Min superpedagogiska uppfostran

Det här inlägget är en favorit i repris från min gamla blogg, ursprungligen publicerat 2018 (Alltså när Elton skulle fylla två år).

Efter att jag skrev inlägget om hur vi förberett Elton på att få ett syskon har jag fått många kommentarer i stil med hur pedagogisk min uppfostran verkar vara. Oftast följs kommentaren av något nedstämt som ”så genomtänkt är verkligen inte jag i min vardag med barnen”.

Men hörni, det är ju inte jag heller! Vi lever ju alla ett liv som börjar i någon ände och med hjälp av händelser längs vägen hamnar vi ju till slut lite längre fram. Det mesta sker alltså i naturlig följd utan att jag planerat varje litet steg. Som det här med att förbereda Elton på att få ett syskon. Där började vi berätta på en nivå som passade honom där han befann sig då och med tiden kunde vi utveckla det som skulle hända eftersom han helt enkelt förstod mer och mer. Sammanfattat i efterhand ser det ju ut som att jag gjort en riktigt omfattande plan men allt har alltså skett organiskt. Det enda riktiga trixet med det här är ju faktiskt att börja.

Men visst, jag kan erkänna att jag under mina bra dagar (= de när jag inte är supertrött eller stressad) faktiskt känner mig rätt pedagogisk. Eller såhär; jag försöker anamma ett nära föräldraskap och när jag lyssnar på Eltons signaler/mina instinkter ger det mig ofta bra förutsättningar på den fronten.

Det jag försöker tänka mest på är att lyssna på och prata med mitt barn eftersom han verkar uppskatta det. Jag är faktiskt inte speciellt road av att leka lekar (tur att barnen brukar reda ut det bra själv med bara lite stöttning) (eller okej jag gillar allt som är konkret men fantasilekar som bara existerar i ett barns huvud är för mig Zzzz) utan jag uppskattar främst att dela det dagliga livet med mitt barn. En promenad hem från förskolan kan ta flera timmar om vi tar oss tiden att upptäcka. Under dessa promenader pratar vi mycket om vad vi ser och jag försöker förklara efter bästa förmåga. Elton har själv börjat säga “det betyder?” om han inte förstår vad jag säger och “mamma prata om det” ifall han vill att jag ska förklara vad en sång eller ett begrepp handlar om.

Det här är alltså inte något med en bakomliggande tanke från min sida utan bara hur jag uppfattar att mitt barn vill lära känna världen. Han har ett rikt språk, är nyfiken och mår bäst av att ha koll på läget. Han är väldigt stresskänslig och därför funkar det alltid bäst att förbereda och förankra det som sker hos honom. Så mitt sätt att vara + hans sätt att vara = en rätt naturlig pedagogisk miljö som jag hoppas att andra kan inspireras av istället för att den ska stressa. Det är varken jag som är en supermamma eller du som har någon brist, jag lovar.

Edit 2021: Under årens lopp har jag fått många kommentarer om att jag borde utbilda mig till pedagog i förskolan eller jobba i förskoleklass. Men jag har faktiskt redan läst några år på lärarprogrammet, jobbat en liten sväng på mellanstadiet, vikarierat på både högstadieskolor och gymnasie samt haft längre vikariat på förskolor under flera år. Och tyvärr måste jag säga att det uppdrag läraryrket numera innehar inte alls stämmer överens med den bilden jag tror att många har av vad en pedagogs främsta uppgifter är. För ofta får jag dessa kommentarer i samband med att jag lägger upp tips på pyssel jag gjort ihop med barnen osv. Jag tycker att ALLA som jobbar med barn inom skola och omsorg är helt fantastiska, jag önskar så att ni fick gå till jobbet och göra det ni faktiskt ska göra med rätt resurser och stöd. Men jag går alltså inte i tankarna att återuppta min utbildning.

Däremot så är min dröm just nu att få skriva färdigt på det bokmanus jag så sakta började på i våras. Det innehåller precis allt det ni brukar efterlysa och uppskatta så håll tummarna för att det i framtiden leder till något mer än ett textdokument i min dator.

Att få ett syskon – såhär förberedde vi Elton

Det här inlägget är en favorit i repris från min gamla blogg. Det publicerades ursprungligen strax efter att vårt andra barn, Noah, föddes. Då var Elton två år gammal.

“Jag hör att du verkligen har tänkt igenom det här” sa den fantastiska barnmorskan jag diskuterade min hemgång från BB med. Hon var så fin som tog sig tid att försöka förbereda mig på att Elton skulle kännas både större, mer högljudd, burdus och även smutsigare än när jag lämnade honom för att åka in och föda. Men jag hade redan förstått allt det och som sagt verkligen tänkt igenom mötet mellan mina båda söner och hur det skulle bli att komma hem med ett syskon. Ändå var “vad har jag gjort?” den tanke som dök upp i mitt huvud flest gånger under dagarna som sen följde.

Det skulle visa sig vara en känsla som försvann relativt fort men oj, vad mycket ångest som rymdes i mitt bröst under de första skälvande dygnen som tvåbarnsmamma. I det här inlägget tänkte jag berätta lite om hur vi förberedde Elton på att vi skulle komma hem med ett syskon. Och hur allt blev såklart!

Elton 1,5 år

Elton var 1,5 år när jag blev gravid och även om han säkert märkte att något var annorlunda med mig (pga mådde helt sjukt illa) så kändes det inte nödvändigt att dela med sig av nyheten till honom i början.

Först efter några månader berättade vi att det bodde en bebis i hans mammas mage. Jag är helt hundra på att han inte fattade något alls av vad det innebar just då men tror ändå att det var en bra start. Jag anser att han tog Noahs ankomst väldigt bra och trots att vi inte hade någon speciell strategi kändes han väl förberedd. Såhär gjorde vi:

Träffar kusin Elise för första gången

Efter fem månader fick vi äntligen göra rutinultraljudet (Elton var alltså inte med på det men vi berättade att vi skulle in och kika på bebisen) och efter det fick han reda på att det var en liten lillebror där inne. Jag visade bilderna vi fått med hem och tog även fram Eltons ultraljudsbilder för att visa att vi åkte in för att kika på honom också när han låg i magen.

Nästa steg var att peka ut och prata om andra personer i vår närhet med bebisar i magen. Vi sa aldrig att Elton skulle bli storebror såhär tidigt eftersom han inte verkade greppa allt och då kändes det hemskt att tvinga honom att bli något han inte kunde förstå. Istället pratade vi alltså om att kusin Ivar också hade en bebis i sin mammas mage och benämnde helt enkelt sagda unge (som numera är världens finaste Elise, 6 månader) som Ivars bebis.

Vi försökte aldrig hypa faktumet att det skulle komma ett till barn i familjen utan poängterade istället hur tråkig en bebis är. Därför fick jag, på Eltons begäran, om och om igen rabbla allt en bebis inte kan.

20 dagar innan Noah föddes

Kontinuerligt under den här tiden försökte jag även introducera en docka i våra lekar. Den fick sova i en liten säng där vi bäddade ner den, jag “ammade” (även det var något vi fick börja prata mycket om igen) och tröstade och hade den i knät mycket för att visa att små bebisar inte kan sitta själva utan behöver ligga mycket hos sin mamma.

Så småningom började det födas bebisar bland de vi kände och då blev det lättare för Elton att förstå hur små och tråkiga (hehe) de faktiskt var. Då frågade han om han fick följa med mig till BVC och efter den första gången (då han fick “lyssna på lillebror” och sköta alla apparater) följde han med två gånger till – båda på hans initiativ. Efter det lekte vi mycket “mäta mammas mage” och han pratade ofta om att den “skulle spricka” så att bebisen kom ut.

Elton som nyfödd 2016

Han visste som sagt att den skulle komma ut men inte hur och eftersom han aldrig frågade (vilket inte är så konstigt vid två års ålder) berättade jag inte det. Däremot pratade jag mycket om BB för att försöka föreberda honom på att vi skulle vara borta. Jag visade bilder på när han låg och sov med oss på BB och pratade helt enkelt om att mamman och bebisen brukar sova där en natt när bebisen kommit. Viktigt var även att berätta att lillebror skulle få följa med hem och sen stanna där med oss för alltid.

Vi lät Elton vara delaktig i så mycket som möjligt kring lillebrors ankomst och frågade till exempel honom vad han tyckte att han skulle heta. Han hade tre förslag vilka var Isak, Bobbe Bälg och Noak. Just Noak var faktiskt det förslag som gjorde att vi landade i att han fick heta Noah. Fint ändå!

Vi bestämde oss även för att köpa en storebrorspresent men till skillnad från hos många andra var den inte hemlig. Jag sa istället att det är vanligt att den nya bebisen ger en present till sitt stora syskon och frågade vad han ville ha. Detta ändrade sig några gånger under de sista veckorna av graviditeten men det blev ett enkelt sätt för oss att prata om lillebrors ankomst mer konkret. Han hade även spanat in en leksaksbil på macken som han ville köpa och jag svarade att vi kunde göra det när lillebror kommit. Han väntade säkert två eller tre månader på att få köpa den där lilla bilen och påminde oss ofta om att det var dags “när lillebror kommit”.

I slutet på sommaren fick många kompisar på förskolan småsyskon och vi tittade ofta på bilder av dem. Då passade jag även på att säga “När X fick sin lillasyster var hans farmor där och passade honom. Vill du att vi ska fråga farmor och farfar om de vill komma hit när lillebror ska komma ut?” vilket han tyckte lät toppen. Vi fortsatte prata mycket om att de skulle komma då och gjorde även upp en plan för vilka roliga leksaker de skulle ta med sig hemifrån som han skulle få låna då.

Nyfödd Noah 2018

Dagen då Noah föddes förberedde vi Elton på att farmor och farfar skulle komma och hämta honom men vi sa inte mer om varför eller att vi inte skulle vara med. Det gick hur bra som helst och efter tre timmar med dem kunde Viktor komma hem igen (han fick inte stanna på BB). När han väl var hemma igen började han prata med Elton om att de skulle åka och hämta mig dagen efter. Vi ville inte säga “mamma och lillebror” för mycket utan lät Elton själv bestämma i vilken takt han ville bekanta sig med den nya krabaten.

När de väl kom till sjukhuset hade jag lagt Noah i förlossningens lilla genomskinliga balja och lät pappa, farmor och farfar gå dit och beundra underverket samtidigt som jag sprang och mötte Elton med en bamsekram. Det kändes viktigt för mig att inte ha bebisen i famnen eftersom jag där och då först och främst var Eltons mamma. Eftersom Noah sov kunde jag lägga allt fokus på min stora kille och som sagt låta honom bekanta sig med lillebror i lugn och ro.

Ensam frukost med Elton

När vi kom hem var E nyfiken och ville klappa och titta på N men ganska snart ville han istället leka med mig. Vi tog på oss och gick och köpte den efterlängtade bilen på macken och ägnade resten av dagen åt varandra. Inte så att jag aktade mig för att vara med Noah på grund av eventuell svartsjuka utan verkligen bara för att jag ville få vara med min stora lilla kille – som mycket riktigt kändes helt extremt stor när vi sågs igen efter förlossningen.

Även morgonen därpå valde jag att spendera på tu man hand med Elton och under tiden som dagen gick fick Noah vara med mer och mer. Jag förstår att det kanske låter väldigt extremt när det är uppspaltat såhär; att vi behövde förbereda vårt barn så in i minsta detalj. Men 1. Det har som sagt skett helt naturligt och inte varit något vi planerat 2. Det ÄR en stor omställning att få ett syskon 3. Vi är medvetna om att vi har ett stresskänsligt barn och därför funkade detta bra för OSS.

Första bilden på bröderna ihop ❤

Det har tagit sin lilla tid att få Elton att helt och fullt vänja sig vid sin lillebror men nu, efter sex veckor, börjar det verka självklart för honom att han finns här hos oss. Han vaknar inte längre ifall Noah är ledsen på natten och frågar inte konstant var han är (vilket han gjorde i början, trots att han kunde ligga mitt framför ögonen på honom) och kan till och med låta honom sova utan att vilja väcka honom hela tiden. I början pratade han fortfarande om “alla tre” i sin familj (sig själv inräknad) men börjar allt mer inkludera Noah på ett helt självklart sätt. Den första veckan sa han aldrig ens hans namn utan refererade bara till honom som lillebror eller bebisen men det släppte som sagt rätt fort.

Hur som helst så känns det verkligen som att de fick en bra start ihop, våra två skruttar. Det är kämpigt ibland men jag har aldrig ångrat en sekund att vi skaffade barn med två års mellanrum. Eller jo, jag tänkte ju “vad har jag gjort?” flera gånger de där första dygnen men den delen hörde till någon slags baby blues som snabbt försvann.

Bästa kompisarna 2021

Edit 2021: Två år efter att Noah föddes väntade vi barn igen och valde att åter igen förbereda barnen på resan. Vi använde oss av samma metod som ovan men la även till två böcker som vi har tyckt varit superbra. Det är den här och den här. Jag har skrivit lite mer om det här med ett tredje barn HÄR.

När jag kom hem från BB med Li (som vår minsting heter) sov båda killarna och jag kröp därför ner med henne i sängen ihop med Noah. Han vaknade till en gång under natten och klappade mig på magen där Li just då låg och sov. Då utbrast han med ett fniss “det är bebisen, det är bebisen!” och sen dess har han varit störtförälskad i henne. Nu, när hon kan krypa och ta båda killarnas grejer är hon kanske inte lika poppis längre (“snälla ta boooort henne” skriker de i kör) men snart kan även hon vara med och leka. Syskon är toppen. Är så glad att de har varandra!

Det dåliga samvetet

Ja, aldrig har jag väl upplevt ett sånt gnagande dåligt samvete som det som ofta hemsöker mig sen jag blev mamma. Trots att jag generellt sett tycker att jag är en bra förälder får jag alltså ofta små mentala indikationer på att jag gjort fel eller varit dålig. Jag menar, till och med efter en bra dag kan ju små episoder där jag kände att jag brast spelas upp inför mitt inre. Och visst är det väl rimligt att reflektera över hur en är (både gentemot sina barn och mot andra/sig själv) och gudarna ska veta att det faktiskt finns situationer då jag går över gränsen och ber mina barn om ursäkt – men att det där dåliga samvetet ska krypa fram i tid och otid? Nej, jag köper det inte. Vill inte gå runt och känna att jag inte räcker till eftersom känslan i sig inte förändrar ett dyft. Istället tänkte jag dela med mig av vad ett gäng kloka kvinnor lärt mig den senaste tiden.

I samtal med min psykolog nämnde jag en dag att det blev lite stökigt innan lämning och att jag, flera timmar efter, mådde dåligt över det. Vad som skett var egentligen följande: mellanbarnet ville inte gå till förskolan och blev ledsen vilket i sin tur väckte bebisen som också blev ledsen. Det största barnet (som också är den som behöver rätt mycket stöttning och ”passning” i vardagen) var redan färdigklädd och gick därför självmant ut och lekte i snön. Det rörde sig kanske om fem-tio minuter men han underhöll sig själv suveränt och jag fick chansen att lösa gråtfesten där inne. Det som gjorde mig sorgsen var att jag inte hann fånga upp honom och se honom i den situationen. Att jag hade fullt upp med att rodda småttingarna så att han fick vara själv. Dels för att han bara är fyra år och inte ska behöva vara ”stora killen” och dels för att han ju hade det så roligt och jag hade velat dela den känslan med honom.

Det är faktiskt ofta det jag kommer tillbaka till; att jag inte kan finnas där exakt lika mycket för alla mina barn exakt hela tiden. Ibland vill jag inte – som på morgonen när de ber mig leka men jag känner att jag behöver få bädda sängen, klä på mig och göra i ordning Li innan jag kan åta mig något annat alls. För några månader sedan var jag så frustrerad och ledsen varje morgon de frågade innan jag insåg att det är jag som sätter spelreglerna. Så istället för att stressat svara ”nej jag kan inte” berättade jag att ”varje morgon vill mamma göra de här tre grejerna och så fort jag är färdig med det kommer jag och leker”. De frågar mig fortfarande ibland men då kan jag lugnt bara påminna om hur jag önskar att det ska vara och vet ni? De köper det helt och fullt. Det var inga orimliga krav från min sida och de fick inga men för livet av det heller. Såklart.

Men jag får känslan av att inte kunna se dem och uppskatta dem även när jag faktiskt är med dem också. När vi hängde på stranden häromdagen ville Noah gräva i sanden medan Elton lekte ute på isen. Först greps jag av det där samvete-stygnet innan jag insåg att Elton var hur nöjd som helst. Han bad inte om något sällskap (vilket ju de flesta barn gör när de väl vill ha det) utan grejade på med sitt – något han ofta gör bara han får chansen. Precis så var det ju med leken i snön den där kaosmorgonen också. Han var ju inte missnöjd för fem öre men ändå kände jag att jag inte var tillräckligt. Att jag inte var fysiskt närvarande och att jag inte kunde dela den roliga stunden med honom. Och angående det har jag nu tre saker att föra vidare:

1. Min psykolog svarade mig något i stil med att” bara för att stunden är över betyder det inte att möjligheten att se honom är förbi. Du kan fortfarande, i eftermiddag eller imorgon, säga ”vad grym du var som kunde gå ut och leka själv en stund när det var lite stökigt inne”. Och för mig var det en sån ögonöppnare. Även om jag inte kan vara där just då kan jag fortfarande observera och ge uppskattning för det i efterhand.

2. Hur ego är det inte av mig att tro att han skulle ha det så mycket bättre bara jag fick vara med? Alltså, ofta handlar mitt dåliga samvete om att jag inbillar mig att alla situationer hade varit så mycket bättre om jag kunde vara helt och fullt närvarande. ”Om jag inte slapp Men vem är det som säger att de vill vara med mig all sin vakna tid?

3. Jag gjorde så gott jag kunde i stunden.

Under ett samtal med en vän kom vi fram till att det är svårt att vara en påläst och medveten förälder. För det betyder ju också att det är så lätt att veta hur en ska va. Vad som är rätt och vad som är mest utvecklande/givande/tryggande för barnen och också hur fel man gör de gångerna allt inte sker enligt alla de där texterna. Men bara för att jag inte hade kapacitet att lösa situationen på BÄSTA sätt behöver det ju inte betyda att det var dåligt. Trots att jag läst att det bästa sättet att hantera situation x är att reagera med y så är det kanske inte möjligt att verkställa det i alla situationer. Kanske är lösningen som uppstod helt enkelt good enough. Kanske är det bara så vi ska tänka om oss själva som föräldrar. Vi gjorde vårt bästa. Och den drömbild vi har är kanske inte alls realistisk?

Jag tror ofta att jag vill vara 100% närvarande men är såklart sällan det. Dels för att jag har tre barn som ofta vill/behöver olika saker men också för att jag har ett rikt inre liv med tankar som oannonserat poppar upp. Så fort jag börjat lyssna på en tanke och vandrat iväg i huvudet är ju fokuset tappat. Så, istället för att klanka ner på mitt bristande fokus försöker jag påminna mig om att vara där i korta stunder. Har jag sagt att jag ska leka (vilket jag uppskattar när det kommer till konkreta saker som att bygga men inte alls gillar när det handlar om fantasi/roll-lekar) kan jag försöka göra det fokuserat under den tid jag själv känner är rimlig och sedan tydligt ta ett kliv ut – istället för att göra något halvhjärtat försök under en längre tid och bara känna mig kass.

När Rebecka (barna.leker) gjorde en liten undersökning kring vad andra föräldrar (tippar på att det var flest mammor) hade dålig samvete över skrev många just detta. Och Gud vad jag har dåligt samvete för samma! Om det sa min psykolog ungefär såhär:

”Sandra, det låter som att du är väldigt medveten i ditt föräldraskap och att du gärna vill vara pedagogisk i alla situationer. Men när bägaren rinner över går det inte alla gånger och då försöker du lösa situationen på ett sätt som efteråt inte känns bra. Vad sägs om att du inte löser situationen? När det blir för mycket är det helt rimligt att du gör ingenting. Om ett barn med flit häller ut ett helt glas mjölk på golvet efter en krävande dag (true story) kan du välja att bara gå därifrån en stund. Det är okej.”

Så jag tänker så hela tiden nu. Du måste inte lösa situationen. Varken när det blir fel eller annars heller. Mina barn far inte illa. Jag behöver inte gå runt och ha dåligt samvete. Jag gör så gott jag kan. Jag duger och jag räcker. I alla fall i det långa loppet.

För som min svärmor sa: ”Sluta tänk på hur det borde vara.VSå ser inte er situation ut just nu och istället får ni jobba med det ni har när det gäller förutsättningar och resurser”.

Och jag tyckte det var skönt att vila i det istället för idén om hur mina barn förväntar sig att jag ska vara/vi ska ha det. För visst är det väl ändå så det är va? En idé eller tanke som vi har – inte någon universell sanning som vi måste hålla oss till. Varje gång den känslan dyker upp försöker jag se mina barn i ögonen, lyssna noga och vara involverad i deras påhitt så länge det känns rimligt för mig. Sen låter jag mig sväva iväg i tanken och titta nu, nu leker de ju hur fint som helst även utan mig. Tänka sig!

Leva i årstiderna

Det kom en fråga som löd såhär:

Det låter fantastiskt att ”leva i årstiderna” men vad innebär det egentligen rent konkret? Snälla berätta mer!

Även om det där mest är en formulering jag drar till med i brist på något bättre så kan jag absolut försöka att dela några av mina tankar kring det. Själva strävan har vuxit fram genom åren, först när jag började odla och sen (kanske framför allt) efter att jag fick barn. Förr var livet lite samma hela tiden tyckte jag. Vi jobbade, var lediga och njöt av sommaren, jobbade, blev kanske lite deppiga på hösten, firade jul, längtade efter sommaren osv. I livet med barnen är vi utomhus varje dag för att både de och vi stormtrivs ute i naturen. De är precis som jag lugnare i sig själva där men hittar också enklare in i lekar (både själva och med varandra) och upplever så mycket som vi aldrig skulle kunna visa dem inom våra fyra väggar. Därför känns det så rimligt att bryta ner året i de fyra årstiderna och avsiktligt försöka hitta mening, lärdomar och skapa minnen i det som är här och nu.

Vintertavla anno 2019

Vi har därför en ständigt pågående dialog med barnen kring vilken årstid det är. Vi pratar bland annat gärna om vädret vid frukostbordet och kollar varje morgon vem som har namnsdag samt om någon vi känner fyller år. Till hjälp har vi ett stort visuellt inslag, nämligen vår årstidstavla. Jag gjorde den av en stor bit kork som jag måttbeställde och sedan målade med samma färg som väggen. På tavlan hänger ständigt scouternas almanacka (så bra sätt att engagera barnen på när det gäller att förstå tid som går) samt en skylt som berättar vilken årstid det är just nu och två månadsbilder. Resten av innehållet speglar vad barnen skapat/lärt sig under den givna perioden, antingen nu eller föregående år. För självklart sorteras allt ner i årstidslådor efter att vi äntrar en ny säsong och de älskar att få plocka fram den nya lådan för att se om de minns allt de skapat.

Lådorna för vår och sommar innehåller dock mycket färre skapelser än vad de andra två gör vilket såklart grundar sig att vi är ute mycket mer under årets varma månader. Det finns inte lika mycket tid för stillasittande skapande när det finns så mycket spring i benen och fantastiska ställen att utforska. Därför har jag som tradition att jag inför varje sommar gör en enkel fotobok (utan text) full med bilder från barnens sommarlov året innan. Helt enkelt för att de ska få grepp om och kunna minnas hur det var. Det är nämligen även under sommaren jag tar som mest bilder och därför känns det fint att spara dem på ett sätt som främjar deras minnen av tiden som gått.

När det kommer till skapande så har jag insett att vi har några stora projekt som liksom bara pågår år efter år. Såhär; en sak som jag älskar med att bo på en liten ort som Karlsborg är att vi återbesöker samma platser gång på gång. Men i takt med att barnen växer och får mer kunskap får vi hela tiden se dessa utflyktsmål med nya ögon. På samma sätt är det med de här projekten jag pratar om. Vi börjar någonstans och lär oss sedan mer och mer om detta ämne. Just nu håller vi på med tema fåglar (lägger upp en story på instagram om det imorgon tänkte jag) (obs, det är inget specialintresse eller så utan är bara allmänbildande, lättillgängligt och otippat KUL!) och det leder till en hel del pyssel. Jag tycker om att inkorporera naturen i det vi skapar och följer bland annat det här och det här ljuvliga kontot för inspiration.

En av våra första årstidstavlor, hösten 2018

Så, är en teckning med en fjäril mer värd bara för att den görs i maj än i november? Självklart inte (och jag skulle ALDRIG störa/försöka styra barnens egen fantasi när det kommer till att skapa grejer) men jag tror ändå att det finns många fördelar och mer att lära genom att följa säsongerna och embracea dess olikheter. Vi skulle till exempel kunna bygga barkbåtar att sätta i sjön idag om vi vill men det är en aktivitet vi, i vår familj, gör ihop som en naturutflykt på våren. Det blir en återkommande stund för oss (återigen något som kommer utvecklas åt olika håll ju äldre barnen vilket ju är det som är magiskt med traditioner och ritualer) alla att se fram emot varje år och som ytterligare ger barnet en förståelse om var vi befinner oss rent tidsmässigt. Eftersom de riktiga båtarna sjösätts i samma veva förstärks handlingen ytterligare av det visuella inslaget samtidigt som naturen ju börjar vakna och därför går att ta del av på ett annat sätt än nu under vintern. Vi låter oss helt enkelt bli guidade av skiftningarna som sker i naturen.

När det kommer till mat och våra handlingsvanor har vi som familj rätt mycket att jobba på. Även om vi försöker köpa de råvaror som är i säsong så slinker en och annan mango och avokado med i korgen när vi är sugna på det. MEN vi odlar mycket själva vilket gör att barnen är med från frö i februari (då jag sår tomat, paprika och chili) till slutskörden som brukar bli i oktober. I trädgården har ju allt sin egen tid och har man accepterat det där tycker jag att det är lättare att applicera det på övriga livet. Det är helt enkelt fint att hedra de stunder som är specifika för tiden vi befinner oss i. Det är lärande för barnet och givande för oss vuxna.

Årstidsbaserade lekar återfinns dock inte på samma sätt i vårt hem. Självklart kan barnen plocka in något de nyligen sett eller varit med om i sin lek men oftast är det andra element som styr leken. Den största drivkraften här är såklart personliga intressen. Ett av våra barn har under flera år varit väldigt förtjust i robotgräsklippare och intresset blommar upp mer under trädgårdssäsongen eftersom de är mer synliga då men intresset är faktiskt aktuellt året runt. Det finns alltså ingen strävan från vårt håll att styra leken på det sättet – utan det fina med fantasin är ju att den är fri från tidens tand.

En hösthylla

Däremot styr jag en del av lektyren åt exakt det hållet och lånar därför en stor hög med årstidsbaserade böcker inför varje skifte (svårt att skriva om bara årstider ändå för även högtider spelar in så det ser ungefär ut såhär höst, halloween, vinter, jul, vinter, vår, påsk, vår osv) som vi äntrar. Jag har sagt det innan men det tåls att upprepas för kanske har ni det på samma sätt där ni bor. Vårt bibliotek är sammankopplat med flera andra så jag kan fjärrlåna typ vad jag vill genom telefonen och bara hämta upp en färdigpackad bokhög på biblioteket = perfekt i coronatider.

När det kommer till barnböcker finns det ju hur mycket som helst för alla olika åldrar som på olika sätt tar upp naturens skiftningar. Vi har en del själv också men våra favoriter är en serie om fyra böcker som handlar om Nalle Bruno (av Gunilla Ingves). De är helt fantastiska och när jag ser illustrationerna slås jag av att jag verkligen vill leva Nalle Brunos liv. I vårt hem återfinns även två böcker för oss vuxna som båda funkar som en liten extra guide/push ifall vi behöver inspiration eller mer kött på benen. Ni ser dem båda här ovanför men om ni har fler tips på böcker vi när spana in får ni gärna tipsa här nedanför!

För mig är detta ingen uttalad livsstil, inget man behöver anamma fullt ut eller ens kan misslyckas med. För mig är det här det som sker naturligt när jag slappnar av och bara följer med. Helt enkelt det lättaste sättet att leva vårt liv med tre små barn som alla fötts med en stor lust att få lära sig livet. Jag hänger på och naturen och barnen visar oftast vägen. Men visst gör det något med mig. När jag tar bort allt det överflödiga i hemmet och plockar in det som återfinns utanför fönstret känner jag mig som mest hemma. Allt har sin tid och genom att följa med på det här sättet minimeras alla påhittade måsten. För mig är varje dag ny och spännande och jag känner aldrig att jag ingår i en vardag som bara lunkar på, i alla fall inte på det där tråkiga sättet. Livet händer och vi är redo för en spännande resa!

Tankar på det? Bollar gärna så skriv en rad eller två om ni vill 🙂

Tre månader med vårt tredje barn

Idag har jag varit trebarnsmamma i prick tre månader och jag tycker typ att det svindlar lite varje gång jag skriver det. Tre barn. Wow!

Hittills har det faktiskt bara varit en fröjd att få vara mamma till denna sköna böna. För gudarna ska veta att det inte alls behöver kännas så, av tusen olika anledningar. Men för mig så har den här första bebistiden utan tvekan varit den njutigaste av dem alla tre och jag är så tacksam över att få spendera alla trista pandemimånader i hennes soliga sällskap.

Första bilden på Elton och Li ihop

Det är faktiskt rätt häftigt att tänka tillbaka på hur olika de tre första månaderna har sett ut med varje barn. När Elton föddes var allt så nytt och omvälvande. Att gå från noll till ett barn, att bli en förälder ÄR enormt stort och allt allt allt kretsade bara kring honom på ett sätt som det nog bara kan göra ifall man inte har andra barn att också ta hand om. Jag vet nämligen att jag då upplevde att jag ofta satt fast i soffan och varken kunde nå kaffekopp eller gå på toaletten när jag själv önskade. Dessutom var hans första tid i livet även en varm sommar då Viktor var ledig i två månade vilket gjorde att det kändes extra speciellt och annorlunda. Ingen vanlig vardag att prata om där till en början.

Li, två dagar gammal, och Noah bekantar sig med varandra

När Noah föddes kände jag mig stärkt i min föräldraroll men kände istället en enorm sorg kring att jag inte längre kunde ge Elton min odelade uppmärksamhet. Jag ville ju verkligen ge honom ett syskon men att det skulle bli så tydligt att jag inte kunde räcka till helt och fullt åt båda på samma gång var jag inte beredd på. Därför tog det också någon vecka innan jag kände att jag verkligen kunde knyta an till min nyfödda lilla skrutt. Förutom det så präglades vår första tid ihop av hans skena som han fick bära i tre månader. Vi har visserligen förträngt det mesta kring hur jobbigt det var men att inte få ha mitt barn rakt på mig utan det där åbäket i vägen var absolut det tuffaste.

Första bilden på alls tre tillsammans

Den här gången kom vi hem utan komplikationer till en väl inrutad vardag och den där sorgen jag kände när ett blev två hade jag ju redan avverkat. Jag vet hur det kan vara att komma hem med någon ny. Jag vet att det inte finns något bättre än när jag och min man gemensamt tittar på våra lekande barn och säger ”tänk att de två har varandra”. Jag vet att jag inte kan räcka till åt alla tre hela tiden men att det inte gör något för jag vet att jag alltid finns där. Jag vet att jag tycker det första året är rätt meckigt men att det blir lättare sen. Gud vad mycket lättare det blir om man jämför. Jag vet att den tiden går fort också, för jag har gjort det två gånger förut och ändå kan jag ibland få för mig att Li är Elton. För visst var det väl ändå rätt nyss jag fick mitt första barn?

Li, en vecka gammal

Ibland ser jag föräldrar som skriver ”du var pusselbiten som saknades, nu är vår familj komplett” och har inte kunnat relatera. Jag har själv aldrig känt att jag eftersträvat ett visst antal barn (och är inte säker på att vi inte vill försöka få flera) men att få ett tredje barn, att få Li, har verkligen gett mig en av de där saknade pusselbitarna. Aldrig har jag känt mig så här grundad i mig själv och mitt föräldraskap. Inuti mig råder en ständig stress och jag mår rätt skräpigt i perioder (vi kan prata om det en annan gång) men de senaste månaderna har jag fått verktyg att hantera det på ett sätt som jag tidigare saknat.

Li, en månad gammal och på hotell för första gången

Jag kan såklart inte lägga ansvaret för mitt mående i en bebis händer men jag kan definitivt säga att jag är så glad för att hon är här. Så glad och tacksam över att hon verkar må bra. Så glad över att våra barn verkar vara mogna nog för att välkomna en ny familjemedlem och att Noah, som borde känna mest konkurrens, är så ofantligt gullig mot henne. Så glad för att Elton och Noah har varandra när jag måste byta en blöja och så glad över att jag är trygg i att ha henne ammandes i famnen samtidigt som jag både rullar och skär pannkakor med en hand (vet ni hur svårt det är?) åt mina killar. För efter barn nummer ett fann jag mig aldrig sitta fast i soffan längre. Koppen är aldrig för långt bort för jag känner mig aldrig sådär fast som jag gjorde första gången. Jag är överallt och jag räcker till precis så mycket jag bara kan. Men så får jag en stund över när jag sätter Li i knät och verkligen tittar henne i ögonen och då ler hon som aldrig förr. Hon lutar sig fram, tittar mig djupt in i ögonen och ler. Hon ler och hon läker mig.

En helt vanlig nattning i december 2020

Den här stunden, 16 december 2020, när de var tre och det var kämpigt, intensivt och ensamt och samtidigt så himla enkelt och fint. Den stunden vill jag skriva ner för det vill jag minnas för alltid. Hur vi, precis som så många andra, fick klara oss själva i mörkret under under dessa pandemimånader. Men att vi klarade det. Att vi är en familj på fem nu!

En solstråle

Jag kan inte tipsa vidare om vad jag gjort för att känna att det flyter på så lätt den här gången. Kanske känns det bara så för att vi sliter enormt på ett annat plan och att all fokus istället hamnar där? Kanske är jag helt enkelt bara tryggare den här gången? Mer hemma i att det löser sig. Kanske. Men jag vill ändå lämna er med något konkret så här kommer några tips för er som väntar syskon:

– Försök att följa en uttalad rytm som passar er familj. På så sätt delas dagen upp i sjok vilket inte gör det så övermäktigt (plus att det är enkelt för dig som förälder att se när du kan få en break och lite tid till återhämtning) + att när du känner dig helt lost så är det bara att falla tillbaka i den och hitta balansen igen.

– Förankra allt hos syskonet. Även om man ständigt är bredvid har jag upplevt att allt funkar så mycket smidigare om jag säger ”nu ska mamma byta blöja på Li, jag är här bredvid om du vill visa mig något” eller ”just nu äter Li men vi kan göra xx så fort jag är färdig med att mata henne” istället för att bara säga saker som ”snart” eller ”vänta”. Även i stressade situationer försöker jag säga ”Nu är Li lite ledsen i vagnen och då blir jag lite stressad så jag skulle vilja att vi skyndade oss hem lite”. Tänk högt helt enkelt för det som är självklart för dig är antagligen inte det för ditt barn.

– Låt barnen lära känna varandra. Du har säkert läst på tusen ställen att man bör erbjuda syskonet att vara med vid omvårdnad som blöjbyte osv. Mina barn har aldrig varit intresserade av just det men de närmar sig gärna Li på andra sätt. Jag har försökt att aldrig säga ”ta det försiktigt” eller ”akta lillasyster” för inget de har gjort har någonsin varit farligt eller skadligt (då hade jag såklart ingripit). Men jag märker att min hjärna ändå automatiskt vill säga just det där med ”var försiktig!” och mina händer skulle gärna vilja guida deras och visa hur de kan klappa mjukt. Men genom att inte uppträda som att hon är en ömtålig docka eller bara min har de själva lärt sig att närma sig henne och skapa en egen relation till sin syster.

– Bjud in! Ibland märker jag att barnen börjar snurra runt lite när jag roddar mycket med Li. Det är så lätt att stänga av allt det andra när en liten skriker ut sin omedelbara hunger eller allmänna missnöje. För att hala in dem igen funkar det oftast med att fråga ”kan inte du springa och välja en bok?” eller att ge små uppgifter som tar oss ett steg närmre det de vill göra med mig.

Li, tre månader gammal

När Noah föddes behövde jag ibland få vara ensam bara med honom men mitt hjärta brast varje gång Viktor och Elton hittade på något själva. Plötsligt drabbades jag av extrem fomo och en känsla av att jag inte var kapabel till att umgås med båda mina söner samtidigt. Den här gången känns det piece of cake och rena lyxen att få vara med en av killarna och Li. Att dela upp oss och ägna ostörd tid åt våra grabbar en och en är fantastiskt eftersom de är så olika som personer och i åldrar där de själva verkligen uppskattar det. Men hur mycket jag än njuter av såna stunder så finns det inget som går upp mot att ha hela min fina familj samlad. Som en fårhund vill jag obemärkt smyga runt dem och samla in dem i en tät och mysig klunga. Min flock ♥️

Rotera leksaker & få barnen att leka själva

Det kom en lång (och väldigt uppskattad) kommentar på mitt första inlägg som direkt inspirerade mig till att börja skriva på ett nytt, vilket alltså är den text ni läser nu. Jag nämnde nämligen i det inlägget att vi har en lekhylla med roterande innehåll i vårt kök och läsaren Elisabeth kom därför med följande frågor:

Jag blir väldigt nyfiken på lekhyllan i köket vars innehåll byts ut; hur förvarar du grejerna medan de inte används? Har du något roterande system eller tar bara fram lite av varje? Vilken typ av leksaker är det? (Tips på någon aktivitet/leksak som håller barn sysselsatta lite mer självständigt (ej skärm) medan man tex fixar lunch?).

Jag har skrivit om den här texten så många gånger så ni anar inte. Vill liksom inte få det att låta som att jag vet vad jag håller på med för jag testar mig ju bara fram och det som funkar för oss får säkert inte samma effekt i en annan familj med andra förutsättningar. Så här får ni ta del av hur vi gör hos oss just nu och så blir mitt tips till er att följa barna.leker på instagram för hon skriver fantastiskt smart, reflekterande och insiktsfullt kring föräldraskap och den här sortens frågor.

I den här familjen bor som bekant två vuxna varav den ena ibland är borta med jobbet vilket betyder att det oftast bara finns en förälder (jag) hemma. Det bor även tre barn med olika behov och viljor under vårt tak. Jag tror att ni säkert fattar att vi föräldrar älskar våra barn och att vi både umgås och leker mycket med dem men om det finns en sak vi önskar att få mer av så är det självständig lek. Varför? Tja, dels för att vi tror att barnen faktiskt är de som kan leken bäst, att de utvecklas av det men också för att vi helt enkelt inte vill/kan leka hela tiden. Mellanbarnet har alltid varit strålande på att hitta sin väg in i leken vilket säkert både beror på personlighet men också för att det ofta har krävts av honom. Vårt äldsta barn behöver mycket mer stöttning och vägledning för att sysselsätta sig vilket gör att vi ibland måste presentera en konkret lekinbjudan för att lek ska kunna uppstå och ibland bara behöver vara närvarande för att det ska flyta på. Det kanske är viktigt att ha i åtanke när man läser mitt inlägg om vår rytm, att när det står lek innebär det ytterst sällan att barnen sitter själva på rummet och leker ihop. De är helt enkelt inte där än, men vi försöker hela tiden stötta dem i deras förmåga att själva hitta dit, i att hitta en lekkamrat i varandra och att successivt utöka den tiden. Såhär har vi gjort:

Eller vänta, låt mig först bara snabbt förklara konceptet leksaksrotation för er som inte hört om det tidigare. I runda slängar innebär det att leksakerna som finns i hemmet hålls undanstoppade med undantag för ett visst antal leksaker som erbjuds på en given plats. Dessa får barnen leka med under en tidsbestämd period innan föräldrarna sedan byter ut dem (antingen alla eller bara några, beroende på vilka som fortfarande leks med osv) mot andra pryttlar från det undanstoppade lagret. På så sätt roterar man alltså runt de saker man redan har hemma. Det är oftast inte förbjudet (alla gör ju olika) att leka med det som är undanstoppat men hemma hos oss har det räckt med att säga ”den är i garderoben” om ett barn frågar efter en viss leksak. De vet nämligen att de dyker upp igen och alltså inte är borta för alltid.

Det finns flera fördelar med konceptet men det jag själv fastnat för är dessa:

Det minskar utbudet barnen ställs inför vilket ofta främjar deras lek då det kan vara överväldigande att sortera intrycken i ett rum fullproppat med leksaker. Leksakerna som sedan tas fram känns som nya för barnet eftersom de inte lekts med på ett tag = glädje för barnet men även för naturen och plånboken eftersom en inte behöver köpa nytt så ofta. Att alla saker har en given plats upplever jag även gör det lättare för barnen att plocka undan efter sig.

Så, hur gör vi då? Nu blir det långt och innan jag hoppar in i att rada upp alla leksaker våra barn roar sig med så vill jag nämna att våra barn faktiskt har mycket mer leksaker än de egentligen behöver. För visst känner väl alla igen hur enkelt det verkar vara för dem att börja leka med alla kökspryttlar (ställ en stol framför vasken och mina barn ”diskar” i en evighet) och att allt som flyter runt i badkaret lätt blir en del av någon slags vattenlek. Jag dras väldigt mycket till Waldorf-inspirerade miljöer och hade jag fått göra om allt från början hade jag nog gått den vägen istället. Men ja, nu sitter vi ändå här med en hög tillverkade leksaker och där har vår tanke varit att uppmuntra barnens visade intresse men även addera sånt vi som föräldrar tycker är viktigt som omsorg och kreativitet.

För oss känns det även viktigt att leksakerna vi väljer att satsa på har ett stort användningsområde, dvs i största mån är open ended, eftersom det väcker fantasin och även gör att barnen kan leka med dem länge. Vi har därför valt att satsa på fem samlingar bestående av duplo, lego, magnatiles, en brio-tågbana och playmobil (de två sistnämnda är dock något mer begränsande än de tre första). Att bestämma sig för att satsa på några få utvalda set har varit väldigt skönt eftersom det dels är lätt att önska sig sådant vid födelsedagar och i julklapp (våra magnatiles önskade vi oss i doppresent till Noah) vilket minimerar risken för att få ”skitleksaker” (ja, det låter kanske otacksamt men come on alla vet vad jag menar). Dessutom har det varit enkelt att köpa dem begagnat då de ofta säljs billigt i redan befintliga samlingar. Ett tips där är att buda hem en stor samling och sen portionera ut den hemma under en längre tid.

Hur förvaras allt? Vi har valt att köra med stängd förvaring i vårt hem (i barnrummet finns två förvaringshyllor med korgar/backar för detta men vi använder även sänglådor i ett annat rum samt ett stort skåp med lås i vårt vardagsrum) vilket inte alls grundar sig i någon pedagogisk filosofi utan enbart handlar om mitt stökiga inre som behöver ett lugnt yttre. MEN det har visat sig vara ett fenomenalt sätt för att kunna rotera leksaker på ett naturligt sätt. Barnen vet nämligen exakt vad vi har för leksaker hemma (var sak på sin plats) men med tanke på att prylarna dels är många (vilket faktiskt kan verka hämmande/bli överväldigande istället för inspirerande för de flesta barn) och även är instängda (visst är det, även för oss vuxna, mycket lättare att plocka upp sin bok och börja läsa om den ligger på soffbordet än om den står i bokhyllan?) så kan de ibland själva ha svårt att komma igång med leken. Så vi brukar rotera genom att helt enkelt ha en samling framme åt gången och när vi leker med det (tex duplo) så låter vi det stå framme ända tills de tröttnar vilket brukar ta ungefär 1-3 veckor. När vi sedan går över till nästa grej (här finns inget system utan det faller sig alltid naturligt på något vänster men de verkar alltid vilja leka sig trötta på sina grejer innan de byter) är det som nytt för barnen eftersom de inte lekt med det på länge. Vi har precis börjat bygga med Lego igen efter säkert ett halvårs uppehåll och båda barnen sitter med näsan i lådan och letar bitar så ofta de kan nu. Att de får längta och återupptäcka sina egna leksaker såhär ser jag som en enorm vinst (både för dem, för plånboken och för miljön) och att endast servera dem ett alternativ har visat sig främja deras egen lek. Skulle de däremot vilja inkorporera fler element till leken (tex ett gosedjur, loose parts i form av små träbrickor som är roliga att lasta osv) säger vi inte nej eftersom vårt jobb är att främja deras lek (återigen; får SÅ mycket inspiration av barna.leker och mammasalskadebarn i detta).

Sen har barnen fler leksaker än de jag nyss nämnde. Bland dessa finns dels (ej inräknat pussel & spel, böcker, deg och annat pysselmaterial som vi också existerar) ett leksakskök med tillbehör (tips här är verkligen att köpa rostfria grejer på loppis, håller i en evighet och är lätta att använda. Mina barn älskar verkligen en trasig kaffepress utan glas att ”göra kaffe” i), lite instrument men framför allt fordon i olika former eftersom jag uppenbarligen närt två fordonsgalningar vid min barm. Även här försöker jag köpa det mesta begagnat och är väldigt mån om att produkterna ska vara av hållbara material för att de ska klara av att lekas med länge. Dessa saker väljer jag dock att förvara i en garderob eller i källaren (för stora saker som brio-spisen) eftersom det är dessa jag roterar med i köket. Med tanke på att leksakssamlingarna befinner sig på ovanvåningen och jag ofta är själv med tre barn behövde jag nämligen hitta på ett sätt att få dem att hitta leken även på nedervåningen (eftersom mycket av hemmatiden kretsar kring köket) och då föddes lekhyllan där. Den uppdateras och byts ut inför varje måndag och det som presenteras där är sprunget ur en enda tanke: att barnen ska kunna hitta in i leken/aktiviteten själva utan att jag behöver vara annat än närvarande i samma rum – så att jag får tid till att laga mat/diska, amma eller vad jag nu behöver göra där inne.

Förut kunde jag faktiskt tänka ”men bara lek!!!” när frustrationen över känslan att de ständigt behövde bli underhållna dök över mig. Men när jag backade bandet insåg jag att de är alldeles för små för att själva tänka ”aha, jag är lite uttråkad vänta då ska jag gå igenom listan i huvudet på allt vi har hemma som jag skulle kunna ta fram och sätta mig med”. Så genom att sänka kraven, erbjuda ett litet urval av saker och med dessa försöka locka fram deras naturliga lekglädje har jag allt oftare kunnat ta två steg bak och bara betrakta deras samspel i leken. De tycker själva att det är SÅ spännande att se vad som har dykt upp på hyllan inför varje ny vecka.

Så till förslagen på saker/aktiviteter som Elisabet efterlyste. Jag måste säga att jag ser mig själv som en kreativ person men tyvärr existerar den drivkraften just nu inte i form av att tillverka egna leksaker. Därför kommer jag här länka till några förslag på fabriksgjorda aktiviteter som våra barn uppskattar men som jag tror att man lätt kan göra egna varianter på. Och det går såklart inte att skriva så utan att nämna pysselmorgon på instagram som är helt fenomenal på just detta. Vilken inspiration!

På kylen hade vi tidigare ett gäng fordonsmagneter de fått i present men dessa såg de aldrig ens åt. De var så vana vid att se dem att de blev en del av inredningen. Så jag plockade bort dem och serverade dem i en burk på lekhyllan någon vecka senare och vips så blev det LEK av det hela. Även spikbräda (andra varianter på samma tema är ju stiftmosaik eller pärlplattor) det här setet (extremt lätt att göra en egen variant på det) och olika klisterböcker har lockat våra barn till att själva sitta stilla och skapa. Vi har även fått några målarböcker av det här slaget (sök på magisk målarbok) i present och de uppskattas något enormt. En annan idé som jag är inne på är att bygga en egen variant av den här banan att sätta på kylen för det kan ju inte vara så svårt. Jag har även sett att pysselmorgon gjort en egen variant av dessa sykort fast i trolldeg. Funkar ju minst lika bra i tjock kartong också vilket jag nog måste testa snart!

Ibland ställer jag bara dit några leksaker de inte lekt med på länge och ibland försöker jag verkligen skapa små inbjudningar genom att tex ställa fram doktorsväskan (Elton fick den i present för två år sedan så det finns inte så mycket saker kvar men det funkar toppen att ta sånt en kanske redan har hemma som plåster, bandage, febertermometer, tom ”piller”burk, plastspruta osv) och ett gäng gosedjur. Oj vad de pysslade om de små djuren tillsammans under den veckan. En annan vecka hade de magisk sand och byggfordon som kombo och veckan därpå hade de en hemmamålad restaurangmeny (som Elton gjort ihop med vår granne i somras) och play-doh med tillbehör som de återskapade maten genom. En dag la jag fram min emilkeps och en nötknäckare (som fick agera knipstång) och vips var ett av barnen tågkonduktör och det andra körde last mellan soffan och köket.

Vi har även en stor låda med ett rishav som barnen ÄLSKAR. Jag har fyllt det med fiskar och diverse havsrelaterade smågrejer jag hittat men det är absolut inte hugget i sten att de enbart för agera hav. Jag har sparat en story om hur jag gjorde det i min profil här

Egentligen vill jag slå ett slag för all form av sensoriska upplevelser och framför allt då sånt som enkelt går att skapa själv som lådor med ris, pasta osv. Sök på sensory bins för inspiration. En annan dundergrej är ju sorteringslekar, för det kan i alla fall mina barn underhålla sig länge med. På Noahs förskoleavdelning har de gjort en enkel version där de tagit en plastburk med lock och skurit små hål i locket passande för en av glasspinne. På varje pinne har de målat en av tre geometriska former (säg att de använt cirkel, kvadrat och triangel) och sen har de ritat samma figur vid varsitt hål i locket. Sen är det bara för barnet att klura ut vilken glasspinne som ska ner i vilket hål och voilà, enklaste typen av sorteringslek!

En dag (när jag hade mer tid att vara stöttande) lekte vi först ute med deras bilar så att de blev rejält smutsiga. Sen skapade vi en biltvätt inne i badrummet med olika bunkar med tillhörande skum, trasor och svampar. De fick feeling och vips satt de i varsin stor låda (som vi i vanliga fall har vår återvinning i men som nu var tomma pga ett besök dit samma dag) och tvättade bilar på löpande band. En och en halv timme senare var de färdiga och de frågar varje vecka om vi kan göra om det snart. Nästa gång vi tömmer lådorna får det nog bli dags igen!

Sen försöker jag alltid presentera en bok i köket varje vecka och då är hitta och leta eller flikböcker det som bästa går hem. Vi har några vi äger som jag hittat begagnat men i regel lånar vi alla våra böcker på bibblan. Vårt bibliotek är anslutet till flera andra så det är superlätt att fjärrlåna sånt som inte finns här för att få ihop en rolig bunt. Också toppen för att personalen då lägger ihop allt åt en = behöver inte spendera många sekunder på biblioteket nu när en ska undvika det.

Det behövs oftast inte så mycket (jämfört med vad vi nog tror) men ibland gäller det att tänka till lite för att skapa de där harmoniska små stunderna av ren lekglädje.

Kan inte ni som läser snälla dela med er av någon aktivitet/lek som ni presenterat (eller som barnen kommit på helt själva) som de har underhållit sig själva med en god stund? Vore roligt att få samla en massa fina tips så att alla kan gå in och läsa det en dag när inspirationen tryter.

Om en rytm

Livet 2020, definitivt något annat än vad vi alla hade trott och hoppats på och för många även ett så himla kämpigt år. Men för mig och min lilla familj måste jag ändå erkänna att det mesta är sig likt. Att livet 2020 är rätt så rackarns fint faktiskt.

Jag vet inte om det är provocerande att få känna så men se det då istället såhär: vi är så vana vid att bo långt ifrån släkt och familj att restriktionerna inte utgör någon direkt skillnad. Dessutom är vi bosatta på en liten ort där det sociala utbudet var skralt sedan innan och där en lätt kunde vara den enda besökaren på biblioteket även pre Corona. Men visst, jag ser hur det kämpas på även här, på den lilla orten, med äldre som varit isolerade sedan mars, visir på mina arbetskollegor, förlorade jobbtillfällen för många och inhumana förhållanden inom vården. Men på det stora hela levs livet här lite mer i symbios med naturen än genom interaktion med andra människor och jag tror att det har hjälpt.

Den största anledningen till att livet puttrar på i sakta mak hemma hos oss trots en världsomspännande pandemi är för att vi helt enkelt valt att acceptera den rytm som långsamt skapats åt oss som familj. Jag tror visserligen att alla barn mår bra av rutiner men med ett barn med särskilda behov är det verkligen key att leva livet mer eller mindre detsamma varje dag. För någon kanske det låter tråkigt att behöva foga sig i ett inrutat schema med snäva ramar och det är precis därför vi istället följer en rytm. Den blir ett slags grundbeat som sätter tonen och som vi sedan kan freestylea fritt från (gud vad jag inte bottnar i musikreferenser ändå) och med det kommer en enorm trygghet, både för oss och för barnen, eftersom vi alltid kan återvända dit. Och med tanke på att jag är själv med barnen så pass mycket (deras pappa har ett jobb som ofta gör att han är borta flera dygn) gör det att dagarna delas in på ett överskådligt sätt som faktiskt även tillåter återhämtning. Såhär har vi lagt upp det:

Fyra av veckans sju dagar är barnen (4, 2 och 0 år) och jag lediga ihop och de resterande tre är killarna på förskolan 15 timmar (á 5 timmar per dag) vilket gör att vi har två olika upplägg. Den stora skillnaden där är såklart att vi har mycket mindre tid ihop under förskoledagarna. Jag lämnar dem då vid nio och hämtar sedan igen vid två. Så länge det inte öser ner (för då tar jag lådcykeln) brukar jag packa ner mellis och så tar vi en långsam väg hem. Vi utforskar omgivningen, äter vår matsäck och är ofta inte hemma förrän vid fyrasnåret och efter det ser dagen i princip identisk ut med den lediga rytmen som ni kan läsa om nedan.

En ledig dags rytm ser ut såhär:

6.00 – 7.00 VAKNAR Noah brukar väcka oss alla någon gång runt den här tiden och då blir det morgonmys och lugn lek på ovanvåningen under tiden som jag hjälper samtliga barn på med kläderna och bäddar alla sängar.

8.00 FRUKOST Vi äter frukost ihop och sedan är det återigen fri lek för barnen under tiden som jag plockar undan och diskar (nepp ingen diskmaskin här inte!). I köket har vi en lekhylla som byter innehåll varje vecka vilket gör att barnen själva kan roa sig i närheten av mig när jag fixar undan frukosten.

9.30 UTEVISTELSE Barn har ammats, tänder borstats och blöjor bytts vilket gör det dags att gå ut. Rörelsebehovet är stort hos ett av barnen och att komma ut på förmiddagen oavsett väder är ett måste. Vi brukar varva upptäckarpromenader med skogsutflykter, lekplatshäng och ibland ärenden som att panta flaskor osv. Hittills har vår minsting, Li, haft detta som sin långa sovstund på dagen = möjlighet att fokusera helt och hållet på killarna.

11.30 LUNCH Vi äter lunch ihop (detta blir i regel rester eller något annat mer barnanpassat som går snabbt och lätt att fixa) och oftast intas den inomhus men någon gång i veckan packar vi med oss picknick/gör upp en eld och grillar för att njuta av den utomhus istället.

12.15 – 13.45 VILA Samtliga familjemedlemmar behöver återhämtning. Noah och Li sover middag och Elton sitter med ipaden en stund. Efter att Noah somnat hinner jag fixa undan lunchen (att diska för hand tar så himla mycket tid!) och sen sätter jag mig bredvid Elton med en kopp kaffe och en bok/telefonen en stund innan vi leker/bygger/pysslar ihop bara han och jag.

15.00 MELLIS Det tar en liten stund för Noah att vakna till (han väcks alltså senast 13.45) så vi gör det långsamt innan det är dags för mellis. Oftast vill killarna återuppta någon lek de höll på med tidigare annars brukar jag använda den här tiden för skapande som att pyssla, dega, måla, pärla osv. Är de inne i en period när de gillar att spela spel eller läsa mycket böcker är detta oftast tiden på dagen så vi gör det. Sen äter vi något lätt till mellis innan vi ska börja racet med att byta blöjor och klä på ytterkläder igen.

15.30 UTEVISTELSE Vi behöver komma ut och röra på oss en gång till och just nu är det spännande att få vara ute när det är mörkt. Nu håller vi dock oss i vårt bostadsområde och leker i regel något på vår uteplats/i trädgården eller går en liten promenad.

17.00 TVTID Barnen får sitta och titta på tv när jag lagar middagen. Vissa dagar glömmer de bort att alternativet finns och leker istället men i regel ger jag dem (och mig) den här pausen.

17.30 MIDDAG Om lunchen är mer anpassad för barnen så är middagen den måltid då jag lagar lite mer mat för oss vuxna och på så sätt utmanar barnens smaklökar lite. Det är lite blandade resultat men jag känner aldrig att de lägger sig hungriga så jag fortsätter väl försöka…

18.00 LEK/BAD Vi leker ihop eller badar samtidigt som barnen förbereds för sängen med pyjamas och tandborstning.

19.00 LÄGGDAGS Barnen nattas genom läsning och efter några böcker släcker vi lampan och vid halv åtta sover de i regel redan.

Min föräldrafilosofi grundar sig i att det inte ska vara kämpigt att ha barn. Jag vill inte känna att jag ”står ut” eller ”klarar av” mina dagar med småbarn hemma (även om dessa dagar såklart kan vara sjukt jobbiga ibland) utan jag vill känna att jag lever det liv jag vill leva. På så sätt blir jag den bästa föräldern till mina barn vilket i sin tur gör att de, förhoppningsvis, tillåts att växa till trygga och välmående individer. Genom våra rutiner får vi chans att tillbringa mycket tid ihop, samtidigt som vi hittar inspiration i naturen och lär oss genom att göra vardagliga saker ihop. Någon kanske undrar om vi aldrig träffar andra människor? Det korta svaret är nej (känns inte rimligt mitt i en pandemi men även innan var detta begränsat till någon gång per månad) men att leva i ett litet samhälle innebär att vi stöter på bekanta som vi samtalar med varje dag vilket i sin tur gör att barnens nätverk växer organiskt utan lekdejter osv. Okej, tillbaka tills när barnen har somnat.

De få timmar som sedan återstår av en dag (speciellt eftersom lilltjejen inte riktigt följer killarnas sovmönster än och därför gärna är uppe tills jag lägger mig) slukas dels av hushållssysslor men även av sånt jag gör bara för min skull, för att fortsätta må bra. Men mer om det en annan gång kanske. Eller vad tror du, kan det här med blogg vara något att ha igen?

Är själv så himla intresserad av att läsa om hur andra lägger upp sitt liv med barn i samma ålder så dela gärna med dig! Och har du frågor så shoot!