Födelsedagen och 31 saker

Bilden får sin förklaring i slutet på inlägget

Om två dagar fyller jag år. 32 år, närmare bestämt. Jag skriver det inte för att jag tycker att det är viktigt att bli gratulerad (jag har dessutom så svårt att bemöta alla sådana tillrop utan att känna skuld över att jag själv glömmer och missar många andras bemärkelsedagar) utan för att jag, sen jag själv blev mamma, tycker att det känns otroligt stort. Tidigare i livet har dagen, för mig, mer varit ett begrepp. Födelsedagen; sång, paket och kanske lite tårta. Numera är det att det faktiskt var min FÖDELSEdag som gör mig extra mån om att, för mig själv, uppmärksamma den. Dagen då min mamma födde mig och gav mig livet. Utan henne hade jag inte funnits och kanske går det där bara att förstå till fullo om en själv har fått barn. Det magiska i någons födelse (hur traumatiserande själva förloppet än kan vara för många) och att det är DET vi firar. Just det ögonblicket som senare ger oss möjligheten att få lägga märka till att ännu ett år har gått. Ännu ett år då jag fått möjlighet att lära och växa ännu lite mer. Gud, jag är så tacksam över just det.

Elton och jag 2016

Dessutom känns det extra trevligt med traditioner sedan jag blev en förälder. Att få märka ut året genom årstider har jag redan pratat om men att dessutom få addera högtider gör allt lite extra magiskt. Vi känner inga krav på att det är de materiella tingen som ska stå för det där extra och inte heller något krav på att faktiskt skapa magi (vilket jag upplever att julen faktiskt kan kännas som ibland). Utan snarare är det mixen av de små ritualerna som adderar känslan av något välbekant ihop med det där pirriga och okända som gör det. Dessutom har min mans jobb alltid någon övning som årligen sammanfaller med min födelsedag (på åtta år har han varit hemma två av dem och detsamma gäller förresten vår bröllopsdag då han varit hemma exakt noll av fyra) vilket gör att det är barnen och jag som med gemensamma krafter försöker uppbåda lite mysigt fir. Det räcker gott så.

När jag bloggade förr i världen brukade det vara kutym att lägga upp någon form av önskelista på bloggen. Jag känner att jag dels passerat den typen av bloggformat men i övrigt brukar vi inte heller ge så mycket presenter till varandra här hemma plus att de saker jag faktiskt önskar mig, enligt Viktor, är ganska dötråkiga. Vill ni höra en snabb lista? Jäskorg, skrivare, laminator och nya vikter till min skivstång. Jag önskade mig även en dymo-märkare och nya köksmått i rostfritt stål (då vårt msk-mått varit försvunnet i ca tre år) men det har jag faktiskt redan köpt åt mig själv. För det är ju det också, att en som vuxen ju oftast (ifall den är någorlunda rimlig) kan köpa det som står på ens önskelista själv.

Hur som helst. Det jag egentligen ville säga med det här inlägget är att min guru sedan elva år tillbaka, Elise, varje år lägger upp en lista med fysiska saker, som i antalet är lika många som hennes nuvarande ålder, som hon upptäckt under året som gått. Det skulle innebära att jag här skulle presentera en lista med 31 saker som gett mig någon form av wow-känsla. Jag inser nu att hon säkert skriver på den listan under hela året för hur skulle någon annars ens kunna komma på ett helt års grejer i efterhand? Nåväl, det finns några saker jag tar med mig från förra året (låt mig snälla ta med några som inte är fysiska produkter) och de kommer helt enkelt här:

Vår lådcykel. Alltså he-rre-gu-d vad jag älskar den! För en person som inte har körkort, bor i ett samhälle med avstånd men utan egentlig kollektivtrafik, har tre barn och dessutom ofta är själv med dem har detta varit en game changer. Dessutom är jag så otroligt stolt över att jag tog råd av mig själv som 30-åring (som nyligen lärt sig handla med aktier = att lära sig nya saker som vuxen är seriöst en av mina mest kraftfulla känslor!) och investerade pengarna så att en liten summa snabbt växte och blev en hel cykel.

Bloggen. Så glad för den här platsen! Den är ju inte funktionell för fem öre eftersom jag inte orkar mixtra med kategorier osv MEN jag njuter verkligen av att ha ett ställe dit jag kan komma och skriva av mig lite ibland.

Hängstolen. I flera, flera år gick jag och suktade efter en hängstol att ha på altanen. Det tog sin tid men förra våren slog jag till och den var underbar för min gravidkropp och nästan det enda som gjorde att jag faktiskt satte mig ner och vilade (istället för att fixa, städa, greja) när barnen lekte ihop. Vi tog upp den igen förra veckan och det visade sig vara fler som saknat den under vintern för oj vad det gungats/vilats där sen dess.

Minus podcasts. I flera år har jag lyssnat på så sinnessjukt många olika poddar varje vecka. Jag har tidigare längtat efter varje nytt avsnitt men sen något år tillbaka började jag tröttna på dem alla en efter en. Och nu, när jag bara har en (som visserligen släpper fyra avsnitt i veckan men jaja) att lyssna på inser jag hur mycket extra space det ger mig i mitt huvud. Det är liksom tyst och redo att fyllas på med egna idéer istället för att hela tiden matas av andras tjöt. Så skönt att få upptäcka det efter alla år av brus.

Där kräftorna sjunger. Har ni läst boken? Om inte så har ni garanterar sett hela världen skriva om den här boken. Jag kom under sommaren 2020 äntligen tillbaka till en läsrutin och det här (tillsammans med Vända hem av Yaa Gyasi) var min bästa läsupplevelse. Den har liksom dröjt sig kvar i mig länge sedan dess och också gett upphov till flera slumrande drömmar som sakta börjar ta sig upp till ytan.

Mindler. Att återuppta terapin har verkligen varit en game changer för mig och mitt stressade psyke det senaste halvåret. Just nu är jag på en väldigt bra plats och har inte prioriterat några fler samtal (upplever att det är svårt med kbt på det viset, när en mår bra liksom) men kommer boka in så fort saker börjar svaja igen.

Kaffekoppen. Jag köpte en fantastisk kaffekopp av en lokal keramiker och njöt av rutinen den gav mig. En kopp kaffe som Viktor serverar mig på morgonen och sen en till, ännu mer njutig, kopp i denna fantastiska skapelse framåt eftermiddagen. Efter någon månad råkade jag tappa den i backen men som tur var gjorde hon fler och även om de är unika så var känslan densamma och ja, kaffet smakar helt klart bättre ur den.

Utredning. Även den utredning vi efterfrågade hos BVC har varit så skön att äntligen få ta tag i. Jag och min man är väldigt långt framme i vårt tänk och bemötande men att få föräldrastöd känner jag kommer kunna förändra allt. Att under alla år ha fått höra ”men så är det nog för de flesta barn” eller ”det hör nog bara till åldern, han är så liten än” så fort vi lyft svårigheterna bland familj och vänner (kan inte blamea dem såklart) har bara skapat en större ensamhet och känsla av oförståelse. Att äntligen kunna visa att SÅHÄR är det och vi är inte galna som ser det har gett mig så mycket lugn. Vi är desamma, vårt barn är densamma men att få känna och höra att vi gör rätt i vårt bemötande är allt.

Ramen. Fick en så himla smart ram av min mamma som dels rymmer 50 teckningar men som även har ett smart magnetlås bak = det är supersmidigt att snabbt rama in barnens alster.

Täljning. Jag har saknat att vara kreativ utan att det hela tiden ska bli stora projekt som barnen måste vara med på. Så jag bestämde mig för att ha med mig min kniv i fickan när vi är ute för att kunna tälja till små träbitar jag hittade under tiden som barnen lekte. Så himla tillfredsställande att göra något som inte är ett dugg kopplat till prestation utan bara är på lek.

Hemmaträning. För ett år sedan sa jag upp mitt gymkort som jag ändå aldrig utnyttjade och köpte istället en skivstång att börja träna hemma med. Uppskattar löpning men får inte till det så ofta som jag vill (pga ofta själv med tre barn) och då har styrketräning hemma varit ett kanon substitut (för det är min näst bästa träningsform). Det är ärligt talat rätt svårt att få till detta också så jag brukar köra i mina befintliga kläder och så gör jag några set här och där under dagen. Min enda tanke med träningen är att det ska kännas gött och att min kropp ska vara stark så att jag kan hålla över tiden – så det är inte så noga när eller hur det sker just nu.

Född 2010. Upptäckte den här serien när Li var alldeles nyfödd och jag fullkomligt slukade varje avsnitt. Ville absorbera varenda millimeter av alla andras familjesituationer och det var en så befriande och fin upplevelse. Somnade dock ofta till avsnitten och vaknade till en kväll när sista avsnittet i säsong två sändes och speakern sa ”vi ses igen om fem år, för så är det bestämt” och det kändes då så absurt att jag i samma stund kunde sätta på ett nytt avsnitt som liksom var från nutiden. Fattar att det inte säger er något men det var något kusligt över det hela och känslan av att både kunna blicka bakåt och framåt på samma gång bär jag på något märkligt sätt med mig.

Diffuser. Älskar att få vädra ut morgonen genom fönstret och sen sätta på min diffusern och känna de härliga dofterna sprida sig genom hemmet. De (har tre pga stor lägenhet) är ärligt talat något av det bästa i vårt hem.

Daily Dose. Jag startade året med att joina den här fantastiska workshopen vilken fick mig att landa i mig själv på ett väldigt mjukt och sunt sätt. Elenore, som startat den, är en sån himla stjärna som signa upp er asap!

Surdeg. Tänk att jag vågade börja! Har länge varit så rädd, så rädd för att starta min egen surdeg men så tänkte jag att om jag klarar av att odla så borde jag minsann klara av det också. Och ja, nu vill jag inte äta något annat ju. Hehe.

Att plugga. Nä men fy vad tråkig jag är nu men det är sant. Har fullt upp såklart när jag både är mammaledig och dessutom pluggar på 67% men det är så himla kul! Älskar litteratur. Älskar att få skriva och att få använda mitt huvud. Funderar starkt på att ta upp min halvfärdiga bibliotekarieutbildning igen.

Hushållsassistenten. Och kopplat till baket ovan gjorde vår försenade bröllopspresent en ytterst välkommen entré. Allt blir så mycket lättare när den kan göra knådandet åt en. Eller inte allt såklart. Men bakning i alla fall!

Egen deo. Japp, har blivit full blown hippie på det här sättet för under 2021 valde jag att skippa den konventionella deodoranten till förmån för en egengjord sådan. Receptet är busenkelt och innehåller bara bikarbonat, majsstärkelse, kokosolja och oljor. Min doft är en blandning av kamomill, lavendel och vanilj. Älskar den!

Tavlan. Vi fick en så fin tavla med månadsbilder av Viktors föräldrar i julklapp. Är glad för att den skänker så omedelbar stämning i rummet och samtidigt blir en tydlig markering för barnen kring vilken månad/årstid det är.

Barna.leker. Så glad att jag hittade detta instagramkonto pga ger mig så mycket pepp och smarta insikter. Alla med barn borde följa!

Lager på lager. Haha, låter ju skinntorrt men det här året knäckte jag verkligen koden kring hur mycket kläder jag behöver ha på mig för att inte frysa. Vet ni hur värdefullt det är när man spenderar varje förmiddag utomhus, oavsett väder? Oerhört!

Lufttorkande lera. Ännu en sån grej som jag köpt för att kunna vara kreativ utan krav på att det ska bli något. Men det har blivit något! Det var bland annat blivit ett äggfat och en ljusstake som Elton gjort åt mig i tidig födelsedagspresent. Nu vill jag bara gå keramikkurs. Googlar på riktigt drejplatta as we speak…

Smärtlindring. När mitt andra barn, Noah, föddes så spenderade jag mindre än en timme inne på förlossningen innan han låg i min famn. Värkarbetet var som en dans på rosor om jag ska vara ärlig men krystskedet (utan någon bedövning alls) var så jobbig att jag i slutet skrek ”vad gör ni meeeed mig? Ni döööödar mig!” och trots att jag klarade det så kände jag mig liksom rädd. Rädd för att ta i och rädd för att ja, dö (fick inte en skråma dock) – något som jag uttryckte för den underbara barnmorska vi hade inne hos oss under förlossningen med Li. Vid det laget hade jag redan hunnit få epidural men kunde liksom ändå minnas hur fruktansvärt de där sista minutrarna var under gången innan. Då svarade hon mig något i stil med ”du är på ett sjukhus nu och vi har fler bedövningsmetoder om det skulle behövas. Det är inte kört nu bara för att du valt epidural. Vi fixar det om du känner att det behövs!” och det var så himla fint och betryggande. Nu behövdes det inte något mer och jag kände varken någon smärta eller rädsla alls när Li föddes. Allt var bara underbart. Är så himla tacksam för att hon sa just så, det fick mig att våga så mycket.

Djupbädd. Efter att ha lyssnat på Sara Bäckmos sommarprat förra året blev jag superinspirerad till att fixa lite nya bäddar i vår trädgård. Trots att jag var höggravid grävde jag diken och släpade på mängder av gräsklipp varje kväll för att anlägga tre nya, stora odlingsbäddar. Ska bli så roligt att se dem förändras och bli förbättrade under åren som kommer.

Robotdammsugaren. Denna lilla vän är så himla omtyckt i vårt hem. Av barnen för att det (duh) är en robot och av oss vuxna för att den bor på övervåningen vilket betyder att vi slipper kånka upp en dammsugare dit i tid och otid. Typiskt bra grej som förenklat vårt liv det här året.

Diskmaskinen. Och det här då! Herregud, hur kunde vi leva utan det i så många år? Bäääästa grejen som hänt oss i år säkert.

Ledighet. Förutom Li (och elcykeln…) är detta det absolut bästa med hela mitt 2020. För första gången var vi nämligen lediga ihop hela sommaren och tänk att det kunde vara så ljuvligt. Håller tummarna för att det kan bli verklighet 2022 igen. Håller verkligen, verkligen tummarna.

#medbarneninaturen. En hashtag som än så länge är (typ) tom men som jag förhoppningsvis snart kan fylla med en himla massa härligt innehåll.

Airpods. Vet att bilden inte signalerar det men jag äger faktiskt ett par airpods och kära nån vilken lycka de bidragit med! Livet blev seriöst 23% bättre av dessa små mojänger.

Osminkade selfies. Det är inte så att det är ovanligt att jag är osminkad. Men när jag tar bilder på mig själv är det nästan uteslutande under tillfällen då jag är fixad och ja, känner mig extra fin. Men det senaste året har jag börjat gilla det jag ser i spegeln på kvällen när jag gör min hudvårdsrutin. Jag ser nya veck och rynkor och tänker alltid ”this is 31” och är liksom glad över det. Så jag har börjat ta kort på mig själv varje gång jag känner mig snygg utan att vara fixad. För att det ska bli den personliga norm jag känner mig tryggast men också för att minnas. Att jag tyckte att detta trevande åldrandet kändes alldeles förträffligt.

Så om två dagar är det jag som tänker ”this is 32” och ler mot min spegelbild. För det enda som borde stå med på listan är såklart livet. Mitt liv. Det lilla livet. Allt.

Det dåliga samvetet

Ja, aldrig har jag väl upplevt ett sånt gnagande dåligt samvete som det som ofta hemsöker mig sen jag blev mamma. Trots att jag generellt sett tycker att jag är en bra förälder får jag alltså ofta små mentala indikationer på att jag gjort fel eller varit dålig. Jag menar, till och med efter en bra dag kan ju små episoder där jag kände att jag brast spelas upp inför mitt inre. Och visst är det väl rimligt att reflektera över hur en är (både gentemot sina barn och mot andra/sig själv) och gudarna ska veta att det faktiskt finns situationer då jag går över gränsen och ber mina barn om ursäkt – men att det där dåliga samvetet ska krypa fram i tid och otid? Nej, jag köper det inte. Vill inte gå runt och känna att jag inte räcker till eftersom känslan i sig inte förändrar ett dyft. Istället tänkte jag dela med mig av vad ett gäng kloka kvinnor lärt mig den senaste tiden.

I samtal med min psykolog nämnde jag en dag att det blev lite stökigt innan lämning och att jag, flera timmar efter, mådde dåligt över det. Vad som skett var egentligen följande: mellanbarnet ville inte gå till förskolan och blev ledsen vilket i sin tur väckte bebisen som också blev ledsen. Det största barnet (som också är den som behöver rätt mycket stöttning och ”passning” i vardagen) var redan färdigklädd och gick därför självmant ut och lekte i snön. Det rörde sig kanske om fem-tio minuter men han underhöll sig själv suveränt och jag fick chansen att lösa gråtfesten där inne. Det som gjorde mig sorgsen var att jag inte hann fånga upp honom och se honom i den situationen. Att jag hade fullt upp med att rodda småttingarna så att han fick vara själv. Dels för att han bara är fyra år och inte ska behöva vara ”stora killen” och dels för att han ju hade det så roligt och jag hade velat dela den känslan med honom.

Det är faktiskt ofta det jag kommer tillbaka till; att jag inte kan finnas där exakt lika mycket för alla mina barn exakt hela tiden. Ibland vill jag inte – som på morgonen när de ber mig leka men jag känner att jag behöver få bädda sängen, klä på mig och göra i ordning Li innan jag kan åta mig något annat alls. För några månader sedan var jag så frustrerad och ledsen varje morgon de frågade innan jag insåg att det är jag som sätter spelreglerna. Så istället för att stressat svara ”nej jag kan inte” berättade jag att ”varje morgon vill mamma göra de här tre grejerna och så fort jag är färdig med det kommer jag och leker”. De frågar mig fortfarande ibland men då kan jag lugnt bara påminna om hur jag önskar att det ska vara och vet ni? De köper det helt och fullt. Det var inga orimliga krav från min sida och de fick inga men för livet av det heller. Såklart.

Men jag får känslan av att inte kunna se dem och uppskatta dem även när jag faktiskt är med dem också. När vi hängde på stranden häromdagen ville Noah gräva i sanden medan Elton lekte ute på isen. Först greps jag av det där samvete-stygnet innan jag insåg att Elton var hur nöjd som helst. Han bad inte om något sällskap (vilket ju de flesta barn gör när de väl vill ha det) utan grejade på med sitt – något han ofta gör bara han får chansen. Precis så var det ju med leken i snön den där kaosmorgonen också. Han var ju inte missnöjd för fem öre men ändå kände jag att jag inte var tillräckligt. Att jag inte var fysiskt närvarande och att jag inte kunde dela den roliga stunden med honom. Och angående det har jag nu tre saker att föra vidare:

1. Min psykolog svarade mig något i stil med att” bara för att stunden är över betyder det inte att möjligheten att se honom är förbi. Du kan fortfarande, i eftermiddag eller imorgon, säga ”vad grym du var som kunde gå ut och leka själv en stund när det var lite stökigt inne”. Och för mig var det en sån ögonöppnare. Även om jag inte kan vara där just då kan jag fortfarande observera och ge uppskattning för det i efterhand.

2. Hur ego är det inte av mig att tro att han skulle ha det så mycket bättre bara jag fick vara med? Alltså, ofta handlar mitt dåliga samvete om att jag inbillar mig att alla situationer hade varit så mycket bättre om jag kunde vara helt och fullt närvarande. ”Om jag inte slapp Men vem är det som säger att de vill vara med mig all sin vakna tid?

3. Jag gjorde så gott jag kunde i stunden.

Under ett samtal med en vän kom vi fram till att det är svårt att vara en påläst och medveten förälder. För det betyder ju också att det är så lätt att veta hur en ska va. Vad som är rätt och vad som är mest utvecklande/givande/tryggande för barnen och också hur fel man gör de gångerna allt inte sker enligt alla de där texterna. Men bara för att jag inte hade kapacitet att lösa situationen på BÄSTA sätt behöver det ju inte betyda att det var dåligt. Trots att jag läst att det bästa sättet att hantera situation x är att reagera med y så är det kanske inte möjligt att verkställa det i alla situationer. Kanske är lösningen som uppstod helt enkelt good enough. Kanske är det bara så vi ska tänka om oss själva som föräldrar. Vi gjorde vårt bästa. Och den drömbild vi har är kanske inte alls realistisk?

Jag tror ofta att jag vill vara 100% närvarande men är såklart sällan det. Dels för att jag har tre barn som ofta vill/behöver olika saker men också för att jag har ett rikt inre liv med tankar som oannonserat poppar upp. Så fort jag börjat lyssna på en tanke och vandrat iväg i huvudet är ju fokuset tappat. Så, istället för att klanka ner på mitt bristande fokus försöker jag påminna mig om att vara där i korta stunder. Har jag sagt att jag ska leka (vilket jag uppskattar när det kommer till konkreta saker som att bygga men inte alls gillar när det handlar om fantasi/roll-lekar) kan jag försöka göra det fokuserat under den tid jag själv känner är rimlig och sedan tydligt ta ett kliv ut – istället för att göra något halvhjärtat försök under en längre tid och bara känna mig kass.

När Rebecka (barna.leker) gjorde en liten undersökning kring vad andra föräldrar (tippar på att det var flest mammor) hade dålig samvete över skrev många just detta. Och Gud vad jag har dåligt samvete för samma! Om det sa min psykolog ungefär såhär:

”Sandra, det låter som att du är väldigt medveten i ditt föräldraskap och att du gärna vill vara pedagogisk i alla situationer. Men när bägaren rinner över går det inte alla gånger och då försöker du lösa situationen på ett sätt som efteråt inte känns bra. Vad sägs om att du inte löser situationen? När det blir för mycket är det helt rimligt att du gör ingenting. Om ett barn med flit häller ut ett helt glas mjölk på golvet efter en krävande dag (true story) kan du välja att bara gå därifrån en stund. Det är okej.”

Så jag tänker så hela tiden nu. Du måste inte lösa situationen. Varken när det blir fel eller annars heller. Mina barn far inte illa. Jag behöver inte gå runt och ha dåligt samvete. Jag gör så gott jag kan. Jag duger och jag räcker. I alla fall i det långa loppet.

För som min svärmor sa: ”Sluta tänk på hur det borde vara.VSå ser inte er situation ut just nu och istället får ni jobba med det ni har när det gäller förutsättningar och resurser”.

Och jag tyckte det var skönt att vila i det istället för idén om hur mina barn förväntar sig att jag ska vara/vi ska ha det. För visst är det väl ändå så det är va? En idé eller tanke som vi har – inte någon universell sanning som vi måste hålla oss till. Varje gång den känslan dyker upp försöker jag se mina barn i ögonen, lyssna noga och vara involverad i deras påhitt så länge det känns rimligt för mig. Sen låter jag mig sväva iväg i tanken och titta nu, nu leker de ju hur fint som helst även utan mig. Tänka sig!

Böckerna jag läste i januari

Mitt år började i en enorm resa i mitt inre. Som jag nämnde i inlägget med mina intentioner har jag under perioder mått väldigt skräpigt till följd av stress. Under samtalen med min psykolog påpekade hon flera gånger att det lät som att jag hade väldigt höga krav på mig själv. Och någonstans där insåg jag att all den där stressen berodde på absolut ingenting. Eller såhär: den GAV mig inget alls. Jag blev inte en bättre person av att tro att jag skulle kunna allt, hinna allt, orka allt, vara bäst på allt. Så istället började jag skala av, känna efter inåt, sänka axlarna och bara vara. Jag fick verktyg som gjorde att jag inte behövde handla alls i situationer som gav mig stresspåslag.

När det var gjort, när jag liksom blivit lite mer varsam med mig själv och landat i något slags lugn blev det naturligt att också fylla på med något nytt. Därför går samtliga böcker jag läste i januari 2021 att finna i självbiografi-hyllan. Jag såg dem inte alls som någon jakt på självhjälp utan snubblade liksom bara över dem på olika sätt. Men ja, de gav mig helt enkelt en rejäl dos kloka tankar och insikter. Känns fjuttigt att dela med mig av dem såhär för de behöver såklart läsas i sin fulla volym. Men håll till godo för lite snabb recap:

Untamed av Glennon Doyle

Det här är första boken jag läser av Glennon trots att jag hört mycket gott om boken Love Warrior som hon skrev för något år sedan. Innehållet är en samling insiktsfulla essäer som främst kretsar kring att bli den du vill och/eller har kapacitet inom dig att bli. Allt bottnar i de förändringar författaren själv gjort i sitt liv under de senaste åren. Korta små aha-upplevelser eller påminnelser om att tweaka dina invanda tankar och mönster på ett sätt som gynnar din sanna person. Jag läste boken på engelska och med tanke på att det gick så smidigt tror jag att språket är väldigt snällt och lätt att ta till sig, även på svenska.

Lycka till med resten av livet av Isabel Boltenstern

Efter att ha varit utmattad/gått in i väggen finns det SÅ mycket igenkänning i den här boken. Den första delen handlar mycket om HUR Isabel gick in i sin utmattning och det intresserar mig inte alls lika mycket (pga vet exakt hur enkelt det är att hamna där – men säkert superviktigt för många andra att få läsa för att få en förståelse) som vilka smarta insikter hon bjuder på efter det. Jag blev diagnostiserad för fyra år sedan så jag vet liksom redan detta men ändå är det en sån befrielse att få läsa det och på ögonkastet på nytt.

För hur många gånger har jag inte försökt med detta? Att jobba mig till ett bättre mående genom strategier och planer. Kanske är det exakt det jag menar i den inledande texten i det här inlägget, att det var först när jag släppte ALLT som jag sen blev fri och frisk nog för att kunna lägga till. Tog bara fyra år som sagt. Zzzz.

För att då vara en person som har mycket krav på sig själv (och i förlängningen även tyvärr börjar ställa samma, ibland orimliga krav, på min partner) kändes det här korta stycket så fnissigt. Alltså, när stressen bubblar i mig och jag blir arg (vilket är min go to-känsla just då) finns det så mycket jag tycker borde vara på ett annat sätt och att då fundera på ”varför” löser upp mycket. För om svaret är ”för eh, jag vill” kan det omöjligt vara så viktigt som jag inbillar mig.

Och detta! En superfiffig tabell för att mäta hur mycket tid man lägger på saker i sitt liv (just nu) och vad man kan behöva prioritera bort (just nu) eftersom vi alla har samma mängd tid under en dag/vecka. Vill inte dela hur man fyller i själva tabellen för i så fall tänker jag att ni får läsa boken. Men meningarna under tåls att tänkas på. ALLA har samma mängd tid i sitt liv och ifall det verkar som att någon klarar och hinner ALLT betyder det bara att de antingen struntar i något annat (som du prioriterar) eller att de till slut kommer gå in i väggen. Att jämföra sig är därför så himla, himla onödigt. Men det vet du säkert redan.

Jag kan ha fel av Björn Natthiko Lindeblad

Och så denna! Hade sett den i bokhandeln flera veckor innan jul och kände en stark dragelse till den utan att ha en tanke på att läsa den just då. Så lämnade min fina vän Angelica några klappar på vår trapp någon dag innan julafton och där låg den. Precis i rätt tid och när jag behövde stillsam och tänkvärd visdom som mest. För om ni lyssnat på Björns sommarprat (gånger två) vet ni att han är full av just det.

Här kommer tips från coachen till alla er som försöker meditera men som strugglar. Men också det här; du behöver inte lyssna på varje tanke som dyker upp. Det är ingen sanning, det är en idé och den behöver inte alltid vara rätt. Jag, som är rätt impulsiv, har inte förstått det tidigare – att sånt som kommer inifrån mig inte alltid är det rätta, utan att det faktiskt kan vara både skadligt och bara urbota dumt.

I boken finns två citat jag tar med mig för framtiden. Dels detta men också (och kanske framför allt) ”Du kommer inte alltid ha vad du vill, men alltid vad du behöver”. Något som gör det enklare att vila i tuffa och prövande stunder (som när egentiden försvinner pga sjuka och närhetstörstande barn).

Vilket också hänger ihop med det här. Så onödigt att älta och oroa sig inför framtiden (något jag i mina stressade skov ofta hamnar i) eftersom den inte existerar än. Inget av det jag tror/föreställer mig kommer kanske ens hända vilket alltså gör det så onödigt att idag slösa tankekraft på det. Jag kommer få reda på vad jag behöver veta när jag behöver veta det.

Och detta! Ni hör ju. Jag jobbar verkligen ständigt med denna biten just nu och det hjälper mig så mycket. För första gången tror jag mig våga säga att jag läker i min sjukdom. Jag tänker på det ungefär som Maja skrev på instagram och inser nu att det är just det. Att inte göra något åt tillståndet som behövs för att kunna må bra och hitta hem. Eller som min psykolog sa när jag beskrev hur jag crashar/blir en person jag inte vill vara i stressiga situationer ”testa att inte agera alls. Du behöver inte lösa situationen, det är fullt rimligt att bara gå därifrån en stund”. Ja tack, det väljer jag.

Som sagt, inte en enda skönlitterär bok i januari månad men en väldigt fin läsning ändå.

Slow flowers och årets odling

I garderoben har jag en stor påse med frön som jag klickade hem i slutet på förra odlingssäsongen. Jag tänkte att det var lika bra att göra det när minnet var färskt, när jag fortfarande kom ihåg vad som var populärt (och värt att satsa på igen) och vad jag saknat under sommaren 2020.

Sen fick jag reda på att vårt 2021 inte skulle bli som jag tänkt (har inte nämnt hur/varför och vet inte om jag kommer kunna det än på ett tag) och därför känner jag att många av de där fröpåsarna kanske kommer få ligga orörda det här året…

För er som inte vet så bor vi i en radhusliknande lägenhet med liten uteplats men utan trädgård. Det har vi löst genom att skaffa en högt älskad kolonilott. Men det som är nackdelen med att inte ha odlingen utanför dörren är att det kräver lite tid och planering att ta sig dit. En varm sommar behöver vi åka dit för att vattna (och samla sniglar…) nästan varje dag och just den här sommaren kommer det inte vara möjligt. Det har varit mycket vånda i beslutet att skala ner trädgården i år men jag tror mig ha landat i något som känns okej och alldeles tillräckligt.

Helst av allt hade jag velat vara självförsörjande på allt grönt och liksom odla för ett helt år och verkligen, verkligen äta säsongsbetonat. Det är en dröm som får leva kvar tills en tid i livet då vi kanske har just det; lite mer tid. Och plats.

Men jag har faktiskt samma tänk när det kommer till blommor. Fördelen med att inte ha trädgården utanför den egna dörren är att det aldrig behöver odlas för att se fint ut. Det är såklart kul att anlägga vackra rabatter men det tar (för mig) aldrig emot att skörda av alla blommor för att ta hem och sätta i vas. Utan tvärtom så njuter jag ju mycket mer av dem i mitt eget hem än på ett ställe jag procentuellt aldrig är på. Detta gör att jag främst odlar snittblommor (+ medicinalväxter) och då gärna blommor som är fina att torka (så kallade eterneller). Tanken är att odla en så stor variation att jag inte behöver (okej ingen BEHÖVER såklart snittblommor men ni fattar) köpa några hos florist under hela året. Inga pekpinnar eller förbud utan bara en känsla av att det hade varit nice att kunna förse sig själv med den enorma lyxen året runt.

På tal om florister så hamnade jag av en slump inne på Blombruket och såg att de delade min tanke kring det här med slow flowers. Alltså att en bukett gärna ska få räcka länge och att då både blomsort men även kunskap för hur denne ska skötas är av stort värde. Jag valde därför att testa deras tjänst som helt enkelt är ett blombud som levereras i brevlådan. Detta är inget sponsrat inlägg men låt mig ändå snabbt berätta att blommorna alltså kommer hem till en i en kartong och tillsammans med ett gediget recept där vad det är för blommor, hur de kan arrangeras och hur de bör tas om hand om står. Deras tanke är att buketten ska kunna hålla i två veckor och i mitt fall vet jag att den kommer hålla längre än så. Det går nämligen perfekt att torka flera av blommorna när de inte längre håller för en bukett i vas. Genikoncept tycker jag och absolut något fler borde anamma!

När jag ändå skriver just om buketter så måste jag få visa upp min traderafyndade blomsterfakir. Tror att många buketter kommer arrangeras i den här i sommar för den gör det så lätt att få stjälkarna att stå fint även om de inte fyller ut hela utrymmet i vasen = också mer rimlig odling att inte alltid ha örtitusen blommor i varje bukett. Ett extra tips är alltså att spana efter en sån på loppis (för där finns oftast ett gäng, ibland med ett mer spikaktigt utseende) ifall ni gillar att plocka med er blommor in.

Nåväl, var var jag? Årets odling ja. Jag är alltså numera fine med att jobba med det jag redan har (vilket ändå är en hel del stadiga perenner som levererar år efter år) men också lite, lite nytt att så. Och även om jag inspireras av eminenta anläggare som Emma och Karin (kolla deras sparade trädgårdsstories) så har min överfulla dahliavarukorg nu skalats ner till fyra godbitar. Och såhär 👆 ser alltså färgskalan jag vill pryda ett hörn av min trädgård med ut.

Andra små godbitar är bland annat ringblomma i olika utföranden (pga fina i snitt och kan användas till massor som torkade), kamomill (främst för att torka), solros (för barnen, snitt och fåglarna), rosenskära (så flyktigt vacker både i rabatt och vas), harsvans (lång hållbarhet och dögulliga!), solboll (lång hållbarhet som torkad) och luktärter (för att det är sommar i en liten vas).

Idag ska vi faktiskt testa att vinterså några av fröerna under snön vilket gör mig så glad. Från att jag i början på hösten 2020 knappt orkade peta ner vitlöken för att jag var så trött på trädgården till att jag nu tjuvstartar odlingssäsongen några månader i förväg. Så härligt att lusten hinner återvända under årets grå månader. Ambitionsnivån är dock samma som alltid dvs kasta ut ett gäng frön och hoppas på att några tar sig. Tanken med odlingen är kanske att den ska vara slow men ATT odla med tre små barn är allt annat än långsamt så glädjen över att de vill vara med får liksom vara nog.

Men snälla berätta, hur tänker du kring snittblommor? Har du någon egen strategi för din trädgård (om du har en sån)?, finns det något du måste odla i blomväg? Andra tips eller råd? Hit me så kan vi väl prata om att odla ätbara ting om någon vecka när jag petat ner de första tomatfröna.

Leva i årstiderna

Det kom en fråga som löd såhär:

Det låter fantastiskt att ”leva i årstiderna” men vad innebär det egentligen rent konkret? Snälla berätta mer!

Även om det där mest är en formulering jag drar till med i brist på något bättre så kan jag absolut försöka att dela några av mina tankar kring det. Själva strävan har vuxit fram genom åren, först när jag började odla och sen (kanske framför allt) efter att jag fick barn. Förr var livet lite samma hela tiden tyckte jag. Vi jobbade, var lediga och njöt av sommaren, jobbade, blev kanske lite deppiga på hösten, firade jul, längtade efter sommaren osv. I livet med barnen är vi utomhus varje dag för att både de och vi stormtrivs ute i naturen. De är precis som jag lugnare i sig själva där men hittar också enklare in i lekar (både själva och med varandra) och upplever så mycket som vi aldrig skulle kunna visa dem inom våra fyra väggar. Därför känns det så rimligt att bryta ner året i de fyra årstiderna och avsiktligt försöka hitta mening, lärdomar och skapa minnen i det som är här och nu.

Vintertavla anno 2019

Vi har därför en ständigt pågående dialog med barnen kring vilken årstid det är. Vi pratar bland annat gärna om vädret vid frukostbordet och kollar varje morgon vem som har namnsdag samt om någon vi känner fyller år. Till hjälp har vi ett stort visuellt inslag, nämligen vår årstidstavla. Jag gjorde den av en stor bit kork som jag måttbeställde och sedan målade med samma färg som väggen. På tavlan hänger ständigt scouternas almanacka (så bra sätt att engagera barnen på när det gäller att förstå tid som går) samt en skylt som berättar vilken årstid det är just nu och två månadsbilder. Resten av innehållet speglar vad barnen skapat/lärt sig under den givna perioden, antingen nu eller föregående år. För självklart sorteras allt ner i årstidslådor efter att vi äntrar en ny säsong och de älskar att få plocka fram den nya lådan för att se om de minns allt de skapat.

Lådorna för vår och sommar innehåller dock mycket färre skapelser än vad de andra två gör vilket såklart grundar sig att vi är ute mycket mer under årets varma månader. Det finns inte lika mycket tid för stillasittande skapande när det finns så mycket spring i benen och fantastiska ställen att utforska. Därför har jag som tradition att jag inför varje sommar gör en enkel fotobok (utan text) full med bilder från barnens sommarlov året innan. Helt enkelt för att de ska få grepp om och kunna minnas hur det var. Det är nämligen även under sommaren jag tar som mest bilder och därför känns det fint att spara dem på ett sätt som främjar deras minnen av tiden som gått.

När det kommer till skapande så har jag insett att vi har några stora projekt som liksom bara pågår år efter år. Såhär; en sak som jag älskar med att bo på en liten ort som Karlsborg är att vi återbesöker samma platser gång på gång. Men i takt med att barnen växer och får mer kunskap får vi hela tiden se dessa utflyktsmål med nya ögon. På samma sätt är det med de här projekten jag pratar om. Vi börjar någonstans och lär oss sedan mer och mer om detta ämne. Just nu håller vi på med tema fåglar (lägger upp en story på instagram om det imorgon tänkte jag) (obs, det är inget specialintresse eller så utan är bara allmänbildande, lättillgängligt och otippat KUL!) och det leder till en hel del pyssel. Jag tycker om att inkorporera naturen i det vi skapar och följer bland annat det här och det här ljuvliga kontot för inspiration.

En av våra första årstidstavlor, hösten 2018

Så, är en teckning med en fjäril mer värd bara för att den görs i maj än i november? Självklart inte (och jag skulle ALDRIG störa/försöka styra barnens egen fantasi när det kommer till att skapa grejer) men jag tror ändå att det finns många fördelar och mer att lära genom att följa säsongerna och embracea dess olikheter. Vi skulle till exempel kunna bygga barkbåtar att sätta i sjön idag om vi vill men det är en aktivitet vi, i vår familj, gör ihop som en naturutflykt på våren. Det blir en återkommande stund för oss (återigen något som kommer utvecklas åt olika håll ju äldre barnen vilket ju är det som är magiskt med traditioner och ritualer) alla att se fram emot varje år och som ytterligare ger barnet en förståelse om var vi befinner oss rent tidsmässigt. Eftersom de riktiga båtarna sjösätts i samma veva förstärks handlingen ytterligare av det visuella inslaget samtidigt som naturen ju börjar vakna och därför går att ta del av på ett annat sätt än nu under vintern. Vi låter oss helt enkelt bli guidade av skiftningarna som sker i naturen.

När det kommer till mat och våra handlingsvanor har vi som familj rätt mycket att jobba på. Även om vi försöker köpa de råvaror som är i säsong så slinker en och annan mango och avokado med i korgen när vi är sugna på det. MEN vi odlar mycket själva vilket gör att barnen är med från frö i februari (då jag sår tomat, paprika och chili) till slutskörden som brukar bli i oktober. I trädgården har ju allt sin egen tid och har man accepterat det där tycker jag att det är lättare att applicera det på övriga livet. Det är helt enkelt fint att hedra de stunder som är specifika för tiden vi befinner oss i. Det är lärande för barnet och givande för oss vuxna.

Årstidsbaserade lekar återfinns dock inte på samma sätt i vårt hem. Självklart kan barnen plocka in något de nyligen sett eller varit med om i sin lek men oftast är det andra element som styr leken. Den största drivkraften här är såklart personliga intressen. Ett av våra barn har under flera år varit väldigt förtjust i robotgräsklippare och intresset blommar upp mer under trädgårdssäsongen eftersom de är mer synliga då men intresset är faktiskt aktuellt året runt. Det finns alltså ingen strävan från vårt håll att styra leken på det sättet – utan det fina med fantasin är ju att den är fri från tidens tand.

En hösthylla

Däremot styr jag en del av lektyren åt exakt det hållet och lånar därför en stor hög med årstidsbaserade böcker inför varje skifte (svårt att skriva om bara årstider ändå för även högtider spelar in så det ser ungefär ut såhär höst, halloween, vinter, jul, vinter, vår, påsk, vår osv) som vi äntrar. Jag har sagt det innan men det tåls att upprepas för kanske har ni det på samma sätt där ni bor. Vårt bibliotek är sammankopplat med flera andra så jag kan fjärrlåna typ vad jag vill genom telefonen och bara hämta upp en färdigpackad bokhög på biblioteket = perfekt i coronatider.

När det kommer till barnböcker finns det ju hur mycket som helst för alla olika åldrar som på olika sätt tar upp naturens skiftningar. Vi har en del själv också men våra favoriter är en serie om fyra böcker som handlar om Nalle Bruno (av Gunilla Ingves). De är helt fantastiska och när jag ser illustrationerna slås jag av att jag verkligen vill leva Nalle Brunos liv. I vårt hem återfinns även två böcker för oss vuxna som båda funkar som en liten extra guide/push ifall vi behöver inspiration eller mer kött på benen. Ni ser dem båda här ovanför men om ni har fler tips på böcker vi när spana in får ni gärna tipsa här nedanför!

För mig är detta ingen uttalad livsstil, inget man behöver anamma fullt ut eller ens kan misslyckas med. För mig är det här det som sker naturligt när jag slappnar av och bara följer med. Helt enkelt det lättaste sättet att leva vårt liv med tre små barn som alla fötts med en stor lust att få lära sig livet. Jag hänger på och naturen och barnen visar oftast vägen. Men visst gör det något med mig. När jag tar bort allt det överflödiga i hemmet och plockar in det som återfinns utanför fönstret känner jag mig som mest hemma. Allt har sin tid och genom att följa med på det här sättet minimeras alla påhittade måsten. För mig är varje dag ny och spännande och jag känner aldrig att jag ingår i en vardag som bara lunkar på, i alla fall inte på det där tråkiga sättet. Livet händer och vi är redo för en spännande resa!

Tankar på det? Bollar gärna så skriv en rad eller två om ni vill 🙂

Att göra upp eld och mitt dåliga självförtroende

Min man och jag är väldigt olika som personer och tidigare om åren (vi går nu in på vårt elfte ihop) har jag gjort allt för att vi ska bli mer och mer lika varandra. Jag har liksom trott att vi, genom att vara samma, skulle växa ihop och bli ett starkare, tightare och lyckligare par. Vem som skulle ändra på sig var enligt mig han då jag kommit så mycket längre i min personliga utveckling. Tyckte jag.

Det är ärligt talat först nu, i livet med barnen, jag insett att våra olikheter är våra styrkor. Hur fantastiskt givande det måste vara att ha två föräldrar varav en har styrkorna X och en styrkorna Y. Att helt enkelt få tillgång till hela paletten istället för bara en smalspårig väg. Dessutom har jag den senaste tiden insett att jag nog skulle må bra av att bli lite mer som honom på vissa plan. Ja, det är mycket prat om personlig utveckling från mitt håll nu känner jag men faktum är att jag inte känt mig såhär grundad i mig själv någonsin förut och nästan dagligen trillar nya insikter ner i skallen på mig. Igår insåg jag till exempel att jag (precis som ett av mina barn) är otroligt impulsiv och att jag faktiskt trott att jag måste agera på alla impulser jag får. Jag har helt enkelt inte lärt mig att jag inte måste lyssna på allt som poppar upp i huvudet.

Så, förutom allt det som min man ÄR så KAN han ju även en hel massa olika saker (som alla människor obvi) men av dessa kan jag nog bara komma på två som jag förlitar mig på honom helt och hållet kring. Det ena är att köra bil (pga jag har inte körkort) och det andra är att göra upp eld.

Det är egentligen inte så konstigt att det har blivit så för jag är dels en otroligt klantig person som lätt skulle kunna sätta yxan i låret på mig själv. Av den anledningen är jag tex även skraj för att använda tändvätska i klotgrillen på sommaren och en gång när vår gräsklippare hängde sig sprang jag och gömde mig istället för att stänga av den eftersom jag trodde att den skulle explodera. Jag är både harig och klantig och därför är eld och redskap för att göra upp detta inte saker jag dras till per automatik. Sen är Viktor militär och det hör liksom till att han gör upp elden för han kan ju. Eller det hörde till. För nu vill jag också kunna. Jag vill kunna göra upp en eld utan att vara beroende av honom så 2021 är helt enkelt året då jag skaffar mig lite självförtroende kring att elda.

För även om jag har sett både honom och andra göra det säkert tusen gånger i mitt liv så KAN jag inte få till det i praktiken. Även om jag fattar principen så hade jag ingen aning om hur mycket en eld verkligen måste underhållas för att brinna. Att det är så många moment mellan att tända tändstickan och att kunna grilla den medhavda korven. Det ser ju så förbaskat enkelt ut?

Så i år har jag bestämt mig för att både lära mig grunderna men också att öva tills jag är helt helt hundra på att jag kan rodda det helt på egen hand. Jag har nämligen köpt en muurika (eller ja, en lite billigare variant av en sån) till Viktor i födelsedagspresent (han fyller om lite mer än en vecka och nej han läser inte detta) för att uppa vårt skogsgame ytterligare. Tanken är att vi ska kunna laga ännu fler maträtter ute framöver och då börjar det kännas mer och mer som ett handikapp att inte kunna få igång en eld. Och kan vi ju inte ha det när det handlar om något som är extremt tillgängligt. Alltså allt material går ju att få tag på och det enda som behövs är lite kunskap, tid och att övaövaöva.

Någon kanske tänker ”men gud, bara sätt dig och tänd på för fan” (eller vad vet jag kring hur ni tänker) men jag kan ju säga att jag under den senaste veckan gett mig på två försök och båda med misslyckade resultat. Eller såhär; jag har gett upp. För lite så funkar jag. Måste liksom få lära mig i smyg utan att någon tittar för jag klarar inte av pressen. Blev tokstressad när min gymnasiepojkvän ville ta min dansmatteoskuld (ja det var en grej 2005) (inte oskulden alltså utan att dansa dansmatta) hemma hos honom att jag tvingade honom att stå utanför dörren och vänta när jag gjorde det. Kul grej att göra ihop som par när en person måste gå ut ur rummet vid varannan låt 🙃

Men skam den som ger sig, övning ger färdighet osv osv. Jag vet ju allt det så istället för att bli sur (om någon minigolfrunda slutat på det sättet i min ungdom? Eh kanske) eller helt och hållet ge upp (sa jag att jag inte hade körkort?) har jag bestämt mig för att försöka vareeenda gång vi är ute nu. Kanske liksom försöka göra upp en eld vid varenda utetillfälle för att slippa pressen från barn vars magar börjar kurra och humör börjar svaja pga det var lunchdags för typ en halvtimme sen. Kanske till och med sitta i skogen med Li och försöka göra en mysig brasa under tiden som killarna är på förskolan?

För lika mycket som det handlar om att faktiskt lära mig något nytt i vuxen ålder (underskattat och så himla givande!) (det senaste riktigt stora jag lärde mig var 2019 när jag började tradea med aktier vilket verkligen var roligt!) så handlar det ju om att behålla lugnet och att inte ge upp. Våga tro på att jag kan och inte freaka ur för att jag får prestationsångest. För att ha prestationsångest känns verkligen inte 2021 om jag får säga det själv. Och gissa vem som säkert aldrig ens känt av något sånt i sitt liv? Helt rätt, min man 😎

Kommer vara så stolt nästa gång jag ropar att maten är klar och jag har gjort den över min alldeles egna öppna eld. Ser fram emot det!

Tufft på jobbet & mina intentioner för 2021

Mellandagarna har swishat förbi i en rasande fart och jag har inte riktigt haft grepp om vilken dag det har varit förrän idag. För några år sedan såg jag dessa lätt tidsförvirrande dagar som en helig landningspaus där jag skulle ha möjlighet att förbereda mig för det nya året. I år (och alla år med småbarn egentligen) har det inte alls varit så utan jag valde istället att jobba tre pass under dagarna direkt efter julafton. Kände att det skulle vara välbehövligt att få vara någon annan än mamma ett litet tag, roligt att få träffa kollegor och uppdatera mig kring arbetet i sig och framför allt nice med röda dagar och 100% OB att dryga ut föräldrapenningen med.

Här följer alltså en liten redogörelse för hur det faktiskt gick att jobba och vad jag tänker ha för mål för det nya målet uppblandat med de enda bilderna jag tagit de senaste dagarna.

För er som blir nyfikna hur vi löser att jag jobbar med en liten bebis så kan jag snabbt nämna vårt upplägg. Jag har jobbat två strödagar tidigare i månaden för att se hur det funkar för Viktor att vara hemma med Li och killarna själv. Hon helammar men tar flaskan (som hennes storebror Noah gillar att ge henne 😭) så jag har sett till att pumpa ur en måltid i förväg. Passen jag tagit har alla varit fem timmar långa och förlagda så att jag går hemifrån lagom till att hon ska sova sin långa lur på ca 2 timmar. Sen cyklar jag hem på rasten (har världens lyx och kan spurta dit på 40 sekunder) för att amma, vilket blir lagom till att hon vaknat igen, och sen har de typ två timmar ihop som de får rodda innan jag är hemma igen.

Att jobba har varit SÅ roligt. Känner mig såklart lite ringrostig och inte helt up to date men minns ändå mer än jag trodde att jag skulle efter fem månader hemma (tre med bebis och två med graviditetspenning). Men på dag två skulle jag lösa en uppgift som jag gått och nojjat lite över i förväg. En grej som jag VET att jag klarar men som ändå är en utmaning för någon som inte gör det så ofta och som jag nu alltså gått och tänkt på som ett hinder i flera veckor. Gissa vad som hände? Min hjärna låste sig totalt! Alltså jag fick på riktigt en total black out på grund av stressen jag hetsat mig själv till så att jag i slutändan inte ens klarade av att lösa de enkla delmomenten som fanns kring uppgiften. Allt jag tittade på flöt ihop och hjärnan kunde inte fokusera alls, jag kände hur tårarna steg i ögonen i takt med paniken som kom med att jag inte fick kontakt med hjärnan. Det slutade med att en kollega fick lösa hela uppgiften åt mig och efteråt kände jag så mycket ångest och skam. För när det väl är över verkar allt så lätt och självklart, då fattar jag inte hur jag INTE kunde klara av att lösa det. Men när det låser sig sådär, när hjärnan kramas sönder av den där dimman går det inte att nå in och få kontakt. Då är jag helt borttappad.

Att detta hände just nu är ingen slump egentligen. Som några av er säkert vet så gick jag in i utmattningsdepressions-väggen när jag var föräldraledig med Elton (och trots att jag var ”ledig” ändå jobbade all vaken tid + långt in på natten) och sen dess är min hjärna skadad. Inte som en metafor eller en undanflykt utan på riktigt brännmärkt av utmattningen. Jag märker att om jag förr hade långa och slingriga körbanor som gick från start fram till totalstress (där man skulle haft möjlighet att hinna stanna upp och tänka om både en och två och säkert fem gånger) kör min hjärna nu fram till stressmålet via autobahn utan några som helst stop. Eller nu ljög jag, det börjar ALLTID med något form av tecken men när jag ignorerat dem tillräckligt många dagar är det rakt ner i det svarta hålet igen som gäller. Hjärnan orkar helt enkelt inte och stänger av. Jag förlorar förmågan att tänka logiskt och rationellt och enklaste uppgiften blir för mig omöjlig att klara av för jag kan helt enkelt inte se lösningen (nuförtiden är jag dock medveten om att jag befinner mig i en härdsmälta och kan därför be om hjälp av någon som inte ser var problemet finns), samtidig som jag blir en sur fru, en förälder med dåligt tålamod och en person med ångest för att jag inte klarar av det jag önskar. Öronen ringer och huvudvärken är ett faktum och känslan av att vilja säga upp sig från själva livet börjar pocka på.

För att återgå till det som hände på jobbet så var såklart den isolerade händelsen inte orsaken till min härdsmälta utan det har helt enkelt varit en tuff höst som satt spår. Att vi fått ytterligare en familjemedlem har såklart inneburit mer än vanligt att rodda med men ovanpå det har min man varit borta extremt mycket med jobbet. Att hantera tre barn helt ensam utan någon som helst avlastning (mer än 15 timmar på förskolan i veckan) ÄR tufft men hemma hos oss har vi dessutom ett barn med behov som sträcker sig längre än så. Jag vill vänta tills utredningen är helt färdig innan jag delar mer än så men detta kräver att vi föräldrar är med heeela tiden. Alltså 100%. Inte att vi underhåller vårt barn hela tiden utan snarare att vi är med och punktmarkerar, avleder och stöttar helahelahela tiden. Vi älskar vårt barn, vi skulle ge upp allt vad egentid heter för att lösa vardagen så att alla våra barn mår bra men sanningen är att vi är så slut så slut. Sanningen är att vi kan ha fina dagar då det mesta flyter på och att våra killar även kan leka ihop små stunder utan att något händer men att vi aldrig någonsin kan eller får sluta vakta. Sanningen är att livet för det mesta går att få ihop men att vi måste vara på tå varje vaken sekund för att inte riskera någon annans säkerhet. Sanningen är att detta sättet att leva tär på oss något otroligt och två veckor in på julledigheten går vi på mer minus än tidigare.

Jag ska som sagt inte gå in på det så mycket närmre och idéer på hur vi ska kunna lösa det ber jag inte heller om. Men när vi nu ändå närmar oss årets slut har jag bestämt mig för att verkligen visualisera kring hur jag vill att 2021 ska bli. Det viktigaste för mig är utan tvekan min familj och för att vi, som helhet, ska må bra måste även jag göra det. Under 2021 kommer jag i perioder dessutom att behöva klara mig själv mer än någonsin tidigare (min dröm hade verkligen varit att umgås tight med andra familjer för att avlasta varandra men i vårt fall går det verkligen inte då det bara blir mer påfrestande och kräver totalt laserfokus av mig som förälder) vilket gör att jag behöver ha en ordentlig plan för hur jag ska orka.

Kanske låter detta helt sjukt för vissa. Kanske mår ni hundra jämt och har aldrig känt ett behov av att skriva ner mål för att bli ert bästa jag. Kanske tycker ni att affirmationer är hokuspokus osv. Vad vet jag. Det enda jag vet är att jag är en enda människa som lever mitt enda liv och det enda jag vill är att må bra. Jag tror inte att sånt sker utan att reflektera över det och med jämna mellanrum själv styra skutan i rätt riktning. Det krävs helt enkelt arbete för att nå dit och jag vill inte sjabbla bort tiden.

Därför är mina enda intentioner för 2021 återhämtning och att minska stressen. Mitt ledord är INRE FRID för att det helt enkelt är så jag vill känna. Jag vill känna mig ren inuti utan en massa bös i vägen. Jag har hittat kärnan i mig själv och insett vilka saker jag behöver få plats med i mitt vardagliga liv för att kunna vara den personen jag vill och nu måste jag prioritera och göra tid för det. När jag mår bra och får till dessa bitar är jag i förlängningen även den fru, den vän och den förälder jag önskar vara. Därför måste det börja med mig. Såhär ser mina, smått röriga, anteckningar ut kring mina intentioner för kommande år.

JAG

Mål: minska stressen, känna mig lugn och glad inombords. I synk med den jag vill vara.

Hur?

Träna & meditera Just nu tränar jag hemma genom Rimlig Träning som har flera olika suveräna program att följa. Jag försöker även få in något yoga och meditationspass i veckan och har nyligen försökt återuppta löpningen (obs lunkar mest just nu) efter graviditeten. Jag har inte något mål med hur många dagar per vecka jag ska lyckas med detta utan det sker så fort tillfälle ges (något jag hoppas blir lättare att planera in ju äldre Li blir och får mer och mer rutiner). Drömmen hade varit att skapa en morgonrutin som gick ut på att jag fick starta dagen i lugn och ro med lite yoga och så fort mina barn kan sova vidare om jag smiter upp före dem är det mitt mål.

Samtal via Mindler Det här har varit en räddare för mig de senaste pandemi-månaderna. Inte för att jag är deprimerad eller känner mig ”sjuk” på något sätt utan för att jag helt enkelt ÄLSKAR att få prata med någon annan om saker jag tänker på. Jag strävar hela tiden efter att växa som människa och behöver få grubbla och resonera mig fram till saker för att komma dit. Så istället för att gå till en psykolog ringer jag helt enkelt upp en på Mindler. Kostar 100 kronor (har som mål att komma upp i högkostnadsskyddet nästa är så jag kan unna mig detta varje eller varannan vecka), samtalen varar i 25 minuter, man får själv välja vem man vill prata med och de arbetar med kbt = lägger upp en handlingsplan åt en för att kunna nå dit man vill. SÅ bra!

Hudvårdsrutin Alltså jag njuuuter verkligen av att ta min tid i badrummet sen jag fick barn. Aldrig förr har jag brytt mig så mycket om min hy som jag gjort under de senaste fyra åren. Älskar att rengöra och smörja, se glowet och känna hur huden återfuktas precis innan läggdags. Återhämtar så mycket under dessa stunder i skenet från badrumslampan och en podcast i öronen.

PRATA med vänner och familj När jag känner mig stressad prioriterar jag bort alla i min närhet. Jag känner att de tar för mycket av mig och orkar inte höra av mig eller svara någon. Men jag har, under detta året, insett att det är tvärt om. Jag behöver fortfarande få vara själv för att återhämta maximalt MEN att prata med andra tar bort så mycket av känslan kring att man är ensam med att kämpa. Plus att ibland behöver man bara få skratta.

Det finns såklart andra saker jag vill göra under året för att må bra men jag ser dessa som en bonus. Något jag automatiskt kommer göra, för att jag vill, när jag kan och därför behöver jag inte skriva upp dem. Så detta ☝️ är helt enkelt vad jag behöver i grunden för att lyckas återhämta och kunna känna ett lugn och må bra.

FÖRÄLDER:

Mål: Njuta av våra barn, inte känna ”skönt, vi klarade den här dagen också”.

Hur?

Utflykter Vi har vår rytm, som verkligen är det som räddar oss, men jag får inte glömma att allt funkar som allra bäst när vi är ute i naturen. 2020 har fått oss att avverka alla våra bästa ställen till den grad att vi behöver hitta nya guldkorn. Jag och barnen har således en bra utgångspunkt för många utflykter, något vi alla verkligen älskar.

Lugn När det kör ihop sig eller när tålamodet tryter vill jag gå in i lugnet. Det som jag vet finns inom mig och som även smittar av sig på de små. Jag vill överhuvudtaget försöka hitta lugnet i alla situationer under 2021.

Pedagogiskt Vad stolpigt det låter men jag har som absolut roligast med mina barn när jag får bli pedagogisk i deras lärande. Jag ska embracea det mer och varva följsamhet med pedagogisk inlärning.

Årstiderna Att följa årstider och högtider är mitt bästa recept för att leva i kontakt med naturen och att vara i nuet Det här året känns det extra viktigt på något sätt, att ge barnen en väg till att förstå tid och perspektiv. Alla våra projekt under året kommer att utgå från nuet och den årstid vi befinner oss i.

Kvar på min lista finns två överskrifter till. En som handlar om mig och Viktor och en som rör jobb. För att detta inte ska bli det längsta inlägget i mannaminne (det är det kanske redan?) ska jag hålla redovisningen av dem kort. När det kommer till mitt äktenskap vill jag bara få skratta och vara glad. Jag vill lita på att vi är ett team och välja glädjen när jag kan istället för att ta den sura vägen fram. Och jobbet då? Såhär i efterhand kan jag konstatera att det (just då) var för mycket att jobba tre dagar i rad. Jag kommer därför att fortsätta ta några strödagar i månaden under våren men bara en åt gången till en början.

Jag har alltid hävdat att mitt nyår är någonstans kring höstens skolstart. Att det är då jag återuppfinner mig själv och tar ett nytt grepp kring jag vill vara. Men även om det är sant så är jag SÅ redo att lämna 2020 bakom mig (vem är inte?) att jag ser en glädje i att få mer att jobba med under året som kommer. Året då allt ska få gå i sakta mak och inget ska stressas fram. Året när jag får gå in i mig själv hur mycket jag vill för att ha kapacitet att ensam ösa ur min källa.

Jag är saker på att jag klarar det. Jag vet att jag gör det.

Tre månader med vårt tredje barn

Idag har jag varit trebarnsmamma i prick tre månader och jag tycker typ att det svindlar lite varje gång jag skriver det. Tre barn. Wow!

Hittills har det faktiskt bara varit en fröjd att få vara mamma till denna sköna böna. För gudarna ska veta att det inte alls behöver kännas så, av tusen olika anledningar. Men för mig så har den här första bebistiden utan tvekan varit den njutigaste av dem alla tre och jag är så tacksam över att få spendera alla trista pandemimånader i hennes soliga sällskap.

Första bilden på Elton och Li ihop

Det är faktiskt rätt häftigt att tänka tillbaka på hur olika de tre första månaderna har sett ut med varje barn. När Elton föddes var allt så nytt och omvälvande. Att gå från noll till ett barn, att bli en förälder ÄR enormt stort och allt allt allt kretsade bara kring honom på ett sätt som det nog bara kan göra ifall man inte har andra barn att också ta hand om. Jag vet nämligen att jag då upplevde att jag ofta satt fast i soffan och varken kunde nå kaffekopp eller gå på toaletten när jag själv önskade. Dessutom var hans första tid i livet även en varm sommar då Viktor var ledig i två månade vilket gjorde att det kändes extra speciellt och annorlunda. Ingen vanlig vardag att prata om där till en början.

Li, två dagar gammal, och Noah bekantar sig med varandra

När Noah föddes kände jag mig stärkt i min föräldraroll men kände istället en enorm sorg kring att jag inte längre kunde ge Elton min odelade uppmärksamhet. Jag ville ju verkligen ge honom ett syskon men att det skulle bli så tydligt att jag inte kunde räcka till helt och fullt åt båda på samma gång var jag inte beredd på. Därför tog det också någon vecka innan jag kände att jag verkligen kunde knyta an till min nyfödda lilla skrutt. Förutom det så präglades vår första tid ihop av hans skena som han fick bära i tre månader. Vi har visserligen förträngt det mesta kring hur jobbigt det var men att inte få ha mitt barn rakt på mig utan det där åbäket i vägen var absolut det tuffaste.

Första bilden på alls tre tillsammans

Den här gången kom vi hem utan komplikationer till en väl inrutad vardag och den där sorgen jag kände när ett blev två hade jag ju redan avverkat. Jag vet hur det kan vara att komma hem med någon ny. Jag vet att det inte finns något bättre än när jag och min man gemensamt tittar på våra lekande barn och säger ”tänk att de två har varandra”. Jag vet att jag inte kan räcka till åt alla tre hela tiden men att det inte gör något för jag vet att jag alltid finns där. Jag vet att jag tycker det första året är rätt meckigt men att det blir lättare sen. Gud vad mycket lättare det blir om man jämför. Jag vet att den tiden går fort också, för jag har gjort det två gånger förut och ändå kan jag ibland få för mig att Li är Elton. För visst var det väl ändå rätt nyss jag fick mitt första barn?

Li, en vecka gammal

Ibland ser jag föräldrar som skriver ”du var pusselbiten som saknades, nu är vår familj komplett” och har inte kunnat relatera. Jag har själv aldrig känt att jag eftersträvat ett visst antal barn (och är inte säker på att vi inte vill försöka få flera) men att få ett tredje barn, att få Li, har verkligen gett mig en av de där saknade pusselbitarna. Aldrig har jag känt mig så här grundad i mig själv och mitt föräldraskap. Inuti mig råder en ständig stress och jag mår rätt skräpigt i perioder (vi kan prata om det en annan gång) men de senaste månaderna har jag fått verktyg att hantera det på ett sätt som jag tidigare saknat.

Li, en månad gammal och på hotell för första gången

Jag kan såklart inte lägga ansvaret för mitt mående i en bebis händer men jag kan definitivt säga att jag är så glad för att hon är här. Så glad och tacksam över att hon verkar må bra. Så glad över att våra barn verkar vara mogna nog för att välkomna en ny familjemedlem och att Noah, som borde känna mest konkurrens, är så ofantligt gullig mot henne. Så glad för att Elton och Noah har varandra när jag måste byta en blöja och så glad över att jag är trygg i att ha henne ammandes i famnen samtidigt som jag både rullar och skär pannkakor med en hand (vet ni hur svårt det är?) åt mina killar. För efter barn nummer ett fann jag mig aldrig sitta fast i soffan längre. Koppen är aldrig för långt bort för jag känner mig aldrig sådär fast som jag gjorde första gången. Jag är överallt och jag räcker till precis så mycket jag bara kan. Men så får jag en stund över när jag sätter Li i knät och verkligen tittar henne i ögonen och då ler hon som aldrig förr. Hon lutar sig fram, tittar mig djupt in i ögonen och ler. Hon ler och hon läker mig.

En helt vanlig nattning i december 2020

Den här stunden, 16 december 2020, när de var tre och det var kämpigt, intensivt och ensamt och samtidigt så himla enkelt och fint. Den stunden vill jag skriva ner för det vill jag minnas för alltid. Hur vi, precis som så många andra, fick klara oss själva i mörkret under under dessa pandemimånader. Men att vi klarade det. Att vi är en familj på fem nu!

En solstråle

Jag kan inte tipsa vidare om vad jag gjort för att känna att det flyter på så lätt den här gången. Kanske känns det bara så för att vi sliter enormt på ett annat plan och att all fokus istället hamnar där? Kanske är jag helt enkelt bara tryggare den här gången? Mer hemma i att det löser sig. Kanske. Men jag vill ändå lämna er med något konkret så här kommer några tips för er som väntar syskon:

– Försök att följa en uttalad rytm som passar er familj. På så sätt delas dagen upp i sjok vilket inte gör det så övermäktigt (plus att det är enkelt för dig som förälder att se när du kan få en break och lite tid till återhämtning) + att när du känner dig helt lost så är det bara att falla tillbaka i den och hitta balansen igen.

– Förankra allt hos syskonet. Även om man ständigt är bredvid har jag upplevt att allt funkar så mycket smidigare om jag säger ”nu ska mamma byta blöja på Li, jag är här bredvid om du vill visa mig något” eller ”just nu äter Li men vi kan göra xx så fort jag är färdig med att mata henne” istället för att bara säga saker som ”snart” eller ”vänta”. Även i stressade situationer försöker jag säga ”Nu är Li lite ledsen i vagnen och då blir jag lite stressad så jag skulle vilja att vi skyndade oss hem lite”. Tänk högt helt enkelt för det som är självklart för dig är antagligen inte det för ditt barn.

– Låt barnen lära känna varandra. Du har säkert läst på tusen ställen att man bör erbjuda syskonet att vara med vid omvårdnad som blöjbyte osv. Mina barn har aldrig varit intresserade av just det men de närmar sig gärna Li på andra sätt. Jag har försökt att aldrig säga ”ta det försiktigt” eller ”akta lillasyster” för inget de har gjort har någonsin varit farligt eller skadligt (då hade jag såklart ingripit). Men jag märker att min hjärna ändå automatiskt vill säga just det där med ”var försiktig!” och mina händer skulle gärna vilja guida deras och visa hur de kan klappa mjukt. Men genom att inte uppträda som att hon är en ömtålig docka eller bara min har de själva lärt sig att närma sig henne och skapa en egen relation till sin syster.

– Bjud in! Ibland märker jag att barnen börjar snurra runt lite när jag roddar mycket med Li. Det är så lätt att stänga av allt det andra när en liten skriker ut sin omedelbara hunger eller allmänna missnöje. För att hala in dem igen funkar det oftast med att fråga ”kan inte du springa och välja en bok?” eller att ge små uppgifter som tar oss ett steg närmre det de vill göra med mig.

Li, tre månader gammal

När Noah föddes behövde jag ibland få vara ensam bara med honom men mitt hjärta brast varje gång Viktor och Elton hittade på något själva. Plötsligt drabbades jag av extrem fomo och en känsla av att jag inte var kapabel till att umgås med båda mina söner samtidigt. Den här gången känns det piece of cake och rena lyxen att få vara med en av killarna och Li. Att dela upp oss och ägna ostörd tid åt våra grabbar en och en är fantastiskt eftersom de är så olika som personer och i åldrar där de själva verkligen uppskattar det. Men hur mycket jag än njuter av såna stunder så finns det inget som går upp mot att ha hela min fina familj samlad. Som en fårhund vill jag obemärkt smyga runt dem och samla in dem i en tät och mysig klunga. Min flock ♥️

Lite tankar om julen 2020 och ett recept på enkla vörtfrallor

Det är kväll när jag skriver det här. Barnen sover på övervåningen och jag vill gärna tänka att de ligger i matchande flanellpyjamasar uppe på ett loft med knakande breda golvplankor och snö som virvlar utanför fönstret. Så är det dessvärre inte för vår lägenhet har ingen själ men nog snusar de i alla fall gott däruppe, trygga tillsammans i sömnen. Här nere i köket har jag också försökt skapa lite stämning för kvällen. En påse poppade popcorn ligger utspridda på bordet och ska träs på tråd för att bli en girlang. Visste ni att det även stavas girland? Uttalar ni det så? Hur som helst så har jag aldrig gjort en sådan med popcorn tidigare (och förstår inte riktigt kopplingen med popcorn och jul men antar att det kanske ska likna snö?) men har sett det skymta förbi tidigare och tycker det är fint. Så en sådan får det bli samtidigt som jag smuttar på mitt te (chokomint från sibyllans <3) och funderar på om jag vågar öppna glaslådan med julgodis som vi förvarar i frysen. Risken är ju att vi är fler i familjen som tänker ”det gör ju inget om jag tar en” och klipp till att vi står där smått förbryllade med en tom låda till Kalle sen på julafton.

Apropå julafton så skrev jag på instagram igår att firar vi hemma i år, precis som vi gjorde förra året. Med släkt och familj på andra ställen än just här brukar vi nämligen få kuska land och rike runt för att hinna träffa alla. Förra året bestämde vi därför oss för att acceptera faktumet att VI numera är vår egen grundfamilj och att vi faktiskt kan få lov att sätta våra egna traditioner. Jag ska vara ärlig och skriva att små stråk av både ledsamhet och ensamhet nådde mig under julhelgen men framför allt så var det så skönt att få vara hemma. Hemma i vårt alldeles egna julpyntade hem. Ifall pandemiläget har stabiliserats till julen 2021 ska vi då fira jul ihop med hela min helsingborgsfamilj i en stuga i Kläppen. Därför tänkte vi, redan tidigare i år, att vi kör en hemmajul till för att återigen slippa fara och flänga. Så vi var liksom redan inställda på att det skulle bli såhär i år, bara vi fem i vår lilla familj. Men jag förstår att ni nog är fler där ute som kommer fira på samma sätt om några veckor, men mer av tvång/omsorg än av egen vilja? Hur känns det? Eller gör ni kanske alltid så? Har ni någon plan för hur ni gör för att det verkligen ska kännas som jul?

Förra året var vårt upplägg typ såhär: julstrumpa på morgonen, frukost, promenad/lek, lunch (risgrynsgröt och skinkmacka), vila för barnen, julfika och Kalle (de såg bara tomteverkstan dock pga ointresse), jultomten hade lämnat klappar (han fick inte komma in för barnen pga rädsla) så vi öppnade dem och lekte, julmat och sen lek till läggdags.

Och jag antar att det kommer se ut ungefär likadant i år. Har vi lyxen att få snö (gud vad jag håller tummarna för detta!) kommer promenaden bytas ut mot pulkaåkning istället men annars är livet med små barn nästan alltid detsamma, oavsett dag på året. Det jag tycker är absolut tråkigast med att inte fira med andra är ändå julmaten. Min familj (mannen inräknad) tycker knappt om någon mat alls och det enda de önskar sig på julbordet är köttbullar och prinskorvar. Alltså hallå? *knack knack* is this thing on? Haha typ de två grejerna jag inte ens skulle bry mig om ifall de försvann… Men en sak som vi alla faktiskt uppskattar är vörtbröd och i år gör jag dem på det enklaste sättet någonsin, nämligen som kalljästa frallor. De tar på riktigt noll tid (jepp, det är en tidsangivelse som finns) att göra så insatsen är minimal, vilket ju uppskattas eftersom det finns ca en miljon (återigen, min uppskattningsförmåga är on point) andra grejer att stå i på julafton.

Och som i ett litet led i att försöka skapa en så lätt och trivsam jul i denna märkliga tid vill jag såklart dela receptet med dig så här kommer det:

KALLJÄSTA VÖRTFRALLOR

25 g jäst

6 dl julmust

6 dl vetemjöl special

5,5 dl havregryn

2 msk olivolja

2 msk honung (kan uteslutas om så önskas)

2 tsk salt

1 påse Santa Maria vörtkryddor (eller motsvarande ifall du vill blanda egen kryddmix)

1-2 dl russin (kan uteslutas)

Smula jästen i en bunke och slå sedan på julmusten. Blanda till allt lösts upp och tillsätt de resterande ingredienser. Degen ska nu vara lös och kladdig. Lägg på någon form av lock (jag kör på bivaxduk eller en tallrik) och ställ in i kylen över natten.

På morgonen sätter du ugnen på 250 grader och ställer en djup plåt längst ner i ugnen. Stjälp upp degen på lätt mjölat bord. Du behöver inte knåda utan strö bara lite mjöl över, forma så att den är hanterbar och skär sedan degen i 10 bitar. Lägg på pappersklädd plåt, skjutsa in i mitten av ugnen, kasta på ett glas vatten på den djupa plåten och grädda sen i 15 minuter eller tills de fått tillräckligt med färg.

Jag kan inte slänga upp det här receptet utan att nämna att jag utvecklat det från Camillas fantastiska recept på kalljästa frallor med havregryn. Både dessa med vört och hennes egen variant håller sig goda ca ett dygn efter att de bakats så gör dem samma sak du ska äta dem.

Ta hand om dig!

Posted in MAT

Rotera leksaker & få barnen att leka själva

Det kom en lång (och väldigt uppskattad) kommentar på mitt första inlägg som direkt inspirerade mig till att börja skriva på ett nytt, vilket alltså är den text ni läser nu. Jag nämnde nämligen i det inlägget att vi har en lekhylla med roterande innehåll i vårt kök och läsaren Elisabeth kom därför med följande frågor:

Jag blir väldigt nyfiken på lekhyllan i köket vars innehåll byts ut; hur förvarar du grejerna medan de inte används? Har du något roterande system eller tar bara fram lite av varje? Vilken typ av leksaker är det? (Tips på någon aktivitet/leksak som håller barn sysselsatta lite mer självständigt (ej skärm) medan man tex fixar lunch?).

Jag har skrivit om den här texten så många gånger så ni anar inte. Vill liksom inte få det att låta som att jag vet vad jag håller på med för jag testar mig ju bara fram och det som funkar för oss får säkert inte samma effekt i en annan familj med andra förutsättningar. Så här får ni ta del av hur vi gör hos oss just nu och så blir mitt tips till er att följa barna.leker på instagram för hon skriver fantastiskt smart, reflekterande och insiktsfullt kring föräldraskap och den här sortens frågor.

I den här familjen bor som bekant två vuxna varav den ena ibland är borta med jobbet vilket betyder att det oftast bara finns en förälder (jag) hemma. Det bor även tre barn med olika behov och viljor under vårt tak. Jag tror att ni säkert fattar att vi föräldrar älskar våra barn och att vi både umgås och leker mycket med dem men om det finns en sak vi önskar att få mer av så är det självständig lek. Varför? Tja, dels för att vi tror att barnen faktiskt är de som kan leken bäst, att de utvecklas av det men också för att vi helt enkelt inte vill/kan leka hela tiden. Mellanbarnet har alltid varit strålande på att hitta sin väg in i leken vilket säkert både beror på personlighet men också för att det ofta har krävts av honom. Vårt äldsta barn behöver mycket mer stöttning och vägledning för att sysselsätta sig vilket gör att vi ibland måste presentera en konkret lekinbjudan för att lek ska kunna uppstå och ibland bara behöver vara närvarande för att det ska flyta på. Det kanske är viktigt att ha i åtanke när man läser mitt inlägg om vår rytm, att när det står lek innebär det ytterst sällan att barnen sitter själva på rummet och leker ihop. De är helt enkelt inte där än, men vi försöker hela tiden stötta dem i deras förmåga att själva hitta dit, i att hitta en lekkamrat i varandra och att successivt utöka den tiden. Såhär har vi gjort:

Eller vänta, låt mig först bara snabbt förklara konceptet leksaksrotation för er som inte hört om det tidigare. I runda slängar innebär det att leksakerna som finns i hemmet hålls undanstoppade med undantag för ett visst antal leksaker som erbjuds på en given plats. Dessa får barnen leka med under en tidsbestämd period innan föräldrarna sedan byter ut dem (antingen alla eller bara några, beroende på vilka som fortfarande leks med osv) mot andra pryttlar från det undanstoppade lagret. På så sätt roterar man alltså runt de saker man redan har hemma. Det är oftast inte förbjudet (alla gör ju olika) att leka med det som är undanstoppat men hemma hos oss har det räckt med att säga ”den är i garderoben” om ett barn frågar efter en viss leksak. De vet nämligen att de dyker upp igen och alltså inte är borta för alltid.

Det finns flera fördelar med konceptet men det jag själv fastnat för är dessa:

Det minskar utbudet barnen ställs inför vilket ofta främjar deras lek då det kan vara överväldigande att sortera intrycken i ett rum fullproppat med leksaker. Leksakerna som sedan tas fram känns som nya för barnet eftersom de inte lekts med på ett tag = glädje för barnet men även för naturen och plånboken eftersom en inte behöver köpa nytt så ofta. Att alla saker har en given plats upplever jag även gör det lättare för barnen att plocka undan efter sig.

Så, hur gör vi då? Nu blir det långt och innan jag hoppar in i att rada upp alla leksaker våra barn roar sig med så vill jag nämna att våra barn faktiskt har mycket mer leksaker än de egentligen behöver. För visst känner väl alla igen hur enkelt det verkar vara för dem att börja leka med alla kökspryttlar (ställ en stol framför vasken och mina barn ”diskar” i en evighet) och att allt som flyter runt i badkaret lätt blir en del av någon slags vattenlek. Jag dras väldigt mycket till Waldorf-inspirerade miljöer och hade jag fått göra om allt från början hade jag nog gått den vägen istället. Men ja, nu sitter vi ändå här med en hög tillverkade leksaker och där har vår tanke varit att uppmuntra barnens visade intresse men även addera sånt vi som föräldrar tycker är viktigt som omsorg och kreativitet.

För oss känns det även viktigt att leksakerna vi väljer att satsa på har ett stort användningsområde, dvs i största mån är open ended, eftersom det väcker fantasin och även gör att barnen kan leka med dem länge. Vi har därför valt att satsa på fem samlingar bestående av duplo, lego, magnatiles, en brio-tågbana och playmobil (de två sistnämnda är dock något mer begränsande än de tre första). Att bestämma sig för att satsa på några få utvalda set har varit väldigt skönt eftersom det dels är lätt att önska sig sådant vid födelsedagar och i julklapp (våra magnatiles önskade vi oss i doppresent till Noah) vilket minimerar risken för att få ”skitleksaker” (ja, det låter kanske otacksamt men come on alla vet vad jag menar). Dessutom har det varit enkelt att köpa dem begagnat då de ofta säljs billigt i redan befintliga samlingar. Ett tips där är att buda hem en stor samling och sen portionera ut den hemma under en längre tid.

Hur förvaras allt? Vi har valt att köra med stängd förvaring i vårt hem (i barnrummet finns två förvaringshyllor med korgar/backar för detta men vi använder även sänglådor i ett annat rum samt ett stort skåp med lås i vårt vardagsrum) vilket inte alls grundar sig i någon pedagogisk filosofi utan enbart handlar om mitt stökiga inre som behöver ett lugnt yttre. MEN det har visat sig vara ett fenomenalt sätt för att kunna rotera leksaker på ett naturligt sätt. Barnen vet nämligen exakt vad vi har för leksaker hemma (var sak på sin plats) men med tanke på att prylarna dels är många (vilket faktiskt kan verka hämmande/bli överväldigande istället för inspirerande för de flesta barn) och även är instängda (visst är det, även för oss vuxna, mycket lättare att plocka upp sin bok och börja läsa om den ligger på soffbordet än om den står i bokhyllan?) så kan de ibland själva ha svårt att komma igång med leken. Så vi brukar rotera genom att helt enkelt ha en samling framme åt gången och när vi leker med det (tex duplo) så låter vi det stå framme ända tills de tröttnar vilket brukar ta ungefär 1-3 veckor. När vi sedan går över till nästa grej (här finns inget system utan det faller sig alltid naturligt på något vänster men de verkar alltid vilja leka sig trötta på sina grejer innan de byter) är det som nytt för barnen eftersom de inte lekt med det på länge. Vi har precis börjat bygga med Lego igen efter säkert ett halvårs uppehåll och båda barnen sitter med näsan i lådan och letar bitar så ofta de kan nu. Att de får längta och återupptäcka sina egna leksaker såhär ser jag som en enorm vinst (både för dem, för plånboken och för miljön) och att endast servera dem ett alternativ har visat sig främja deras egen lek. Skulle de däremot vilja inkorporera fler element till leken (tex ett gosedjur, loose parts i form av små träbrickor som är roliga att lasta osv) säger vi inte nej eftersom vårt jobb är att främja deras lek (återigen; får SÅ mycket inspiration av barna.leker och mammasalskadebarn i detta).

Sen har barnen fler leksaker än de jag nyss nämnde. Bland dessa finns dels (ej inräknat pussel & spel, böcker, deg och annat pysselmaterial som vi också existerar) ett leksakskök med tillbehör (tips här är verkligen att köpa rostfria grejer på loppis, håller i en evighet och är lätta att använda. Mina barn älskar verkligen en trasig kaffepress utan glas att ”göra kaffe” i), lite instrument men framför allt fordon i olika former eftersom jag uppenbarligen närt två fordonsgalningar vid min barm. Även här försöker jag köpa det mesta begagnat och är väldigt mån om att produkterna ska vara av hållbara material för att de ska klara av att lekas med länge. Dessa saker väljer jag dock att förvara i en garderob eller i källaren (för stora saker som brio-spisen) eftersom det är dessa jag roterar med i köket. Med tanke på att leksakssamlingarna befinner sig på ovanvåningen och jag ofta är själv med tre barn behövde jag nämligen hitta på ett sätt att få dem att hitta leken även på nedervåningen (eftersom mycket av hemmatiden kretsar kring köket) och då föddes lekhyllan där. Den uppdateras och byts ut inför varje måndag och det som presenteras där är sprunget ur en enda tanke: att barnen ska kunna hitta in i leken/aktiviteten själva utan att jag behöver vara annat än närvarande i samma rum – så att jag får tid till att laga mat/diska, amma eller vad jag nu behöver göra där inne.

Förut kunde jag faktiskt tänka ”men bara lek!!!” när frustrationen över känslan att de ständigt behövde bli underhållna dök över mig. Men när jag backade bandet insåg jag att de är alldeles för små för att själva tänka ”aha, jag är lite uttråkad vänta då ska jag gå igenom listan i huvudet på allt vi har hemma som jag skulle kunna ta fram och sätta mig med”. Så genom att sänka kraven, erbjuda ett litet urval av saker och med dessa försöka locka fram deras naturliga lekglädje har jag allt oftare kunnat ta två steg bak och bara betrakta deras samspel i leken. De tycker själva att det är SÅ spännande att se vad som har dykt upp på hyllan inför varje ny vecka.

Så till förslagen på saker/aktiviteter som Elisabet efterlyste. Jag måste säga att jag ser mig själv som en kreativ person men tyvärr existerar den drivkraften just nu inte i form av att tillverka egna leksaker. Därför kommer jag här länka till några förslag på fabriksgjorda aktiviteter som våra barn uppskattar men som jag tror att man lätt kan göra egna varianter på. Och det går såklart inte att skriva så utan att nämna pysselmorgon på instagram som är helt fenomenal på just detta. Vilken inspiration!

På kylen hade vi tidigare ett gäng fordonsmagneter de fått i present men dessa såg de aldrig ens åt. De var så vana vid att se dem att de blev en del av inredningen. Så jag plockade bort dem och serverade dem i en burk på lekhyllan någon vecka senare och vips så blev det LEK av det hela. Även spikbräda (andra varianter på samma tema är ju stiftmosaik eller pärlplattor) det här setet (extremt lätt att göra en egen variant på det) och olika klisterböcker har lockat våra barn till att själva sitta stilla och skapa. Vi har även fått några målarböcker av det här slaget (sök på magisk målarbok) i present och de uppskattas något enormt. En annan idé som jag är inne på är att bygga en egen variant av den här banan att sätta på kylen för det kan ju inte vara så svårt. Jag har även sett att pysselmorgon gjort en egen variant av dessa sykort fast i trolldeg. Funkar ju minst lika bra i tjock kartong också vilket jag nog måste testa snart!

Ibland ställer jag bara dit några leksaker de inte lekt med på länge och ibland försöker jag verkligen skapa små inbjudningar genom att tex ställa fram doktorsväskan (Elton fick den i present för två år sedan så det finns inte så mycket saker kvar men det funkar toppen att ta sånt en kanske redan har hemma som plåster, bandage, febertermometer, tom ”piller”burk, plastspruta osv) och ett gäng gosedjur. Oj vad de pysslade om de små djuren tillsammans under den veckan. En annan vecka hade de magisk sand och byggfordon som kombo och veckan därpå hade de en hemmamålad restaurangmeny (som Elton gjort ihop med vår granne i somras) och play-doh med tillbehör som de återskapade maten genom. En dag la jag fram min emilkeps och en nötknäckare (som fick agera knipstång) och vips var ett av barnen tågkonduktör och det andra körde last mellan soffan och köket.

Vi har även en stor låda med ett rishav som barnen ÄLSKAR. Jag har fyllt det med fiskar och diverse havsrelaterade smågrejer jag hittat men det är absolut inte hugget i sten att de enbart för agera hav. Jag har sparat en story om hur jag gjorde det i min profil här

Egentligen vill jag slå ett slag för all form av sensoriska upplevelser och framför allt då sånt som enkelt går att skapa själv som lådor med ris, pasta osv. Sök på sensory bins för inspiration. En annan dundergrej är ju sorteringslekar, för det kan i alla fall mina barn underhålla sig länge med. På Noahs förskoleavdelning har de gjort en enkel version där de tagit en plastburk med lock och skurit små hål i locket passande för en av glasspinne. På varje pinne har de målat en av tre geometriska former (säg att de använt cirkel, kvadrat och triangel) och sen har de ritat samma figur vid varsitt hål i locket. Sen är det bara för barnet att klura ut vilken glasspinne som ska ner i vilket hål och voilà, enklaste typen av sorteringslek!

En dag (när jag hade mer tid att vara stöttande) lekte vi först ute med deras bilar så att de blev rejält smutsiga. Sen skapade vi en biltvätt inne i badrummet med olika bunkar med tillhörande skum, trasor och svampar. De fick feeling och vips satt de i varsin stor låda (som vi i vanliga fall har vår återvinning i men som nu var tomma pga ett besök dit samma dag) och tvättade bilar på löpande band. En och en halv timme senare var de färdiga och de frågar varje vecka om vi kan göra om det snart. Nästa gång vi tömmer lådorna får det nog bli dags igen!

Sen försöker jag alltid presentera en bok i köket varje vecka och då är hitta och leta eller flikböcker det som bästa går hem. Vi har några vi äger som jag hittat begagnat men i regel lånar vi alla våra böcker på bibblan. Vårt bibliotek är anslutet till flera andra så det är superlätt att fjärrlåna sånt som inte finns här för att få ihop en rolig bunt. Också toppen för att personalen då lägger ihop allt åt en = behöver inte spendera många sekunder på biblioteket nu när en ska undvika det.

Det behövs oftast inte så mycket (jämfört med vad vi nog tror) men ibland gäller det att tänka till lite för att skapa de där harmoniska små stunderna av ren lekglädje.

Kan inte ni som läser snälla dela med er av någon aktivitet/lek som ni presenterat (eller som barnen kommit på helt själva) som de har underhållit sig själva med en god stund? Vore roligt att få samla en massa fina tips så att alla kan gå in och läsa det en dag när inspirationen tryter.