alltså skulle ha satts i mig, var ungefär 27 år gammal. Med andra ord typ ett barn. Okej, inte riktigt men ni fattar. Jag baserar hela min upplevelse av hur min mamma varit som uppfostrande mor på de åren jag bodde hemma (obvi) men när jag flyttade hemifrån var hon faktiskt bara 36 år. Alltså tre år äldre än vad jag är nu. What! Jag menar, jag känner mig inte färdig med mig själv som person på långa vägar än och jag tänker ju att det fortfarande finns tid för allt det jag har att deala med. Att mina barn kommer förlåta den sämsta versionen av mig för att det dels finns bättre sidor men också för att jag hela tiden strävar efter att nå dem. Och kanske behöver jag göra det med min egen mamma också. Kanske är det inte rimligt att se henne i skenet av en 30-åring såhär 25 år senare? Hon behöver ingen förlåtelse men i brist på andra ord känner jag just så, jag har förlåtit allt det som jag burit på och av ilska känt att hon ”gjort” mot mig. Jag låter det gå och väljer att istället möta henne som 51-åring och se hur himla härlig hon är nu.

En av den första veckans uppgifter (det finns ett gäng olika, du väljer ungefär hälften att göra) i Lev Kreativt har varit att lista tre personer ur sitt eget kritiker-galleri. Alltså personer från ens förflutna som alla varit med och begränsat, hånat eller bara skjutit ner dig som person eller dina alster. Några som gjort att din kreativa förmåga hämmats eller känts fel på något sätt. Till och med smågrejer, som en blick från en klasskamrat i högstadiet eller ett syskon som skriker ”haha vad ful!” skulle ut och jag tänkte att det skulle bli skönt att få ner dem på papper.

Jag försöker att verkligen göra uppgifterna ordentligt, för som ni kanske märker så är det här något jag vill jobba med. Jag VILL ha en mer direkt kontakt till mina kreativa förmågor och jag vill framför allt tro på att jag kan göra allt det jag vill. För jag vill, jag vill, jag vill. Ja, jag vill skapa – av hela mitt hjärta. Men efter en vecka med pennan i handen insåg jag att jag inte skrivit ner något namn alls. Varje gång jag försökte dra mig till minnes ett klassrum (jag gick bild & form på gymnasiet innan jag gick under av pressen och flyttade ut på landet för att gå en naturbruksskola med inrikting hund ❤ ) eller en konstsal var det inte lärares eller andra elevers ord jag spelade upp i mitt inre. Tvärtom var det ofta de som försökte peppa mig till att tro på mig själv. För ja, den enda kritikern jag kunde höra var såklart mig själv. Och det gjorde mig glad, för det är ju den enda personen jag själv kan påverka.

Med andra ord känner jag redan efter en vecka av att följa Lev Kreativt (ADLINK) att det här är precis vad jag ska ägna mig åt just nu. Inte för att en liten rackarns bok fungerar som någon magisk biljett till ett konstnärligt yrke utan för att jag behöver förstå vilka mekanismer som gör att det låser sig. Varför jag inte kan rita en teckning åt mitt barn utan att känna att fantasin och förmågan att se föremål framför mig flyger ut genom fönstret.

Och på tal om yrken så var en annan uppgift att lista fem yrken du (i en annan verklighet = tänk inte att det ska vara rimligt utefter fysiska, ekonomiska eller akademiska förutsättningar) hade velat ha istället för det du gör nu. Mina blir: bonde, författare, småskollärare (alltså inte lärare i dagens skola, tyvärr), keramiker och (inte ett yrke men…) nunna.

Vad hade du valt?

Hörni, i februari hade jag en sån pangmånad gällande läsningen. Trillade liksom över tre böcker som verkade lovande och ville så himla gärna hinna läsa dem allihop att jag helt enkelt satte upp ett läsmål på 30 sidor per kväll för att hinna med.

För trots att jag just nu har ett enormt sug efter att sluka litteratur så har jag inte speciellt mycket tid över. Den litteraturkurs jag läser vid Linnéuniversitetet tar nämligen typ all den tiden i anspråk och vid sidan av det gör jag research till ett annat projekt = schemalagd läsning here I come. Men det funkade, jag hann! Orkar dock inte skriva en recension à la Sandra Beijer (vilket hon ju är bäst på) kring varje bok så here goes tre små korta tips:

Hjärtlinjer av Brit Bennett

Shit vad jag bara ville plöja den här boken! Två tvillingar försvinner från sin lilla (och otroligt märkliga) by och strax därefter försvinner de även ur varandras liv. Boken är ett oändligt sökande efter tvillingen som upptäckte att hennes hudfärg kunde få henne att passera som vit och därför helt enkelt blev en vit person. Och som man vill hänga med på den resan! Författaren är dessutom otroligt skicklig på att befinna sig hos en karaktär, måla upp en scen/tanke som obemärkt sedan glider in hos en annan karaktär via en liten parentes. Älskar när skickliga grepp för historian framåt och det lyckas verkligen Brit Bennett med. En berättelse om vem man är, om att bli den man vill vara, om familj och om att skapa sitt eget liv. Läs den!

Genom märg och ben av Jacqueline Woodson

En kort liten bok som handlar om en tonårsgraviditet som präglat tre generationer ur samma familj. Genom korta kapitel delar sex individer med sig av minnen och nyckelscener som påvisar ett bakomliggande lidande, som tar sin väg genom sökandet och så småningom verkar landa i framtidshoppet. Tyckte att författaren fick med så himla mycket bakomliggande story trots att boken som sagt är relativt kort. Stannade inte kvar i mig så länge efteråt men rekommenderas verkligen!

Små eldar överallt av Celeste Ng

Till det perfekta samhället, Shaker Heights, anländer en mamma med sin tonårsdotter och allt de äger – packat i sin bil. Radhuset de flyttar in i ägs av en välbärgad familj med fyra barn, alla karaktärer som får en tydlig roll i denna roman där mindre ämnen som struliga tonåringar och att förlora oskulden delar plats med ett tyngre artilleri av frågor kring abort, adoption och surrogatmödraskap. Mitt i härvan av tonårsbeslut arbetar en kreativ kvinna vars lyhördhet och fingertoppskänsla ger liv till boken som annars känns aningen för lång. På det stora hela en väldigt trevlig bok som absolut uppmuntrar till vidare läsning och som jag verkligen förstår att man ville skapa en serie kring.

Nu i mars har jag inte alls samma ambition kring att läsa flera böcker utan har siktat in mig på att läsa I oxögat av Ida Andersen. Jag fick den nämligen av min svärmor (som är min boktipsare nr.1) när jag fyllde år förra året men har alltså inte läst den än. Sen såg jag den inne hos min boktipsare nr.2 (Petranuhma) på instagram och insåg att det var dags. Återkommer om vad jag tyckte men här har ni alltså lite tips ifall ni är sugna på att läsa något nytt!

Mitt år började i en enorm resa i mitt inre. Som jag nämnde i inlägget med mina intentioner har jag under perioder mått väldigt skräpigt till följd av stress. Under samtalen med min psykolog påpekade hon flera gånger att det lät som att jag hade väldigt höga krav på mig själv. Och någonstans där insåg jag att all den där stressen berodde på absolut ingenting. Eller såhär: den GAV mig inget alls. Jag blev inte en bättre person av att tro att jag skulle kunna allt, hinna allt, orka allt, vara bäst på allt. Så istället började jag skala av, känna efter inåt, sänka axlarna och bara vara. Jag fick verktyg som gjorde att jag inte behövde handla alls i situationer som gav mig stresspåslag.

När det var gjort, när jag liksom blivit lite mer varsam med mig själv och landat i något slags lugn blev det naturligt att också fylla på med något nytt. Därför går samtliga böcker jag läste i januari 2021 att finna i självbiografi-hyllan. Jag såg dem inte alls som någon jakt på självhjälp utan snubblade liksom bara över dem på olika sätt. Men ja, de gav mig helt enkelt en rejäl dos kloka tankar och insikter. Känns fjuttigt att dela med mig av dem såhär för de behöver såklart läsas i sin fulla volym. Men håll till godo för lite snabb recap:

Untamed av Glennon Doyle

Det här är första boken jag läser av Glennon trots att jag hört mycket gott om boken Love Warrior som hon skrev för något år sedan. Innehållet är en samling insiktsfulla essäer som främst kretsar kring att bli den du vill och/eller har kapacitet inom dig att bli. Allt bottnar i de förändringar författaren själv gjort i sitt liv under de senaste åren. Korta små aha-upplevelser eller påminnelser om att tweaka dina invanda tankar och mönster på ett sätt som gynnar din sanna person. Jag läste boken på engelska och med tanke på att det gick så smidigt tror jag att språket är väldigt snällt och lätt att ta till sig, även på svenska.

Lycka till med resten av livet av Isabel Boltenstern

Efter att ha varit utmattad/gått in i väggen finns det SÅ mycket igenkänning i den här boken. Den första delen handlar mycket om HUR Isabel gick in i sin utmattning och det intresserar mig inte alls lika mycket (pga vet exakt hur enkelt det är att hamna där – men säkert superviktigt för många andra att få läsa för att få en förståelse) som vilka smarta insikter hon bjuder på efter det. Jag blev diagnostiserad för fyra år sedan så jag vet liksom redan detta men ändå är det en sån befrielse att få läsa det och på ögonkastet på nytt.

För hur många gånger har jag inte försökt med detta? Att jobba mig till ett bättre mående genom strategier och planer. Kanske är det exakt det jag menar i den inledande texten i det här inlägget, att det var först när jag släppte ALLT som jag sen blev fri och frisk nog för att kunna lägga till. Tog bara fyra år som sagt. Zzzz.

För att då vara en person som har mycket krav på sig själv (och i förlängningen även tyvärr börjar ställa samma, ibland orimliga krav, på min partner) kändes det här korta stycket så fnissigt. Alltså, när stressen bubblar i mig och jag blir arg (vilket är min go to-känsla just då) finns det så mycket jag tycker borde vara på ett annat sätt och att då fundera på ”varför” löser upp mycket. För om svaret är ”för eh, jag vill” kan det omöjligt vara så viktigt som jag inbillar mig.

Och detta! En superfiffig tabell för att mäta hur mycket tid man lägger på saker i sitt liv (just nu) och vad man kan behöva prioritera bort (just nu) eftersom vi alla har samma mängd tid under en dag/vecka. Vill inte dela hur man fyller i själva tabellen för i så fall tänker jag att ni får läsa boken. Men meningarna under tåls att tänkas på. ALLA har samma mängd tid i sitt liv och ifall det verkar som att någon klarar och hinner ALLT betyder det bara att de antingen struntar i något annat (som du prioriterar) eller att de till slut kommer gå in i väggen. Att jämföra sig är därför så himla, himla onödigt. Men det vet du säkert redan.

Jag kan ha fel av Björn Natthiko Lindeblad

Och så denna! Hade sett den i bokhandeln flera veckor innan jul och kände en stark dragelse till den utan att ha en tanke på att läsa den just då. Så lämnade min fina vän Angelica några klappar på vår trapp någon dag innan julafton och där låg den. Precis i rätt tid och när jag behövde stillsam och tänkvärd visdom som mest. För om ni lyssnat på Björns sommarprat (gånger två) vet ni att han är full av just det.

Här kommer tips från coachen till alla er som försöker meditera men som strugglar. Men också det här; du behöver inte lyssna på varje tanke som dyker upp. Det är ingen sanning, det är en idé och den behöver inte alltid vara rätt. Jag, som är rätt impulsiv, har inte förstått det tidigare – att sånt som kommer inifrån mig inte alltid är det rätta, utan att det faktiskt kan vara både skadligt och bara urbota dumt.

I boken finns två citat jag tar med mig för framtiden. Dels detta men också (och kanske framför allt) ”Du kommer inte alltid ha vad du vill, men alltid vad du behöver”. Något som gör det enklare att vila i tuffa och prövande stunder (som när egentiden försvinner pga sjuka och närhetstörstande barn).

Vilket också hänger ihop med det här. Så onödigt att älta och oroa sig inför framtiden (något jag i mina stressade skov ofta hamnar i) eftersom den inte existerar än. Inget av det jag tror/föreställer mig kommer kanske ens hända vilket alltså gör det så onödigt att idag slösa tankekraft på det. Jag kommer få reda på vad jag behöver veta när jag behöver veta det.

Och detta! Ni hör ju. Jag jobbar verkligen ständigt med denna biten just nu och det hjälper mig så mycket. För första gången tror jag mig våga säga att jag läker i min sjukdom. Jag tänker på det ungefär som Maja skrev på instagram och inser nu att det är just det. Att inte göra något åt tillståndet som behövs för att kunna må bra och hitta hem. Eller som min psykolog sa när jag beskrev hur jag crashar/blir en person jag inte vill vara i stressiga situationer ”testa att inte agera alls. Du behöver inte lösa situationen, det är fullt rimligt att bara gå därifrån en stund”. Ja tack, det väljer jag.

Som sagt, inte en enda skönlitterär bok i januari månad men en väldigt fin läsning ändå.