Jag skriver det här inlägget från min mormors hus, där jag och Li varit katt & höns-vakter i några dagar. Lisan sover bredvid mig och jag har i sakta mak försökt förbereda för morgondagens hemgång samtidigt som jag funderat lite på vad jag har för intentioner för den period som kommer.
Jag fick en liknande fråga (kring vad jag ser fram emot och vill göra nu i höst) av en följare på instagram för några veckor sedan men har inte kunnat formulera något svar förrän nu. Dels tog det ett tag för mig att förstå att det numera faktiskt finns tid för mig att vilja saker för mig själv, nu när Viktor äntligen är hemma. Men jag har också känt på mig att tiden inte varit mogen. Jag har gått och väntat på att något ska visa sig.
Jag har nämligen lite svårt för att skifta mellan sommar och höst märker jag. Det är något så fritt i sommaren, som gör att hela jag flyter ihop med naturen och varken behöver ritualer eller kreativa projekt. När hösten sen kommer behöver jag få samla ihop mig och jobba mot konkreta mål för att ta mig framåt. Bli mer grundad för att kunna följa mitt hjärta istället för att få sväva fritt som på sommaren. Men att ta klivet sker inte alltid automatiskt utan den här gången behövde jag få till en fysisk förflyttning till en annan plats för att rusta om. Att det sedan var tid för en nymåne i jungfrun gjorde det hela ännu bättre eftersom det blev en ypperlig chans att botanisera i mitt inre för att försöka förstå vad som är mitt mission.
Det här året har jag insett en mängd saker om mig själv. Om den första delen av året och alla dess terapisamtal bestod av att lära känna mig själv som förälder (och mycket om vilken typ av mamma jag inte vill vara) har de senaste månaderna dels gått åt till att förstå hur jag är som partner och vad mina brister i min och Viktors relation är. Men det allra viktigaste har ändå varit att förstå hur jag totalt, och högst omedvetet, förtrycker mitt eget varande och förmåga.
Ibland hör jag fortfarande folk förklara skillnaden mellan självkänsla och självförtroende och får då uppfattningen att det är det förstnämnda de allra flesta människorna behöver jobba på. I mitt fall insåg jag det för länge sedan och har därför jobbat upp en fin relation till mig själv och mitt inre. Jag vet att jag i grunden är en bra människa, jag litar på att jag förtjänar kärlek och är även duktig på att formulera mina egna behov och tankar. Men att göra saker inför andra klarar jag absolut inte av, för mitt självförtroende är i botten.
När Viktors syster med familj var på besök satte jag på kaffe i köket men bad henne gå dit och hälla upp själv eftersom ”jag tycker att det är så jobbigt för jag vet inte hur mycket mjölk hon vill ha”. Då slog det mig att jag bara brukar öppna skåpet med muggar till min bästa vän för att jag inte ens vågar välja ut en sån fjuttig sak åt någon annan. Hur är det ens möjligt? Att jag kan berätta ALLT som finns i mitt innersta för en människa men inte har självförtroende att hälla upp en kopp kaffe åt henne? Denna blockering genomsyrar dessutom allt kreativt jag gör. Inte på ett plan där jag känner en rädsla inför att misslyckas utan på ett plan som gör att jag inte ens kan försöka. Såhär vill jag inte ha det.
I mitten på augusti satte jag mig ner med min The wild unknown-lek och drog ett kort för varje månad under resten av året. Varenda ett av dem resonerade med mig och lades fram som i en lång kedja där jag var tvungen att beta mig igenom dem ett i taget för att komma till rätt plats. Efter att jag dragit mina kort brukar jag skriva ner en kort sammanfattning av det viktigaste för varje månad och för kortet som symboliserade september skrev jag såhär till mig själv:
GOLDEN EGG september
Dra dig undan från allt brus för att finna det du behöver i ditt inre. Sök känslan av tenderness och gratitude.
Och nu, nu är jag redo. Jag är redo för att gå in i hösten, jag är redo för att börja formulera mål kring min framtid och jag är framför allt redo för att jobba med mig själv.
I höst vill jag försvinna ner från alla tankar och allt brus i mitt huvud och istället hitta in i mitt hjärta. Det är därifrån jag ska verka och finnas. Jag vill fortsätta känna den värme och det lugn jag hittat här de senaste dagarna och kommer därför prioritera att lägga fokus på det som ger mig naturlig återhämtning. Att lista vad det är kan jag inte göra eftersom just listor och känslan av att vara duktig och ”hinna med” faktiskt är vad som triggar och stressar mig.
Istället för att känna allt jag vill eller borde ska jag alltså försöka vara i det jag gör lite mer. Medveten närvaro, inget nytt under solen men något jag ofta tyckt att jag haft för många bollar i luften för att ens ha tid att klara av. Meditation har för mig varit slöseri med tid jag kunnat lägga på annat. Så dumt.
Men framför allt ska jag jobba på att släppa min blockering och våga tro på min förmåga att klara av saker. För när jag slår ihop mina förmågor med mina intressen och vad jag vill i livet finns det bara en väg att gå. Jag behöver få dela med mig i både bild och text och förhoppningsvis få inspirera några människor på vägen.
Så om självförtroendet är det jag ska jobba med på det privata planet är min bokidé och odlingen det jag ska lägga fokus på yrkesmässigt. För naturen är alltidalltidalltid det som både ger mig inspiration och återhämtning. Därför kändes det extra fint att få förbereda en grundande måltid ur råvaror jag och Li samlat ihop tillsammans under våra dagar här. Svamp och lingon från skogen, äpplen från trädgården och ägg från hönsen. Allt möttes i en enkel men varm och omhändertagande rätt som kändes perfekt för en kväll där de nya intentionerna främst kretsade kring naturen och dess skatter.
Såhär gjorde jag:
ÄPPELPANNKAKOR
1 dl havregryn
1 dl dinkelmjöl
1 syrligt äpple
2 ägg
2,5 dl havremjölk
1 krm salt
1 paket veggiebacon
Skär baconet i små bitar och stek det samtidigt som övriga ingredienser blandas ihop till en pannkakssmet. Häll i baconet och stek sedan ett tiotal plättar. Servera med smörstekt svamp och lingonsylt (gärna kokad med apelsin och kanel) och njuuut ✨
De små stunderna 