Intentioner & riktningar för 2022

Det har varit tyst här i nästan en månad trots att jag hade tankar på att kika in både inför jul och sen med någon slags summering av det gångna året. Det blev aldrig av för att jag, well, inte kände för det. Framför allt det här med nyårsbiten kände jag ett extra stort motstånd till. Ibland känns det bara för nära att gå tillbaka och granska de månader som gått och allt vad de inneburit. 2021 var ett märkligt men på det stora hela fint år för mig. Jag vet att jag låter flummig nu men framför allt så var det året då jag tog det största klivet mot mitt sanna och upphöjda jag.

Eller, egentligen så är det ju inte ett dugg flummigt utan helt logiskt att personlig utveckling (som ofta sker organiskt genom situationer vi utsätts för och saker vi upplever/lär oss) gör att vi kommer närmre en bättre version av oss själva. Ofta vet vi kanske inte ens om att det finns en bättre version av oss att vänta, för så ser naturen för förändring ut. Och kanske kan det vara något trösterikt att vila i när det känns som att livet prövar oss.

Ändå skrattar min man åt mig när vi närmar oss det nya året och jag börjar tänka på intentioner, affirmationer och ord som ska guida mig på vägen. Finns det något han kan förstå och greppa så är det konkreta mål/löften vilket är det jag själv är minst intresserad av att sätta. Så istället går han igång och härmar mig (kärleksfullt) och säger saker som “oooh, jag ska välja glädje som mitt ord för året och ooh, vad jag kommer bli lycklig då” men jokes on him – jag vet ju att det funkar. Inte som i ett magiskt trollslag eller något slags hokus pokus utan jag tror på den mentala kraften som väcks av att ha något som guidar en. Påminnelsen som det där valda ordet, intentionen eller affirmationen väcker i en är tillräcklig för att en förändring ska ske. Att intala sig att “jag duger som jag är” väcker nog oftare den känslan hos personen som har det som mantra än hos den som aldrig tänker i de banorna.

I år har jag inte bestämt något one little word utan har istället valt att äntra 2022 med förberedelse från två andra håll. Först ut blev min favoritläggning (som jag lärt mig av Agnes) med min tarotlek The Wild Unkown Spirit Animal Deck. Det funkar säkert att göra den med alla sorters lekar men jag har inte erfarenhet av någon annan.

Läggning hösten 2018

Hur som helst så gör jag läggningen för ett kvartal åt gången (men det går även att göra för ett helt eller ett halvt år, såklart) och så börjar jag med att be leken visa ett kort för varje specifik månad (och blandar leken mellan varje) för att sen be om ett kort som representerar hela perioden. När jag fått upp alla korten tackar jag leken för vad den visat mig (jepp, gör verkligen detta varje gång pga stod i boken och jag vågar inget annat) och börjar sen slå upp de olika betydelserna i den tillhörande guideboken. Efter att ha läst dem skriver jag en personlig sammanfattning i ett block eller dokument på telefonen så att de blir begripliga för mig och lättillgängliga att ta fram när de behövs.

Jag har gjort det här i flera år och älskar tanken på att ha något som guidar mig genom varje månad. En riktning som berättar för mig vad jag kan fokusera på eller som leder mig rätt när det behövs. Läggningen jag gjorde i höstas har jag återkommit till och läst om och om igen eftersom de korten kändes så himla klockrena.

I år valde jag även att hoppa på Louise Strömbergs nyårsceremoni. En workshop som, förutom ett guidat yogapass, innebar en lång reflekterande övning med syfte att göra avslut och sätta nya intentioner. Ena delen kretsade kring 2021, hur det känts och vad jag tar med mig/behövt kämpa med. Den andra delen (som såklart handlade om 2022) gav mig så mycket mer än jag trodde. För genom Louises guidning fick jag sätta ord på vad som är ett vackert liv för mig, vilka gränser jag behöver sätta upp för mig själv/mina relationer och vilka vanor jag vill ta med mig.

Jag har skrivit ett helt dokument med tankar som jag behåller för mig själv men lite förenklat så kom jag fram till att jag 2022 ska:

  • Känna det som är mitt (dvs, fundera på hur mycket jag gör för att jag tror att andra vill/tycker det, tar på mig/åt mig av andras känslor osv)
  • Skapa det som är kul (dvs försöka leka mer i mitt skapande)
  • Utmana det som känns läskigt
  • Leva det lilla livet
  • Välja glädjen

Den sista punkten är det jag kommer fram till hela tiden. Att i alla situationer jag kan försöka välja glädjen. Det finns så mycket prövningar i livet ändå, det är så lätt (för mig) att bli orolig, stressad och sur. Men om jag bär med mig att jag ska välja glädjen har jag alltid en riktning att ta språng mot. Om det betyder att jag kommer (eller ens vill) vara lycklig under hela det kommande året? Antagligen inte, men det är inte heller mitt mål. Men min önskan är seriöst att under detta liv få känna mig glad. Och allt börjar med mig.



Hur har du valt att approacha det nya året? Har du något mål, intention, ord eller önskan du vill dela med dig av? Vore så kul att få läsa!

En reality check kring måendet

Under hela hösten har jag svävat som på rosa moln rent kreativitetsmässigt. Efter att försiktigt ha trevat mig fram på sociala medier under några års tid valde jag att äntligen våga gå all in och faktiskt göra allt det som känns kul. Hehe det kanske låter som att det rör sig om uppdrag, collaborations eller sponsrade poster men i själva verket handlar det alltså bara om att tillåta mig själv att få finnas där och dela med mig av allt det jag vill.

För att vara övertydlig; jag har i flera år hållit tillbaka med rädslan över att bli bränd igen. Att springa för snabbt och för hårt och inte inse det förrän jag är en spillra av mitt forna jag. Att försämra måendet. Igen. För jag har varit illa däran två gånger redan och för bara ett år sedan beskrev jag ett mindre sammanbrott som ledde till två månader av kontinuerlig terapi för att hantera stressen. Jag är med andra ord fortfarande märkt och permanent skadad och vågar inte köra i full fart längre – för jag vet att det inte håller i längden.

Men under hösten har jag som sagt haft flyt. Jag har känt mig hemma i min kropp & min själ och liksom vetat åt vilket håll jag ska åt för att nå mitt högre syfte. Det jag har gjort har varit av glädje och intresse. Måendet har varit gott och det har helt enkelt känts både rätt och roligt på samma gång.

Och anledningen till att jag ens har kunnat göra det är för att Viktor varit ledig. För att han, på grund av sin fyra månader långa mission under sommaren kunde plocka ut sparad ledighet för resten av året.

Jag ska inte ljuga, det har varit UNDERBART att få ha honom hemma. Men det har också medfört att jag kopplat bort en bit av ansvaret för barnen. Superrimligt såklart, och bra för alla inblandade. Men också jobbigt – för mig. För samtidigt som jag får tid till att både jobba, plugga och vara kreativ (vill verkligen understryka hur fantastiskt det har känts!) så har jag glidit längre och längre från det liv med barnen jag är van vid. Så stor del av min identitet är nämligen kopplad till vårt vardagliga liv. Till hur vi är ihop. Till hur vi upptäcker naturen och utforskar världen. Att säga att allt det går att göra ihop som familj är att ljuga, för även om det livet också är ljuvligt – så är det något annat. Och JAG är visst också någon annan, när jag får sådär mycket tid till att fokusera på bara mig.

För några veckor sedan insåg jag därför att den bokidé jag haft och skrivit en hel del på de senaste månaderna inte kändes rätt för mig längre. Inte som i att den känns fel för alltid utan att just nu är det inte en sann bild av hur jag lever livet med barnen; för den här hösten har deras pappa steppat in och tagit en större bit av vardagspusslet. Jag insåg detta i samma stund som en annan idé pockade på min uppmärksamhet, en som kretsade kring något som vi i högsta grad fortfarande har som gemensam aktivitet; nämligen skapandet. Och tacksam över den tid jag har till mitt förfogande satte jag mig därför ner för att skriva ihop en minikurs på ämnet. Konsten i att uppmuntra kreativa och skapande barn heter den och kommer enligt plan att lanseras i slutet på januari 2022 och jag tror att det är vad som kommer avsluta de senaste månadernas kreativa möjligheter. Min man gav mig möjligheten att fritt ägna mig åt alla mina egna önskningar och jag tog den.

Jag tog emot tiden han erbjöd och kände att jag gled en liten bit längre bort från barnen. Inte kärleksmässigt eller anknytningsmässigt utan bara precis utanför ramarna för den rytm vi tillsammans skapat oss. Och så blev de sjuka. De fick feber och blev förkylda om vartannat och det gräts och det skreks så himla mycket mer än vanligt. Trots att jag var den som gick till jobbet, den som fick tid till att både skriva och gå hemifrån. så var det också jag som satt där med ringande öron och en önskan om att det skulle bli kväll snart. Ändå var det jag som kände att jag inte orkade mer, att mitt mående var på väg utför igen.

Några dagar efter de där första känningarna kring det dåliga måendet insjuknade även jag. Fick både öroninflammation, feber och en förkylning som satte sig på bihålorna (med tillhörande huvudvärk) på samma gång och med den orkeslösheten i min kropp insåg jag att jag kanske inte alls var utbränd ändå. Det var så många år sedan jag var sjuk sist, jag kanske bara hade glömt bort att det var såhär det kändes? Men önskan om att kvällen skulle komma snart nog bestod eftersom jag helt enkelt inte orkade delta i lekar eller samtalsämnen.

Så såg jag Maja Warodell dela en story om saker hon är peppad för i framtiden och när jag insåg att jag inte känner mig pepp inför något alls fick jag tänka om igen. Det kanske betyder att jag är i ganska skruttigt skick ändå? Jag scrollande vidare och såg Fanny skriva att det var KUL att vara förälder och kände mig inte ett dugg provocerad utan enbart pepp och tänkte, fast nej, det är nog bara influensan som talar ändå?

Så kom dagen då de två stora barnen var redo att gå till förskolan igen. De senaste månaderna har lämningarna varit ganska mycket av en struggle men den här morgonen fullkomligt dansade de in på förskolan. Mitt hjärta kändes så lätt av både den upplevelsen som av tanken på att livet kanske ska bli som vanligt nu igen, då vi alla får chans att vara våra bästa jag och faktiskt ha lite kul ihop. Då viskar en av pedagogerna “Ni vet väl om att vi har magsjuka här nu va?”.

Jag borde avsluta med det som en cliffhangern för i skrivande stund vet vi fortfarande inte om vi dragit hem någon sådan vidrig sjukdom. Men om jag avslutar inlägget där så missar jag att skriva hela poängen om hur underbart ljuvligt det var att få hämta hem våra barn igen efter första dagen på föris. Egentligen inte för att vi varit ifrån dem under de där timmar utan framför allt för att DE hade haft så kul och verkligen får så mycket utbyte av förskolan just nu.



Och då bestämde jag mig för att inte leva ett liv där jag upplever tiden utan dem som den skönaste eller mest värdefulla för mig. SJÄLVKLART kommer det komma stunder då det är apjobbigt att vara förälder, och självklart kommer jag önska att dagen ska ta slut mellan varven. Men jag vill inte HA ett liv som går ut på att längta efter jobb eller egentid. Jag vill att livet ihop med mina barn ska vara minst lika självuppfyllande och glädjande som den tiden som är bara min. Jag vet ju att det går och jag vet att det bara är upp till mig att fixa inställningen och förutsättningarna för att det ska ske.

Så, jag är så glad över att ha fått ett par månader att viga åt mig själv för att lista ut vad jag vill syssla med och göra. Men jag är så otroligt längtansfull efter den vardag som tar vid när Viktor börjar jobba igen efter årsskiftet. Jag kommer vara så trött, så trött när han kommer hem efter övningsveckor och dygn borta men det måendet vet jag hur jag ska tackla. Det här med att följa sina drömmar är jag lite sämre på. Det är så lätt att det blir för mycket av det goda. En lagom dos, där allt det roliga varvas med blöjbyten , syskonbråk och en treåring som petar in ordet bajs i alla sångtexter känns mycket mer passande för mig.

Min morgonrutin

Jag ser dem på instagram, personer vars morgonrutin ser helt magisk ut. Det är yoga och meditation, rökelse och oljor, det är långa hudvårdsrutiner och affirmationer som skrivs ner.

Det är fantastiskt, det är lugnt och det är allt annat än vad mina egna morgnar är. Eller var.

För som med allt annat så fungerar det sällan att copy pastea någon annans liv. Alla de där rutinerna såg så härliga ut i en reel men när jag började skriva upp dem i punktform för att inte glömma något insåg jag att det inte var för mig. Det där var någon annans val, inte mina. Så jag lät mina morgnar vara precis som förut, jag drack mitt kaffe och dagen var igång Det var allt.

Sen började jag läsa Lev Kreativt / The Artists Way (ADLINK) och rätt som det var hade jag själv halkat in på en morgonrutin som passade mig helt perfekt. Boken bygger bland annat på att man ska skriva så kallade morgonsidor varje morgon. Helt enkelt fylla tre sidor med allt det som upptar ens huvud just precis nu. Syftet är att komma vidare i sin kreativa process, att saker som finns dolt under ytan ska få komma fram för att bearbetas eller för att ge plats åt annat. Det är både en form av att skriva av sig allt det skaviga samtidigt som det får en att komma fram till allt det fina. Och för mig är det ett helt underbart sätt att få starta dagen på.

När jag skrev det här inlägget om vuxna rutiner nämnde jag ju att jag inte är en person som kan skriva dagbok. Att jag försökt om och om igen men att det börjar med att jag glömmer någon dag och sen har jag halkat efter så mycket att jag bara inte KAN ta upp det igen. Jag tror att anledningen till att jag misslyckats med det faktiskt är att jag alltid försökt skriva på kvällen. Då finns det nämligen så många hinder som gör att jag faller ur rutinen. Jag trött, prioriterar annat, somnar med barnen osv. Men att få börja en ny dag med att skriva ur sig allt det som ryms i huvudet (och kanske oroar eller stressar) är som terapi för själen. Det känner jag, efter att ha gjort det i en månad, att jag aldrig vill sluta med.

Men det är också en rutin jag kan få ihop tillsammans med barnen. Att yoga eller meditera kräver (för mig) en stund i stillhet och att stänga in sig i ett rum med tre knattar som bankar på andra sidan dörren är inte så värst zen. Jag tycker inte heller om tanken på att ha min mobil framme (vilket är stället jag tittar på yoga-videos) när barnen är med. Vi är alla olika där, men jag försöker verkligen att låta bli att ha framme telefonen när jag är med dem. Det finns så mycket jag skulle vilja scrolla under en dag om jag fick välja själv. Men det är inget som är något nödvändigt (snarare någon slags vuxen snuttefilt eftersom min impuls är att ta fram den varje ledig sekund) och därför anstränger jag mig för att ta fram den så lite som möjligt.

Men tillbaka till min morgonrutin. Syftet med en sådan är, för mig, att få börja dagen på bästa möjliga sätt. Jag har därför fått lägga lite tankekraft på att klura kring vad jag mår bäst av. I det arbetet kom jag fram till att jag verkligen är en morgonmänniska (usch vad jag mådde dåligt den perioden jag jobbade natt och kände bulldoft från bageriet när jag gick hem och la mig) som inte alls tycker att det är jobbigt att vårt ena barn vaknar vid fem varje morgon. Så istället för att försöka dela upp sovmorgnarna med min partner har jag valt att alltid vara den som tar morgnarna. Jag njuter så av att vi får vara uppe en stund innan alla andra familjemedlemmar vaknar och allt är full rulle igen.

För även om jag njuter av att få gå upp tidigt så vill jag gärna få en stund för mig själv sådär på morgonkvisten. Därför är vår rutin att vi smyger ner för trappan (ibland med Li men oftast utan), gör vår morgontoalett, dricker ett glas vatten och sätter på kaffet. Noah ber mig ofta att tända levande ljus i vardagsrummet på morgonen så det gör vi samtidigt som jag väljer ut några oljor till diffusern. När kaffet kokat färdigt får Noah en halvtimmes tv-tid och jag får lika lång stund på mig att skriva mina morgonsidor och dricka mitt kaffe. Är Li vaken med oss underhåller jag henne också under tiden och det är DET som känns så fint med att ha just morgonsidorna som rutin att landa i på morgonen.

För att sitta och skriva i ett block gör att jag kan titta upp och bekräfta det barn som söker kontakt när hen ber om det. Jag känner även att skrivandet är en syssla jag gärna ser mina barn ta efter, därför känns det inte fel eller jobbigt att göra det framför dem. Det är en stund som är bara min, men den är inte beroende av att allt sker i ett sammanhängande flöde. Den förlåter små avbrott och instick från händer som också vill prova.

En annan fördel med att sitta med penna och papper i knät är att barnen gärna vill vara med och skriva/rita. Dessa små alster är som skatter för mig i mitt block. Små minnesmärkningar från den morgonrutin som var min och vår under hösten och vintern 2021. Kanske kommer den förändras i takt med att livet kräver annat av oss. Men just nu räcker det fint såhär; att få vakna tidigt, ta en kopp kaffe och sen skriva ur sig allt som gnager eller uppfyller.

Hur ser din morgonrutin ut?

Att göra andras måsten till sina

Ibland får jag hemnetlänkar skickade till mig från vänner som vill tipsa om olika hus som är till salu i närheten av oss. I perioder klickar jag mig inte ens in på dem eftersom jag då är så nöjd med vårt nuvarande boende vilket gör att jag inte känner något behov av att någonsin flytta. Andra gånger grottar jag ner mig så pass i planlösningar och trädgårdar att jag känner mig genuint ledsen över att inte bo i just det huset. Men jag inser mer och mer att jag måste sluta med det här med att göra andras måsten till sina.

För här är vi; två föräldrar över 30, med varsin fast anställning och tre gemensamma barn – i en hyresrätt. Visserligen på 110 kvm fördelat på två våningar, med både dusch & badkar och egen tvättmaskin men ändå – en hyresrätt. Här, där vi bor, äger nämligen majoriteten av alla vi känner (i alla fall de med barn men även många utan) ett eget hus. Och har de inte ett nu så letar de efter ett. Det är liksom så det ”ska vara”.

Och jo, det finns en dröm i mig om det också. Helst av allt en liten gård på landet med många småhus och möjlighet till djur. Men eftersom min make bestämt sagt nej till den biten har min dröm krympt till bilden av att kunna släppa ut barnen i en egen trädgård. Åh, vad ljuvligt det skulle vara.

Så i början på sommaren kommer det där behovet av att ÄGA ett eget hem alltid över mig med extra stark frenesi. Men det är inte glädjen i att kanske köpa en egen bostad som driver mig då utan istället är det alltså genom ångest över att inte kunna ge barnen en fullgod och idyllisk uppväxt eftersom vi, som sagt, fortfarande bor i lägenhet.

När jag en dag i somras nämnde detta för min, alltid så kloka, svärmor suddade hon ut mina tvivel genom att påpeka allt det där jag redan vet. Att det är lätt att göra andras måsten till sina men att det där är mina tankar och inte alls mina barns. Att vi är ute så otroligt mycket att de får tillgång till allt det där fantastiska ändå. Att vi har vår kolonilott som erbjuder allt en egen trädgård skulle kunna göra. Att det finns en tid för att bo i hus också (om det nu är vad vi vill) för allt måste inte ske när barnen är små. Och att det finns otroligt många familjer i Sverige som bor i lägenhet och att det absolut inte har något med att kunna erbjuda en fin barndom eller inte.

Och det var en sån lättnad. För helt plötsligt insåg jag att det fanns så många fler punkter som talade mot att köpa hus än vad som talade för. Jag vet nämligen exakt vad ett husköp kan innebära eftersom jag faktiskt varit husägare till en stor villa en gång i tiden. Så den där sägningen om att “det är så himla skönt att bara kunna ringa hyresvärden när något behöver fixas” som jag alltid drar till med när ämnet förs på tal är något jag i allra högsta grad faktiskt känner.

För hur mycket jag än går igång på att ha ett hem som är vårt alldeles egna så inser jag att det kommer ett väldigt stort ansvar med det. Både ekonomiskt men också i form av tid och kunskap – och vi känner oss helt enkelt inte redo att ta det klivet just nu. För om det är en sak jag lärt mig av livet så är det att om det känns motigt, trögt eller skavigt så är det onödigt att pusha. Då är tiden helt enkelt inte mogen.

I söndags var vi faktiskt och kikade på ett litet hus som kändes som ett rimligt objekt i tanken. Väl på plats ville vår äldsta son flytta in på studs och jag, som är den impulsive av oss vuxna, hade nog kunnat skriva på ett kontrakt direkt om det erbjöds ett. För jag fick feeling. Men som vanligt så fick Viktor mig att tänka ett varv till och det var då det slog mig. Vi trivs båda två i vår lägenhet (det gör våra barn med för den delen) och känner inget behov av att flytta till större. Så varför letar vi ens? Varför låter vi inte bara det beslutet komma naturligt den dag vi inte längre har rum som räcker till oss alla. I dagsläget har vi föräldrar alltså inte samma dröm om hur vi ska bo, men vi är båda nöjda där vi är nu och kanske, kanske kommer vi växa in i varandras planer i framtiden.

Men det gav mig också en insikt. Jag kan faktiskt förverkliga mina egna drömmar själv också, För det enda jag vill är att bo så att jag kan kliva rakt ut i naturen. Men det behöver inte vara på heltid. Mitt mål är därför att inom några år köpa ett litet torp till mig själv. Ett som jag kan åka till och skriva i/jobba från i perioder. Ett dit vi kan åka med barnen för att komma bort ibland. Ett där familjemedlemmar på besök kan sova över om de vill. Ett ställe där jag kan fixa lite pö om pö, när jag känner för det.

När jag insåg det här började min själ sjunga. Tänk att det är möjligt, att jag skulle kunna få ha det så. Jag som alltid har gått min egen väg, hur kunde jag tappa bort mig och gå i fällan kring att göra andras måsten till sina? Jag behöver inte bo i en villa. Jag behöver få vara fri, och just nu kan jag vara det precis här.

Mitt sista inlägg om julklappar till barn

Ledsen om rubriken låter arg och hotfull, det är såklart inte min mening att börja inlägget på det viset. Men faktum är att jag skrivit ett inlägg om just julklappar till barn varje år ända sedan Elton föddes för fem år sedan och ja, jag börjar bli lite trött på dem. Den vise skulle ju kunna hävda att det bara är att sluta skriva (vilket ju är helt sant, såklart) men det verkar som att det är lite av en hjärtefråga för mig och därför ger jag mig på det en sista gång.

För vet ni att ofta när jag ska skriva jul på engelska så råkar jag skriva giftmas istället för christmas. Min hjärna blandar liksom ihop lite av konceptet med själva högtiden och hittar på ett ord som ja, inte är så långt ifrån sanningen ändå. Eller, jag vet ju inte hur ni har det hemma hos er men om vi talar globalt, generellt så känns det absolut som att mycket fokus ligger på just gifts under den stundande högtiden.

Ni som “känner” mig tror jag vid det här laget vet att jag aldrig är ute efter att moralisera eller komma med pekpinnar för hur någon ska leva sitt liv. Om det finns något jag faktiskt tror på så är det tvärt om, att gå sin egen väg och göra det som funkar för var och en, vilket såklart även gäller dagens ämne kring julklappar till barn. Men för transparens (och kanske lite inspiration?) kan jag berätta hur vi har tänkt och resonerat i vår familj kring just den biten.

Vilka köper vi julklappar till?

Viktor och jag har aldrig varit duktiga på att ge vare sig varandra eller andra presenter vid födelsedagar eller dylikt. Vi känner ärligt talat att den som är vuxen ofta (inte alltid såklart och det har jag FULL förstelse för mvh har levt på existensminimum som vuxen) tjänar sina egna pengar och därför kan köpa eller spara till det den själv vill ha. Vi är i dagsläget med och uppvaktar familjemedlemmar som fyller jämnt eller om vi är med på ett barns kalas (våra barn har i skrivande stund 13 kusiner så det känns orimligt att skicka saker land och rike runt bara för att) men känner att den finaste presenten är den spontana. Vi är med andra ord inte främmande för att ge bort saker som känns passande för en tänkt mottagare men att göra det en given dag BARA FÖR ATT känns så… onödigt? De enda vi faktiskt köper julklappar till är med andra ord våra egna barn men det gör inte valet av julklappar lättare…

Vår syn på leksaker

I det här inlägget skriver jag ganska ingående om vår syn på leksaker här hemma men för den som vill ha en kort brief: vi har ganska många i antal men de är i begränsade kategorier och noga utvalda. Från början av oss föräldrar då vi satsade på att köpa (och med tiden utöka) begagnade samlingar av duplo, brio-järnväg, playmobil och lego. Men numera även av barnen själva då de ibland önskar sig nya set av det vi har eller som Elton, som i somras blev helt golvad av miniatyrjärnvägen på Tågmuseet i Ängelholm. Efter det plöjde han allt han kunde hitta om just modelljärnvägar och önskade sig inget hellre än en egen bana.

Ett litet instick om barn och pengar

Har ni någon gång hört talas om modelltågen Märklin har det kanske varit i samband med att en äldre herre har det hemma i sin källare (okej lite generaliserande här men de är definitivt överrepresenterade i gruppen av entusiaster) och anledningen till att medelåldern är så väldigt hög är för att dessa tåg kostar skjortan. Alltså SKJORTAN! Nu fick vi visserligen tag på ett litet nybörjarkit till en skälig summa av 300 kronor av en man i vår kommun men det kändes ändå viktigt att i samband med detta nya intresse förklara för Elton (som ju ändå är fem och ett halvt nu) värdet av pengar och var de kommer ifrån. Vi försöker synliggöra detta i vårt vardagliga liv också, såklart, och tidigare har barnen fått sälja av gamla och oanvända leksaker om de velat köpa något nytt lego eller liknande men det här var alltså “leksaker” som kostade så astronomiskt mycket (ja men ett lok på tradera kan lätt gå för minst 4000) att vi behövde ge ett nytt perspektiv på konceptet pengar.

Med äldre och influerande kusiner visste han att det gick att sälja jultidningar för att, som barn, tjäna egna pengar. Så de senaste månaderna har han knatat hem till de vi känner i området och lämnat fram sin lilla katalog, sagt “hej, jag säljer jultidningar – vill du titta?” och faktiskt kunnat köpa några nya tågvagnar på tradera för en tredjedel av sina intjänade slantar. Resten sparar han tills han vet vad han vill göra med dem. Min stora fina kille, känner mig så himla stolt över att han bara embracear och går all in i sina intressen och att han kämpat så för att kunna underhålla det.

Ja, nu var det ju inte mammaskryt eller en eventuell sur kommentar över att vi låter vårt barn sälja jultidningar (för jag är ändå lite rädd för att det ska komma?) jag skulle skriva om.. Åter till det här med julklappar till barn. För visst är det väl ändå något alla grubblar på varje år? Eller det gäller väl såklart bara till en viss ålder för sen antar jag att önskningarna blir mer specifika och att det är just DEN uppskrivna grejen som gäller eller inget. I vår familj har vi i år ett barn som inte förstår jul alls (1 år), ett barn som vet lite men inte skulle reflektera om han bara fick ett enda paket (3 år) och sen en som ja, tycker att det ska bli helt MAGISKT att tomten ska komma men inte riktigt vet vad han ska önska sig utan mer att det ska bli *drömmigt* (5 år).

Meningen med julklappar

Och ja, det känns svårt. För även om vi inte brukar uppvakta varandra med speciellt mycket presenter så vill vi ändå ge våra egna barn något på både födelsedagar och julafton. Kruxet är bara att vi inte vill att de ska få “skit”. För återigen; VARFÖR ska de få saker? Alltså, vad är målet med sakerna de får på julafton?

För mig är svaret på den frågan att de ska få något som kan underhålla eller utveckla dem under en lång period. De leksaker de har hemma nu engagerar ofta barnen i lek i flera veckor eller månader innan vi roterar ut dem och byter till något annat ett tag. Samtidigt fyller till exempel ett spel samma funktion trots att det kanske bara tas fram någon gång per år men kan engagera barnen under en tidsperiod om tio år. Jag är alltså inte intresserad av att köpa senaste leksaken från Paw Patrol trots att Noah just nu vill titta på det prick varje dag. Han leker nämligen att han är Ryder och att jag är någon av hundarna (oftast Marshall och så är Li Rubble) redan som det är. Det känns inte hållbart eller speciellt utvecklande att slå in en leksak av den modellen bara för att han ska ha något att öppna. Och återigen, här känner alla olika och vi HAR faktiskt både Rubble och Marshall som små leksakshundar hemma eftersom barnen har lånat dem av en kompis så det är inte ens så att jag är emot plast eller småfigurer som koncept. Utan jag ser helt enkelt aldrig dem plocka upp de där små hundarna och leka med dem. Utan det som verkar främja mina barns lek är öppna leksaker som låter deras fantasi flöda fritt och ger upphov till olika rollekar.

“Men mitt barn ÄLSKAR fordon över allt annat” kanske du tänker nu? Men go fot it om det är vad som funkar för er och vad du vill ge! Dessutom fullkomligt kryllar andrahandsmarknaden av fordon.

Handla begagnat, lokalt & av småföretagare

För om det första jag tänker är att de ska kunna roas länge av sina klappar så är det andra att de i största mån ska inhandlas begagnat. Det tar lite extra tid, det ska erkännas, och det är också därför jag skriver detta redan i början på november; jag är nämligen redan nu i full gång att söka efter sånt jag tror kan passa våra barn. Köps sakerna mot förmodan inte begagnat försöker jag gynna vår lokala bok & leksakshandel här i Karlsborg ELLER beställa på nätet från småföretagare (främst när det gäller handgjorda saker). För mig känns det här jätteviktigt när jag ger mig in i konsumtionskarusellen som julen ju ofta faktiskt är. Hur tänker ni där?

Tips på ställen att handla begagnat från om du inte vill/kan gå i fysiska second hand-butiker: sellpy, blocket, secondhand.se, tradera & facebook marketplace (eller sök efter köp & sälj + din ort).

Förra året skrev Rebecka ett instagraminlägg om just julklappar och i det kommentarsfältet kryllar det av bra förslag på vad man kan ge barn i sin närhet. Jag tänkte att jag också skulle dela med mig av vad vi gett våra barn + tänker ge dem i år även om jag absolut inte är något facit. Jag vill verkligen understryka det, jag slkår in klappar som jag hoppas att mina barn ska använda och uppskatta men jag vet ju inte alls hur det kommer bli. Men genom att reflektera kring tanken bakom dem tror jag att vi kommer något på spåret. Men för den som inte vill ha hemmet fullt av onödiga prylar kommer här först ett litet råd:

Tala om hur ni känner även om det blir dålig stämning. Berätta för nära och kära att ni inte vill byta julklappar längre. Säg till de som ger “fel” sorts saker (ja, jag vet det låter så otacksamt men samtidigt så nej det ÄR det inte) att ni har en tydlig lista på vad ni önskar er till barnen i år. Berätta helt enkelt hur ni känner så att julefriden kan få nå in i den lilla vrån också.

Julklappar vi gett och ska ge i år

Vi har inte bestämt något visst antal julklappar eller en viss summa att köpa för utan detta varierar lite från år till år. Men vårt upplägg brukar se ut såhär:

Morgonen: På morgonen får barnen varsin bok i julstrumpan med innehåll valt efter deras intresse. Dels för att jag gärna ger dem böcker men också för att de ska ha något att göra om väntan på tomten blir för lång. I år har jag redan lyckats hitta en faktabok om tåg med flikar till Elton som jag vet att han kommer älska!

Till vår ettåring: Fram tills att våra barn fyllt 2 har de bara fått varsitt paket på både födelsedagar och tidigare julaftnar. Allt annat har liksom känts överflödigt i en ålder där det verkar vara världens lyx att få riva runt i en kökslåda. Eltons första julklapp ser ni på bilden här ovanför. Noah fick ett bebispiano jag lyckats loppa och Li en gammal kulram. I år tänkte jag faktiskt att hon skulle få tre eller fyra så kallade sensory bottles. Busenkelt att göra själv (för visst vet ni väl att en hemmagjord present inte är mindre värd än en köpt?) och något jag tror at hon kommer uppskatta.

I övrigt skulle jag säga att bollar, klossar och stapeltorn ofta går hem hos det lilla barnet. Eller en liten väska fylld med sensoriska saker att plocka i och ur. Vi har en loppisfyndad liten bondgård med de vanligaste bondgårdsdjuren som hon fullkomligt älskar just nu. Vi övar på hur de låter och hon plockar in och ur dem ur ladan i oändlighet.

Sen brukar vi göra som så att killarna får en lite större eller dyrare gemensam present, något de önskat sig var för sig, en klapp som kan underhålla dem i juldagarna och något som ger uphov till en naturvistelse.


Gemensamt: Tidigare år har de fått en större samling begagnat playmobil och förra året fick de en wobbel board ihop. I år tänker jag att den här julklappen ska bli en gymnastikmatta (från ikea men fyndad på marketplace) och romerska ringar att hänga i taket.

Var för sig: Elton fick lego förra året och det blir samma för honom i år. Jag vet att jag tjatar om att köpa begagnat men har ni sett utbudet av just lego på blocket och tradera? Kompletta set för en bråkdel av vad de kostar i butik. Noah fick förra året en duplobrandbil men även om han gillar att leka med fysiska saker så älskar han framför allt rollekar och att klä ut sig. Så i år tänker jag fixa en korg med utklädningsgrejer åt honom. Random rekvisita som kan bli vad som helst i en barnlek. Och så ska han få sin älskade poliströja i sin nuvarande storlek.

Sysselsättningspaketet: Tidigare år har vi gett spel och förra året fick de ett kit där de lärde sig göra egna badbomber. Nu när vi lärt oss det gör vi alltid våra egna badbomber så det hade funkat lika fint att blanda ihop ett eget färdigt kit. Alla ingredienser för att själv göra egna hittar du här. I år önskar sig Elton ett kit för att göra egna studsbollar men jag måste kolla upp hur miljövänligt det faktiskt är innan vi köper ett känner jag.

Naturpaketet: Tidigare år har barnen fått termos och kikare (sen fick Elton en täljkniv för nybörjare, scouterna har en variant utan spets, och magnetfiske i födelsedagspresent) och förra året fick de varsin byggsats av en fågelholk som vi snickrade ihop, målade och hängde upp. I år ska de få armbågsskydd och knäskydd som de önskat sig för att kunna cykla en hinderbana ute i skogen.

Fler tips:
Här kommer lite fler tips på saker att ge som inte behöver kosta skjortan

Böcker (kan inte skriva ett sånt här inlägg utan att tipsa om det flera gånger).

Spel (Vildkatten är ett fenomenalt exempel här men vi älskar också labyrinten, mix max och jakten på den försvunna diamanten).

Upplevelser (kanske passar de lite äldre barnen mer men alltid mysigt att göra något ihop).

Pyssel (nu är jag väldigt pysslig själv och har ganska mycket material hemma redan men annars är detta ju en fenomenal grej, kanske att ge som ett färdigt kit där ni gör något projekt ihop?).

Byggleksaker (älskar lego, plus plus och magnatiles men tycker också att riktiga verktyg och ett gäng brädor är underskattat).

Leksaksmat (att göra egen leksaksmat av trolldeg, virkning eller gamla tomma förpackningar är både enkelt och uppskattat av många).

Egen bakbok (ta fram några favoritrecept och rita upp era ingredienser och de måttenheter ni har hemma så att barnen själva kan lära sig baka något enkelt).

Doktorsväska (finns superfina att köpa men är lika enkelt att sy en tygväska av ett örngott och fylla det med grejer från apoteket).

Hemligheter (en pryllåda att samla skatter i, ett kassaksåp eller en dagbok kanske?).

Puh, det vad nog det! Nu är det er tur, vad har ni för tips på klappar?

Lev Kreativt; första veckan

Hej. Det är inte ofta jag börjar ett blogginlägg såhär, med ett hej. Klockan är 00.25 en fredagkväll och för er är det kanske ingen konstig tid att vara vaken på men jag är faktiskt aldrig uppe såhär sent. Idag är jag det för att jag (som vanligt numera) somnade med barnen vid 19 och vaknade för att jag behövde kissa och då kände mig ganska pigg. Därför tänkte jag kika in här och skriva några rader om boken Lev kreativt (ADLINK) som jag läser och arbetar med just nu.

Kanske har du hört talas om boken förr genom originaltiteln The Artist’s Way eller så är du, precis som jag, helt ny inför boken. Den har en undertitel som lyder ”hur du utvecklar ditt skapande jag i tolv steg” och när jag snubblade över den i en digital bokaffär kändes den så himla given för mig.

Jag tror att många som följer mig i sociala medier ser mig som en kreativ person. Så ser jag mig själv också. Men de senaste åren har det blivit tydligt för mig att jag lider av en enorm kreativ blockering. Inte så att jag har svårt att få idéer till handling (för det är jag ganska bra på) eller att avsluta det jag redan påbörjat (för det gör jag nästan jämt) utan snarare på det planet att min fantasi och förmåga att tänka utanför boxen är gömd alldeles för långt inom mig.

Hösten och vintern är naturligt en tid på året då jag börjar blicka inåt allt mer. Jag skriver ofta om det, hur jag nu börjar återgå till små ceremoniella eller spirituella handlingar som grundar mig och gör mig mer medvetande och närvarande. Kanske för att våren och sommaren känns så tydligt i mig på ett annat sätt. Då är jag ett med naturen och den i sig gör att jag tänker och känner på ett annorlunda sa sätt. Framför allt mår jag väldigt bra inombords av att få vara en del av det pågående kretsloppet på det sättet. Nu, under årets mer mörka månader, sätter jag mitt hopp till små meningsfulla stunder som skänker mig en känsla av närhet och mening. Det kan vara något så simpelt som att tända ett ljus, koka en kopp te eller sjunka ner i ett varmt bad. Ni känner säkert igen det från er egen vardag, de där små stunderna som gör alltet.

Den är perioden på året är också en tid då jag hellre läser faktaböcker om kropp och själ än skönlitterära romaner. Jag har med andra ord mer tid att ta hand om mitt inre när mitt yttre är mer stilla än på sommaren. Det är också nu jag märker att jag behöver det, och med tanke på just det; att jag är mer stilla och mer bunden till att trivas i min egen kropp, i vårt eget bo är det kanske inte så konstigt att mitt mående ofta dippar när hösten blir mörk utanför fönstret. Det är okej för mig att känna så, att jag inte mår helt hundra, för jag lägger ingen prestige i att alltid vara på topp. Det är lika förlösande för mig att förstå var det skaver och försöka lära mig mer om det som att vara linjärt välmående.

Och det är den där felsökningen jag brfinn r mig i just nu. För när jag skrev det här inlägget var jag redan något på spåren. Jag hade börjat ana att det finns en högre potential i mig som jag själv är med och blockerar. Åh, jag förstår att jag tappar flera av er bara genom att prata om spiritualitet (som jag snabbt nämnde tidigare) eller såna här ”flummiga” saker men faktum är att jag tror att vi är många som är kapabla till bra mycket mer än vad vi själva tror, och att vår inre kritiker ofta skjuter ner möjligheten för just den biten att resa sig.

Så. När jag hittade boken Lev Kreativt kände jag direkt att den talade till mig. Dels kändes det roligt att under tolv veckor få chansen att lösa kreativa uppgifter (blandat med tänkvärd text) samtidigt som mitt mål var att nysta upp den här grejen inom mig. Jag är nu precis i början av processen och har bara precis gjort den första veckan (ihop med två veckor av morgonsidor – de hjälper mig verkligen så mycket att komma framåt i tankearbetet!) och jag tänkte lite kort (säger jag efter att ha skrivit en halv novell redan…) dela vad jag kommit fram till.

För det här med att jag är en kreativ person stämmer ju i högsta grad. Men jag upplever att omvärlden alltid har en högre tro på vad jag klarar av än vad jag själv har. Jag avskyr när andra ber mig ta bilder på dem (eller att pyssla, pynta, hacka grönsaker – whatever) och vill gång på gång ursäkta mig. Är vi bortbjudna håller jag mig oftast undan köket och frågar jag ”ska jag hjälpa till med något?” ber jag en stilla bön om att svaret ska bli nej. Inte för att jag är lat eller vill slippa undan utan för att jag är så osäker att det blir jobbigt.

I alla dessa år har jag skyllt det här bristande självförtroendet på min mamma (vill bara säga att jag ringde min mamma och berättade allt detta i veckan så jag hänger inte ut henne som någon hemsking om ni nu trodde det) som, i min ungdom, ofta bad oss barn hjälpa till men sen alltid (okej ofta) hade synpunkter på hur det genomfördes. När jag tog upp detta med min man Viktor sa han att han faktiskt kände igen sig i beteendet och genom lite rannsakan insåg jag att jag nog gör så rätt mycket med honom med också. Kanske även med barnen, men där försöker jag vakta min tunga lite mer eftersom jag ju vet hur det kan påverka och sätta spår. Så lektion ett i Lev Kreativt blev för mig något utöver det direkt kreativa. Nämligen att försöka synliggöra mina egna mönster av kontrollbehov och försöka släppa viljan av att ha det på mitt sätt (som om det är det enda rätta sättet – suck, blir så trött på mig själv).

Efter ännu en tids funderande insåg jag att min mamma, när dessa ”spår” alltså skulle ha satts i mig, var ungefär 27 år gammal. Med andra ord typ ett barn. Okej, inte riktigt men ni fattar. Jag baserar hela min upplevelse av hur min mamma varit som uppfostrande mor på de åren jag bodde hemma (obvi) men när jag flyttade hemifrån var hon faktiskt bara 36 år. Alltså tre år äldre än vad jag är nu. What! Jag menar, jag känner mig inte färdig med mig själv som person på långa vägar än och jag tänker ju att det fortfarande finns tid för allt det jag har att deala med. Att mina barn kommer förlåta den sämsta versionen av mig för att det dels finns bättre sidor men också för att jag hela tiden strävar efter att nå dem. Och kanske behöver jag göra det med min egen mamma också. Kanske är det inte rimligt att se henne i skenet av en 30-åring såhär 25 år senare? Hon behöver ingen förlåtelse men i brist på andra ord känner jag just så, jag har förlåtit allt det som jag burit på och av ilska känt att hon ”gjort” mot mig. Jag låter det gå och väljer att istället möta henne som 51-åring och se hur himla härlig hon är nu.

En av den första veckans uppgifter (det finns ett gäng olika, du väljer ungefär hälften att göra) i Lev Kreativt har varit att lista tre personer ur sitt eget kritiker-galleri. Alltså personer från ens förflutna som alla varit med och begränsat, hånat eller bara skjutit ner dig som person eller dina alster. Några som gjort att din kreativa förmåga hämmats eller känts fel på något sätt. Till och med smågrejer, som en blick från en klasskamrat i högstadiet eller ett syskon som skriker ”haha vad ful!” skulle ut och jag tänkte att det skulle bli skönt att få ner dem på papper.

Jag försöker att verkligen göra uppgifterna ordentligt, för som ni kanske märker så är det här något jag vill jobba med. Jag VILL ha en mer direkt kontakt till mina kreativa förmågor och jag vill framför allt tro på att jag kan göra allt det jag vill. För jag vill, jag vill, jag vill. Ja, jag vill skapa – av hela mitt hjärta. Men efter en vecka med pennan i handen insåg jag att jag inte skrivit ner något namn alls. Varje gång jag försökte dra mig till minnes ett klassrum (jag gick bild & form på gymnasiet innan jag gick under av pressen och flyttade ut på landet för att gå en naturbruksskola med inrikting hund <3 ) eller en konstsal var det inte lärares eller andra elevers ord jag spelade upp i mitt inre. Tvärtom var det ofta de som försökte peppa mig till att tro på mig själv. För ja, den enda kritikern jag kunde höra var såklart mig själv. Och det gjorde mig glad, för det är ju den enda personen jag själv kan påverka.

Med andra ord känner jag redan efter en vecka av att följa Lev Kreativt (ADLINK) att det här är precis vad jag ska ägna mig åt just nu. Inte för att en liten rackarns bok fungerar som någon magisk biljett till ett konstnärligt yrke utan för att jag behöver förstå vilka mekanismer som gör att det låser sig. Varför jag inte kan rita en teckning åt mitt barn utan att känna att fantasin och förmågan att se föremål framför mig flyger ut genom fönstret.

Och på tal om yrken så var en annan uppgift att lista fem yrken du (i en annan verklighet = tänk inte att det ska vara rimligt utefter fysiska, ekonomiska eller akademiska förutsättningar) hade velat ha istället för det du gör nu. Mina blir: bonde, författare, småskollärare (alltså inte lärare i dagens skola, tyvärr), keramiker och (inte ett yrke men…) nunna.

Vad hade du valt?

Förbereda barn – bra eller dåligt?

”Kom gärna och hälsa på, men säg inget till barnen innan, tack!”. En text om att förbereda barn och att det kanske inte alltid är det bästa.

I det här inlägget (där jag berättade om vår väg fram till en eventuell diagnos för vårt ena barns räkning) skrev jag att jag skulle följa upp med ett inlägg om olika anpassningar vi gjort. Well, det har visat sig vara ett ämne som jag har oerhört svårt att skriva om. Dels för att det är ett så stort ämne (hela vårt liv och vardag är på riktigt en enda anpassning) men också för att barnet i fråga utvecklas hela tiden och möter nya svårigheter samtidigt som han växer ifrån det som varit jobbigt förut – vilket gör att anpassningarna naturligt skiftar i omfattning. Men framför allt så är det så tydligt att det är en annan person jag skriver om, någon som inte gett sitt samtycke till att jag ska dela med mig av hela hans personlighet eller vad han kämpar med. Så jag väljer att skriva det jag tänker kan hjälpa andra i samma situation utan att det blir alldeles för personliga eller kränkande. Hoppas verkligen att ni (och även han sen i framtiden) har överseende med det.

För att återkoppla till det citat som det här inlägget inleds med så har jag det senaste året reflekterat mycket över en grej som undan för undan fallit på plats i vårt medvetande. Det handlar om att förbereda barn.

Kanske har du hört eller själv fått erfara att förbereda barn kan vara smart för att de ska kunna greppa och hantera övergångar och förändringar? Detta skulle jag ändå vilja säga egentligen gäller alla barn men med tanke på att rådet ofta ges specifikt när det talas om npf antar jag att det finns en viss fördel i att förbereda dessa barn extra mycket. Därför har vi alltid varit noga med att grundligt just förbereda Elton på allt som komma skall (läs mer om hur vi förberedde honom på att bli storebror här). Men trots våra insiktsfulla försök visade sig reslutaten alltid vara otroligt svajiga. Ibland funkade vår förberedande manöver jättebra samtidigt som det ibland blev alldeles, alldeles fel. I början förstod vi inte sambandet, hur kunde han svara så bra på det en dag för att i nästa bli raka motsatsen till lugn? Det enda vi visste var att varje gång vi skulle göra något kul, som att få besök eller åka bort, hade vi en eller flera dagar innan som var alldeles olidliga.

Alla människor, både barn och vuxna, fungerar olika men det säger sig ju självt att vuxna har haft lite mer tid på sig att lära sig hantera olika känslor och situationer. Genom att under veckan berätta för Elton att farmor och farfar skulle komma på besök på fredagen trodde vi att vi hjälpte honom att hinna landa i allt vad det skulle innebära. Istället visade det sig att vi matade alla hans känslor (framför allt positiva men kanske också en del oro och nervositet, vilket såklart är rimligt) som i sin tur triggade alla hans utåtagerande manér. Det blev helt enkelt skitjobbiga dagar där han mestadels var rastlös och pendlade upp och ner i sina känslor. Vill slänga in en brasklapp här kring att vi såklart inte tycker att det är konstigt eller fel att känna saker utan problematiken hemma hos oss är att när det blir för mycket av några känslor är resultatet nästan jämt att vårt barn blir fysiskt utåtagerande, ett beteende varken han eller vi tycker är strävansvärt.

Så en dag trillade poletten ner. Vi ska förbereda honom på allt som är jobbigt eller negativt (sånt som kräver en övergång som är av det tråkiga slaget, till exempel att sluta leka för att gå och äta) men aldrig på något roligt. Missförstå mig inte, han lämnas inte utanför på något sätt eftersom hela hans natur är att ha stenkoll på prick allt. Låt oss ta ett exempel så att ni förstår. I somras hade vi ett besök inplanerat på Skaras Sommarland och vi förberedde barnen på att vi skulle åka dit genom att prata om det, kika på videos på karusellerna och även titta på bilder från när vi varit där två år tidigare. Dök samtalsämnet upp igen pratade vi gärna om det kommande besöket men talade inte om exakt när det skulle ske förrän samma dag som det var dags. Han får helt enkelt reda på allt men utportionerat när det känns lämpligast att delge det.

Hur som helst så testade vi den här metoden och insåg att det funkade hur bra som helst. Nu gör vi på samma sätt med allt som vi vet kan bli “för mycket” för honom. Ska vi leka med en kompis är det jag som bestämmer dag med den andra föräldern och sen säger jag inte något till Elton förrän en timme innan eftersom det som sagt annars eskalerar och blir en ohållbar längtan och väntan. På samma sätt undviker vi besvikelse och eventuell katastrof de gånger någon, av olika anledningar, måste ställa in – eftersom han inte ens vet om att planerna finns.

Vår tanke är aldrig att beröva Elton hans känslor eller att gömma jobbiga händelser för honom. Men när vi ser att han (och vi) måste kämpa extra med något som vi alla egentligen tycker ska bli kul (för så upplever jag verkligen att han känner, det är som sagt oftast i upprymdheten han ”ballar ur”) känns det viktigt att ta en funderare och ifrågasätta varför vi gör som vi gör. Är det viktigt att han lär sig att vänta och lägga band på sig just nu om vi märker att det är svårt? Kan vi underlätta och ge honom de bästa förutsättningarna för de sociala möten som han ska stå inför, och som också de är en utmaning, genom att hålla informationen till oss själva?

Vi väljer alltså att försöka anpassa och skräddarsy det liv vi orkar leva. Att arbeta med en persons utveckling under förutsättningar som inte känns rimliga för en själv (eller schyssta mot barnet i fråga) låter helt befängt. Man behöver inte lära sig allt på samma gång. Ett tag tyckte våra barn att det var alldeles för överväldigande att gå in i leksaksaffären (i vår by har vi bara en affär av det slaget och utbudet innefattar även pyssel, böcker och husgeråd) och fick de inte köpa något blev det tårar och panik. Skulle de däremot välja något var det först beslutsångest deluxe och nästan varje gång fick vi sen gå tillbaka och byta leksaken eftersom den inte kändes som rätt val för barnen när de fått tänka efter. Lägg även till att vi föräldrar tycker att det är “skitleksaker” (obs, inget ont om vår affärs utbud – ni fattar) och att de helt enkelt inte behöver mer blinkande fordon och beslutet blev enkelt: vi behöver inte ta med dem dit mer. Det känns inte som en upplevelse de missar (de har inte klagat) och vi slipper tampas med alla de jobbiga känslorna som kommer kring att behöva mötas av en vägg med potentiellt roliga leksaker. Sen händer det såklart att de önskar sig nya saker ändå, men då kan vi prata om det i vår lugna miljö hemma och i så fall göra upp en plan för hur de sakerna skulle kunna bli deras. Alltså, en skräddarsydd lösning för att passa oss föräldrar så att våra förutsättningar för att orka vara pedagogiska och inkännande optimeras.

Tanken med det här inlägget är alltså inte i första hand att berätta hur vi har det hemma. Utan att skina lite ljus på ett problem som jag tänker att några andra kanske också har hemma med barn som blir lite för uppspelta. Kanske går det att lämna dem utanför planerna lite och se om det känns bättre? Eller så är det tvärt om, du kanske inser att det hos er finns en stor fördel med att i större utsträckning förbereda barn. Kanske inger det sista stycket en liten insikt i att det går att välja själv precis hur mycket man behöver orka med. Som vanligt finns jag här ifall du vill bolla eller lufta dina tankar <3

Posted in NPF

Mot självförsörjningen och vidare!

Har vi pratat om att jag i år bestämde mig för att börja en resa mot att bli mer självförsörjande i min odling? Helt orimligt egentligen eftersom jag i det här inlägget, skrivet i våras, berättade att jag skulle satsa väldigt lite på just odlingen i år 🤪 Tanken var ju god och grundade sig såklart i att Viktor skulle vara borta i fyra månader under sommaren och jag inte hade någon koll på hur mycket jag skulle vilja, orka eller hinna. Och så visade odlingen sig vara mitt största andningshål och att jag och barnen hann hur mycket som helst!

Jag förstår att tanken på att odla ALL sin egen mat kanske låter som världens största projekt. Och det kan jag hålla med om så därför gör jag det i minitakt där det långsiktiga målet kanske inte ens är att faktiskt kunna bli självförsörjande. Men att sträva ditåt känns ändå väldigt bra i mig. Framför allt för att jag njuter så av arbetet längs vägen och för att det sporrar mig att våga testa nytt. För efter flera år av att så ungefär samma grödor på typ samma ställen ville jag utveckla mig och komma vidare. Därför har vi successivt expanderat vår odlingsyta (mer om den underhållsfria trädgården här) och har i år testat mer nytt än någonsin förr!

Men det kräver också en hel del planering och eftertanke känner jag. För att odla sina egen mat tar nämligen inte bara tid (hjälp, vad det tar tid!) utan kostar också i vissa fall till och med mer än om grödan köps i säsong i matbutiken. Det är ju tyvärr lätt hänt att vädret, olika djur eller ens egen brist på skötsel/kunskap gör så att skörden blir mindre än man räknat med och i vissa fall tyvärr även kan utebli helt och hållet. Men i mataffären, där ligger de alltid och väntar på en – oavsett om det inte regnat en enda dag under sommaren. Visst?

I slutet på september sålde vi på Ica (där jag alltså jobbar) till exempel rotsaker (gul lök, kålrot, morot och rödbetor) för 3.90 kronor kilot. I ekvationen tid (både research innan för att lära sig samt för grävning, sådd, gallring, rensning, vattning, gödsling och skördande) + kostnad (både för frön, jord, gödsel, eventuell bekämpning mot skadedjur och vatten samt de redskap som behövs) + utrymme (en trädgård, kolonilott osv) + lagring (plats i form av extrafrys, glasburkar, tid för inläggning osv) är det lätt att förstå att det ofta är en minusaffär för en enskild privatperson att odla på hobbynivå. Visst, det är lätt att odla maten ekologiskt (och då verkligen veta vad man får i sig) och med en bokashi och/eller kompost går det att få lite snurr på jordfabriken så att den utgiftsposten med tiden kan minska. Tar man dessutom egna frön från de plantor som det går att göra det av tjänar man in en slant (men förlorar återigen i tid) men summa summarum är ändå att vi knappast TJÄNAR på den här satsningen.

Och ändå väljer jag att fortsätta. Varför? Dels för att det som sagt är ett intresse som jag mår väldigt bra av att få hålla på med. Det är fysisk aktivitet, planering, arbete utomhus och otroligt roligt att få ta hand om något som växer och utvecklas. Jag tycker alla odlingssteg är roliga och får verkligen en kick i min samlarhjärna av att lagra, laga och förädla allt min lilla täppa har att ge oss. Men framför allt har jag insett att det gör mig väldigt lycklig när min familj äter det vi odlat själva. När jag vet att det kommer några hundra meter från dörren, inte innehåller massa gifter utan istället är fullproppat med omhändertagande kärlek från oss alla är det ju inte konstigt att barnen äter grönsaker som snacks.

Men mitt motto är som sagt att göra lite åt gången. Det får aldrig bli övermäktigt, varken i arbetsbörda eller kostnad utan istället ser jag det lite som charmen med det hela. Att det är härligt hur varje odlingssäsong kan få bidra med någon form av förändring till trädgården och att det i det långa loppet sakta leder oss fram till drömtäppan. Dessutom vill jag gärna få tid till att fånga upp barnen och deras intresse när det kommer till odling och därför vill jag heller inte att det ska finnas en föreställning om att trädgården ska vara “fin” eller att det är för kravfyllt. För att hitta inspiartion i detta stora projekt har jag valt att utse Elin Lewenhaupt, Farbror Grön och Sara Bäckmo som mina gurus på ämnet. Känns fint att få dyka ner i deras samlade kunskap och att få göra hela den här resan samtidigt som Elin.

Så, status på odlingen just nu är såhär: Fastighetsverket har dränerat runt min kolonilott vilket gjort att de även kapat en bit av min mark i nederkant. Numera mäter den alltså dryga 300 kvm istället för 350. Det var å andra sidan inte mer än en övervuxen kompost och gräsmatta de tog med sig så jag klagar inte.

Kvar i landen har vi broccoli, grönkål, vårlök och purjolök, mangold, märgärt, spenat och morötter. Jag förstår nu varför det var smart av mig att ha ca hundra grönkålsplantor (okej, de var kanske 18 då) eftersom de inte fortsätter växa i sån där racertakt nu på hösten/vintern utan står där stadigt och fina för mig att skörda av. Hemma på fönsterbrädan har jag ett gäng tomatplantor som frodas under växtbelysningen (har aldrig använt mig av det förut så det är verkligen en rolig grej att få lära sig) och i källaren försöker jag mig på att övervintra lite av plantorna från uteplatsen med samma metod av artificiellt ljus.

Det ligger även ett gäng nya bäddar och marineras (läs: ensilage och växtrester håller på att kväva ogräs och bli jord) i väntan på att få bli odlade i för första gången nästa år. Om squash och pumpor var den gröda jag gick lite bananas på i år (hade åtta olika sorter…) har jag bestämt mig för att sommaren 2022 kommer få bli bönornas år. Jag ska försöka odla så himla mycket olika sorters bönor att jag kan så småningom kan landa i en uppsättning som blir återkommande varje år för att på sikt kunna säkra vår hela konsumtion av just bönor. För även om många av de sorter vi i dagsläget köper i mataffären verkar vara krångliga att odla här i Sverige betyder ju inte det att det inte finns likvärdiga bönor som faktiskt går. Men för att veta hur de vill ha det, beter sig och smakar/lagras behöver jag ju provodla en hel bunt känner jag.

Och förresten så har årets pumpa-galenskap inte alls lagt sig utan istället har jag arrenderat ytterligare en odlingslott för att istället flytta hela den odlingen dit. Jag tänker att pumpa, majs och solrosor är sånt som tar rätt mycket plats (antingen på bredden eller höjden) men som med hjälp av vatten och gödsel sköter sig rätt så bra själv. Så att flytta dem till ett eget område gör att jag kan få ännu mer plats till annat på vår nuvarande kolonilott. Bland nyheterna till nästa år hittas nästintill bara kål. I år vågade jag ju mig på grönkål och broccoli (men också majs och purjolök) för första gången och med lyckade resultat tänker jag att bland annat blomkål, spetskål och vitkål ska få förgylla landen nästa år.

Åh, vad sugen jag blev på att summera årets odling och vilka lärdomar jag tar med mig därifrån nu. Tror jag ska pipa in på instagram och göra ett inlägg om det. Ses där!

Ett år som trebarnsmamma

Det har nu gått lite mer än ett år sedan Li föddes och jag alltså blev mamma till tre barn. Att de är tre blir jag fortfarande så förvånad över. Ett helt litet gäng som alla valt mig som sin person att bli omhändertagna och guidade av. Det är stort och det känns vackert.

Ofta får jag frågan vad som är skillnaden mellan nummer tre och de andra två. Alltså, inte om hur Li är i jämförelse med sina bröder utan mer om hur det är med det tredje barnet generellt. Och ja, generellt kan jag ju inte svara på eftersom jag bara är en person med tre specifika barn. Men jag kan berätta lite om hur det har varit för oss.

Jag fick reda på att Li låg i magen av en slump under ett besök på vårdcentralen. Eller ja, jag sökte hjälp för att jag trodde att min gamla magkatarr höll på och spökade igen (pga stressade mycket och kände av ett ständigt illamående och ont i magen) och skulle dit för att ta lite prover. Sjuksköterskan passade i samma veva på att ta ett gravtest helt utan min vetskap och rusade några minuter senare in och skrek ”grattis, du ska bli mamma!!!” vilket gjorde mig ganska chockad och faktiskt en smula förtvivlad.

Våra barn där hemma var vid tillfället 3,5 och 1,5 samtidigt som Viktor och jag precis hade kommit ur en enorm kris som nästan kostat oss vårt äktenskap. Dessutom hade jag precis fått ett fint uppdrag på mitt jobb (där jag trivdes otroligt bra) och var inte redo att kasta bort alla chanser till en fast tjänst. Därför skrev jag ”fan, jag är gravid” i ett sms till Viktor direkt efter besöket vilket kanske signalerar till er att det inte riktigt var varken planerat eller självklart för någon av oss.

När ett ultraljud på sjukhuset bokades in visade det sig att det var en skrutt med bultande hjärta som redan levde loppan i min mage. Trots att jag grät och berättade för kvinnan som utförde undersökningen att jag inte visste om jag skulle klara av att ta hand om tre barn så visste jag att det på något sätt ändå skulle behöva gå. Det kändes med andra ord inte lika mycket ”fan” längre.

Och det har det aldrig gjort sen dess heller. För om Elton fick rollen som vårt första barn, det barn som gjorde oss till föräldrar, så blev Noah syskonet, lillebrodern till det barn vi redan hade. Jag menar, med Elton var ju ALLT nytt och helt enormt stort. När han skulle lära sig krypa låg vi som en hejarklack lite längre fram på golvet och tjoade och tjimmade entusiastiskt. Varje litet framsteg skyndades på och firades för det var så coolt att få se honom utvecklas. När Noah sen äntrade vår familj var vi lite mer ruttade men jämförde såklart allt han gjorde med hur Elton var i samma ålder. Det var alltid Elton, vårt BARN och Noah, vår BEBIS. Och det är säkert väldigt vanligt och helt naturligt.

Men med Li… Om jag säger att hon ”bara hänger med” så låter det som att hon är bortglömd. Ett barn i en flock som inte får någon uppmärksamhet eller uppskattning. Men så är det inte, kanske tvärt om till och med. För hon föddes inte med någon speciell ”funktion” i vår familj. Hon är varken första barnet (förhoppningsvis inte sista heller) eller det första syskonet – hon är allas. Eller ja, det lät ju som att jag tror att vi äger henne, hon är såklart sin egen. Men jag menar mer att i familjen fanns det redan en syskondynamik vilket gjorde att hon som bebis bara blev Li, vår dotter och deras lillasyster.

Och det där med att hon bara hänger med då? Jo, jag menar att vi inte är superfokuserade på att underhålla henne prick varje sekund (som vi, om jag ska vara ärlig, faktiskt gjorde med Elton typ varje vaken sekund) utan hon får utrymme att lalla runt rätt bra. Vi är alltid i närheten av våra barn (dels för att vi vill men också för att vi har ett barn som behöver kontinuerlig stöttning) och är ju dessutom fler i familjen nu = många fler för henne att interagera med. På så sätt kan vi också finnas tillgängliga när hon, eller något av hennes syskon, visar att de behöver oss. Genom att ge Li utrymme att själv utforska (men med översikt såklart, vill verkligen vara tydlig på den här punkten) och känna sig trygg i vårt hem får jag själv också lite större personlig space. Det har gjort att det alltid känns överkomligt att bära runt på henne i de perioder hon har behövt det. För de där utvecklingsfaserna barnet går igenom under det första året är både många och långa. Nu, med tredje barnet, har de varit rätt lätta att både känna igen och uthärda eftersom jag har kunnat gå in med inställningen att de är övergående och att det är min uppgift att hjälpa henne igenom dem.

För mig har detta förhållningssätt, som absolut är med avslappnat än med de två tidigare barnen, såklart kommit av att vi blivit mer trygga i vår föräldraroll. Jag hade inte kunnat vara eller känna på något annat sätt med vare sig Elton eller Noah, så jag ångrar ingenting, MEN jag har mer ro och utrymme att njuta mer nu. Vi skyndar inte på något utan alla framsteg tas och med den attityden upplever jag faktiskt att vi tydligare ser när utveckling sker hos henne. Jag upplever till exempel att det är lättare att snappa upp hennes ord för något när vi inte är fokuserade på att de ska låta på ett speciellt sätt (= som det vuxna pratet låter).

”Oj, vad tidigt hon började gå! När gick killarna? Jämför ni mycket med deras utvecklingssteg?” Fick jag som en fråga förra veckan. Ni kan säkert redan gissa er till svaret redan nu. Nej, vi jämför ingenting för till skillnad mot med barn nummer ett och två ser jag absolut ingen mening med det. Jag menar, två personer är ju lätt att checka av mot varandra (det kändes också ”viktigare” att göra det när vi gick från ett till två barn eftersom det var så stort att båda kom från oss och ÄNDÅ blev så olika) men tre blir bara rörigt. Det är så tydligt ändå att de alla är olika individer, att ALLA barn är olika och därför finner jag ingen spänning i det. Det låter kanske krasst och tråkigt men det jag vill förmedla är nog ändå det här:

För mig innebar det en enorm omställning att bli mamma till mitt första barn. Med barn nummer två kunde jag ändå förstå begreppet ”tvåbarnschocken” men nu… Det har varit smooth sailing från start och trots att jag nu inte ens har händer som räcker åt till var och en känns det som att arbetsbördan som tillförts har varit kanske 3%. Vi är ett så ruttat maskineri och jag har aldrig känt mig mer hemma i mammarollen än jag gör just nu.

Att denna känsla är individuell och både beror på hur föräldrarna i fråga mår (och den övergripande familjesituationen är) och hur barnen fungerar förstår jag såklart. Men jag önskar så innerligt att du, som kanske väntar ditt tredje barn just nu, får chans att uppleva allt detta. Hur det finns rum för samtliga medlemmar och hur lång väg ni kommit som redan gjort det här förut. Mitt i allt ansvar och ständiga omvårdnad finns också det här, en fristad i kaoset. Vilken grej!

Ett tidigare inlägg från när Li hade funnit hos oss i tre månader hittar du här.

Nyfiken på hur vi förberedde Elton på att bli storebror för första gången? Det hittar du här.

Vuxna rutiner & att inspireras av sig själv

När jag skriver det här sitter jag i mörkret vid köksbordet med ett par tända ljus och en tekopp vid min sida. Solen har alldeles nyss gått ned bakom berget och utanför mitt fönster kan jag se trädens siluetter avspegla sig mot den, fortfarande, djupblå himlen. Bakom mig puttrar en kastrull med päron och kardemummakärnor, tänkt att bli ett värmande mos under årets sista kalla månader. Så har jag gjort nästan varje kväll under augusti och september, dragit mig undan till köket efter att barnen lagt sig för att ta hand om skörden. Jag uppskattar den rutinen, när jag får en stund för mig själv samtidigt som jag tar tillvara på det naturen gett mig. Det är en stund av både njutning och mening.

Just det här med rutiner tänker jag rätt mycket på just nu. Jag tror det hör hösten till, att jag befinner mig mer i hemmet och även tänker mer kring det egna måendet och vad jag vill landa i. Till naturen är jag en snabb (några kanske vill säga hetsig) person och jag styrs väldigt ofta av lust vilket också får mig att tro att jag är dålig på just rutiner. Men sen jag skrev det här inlägget har våra dagar inte förändrats speciellt mycket vilket alltså innebär att jag ändå är rätt duktig på att hitta in i en trivsam och återkommande rytm. Jag har dessutom flera moment som jag själv återkommer till när det handlar om att ta hand om mig själv, men just det där med att bestämma att något ska ske dagligen eller på samma tidpunkt är jag faktiskt ganska kass på.

Främst märks det nog när det handlar om skriftlig dokumentation. Det spelar ingen roll om det är dagboksanteckningar, en fysisk almanacka eller tacksamhetsövningar psykologen bett mig att skriva ner – det slutar alltid med att jag glömmer någon dag och sen bara hoppar över det helt. Om det hemsökt mig genom åren? JA. Jag har på riktigt haft en stress som känts i axlarna när jag tänkt på att jag borde skriva ikapp alla uteblivna dagboksanteckningar osv. Men sen slog det mig häromdagen att jag kanske bara ska tillåta mig själv att vara riktigt dålig på något. Jag behöver helt enkelt inte snegla på trädgårdsböcker där varje liten frösådd ska dokumenteras för jag kommer ändå inte använda den. Jag kan alltså helt låta bli att köpa personliga almanackor och skinnklädda anteckningsböcker – för de kommer ändå gapa tomma till slut. Först då kanske jag kommer slippa vara fylld med ångest över detta måste som inte passar mig. Jag menar, en del saker i livet ÄR ju måsten som kan kännas tunga att behöva ta sig an men att fysiskt skriva ner minnesanteckningar är faktiskt inte en sådan sak. Så, jag börjar det här inlägget med att släppa mig själv fri på den punkten. Aaah, nu känns det mycket bättre.

Kan vi inte prata lite mer om rutiner och vad det egentligen betyder? Spontant skulle jag säga att rutiner för mig innebär ett repetitivt mönster av aktiviteter som återkommer med en tät frekvens – gärna dagligen eller veckovis. I så fall kan jag nog inte komma på en enda given sådan som jag ägnar mig åt förutom att jag borstar tänderna morgon och kväll. Allt annat i mitt liv är flytande efter både tid och lust och får liksom hitta sin väg när det passar.

Men om jag bortgår från att det rör sig om att handla om ”varje tisdag gör jag x” utan istället handlar om ”så ofta jag känner att jag behöver gör jag x” eller ”en gång i veckan försöker jag göra x” tror jag att det finns bra många fler aktiva rutiner i min vardag. För så kanske det går att tänka på dem ändå, som aktiva eller inaktiva? För även om det finns en hel del saker kvar som jag tillämpar på mitt vardagliga liv så finns det ju väldigt många fler som sedan länge avbrutits och glömts bort. Men kanske är de bara slumrande, kanske är de i vissa fall redo att återupptas? Jag ägnar sällan gamla rutiner någon vidare tanke men kanske borde jag ibland gå tillbaka och fundera på varför jag slutade med vissa saker.

Såhär: I livet med barnen brukar en rutin behöva förändras efter barnens utveckling. Hux flux funkar inte något vi föräldrar tidigare har tillämpat för att barnen helt enkelt ändrat sina preferenser eller vuxit ifrån vår anpassning. Då gäller det att hitta nya vägar och även om det är en lite trixig och ibland oerhört skavig övergångsperiod så finns det så mycket att vinna på att det fanns en rutin redan innan. I den gamla har vi nämligen en hel massa information som vi bara kan applicera på de nya. Nu känner jag att det blir lite luddigt så jag tar ett exempel:

Nattning av barn är en sån typisk grej som ofta måste förändras många gånger under barnens första år. Dels kanske hur de sövs men framför allt vid vilken tid och hur många gånger per dag det behöver ske. Strax innan Li fyllde ett blev det tydligt att hon behövde minska från två sovstunder per dag till enbart en. Vi hade en väl inarbetad rutin kring när dessa två sovstunder brukade inträffa och det var i början lite svårt att få till omställningen. Men eftersom jag sedan innan hade koll på hennes trötthetstecken, visste hur lång tid hon skulle behöva sova och även hade flera redskap för att söva henne (i sängen, i vagnen, i sele/sjal, i bilen osv) kunde vi få det att hända relativt smärtfritt. Att börja helt på noll går alltså inte här eftersom vi hade en etablerad rutin (och relation) ihop sedan tidigare. Och vet ni vad? Denna sovstund, som nu alltså bara inträffar en gång om dagen, var under hennes första månader i livet kanske fem stycken. Vilket också innebär att vi övat och övat och övat på att den här rutinen ska gå som smort.

Allt det här tänker jag är applicerbart på rutiner även för oss vuxna. Kanske slutade jag med några rutiner för att jag växte ifrån dem. Kanske för att livet förändrades. Kanske för att det saknades tid. Kanske för att jag blev lat eller ledsnade. Men om jag tillåter mig själv att tänka tillbaka på något jag gillade skulle jag kunna förstå vad som gick snett för att sedan tweaka det till att passa min nuvarande situation.

Exempel: I början på året kunde jag knappt sluta tänka på surdegsbröd och olika recept jag ville testa eftersom jag just då gick all in på att lära mig just surdegsbak. Det var så himla roligt och gick förvånansvärt fort att lära sig konsten att skapa vackra och goda bröd från grunden. Dessvärre tyckte jag att det var lite för gott och i flera veckor hoppade jag över måltider med näringsrik mat för att istället äta mackor, av bröd som jag som bagare vet enbart bestod av vatten, salt och mjöl. Inte så himla bra för kroppen. Jag har lätt för att fastna i tråkiga ätmönster som hör hemma i en gammal ätstörning och kände direkt att varningsklockorna började ringa och bestämde mig därför att sluta. Men när jag tänker tillbaka på det nu inser jag att rutinen kring att baka sitt eget bröd ändå gjorde mig gott. Jag gillade det och nu när jag bemästrar konsten (och alltså inte känner ett sug av att få testa ett nytt bröd varje dag) kanske det skulle funka att återuppta det igen.

Men det är ju just det, att verkligen ge sig hän som också gör att en rutin blir lätt att haka sig fast i – i alla fall för mig. Att bestämma att jag ska yoga (åh, alltid denna yoga – jag kan visst inte släppa den lika lätt som jag gjorde med dagboksanteckningarna) någon gång då och då funkar otroligt dålig för mig. Jag är som sagt en snabb och effektiv person som vill göra saker hela tiden, och att då sakta ner och försöka vara avslappnad samtidit som jag ska hålla ett öga på skärmen när någon guidar mig genom övningar jag aldrig gjort funkar inte. Jag yogar en tredjedels pass lite halvstressat och tänker sen att det inte är för mig. Gång på gång gör jag så. För jag inbillar mig att jag kommer tycka om det. Och det gör jag säkert den dag jag ger mig hän, för jag tror ändå att det är så. Att jag måste göra samma sak väldigt intensivt under en period för att verkligen komma in i det. Om jag släpper tanken på att vara avslappnad och istället bara fokuserar på att förstå rörelserna varje dag i en vecka så kommer jag ju garanterat kunna vara sådär härligt zen i slutet på veckan. När insikten om att jag faktiskt hänger med har trillat ner blir det också lätt att känna att det är en rutin som är applicerbar på mitt liv. Kanske till och med en väldigt skön rutin att falla tillbaka på, när jag har lust? Fake it til you make it helt enkelt.

Jag tänker som sagt mycket på rutiner just nu och kommer nog aldrig bli en person som kan ruta in livet i att “på tisdagar gör jag si” och “varje kväll gör jag så” men det finns som sagt ändå en del saker som jag vill ska ta plats i mitt liv. Och att bjuda in något nytt ÄR nästan aldrig friktionsfritt och därför blir jag glad över att kunna återuppta trådar som jag själv redan tidigare lagt ut åt mig. Ibland minns jag inte ens och måste därför fråga Viktor om råd. “Du, varför slutade jag egentligen med det här?” eller “Vad var det som gjorde att det blev såhär?”. Ibland är det som sagt för att vissa grejer faktiskt inte kändes bra eller var roliga, och det känns viktigt att påpeka att det såklart är fritt fram att sluta med ALLT. Behövs liksom varken felsökning eller grubblande ifall man inte vill. Men för min del har det faktiskt ofta med minnet att göra. En sak kan vara hur fantastisk som helst men sen hamnar det utanför ens dagliga fokus lite för länge och vips så är det borta.

För att hitta hem igen tänker jag i höst att jag ska försöka inspireras av mig själv instället för att söka ny inspiration hos andra. Jag läser om gamla blogginlägg och surfar runt bland mina sparade pins på pinterest. Gamla tankar som återigen väcker något i mig blandat med pyssel som jag velat göra länge men tappat bort i hjärnans virrvarr. Jag tar fram en bok med egna receptsamlingar där jag förr skrev ner våra absolut bästa recept. Det finns så mycket gott att laga i den och jag fastnar för två recept och inser ganska snabbt att nästan alla ingredienser finns att hämta i trädgården eller skogen. Ja titta; pumpa, grönkål, trattkantareller, rödlök, äpple, purjolök, persilja… Det enda jag behöver addera är bönor och olja. Vilken rikedom. Att laga rätterna går på ett kick, jag har ju gjort dem förut och har redan då lagt ner tid på att finslipa momenten. När vi äter maten säger både Viktor och jag unisont “Den här salladen är SÅ god” och jag inser att den bara fallit i glömska. Ett recept i vår gemensamma rutin-bank som ingen har tröttnat på utan som vi helt enkelt bara glömt bort. Men det har funnits där hela tiden, inaktivt och nu är det inne i vår rotation igen.

Det känns mjukt och varmt, att tänka på alla de saker jag tagit mig för genom åren. En del saker har jag slutat med för att de helt enkelt inte passar mig. En del saker kommer jag ta upp inom en snar framtid. Men gemensamt har de alla att de har fört mig framåt. Jag vill tacka mig själv och det jag som banat väg och förberett för en lugn höst 2021. En årstid då jag ska vända hem och inspireras av mig själv.

Solrosbilderna i det här inlägget är tagna av min fina vän AngelicaSmallstories.se