Till sommaren kanske

I lördags hade vi en så ljuvlig dag. Liksom från början till slut rakt igenom alldeles förträfflig. Egentligen hade jag på fredagen deklarerat att jag kände mig lite ur balans. Lite låg. Lite… ja men deppig då.

Sen hände lördagen och på kvällen flög jag som på moln. Förstår att detta låter väldigt svajigt (speciellt eftersom söndagen sen var den värsta på länge) men jag förstod efter denna berg-och-dalbana även vad det hela berodde på och vi kommer dit sen, lovar. Men först avhandlar vi lördagen.

Den första delen av dagen spenderade vi hemma där vi skrotade runt och gjorde precis ingenting och ja, allt. Vid lunch tog jag och min äldsta och yngsta en promenad (resten av gänget tog bilen) i regnet upp till fästningen för en dag på Karlsborgs Soldathem. De olika soldathemmens lokaler ser såklart olika ut på de orter de återfinns men hos oss är det en vacker gammal byggnad på fästningstorget med både uppehållsrum för militärer och ett café för den civila befolkningen. Väldigt vackert ställe hursomhelst och just denna dag hade flera olika instanser i kommunen gått ihop för att anordna en familjedag där. Det blev bio för barnen på den gamla teatern efter att det serverats pannkakor med sylt & grädde och erbjudits påskpyssel och fika.

När dagen var slut tog jag samma två barn med mig på en lång pantpromenad (Elton vill spara pengar till ett Legobygge så vi letar pantburkar när vi är ute för att han ska kunna finansiera det samtidigt som vi gör en god gärning och städar upp i naturen) innan vi kom hem till färdiglagad middag. Just det, mat lagad av någon annan, kanske är höjden av lyx för mig just nu. Så ja, det bubblade i mig resten av kvällen av lycka. Kände mig så buren av vårt lilla samhälle under en tid då samhället i stort faktiskt mest skrämmer mig. Så mycket orättvisor och krig, galna beslut som bortprioriterar skola, kultur och miljö, sjuka priser på det mesta osv. Men efter den här dagen kände jag mig så omhändertagen och det var skönt, att få vila i allt det goda.

Att vara nyinflyttade i ett litet samhälle är verkligen inte helt lätt. Men i år har vi bott i Karlsborg i tio år och förutom att jag kände igen nästan alla som var på familjedagen så insåg jag att jag har en personlig relation med alla som var med och anordnade den. Att känna människor, att bli sedd och att kunna sträcka ut en hand om det behövs betyder så mycket. Det gjorde mig så glad att inse att vi är helt rotade här nu och att vi är här för att stanna.

Vi var förresten de enda på stället som kom dit med fyra barn och jag inser mer och mer att vi verkligen räknas som en stor familj nu av många. Men att göra saker ihop med fyra barn som faller inom ramarna för vad som förväntas av samhället (och dit hör absolut egna viljor och diverse utbrott, bara så vi är på det klara med det) är för oss ärligt talat busenkelt. För under så många år var sociala tillställningar av alla dess slag det jobbigaste som fanns. Där det inte gick att slappna av en enda sekund eftersom vad som helst då kunde hända. Fortfarande när ett barn gråter någonstans är min första tanke att det är på grund av något ens eget barn gjort. Vidrig känsla.

Vi pratar om det hela tiden, Viktor och jag. Hur ljuvligt det är att göra saker med våra barn nu när det funkar. Hur vi aldrig oroar oss för att träffa andra människor längre och hur vi faktiskt, sakta men säkert, börjar bygga upp ett umgänge. Vi tar inget för givet för kära nån vad den här familjen kämpat för att nå hit. Så ja, jag flög på rosa moln resten av vår lördag.

Sen kom söndagen och på något vänster så fick inte barnet jag nyss pratade om i sig all medicin. Eller så fick han det men att vi behöver titta på att höja dosen, jag vet inte och det är det som är så jäkla jobbigt i hela den här karusellen. Att testa nya mediciner, att öka och sänka dos. Vi gör det såklart i samråd med behörig personal men jag lämnas ändå med känslan av att laborera med mitt barn och den han är när vi mixtrar med dosen.

Överlag är det lätt för oss att tänka att det är åldern (6,5) som gjort att han kan hantera impulser och triggers kopplade till sin diagnos (svår adhd) bättre nu än tidigare när allt flyter på bra. Men trots att vi varje morgon och varje kväll åter påminns om vad vi försöker hjälpa honom att reglera så hade vi nog ändå glömt hur en dag faktiskt var förut. Och hur mycket jag än älskar mitt barn och allt han är så var jag inte beredd på att så abrupt slungas tillbaka i den vanmakt vi brukade känna. Jag kan inte beskriva det mer än så, framför allt för barnet i frågas skull men även om jag försökte klä det i ord tror jag det är svårt att förstå för någon som inte varit med om det. Så vi lämnar det där.

När halva dagen gått åt till tråkigheter bestämde vi oss för att ta en promenad. Det är sällan jag tackar nej till utevistelse men efter 100 långsamma meter (barn som försöker lära sig springcykla = snigeltakt) gick vi faktiskt hem igen eftersom det blåste för mycket och för kallt. Och trots att vi gjorde flera försökt att rycka upp oss fortsatte dagen i samma tråkiga stil. När vi la oss för kvällen tänkte jag dystert att jag nog bara skulle ligga kvar i sängen morgonen därpå. Liksom vägra att kliva ur den varma kokongen och istället tvinga Viktor att vara hemma från jobbet och ta hand om allt.

Men charmen med en ny dag är ju ändå att vakna med lite ny energi och chans att göra om. Dessutom sken solen på den nyfallna snön och efter två timmar i en närbelägen liten skogsdunge insåg jag det.

Anledningen till att jag är deppig är för att jag är ute alldeles för lite. För att min hjärna blir koko av att bara gå inne i samma lägenhet hela tiden och aldrig uppleva något nytt. Det behöver inte vara något speciellt som ”sk hända” utan idag såg min tvååring en nötväcka på ett träd i skogen och den tittade vi på i en kvart. Det blev dagens stora grej som vi återkom till flera gånger under eftermiddagen. Mer än så behöver det alltså inte vara men inom hemmets fyra väggar utsätts man sällan för något lika spektakulärt.

Jag vet även varför utevistelserna har varit försvinnande få det här året, varför de fyra senaste månaderna bundit mig allt mer vid hemmet. Vinterväder är i teorin ljuvligt att vara ute i men hos oss har det i praktiken nästan bara bestått av stormvindar – ett väder jag inte riktigt är vän med. För är det något som är svårt ett klä på sig mot så är det vind men framför allt så är det klurigt att ha med ett spädbarn i full storm eftersom de (fun fact för er som inte har barn) inte ens utvecklat förmågan att andas i blåst i så ung ålder.

Så där har vi det. Nedstämdheten bottnar helt enkelt i att allt är så förbenat tråkigt just nu. Att jag bara är inne och inne och inne. Tänk att kunna lägga sin bebis på en filt ute på gräsmattan. Eller ha henne vaken i en sele på skogspromenaden. Till och med ha henne sittandes under ett parasoll på stranden.

Tänk då, när livet blir lätt och kul igen. När jag inte behöver vara inne för att det är meckigt med flera timmars utevistelse med en vaken bebis som håller andan i minsta bris. När vi kan börja behandla naturen som en förlängning av vårt eget hem igen. Ett uterum vi aldrig vill gå in ifrån. Då ska jag bli lite lättare till sinnes igen.

Till sommaren kanske. För som min svärmor sa igår ”det är det här som är våren, Sandra”.