När jag bestämde mig för att starta eget företag – igen

Det finns en hel del saker jag uppskattar med mig själv och två av dem är att jag alltid har vågat drömma stort/klart (och alltid trott att allt är görbart) och att jag alltid tillåtit mig själv att ångra mig. Att inget är skrivet i sten, att vi människor är föränderliga varelser som måste få lov att växa och i det också ändra oss. Att starta eget företag IGEN är både och; en dröm om något större och en ny chans på en värld jag en gång snuddade vid – men på fel sätt och vid fel tillfälle. Men vi backar bandet och tar det från början.

Som jag nämnt tidigare så hade jag en blogg för flera år sedan som jag livnärde mig på att skriva. Det livet var… kanske det bästa jag någonsin upplevt. Missförstå mig inte, jag älskar mina barn och trivs väldigt bra i den vardag vi skapat oss men det där, att få vara sin egen och ENBART jobba med sina intressen var fantastiskt. Det var också slitsamt och ensamt på sina håll och ärligt talat så hade livet inte alls så mycket mening som det har nu för tiden. Men att ägna dagarna åt att skriva, fota, pyssla, göra utflykter (allt i min egen ensamhet <3 ) och att få ha det som jobb var underbart.

På den tiden, när jag inte hade försörjningsplikt för några barn, hade jag inte heller så stora krav på inkomstkälla utan kände att om jag fick ägna mig åt det jag älskade så kunde jag leva på en minimumlön. Det kändes rimligt då och jag står fortfarande för det resonemanget idag.

Så föddes vårt första barn och jag klarade inte av att förstå att mitt arbetsliv skulle förändras. Jag ville vara samma Sandra (eller ja, atilio, som var aliaset jag gick under då) som innan OCH nya mamma-Sandra – dvs jobba lika mycket och på samma sätt samtidigt som jag var med mitt barn hela dagarna . Efter nästan ett år av att stånga mig blodig mot väggen (minns så väl när jag fick ett väldigt fint och välmenande mail från Vanja som sa “hörru, jag har varit i den här sitsen, var rädd om dig” och jag avfärdade det ändå med att “det där gäller inte mig”) brakade jag till slut ihop. Det tog lång tid att återhämta mig och efter två år av studier och mammaledighet med vår andra son sökte jag jobb på vårt lokala Ica med motiveringen att jag aldrig mer ville ta med mig jobbet hem.

Ja, ni kan ju säkert resten för jag skriver om det ganska ofta. Hur jag förknippade all min kreativa kraft med den krasch jag hade upplevt och hur jag därför begravde allt driv inom mig och började avfärdade alla idéer som poppade upp. Med det mindsetet kändes allt som ett misslyckande på förväg och jag var säker på att jag varken hade kapacitet eller energi att ge mig in i något sånt på nytt. Den världen var med andra ord inte för mig längre, jag var en “vanlig” person nu.

Jag kan inte minnas vad det var som gjorde att jag började glänta på locket igen men jag vet att det var när vår minsting, Li, var alldeles nyfödd. Och det är väl inte så konstigt heller? Helt plötsligt befann jag mig utanför Icas väggar och med massa “ledig” tid att lyssna inåt var det precis det jag gjorde. Jag började läsa böcker som fick mig att tänka till och fundera, började utforska min kreativa kraft igen och började framför allt skriva på nytt. För vad jag än gör är det alltid hit jag återvänder. Oj, wow, jag började gråta när jag skrev det där sista. Drivkraften och längtan kring just skrivandet är så stor i mig just nu.

För sen jag började glänta på locket har jag inte slutat. Li är nu ett och ett halvt år och snart skiner innehållet i lådan helt fritt. Jag skalar av fler och fler onödiga lager för att nå min egen kärna och jag har aldrig varit så säker på vem jag är eller vad jag behöver göra. För under det här året, när jag ägnat så mycket tid till att läsa, tänka och känna har jag samlat på mig många viktiga insikter. De faller på plats undan för undan och istället för att sörja det jag gav upp och som aldrig blev är jag idag glad över att jag kommit hit.

För att lyckas på sociala medier säger de som vet något att du behöver nischa dig. Du behöver dels veta exakt vem du är och vad du säljer/erbjuder men också vilka din tänkta målgrupp är. Där emellan måste du utmärka dig så mycket att du alltid är det proffs dessa personer direkt tänker på när de tänker på ditt område. Kära nån, det låter ju skitsvårt eller hur? Fast… ifall jag lägger upp det jag brinner för (vilket ju också blir det jag kan) borde ju folk börja förknippa det med mig. Eller hur? Och om det ändå är hämtat direkt ur mitt vardagliga liv så borde det inte bli en extra arbetsbörda, utan något som sker per automatik och med glädje. Och om det nu ändå är min expertis så kanske, kanske det skulle kunna gå att tjäna pengar på det? Att hobbyn kan få börja dra in lite cash så att den lilla pucken av tid som läggs på denna hobby (som just nu enbart består av stunderna då barnen sover) kan få växa och bli större och större – så att jag till slut kan ägna mig åt det mitt hjärta talar om för mig?

Jag ska vara ärlig. Jag försöker inte bli stor i sociala medier. Den här bloggen är absolut inget annat än ett sätt för mig att få ur mig sånt jag tänker på och instagram är bara en ren fröjd för mig. Men det jag vill göra i mitt liv, nu och för resten av min framtid är att skriva. Jag vill kunna titulera mig författare och få ägna mig åt att skriva böcker. Jag förstår att det är svårt att göra det på heltid men det är inte heller det jag begär eller önskar. Jag tror nämligen aldrig att jag kan släppa Ica (eller annan liknande anställning) helt utan att min tillvaro blir för destruktivt. Jag tror att jag faktiskt måste gå till en fysisk arbetsplats och träffa riktiga människor för att inte bli den enstöring jag har latent inom mig. Men jag vill ge mig själv möjligheten att jobba mindre och mindre för andra för att kunna göra mer och mer av det jobb mitt hjärta sjunger för. Och för mig handlar den möjligheten inte ens om pengar (efter att ha gått runt på en riktigt crappy föräldrapenning, som nästan motsvarar existensminimum, inser jag att vi klarar oss på rätt lite) utan om att ge mig själv TID och möjligheten att våga TRO.

Jag nämner min kurs Konsten att uppmuntra kreativa och skapande barn varje vecka på instagram (den har bara funnits i tre veckor så det kanske inte är så konstigt) och även om jag vill att folk ska ta del av den (såklart, annars vore det konstigt att jag skrev den) så handlar det inte om att sälja den för att tjäna pengar. Ärligt talat så är jag ganska glad så länge jag inte säljer för mer än 30 000 kronor eftersom det innebär att jag måste börja betala moms och det arbetsmomentet är jag inte så värst sugen på. Utan den största anledningen till att jag skriver om min kurs är för att jag är stolt. Inte bara över innehållet utan också för att jag fick en idé, avsatte tid för att genomföra det, jobbade hårt och sen blev färdig. Ut kom en riktig produkt som JAG har gjort och som jag ÄLSKADE att göra. Tänk om det går att få ha ett yrkesliv som känns så?

Därför känns det inte läskigt att starta eget företag den här gången. För jag vet att jag har en fast anställning att gå tillbaka till och att jag kommer göra mer och mer av det jag brinner för tills det en dag upptar majoriteten av veckans dagar. Jag jobbar mig sakta men säkert ditåt. Det kommer komma idéer på vägen. Galna, små, rimliga och skrämmande. Jag kommer säkert ta upp dem och ventilera i mina kanaler (för så funkar jag) och bara någon ynka procent av dem ska bli verklighet. För jag är inte rädd för att ångra mig och tänka om. Och jag har alltid drömt stort – men också klart. Jag har alltid vetat vilken väg jag ska gå, jag har bara aldrig vågat lyssna. Nu gör jag det. Nu ser jag allt klart.

Konsten att uppmuntra kreativa och skapande barn – om att skriva en onlinekurs

Inlägget innehåller reklam för min onlinekurs

Så var helgen då min lanseringen av kursen Konsten att uppmuntra kreativa och skapande barn skedde över och jag känner mig så tom? Ni har säkert hört talas om begreppet post-project depression vilket innebär precis det som namnet skvallrar om, en känsla av tomhet och nedstämdhet efter att ett projekt avslutats eller lanserats.

Under de senaste månaderna har jag jobbat med/tänkt på kursen nästan dagligen vilket jag älskat! Det har varit så roligt att få hänge sig åt något så konkret med ett syfte att ta sig från start till mål. De senaste veckorna har adrenalinet dessutom verkligen flödat eftersom texten blev helt klar och mina testpersoners recensioner började trilla in – och de var så positiva!

Nu är den här diagnosen jag nyss nämnde inte en riktig depression och jag mår inte dåligt, men för att inte hamna där hade jag planerat en lite speciell helg åt mig själv. Det låter kanske som en fjuttig grej, att skriva en kurs på ämnet om kreativa barn men det har varit STORT för mig, både arbetsmässigt men också i hur stolt jag känner mig kring resultatet. Så jag bestämde mig för att ta in en natt på hotell här i vår lilla by för att ha tid att ägna mig åt alla frågor från deltagare och nyfikna, skriva det här inlägget, sova en hel natt, äta hotellfrukost och sen ha en heldag med loppis & fika tillsammans med min käraste vän (något som inte hänt på minst två år). Det kändes liksom viktigt att inte bara trycka på publicera-knappen och sen fortsätta med en vanlig dag utan jag ville ta tillfälle i akt att fira. Att göra det speciellt!

Nu blev fredagen inte alls som vanligt eftersom hela familjen, istället för fir, låg magsjuka. Men att ställa in planerna blev inte så ledsamt som jag trodde, vi är väl alla ganska vana vid att avboka och styra om tänkta planer nu för tiden va? Så istället satt jag här hemma och var nervös strax efter släppet eftersom det faktiskt var första gången tanken ”tänk om ingen köper den?” slog mig. Och den lilla minikrisen var så välbehövlig för det fick mig att inse en viktig grej.

Jag har alltid ägnat mig åt sånt jag varit nyfiken på och som känts rätt i hjärtat. Nästan inget har jag kunnat på förhand och väldigt mycket har i slutändan blivit väldigt bra. Undantaget här är nog när jag skulle försöka mig på att fota porträtt runt 2014-215 för DET var något som jag varken var bra på eller gillade, vilket också var anledningen till att jag slutade (alltså tack och lov för möjligheten att ändra sig om saker!). Men en stor skillnad mot då, när jag hade bloggen atilio (som någon annan nu startat med väldigt märkligt innehåll) som mitt levebröd, och nu är en ekonomisk trygghet. Då var jag i behov av att alla projekt jag gick in i inbringade en inkomst vilket också gjorde att en stor del av lanseringen av ett projekt blev förknippat med stress och press över att kränga. Och det är verkligen en grej som kan ta bort all glädje och stolthet, i alla fall hos mig.

Skillnaden nu är alltså att jag har en fast anställning med en lön vi klarar oss gott och väl på. Fördelen med att ha satsat på sina drömmar helt utan skyddsnät, varit föräldraledig med minsta SGI’n och även pluggat i flera år är att lönen inte behöver vara fet för att det ska kännas som mycket. Missförstå mig inte nu, jag har såklart skrivit kursen för att andra ska ta del av den och jag vill verkligen att den ska sälja bra men jag står inte och faller med den. Jag kommer säkert länka till den ibland när det känns relevant men mest tänker jag att den ska få puttra på och finnas tillgänglig till de som känner att de behöver en ny dos inspiration. Och det är SÅ skönt.

Som jag har nämnt tidigare så kom idén om kursen till mig efter att jag började läsa boken Lev Kreativt (Adlink via Metapic). Det var helt enkelt något jag kände att jag ville få ur mig innan jag började skriva på de andra projekt som upptar min hjärna och att skriva en kurs istället för en bok (även om textprocessen i mångt och mycket är densamma) kändes som ett bra första steg.


ATT SKRIVA EN ONLINEKURS

Jag vet att hela internet florerar av kurser av olika slag MEN jag tänker att det kanske finns fler av er där ute som känner som jag. Som har kunskap/intresse/idéer som ni vill förverkliga och att en kurs då hade varit ett fiffigt sätt även för er att få ner detta i. Därför kommer här en snabb guide i hur jag gjorde:

Från början var allt innehåll bara lösryckta tankar i mina morgonsidor men ganska snart började en struktur formas i ett dokument på datorn. Jag använder Google docs till allt jag skriver eftersom det ger mig tillgång till materialet från alla mina devices samtidigt som det är enkelt att skicka det till andra (som dessutom kan lägga in kommentarer vid korrläsning osv). Dessutom tycker jag att det är lätt att få en bra översikt av innehållet vilket gör det enkelt att navigera i texten under skrivandets gång.

När jag hade fått ihop lite textmaterial började jag kika runt efter olika kursportaler. Jag har köpt kurser av både Agnes / CashewKitchen som använder sig av Thinkific och Elenore / Aeldr som använder sig av Podia men efter en snabb reggning insåg jag att de inte var för mig. De är säkert finemang för andra men efter min utmattning har det blivit tydligt att det är minsta möjliga tröskel som gäller för att jag ska orka sätta mig in i hur något fungerar. När jag signade upp mig hos Teachery (adlink) kändes det varken krångligt eller stökigt utan ärligt talat busenkelt! Där fanns det nämligen färdiga mallar att bara klistra in mitt material i och ändå tillräckligt många valmöjligheter för att den skulle kännas som mig.

Till kursen skapade min vän Angelica en header med texten Konsten att uppmuntra kreativa och skapande barn men utöver det har allt material varit inklistrad text från mitt Google dokument och bilder jag tagit med telefonen. Alltså, otroligt liten insats för att det skulle bli en färdig produkt.

Det går med enkelhet även att lägga in videomaterial direkt i kursportalen men jag valde att enbart hålla min textbaserad. När jag började prata om det här pågående projektet på instagram kallade jag det hela tiden för en minikurs men efterhand som orden föll på plats insåg jag att det var lite mer än så. Nej, kursen är inte dyr och du får ingen utbildning efter att du är färdig med den. Men den är oerhört textrik och behandlar allt jag tänker på och funderar kring när det kommer till skapande med barn.

När varje kapitel sen var utformat och färdigskrivet valde jag att kontakta några jag vet också skapar mycket ihop med sina barn. De fick agera testläsare med syfte att se ifall det jag skrivit resonerade med dem. Om det verkade vettigt, om det väckte tankar hos dem och om de hade något att tillägga. Deras respons var som sagt överväldigande positiv och det kändes väldigt pirrigt att vara nära ett släpp.

Och ja, så fort gick det faktiskt från nykläckt idé till färdig produkt. I samband med skrivandet har jag kontinuerligt uppdaterat om processen på instagram, skapat ett mailutskick (jag använder Flodesk som inte kräver att du har någon hemsida/blogg och som har sjukt snygga mallar) och fixat ihop alla mina länkar via linktree. Men mer jobb än så har det alltså inte varit och om det är ett projekt som ditt hjärta sjunger av att få göra vill jag verkligen rekommendera dig att skriva en egen onlinekurs. Det är lätt, det är givande och det är förhoppningsvis lönsamt i längden!

Och nu är vi här då, kursen är ute och jag känner mig glad, lättad och tom. För det har funnits så mycket engagemang i det här projektet och nu har jag inte längre något givet att ägna all min lediga tid åt. Så jag strävar vidare. För i och med detta har fler och fler tankar om olika kreativa projekt fötts i mig. Ja men så är det väl, kreativitet föder kreativitet.

Och ett första steg i en kreativ riktning skulle ju kunna vara att ta del av Konsten att uppmuntra kreativa och skapande barn. Du köper den här och med koden skaparglädje får du 100 kronor i rabatt hela januari ut.