Farväl Rimforsa

Det kom ett sms från min syster. ”Vi är så ledsna här hemma. Hur känner ni?” stod det och jag fattade absolut ingenting så mitt enda svar tillbaka blev ”va?”. När jag snabbt fick tillbaka ett nytt meddelande med enbart ”mormor” som enda ord fick jag panik. Min första tanke var såklart att något hemskt hänt henne och trots det var det första jag gjorde att kolla Messenger, eftersom det är där vi brukar skriva till varandra. Jag har inte på några notiser där och missar därför ofta när jag har ett oläst meddelande men om det mest fasansfulla hade hänt vore det ju märkligt att få ett DM från ”andra sidan”. Hursomhelst, det tänkte jag inte på då och dessutom visade det sig vara helt rätt ställe för information. Det min syster utelämnade men som bar upphovet till deras nedstämda känslor fanns nämligen skrivet där. Svart på vitt. Min mormor berättade att hon skulle flytta.

Detta har jag nu vetat sen i januari men först idag är det dags. Idag lämnar hon, och alltså även jag, Godtemplargården efter 31 år. Jag har med andra ord minnen därifrån från i princip hela mitt liv. Mitt stora barndomsparadis. Otaliga är vännerna jag och mina systrar bjudit med dit på somrarna under vår uppväxt. Vi behövde nämligen få dela detta magiska med fler och de senaste åren har alla även haft turen att få viga in våra egna barn i allt det otroliga.

Jag har vetat om den här flytten i tre hela månader men inte kunnat skriva något om det tidigare. För varje gång jag tänker på det så börjar jag gråta, så även nu. Det spelar ingen roll att jag kände det på mig redan i höstas och då också tog farväl av alla våra favoritplatser och göromål. Det spelar ingen roll att jag förstår att jag för alltid har kvar mina minnen. Att min egen barndom redan är förbi och att min mormor därför kan bo varsomhelst utan att det påverkar vad jag upplevt. Även om jag vet, även om jag förstår så gör det mig så sorgsen. Tanken på att allt det är borta nu, att vi aldrig mer ska åka dit ja det gör att jag går sönder.

Så jag försöker trösta mig med att jag ska få ett nytt ställe att börja husvakta, en ny plats att få upptäcka och att min mormor ska få påbörja ett nytt kapitel. Men mest av allt tröstar jag mig med att jag redan har allt det där fina inom mig. Först skrev jag ner allt som hänt genom åren och som poppade upp i huvuden men raderade sen för vem bryr sig om saft i sirapsflaskor, den tröga lysknappen i skafferiet och lukten under köksbänken. Allt det är ju bara viktigt för mig. Och jag tänker på det varje gång Håkan sjunger ”det finns en plats, jag vet att ingen bryr sig om den – den e bara min” ♥️

Tack Rimforsa och farväl.