Det var evigheter sedan jag skrev något här. Anledningarna är många och någon dag ska jag skriva om det också, men inte idag. För idag vill jag få ner vår semestervecka i ett inlägg. Eller, vi är lediga nio veckor ihop den här sommaren så semestern har ju egentligen inte tagit slut. Men det är ändå något speciellt med att få åka iväg, att få förflytta sig till en annan plats sådär, som gör att det känns extra mycket som semester. Och det var precis vad vi gjorde! Vi packade in den här superhjälte-personen i bilen ihop med hennes bröder och en himla massa packning och så for vi iväg.
Siktet var inställt på Ljungskile men vi stannade till i Trollhättan på vägen för att rasta barnen efter att de sovit en stund på vägen. Valet föll på macken-lekplatsen…
… och barnen var otroligt nöjda!
Sen susade vi vidare och ungefär tjugo minuter senare parkerade vi bilen vid kallbadhuset i Ljungskile för att få känna på havet!
Och våga peta på livets första manet.
Sen installerade vi oss i huset, som Viktors syster med familj brukar hyra varje sommar, och utforskade den stora trädgården ihop med kusinerna.
Dagen efter tjuvades det frukost direkt ur flingpaketet innan vi packade ihop oss för en heldag på stranden.
Somliga badade men framför allt var det krabbfiske som stod på agendan och barnen var kittade med både spön och håvar.
Jag var kittad med bok och hann läsa kanske… 10 sidor totalt? Vilket nog ändå måste anses vara ett rekord såhär på stranden med tre små barn. Hehe.
Jaja, fräknar införskaffades och sommarminnen samlades på av samtliga.
Tredje dagen åkte vi iväg till Trollhättan igen med hela gänget. Den här gången besökte vi Skrotnisses-lekplats och barnen var lika nöjda här! Efter lite lunch och glass på Spikön tänkte vi knata vidare till vattenkraftens lekplats men då tog energin slut hos barnen.
Istället åkte vi till fantastiska Brödbacken. Det blev ingen fika för oss då vi nyss ätit glass men väl införskaffande av surdegsbröd och ett besök till Rebecka på övervåningen.
Har en så fin mobil i sovrummet från hennes Roots Design och nu fick en annan fin grej hänga med mig henne.
Nämligen detta gryningsljus-armband. Hmm undrar förresten var jag lagt alla ostronskal jag samlade på mig under dagarna där? Måste gå och leta!
Så, tillbaka! Jag hittade dem i skötvöskan. Var var jag?
Jo, just det. På den fjärde dagen ledsnade vi lite på stranden och blev sugna på äventyr. Ganska spontant hoppade jag och killarna på tåget till Göteborg för att göra ett kvickt besök på Liseberg.
Lite drygt två timmar fick vi på oss innan vi var tvungna att ta tåget tillbaka då jag skulle ha ett långt möte med World of Alidia-teamet. Trots lite tidspressen hann vi åka ett gäng karuseller, spela på hjul (ingen vinst), fiska fiskedamm, krama kaninerna och äta livets första sockervadd – så jag tror att de var nöjda!
Men att de dessutom fick åka spårvagn OCH hjälpa tågvärden att stänga dörrarna vid varje station (plus kika in i förarhytten) på vägen hem kan ha varit höjdpunkten! Älskar att få göra saker med hela familjen men det är en sån lyx att bara få vara med mina ”stora” barn själv ibland med!
Efter några intensiva, soliga och härliga dagar på västkusten började det på dag fem bli tid för oss att styra kosan vidare. Den här gången landade vi vid en av mina barndomspärlor i Småland där vi skulle få låna min mammas mosters annex hos dem ute i skogen.
Ett perfekt boende att landa på i några nätter där det enda som mötte oss var…
Naturen!
Deras damm bjöd inte bara på flotten som kördes fram och tillbaka på sin lina av samtliga barn utan även på den skönaste utsikten vid kvällsmaten den första kvällen.
Och så skönt att bara få rå om oss själva lite efter dagar av umgänge! Egentligen är två nätter borta det mest optimala för vår familj (speciellt för barnet med NPF) och här hade barnen börjat längta hem lite eftersom vi redan överskridit den där ”magiska” gränsen. Men genom att dela upp resan såhär bestämde vi oss för att faktiskt testa en vecka i ett svep. Och det gick!
Morgonen efter gick jag ut för att plocka smultron till gröten och…
Några timmar senare promenerade vi till min mammas kusins gård när barnen plötsligt dök in i skogen för att sluka några nävar blåbär. Naturens skafferi ändå va!
Efter att ha vallat in några lamm som smitit ut hagen (Elton) och hoppat studsmatta med vallhunden (Noah – förlåt jag menar Blixten, som ju är hans egenvalda namn) bjöd vi med dem tillbaka till Högåsen för lite lunch och bad.
Och några turer i ekan!
Och ännu mer flotte-åkning såklart!
Elton hade snappat upp att det var Krösatågen som trafikerade järnvägen i samhället och eftersom han aldrig åkt ett sådant bad han om att få göra det. Så framåt kvällen reste vi därför sträckan Forsheda – Reftele. Och väl i Reftele blev vi såklart tvungna att köra förbi och titta på min älskade gymnasieskola Stora Segerstad. Så ja, nu har jag blivit den föräldern som ska kånka runt ungarna för att de ska få gå i mina fotspår. Hehe.
Kändes dock som att alla var nöjda med dagen och när barnen sov för kvällen ställde jag mig i det lilla pentryt för att steka pannkakor som skulle bli utflyktsmat under nästkommande dag.
Det hade nämligen blivit dags för vår allra sista dag på vift. Efter att ha packat in allt i bilen igen (nä men mängden saker en har med sig är ju bara… galet!), vinkade vi hejdå till Högåsen (och hoppades på återseende) för att sen äntra…
High Chaparral!
Tänkte precis försöka problematisera Chappens koncept och berätta varför det inte känts helt bra i mig med ett eventuellt besök tidigare. Men jag låter faktiskt bli. Istället visade det sig bli det bästa parkbesök vi någonsin gjort ihop med barnen.
Men såhär: våra barn leker inte med vapen hemma. Dels för att vårt ena barn blir väldigt triggad av lekar som innefattar inslag av jagande och/eller bus. Sen har de faktiskt aldrig visat något större intresse över att ha vapen i sina lekar heller. Det är även lite klurigt när deras pappa är militär och vi bor på en ort där ljudet av kulsprutor är vanligt att höra i bakgrunden på daglig basis. Vi har försökt att prata om just vapen på ett respektfullt sätt, där det varken blir så pass mycket vardagsmat att de blir avtrubbade eller något läskigt för dem att befinna sig kring.
Däremot känner jag att ansvaret här är vårt, inte barnens. Deras lek är lek och jag väljer att se den så, så länge den inte känns skadlig och så länge vi är med och kan lotsa dem i deras kunnande och känslor.
Med det sagt: det sköts hej vilt med knallpulverpistoler den här dagen. Men det var inte det som gjorde att vi hade det så bra. Utan parker som dessa (och tex ALV) där fokus inte är på attraktioner det ska köas till hela tiden passar samtliga, men framför allt vårt äldsta barn. Att det dessutom byggts upp fantastiska miljöer som bara är till för barnen och har tydligt avgränsande områden gör det så mycket enklare att ”släppa” dem. Att den eller de med mycket extra spring i benen kan få utforska utan att hållas tillbaka i rädslan av att tappa bort varandra – eller att de upplevs som ”för mycket”.
För det var just det här, att leken var så given. Ramarna så tydliga och det passade Elton perfekt. Han hittade nya kompisar som han lekte i timmar med. De rörde sig mellan vattendelen (där en kunde åka flotte och vaska guld) och den uppbyggda western-staden (där de kunde gå in i husen och springa på taken) nästan hela dagen. Inte en enda ”incident” eller jobbig situation alls. Han var i sitt esse!
Syskonen hade det också kanon. Li klappade åsnor, uppfann någon egen slags hinderbana bland alla kulisser, pärlade armband och plumsade stenar i vattnet (hehe inte så höga krav på underhållningen alltså). Blixten älskade tåget och alla föreställningar och fick ta kort med sin nyfunna hjälte Lucky Luke.
Det var en rusig familj som satte sig i bilen hem den kvällen. Lyckliga över en bra semestervecka och så nöjda över hur enkelt det kunde vara att göra en utflykt av det här slaget. Dagen efter lånade vi ett gäng böcker om den riktiga Vilda Västern på biblioteket för att spinna vidare på barnens intresse och lära dem lite historia.
Sen tog det fem dagar innan den här utstyrseln togs av. Sommarminnen!
De små stunderna 