En dag i maj när vi ringde 112

Jag fick ett sånt sug att dokumentera min gårdag. Förstod inte att jag tänkte förvandla det till ett blogginlägg förrän efter jag börjat fota vissa av bilderna med ett filter på Instagram. Så ni får hålla till godo med lite varierande kvalitet. Tänkte förresten precis också slänga in någon brasklapp om att det är lite svajigt på innehållsfronten också men så kom jag på 1. ingen orkar höra ursäkter av det slaget, 2. såhär såg ju typ alla mina inlägg ut i början (dvs bilder på mig och Viktor när vi gjorde en strandutflykt och så lite drömmiga texter till det och 3. snälla vi ringde ju 112, mycket mer innehåll än så kan det ju knappast bli. Hehe.

Tog ett kort på den min rätt slabbiga frukost bara för att den här gröten var så extremt rackarns god. Jag har gjort den förut och jag kokar bara havregryn i mjölk (med salt och kanel), mosar i en riktigt mogen banan och serverar sen med lite lönnsirap, blåbär från frysen och havremjölk. Nej just det, jag tog ett kort på skeden här för att det var så otroligt mycket goda blåbär där i ju! Jag hamstrar hela sommaren och hösten, snålar hela vintern och “måste” sen UNNA mig hela våren och sommaren för att hinna tömma frysen innan nästa batch ska in. Så nu lassar vi på hörrni!

Min lilla loppa. Håret i en tofs och nya ord nästan varje dag. Oftast kommer hennes ord spontant i en kontext där hon vill förmedla något. Men nu har jag märkt att hon bemästrat många av ljuden så jag testar lite ibland bara för att hennes lilla röst är så gullig. Liksom pekar på lampan och säger lampa, frågar henne om hon kan säga lampa och hon svarar “Nepp. Mamma!”. Så jag säger “Okej mamma säger lampa, LAAAMPA. Vill Li?” och då kommer det ett litet försök. Mysigaste!

Jag har varit instängd i lägenheten hela veckan pga dunderförkylning. Det har varit nedrullade gardiner som gällt för fy vad svårt det är att ens orka använda ögonen när vårens solljus är så förbaskat starkt. Den här dagen (har glömt att nämna det men detta var alltså igår, torsdag) kände jag mig ändå ganska pigg.

Blev invaderad av tre barn som lekte ihop. Det händer inte jätteofta att de kan få till något alla tre (både pga åldersskillnad och på grund av vissa svårigheter som ett av barnen har) men ni kan nog gissa att det är det ljuvligaste som finns när det väl inträffar.

Jag hade fixat matsäck och packat ryggan så när alla var fixade och redo cyklade vi iväg. Siktet var ett specifikt ställe vid Vätterstranden där vi brukar leka och bada.

När jag parkerade cykeln hörde jag knäppande ljud och kände doften av eld. “Mm lukta, det är någon som eldar” sa jag till barnen och Elton sprang ner på stranden direkt för att kolla. Efter en liten stund kom han tillbaka och sa “Nej mamma, det är ingen där. Det brinner!”.

Så vi gick ner allihop för att ta en titt. Och så var det. I flera av buskarna längs stranden härjade små lågor som spred sig uppåt land. Jag, en vuxen som ändå tänker att det måste finnas en logisk förklaring sa att vi skulle gå runt buskaget för att se om det fanns någon människa i närheten. Jag menar, att elda upp oönskad växtlighet förekommer ju (kanske bara inte under den här torra perioden…) men nej, vi hittade ingen.

Så vi ringde 112 och så fort vi lagt på hörde vi sirenerna. Den första bilen kom seriöst inom 2 minuter efter samtalet. Helt otroligt.

Det var en brand. Den släcktes av professionell styrka och vi tackades för samtalet. Hur otäckt det än är med eld som härjar lös på det sättet så var det ändå en höjdarupplevelse för våra barn – det måste ändå sägas.

Som tur var så kunde vi bara flytta vår lek lite längre bort på stranden när elden väl var under kontroll.

Det blåste lite men sand mellan tårna är ett måste. Inte första gången för Li eftersom hon hängde med oss hela förra sommaren men definitivt det första mötet med stranden hon minns. Det var fint att se.

Och den där nissen kunde som vanligt inte motstå impulsen att bada lite, lite grann.

När det blev dags för lunch parkerade vi oss vid det gamla (alltså gaaamla som i 1800-tal) bageriet och plockade fram…

Pannkakor! Verkligen inget nytt påfund när det gäller utflyktsmat men måste ändå ge rätten cred för hur extremt smidigt det är att ha med sig.

Tycker att det är svårt att fylla dem på förhand när det börjar bli varmare ute och en inte har med kylväska. Så jag rullar ihop dem naturella i en matlåda, tar med en burk sylt + sked till denne och brer allt på plats. När de redan är hoprullade såhär blir de väldigt lätta att hålla för barnen då de håller formen bra sen = inte mycket kladd. Så åker bara smutsiga lilla skeden ner i tomma matlådan när allt är uppkäkat och en har minimalt med disk med sig hem. Älskar!

När lunchen var uppäten cyklade vi in på fästningen en stund (hej hej!) vilket sen följdes av…

Vila hemma. Den här boken (Njuttes Husch enligt Li) är en stor favorit just nu.

Hon lyckades dock inte somna i sängen så vi bestämde oss för att ta en liten cykeltur för att kolla robotgräsklippare. Har ni koll på att det är mitt äldsta barns (sex år nästa månad) STÖRSTA intresse och att det varit det sen han var tre? Han kan alla modeller som finns i världen, vet var alla bor här i Karlsborg och också vad deras ägare döpt dem till. Det är ju ett ganska specifikt intresse (förra året tryckte jag upp två t-shirts med robotgräsklippare på till honom i födelsedagspresent som han älskade) men det gör att vi dagligen kommer ut på långa promenader/cykelturer och att han (och hans syskon) faktiskt lär sig hitta i samhället och kan vad många av våra gator heter.

Anyways så somnade Li i cykeln så Elton, Noah och jag passade på att premiäräta mjukglass nere vid kanalen.

Nä men sen hängde vi ute resten av dagen och planterade om lite plantor. När barnens pappa kom hem från jobbet cyklade jag upp till förskolan då det var utvecklingssamtal för båda våra killar. Så fint att få höra och se allt de gör när vi inte är med, se hur andra vuxna verkligen SER deras små personer precis som vi gör. Men framför allt så känslosamt att prata om hur vår stora lilla kille snart ska säga hejdå till dem för att börja skolan. En ny era väntar verkligen där.

Ja, men det var det! En alldeles perfekt vab-torsdag om jag får säga det själv!

Sommaren innan jag blev mamma

Det händer inte så mycket i mitt vardagliga liv just nu. Jag återhämtar mig fortfarande från min sjukdom (som visade sig vara struma och inte cancer!) och därför är min aktivitet fortfarande ganska låg. Däremot så händer det ju extremt mycket i naturen just nu! Knoppar börjar sakta vecklas ut och i mina rabatter gör sig både narcisser och tulpaner redo att slå ut.

Inför varje sommar brukar jag göra en fotobok till mina barn med bilder från samma säsong förra året (visar dem på instagram snart). Dels så upplever jag att de glömmer så fort och jag vill verkligen att de ska minnas allt härligt vi gör ihop på somrarna. Dessutom så funkar albumen som en perfekt påminnelse inför den stundande sommaren, vilket gör att de blir lite mer förankrade i årstiden. Det första året försökte jag göra ett album om varje årstid en insåg ganska snabbt att jag faktiskt tar allra mest bilder under sommarhalvåret så därför fick det bli fokus på just det.

Av någon anledning surfade jag in på min gamla flickr (där jag sparade bilderna innan jag la upp dem på bloggen när jag fortfarande var anställd av metro mode) och fick en riktig nostalgikänga. Där gömde sig nämligen tusentals bilder från livet innan jag blev en mamma. Så under tiden som jag väntar på att barnens sommaralbum från 2021 ska tryckas kan vi väl kika på hur min sommar 2015 (alltså den precis innan jag blev mamma) såg ut. Det är ett väldigt bildtungt inlägg och då har jag ändå bara sorterat ut godbitarna (så mycket DIY, recept, naturbilder och annat vardagsjox som inte kom med) så, håll tillgodo!

Sommarn började med att Viktor och jag åkte på en resa till Köpenhamn som vi fått i present av hans familj. Det var vår första (och hittills faktiskt enda) resa utanför Sveriges gränser ihop och min första till Köpenhamn som vuxen. Under uppväxten i Helsingborg åkte vi nämligen dit ganska ofta men för första gången fick jag alltså uppleva staden på egna villkor.

Och det var heeelt fantastiskt! Alltså vi hade så härliga dagar där vi bara gick och gick och åt, drack och upplevde saker. En toppenresa!

Jag köpte inte med mig något hem på resan förutom några örter från Lidl. Haha. Däremot så spelade vi väldigt mycket backgammon på olika barer och caféer och så fort vi kom hem fixade jag ihop ett eget åt oss.

Under den här perioden arbetade jag både som bloggare…

och kultursamordnare här i Karlsborg. Får fortfarande skamsköljningar när jag tänker på hur ofantligt kass jag var på just det jobbet, men jag tror att det kanske snart är preskriberat. På bilden höll jag i en workshop där jag lärde ut hur enkelt det var att göra fina hårsmycken av en stålring från en gammal lampskärm och guldsprayade ljusmanschetter i form av blommor. Ganska varierande jobbdagar med andra ord.

Idag har mina barn 14 kusiner men på den här tiden, alltså sommaren 2015, fanns det bara två små knattar. Min systerdotter Emilia kom ihop med sina föräldrar upp och hälsade på oss under några härliga dagar. På bilden fikar vi på Nymans Café, en speciell liten pärla som tyvärr la ner sin verksamhet sommaren 2021.

Jag klippte håret kort, ett ryck jag får ungefär vartannat år.

Och njöt av sommarlovslivet. 26 år gammal och utan några egentliga måsten.

I alla fall inte mer än att hänga lite på stranden en varm dag.

Och de “måsten” som fanns var ganska angenäma. Som att åka till Göteborg och gå på Viktors ena systers möhippa.

Vilket var en otroligt rolig dag! Vi åkte ut till havet där några badade, spelade rullstolsbasket, gjorde smycken hos en silversmed, åkte lyxbåt ut till Hönö och spenderade resten av kvällen där med lyxlagad middag, många fina historier och skratt.

På mitt “riktiga” jobb fick jag hänga med på föreningarnas årsmöten. Bioklubben träffades i en otroligt romantisk sommarstuga där det bjöds på klassisk midsommarmiddag och jordgubbar med mjölk och grädde till efterrätt. Det var en fin stund!

Några dagar senare gav jag mig ut på vägarna igen. Den här gången åkte jag till Jönköping för att hälsa på min vän Emelie.

Hon tog mig med ut till Dumme Mosse som var helt fantastiskt vackert.

Sen slank vi in på en auktion (min första!) utan att hitta några fynd alls. Men kolla igen, hur vackert är inte detta?

Jag har rensat bort nästan alla matfoton men en del behövde ändå få vara kvar kände jag. Som det här stora mezebordet vi lagade en varm sommardag. Mmm så mycket gott!

På den tiden åt vi faktiskt nästan alla måltider framför tvn i vårt lilla media-rum. Vi gjorde oss faktiskt av med tvn strax efter att vår äldsta son, Elton, föddes 2016 och sen tog det ända fram till år 2020 innan vi skaffade en ny. Men vid det laget var alla andra rum upptagna så då fick den hedersplatsen i vardagsrummet.

En annan fin upplevelse som mitt jobb (som bloggare) tog med mig på var att få åka med M/S Sandön på en tur längs Göta Kanal. Det var min första gång på kanalen och det var en magisk sommardag. Tyvärr finns inte Sandön kvar i Karlsborg längre.

Något som jag tänker att dessa trevliga herrar säkert sörjer, eftersom de berättade för mig att de åkte med henne varje år.

Under den här tiden hade jag inte skaffat min kolonilott än, så all odling skedde bakom cykelförrådet utanför vår hyresrätt. Det var en kompakt liten plätt där första skörden blev hjärtformade rädisor.

Jag spenderade verkligen otaliga timmar ensam ute i naturen. Cyklade överallt bara för att få uppleva och se. Saknar verkligen de långa vandringarna och cykelturerna ibland men känner att jag upplever allt på ett helt annat sätt nu med barn. Det är finare liksom. Och större. Världen alltså.

Rätt som det var blev det Forsviksdagarna och det innebar marknad vid det gamla bruket i grannbyn.

Jag var på plats och kirrade både nymalet mjöl, färska jordgubbar och hemmagjord tvål.

På den tiden hade vi förresten en stor matdel i vårt vardagsrum. Med ett bord som jag snickrat själv. Kära nån förresten så liten gullrankan (som jag fått av min mormor) var där i bakgrunden då. Idag är den ett monster som måste friseras flera gånger om året!

Vår familj bestod av kattsyskonen Leeloo och Gösta (på bilden).

Viktor hade inte körkort än (jag har fortfarande inte det än idag…) och hans bror med fru kom upp till oss för att gå en intensivutbildning ihop med honom. Vi korkade upp bubbel den dagen de klarat halkan men det var såklart alkoholfritt för i Saras mage låg nämligen kusin nummer fyra!

Vi hade så fina dagar ihop med dem, både på land…

och på stranden.

Förresten, dagen när de var iväg och gjorde halkan passade jag på att måla om vår vägg i köket. Såhär blev det då.

Min vän Åsa-Maria jobbade på turistbyrån den sommaren och fick biljetter till Operan som gick på Läckö Slott just då. Jag hade varit på Läckö ihop med Monthly Makers-värden Jessica tidigare samma vår och längtade efter att få komma tillbaka.

Det är nämligen en väldigt vacker plats! Och att gå på opera var en first som satte spår, längtar tills jag får gå på den typen av föreställning igen.

Sommarlovslivet fortsatte absolut. Här med smultronplock en tidig morgon.

En annan dag med att skicka vykort som turistbyrån tryckt upp med ett av mina motiv.

Och så gjordes det olika sorters glass. Den här med persikosmak var en favorit!

Sen åkte jag iväg på äventyr igen! Jag hade lärt känna Cornelia via bloggen och hon bjöd upp mig till sig i Dalarna i några dagar.

Jag bodde i en urmysig liten stuga och umgicks med Cornelia och hennes sambo Johannes på dagarna.



Vi gjorde extremt många härliga utflykter ihop. Men den bästa dagen var nog när vi rodde ut med båten till en ö där vi grillade korv och badade och sen avslutade dagen med rostade mackor och kortspel hemma hos hennes farmor och farfar. En liten skärva av Cornelias egna idylliska sommarlovsdagar, så fint att få dela det!

Jag vet att Dalarna inte är en stad så det låter kanske konstigt att skriva att jag åkte dit, men vi var verkligen och besökte nästan varenda stor stad i hela Dalarna under min tid där. Fick se så mycket fint! Längtar verkligen tillbaka <3

Hemma i Karlsborg igen hade det blivit Augusti. Viktor och jag cyklade bland annat ut till blåbärsskogen.

Grillade korv…


Turistade på hemmaplan..

Spelade kort på uteplatsen…

Och lagade mer god mat!

Sen var det dags för oss att bege oss ut på vift igen. Tillbaka till Göteborg (där vi hittade världens finaste parkeringshus) för förberedelser inför bröllopet med Viktors syster Maja och hennes Johan.

Jag var ganska nervös för det var första gången jag fotade ett bröllop. Det var dock väldigt roligt (valde inte ut den här bilden för att den var bäst utan för att nästan alla andra är tagna i stående format) att få föreviga deras dag och överlag var det en otrolig helg i kärlekens tecken.

Hemma igen grundade jag mig i skogen som vanligt. Ibland själv och ibland med kompisar.

Tog med så otroligt många vänner ut till mitt kantarellställe den sommaren eftersom det aldrig slutade att leverera. När jag kom dit året därpå var det bara ett stort kalhygge. Den sorgen! Anyways, efter en sån svampplockartur ihop med Åsa-Maria stannade vi till vid Vättern så att hon kunde “duscha”. Vid den tiden bodde hon nämligen i ett litet torp utan rinnande vatten och löste naturligt hygienproblemen såhär. SÅ mysigt!

Jag är en extrem badkruka (eller såhär: gillar inte att doppa mig men om jag väl gör det kan jag vara i läääänge) och det här var sommaren då det blev många bad precis innan läggdags pga sååå varmt både inne och ute.

En annan dag kom Annica och hennes lilla Wincent upp för en natt hos oss när de var på genomresa. Det här är ju så länge sedan att han (som inte ens kunde sitta då) redan går i skolan. Tiden va!

Skrev ju att jag utelämnat nästan alla DIYs (gjorde alltid två sådana i veckan + två recept i veckan vid den här tiden) men ni ska ändå få se två stycken som jag fixade med under den här sommaren. Dels en tvättkorg (nätet satt fast på en rund träplatta med hjul under) med tillhörande tvättsäck…

Och en sittpuff till vårt vardagsrum!



Som vid den tiden såg ut såhär (vilket vi ju gick igenom i det här inlägget).

Under den här tiden huserade jag ganska mycket i min vän Mats verkstad. Han lärde mig bland annat glaskonst (fick göra ett eget dekorativt fönster i olika färger/motiv – så kul!) och senare även att arbeta i lera. På den tiden (innan Viktor och jag gift oss) hette jag Hjort i efternamn, således var detta min stämpel.

Jag hängde också rätt mycket på min lilla trädgårdstäppa bakom cykelförrådet. Sex enkla pallkragar stod utplacerade på en markduk och de gav…

Skörd!

I mitten av Augusti tuffade jag hemåt Helsingborg igen för att hälsa på familjen…

Där ett nytt tillskott (kusin nummer tre) äntligen fötts och gjort Emilia till storasyster. På bilden ska E fylla tre, i år fyller hon 10. Svindlande.

Jag och mamma spenderade en hel dag på cykel där vi åkte runt till olika restauranger och utomhuserveringar, butiker och hälsade på diverse familjemedlemmar.

Spenderade kvällarna vid havet och även om det är vackert och speciellt så är jag verkligen mer en sjö-person.

Hemma igen började det märkas på somliga familjemedlemmar att sommaren inte bara innebar vila. Fina Gösta <3
Men jag hade ännu en resa kvar i mig! Nämligen den årliga husvaktarresan till mitt älskade barndomsparadis.

Min mormor och hennes man Staffan brukar nämligen åka till Grekland någon vecka varje år och behöver då någon som ser efter både katter och höns. Det är min bästa uppgift! Helst att komma upp så att vi hinner ses någon dag ihop…

För att sen få spendera massvis med tid där helt ensam.

Jag har nämligen alltid varit bra på det. Att uppleva och se saker trots att jag är själv. Det blir inte mindre värt för det liksom.

Men de där stunderna har blivit mer och mer sällsynta med åren. Nu för tiden åker vi fortfarande upp till min mormor. Ibland för att vara husvakter, ibland för att bara hälsa på. Skillnaden är att det, sedan 2015, alltid är något barn med mig. Och vet ni?

Nu är det deras barndomsparadis också! Stället som de längtar till när det gått för lång tid mellan gångerna och några av de mest minnesvärda bilderna i deras fotoböcker. Att titta tillbaka på sommaren 2015, den sista i mitt liv innan jag blev mamma har varit en svindlande resa. Tänk att jag hade så mycket tid till egna grejer och resor. Och framför allt till kompisar! Många av dem har försvunnit längs vägen för att ja, livet har utspelat sig så och för att det var svårt att hitta tid till det ihop med ett barn som krävde mer än de flesta. Men ni förstår nog också att livet sen bjöd på andra saker och jag ångrar det inte för en sekund. Tänk vad mycket jag varit med om, tänk vad mycket som också väntar. Alldeles snart en sprillans ny sommar att fylla med minnen och härliga dagar.

För vips få var det höst 2015 och när dimman rullade in över sjön gjorde även illamåendet det i mig. I september fick vi reda på att Elton låg i magen och sen förändrades allt. Sen blev jag mamma Sandra.

När tiden blir ett vakuum

Veckorna sniglar sig förbi just nu och ändå verkar det inte som att jag hinner med något alls. Alla sociala kanaler ekar tomma, smsen i telefonen besvaras sällan och min senaste anteckning i telefonen lyder såhär:

1/4

Det här är vad jag gör på dagarna: ligger i min soffa. Fryser, klär på mig mer kläder. Fryser lite till, lägger på mig två ullfiltar. Gråter. Tänker att jag vill göra något. Orkar inte göra något. Känner att jag borde gå och handla. Laddar för det. Ligger kvar på soffan och fryser i två timmar till. Orkar gå ut i köket. Där är det disk på bänken men jag orkar inte sätta ner det i diskmaskinen. Dricker lite juice och går tillbaka till soffan. Gör ingenting. Scrollar men är inte intresserad av något. Känner mig tom. Gråter lite till. Har ont i min ena lunga. Tänker att jag snart ska gå och handla. Ligger i min soffa. Snart måste jag hämta barnen också och så har den här förmiddagen, när jag egentligen skulle plugga, gått. Drar filtarna tätare om mig. Undrar om jag hinner gå och handla innan dess. Undrar om jag hinner bli mig själv snart.

Jag har nämnt det lite här och där, problemet med min sköldkörtel som upptäcktes i början av året. De senaste veckorna har livet dock inte bara bestått av en enorm trötthet (tecknet som fick mig att söka vård i februari) utan också av en hel del oro. Jag förstår verkligen varför en del saker förblir privata för många människor. Men efter att ha hållit allt det här inom mig under en tid börjar jag känna mig fången i mitt eget mående. Det är FÅ saker som är tabu eller för privata för mig och jag vill faktiskt inte att detta ska bli en sån sak. Visst, det vore skönt att få dela berättelsen med det goda slutet direkt – att inte behöva dra in andra i spekulation och funderingar. Men samtidigt, det jag som befinner sig i det här vakuumet är inte mitt sanna jag. Jag känner inte igen den här orkeslösa och loja människan. Då har jag ändå varit utmattad och deprimerad tidigare. Men det här. Det är något annat.

För två veckor sedan åkte jag in till Skövde för att göra ett ultraljud av sköldkörteln. Då trodde jag fortfarande att vi skulle spana på om det var någon form av under/överproduktion det rörde sig om. Istället visade det sig vara fyra tumörer som i storlek var större än vad de “får” vara. Redan samma vecka blev jag inbokad för att göra en biopsi. När jag låg där ensam på britsen, preppad som för operation, grät jag. Inte för att jag förstod det eventuella allvaret (för det trillade nog ner först några dagar senare) utan för att det kändes så läskigt; att ligga där och göra ett otäckt ingrepp utan något stöd alls.

Det tog mig alltså rätt många dagar att förstå att de fynd som eventuellt upptäcks är… cancer.

Provet i sig skulle ta 2-3 veckor att analysera (är det inte cancer kan de även se ifall det är giftstruma/hypertyreos – något som mina blodprover faktiskt mer pekar på) men med vissa tvetydligheter dröjer det längre. Så allt är en evig väntan. Jag hoppas såklart (SÅKLART!) att proverna kommer tillbaka och är negativa, att de visar att inga fynd som pekar på cancer gjordes och att det “bara” är struma. Men jag önskar också att jag fick reda på det nu. Snart. För utan en förklaring kan jag inte heller börja må bra, kan jag inte heller känna igen mitt gamla jag. För den här versionen av Sandra känner och ser allt hon vill göra, upptäcka och njuta av men orkar ingenting.


Eller kanske orkar hon något ändå. För förra helgen kom jag iväg på en prova-på-kurs i drejning ihop med några vänner. En sån sak jag velat testa hela mitt liv men tidigare aldrig vågat för att prestationsångesten satt käppar i hjulet för det. Är så glad att jag jobbat så med just den biten av mig själv. För kursen var såklart hur kul som helst och gav verkligen mersmak 😍

Jag har orkat hänga lite på kolonilotten med barnen en dag när det kändes som vår och kan nu verkligen se hur fint det kommer vara där i sommar! För även om det snöar utanför fönstret just precis nu så har min odlingslängtan verkligen börjat spira.

Men mest har jag alltså legat i soffan och frusit under filtar. Ensam har jag dock inte känt mig en enda gång för jag har ju haft världens finaste World of Alidia-gäng att vända mig till. För jo, jag håller fortfarande på med det här med NFTer och krypto. Det intresset vill inte riktigt släppa och just WoA som projekt har det visat sig att jag brinner otroligt mycket vi för. Den här work in progress-bilden skärmdumpade jag från Fannys instagram igår för att den… på riktigt gjorde mig emotionell? Så fint!

Igår släppte förresten Vanja och Niklas förresten det första AMAt (ask me anything) och det låter så strålande. Om ni vill lyssna gör ni det här.

Och vill ni tipsa på något jag ska se eller lyssna på under tiden som jag går och väntar och väntar och väntar får ni gärna göra det bland kommentarerna. Det måste dock vara ganska lättsamt och ångestfritt just nu pga känslor all over the place & trötthet/tröghet.

En liten födelsedag & en natt i skövde

Här står jag och poserar med en skottkärra, som en gör. Den var nämligen en av presenterna som min lilla familj så fint fixat åt mig när jag fyllde år. Jag har alltid haft ett kluvet förhållande till det här med att ge och ta emot presenter men Viktor och jag har under de senaste åren insett att det betyder något för våra barn. Så nu försöker vi att önska oss minst en sak vid varje födelsedag för att det ska bli frukost, sång och paket på sängen. Och vet ni vad, det är ganska trevligt? Klart en inte behöver ge köpta eller fysiska prylar men barnen älskar verkligen hemlighetsmakeriet, att få vara med och välja present, stolt bära in paketet och sen förväntansfullt se vad mottagaren tyckte. Det känns rimligt att det är det traditionella konceptet för en födelsedagsmorgon när jag ser hur magiskt det är för dem.

Det var alltså i torsdags det var min födelsedag och jag tänkte att vi kunde kika lite på vad vi sysslade med i anslutning till det.

Födelsedagen inleddes absolut med att de små barnen vaknade vid halv fem men van som jag är funkade det bra att smyga upp den tiden. Vid sex väckte jag Viktor och kröp ner i sängen igen när de fixade födelsedagsbrickan. Blev så överraskad av de fina böckerna de fixat åt mig! I paketet låg nämligen både den här och den här fantastiska (Adlinks via metapic). Älskar Maria Nilsson Thore (och kanske framför allt den här 👆berättelsen) och i slutet på samlingsvolymen finns massor av skisser hon tagit fram under tiden som hon skrivit sina böcker. Så inspirerande!

Barnen var gulliga och sams och det kändes alldeles strålande att bli 33 år. Skrev på instagram att det låter som en ”häxig” ålder och det håller jag fast vid. Tror det blir ett stort år för mig personligen och förhoppningsvis (på sikt) ett bra år för världen.

Li och jag vinkade iväg pappan och killarna som åkte till förskolan samma tid som vanligt (vid inskolning går syskonen vanligtvis samma tider som det barn som ska börja skolas in men eftersom rutiner är väldigt viktigt för vårt ena barn beslutades det att de fick gå sina vanliga tider mellan 7.15-13.45). Efter frukost traskade även hon och jag dit och den här, tredje morgonen, blev hon lite ledsen när jag gick. Visst skär det i hjärtat om jag går in i känslan men såhär är det nu. Föräldradagarna är slut och vi är redo för en ny sorts vardag. Tur att hon alltid verkar ha haft det bra när jag hämtar henne!

En trettiotreåring har ni här! Efter lite plugg var det dags att cykla och hämta hem barnen igen och precis då började solen skina in genom fönstret. Vilken timing!

Vi cyklade till ett av bygdens två fikaställen men eftersom de mjölkfria alternativen var nästan obefintliga valde vi att vända och cykla upp till det andra alternativet; soldathemmet på fästningen. Efter fikat testade vi att spela de olika instrument som finns där och även en runda pingis hanns med. Det första lät förfärligt och det andra var ganska svårt men en mysig firarstund ihop var det.

Framåt kvällen anlände två blombud och sen slocknade jag i vanlig ordning med barnen strax innan sju. Vi kan prata om det en annan gång, min enorma trötthet och vad det antagligen beror på (inte graviditet eller utbrändhet/depression).

Morgonen efter lämnades Li på förskolan av sin pappa (så konstigt att hon skulle fortsätta skolas in när vi andra var lediga) så jag och killarna passade på att spela Monopol (med Pokémon-tema) som vi lånat av grannarna.

Vi behövde nämligen skingra alla de pirriga känslorna som fanns i ett av barnen, för strax efter tio skulle vi bege oss iväg med bussen mot Skövde.

På stationen mötte vi upp min mamma som kommit med tåget från Helsingborg. Sen traskade vi upp till Scandic Billingen där hon bokat rum åt oss för att lämna av packningen. Båda killarna har bott på hotell varsin gång tidigare men eftersom de då var under året blev det här som första gången. ”Jag kan inte tro mina ögon så fint det är här” sa Noah om mattorna i trappan.

Nästa anhalt blev Arenabadet och eftersom en inte får fotografera där inne (rimligt) har jag inga andra bilder än denna på en lycklig kille som köpt en drake han döpt till Tigerklös. MEN vilket äventyrsbad sen! Superfräscht, många badvakter och definitivt något för alla. Dessutom var det minimalt med folk såhär en fredagsförmiddag. Verkligen toppbetyg från oss alla och barnen ville absolut inte gå upp ur poolen när vi behövde avrunda besöket. Hit åker vi fler gånger!

På väg tillbaka till hotellet stannade vi i en renodlad godisaffär (stort för barnen som annars handlar allt snask i mataffären) för att införskaffa lite fredagsgodis. De fick lyxa och välja lite fler bitar än vanligt och efteråt skickade jag den här bilden till Viktor som nästan satte hjärtat i halsgropen.

Det var lite lur för de innehöll inte så värst mycket. Absolut för slösigt att välja så stora burkar till så liten mängd godis men den här dagen fick den magi barnen upplevde väga tyngst.

Det slappades i en knapp timme innan vi svirade om och begav oss en gata upp (allt i Skövde är så nära!) till vårt dukade bord på…

Pinchos! Tänkte att barnen skulle tycka att det var spännande att få välja många, små rätter men alltså… fredagar är alltid vår tröttaste dag på veckan. Och med pirrig anspänning, en bussresa och några timmars badande på det var vårt besök inte den höjdare jag hoppats på. Det var inte dåligt alls men över ganska fort och i efterhand inte heller det barnen själva tyckte var den bästa matupplevelsen (för det var 1. korven på pressbyrån och 2. hotellfrukosten).

Tillbaka på hotellet blev det godis och barnkanalen för killarna och pyjamas och bok för min del. Barnens mormor gick och bastade och jag kom ihåg varför mina dagar alltid kändes så innehållslösa och tråkiga att dokumentera när jag bloggade förr i världen; jag är nämligen så obekväm med att fota andra människor att det liksom bara blir den här typen av bilder på döda ting. Jaja, så kan det vara. Läser förresten mest ungdomsböcker (adlink via metapic) just nu. Kanske för lite inspiration inför framtida projekt, vem vet.

Äääälskar min pyjamas från Emilia Ilkes samarbete med Lindex och just nu är den visst på rea här (adlink via metapic).

06.05 insåg vi varför hotell med våra barn är sisådär kul. Men de vaknade åtminstone inte 04.20 som de ibland gör här hemma. Hehe.

Oavsett var jag befinner mig är mina morgonsidor med. Den absolut bästa rutinen jag skapat mig i vuxen ålder tror jag. Rensar både tankar och känslor inför en ny dag och får mig att ventilera, reflektera och komma på nya kreativa mål och idéer. Är ni förresten på jakt efter enkla ringar vill jag rekommendera dessa prisvärda (adlink via metapic)

Till slut blev det dags för frukost och den var alldeles fenomenal men fångades dessvärre inte på bild (typ lagbrott om en bor på hotell ju) pga fick mest springa som en galning för att lyckas hämta allt som både jag och barnen ville ha att äta.

Efter frullen bestämde vi oss för att checka ut och ta en liten runda på stan. Det skulle införskaffas pyjamas åt Noah och han valde den här (adlink via metapic) men först efter att ha åkt två rundor av det här tåget som fanns utanför butiken. Kändes verkligen som att de levde sitt allra bästa life det här dygnet i Skövde.

För strax därefter hade deras mormor bokat tre biobiljetter till Bamse och vulkanön. Filmen började dock med en traumatisk upplevelse för Noah som inte alls tyckte att Svenska bios ugglor såg ut som de är tänkta. Istället för mage och klor såg han en stor gapande mun med tre långa tänder i nederkäken och när jag kan se det på hans vis ser de verkligen läbbiga ut. Han pratar fortfarande, såhär fyra dagar senare, om monsterugglorna.

Under tiden som de delade biouopplevelse passade jag på att gå in i en kristallbutik och gick sen och satte mig i kyrkan för en mediterad trumresa med mina nya stenar.

Innan jag mötte upp gänget igen gick jag in i den här te & kaffe-butiken och köpte ett kaffe med smörkola-smak. Har inte testat det än men det doftade verkligen ljuvligt. Tänker att det kanske blir nice till allt kommande iskaffe?

Nej nu börjar innehållet tappa lite i sting känner jag. Vi tänkte gå och äta lite snabb lunch och hade en stund kvar innan det var dags att resa hem igen. Så vi gick till Balthazar (tips!) men där var köket stängt så efter att Elton byggt en stund med Lego traskade vi tillbaka mot stationen. En snabb sväng in på kulturhuset också och vips så hade tiden blivit lite väl mycket.

En snabb korv på pressbyrån hann barnen nätt och jämt trycka i sig innan det blev dags att vinka hejdå till både Skövde och mormor.

En timme senare var vi hemma hos denna stora lilla tjej igen. Hon som tog av sig vantarna och sa ”sådär” innan hon plockade en snödroppe 👆 som skulle levereras till pappan.

100% uppskattat födelsedagsfir. Tack alla inblandade ♥️

Min helg; yogakurs, ett drinkrecept & att skaffa pass till barnen

I fredags kände jag hur lusten fullkomligt rann ur mig. Det går såklart inte att sätta sitt eget liv helt på paus för att det händer hemska grejer i världen (som det alltid gjort – på andra ställen, nu bara närmre oss) men det tog ändå hårt och allt jag planerat och tänkt dela med mig av på instagram kändes fjuttigt och onödigt. Egentligen ÄR ju det jag delar ganska onödigt och jämfört med krig är ju i princip ALLT fjuttigt. Men det går som sagt inte att tänka så. Eller snarare; det går att ha den tanken i sig utan att sluta leva. Det går kanske till och med att omvandla den tanken till något annat. En mjukhet i sig själv, en förhoppning om förändring, ett aktivt val som kan göra gott för någon annan eller bidra till maktskiftningar. Det går att vara en enda person i sitt egna liv och samtidigt gripas av andra människors öden. Det går att glädjas åt det lilla och samtidigt förfasas och bli rädd för det stora. Men i fredags kändes det konstigt att ånga på som vanligt.

Så jag tog en liten break från Instagram. Inte någon uppoffring såklart (jag menar det är en app och jag tror inte att någon reflekterade över att jag inte postade något på EN dag…) och eftersom min uppdatering där inte är mitt jobb utan bara något som är roligt (jag känner faktiskt ALDRIG press/stress kring att uppdatera om jag inte har lust) var det ganska lätt att logga ut och lägga undan telefonen. Eller lägga undan den gör jag nog aldrig riktigt helt, för jag gillar fortfarande att fota det jag tycker är fint/betyder något eller sånt jag vill minnas. Så nu har jag en himla massa bilder i kamerarullen och funderar på om vi ska köra på ett inlägg om min helg på klassiskt bloggvis? Okej, nu kör vi!

Vår helg inleds just nu fortfarande med en ledig fredag. Detta kommer faktiskt skifta redan om två veckor när Li är färdiginskolad och en helt ny vardag väntar för oss. Kan berätta mer om upplägget kring den nya vardagen sen om någon är nyfiken. Jag hade i alla fall min egensydda klänning av loppisfyndat tyg på mig dagen till ära!

Känner mig alltid så barnslig när jag äter mannagrynsgröt men det är ju så lent och snällt. Kom på nu att det ju finns Polenta med, som ju känns som en lite vuxnare variant. Kanske ska laga det snart igen. Valnötter och granatäpplekärnor blev i alla fall dagens topping, i en skål av otroliga Fanny Schultz. Just denna dag hade jag dessutom ställt ett alarm på 11.57 eftersom hon skulle ha ett nytt släpp i sin webshop klockan tolv. Förra gången gick jag in på länken i hennes profil på instagram och då hängde sig allt när jag skulle betala och sen vips var det mesta slut (lyckades dock knipa den här skålen och en likadan fast i grått) så nu har jag lärt mig den hårda vägen att alltid gå in via webbläsaren istället. Tips från coachen alltså!


Efter frukost packade vi in oss i bilen och åkte på musiklekis i grannbyn. De har så himla fin och maffig kyrka med utsikt ner över slätten. En annan helt otrolig kyrka här i krokarna är den i Beateberg, så googla och spana in den ifall ni är förtjusta i sakrala byggnader.

Hur som helst, i Undenäs (som alltså var byn vi åkte till) väntade sångsamling, fika, lek och så var Helena från biblioteket där så att vi kunde låna med oss lite nya böcker hem. Men det mest omtyckta hos våra barn var möjligheten att måla varsin naturkruka att få plantera en pärlhyacint i. Så nu har vi flera små fina krukor med vårblommor i här hemma.

På vårt bibliotek kan vi numera även låna hem spel (kanske är supervanligt överallt annars men det är i alla fall ganska nytt hos oss) och hittills har vi lånat cluedo junior (supersvårt om barnen inte är i lag med en vuxen eftersom de inte kan läsa än), charader (SÅ kul!) och Bamsespelet. Den här bilden togs precis innan ett av barnen hamnade på Reinard Räv och av ren rädsla för vad han skulle vilja ha (spoiler: det var två burkar honung) föste ner hela spelet på golvet. Hehe.

Viktor kom hem från en sväng på jobbet och hade med sig upptappat vin och ost från en kollega som tagit med det från sitt hem i Italien. Första gången han gjorde det berättade han att mannen som han köpte ost och salami av var tvungen att gå upp “till grottan” för att hämta hem så stora kvantiteter. Tyckte det var en fin liten anekdot om livet någon annanstans.

Några grejer ni kanske inte vet om mig: jag tycker inte om vin (men det låter så härligt att ta sig ett glas rött när en lagar mat mvh alkoholromantikern) och dricker väldigt sällan alkohol överlag. Om jag får välja dryck of choice som ökar min promillehalt skulle det vara den drink jag stötte på när jag jobbade som bartender på Sticky Fingers i Göteborg för tio år sedan. Den heter crush 43 och görs såhär:

Muddla (ja, men ni vet, typ mosa i botten av glaset) 3-4 halvmånar citron i ett glas, häll på krossad is, 4 cl licor 43 och toppa med sprite. Klart!

Att försöka sticka ihop med en kattunge går sådär. Men har jag tur blir det en mössa så småningom.

När kvällen kom var Elton iväg på fredagsmys hos en kompis (eh, hur stor är han nu då?) och när jag la Noah och Li läste vi den här boken som vi lånade hem från Helena i Undenäs. Den var så himla fin tyckte jag. Rekommenderar!

Resten av kvällen spenderades i soffan då vi först såg finalen av På Spåret och därefter otaliga nyhetsinslag om Rysslands invasion av Ukraina. Det kändes sjukt att kunna sitta och roa oss med frågesport på bästa sändningstid och sen direkt kastas in i den fasansfulla mardröm som över en natt blivit så mångas verklighet. Vi la oss med en klump i magen.

Nästa dag på min helg var såklart lördag. Vaknade upp med en lite lättare känsla och klädde mig i mjuka favoritkläder (tröjan är den här <– adlink via metapic) för jag skulle på yogakurs!

Solen sken och det var nästan helt ofattbart vårlikt på vägen längs sjön. Alltid så tacksam över att få bo såhär!

På tal om vår så berättade Viktor igår att det inte funnits meteorologisk vinter i Skåne under de senaste tre åren. Att det alltså enbart finns tre årstider där nu förtiden. Vad ledsamt.

Efter kursen var jag så glad! Fick flera insikter och den första (som låter ganska löjlig såhär i efterhand) kom i en övning då skulderbladen pressades uppåt (eller var det utåt? minns inte nu…) och det på riktigt kändes som att jag hade vingar. Det var en så fin påminnelse eftersom viljan att få flyga fritt genomsyrar hela mitt väsen. Ibland tappar jag bort det och tror att jag behöver gå den traditionella vägen eller följa den stig som “alla andra” tycker att jag borde ta. Men jag behöver inte det, jag har vingar och jag kan flyga fritt.

Efter yogan cyklade jag till loppisen som hade lördagsöppet. Gick enbart till tygavdelningen pga hade inte sikte inställt på något annat. Kom hem med material till tre nya klänningar och en duk till köket.

Resten av familjen hade redan ätit lunch när jag kom hem så jag kunde göra min favoriträtt of all times; plåtmat <3 Just denna hade min favoritkombo pumpa, grönkål, ost och granatäpplekärnor + sötpotatis och rödkål. Toppat med frön och havssalt. Mmm! Överlag älskar jag rotsaker i ugn och skulle nog kunna leva på den här typen av mat jämt.

Speciellt eftersom det är sånt som faktiskt är himla lätt att odla och lagra/frysa in. Det här är vad jag har kvar av förra årets pumpaodling. Lite med tanke på att det tar ett halvår innan det är dags för skörd igen men också mycket för att well, jag har odlat dessa själv :’)

Sen fortsatte dagen i samma raska tempo då killarna bestämt träff med några kompisar i en närbelägen skog. De lekte och åkte kana i gyttjan medan vi föräldrar pratade om kriget. Det fanns en bekant i Ukraina som fått vända på flygplatsen för att bebisen i familjen saknade pass. De kunde alltså inte fly för att de inte hunnit fixa pass till det yngsta barnet. Så de är fast. Helt sjukt.

Obs vill triggervarna för följande text som kan verka alarmerande och skrämmande.

Det fick mig att tänka på hur illa förberedda vi faktiskt är ifall något så ofattbart händer här, hos oss. Eftersom vi slutat flyga har vi inte brytt oss om att skaffa pass till våra barn men det är ju klart att de behöver ha det om vi eventuellt behöver ta oss härifrån någon gång. Har ni förresten koll på var närmsta skyddsrum finns för er? Alltså förlåt, är inte meningen att jag ska sätta skräck i någon nu utan jag luftar de tankar som dykt upp hos mig de senaste dagarna. Här finns i alla fall en karta och vårt kvarters skyddsrum ligger bokstavligt talat utanför vår dörr. Så vi kommer sakta men säkert börja samla de förnödenheter som behövs. Inte för att jag tror att det blir krig utan för att OM något skulle hända så vill jag ha resurserna för att kunna hålla liv i mina och andras barn så länge som möjligt i väntan på hjälp.

När barnen var renspolade från all lera cyklade jag iväg till Ica för ett kort litet jobbpass. Tänker ofta att jag är lyckligt lottad som får göra både detta (fota, skriva, skapa) OCH vara fast anställd. En bra balans för mig med en förankring i det verkliga livet samtidigt som jag får chans att sväva runt i mitt inre.

Söndag nu då. På väg till dag två av yogakursen som var en introduktion till Hatha genom Sara på Jordad Hälsa. Såg jag den här träbiten som fick mig att le. Tänkte att det med enkelhet skulle kunna bli en igelkott till barnen. Andra dagen var lika givande som första och jag är så glad att jag fick möjligheten att tillbringa just den här helgen på det viset.

Hade så mycket energi efter timmarna i yogastudion att jag tog tag i något jag skjutit upp länge, nämligen att sortera mina fröer. Jag är ganska seg på att så i år men vet att det absolut inte är för sent än och tar därför det hela med ganska mycket ro. Överlag försöker jag att vara rätt snäll mot mig själv när det gäller alla “måsten”. Istället för att planera in och bocka av så försöker jag göra allt när jag har lust till det. När det känns rätt och motståndet därför är minsta möjliga.

Efter lunchen (beståendes av tacorester) traskade vi upp till “högkvarteret” där barnen bestämt träff med två kompisar. Att umgås såhär, med kompisar tre dagar i rad, är inget vi brukar göra och när jag skriver det här vet jag att det resulterade i en stor trötthet med många tårar och tokiga utspel under söndagskvällen. Vårt lilla barn <3

Men tillbaka till dagen. Det var sol ute även den här dagen och vi ville aldrig gå in! Ytterkläderna åkte av och jorden togs fram. För om jag varit seg med att så, så är det inget mot vad jag varit på att plantera om mina paprikor och chilis. Men nu så! Nu kändes det som rätt tillfälle och det fanns inte en gnutta motstånd i mig till att ta tag i den sysslan. Det var liksom meant to be att spara det till denna vårdoftande eftermiddag.

Och så led min helg mot sitt slut. Det har tagit mig strax över två timmar att skriva detta. Jag hade faktiskt glömt att det tar så kopiösa mängder tid att blogga. Men vad tyckte ni om det? Ska vi skippa det framöver eller var det något att ha?

Hur som helst så hoppas jag att ni fått en fin helg i det lilla, nu när allt det stora är så oroligt. Tack för att ni ville kika in här. Ta hand om er!

Kreativt flow och att leva sitt liv i cykler

Inlägget innehåller reklam för egen verksamhet

Den post project blues jag skrev att jag hamnat i efter att jag lanserade min kurs höll som tur var inte i sig längre än just den veckan. Istället fann jag mig ganska direkt hamna i ett tillstånd som jag enbart kan beskriva som ett långt och härligt kreativt flow. En känsla jag faktiskt inte känt på väldigt länge och det fick mig att tänka på en textrad från ett av mina bästa band genom min ungdom; Bright Eyes. I låten Classic Cars sjunger nämligen Conor Oberst om en äldre dam som lär honom ett gäng livsvisdomar där bland annat citatet “Everything’s a cycle, you’ve got to let it come to you. And when it does, you will know what to do” ingår.

Jag tänker på just det ganska mycket just nu. Hur mitt liv, som har en rätt så snarlik vardag jämt, präglas av olika cykler och att mitt skiftande av fokus också innebär att jag i dessa perioder blir en annan förälder. För det är ofta så, utifrån mitt föräldraskap, jag tänker på mig själv. Varför? Jag antar att det är på grund av att det är den enda biten som är något konstant. Jag är i princip alltid med mina barn eller uppbunden i mitt jobbjag på min arbetsplats. Jag är med andra ord väldigt sällan bara Sandra (i min ensamhet) rent fysiskt.

Under dessa 5,5 åren, då jag varit någons mamma, har jag inte bara varit närvarande i fysisk form utan försökt att även vara där även mentalt i umgänget med barnen. Ibland lyckas jag vilket gör att vi blir väldigt synkade och livet ihop blir glädjande och givande på så många plan. Under perioder, som under min utmattning eller kanske episoder under en graviditet då kroppen inte riktigt hängt med, har jag inte haft samma kapacitet att finnas där lika mycket som vanligt. Hjärnan har vandrat iväg (och i vissa fall stängt ner) vilket gjort att jag tagit ett kliv bakåt och låtit Viktor ta en större del av kakan. Något som ju känns okej, för jag tror eller förväntar mig inte att det är 100% mental närvaro som ska gälla alltid – det är nog få som faktiskt orkar med det.

Men just kring närvaron skiljer jag och min man oss åt. Under barnens liv har hans frånvaro absolut varit mest fysisk då hans arbetssituation kräver flera dygn borta varje månad men också har inneburit långa perioder då han gått på skola på annan ort eller gjort utlandstjänst. Att inte vara närvarande när en är på en annan geografisk plats än sina barn hänger ju ihop, eller hur. Men jag har aldrig känt att jag, med gott samvete, kunnat ta samma kliv bak för att lägga mentalt fokus på annat. Alltså att vara i samma rum/hus/stad men lägga fokus på mig själv och mina intressen och drömmar. Aldrig. Förrän nu.

Efter att Viktor kom hem från insatsen förra sommaren bestämde jag mig för att ge mig själv tid. För en person som dels har ett ganska utbrett kontrollbehov i grunden och uppepå det skött skutan själv i fyra månader var det ett stort (och läskigt) steg. Jag visste ju innerst inne att han var en lika bra förälder som mig men att LITA på att alla skulle ha det lika bra även utan mig kändes svårare. Så himla egoistiskt det är alltså, att tro att en själv är navet allt kretsar kring. Som om barnen bara mår bra om de får vara med sin mamma. Inte konstigt men ganska dumt faktiskt, att självmant sätta dessa bojor kring sina fötter. Så jag valde att lämna hemmet en dag i veckan för att ge mig tid att skriva. En ynka dag var ett stort steg för mig. Och det gav resultat – som gav mersmak.

Ni har hört det förr men jag inledde den här frigörande perioden med att läsa boken Lev kreativt (adlink via Metapic) och det var förra årets absolut bästa beslut! Den löste upp så många knutar i mig och helt plötsligt kunde jag se mina egna drivkrafter och drömmar klarare än tidigare. På några veckor skrev jag ihop min kurs och när det var över kände jag mig vilse i några dagar. Att jobba mot ett mål som var så konkret sporrade mig och när det sen var över kändes tillvaron ganska tom.

Efter att kursen lanserats ägnade jag dagar åt att undersöka de olika idéer som poppade upp i huvudet. Vad skulle jag göra härnäst? Jag kastade ut de tankar som lät spännande på instagram och fick veta att inget av det jag var nyfiken på var enkelt. Det var inte som kursen, en idé som gick från start till mål med några knapptryckningar. Det var inte ens projekt som gick att dra igång och driva som hobby för att de kändes roliga och spännande utan det var legit business med kemister och licenser och allvar. Så jag bestämde mig för att skaka loss axlarna och slappna av. Att inte funderar på vad nästa steg skulle vara utan istället låta det komma till mig.

Så för första gången på flera, flera år lät jag mig själv bara leka, helt utan syfte eller mål och som ett tillfredsställande tidsfördriv. Och vad lätt det var att hamna i ett härligt och nyfiket flow när jag tillät mig att bara ha kul. Jag har stickat, skapat i lera och sytt. Men framför allt har jag målat och illustrerat så till den milda grad att jag flera gånger när jag vaknat mitt i natten gått upp för att ta fram pennorna en stund. För att det varit så kravlöst och helt utan tanke på något beständigt. Allt det där andra blir ju något. En fysisk produkt att göra något med. Men i mitt skissblock är det bara att vända blad och börja på något nytt – utan att någon behöver se det.

Jag har känt mig så inspirerad och glad över att ha hittat tillbaka till det fria och lustfyllda skapandet. Dels för att det får mig att connecta så mycket med mig själv, när jag finner ett flow i mitt meditativa tillstånd. Men kanske framför allt för att det är ett så slösande med tiden. Det är en stund som inte gör nytta för någon annan än mig själv och det var på tiden att jag prioriterade den.

I tre veckor dök jag ner i den djupa brunn som mitt kreativa flow vidgade och sen var det dags att vandra vidare. Mitt nästa projekt måste bli min bok Ett år med barnen i naturen. Det går inte att streta emot den processen längre utan mitt inre har talat sitt klara språk; jag behöver få lämna ifrån mig den idén och tiden för det är nu. Jag vet det för det är allt jag kan tänka på. Jag märker det när jag är med barnen, hur hjärnan inte klarar av att stanna hos dem utan hela tiden vandrar vidare. Hur jag bara vill prata om den med alla jag möter (nu också med er) och jag låter det vara så.

För jag har insett att det är okej att claima den tiden till mig själv, att det funkar att jag ibland måste lägga extra mycket mental kraft på den fas jag precis äntrat, att livet är i ständig förändring och att jag gör bäst i att bara flyta med. Idag är det min och Li’s sista föräldralediga dag ihop, sen börjar hon förskolan och då ska jag skriva en bok. Ett stort steg i båda våra liv och definitivt något som kommer påbörja en ny period i vårt annars ganska inrutade liv. En skiftning som kommer ta oss till nya platser.

Everything’s a cycle, you’ve got to let it come to you. And when it does, you will know what to do.

Om att (kanske) möta döden

Innan du läser vidare vill jag utfärda en triggervarning. Det här inlägget handlar om att möta döden (obs! Ingen nära mig HAR dött eller är allvarligt sjuk, jag försöker inte click baita) och vet du att det ämnet ger dig ångest kanske du ska hoppa över just det här inlägget.

När jag skriver det här är det kväll och jag ligger nedsjunken i ett ångande varmt bad. Arbetsställningen är kass med framskjutna axlar i dålig hållning eftersom den hårda emaljen inte tillåter att jag ligger ergonomiskt. Jag ser alltid framför mig hur jag ska fälla upp datorn med en kopp te bredvid mig i vardagsrummet om kvällarna. Men det, som så mycket annat, är en förljugen bild eftersom jag de flesta kvällar inte ens tar mig upp efter nattningen av barnen. Jag är varken gravid (längre, för jo – det fanns ett frö innan jul) eller deprimerad utan bara så hiskeligt trött.

Det är inte så konstigt när jag tänker efter. Jag är mammaledig på 100%, pluggar på 100% och har precis skrivit en lång kurs som krävt sin tid. Jag är inte heller på gränsen till någon utmattning för jag känner (för tillfället) mina gränser och vet när jag ska bromsa in och släppa taget. Som jag gör om de där kvällarna jag drömmer om men som uteblir när kroppen behöver ta igen sin sömn (att jag kliver upp halv fem varje morgon KAN också vara en bidragande faktor). Som jag gör med skolarbetet som inte prioriteras i den utsträckning jag vill, för just nu går det inte att få ihop det på ett optimalt sätt. Så jag släpper och går vidare, försöker att inte älta i det som varit eller grubbla över vad som komma skall. Inget av det kan jag påverka nu ändå. Åh, vad mycket visdom jag sugit i mig av Björn Natthiko Lindeblad. Nu, i sviterna av att han lämnat oss, tänker jag på honom och det han lärt mig ofta. Det dyker upp små passager ur hans bok Jag kan ha fel då och då och jag känner att jag aldrig kan eller vill sluta jobba med mig själv. Jag önskar att det alltid kommer att vara på ett spirituellt och högre plan men inser att det, under åren, kommer att gå åt en massa energi till både oro och sorg också. För vi kommer alla möta döden, på något sätt – förr eller senare.

Kruxet med mig är att den enda närstående jag haft som inte längre finns i livet är vår älskade katt Leeloo. Alla mina mor- och far-föräldrar är fortfarande vid god hälsa och även om jag har fina minnen av alla DERAS föräldrar så stod de mig inte så pass nära att jag upplevde en direkt sorg. Med Leeloo var det annorlunda. Hon kom till oss flera år innan vi fick vårt första barn och fyllde direkt upp den platsen i vårt hem. Aldrig någonsin har jag älskat ett djur mer än det jag kände för Leeloo och hennes bror Gösta. Samma dag som hon hade gått bort kände jag för att öppna våra fönster och skrika ”Hur kan ni fortsätta som om inget hänt? Vår katt har ju dött!!!” till alla som passerade utanför. Jag skrev en sorgedagbok under de första dagarna och insåg att det som var värst var det där definitiva. Det var inte ett avsked av någon som skulle resa långt bort eller någon som gjorde slut och försvann ur mitt liv – utan hon var borta ur vårt jordsliga liv för alltid. Det som var hon skulle aldrig finnas i mitt liv mer men det jobbiga var också att alla våra minnen numera bara fanns kvar i mig – vilket kändes oerhört ensamt. Och då talar vi alltså om en katt! Som kanske inte ens kan lagra minnen på samma sätt som oss och som definitivt inte verbalt kan dela dem med mig eller andra. Det var också en grej i sig, att jag önskade att jag hade fått säga allt det där jag ville. Trots att hon som sagt var en katt – någon som (kanske) inte ens förstod och som definitivt inte kunde svara. Men det kändes så i mig och det var först veckor senare som jag förvånat insåg ”idag har jag inte tänkt på Leeloo en enda gång”. Hon fattades mig något enormt.

När pandemin slog till i början på 2020 var jag rädd. Kanske inte till en början, och vi var nog många som hörde om de första fallen men aldrig kunde förstå hur omfattande det hela snabbt skulle bli. Men sen, när media dagligen rapporterade om hur många som vårdades på IVA och när dödsfallen började stiga. DÅ var jag rädd.

Jag hörde någon säga att ”snart kommer alla känna någon som dött i corona” och när Adam Alsing gick bort strömmade mina tårar i flera dagar. Än idag är det svårt att hålla tillbaka gråten när hans namn förs på tal. Jag vill inte på något sätt att detta ska tolkas som att jag förringar hans nära och käras VERKLIGA sorg. Men jag upplevde att jag ”kände” Adam efter att ha lyssnat på hans podcast varje vecka i flera år. Och den personlighet jag uppfattade hos honom var verkligen god rakt igenom. En toppenperson att ha tillgång till och luta sig mot en gång i veckan. Hans mediapersonlighet, den som han lånade ut till oss alla (och som jag vill skilja från hans verkliga person eftersom jag som sagt inte kände honom på riktigt), fattas mig. Den gör verkligen det.

De senaste månaderna möts jag av döden från så många håll. Jag har vid flera tillfällen drömt om människor jag är bekant med sådär i periferin. Jag har drömt om dem och ibland vaknat mitt i natten och haft en känsla. En googling senare och jag hamnar i ett minnesrum på internet fyllt av sista hälsningar och inser att de inte längre finns bland oss. All astrologi som talar om hur planeternas positioner påverkas en egna hus talar just nu om för mig att det är döden, svår sjukdom och överlag hälsa jag ska tampas med ett tag framöver. När jag la en inner quest-guidning i min nya lek häromdagen fick jag reda på att sättet som jag ska komma fram till mina nya insikter och utveckling är… *trumvirvel*… just genom att möta döden. Visst, det går att tro vad en vill om det där men hur jag än vänder och vrider så dyker det upp som ämne gång på gång. Det är inget magiskt sammanträffande utan en central del av livet – såklart.

Och jag ska vara ärlig och säga att mitt hjärta känns tungt när jag skriver det här. För jag vill inte vara en domedagsprofet, jag vill inte gå runt och vara alarmerande. Men jag fattar att det är ett ämne som oundvikligen existerar och kanske är det min tur att, på något sätt, att förstå vidden av en förlust, av vad sorg innebär. Jag vill inte. Fan jag vill inte. Men jag öppnar mitt hjärta för kärlek och i det ryms också platsen för sorg. Det är som det ska, men lätt är det verkligen inte, det där med att möta döden.

Och som av en händelse, idag när jag kom att tänka på allt detta så flyttade en ny vit, fluffig varelse in i vårt liv. En liten Lo, så nu har vi både en Li och en Lo. Vilket ihop lustigt nog blir Leeloo. Tyvärr är det inte henne vi ser på bilderna i det här inlägget för på datorn hade jag bara bilder på Gösta. Men av vår Lo kommer det med allra största säkerhet foton på strax och lång tid framöver. För hon känns redan speciell i vår familj och mitt hjärta.

Intentioner & riktningar för 2022

Det har varit tyst här i nästan en månad trots att jag hade tankar på att kika in både inför jul och sen med någon slags summering av det gångna året. Det blev aldrig av för att jag, well, inte kände för det. Framför allt det här med nyårsbiten kände jag ett extra stort motstånd till. Ibland känns det bara för nära att gå tillbaka och granska de månader som gått och allt vad de inneburit. 2021 var ett märkligt men på det stora hela fint år för mig. Jag vet att jag låter flummig nu men framför allt så var det året då jag tog det största klivet mot mitt sanna och upphöjda jag.

Eller, egentligen så är det ju inte ett dugg flummigt utan helt logiskt att personlig utveckling (som ofta sker organiskt genom situationer vi utsätts för och saker vi upplever/lär oss) gör att vi kommer närmre en bättre version av oss själva. Ofta vet vi kanske inte ens om att det finns en bättre version av oss att vänta, för så ser naturen för förändring ut. Och kanske kan det vara något trösterikt att vila i när det känns som att livet prövar oss.

Ändå skrattar min man åt mig när vi närmar oss det nya året och jag börjar tänka på intentioner, affirmationer och ord som ska guida mig på vägen. Finns det något han kan förstå och greppa så är det konkreta mål/löften vilket är det jag själv är minst intresserad av att sätta. Så istället går han igång och härmar mig (kärleksfullt) och säger saker som “oooh, jag ska välja glädje som mitt ord för året och ooh, vad jag kommer bli lycklig då” men jokes on him – jag vet ju att det funkar. Inte som i ett magiskt trollslag eller något slags hokus pokus utan jag tror på den mentala kraften som väcks av att ha något som guidar en. Påminnelsen som det där valda ordet, intentionen eller affirmationen väcker i en är tillräcklig för att en förändring ska ske. Att intala sig att “jag duger som jag är” väcker nog oftare den känslan hos personen som har det som mantra än hos den som aldrig tänker i de banorna.

I år har jag inte bestämt något one little word utan har istället valt att äntra 2022 med förberedelse från två andra håll. Först ut blev min favoritläggning (som jag lärt mig av Agnes) med min tarotlek The Wild Unkown Spirit Animal Deck. Det funkar säkert att göra den med alla sorters lekar men jag har inte erfarenhet av någon annan.

Läggning hösten 2018

Hur som helst så gör jag läggningen för ett kvartal åt gången (men det går även att göra för ett helt eller ett halvt år, såklart) och så börjar jag med att be leken visa ett kort för varje specifik månad (och blandar leken mellan varje) för att sen be om ett kort som representerar hela perioden. När jag fått upp alla korten tackar jag leken för vad den visat mig (jepp, gör verkligen detta varje gång pga stod i boken och jag vågar inget annat) och börjar sen slå upp de olika betydelserna i den tillhörande guideboken. Efter att ha läst dem skriver jag en personlig sammanfattning i ett block eller dokument på telefonen så att de blir begripliga för mig och lättillgängliga att ta fram när de behövs.

Jag har gjort det här i flera år och älskar tanken på att ha något som guidar mig genom varje månad. En riktning som berättar för mig vad jag kan fokusera på eller som leder mig rätt när det behövs. Läggningen jag gjorde i höstas har jag återkommit till och läst om och om igen eftersom de korten kändes så himla klockrena.

I år valde jag även att hoppa på Louise Strömbergs nyårsceremoni. En workshop som, förutom ett guidat yogapass, innebar en lång reflekterande övning med syfte att göra avslut och sätta nya intentioner. Ena delen kretsade kring 2021, hur det känts och vad jag tar med mig/behövt kämpa med. Den andra delen (som såklart handlade om 2022) gav mig så mycket mer än jag trodde. För genom Louises guidning fick jag sätta ord på vad som är ett vackert liv för mig, vilka gränser jag behöver sätta upp för mig själv/mina relationer och vilka vanor jag vill ta med mig.

Jag har skrivit ett helt dokument med tankar som jag behåller för mig själv men lite förenklat så kom jag fram till att jag 2022 ska:

  • Känna det som är mitt (dvs, fundera på hur mycket jag gör för att jag tror att andra vill/tycker det, tar på mig/åt mig av andras känslor osv)
  • Skapa det som är kul (dvs försöka leka mer i mitt skapande)
  • Utmana det som känns läskigt
  • Leva det lilla livet
  • Välja glädjen

Den sista punkten är det jag kommer fram till hela tiden. Att i alla situationer jag kan försöka välja glädjen. Det finns så mycket prövningar i livet ändå, det är så lätt (för mig) att bli orolig, stressad och sur. Men om jag bär med mig att jag ska välja glädjen har jag alltid en riktning att ta språng mot. Om det betyder att jag kommer (eller ens vill) vara lycklig under hela det kommande året? Antagligen inte, men det är inte heller mitt mål. Men min önskan är seriöst att under detta liv få känna mig glad. Och allt börjar med mig.



Hur har du valt att approacha det nya året? Har du något mål, intention, ord eller önskan du vill dela med dig av? Vore så kul att få läsa!

En reality check kring måendet

Under hela hösten har jag svävat som på rosa moln rent kreativitetsmässigt. Efter att försiktigt ha trevat mig fram på sociala medier under några års tid valde jag att äntligen våga gå all in och faktiskt göra allt det som känns kul. Hehe det kanske låter som att det rör sig om uppdrag, collaborations eller sponsrade poster men i själva verket handlar det alltså bara om att tillåta mig själv att få finnas där och dela med mig av allt det jag vill.

För att vara övertydlig; jag har i flera år hållit tillbaka med rädslan över att bli bränd igen. Att springa för snabbt och för hårt och inte inse det förrän jag är en spillra av mitt forna jag. Att försämra måendet. Igen. För jag har varit illa däran två gånger redan och för bara ett år sedan beskrev jag ett mindre sammanbrott som ledde till två månader av kontinuerlig terapi för att hantera stressen. Jag är med andra ord fortfarande märkt och permanent skadad och vågar inte köra i full fart längre – för jag vet att det inte håller i längden.

Men under hösten har jag som sagt haft flyt. Jag har känt mig hemma i min kropp & min själ och liksom vetat åt vilket håll jag ska åt för att nå mitt högre syfte. Det jag har gjort har varit av glädje och intresse. Måendet har varit gott och det har helt enkelt känts både rätt och roligt på samma gång.

Och anledningen till att jag ens har kunnat göra det är för att Viktor varit ledig. För att han, på grund av sin fyra månader långa mission under sommaren kunde plocka ut sparad ledighet för resten av året.

Jag ska inte ljuga, det har varit UNDERBART att få ha honom hemma. Men det har också medfört att jag kopplat bort en bit av ansvaret för barnen. Superrimligt såklart, och bra för alla inblandade. Men också jobbigt – för mig. För samtidigt som jag får tid till att både jobba, plugga och vara kreativ (vill verkligen understryka hur fantastiskt det har känts!) så har jag glidit längre och längre från det liv med barnen jag är van vid. Så stor del av min identitet är nämligen kopplad till vårt vardagliga liv. Till hur vi är ihop. Till hur vi upptäcker naturen och utforskar världen. Att säga att allt det går att göra ihop som familj är att ljuga, för även om det livet också är ljuvligt – så är det något annat. Och JAG är visst också någon annan, när jag får sådär mycket tid till att fokusera på bara mig.

För några veckor sedan insåg jag därför att den bokidé jag haft och skrivit en hel del på de senaste månaderna inte kändes rätt för mig längre. Inte som i att den känns fel för alltid utan att just nu är det inte en sann bild av hur jag lever livet med barnen; för den här hösten har deras pappa steppat in och tagit en större bit av vardagspusslet. Jag insåg detta i samma stund som en annan idé pockade på min uppmärksamhet, en som kretsade kring något som vi i högsta grad fortfarande har som gemensam aktivitet; nämligen skapandet. Och tacksam över den tid jag har till mitt förfogande satte jag mig därför ner för att skriva ihop en minikurs på ämnet. Konsten i att uppmuntra kreativa och skapande barn heter den och kommer enligt plan att lanseras i slutet på januari 2022 oc