9 år av din dag – fast innan du fanns

Igår blev hon en vecka, vår Milla, men dagarna innan hon föddes hade jag någon slags besatthet kring att scrolla genom min telefons alla lagrade bilder. Jag sökte på varje enskild decemberdag och försökte glutta in genom ett svunnet fönster för att se vem jag var just då.

Självklart går det inte att fullt ut nå kärnan i vem jag var eller befann mig under åren som jag blickade tillbaka på. Men många av de personliga förändringarna tror jag ofta beror på yttre faktorer, såna som i efterhand faktiskt är lätta att peka ut, och det här är vad jag såg hände den 5:e december i mitt liv åren 2013-2021.

2013. Kanske borde den här dokumentationen ha fått en samlad recap för åren 2013-2015 eftersom det mesta i livet då såg ganska lika ut. 2013 var hur som helst året vi flyttade till Karlsborg vilket också gjorde den här vintern till vår första här.

På den tiden livnärde jag mig fortfarande som bloggare och var ”stor” på instagram genom ett separat konto som enbart innehöll naturbilder. Ska inte dra den historien igen, den kan ni nog vid det här laget (annars går det att läsa ikapp här) men mycket av tiden gick alltså ut på att vandra i naturen, upptäcka nya platser och att fota, fota, fota allt.

2014. Jag vet att jag tog den här bilden en eftermiddag när jag kämpat mig 6 km bort i snön på kryckor… Anledningen till hjälpmedlet var vår katt Leeloo som vält ner en kruka mitt i natten vilken jag trampade på en av skärvorna till. Vad som var anledningen till att jag tyckte att det kändes värt att streta ut till skjutfältet för att knäppa bilden ovan är högst oklart.

Men lite så känner jag om hela det där gångna livet. Missförstå mig inte, jag älskade verkligen hur mitt yrkesliv såg ut då med tanke på att jag fick ägna dagarna åt alla mina hobbies. Däremot kändes det ofta väldigt ensamt. Att flytta till Karlsborg är definitivt en av de största positiva förändringar som skett i mitt vuxna liv. Men att flytta till en ny ort och dessutom vara egenföretagare utan sammanhang knutet till platsen gjorde att jag inte fick någon naturlig ingång för att lära känna människor. Tycker den här bilden symboliserar lite av den ödsliga och ensamma känslan faktiskt.

2015. Även om jag trivdes bra ihop med Viktor som min främsta källa till social gemenskap så var det också alltid något som fattades i allt vi gjorde. Vi julade så mycket vi kunde och försökte pynta huset och skapa stämning men… för vem? Jag förstår att detta kanske låter nedvärderande mot de som av frivilliga eller ofrivilliga skäl är barnlösa. Som om deras liv är mindre värda för att det inte innehåller ett barn men det är inte så jag menar. Jag menar bara att det fanns en längtan hos mig att nå en ny dimension i allt jag skapade, upplevde och såg. Att ge mig ut för att återigen fotografera den dimmiga sjön bjöd ju fortfarande på en härlig naturupplevelse, men inte mer än så.

Men i december 2015 låg vårt första barn faktiskt och gottade sig i magen.

2016. Och året därpå fanns han! Han som gjorde mig till mamma. En mamma som inte alls förstod att det inte gick att leva (läs: blogga*) som tidigare när han nu fanns utan som istället körde på precis som vanligt. Och därför, såklart, brakade rakt in i den beryktade väggen. Det visste jag dock inte här utan det tog ett halvår till av ringande öron och konstant huvudvärk innan jag till sist (när jag dagligen önskade att en lastbil skulle köra över mig) sökte hjälp.

När jag tänker tillbaka inser jag att det aldrig handlade om att jag tyckte livet som nybliven mamma var speciellt tufft eller att jag hellre ville vara samma Sandra som tidigare. Det var bara det att jag på riktigt trodde att jag kunde göra allt.

* För kontext: jag la varje vecka upp 12 inlägg på bloggen varav två av dem var receptinlägg där jag själv tog fram recepten, lagade och fotade maten. Två av inläggen var även DIY-inlägg där jag såklart hade gjort projekten (allt från att bygga ett eget köksbord till att rita en egen tapet) och fotat alla bilderna. Det var alltså verkligen ett tidskrävande jobb.

2017. När Elton började förskolan hösten det här året var jag återställd så till den grad att jag kände mig som mig själv igen. Bloggen och instagram hade jag lagt på hyllan och valde istället att ta upp en del av min utbildning som jag saknade behörighet i. Under den här tiden utbildades även Viktor i jobbet och bodde därför borta på annan ort under veckorna. Genom hans fysiska frånvaro och att jag själv studerade hemifrån var jag återigen till viss del isolerad, men med skillnaden att mitt barn och de aktiviteter som fanns tillgängliga där öppnade upp för att knyta nya kontakter. Personer jag hade ett naturligt sammanhang till. Under sommaren som gått hade jag även börjat lära känna en tjej som jag idag betraktar som min absolut finaste vän.

Jag har i efterhand insett att jag, i mitt tidigare liv, alltid dragits till yngre tjejer som den storasyster jag är. Genom egen dålig självkänsla och självförtroende (som jag numera fått inse antagligen handlat om en otrygg anknytning) har jag bara vågat vila i relationer hos personer (som sagt ofta yngre än mig) med någon form av problematik eller osäkerhet. Då har jag kunnat vara den starka och stöttande, den som någon behöver. Men vad tröttsamt att behöva umgås med andra på de premisserna. Och ännu sorgligare att personerna jag ”tagit mig an” sällan har varit några jag verkligen klickat med. Istället har jag blivit en kameleont som följt med så länge jag orkat innan jag kilat vidare. Det låter ju inte som någon vidare härlig vän det heller… Så tacksam över att få bli äldre och klokare samt att inse att det aldrig är för sent att göra om.

2018. Och så fanns det en lillebror i huset! Trots alla förberedelser vi gjorde så fick vi alla en ganska tuff start ihop. Noah blev placerad i en von rosen-skena som höll honom fången i tre månader och minimerade all form av hud mot hud-kontakt för vår del. Om jag tyckte att det var lätt att bli förälder när jag blev det första gången så kändes detta faktiskt tuffare nu. Inte för att Noah på något sätt var krånglig eller oälskad utan för att jag kände mig hemsk som helt plötsligt skulle dela min kärlek och tid på två. Den känslan gick ju över så småningom men jag minns att den fanns och att den gav upphov till många tårar i början.

För Elton, som jag alltid haft minimalt med tid på förskolan pga den stress han upplevde när det blev för mycket, blev det nog den största omställningen. Mycket ljud och yttre stimuli hade som sagt tidigt visat sig vara triggers för utåtagerande beteende och på förskolan fanns vid det här laget redan en resurs inkopplad. Därför kändes det extra sorgligt att ha ”skapat” en lika ”jobbig” miljö även på hemmaplan.

Ändå minns jag inte den här tiden som något extremt. Det var ett fasligt vaktande, det var mycket med två blöjbarn (vilket vi skulle komma att ha två av åt gången typ jämt efter det också…) och jag minns att E tyckte att det var ganska kämpigt – emellanåt. För alla de där bilderna jag har när de gosar eller interagerar finns ju också och jag vet att de är sanningsenliga. Framför allt så hade barnens pappa avslutat sin ett år långa utbildning på annan ort och att han var hemma igen gjorde att vi kunde tackla allt ihop.

2019. För sen hux flux och vips så var det ju två ”stora” pojkar som kunde leka ihop? Minns att jag till den här bilden skrev något i stil med ”att kunna sitta i soffan och titta på när de underhåller sig själva är ALLT”. Och så känner jag fortfarande varje gång det sker. När övergången från behövande bebis (obs, förstår att mina barn kommer behöva mig lääänge och är väldigt fine med det) till att faktiskt interagera med ett syskon i en lek blir tydlig mitt framför ens ögon. Som jag njuter då!

Det här året bestämde vi oss för att fira jul själva, bara vi fyra, här hemma i Karlsborg. Tidigare år hade vi spenderat med farmor och farfar och kusinerna i Göteborg. Men det kändes bara så rimligt att inte kuska runt utan bara få jula på ett lagom sätt i det egna hemmet. Little did we know…

2020. För året därpå härjade ju covid så till den milda grad att vi fick stanna hemma vare sig vi ville eller inte. Vilket ändå kändes ganska rimligt med tanke på att vi under året blivit föräldrar ännu en gång. Övergången från två barn till tre gick så himla fint. En vän förklarade det ungefär såhär ”Det första barnet är ju alltid ens första barn, det som gör en till mamma. Det andra barnet blir naturligt det första barnets syskon. Men barn nummer tre är hela familjens.” och det var verkligen så jag kände det! En extra person för oss alla att älska och ta hand om.

Men vid den här tiden på året vet jag att jag återigen gick i terapi (vill alltid nämna Mindler som ett fantastiskt och prisvärt alternativ för alla som vill gå i terapi!) då mina stressrelaterade symtom hade börjat visa sig på nytt. Viktor hade mycket övningar på jobbet (vilket betyder flera dygn i sträck hemifrån) och det blev lite för mycket. Som tur var kände vi igen alla tecken och några samtalssessioner räckte för att komma på rätt köl.

2021. Helt plötsligt hade vi så stora (nåja) barn! En femåring, en treåring och en ettåring som det liksom gick att göra typ allt ihop med? Killarnas sjövilda härj har definitivt smittat av sig på deras lillasyster och ändå har hela hennes uppenbarelse varit annorlunda. Det har aldrig varit någon ”riva ner allt i sin väg”-fas där utan hittills har hon varit ett barn med mycket vilja men gott humör som gärna hängt på vad de andra två velat göra.

Under våren och sommaren det här året hade Viktor varit iväg och gjort utlandstjänst i fyra månader och så mycket hann hända under tiden. Och även om det var kämpigt emellanåt så var det en så fin sommar där barnen och jag blev ett så fint och sammansvetsat team. Älskade att få känna mig så kapabel och eftersom livet ensam med tre kändes genomförbart (och det därför blev ”semester” att bara vara med en eller två av dem sen när deras pappa var hemma igen) kändes det rimligt att våga addera en till (och kanske sista?) familjemedlem till vår tribe. Så blev det alltså inte utan två veckor efter att den här bilden togs fick jag veta att den lilla bönan inte hade klarat sig.

Istället för i sorg avslutade vi året genom att fira jul i Kläppen ihop med hela min familj från Helsingborg. 17 personer i en stuga där det skapades minnen för livet hos barnen. Och där samtliga kom hem med corona efter vår vecka ihop…

I år blir det återigen ett ensamt firande här hemma i Karlsborg. Dels för RS-viruset som härjar just nu men också för att vi i dagsläget inte får plats med hela familjen i vår bil. Vi ska väl lösa det så småningom och i stort funkar kollektivtrafiken bra men just i juldagarna känns det inte så lockande att lita på SJs tabeller.

Istället stannar vi hemma och njuter av vad vi har. En tvååring med ett språk som fullkomligt bubblar och som numera säger saker som ”jag vill ha oboy, vi har det hemma JU” och som i morse även kläckte ur sig ”pappa är dum. Hehehe bara SKOJA”. En fyraåring som blir frustrerad när vi inte förstår vad han menar och som teatraliskt säger ”asså Ååååh!!!” och klampar iväg men som är den gosigaste som finns och som ÄLSKAR att bli kittlad. En sexåring som gått en hel termin i förskoleklass, ständigt räknar mattetal i vardagen och ber om att ”få leka ostört” med kompisar innan han stänger dörren till sitt rum.

Och så du då, vår älskade Milla. Som kom prick nio år efter att den här berättelsen tog sin början. Den 5:e december efter ett år kantat av sjukdom och elände på så många håll lyste du upp hela vår himmel. Jag är så glad över att du är här och så nyfiken på att se vem du är och hur framtiden blir. Hur ska nio år av din födelsedag se ut med dig i världen? Jag vet inte men jag hoppas att jag, när jag blickar tillbaka på dem, känner samma glädje och tacksamhet som jag gör nu.

Välkommen hit, älskade lilla vän ❤