Om en rumsdoft (och när vi tackade nej till vårt drömboende)

Såhär började det: en dag i oktober 2021 fick jag en, för mig, rekommenderad annons på instagram. För det mesta scrollar jag bara förbi dem (som sig bör?!) men någon gång då och då är de så oerhört välriktade att jag blir helt hooked. Så var det alltså denna gång och trots att jag är en person som nästan aldrig bär parfym (och i synnerhet inte när barnen är små och konstant bor i min famn) och tycker att de flesta doftljus luktar alldeles för syntetiskt så var det just ett sådant som fångade mitt intresse den här gången. Doftljus alltså.

För förutom den snygga paketeringen av ljuset (glasbehållare med en kupa som lock) lät det här inte alls syntetiskt och fake. Ett svenskt litet familjeföretag med ”omsorgsfullt handgjorda ljus av vax från ekologisk soja som utmärks av en varm och djup arom” lät verkligen right up my alley. Så jag klickade hem ett med doften björnbär & nejlika.

Vilken doft sen! Till och med när ljuset var släckt spred sig en otrolig arom i närheten av det och varje gång jag gick förbi det tänkte jag att ”SÅHÄR vill jag att mitt hem ska lukta”. Jag har haft ett visst hem i åtanke när jag tänkt så. Ett vardagsrum med inmurad öppen spis och altan ut mot en egen stor gräsmatta. Vårt drömboende, det vi haft siktet inställt på så länge.

Vårt befintliga boende sedan tio år tillbaka är en hyreslägenhet om två plan. Här huserar vi (numera en familj på sex personer) på 110 kvm, tre sovrum, ett allrum och två badrum. Alldeles lagom för oss för tillfället men helt tokigt för så många andra att förställa sig. Hur vi kan ha en hel drös med ungar och inte ha köpt ett eget hus än. Om det (och att göra andras måsten till sina) har jag skrivit om här.

Trots att vi trivs (framför allt i området vi bor i) har vi sedan några år tillbaka haft siktet på en speciell adress. En återvändsgata vid en skogsdunge där de enda husen är dessa, gamla personalbostäder för de som arbetade på den dåvarande flygflottiljen. Enplanshus (har ett så stort behov av att samla min flock på samma våningsplan) med stor tillhörande gräsmatta. 143 kvm, fyra sovrum, bara marginellt högre hyra än vår nuvarande (för ja, det är fortfarande hyresbostäder vi kikar på – av egen fri vilja) men framför allt; närhet till den direkta naturen och utevistelse på ett helt annat sätt.

Så kom det ett meddelande på Messenger förra veckan. En bekant som undrade om vi vill byta bostad med dem då de bor precis där dit vi vill flytta (och där husen som motsvarar vår preferens på storlek är få) men skulle önska något mindre. Det perfekta erbjudandet – som kom i helt fel tid.

För även om hyresrätten vi blev erbjudna fortfarande är vårt drömboende (och dit vi vill på sikt) så orkar vi helt enkelt inte genomföra ett byte med en bebis på en månad. Att dessutom addera en hyreshöjning i en globalt osäker ekonomisk tillvaro när vår privata mest ”akuta” grej är att fixa en bil som rymmer våra samtliga familjemedlemmar kändes liksom.. dumt.

Men mest var det faktiskt att vi så starkt kände att det HÄR är vårt hem. Jag älskar den här lägenheten något otroligt och tror inte vi har bott klart här riktigt än. Drömboendet väntar på oss om några år, det är jag alldeles säker på. Så vi tackade nej.

Och med den insikten, om hur kär och hemtrevlig vår nuvarande bostad är för oss, bestämde jag mig för att sluta snåla och istället klicka hem den fantastiska doft jag förälskat mig i som en rumsdoft. Såhär vill jag att mitt hem ska lukta och nu gör det det.

Varje gång jag kommer ner på nedervåningen slår det emot mig; aromen från den lilla glasburken men också en dos av tacksamhet för det vi har och en gnutta hopp om framtiden. Vi valde att gå på magkänslan och tacka nej till vårt drömboende den här gången, vem vet vilka andra dörrar det beslutet kommer öppna! Oavsett var vi hamnar kommer vi mötas av ljuvlig blandning av björnbär & nejlika.

En lyckad jul och en ny tradition

Så var juldagarna över för denna gång och vilken jul vi (alltså vi som i min lilla familj) fick sen! Verkligen inget extravagant och absolut besvikna tårar från ett av barnen (som fick något han INTE önskat sig i julstrumpan, som sen blev bra, som sen var för svårt, som han sen kämpade med och som just nu givits upp på igen. Oh well!) och ett uppdukat julbord (som vi vuxna sagt att vi kunde skippa men som barnen prompt tyckte vi skulle ha ändå pga tradition) där alla lämnade sina platser på en nanosekund och knappt åt något alls. Kanske är det just därför vår julafton kändes så fin, för att det var så väldigt mycket av vår vardag – bara kryddat med en liten gnutta extra magi.

Att vänta på tomten är ju verkligen en prövning så vi bestämde oss för att portionera ut klapparna under dagen istället för att spara allt till hans ankomst framåt eftermiddagen. Spelet som var till hela familjen lassades fram en stund efter frukost och efter både promenad och lunch fanns det varsitt litet legobygge under granen. Men den finaste julklappsutdelningen stod vår sexåring för då han högtidligt delade ut allt han skapat i skolan under året och sedan hemlighetsfullt slagit in åt oss föräldrar. Finns verkligen inget jag blir gladare för än saker barnen gjort själva. Eller ja, mitt hjärta klappar ju lite extra för all form av hantverk och slöjdade alster om jag ska vara ärlig.

Jag vet inte om det verkligen var så att allt klaffade i år eller om det var något i mig som var annorlunda den här gången. Allt kändes bara så… skönt och naturligt. Noll stress eller känsla av ”jippo” (vilket jag annars kan tycka är lite jobbigt med högtider) men ändå lagom mycket julkänsla. Vi har firat jul och nyår själva i flera år och känslan av att vara de enda som ansvarar för att ge barnen ~drömjulen™️~ räcker ju för att den inbillade pressen ska stå en upp i halsen . Så i år gick vi igenom med barnen hur de tyckte att den drömmigaste julaftonen skulle se ut och eftersom deras tankar överensstämde med våra fick vi något slags körschema att förhålla oss till. Vi pratade igenom det några gånger innan den stora dagen för att de skulle ha möjlighet till lite kontroll (tror verkligen stenhårt på att den här typen av förankring gör det lättare för barnen att förhålla sig till allt som händer) men det gjorde även att det inte fanns några påhittade förväntningar vi vuxna behövde våndas kring. Vi visste rätt och slätt vad som var viktigt och med det fanns det också tid att förbereda för dagen långt i förväg = ingen stress.

När allt då var färdigfixat och lugnet därför kunde sprida sig över hemmet flera dagar innan självaste dopparedagen gav det även utrymme att laborera med något nytt (som alltså inte hörde till vårt hållschema). Nämligen; dukningen!

Följer ni mig på instagram vet ni säkert att jag tycker om att skapa ihop med mina barn. Men finns det något jag är fruktansvärt dålig på så är det att styra upp kalas eller dekorera/duka efter tema. Kanske för att jag är för impulsiv i mitt eget skapande och därför inte orkar vara så uttänkt och förberedd? Kanske för att form inte är mitt främsta språk då? Eller… för att jag bara inte testat förut?

För att ensam smyga in i köket för att duka upp till julfrukost kan ha varit det mysigaste på länge. Massvis med tända ljus, lugn julmusik i högtalaren och risgrynsgröt i skålarna och så de hemmasnickrade dekorationerna på bordet som pricken över i. Verkligen det som satte tonen för känslan jag ville känna just där och då. Mmm ta mig tillbaka till den här mysiga morgonen.

Eller gör inte det förresten, låt oss istället blicka några dagar framåt! För med två lyckade temasatsningar i bagaget (såg ni på instagram när vi firade vår katts födelsedag i november?) insåg jag att det här är ett väldigt enkelt sätt att sätta tonen för dagen/festen/tiden framåt. Allt blir verkligen lite mer festligt när det är något annat än ”det gamla vanliga”.

Så jag pep in på Pinterest för att samla lite inspiration till nyår. Jag använder sällan det mediet då jag dels gillar att skapa saker som är direkt förankrade i vårt dagliga liv (och främst kopplat till naturen) men kanske mest för att det kryllar av så mycket olika idéer att min hjärna blir överhettad. Men med siktet inställt på nyårsafton lyckades jag kamma ihop nio bilder som gav mig massvis med inspiration.

Kort om dagen i fråga först: Vi brukar faktiskt fira nyår ensamma (fram tills nu har det varit ganska påfrestande för ett av våra barn att umgås med andra familjer så det har alltid varit lättast så) och vår tradition har varit att besöka ett närbeläget lekland under dagen. Alla andra verkar nämligen ha planer så det brukar bara vara en handfull familjer på plats = perfekt! I år skippar vi det pga smittorisken med en nyfödd och hoppas komma på något annat kul att göra på förmiddagen istället – kanske utomhus med en annan familj för första gången? Framåt kvällen har Elton bett om att få lördagsgodiset serverat genom en skattjakt med minst tio lappar varav alla är på rim. Kul! Men innan det har jag alltså tänkt servera middag och efterrätt i köket med… kan någon gissa det? Japp, helt rätt – en festlig dukning!

Det här får bli min nya tradition nu, att för olika högtider och festliga sammanhang gå all in på att sätta stämningen genom just dukning och dekoration.

Eller all in kanske är att ta i, jag tänker att ett dekorerat matbord är alldeles tillräckligt för att det ska kännas festligt. Så min plan för nyårsafton 2023 är:

– Att klippa ut siffrorna 2023 i kartong för att sen limma på lite överblivet julgransglitter och därefter hänga upp siffrorna på väggen.

– Korten med fyrverkerier/konfetti tänker jag att barnen ska få göra som förberedelse/förankring att hänga på vår årstidstavla inför den kommande dagen. På nyårsafton får de berätta/skriva ned vad de önskar att 2023 ska innehålla och så klistrar vi deras önskningar på baksidan. Fint att hitta om några år tänker jag.

– På bordet ställer vi en vas full med tomtebloss och hemmagjorda raketer. De sistnämnda som dekoration och de sprakande blossen för självservering när någon blir sugen på att tända ett.

– Istället för tutor och partyhattar ligger det varsitt glittrigt trollspö på varje tallrik.

– Vår standardefterätt på nyår är faktiskt ICAs färdiga kladdkaka (pga trötta på att baka efter julhelgen + den är mjölkfri och alla gillar) toppad med havregrädde, färska bär och godis i form av kolaksruvar och geléhallon. I år dekoreras den med grädde och sen små, delade oreos där klockslagen skrivs in. Runt om kakan läggs godis och glitter för extra festlig känsla.

Och ja, det var nog det? Hade såklart sett extra trevligt ut med en glittrig och sprakande festutstyrsel till allt det där men som ni kanske såg så ingår ingen sån i min garderob. Det går inte att få allt! Men en ny tradition, det har jag allt skapat mig och jag tror att barnen kommer uppskatta det!

Min take på en kapselgarderob

Jag har hört begreppet capsule wardrobe/kapselgarderob i mer än ett decennium och även om konceptet har tilltalat mig så har jag, hittills, bara gjort misslyckade försök att anamma en egen. När det inte fungerat har jag alltid tänkt att det är för att jag är ganska känslostyrd när det kommer till kläder och därför inte velat sätta upp regler och ramar för vad jag ska klä mig i när jag helt enkelt inte vet vad jag känner för i stunden.

Men under det gångna året har jag sakta kommit på vad som varit de verkliga orsakerna till mina fallerade försök. Jag har nämligen alltid följt olika guider av vad som borde ingå i en kapselgarderob och därför valt ut liknande pieces utan att reflektera över ifall jag verkligen använder den typen av plagg frekvent. Dessutom har jag, i jakt på någon slags stil, inspirerats av trender och valt att många gånger bara köpa nyheter i butik istället för att lära mig vilka snitt, material och färger som faktiskt passar mig.

För även om jag inte är ett dugg intresserad av mode i sig eller trender överlag så älskar jag att känna mig… fin? Eller i alla fall som mig. Jag kommer aldrig vara en person som lyckas sätta ihop en ”outfit” eller som får street style-fotografer att vända sig om efter mig på gatan. Men jag vill kunna titta mig i spegeln varje dag och känna att jag är nöjd, bekväm och snygg i det jag har på mig.

Så under de sista veckorna av min graviditet bestämde jag mig för att göra ett ordentligt rens i garderoben och bara behålla sånt som jag vill ha på mig vareviga dag. Banta ner plaggen till några fåtal men älskade signaturbitar helt enkelt.

Det kanske låter våghalsigt att rensa under tiden som jag fortfarande hade en kula på magen. Men faktum är att min ursprungsgarserob varit så tillåtande att jag kunnat ha allt, utom mina byxor, även som gravid. Det här upplägget, att inte köpa en massa nya plagg för att kroppen vuxit och tillfälligt förändrat för några månader, har funkat ypperligt tidigare. Kanske mest för att jag då varit höggravid under sommaren och alltså inte behövt kläs i lika mycket tyg. Att den här gången vara gravid ända in i december har absolut inneburit en större utmaning och oj, vad jag längtat efter att få dra på mig paltor som sitter ”som de ska”.

Eftersom min kropp vuxit ungefär lika mycket den här gången som under mina tidigare graviditeter tänkte jag att den skulle återhämta sig på ungefär samma sätt även denna gång. Så jag beslöt mig i rensningens frenesi helt enkelt för att hiva ut alla sladdriga gravidtights och hoppas på att jeansen skulle funka efter hemkomst från bb även denna gång.

Sagt och gjort! Allt gravidrelaterat packades ner i en sellpy-påse ihop med allt jag inte älskar att ha på mig. Sommarkläderna, som jag alltid haft i garderoben året runt, fick åka ner i en låda i källaren och vips stod jag framför en garderob med enbart riktiga favoriter.

Jag har absolut gjort en del dåliga köp genom åren men kanske är min största synd att vid varje rensning slänga/skänka allt jag tröttnat på eller inte känt ett behov av. Jag har aldrig varit sentimental när det gäller att rensa ut saker och har i perioder försökt att minimera hemmets bestånd på alla fronter. Men just när det kommer till kläder så känns det vanskligt att handla utan plan och att göra sig av med på impuls. Att istället lägga ner sånt jag har trivts bra i men inte använder just nu (tex på grund av säsong) i källaren låter som en rimligare lösning.

Nej, det är kanske inte den mest färgglada klicken ni sett men jag har som sagt jobbat ganska länge med att komma på vad jag trivs i. Från att ha försökt med enbart svart (pga smickrande trodde jag och enkelt att aldrig behöva matcha) till att ge mig på riktigt knalliga höstfärger som rostbrunt, lejongult och mossgrönt (vilket jag tänkt passat med mitt röda hår och gröna ögon) har jag nu alltså landat i att… jordfärger är min grej? Kanske inte enligt en färganalytiker (eller vad vet jag?) men åtminstone enligt mina egna preferenser.

Och det är väl ändå allt? Att själv känna sig hemma i de plagg en drar på sig. Detsamma gäller material och där har jag insett att ull och linne är mina absoluta favoriter. Filtrerar numera alltid efter dem först när jag besöker en virtuell andra hands-shop för att försöka hitta de där bitarna som kan stanna länge, länge hos mig. När det kommer till skärningar så går v-ringning och båt-ringade överdelar bort direkt och byxor ska vi inte ens prata om hur svårt det är att hitta rätt på alla fronter…

Men det går såklart! Det kan väl bara få ta lite längre tid än vanligt att leta i högar och scrolla sidor upp och ner efter precis rätt plagg. Återigen, jag tycker inte kläder/trender/mode i sig är speciellt kul men känner inte att det här inlägget är off brand på något sätt för jag har aldrig varit en person som trivts i mjukisbyxor. Sköna plagg att skrota runt i hemma, absolut, men jag vill som sagt fortfarande känna mig klädd – annars blir dagen helt upp och ner.

Med tanke på att det egentligen inte är något intresse och att jag bor långt bort från stadens skyltfönster så når ganska lite av den direkta köphetsen från ett fast fashion mode mig. Jag tror det är hela grejen i att bena ut sin egna stil, att aldrig blicka till kedjorna eller vad som är poppis. Utan att känna efter vad det egna ögat fastna vid framför spegeln, vad som känns som en tiopoängs-outfit eller vad som får en att haja till bland de personer en har i sin omgivning.

Men ja, här är den alltså; min take på en kapselgarderob. Strax under 40 plagg blev det i slutändan. Jag har faktiskt inte orkat räkna exakt (eller jag gjorde det igår och fick det till 34 men vet att jag har några plagg i tvätten också) och eftersom alla guider talar om för mig att en kapselgarderob innehåller mellan 37-50 plagg känns det bra så. Det behöver inte finnas värsta planen eller vara nitiskt, det ska bara kännas bra och kul helt enkelt.

Två par hängselbyxor, ett par utilitynyxor i Manchester, ett par svarta cullotes och två par jeans fick ihop med en kort och en lång kjol utgöra basen. Resten av plaggen är olika former av överdelar.

Jag räknar inte in ytterplagg, underkläder eller funktionsplagg som träningskläder i det jag kallar för min kapselgarderob. Inte heller accessoarer (eftersom jag inte använder några mvh personen som inte äger några solglasögon) vilket gör att kapselgarderoben känns mycket lättare att ”hålla”.

Eller egentligen är jag inte sugen att hålla på med regler den här vändan heller utan mitt egentliga syfte är som sagt bara att ha kläder jag faktiskt använder och älskar. Jag tänker även att det kommer bli lättare att faktiskt se vad jag behöver när plaggen är färre. På så sätt kan jag utan problem hålla mig till de rekommenderade tre nyproducerade plaggen per år (utan att för den sakens skull överköpa begagnat) eftersom jag bevisligen inte behöver mer än såhär.

Har ni testat konceptet kapselgarderob eller hur tänker ni med era kläder?

9 år av din dag – fast innan du fanns

Igår blev hon en vecka, vår Milla, men dagarna innan hon föddes hade jag någon slags besatthet kring att scrolla genom min telefons alla lagrade bilder. Jag sökte på varje enskild decemberdag och försökte glutta in genom ett svunnet fönster för att se vem jag var just då.

Självklart går det inte att fullt ut nå kärnan i vem jag var eller befann mig under åren som jag blickade tillbaka på. Men många av de personliga förändringarna tror jag ofta beror på yttre faktorer, såna som i efterhand faktiskt är lätta att peka ut, och det här är vad jag såg hände den 5:e december i mitt liv åren 2013-2021.

2013. Kanske borde den här dokumentationen ha fått en samlad recap för åren 2013-2015 eftersom det mesta i livet då såg ganska lika ut. 2013 var hur som helst året vi flyttade till Karlsborg vilket också gjorde den här vintern till vår första här.

På den tiden livnärde jag mig fortfarande som bloggare och var ”stor” på instagram genom ett separat konto som enbart innehöll naturbilder. Ska inte dra den historien igen, den kan ni nog vid det här laget (annars går det att läsa ikapp här) men mycket av tiden gick alltså ut på att vandra i naturen, upptäcka nya platser och att fota, fota, fota allt.

2014. Jag vet att jag tog den här bilden en eftermiddag när jag kämpat mig 6 km bort i snön på kryckor… Anledningen till hjälpmedlet var vår katt Leeloo som vält ner en kruka mitt i natten vilken jag trampade på en av skärvorna till. Vad som var anledningen till att jag tyckte att det kändes värt att streta ut till skjutfältet för att knäppa bilden ovan är högst oklart.

Men lite så känner jag om hela det där gångna livet. Missförstå mig inte, jag älskade verkligen hur mitt yrkesliv såg ut då med tanke på att jag fick ägna dagarna åt alla mina hobbies. Däremot kändes det ofta väldigt ensamt. Att flytta till Karlsborg är definitivt en av de största positiva förändringar som skett i mitt vuxna liv. Men att flytta till en ny ort och dessutom vara egenföretagare utan sammanhang knutet till platsen gjorde att jag inte fick någon naturlig ingång för att lära känna människor. Tycker den här bilden symboliserar lite av den ödsliga och ensamma känslan faktiskt.

2015. Även om jag trivdes bra ihop med Viktor som min främsta källa till social gemenskap så var det också alltid något som fattades i allt vi gjorde. Vi julade så mycket vi kunde och försökte pynta huset och skapa stämning men… för vem? Jag förstår att detta kanske låter nedvärderande mot de som av frivilliga eller ofrivilliga skäl är barnlösa. Som om deras liv är mindre värda för att det inte innehåller ett barn men det är inte så jag menar. Jag menar bara att det fanns en längtan hos mig att nå en ny dimension i allt jag skapade, upplevde och såg. Att ge mig ut för att återigen fotografera den dimmiga sjön bjöd ju fortfarande på en härlig naturupplevelse, men inte mer än så.

Men i december 2015 låg vårt första barn faktiskt och gottade sig i magen.

2016. Och året därpå fanns han! Han som gjorde mig till mamma. En mamma som inte alls förstod att det inte gick att leva (läs: blogga*) som tidigare när han nu fanns utan som istället körde på precis som vanligt. Och därför, såklart, brakade rakt in i den beryktade väggen. Det visste jag dock inte här utan det tog ett halvår till av ringande öron och konstant huvudvärk innan jag till sist (när jag dagligen önskade att en lastbil skulle köra över mig) sökte hjälp.

När jag tänker tillbaka inser jag att det aldrig handlade om att jag tyckte livet som nybliven mamma var speciellt tufft eller att jag hellre ville vara samma Sandra som tidigare. Det var bara det att jag på riktigt trodde att jag kunde göra allt.

* För kontext: jag la varje vecka upp 12 inlägg på bloggen varav två av dem var receptinlägg där jag själv tog fram recepten, lagade och fotade maten. Två av inläggen var även DIY-inlägg där jag såklart hade gjort projekten (allt från att bygga ett eget köksbord till att rita en egen tapet) och fotat alla bilderna. Det var alltså verkligen ett tidskrävande jobb.

2017. När Elton började förskolan hösten det här året var jag återställd så till den grad att jag kände mig som mig själv igen. Bloggen och instagram hade jag lagt på hyllan och valde istället att ta upp en del av min utbildning som jag saknade behörighet i. Under den här tiden utbildades även Viktor i jobbet och bodde därför borta på annan ort under veckorna. Genom hans fysiska frånvaro och att jag själv studerade hemifrån var jag återigen till viss del isolerad, men med skillnaden att mitt barn och de aktiviteter som fanns tillgängliga där öppnade upp för att knyta nya kontakter. Personer jag hade ett naturligt sammanhang till. Under sommaren som gått hade jag även börjat lära känna en tjej som jag idag betraktar som min absolut finaste vän.

Jag har i efterhand insett att jag, i mitt tidigare liv, alltid dragits till yngre tjejer som den storasyster jag är. Genom egen dålig självkänsla och självförtroende (som jag numera fått inse antagligen handlat om en otrygg anknytning) har jag bara vågat vila i relationer hos personer (som sagt ofta yngre än mig) med någon form av problematik eller osäkerhet. Då har jag kunnat vara den starka och stöttande, den som någon behöver. Men vad tröttsamt att behöva umgås med andra på de premisserna. Och ännu sorgligare att personerna jag ”tagit mig an” sällan har varit några jag verkligen klickat med. Istället har jag blivit en kameleont som följt med så länge jag orkat innan jag kilat vidare. Det låter ju inte som någon vidare härlig vän det heller… Så tacksam över att få bli äldre och klokare samt att inse att det aldrig är för sent att göra om.

2018. Och så fanns det en lillebror i huset! Trots alla förberedelser vi gjorde så fick vi alla en ganska tuff start ihop. Noah blev placerad i en von rosen-skena som höll honom fången i tre månader och minimerade all form av hud mot hud-kontakt för vår del. Om jag tyckte att det var lätt att bli förälder när jag blev det första gången så kändes detta faktiskt tuffare nu. Inte för att Noah på något sätt var krånglig eller oälskad utan för att jag kände mig hemsk som helt plötsligt skulle dela min kärlek och tid på två. Den känslan gick ju över så småningom men jag minns att den fanns och att den gav upphov till många tårar i början.

För Elton, som jag alltid haft minimalt med tid på förskolan pga den stress han upplevde när det blev för mycket, blev det nog den största omställningen. Mycket ljud och yttre stimuli hade som sagt tidigt visat sig vara triggers för utåtagerande beteende och på förskolan fanns vid det här laget redan en resurs inkopplad. Därför kändes det extra sorgligt att ha ”skapat” en lika ”jobbig” miljö även på hemmaplan.

Ändå minns jag inte den här tiden som något extremt. Det var ett fasligt vaktande, det var mycket med två blöjbarn (vilket vi skulle komma att ha två av åt gången typ jämt efter det också…) och jag minns att E tyckte att det var ganska kämpigt – emellanåt. För alla de där bilderna jag har när de gosar eller interagerar finns ju också och jag vet att de är sanningsenliga. Framför allt så hade barnens pappa avslutat sin ett år långa utbildning på annan ort och att han var hemma igen gjorde att vi kunde tackla allt ihop.

2019. För sen hux flux och vips så var det ju två ”stora” pojkar som kunde leka ihop? Minns att jag till den här bilden skrev något i stil med ”att kunna sitta i soffan och titta på när de underhåller sig själva är ALLT”. Och så känner jag fortfarande varje gång det sker. När övergången från behövande bebis (obs, förstår att mina barn kommer behöva mig lääänge och är väldigt fine med det) till att faktiskt interagera med ett syskon i en lek blir tydlig mitt framför ens ögon. Som jag njuter då!

Det här året bestämde vi oss för att fira jul själva, bara vi fyra, här hemma i Karlsborg. Tidigare år hade vi spenderat med farmor och farfar och kusinerna i Göteborg. Men det kändes bara så rimligt att inte kuska runt utan bara få jula på ett lagom sätt i det egna hemmet. Little did we know…

2020. För året därpå härjade ju covid så till den milda grad att vi fick stanna hemma vare sig vi ville eller inte. Vilket ändå kändes ganska rimligt med tanke på att vi under året blivit föräldrar ännu en gång. Övergången från två barn till tre gick så himla fint. En vän förklarade det ungefär såhär ”Det första barnet är ju alltid ens första barn, det som gör en till mamma. Det andra barnet blir naturligt det första barnets syskon. Men barn nummer tre är hela familjens.” och det var verkligen så jag kände det! En extra person för oss alla att älska och ta hand om.

Men vid den här tiden på året vet jag att jag återigen gick i terapi (vill alltid nämna Mindler som ett fantastiskt och prisvärt alternativ för alla som vill gå i terapi!) då mina stressrelaterade symtom hade börjat visa sig på nytt. Viktor hade mycket övningar på jobbet (vilket betyder flera dygn i sträck hemifrån) och det blev lite för mycket. Som tur var kände vi igen alla tecken och några samtalssessioner räckte för att komma på rätt köl.

2021. Helt plötsligt hade vi så stora (nåja) barn! En femåring, en treåring och en ettåring som det liksom gick att göra typ allt ihop med? Killarnas sjövilda härj har definitivt smittat av sig på deras lillasyster och ändå har hela hennes uppenbarelse varit annorlunda. Det har aldrig varit någon ”riva ner allt i sin väg”-fas där utan hittills har hon varit ett barn med mycket vilja men gott humör som gärna hängt på vad de andra två velat göra.

Under våren och sommaren det här året hade Viktor varit iväg och gjort utlandstjänst i fyra månader och så mycket hann hända under tiden. Och även om det var kämpigt emellanåt så var det en så fin sommar där barnen och jag blev ett så fint och sammansvetsat team. Älskade att få känna mig så kapabel och eftersom livet ensam med tre kändes genomförbart (och det därför blev ”semester” att bara vara med en eller två av dem sen när deras pappa var hemma igen) kändes det rimligt att våga addera en till (och kanske sista?) familjemedlem till vår tribe. Så blev det alltså inte utan två veckor efter att den här bilden togs fick jag veta att den lilla bönan inte hade klarat sig.

Istället för i sorg avslutade vi året genom att fira jul i Kläppen ihop med hela min familj från Helsingborg. 17 personer i en stuga där det skapades minnen för livet hos barnen. Och där samtliga kom hem med corona efter vår vecka ihop…

I år blir det återigen ett ensamt firande här hemma i Karlsborg. Dels för RS-viruset som härjar just nu men också för att vi i dagsläget inte får plats med hela familjen i vår bil. Vi ska väl lösa det så småningom och i stort funkar kollektivtrafiken bra men just i juldagarna känns det inte så lockande att lita på SJs tabeller.

Istället stannar vi hemma och njuter av vad vi har. En tvååring med ett språk som fullkomligt bubblar och som numera säger saker som ”jag vill ha oboy, vi har det hemma JU” och som i morse även kläckte ur sig ”pappa är dum. Hehehe bara SKOJA”. En fyraåring som blir frustrerad när vi inte förstår vad han menar och som teatraliskt säger ”asså Ååååh!!!” och klampar iväg men som är den gosigaste som finns och som ÄLSKAR att bli kittlad. En sexåring som gått en hel termin i förskoleklass, ständigt räknar mattetal i vardagen och ber om att ”få leka ostört” med kompisar innan han stänger dörren till sitt rum.

Och så du då, vår älskade Milla. Som kom prick nio år efter att den här berättelsen tog sin början. Den 5:e december efter ett år kantat av sjukdom och elände på så många håll lyste du upp hela vår himmel. Jag är så glad över att du är här och så nyfiken på att se vem du är och hur framtiden blir. Hur ska nio år av din födelsedag se ut med dig i världen? Jag vet inte men jag hoppas att jag, när jag blickar tillbaka på dem, känner samma glädje och tacksamhet som jag gör nu.

Välkommen hit, älskade lilla vän ❤

En vinst, en present och lite existentiell ångest

Jag hade en idé om att skriva ett längre blogginlägg under dagarna då snön föll. Men sen hände något och ja, lusten och kreativiteten pös istället ur mig. De senaste veckorna har påmint mig så mycket om hur början av den här graviditeten var.

Jag mår på ungefär samma sätt som då – med skillnaden att jag i början fortfarande var oviss om att det var giftstruma som påverkade hela mitt väsen och sänkte mig totalt. Nu vet jag men känner mig så färdig med den här sjukdomen och vill så gärna att bebisen ska komma så att jag kan gå vidare i den process som saktats ner av att vara gravid. Både undersökningar, medicin och eventuell operation läggs liksom på is när det även bor någon annan i ens kropp.

Dessutom hänger jag med precis samma människor som jag dagligen pratade med då i mars, april när vår lilla skrutt började gro i magen. Skillnaden är att våra euforiska samtal och sprudlande glädje över att få ingå i något nytt numera liknar någon form av krissamtal. Är så glad över att vi kan stötta varandra men det är en så sjuk situation att befinna sig i. Okej nu säger jag det bara; det känns typ som att vi gått ur en sekt. Vad fan var vi med om? Vilka är vi nu, efter det här? Hur hjälper vi de som fortfarande är kvar?

Det är inte meningen att verka kryptisk (pun intended) men jag kan inte se att det finns något intresse av att jag skriver mer om det kapitlet just nu. Men ja, oerhört mycket energi har lagts på något så tråkigt – hehe både i mitt verkliga liv men också redan i det här inlägget. Ska vi gå vidare? Ja.

Den här typen av dokumentation, alltså att fota små vardagsfragment och sen skapa någon form av blogginnehåll kring dem, ägnar jag mig inte alls åt längre. Jag trivs generellt ganska bra med att bara få visa upp små glimtar på stories då och då. Det tar liksom ingen tid men ger mig ändå ett kreativt utrymme. Men känslan av att ha skrivit ett blogginlägg (hur trivialt det än är) är ändå något helt annat. Det är då jag hittar tillbaka till min kärna. En deppig känsla kan för mig absolut vändas genom att få ur mig text. Så jag testar att väcka liv i ett segment som slumrat länge.

Nu när jag tänker på det så har jag spenderat nästan hela 2022 instängd i ett chattrum som tagit all min tid och ork både socialt men också innehållsmässigt. Kanske är 2023 en perfekt start för mig att ta tillbaka alla mina fysiska relationer (som såklart inte försvunnit men som absolut minskats med tanke på att jag då dels blivit uppfylld framför min skärm men också får att jag under långa perioder varit så sänkt i sjukdomen att jag inte kommit ur soffan) och se till att jag träffar och UMGÅS med mina vänner istället för att bara skriva till dem. Kanske är det året då jag låter det talade ordet vara del av vårt umgänge och när det skrivna får mynna ut i egna kreativa projekt.

Jag fick i förra veckan i alla fall en bok som verkar funka som en lovande katalysator inför kommande projekt. Det är verkligen en konst att kunna ge bort bra presenter till andra känner jag men från Angelica är det alltid spot on! Tacksam över att bli bortskämd på det planet såklart men extra mycket för att jag har någon att prata om ALLT med. Alltså att det inte finns något ämne som känns för skavigt eller fult att ta upp. Det kanske låter självklart för vissa men är något jag alltid har önskat mig och aldrig kommer sjabbla bort.

Samma dag, när jag skulle iväg och hämta barnen på förskolan, mötte jag min granne i cykelförrådet. Vi har inte setts på ett tag och denna korta lilla dam kastade sig omedelbart om halsen på mig och utbrast ”åh, vad jag saknat dig!”. Nästa sommar fyller hon 80 år och jag vet inte om det är generationsgränserna eller personlighet som gör det men vi kan verkligen inte prata om vad som helst. Eller förlåt, hon kan nog det men jag, jag kuvar mig och försöker ständigt möta henne i samtalen för att det inte ska bli ”någon fnurra på tråden”. Det känns okej, jag inser att hon kanske behöver mig på ett annat sätt än vad jag behöver henne just nu. Att det, i vår relation, är jag som ska vara tyst och lyssna och ge henne en kram när hon pratar om sin hjärtesorg. Det finns människor i mitt liv. Det är det jag vill komma fram till. Så många kan verka obetydliga och kanske inte riktigt vad vi söker efter i den perfekta partnern, vännen, kollegan osv. Men vad fattigt det vore om vi plockade bort alla som inte var crème-de-la-créme. Alla tillför de något, ibland kanske bara en insikt om hur en inte vill ha det – en förståelse som ibland kan vara svår att nå på egen hand.

Jag stöter ofta på dem, tanterna i mitt liv, eftersom jag bor i en kommun där befolkningspyramiden vilar på spetsen istället för sin breda bas. När jag flyttade hit till Karlsborg, för snart tio år sedan, var strax över 30% av befolkningen 65+. Hur det ser ut idag vet jag inte exakt men att vi omges av många seniorer är fortfarande ett faktum. Kanske stöter jag också på dem så ofta för att vi dras till samma typ av evenemang. Jag engagerar mig gärna i det kulturutbud som erbjuds på vår ort och i år hade jag lyckan att bli en av vinnarna i konstföreningens årliga lotteri.

På baksidan av pannån har ansvariga i föreningen klistrat fast de artiklar vår lokaltidning skrivit om konstnären i fråga. Det är något med de där små detaljerna, som jag inbillar mig att bara en pensionär kan tänkas komma på och verkställa, som gör mig alldeles lugn inför mitt eget åldrande. För ser hur de åldras och blir skröpligare gör jag lika väl som jag ser hur mina barn föds och vips är stora barn i förskoleklass. Men jag ser också hur mycket livet har att erbjuda även efter pensionen för den som är någorlunda frisk och kry. Det ger mig ingen ångest utan snarare ett hopp om att livet kan vara långt och fullt av lärdomar och fina minnen. Okej, när jag skriver det här finns det absolut ett visst mått av dödsångest i mig. Att föda barn (bf om två dagar) är absolut ett scenario som för mig rakt in i hjälplöshetens famn och aldrig har jag föreställt mig mina barn som moderslösa mer än nu. Det är vidrigt men förhoppningsvis också övergående. Förhoppningsvis ska både jag och bebisen komma levande från BB.

Men om jag i mina tidigare graviditeters slutskede fullkomligt slukat andras förlossningsberättelser så underhåller jag mig den här gången med något helt annat. Efter att i rask takt läst ut boken Livbärarna (som roman där både beaktning av personporträtt samt byggande av berättelse bör tänkas in får den 3,5/5 av mig) insåg jag att det var oerhört skönt att få vila i alla de där existentiella frågorna som boken väckte i mig. Att få känna mig liten på jorden mitt i allt det stora som sker inuti min kropp just nu. Att få känna att jag fortfarande har makten om mig själv samtidigt som världen på så många håll brinner och verkar körs rakt ner i avgrunden. Det gav mig mer sinnesro än alla andra mentala förberedelser jag försökt ägna mig åt den senaste tiden.

Så jag började läsa om Väggen. Den absolut mest deppiga och långsamma bok jag läst i vuxen ålder men som också gav mig den största litterära livsomvälvande upplevelsen. Jag i min bubbla, hon innanför sin vägg men med en enormt stor skillnad mellan oss – att hon är fast.

2022 har varit det tuffaste året i mitt liv på så många olika plan. Jag har varit med om något som jag fortfarande hämtar mig från men i backspegeln kommer det inte att ha gjort någon nämnvärd skillnad på min livsberättelse. Och den sjukdom som tagit hela mig i besittning under året kan jag förhoppningsvis snart utrota för gott.

Nu öppnar jag dörren och kliver ur på andra sidan. Och hur det än blir, var det än är – så är jag okej med det.

Bebis, bebis, bebis

Jag och liten Li, knappt en vecka gammal.

Det är tidig måndagsmorgon och här ligger jag klarvaken i sängen mellan två snusande barn. Jag försöker smyga ner telefonen under täcken för att inte störa dem med mitt scrollande. Skärmens ljusstyrka är neddragen till max men det är kolsvart i rummet att minsta lilla ljus lyser upp så mycket och just idag vill jag få en liten stund för mig själv.

De senaste månaderna har jag nämligen verkligen sovit så länge jag kunnat. Motvilligt har jag öppnat ögonen när de sagt mitt namn (eller ja, när de skanderat ”mamma” – eftersom det är så de tilltalar mig) på grund av den enorma trötthet som intagit min kropp. Men sen jag fick en järninfusion på sjukhuset förra veckan börjar orken faktiskt sakteligen att återvända. Helt plötsligt orkar jag alltså ligga vaken såhär en stund innan dem och ensam få tid att klura på allt som rör sig i min hjärna.

Första bilden på magen, gravid i vecka 7

Men jag ska vara ärlig och säga att det mesta som tänks och känns just nu kretsar kring bebisen. Denna lilla person som simmat runt i min mage så länge och som nu verkligen börjar bånka och streta på ett sätt som dagligen gör mig påmind om att det ligger en, nästintill färdigbakad, person på andra sidan av min hud. Så nära mig och fortfarande så himla långt bort.

Den här veckan blir bebisen alltså ”klar” (dvs jag går in i vecka 38) och allt känns så nära. Det kommer hända nu, snart, när som. Samtidigt som det ju ändå kan ta fem hela veckor till. Fem veckor, ingenting alls egentligen. Fem veckor, så väldigt långa när en går och väntar.

Vecka 13, denna milstolpe till vecka!

Det har varit många turer för mig runt på sjukhus och vårdcentraler under denna graviditet. Men jag känner mig ändå inte helt less på att vara gravid än. Just nu är den mest plågsamma krämpan den fruktansvärda halsbränna som hemsöker mig flera gånger om dagen och jag längtar så tills jag kan hiva Novalucolen i soptunnan. Men annars mår jag faktiskt ganska bra för tillfället. Visserligen en hel del förvärkar/onda sammandragningar men i det här skedet inger de mig faktiskt bara hopp om att saker händer i kroppen. Att den förbereder sig. Detsamma tänker jag även om den allt sämre nattsömnen och känslan av att mest stanna hemma och mysa inomhus. Det är ju så det kommer vara den första tiden med bebisen på utsidan med. Jag jobbar med det jag blir given helt enkelt!

Att jag fick min första foglossningssmärta i livet under typ två veckors tid runt graviditetsvecka 30 har gjort mig så ödmjuk inför hur illa det hade kunnat vara. Jag har varit helt slut pga min sköldkörtelproblematik men det har inte varit någonting mot den konstanta smärta och begränsning jag kände av då. Känner oerhört för alla som behöver dras med det eller det vidriga illamåendet en hel graviditet. Fy farao!

Magen i vecka 16

Det jag tycker är mest spännande med att gå och vänta på att en förlossning ska starta är att se ifall det blir en novemberbebis eller decemberbebis. Vänta, måste bara stanna och skriva en annan grej relaterad till detta. Fram tills nu har jag knappt vågat skriva något om en bebis alls. För jag har varit så rädd över att det inte ska gå vägen, att vi ska förlora vårt lilla pyre innan dess lilla liv ens hunnit börja. Men om så skulle vara fallet (usch ingen vill ju prata om sånt här men det händer ju tyvärr ändå) så är jag ju så långt gången nu att jag ändå kommer genomgå en förlossning. Vi kommer ändå alltid ha ett datum och en födelsedag att påminnas om varje år. Nu hoppas jag innerligt att vi får göra det av glada anledningar, ihop med någon som växer och frodas. Men vilken dag det kommer bli känns alltså ändå spännande. Är det här birth month (alla astroläsningar av mig just nu innehåller på riktigt ordet birth/födelse + att jag flera gånger känt/hört att det ska komma in en skorpion i mitt liv) som förgyller novembermörkret eller ska vi vänta på, reda. magiska, december?

Vecka 19 och nästan dags för rul

Li var beräknad precis i mitten av september så jag var ganska säker på att hon skulle få fira sin födelsedag just den månaden även om hon skulle ha kommit lite tidigare (brorsorna är födda 14 dagar respektive 2 dagar efter BF så inte jättetroligt statistiskt sett) eller om jag hade gått två veckor över tiden. Nu kom hon vid lunch dagen efter ”utsatt tid” så det var en extremt punktligt bebis må jag säga.

Den här gången var jag först beräknad till 24 november enligt det tidiga ultraljudet och blev sen, på rul, flyttad ända till 1 december. Därför känns det spännande att se var vi hamnar till slut. Vem det är jag känner där på insidan, när hen vill komma ut och hur förlossningen kommer bli.

En helt otrolig bild vi fick från rutinultraljudet

Alla mina förlossningar har varit rimligt långa och slutat bra. Jag har aldrig känt mig rädd eller som om jag inte blivit lyssnad på vilket har varit oerhört fint. Däremot är det en ganska stor stress att inte ha någon koll på när det är dags att ringa in hjälp för de barn en redan har här hemma. Det är barnens farmor och farfar som kör hela vägen från Göteborg (ca 2,5 timmes resväg) som har tagit hand om dem de tidigare gångerna och så vill vi ha det även nu. Det finns massor av fina människor som erbjudit sig att komma hit om det krisar men vi hoppas ju att det inte SKA krisa. Att det ska bli en så trygg och fin stund som möjligt för våra barn och trots det långa geografiska avståndet så är deras farföräldrar personerna de känner sig tryggast med. Jaja, det blir som det blir – så är det ju.

Vecka 21

Förlossningsväskan är faktiskt packad sen några veckor tillbaka. På grund av min sjukdom (giftstruma) samt den medicin jag äter för den går jag ju regelbundet till specialistmödravården för att göra tillväxtultraljud. Eftersom sjukhuset ligger 45 km bort har det känts rimligast att ändå ta med väskan inför varje besök. Jag menar, om det skulle upptäckas att bebisen i magen mådde dåligt hade det känts så onödigt att inte vara förberedd. Men hittills har allting sett fint ut och ryggsäcken har således fått följa med hem igen.

Vecka 23

Eftersom vi har fått alla våra barn med två års mellanrum har vi aldrig riktigt hunnit packa undan bebisprylarna. De har legat sparade och lättillgängliga i källaren vilket har känts skönt. Däremot har jag aldrig haft en nyfödd den här årstiden vilket gör att alla ytterplagg nu är någon storlek för stort. Men jag tar beslut om att köpa nytt (fast begagnat då) efterhand om jag ser att behovet finns. Jag upplever nämligen att det bara blir krångligare att köpa och försöka fynda plagg i förhand eftersom de så ofta glöms bort. För även om fördelen med att barnen har kunnat ärva i princip allt av varandra varit stor så är det just det där med att sortera, förvara och faktiskt komma ihåg allt som (enligt mig) är lite meckigt. Nyligen rensade jag bland barnens ytterkläder och på tre olika ställen hittade jag lika många par överdragsbyxor i vår äldsta sons storlek. Samtliga införskaffade begagnat med en tanke om att ”de kommer bli bra sen”.

Vecka 27

Så istället för att vika undan och spara/förvara tänker jag den här gången att jag ska sälja av bebisens urvuxna plagg efterhand. En del kommer säkert sparas av sentimentala värden inför framtiden men på det stora hela ska det bli så skönt att bara få rensa ut och göra sig av med det som blivit för litet. För nu tänker jag verkligen att min kropp har satt punkt för att skaffa fler barn. För ärligt, om jag inte hade blivit såhär sjuk under den här graviditeten hade jag nog inte haft någon tydlig tanke om när det var dags att ”sätta stopp”. Kanske hade naturen gjort det på egen hand åt mig ändå, men någon tydlig bild av hur många barn jag ”vill ha” har jag aldrig haft. Men nu, ja nu känner jag att det blir vila som väntar. Och det känns faktiskt väldigt skönt.

Vecka 30

Vilket återigen för mina tankar tillbaka till hoppet om ett levande barn. Målbilden att få ta med en bebis hem måste få vara så stark som den är. Sorgen det skulle innebära att behöva säga hejdå för alltid kan liksom inte lindras genom att inte måla upp utopin. Drömmen måste få frodas i mig för att jag ska känna mig pepp inför det som komma skall. Jag behöver gå in i känslorna längtan efter allt detta lilla barn väcker i mig. Och skulle det inte gå vägen vill jag inte försöka fler gånger. Jag har som sagt inte just fyra barn som något slags mål. Utan det här är sista gången och jag hoppas så innerligt att det ska gå lika bra som de tre tidigare gångerna.

Vecka 35

Nu börjar mina minstingar röra lite på sig här, jag märker på deras andning att de börjar vakna till. En hel timme har jag legat vaken och både tänkt, känt och skrivit om bebisen i min mage. För det är nästan det enda jag kan tänka på just nu. Att det är så nära, att det är så spännande, att det är så läskigt.

Inte en enda sak ska jag göra för att försöka få igång den här förlossningen tidigare än tänkt. Inga husmorskurer eller drinkar. Jag är inte trött på att bära mitt barn på insidan riktigt än, känner inte att jag vill att det ska vara över. Men oj som jag längtar. Ja, kära hjärtanes vad jag längtar efter denna lilla person. Snart ses vi!

Att göra det som funkar för ens egna familj – och vad det ledde till

Om det finns något jag har pratat om i stories genom åren så är det 1. hur kräsna mina barn är när det gäller mat och hur otroligt knäckande jag har tyckt att det varit i perioder och 2. hur svårt jag har haft att lämna dem ifrån mig. Och ja, jag tror att jag måste köra en vända till med det sistnämnda.

Här följer en snabb recap för er som inte vet:
Vi bor i ett litet samhälle 20 mil bort från min mans familj (min egen bor ännu längre bort än så) med tre barn på 6, 4 och 2 år. Vår äldsta son har en NPF-diagnos som gjort att vi, genom hela hans liv (eftersom det varit lättast så), har isolerat oss inom familjen istället för att spinna kontaktnät. Kort och gott innebär det att vi alltid har fått klara oss själva utan någon avlastning (även om det såklart funnits och finns personer som ställt upp när det verkligen har krisat).

Så att “lämna bort” barnen för en datenight eller liknande har alltså aldrig funnits på kartan. Utan mitt egentliga problem har faktiskt mest kretsat kring barnens pappa, att mitt kontrollbehov gjort det svårt för mig att med gott samvete och tilltro till hans förmåga vara utan mina barn. När han var föräldraledig flängde jag hem på varenda rast för att amma den lilla innan jag sen, efter jobbpassets slut, cyklade hem i lika snabb takt för att inte missa en endaste sekund till. Dels för att jag saknade dem men också för att jag inbillade mig att de inte hade det bra utan mig. Att det är jag, deras kärna och bas (som varit själv med dem så mycket efterom fadern i huset arbetar som militär och därför stundvis är borta i långa perioder), som är den enda som kan ge dem vad de behöver.

I början på det här året blev jag sjuk vilket faktiskt tvingade mig att släppa på både kontrollen och ansvaret. Jag skrev om den insikten här och jag anser att det varit väldigt bra för mig. Att se hur mina barn finns kvar, att de får se att JAG finns kvar – även om jag varit en mamma på ett nytt sätt. Den här perioden har brutit ner mig totalt men också byggt upp mig på ett helt nytt sätt. Jag tror till och med att jag känner tacksamhet inför det och fram tills idag trodde jag också att jag hade lärt mig det där med att släppa mina små skruttar ifrån mig. Men det är svårt. Det är svårt för att jag älskar dem så innerligt och känner att jag vill vara med dem hela tiden men…

jag orkar inte vara med dem hela tiden. Till och med såhär: jag vill ärligt talat inte vara med dem hela tiden. Och det är där det dåliga samvetet kommer in i bilden – TROTS att jag på ett rationellt plan förstår att det är rimligt att både vilja och behöva vara någon annan än mamma jämt, jämt.

Jag tror på att göra det som funkar för ens egna familj. Ingen annan människa känner till hela er story, vad ni går igenom eller vad era planer för framtiden är. Alla tycker och tänker olika och den enda som verkligen vet vad som behövs eller pågår i ditt liv är DU. Det här tror jag på och står fast vid, men inom mig krockar flera tankar och känslor ändå.

När jag var mammaledig nu senast, med Li, började jag läsa en kurs på universitetet. Jag har sedan tidigare en halvfärdig bibliotekarieutbildning i bagaget och kände att det skulle passa bra att fylla på lite kurser där när jag ändå ”bara” gick hemma. Eller nej, det fick mig att låta som någon superperson med extra mycket tid över och så är såklart inte fallet. Idén kom ur det här:

Efter att ha gått 15 timmarsveckor på förskolan nästan hela sitt liv började min äldsta son få det riktigt jobbigt vid lämningen. Just att det är lite känsligt när en ska säga hejdå känner nog många igen sig i men det här var en låsning (vilket känns ganska typiskt för barn med hans typ av diagnos) vi inte kunde jobba oss igenom. Det tog lite tid men när jag la ihop ett och ett så insåg jag att det han tyckte var jobbigt var att bli lämnad 8.45 när ALLA andra barn redan var på plats och ofta stod och väntade på oss vid grinden. Men att justera tider efter de åtgärder en själv anser sig behöva göra funkar inte som föräldraledig utan sysselsättning. Så för att få lämna barnen innan frukost istället signade jag upp mig på en kurs och då det inte kändes rimligt att bara läsa en på pappret så valde jag en som jag alltså skulle kunna baka in i min utbildning.

Det som hände var 1. Att anpassningen funkade toppen och vi insåg att få komma till förskolan när det var få barn på plats (och en väldigt lugn och tyst miljö) var ett vinnande koncept. Att själv vara trygg i ramen för dagen och istället se de andra barnen droppa in pö om pö gjorde ALL skillnad.

Och 2. Jag ÄLSKADE att få plugga igen! Det var så härligt att få vara någon annan än bara mamma Sandra och att få lära sig nya saker som vuxen kan vara en av mina bästa saker i livet. Jag kände mig verkligen euforisk över varenda uppgift och började i samma veva även skriva igen.

Under det där sista halvåret hemma med Li började hennes pappa vara hemma med henne en dag i veckan. Tanken var att han skulle ta barnen och att jag skulle få fokusera på både skola och på att skriva min kurs Konsten att uppmuntra kreativa och skapande barn. Det som i själva verket hände var just det (och så mycket GLÄDJE min kurs gett mig alltså, tänk att ni blev strax över 100 deltagare innan jag stängde den för anmälan den här gången) men också att jag kom hem igen långt innan en traditionell arbetsdag skulle ha slutat. För att… det kändes så egoistiskt att vara borta längre än ”nödvändigt” från mina barn när jag satte tiderna själv. Som om jag smet ifrån dem och ansvaret på något sätt. För även om jag i högsta grad jobbade (plus, att göra EN enda arbetsinsats för något som sen kan generera passiv inkomst i år framöver vill jag ändå säga är ett smart drag) så kändes det aldrig riktigt så eftersom jag ”bara var hemma”. Och då borde ju alla barnen vara där med mig. Eller? Vilken fälla!

I slutet på augusti det här året började vårt äldsta barn förskoleklass och med skolplikten som följde fick jag inte längre välja hur eller när han skulle dyka upp. Det gick inte längre att korta ner veckorna för att underlätta utan han har behövt vara där 8.15-12 fem dagar i veckan. För några veckor sedan började lämningarna bli jobbiga igen – den här gången på en helt ny nivå. Barnet i fråga började rymma från både mig och skolan (vilket aldrig hänt tidigare i livet) och det tog två timmar av skoldagen att bara få in honom genom dörren.

Både jag och hans underbara pedagoger insåg att vi behövde göra något och vi valde att ta till samma knep som sist. Istället för att stå där med alla andra när klockan ringer så skulle han få komma dit tidigare och hinna landa in i miljön innan skoldagen drog igång. För att lösa detta logistiskt (samt minska hans stress på morgonen) valde vi att låta syskonen börja samma tid på sin förskola. Den här gången var båda verksamheterna väldigt lyhörda för förändringarna och hittills har det gett gott resultat (vilket i just det här scenariot betyder att vårt barn tar sig till skolan för att inte riskera att bli hemmasittande redan vid sex års ålder).

Men det som krävs av mig är återigen att jag har en sysselsättning. Missförstå mig inte nu, det känns inte jobbigt för mig att addera den typen av arbetsbörda – tvärt om faktiskt. Men… som mammaledig (vilket jag inte är än, men snart) ska en väl i princip ha alla sina barn hemma hos sig väl? Så säger känslorna inom mig – TROTS att jag vet att 7.30-12 inte är det ”värsta” som kan hända mina barn. TROTS att jag vet att jag gör det som är bäst för vår familj just nu. TROTS att jag vet att det kommer skapa fler möjligheter på sikt.

För någon gång kommer jag behöva gå tillbaka till min fasta anställning på ett jobb där jag inte får bestämma mitt schema själv. Men inte än, och fram tills dess känns det (i teorin) fint att kunna pussla och möjliggöra för en friare tillvaro under en längre tid.

Det projekt som jag började skriva på under min föräldraledighet med Li kallar jag för Ett år med barnen i naturen. Det blev början av en bok som ska fungera som inspiration för vuxna som både vill upptäcka, lära och skapa i och kring naturen med sina och/eller andras barn (läs gärna mer om detta i mina sparade stories på instagram, under den flik som heter ”boken”). Under ett års tid har mitt manus legat på olika förlags bord. Vi har diskuterat fram och tillbaka, jag har gjort omskrivningar för att få det att passa specifika målgrupper – och jag har tröttnat. Jag tröttnade på det för att jag försökte stöpa min idé i fel form när jag blev för sugen på en förlagsdeal. Jag tröttnade för att jag blev sjuk och inte orkade göra något annat än att ligga i soffan. Jag tröttnade för att det aldrig fanns tid.

Men nu finns det tid! Nu finns det ork, inspiration och en riktning. Det finns utrymme i den kurs jag signat upp mig på att även arbeta med den här idén och jag kommer göra det. Jag kommer skriva de få stunder livet med en liten bebis (och potentiellt vabbande av syskon) kommer ge mig. Men jag kommer göra det för att det ger mig så mycket lust och glädje – och för att jag förhoppningsvis sen kommer ha en passiv inkomst som gör att jag ändå kan anpassa yrkeslivet efter rådande familjesituation.

Jag kommer ägna den tid jag kan åt att fylla mitt hjärta med lust så att jag, när halvdagen är slut, kan hämta hem mina barn och gå upp i att vara deras mamma. Jag kommer jobba med att skaka av mig känslan av att vara dålig som inte har dem hemma på heltid när jag ändå ”bara går hemma”. För jag ska inte bara gå hemma. Jag ska göra allt jag kan för att underlätta dagarna för samtliga. Jag ska anpassa och justera för jag tror på att göra det som funkar för ens egna familj.

Och jag vet att det kan leda till något gott ♥️

En vecka på vift med semester

Det var evigheter sedan jag skrev något här. Anledningarna är många och någon dag ska jag skriva om det också, men inte idag. För idag vill jag få ner vår semestervecka i ett inlägg. Eller, vi är lediga nio veckor ihop den här sommaren så semestern har ju egentligen inte tagit slut. Men det är ändå något speciellt med att få åka iväg, att få förflytta sig till en annan plats sådär, som gör att det känns extra mycket som semester. Och det var precis vad vi gjorde! Vi packade in den här superhjälte-personen i bilen ihop med hennes bröder och en himla massa packning och så for vi iväg.

Siktet var inställt på Ljungskile men vi stannade till i Trollhättan på vägen för att rasta barnen efter att de sovit en stund på vägen. Valet föll på macken-lekplatsen…

… och barnen var otroligt nöjda!

Sen susade vi vidare och ungefär tjugo minuter senare parkerade vi bilen vid kallbadhuset i Ljungskile för att få känna på havet!

Och våga peta på livets första manet.

Sen installerade vi oss i huset, som Viktors syster med familj brukar hyra varje sommar, och utforskade den stora trädgården ihop med kusinerna.

Dagen efter tjuvades det frukost direkt ur flingpaketet innan vi packade ihop oss för en heldag på stranden.

Somliga badade men framför allt var det krabbfiske som stod på agendan och barnen var kittade med både spön och håvar.

Jag var kittad med bok och hann läsa kanske… 10 sidor totalt? Vilket nog ändå måste anses vara ett rekord såhär på stranden med tre små barn. Hehe.

Jaja, fräknar införskaffades och sommarminnen samlades på av samtliga.

Tredje dagen åkte vi iväg till Trollhättan igen med hela gänget. Den här gången besökte vi Skrotnisses-lekplats och barnen var lika nöjda här! Efter lite lunch och glass på Spikön tänkte vi knata vidare till vattenkraftens lekplats men då tog energin slut hos barnen.

Istället åkte vi till fantastiska Brödbacken. Det blev ingen fika för oss då vi nyss ätit glass men väl införskaffande av surdegsbröd och ett besök till Rebecka på övervåningen.

Har en så fin mobil i sovrummet från hennes Roots Design och nu fick en annan fin grej hänga med mig henne.

Nämligen detta gryningsljus-armband. Hmm undrar förresten var jag lagt alla ostronskal jag samlade på mig under dagarna där? Måste gå och leta!

Så, tillbaka! Jag hittade dem i skötvöskan. Var var jag?

Jo, just det. På den fjärde dagen ledsnade vi lite på stranden och blev sugna på äventyr. Ganska spontant hoppade jag och killarna på tåget till Göteborg för att göra ett kvickt besök på Liseberg.

Lite drygt två timmar fick vi på oss innan vi var tvungna att ta tåget tillbaka då jag skulle ha ett långt möte med World of Alidia-teamet. Trots lite tidspressen hann vi åka ett gäng karuseller, spela på hjul (ingen vinst), fiska fiskedamm, krama kaninerna och äta livets första sockervadd – så jag tror att de var nöjda!

Men att de dessutom fick åka spårvagn OCH hjälpa tågvärden att stänga dörrarna vid varje station (plus kika in i förarhytten) på vägen hem kan ha varit höjdpunkten! Älskar att få göra saker med hela familjen men det är en sån lyx att bara få vara med mina ”stora” barn själv ibland med!

Efter några intensiva, soliga och härliga dagar på västkusten började det på dag fem bli tid för oss att styra kosan vidare. Den här gången landade vi vid en av mina barndomspärlor i Småland där vi skulle få låna min mammas mosters annex hos dem ute i skogen.

Ett perfekt boende att landa på i några nätter där det enda som mötte oss var…

Naturen!

Deras damm bjöd inte bara på flotten som kördes fram och tillbaka på sin lina av samtliga barn utan även på den skönaste utsikten vid kvällsmaten den första kvällen.

Och så skönt att bara få rå om oss själva lite efter dagar av umgänge! Egentligen är två nätter borta det mest optimala för vår familj (speciellt för barnet med NPF) och här hade barnen börjat längta hem lite eftersom vi redan överskridit den där ”magiska” gränsen. Men genom att dela upp resan såhär bestämde vi oss för att faktiskt testa en vecka i ett svep. Och det gick!

Morgonen efter gick jag ut för att plocka smultron till gröten och…

Några timmar senare promenerade vi till min mammas kusins gård när barnen plötsligt dök in i skogen för att sluka några nävar blåbär. Naturens skafferi ändå va!

Efter att ha vallat in några lamm som smitit ut hagen (Elton) och hoppat studsmatta med vallhunden (Noah – förlåt jag menar Blixten, som ju är hans egenvalda namn) bjöd vi med dem tillbaka till Högåsen för lite lunch och bad.

Och några turer i ekan!

Och ännu mer flotte-åkning såklart!

Elton hade snappat upp att det var Krösatågen som trafikerade järnvägen i samhället och eftersom han aldrig åkt ett sådant bad han om att få göra det. Så framåt kvällen reste vi därför sträckan Forsheda – Reftele. Och väl i Reftele blev vi såklart tvungna att köra förbi och titta på min älskade gymnasieskola Stora Segerstad. Så ja, nu har jag blivit den föräldern som ska kånka runt ungarna för att de ska få gå i mina fotspår. Hehe.

Kändes dock som att alla var nöjda med dagen och när barnen sov för kvällen ställde jag mig i det lilla pentryt för att steka pannkakor som skulle bli utflyktsmat under nästkommande dag.

Det hade nämligen blivit dags för vår allra sista dag på vift. Efter att ha packat in allt i bilen igen (nä men mängden saker en har med sig är ju bara… galet!), vinkade vi hejdå till Högåsen (och hoppades på återseende) för att sen äntra…

High Chaparral!

Tänkte precis försöka problematisera Chappens koncept och berätta varför det inte känts helt bra i mig med ett eventuellt besök tidigare. Men jag låter faktiskt bli. Istället visade det sig bli det bästa parkbesök vi någonsin gjort ihop med barnen.

Men såhär: våra barn leker inte med vapen hemma. Dels för att vårt ena barn blir väldigt triggad av lekar som innefattar inslag av jagande och/eller bus. Sen har de faktiskt aldrig visat något större intresse över att ha vapen i sina lekar heller. Det är även lite klurigt när deras pappa är militär och vi bor på en ort där ljudet av kulsprutor är vanligt att höra i bakgrunden på daglig basis. Vi har försökt att prata om just vapen på ett respektfullt sätt, där det varken blir så pass mycket vardagsmat att de blir avtrubbade eller något läskigt för dem att befinna sig kring.

Däremot känner jag att ansvaret här är vårt, inte barnens. Deras lek är lek och jag väljer att se den så, så länge den inte känns skadlig och så länge vi är med och kan lotsa dem i deras kunnande och känslor.

Med det sagt: det sköts hej vilt med knallpulverpistoler den här dagen. Men det var inte det som gjorde att vi hade det så bra. Utan parker som dessa (och tex ALV) där fokus inte är på attraktioner det ska köas till hela tiden passar samtliga, men framför allt vårt äldsta barn. Att det dessutom byggts upp fantastiska miljöer som bara är till för barnen och har tydligt avgränsande områden gör det så mycket enklare att ”släppa” dem. Att den eller de med mycket extra spring i benen kan få utforska utan att hållas tillbaka i rädslan av att tappa bort varandra – eller att de upplevs som ”för mycket”.

För det var just det här, att leken var så given. Ramarna så tydliga och det passade Elton perfekt. Han hittade nya kompisar som han lekte i timmar med. De rörde sig mellan vattendelen (där en kunde åka flotte och vaska guld) och den uppbyggda western-staden (där de kunde gå in i husen och springa på taken) nästan hela dagen. Inte en enda ”incident” eller jobbig situation alls. Han var i sitt esse!

Syskonen hade det också kanon. Li klappade åsnor, uppfann någon egen slags hinderbana bland alla kulisser, pärlade armband och plumsade stenar i vattnet (hehe inte så höga krav på underhållningen alltså). Blixten älskade tåget och alla föreställningar och fick ta kort med sin nyfunna hjälte Lucky Luke.

Det var en rusig familj som satte sig i bilen hem den kvällen. Lyckliga över en bra semestervecka och så nöjda över hur enkelt det kunde vara att göra en utflykt av det här slaget. Dagen efter lånade vi ett gäng böcker om den riktiga Vilda Västern på biblioteket för att spinna vidare på barnens intresse och lära dem lite historia.

Sen tog det fem dagar innan den här utstyrseln togs av. Sommarminnen!

Sluta propagera för att adhd är en superkraft

Den senaste tiden har jag verkligen fått ta fram “mama bear” i mig för att ryta ifrån och kämpa för mitt ena barns rättigheter. För bortsett från alla basala behov så anser jag att just det, att både skydda och möjliggöra är min främsta uppgift som förälder. Det är också därför jag har slutat att skriva speciellt ingående om mina barn och vilka personer de är; för att skydda dem från något de själva inte valt.

Missförstå mig inte, jag har ALLTID försökt att dela med mig på ett sätt som inte kränker deras personligheter och som jag tror och hoppas att de själva ska tycka är okej i framtiden. Men ändå, det är en himla balansgång. Att kunna dela med mig av det som är min vardag utan att blotta mina barn.



Men så skriver jag ibland små texter (som igår på instagram) och får kommentarer som “tack, nu känner jag mig mindre ensam” eller “åh vad jag känner igen mig” och mitt hjärta brister. För det är DET DÄR som är min enda önskan med att faktiskt dela med mig. Att synliggöra den ständiga kamp som livet med en NPF-diagnos kan innebära. Jag vill lyfta och dela och visa att vi inte är ensamma, vi är så himla många som sliter i det tysta utan någon form av stöd eller förståelse från omgivningen. Vi är många som behöver lägga ner hela vår själ i att bara få till vardagsrutinerna för att dagarna ska kunna flyta.

“Men måste det vara DU som gör det? Måste det vara VÅR son som blir frontfigur för det?” frågade barnens pappa mig för ett år sedan, då när jag valde att sluta dela vår historia. När han framförde sin åsikt, som enbart var hämtad ur omtanke för våra barn, kändes min egen strävan så egoistisk. Nej, varför måste jag vara den som hänger ut min älskade lilla unge för att göra så att andra, helt okända människor, känner sig mindre ensamma? Det lät så rimligt.

Plötsligt så ser jag dagligen hur människor i hans nära omgivning kränker honom och skapar olika trauman för att de inte förstår hur en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning kan te sig och jag känner att måste börja förändra. NU. För såhär kan det inte få vara.

Adhd är kanske den diagnos som gemene person anser att hen känner allra bäst till. Koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet är det – eller hur? Dessutom har ju diagnosen på senare tid även fått epitetet SUPERKRAFT. Kära nån så många gånger jag hört folk säga “Ja, men jag har hört att adhd är en superkraft som gör en väldigt kreativ – det är ju jättebra!” utan att förstå hur många nyanser de går miste om genom att tro det. Jag vill inte förminska de människor som faktiskt anser att de vunnit något slags lotteri och fått dessa så kallade superkrafter. Alla har rätt att äga sina egna känslor och jag tror inte att de ljuger men jag vill också dela den andra sidan.

Den där en adhd-diagnos är en krävande och jobbig funktionsnedsättning som ofta innebär: ensamhet, utanförskap, att ständigt bli missförstådd, krav på en traditionell skolgång som inte är anpassad efter barnets svårigheter (eller styrkor), depression, trauman och missbruk.

ALLA diagnoser ter sig på olika sätt i olika människor. Vi upplever absolut svårigheter och tecken på både koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet i vår vardag. Men det vi kämpar mest med är impulskontrollen. Även om vi alltid har förstått att vårt barn har adhd så har diagnosen gett oss en helt annan förståelse för hjärnans funktion. Det rör sig alltså om en funktionsnedsättning som gör att han inte kan reglera impulser eller förstå konsekvenser på ett sätt som jämnåriga kan. Detta innebär att det ofta händer att “tokiga” och/eller farliga idéer genomförs utan någon tanke bakom men också (tyvärr oftast) att dessa impulser (som uppkommer vid stress eller andra triggande situationer) leder till utagerande handlingar.

En specialpedagog förklarade det såhär för mig: Alla människor har tre personer som jobbar inne i ens hjärna för att hantera den information som kommer in. Vi har dels en sekreterare som tar emot informationen, en bibliotekarie som kategoriserar den och slutligen en chef som bestämmer vilka bollar som ska springas på. Hos ett barn med den här typen av svårigheter har både sekreteraren och bibliotekarien tagit semester, vilket innebär att informationen flödar in utan att reflekteras över (vanligtvis får alla människor olika typer av impulser som vi aldrig lägger märke till, eftersom de direkt avfärdas som farliga eller dåliga och därför aldrig når vår chef) och direkt landar på chefens bort. Hen är i sin tur helt dränkt i allt som kommer in och kan därför inte avgöra ifall sakerna är bra eller dåliga och springer helt plötsligt på alla bollar. Detta resulterar såklart i att bli utbränd på kuppen – vilket i sig leder till ännu fler felaktiga beslut.

Att vara ett barn som vet vad som är rätt och fel samt hur en bra kompis är men ändå inte kan stoppa sina impulser måste vara otroligt svårt. Jag menar, vad hör ett barn som inte kan hjälpa det hen gör när vuxna sen säger ”om du gör så vill ingen vara din kompis”? Eller hur känns det om hen faktiskt försöker skärpa sig för att få ha vänner men inte lyckas? Vilken känsla tror ni stannar kvar i det barnets kropp?

Så, är barnet helt utan ansvar då? Både ja och nej. Jag vill vara tydlig med at jag inte tycker att det är okej att någon slåss. Det är aldrig okej, vad bakgrunden än är, att ett barn ger sig på andra människor. Det måste förhindras. Men vad kan vi kräva av ett barn som faktiskt inte har rätt verktyg i hjärnan för att hantera uppkomna situationer där hen blir stressad och/eller triggad? Återigen, en stor del av problemet är trots allt att hen vet rätt och fel men inte kan reglera vilka impulser hen går igång på.

Det vi som vuxna kan göra är att lära känna barnet och försöka kartlägga vilka situationer som gör att det helt enkelt blir för mycket. Därefter kan vi skapa förutsättningar som gör det enkelt för dem att lyckas. Antingen genom att anpassa situationen så att den passar barnet i fråga (genom att minska på intryck, stress och triggers) eller genom att vara ett närvarande stöd för att kunna stötta när vi märker att det går åt fel håll. För när misslyckanden sker, när barnet blir utagerande eller väljer att följa impulser som är “fel” är det vi vuxna som brister i vårt stöd, för barnet är densamma (med samma svårigheter – och styrkor) hela tiden.

Men med det menar jag inte att vi ska vara perfekta människor som ska förhindra att något tråkigt inträffar. Eller, det är såklart förhoppningen men det går inte att vara med varenda millisekund, även om vi ständigt måste vara DÄR. Jag lägger alltså ingen skuld på någon annan, men tills barnet själv har hittat sina egna verktyg (med eller utan medicin) att hantera dessa svårigheter finns det ingen annan väg att gå än att stötta, stötta och stötta.

Jag har inte för avsikt att hänga ut något av mina barn. Men jag kan inte se på när andra hela tiden kräver att barn ska ta ansvar för handlingar de inte kan styra över utan att göra något. Jag kan inte låta andra föräldrar sitta hemma och tro att de är ensamma.

För det är ni inte. Jag ser er, jag hör er. Jag kämpar för mig, min familj och för er. Och jag vet att NI kämpar. Kära nån vad vi kämpar. Ingen ska få förminska den insats ni gör för att se till ert barns bästa. Alla borde få veta hur tungt det är. I en drömvärld kommer våra barn växa upp och faktiskt tycka att deras adhd är en superkraft, men låt oss uppmärksamma de svåra bitarna också. De som kan leda till nattsvart mörker om vi inte försöker förstå och vara öppna i sinnet.

För ljusglimten är att jag vet att ni finns, ni människor som är så kloka och varma. Som ser dessa barn för de fantastiska personer de är. Ni är allt!

Posted in NPF

En dag i maj när vi ringde 112

Jag fick ett sånt sug att dokumentera min gårdag. Förstod inte att jag tänkte förvandla det till ett blogginlägg förrän efter jag börjat fota vissa av bilderna med ett filter på Instagram. Så ni får hålla till godo med lite varierande kvalitet. Tänkte förresten precis också slänga in någon brasklapp om att det är lite svajigt på innehållsfronten också men så kom jag på 1. ingen orkar höra ursäkter av det slaget, 2. såhär såg ju typ alla mina inlägg ut i början (dvs bilder på mig och Viktor när vi gjorde en strandutflykt och så lite drömmiga texter till det och 3. snälla vi ringde ju 112, mycket mer innehåll än så kan det ju knappast bli. Hehe.

Tog ett kort på den min rätt slabbiga frukost bara för att den här gröten var så extremt rackarns god. Jag har gjort den förut och jag kokar bara havregryn i mjölk (med salt och kanel), mosar i en riktigt mogen banan och serverar sen med lite lönnsirap, blåbär från frysen och havremjölk. Nej just det, jag tog ett kort på skeden här för att det var så otroligt mycket goda blåbär där i ju! Jag hamstrar hela sommaren och hösten, snålar hela vintern och “måste” sen UNNA mig hela våren och sommaren för att hinna tömma frysen innan nästa batch ska in. Så nu lassar vi på hörrni!

Min lilla loppa. Håret i en tofs och nya ord nästan varje dag. Oftast kommer hennes ord spontant i en kontext där hon vill förmedla något. Men nu har jag märkt att hon bemästrat många av ljuden så jag testar lite ibland bara för att hennes lilla röst är så gullig. Liksom pekar på lampan och säger lampa, frågar henne om hon kan säga lampa och hon svarar “Nepp. Mamma!”. Så jag säger “Okej mamma säger lampa, LAAAMPA. Vill Li?” och då kommer det ett litet försök. Mysigaste!

Jag har varit instängd i lägenheten hela veckan pga dunderförkylning. Det har varit nedrullade gardiner som gällt för fy vad svårt det är att ens orka använda ögonen när vårens solljus är så förbaskat starkt. Den här dagen (har glömt att nämna det men detta var alltså igår, torsdag) kände jag mig ändå ganska pigg.

Blev invaderad av tre barn som lekte ihop. Det händer inte jätteofta att de kan få till något alla tre (både pga åldersskillnad och på grund av vissa svårigheter som ett av barnen har) men ni kan nog gissa att det är det ljuvligaste som finns när det väl inträffar.

Jag hade fixat matsäck och packat ryggan så när alla var fixade och redo cyklade vi iväg. Siktet var ett specifikt ställe vid Vätterstranden där vi brukar leka och bada.

När jag parkerade cykeln hörde jag knäppande ljud och kände doften av eld. “Mm lukta, det är någon som eldar” sa jag till barnen och Elton sprang ner på stranden direkt för att kolla. Efter en liten stund kom han tillbaka och sa “Nej mamma, det är ingen där. Det brinner!”.

Så vi gick ner allihop för att ta en titt. Och så var det. I flera av buskarna längs stranden härjade små lågor som spred sig uppåt land. Jag, en vuxen som ändå tänker att det måste finnas en logisk förklaring sa att vi skulle gå runt buskaget för att se om det fanns någon människa i närheten. Jag menar, att elda upp oönskad växtlighet förekommer ju (kanske bara inte under den här torra perioden…) men nej, vi hittade ingen.

Så vi ringde 112 och så fort vi lagt på hörde vi sirenerna. Den första bilen kom seriöst inom 2 minuter efter samtalet. Helt otroligt.

Det var en brand. Den släcktes av professionell styrka och vi tackades för samtalet. Hur otäckt det än är med eld som härjar lös på det sättet så var det ändå en höjdarupplevelse för våra barn – det måste ändå sägas.

Som tur var så kunde vi bara flytta vår lek lite längre bort på stranden när elden väl var under kontroll.

Det blåste lite men sand mellan tårna är ett måste. Inte första gången för Li eftersom hon hängde med oss hela förra sommaren men definitivt det första mötet med stranden hon minns. Det var fint att se.

Och den där nissen kunde som vanligt inte motstå impulsen att bada lite, lite grann.

När det blev dags för lunch parkerade vi oss vid det gamla (alltså gaaamla som i 1800-tal) bageriet och plockade fram…

Pannkakor! Verkligen inget nytt påfund när det gäller utflyktsmat men måste ändå ge rätten cred för hur extremt smidigt det är att ha med sig.

Tycker att det är svårt att fylla dem på förhand när det börjar bli varmare ute och en inte har med kylväska. Så jag rullar ihop dem naturella i en matlåda, tar med en burk sylt + sked till denne och brer allt på plats. När de redan är hoprullade såhär blir de väldigt lätta att hålla för barnen då de håller formen bra sen = inte mycket kladd. Så åker bara smutsiga lilla skeden ner i tomma matlådan när allt är uppkäkat och en har minimalt med disk med sig hem. Älskar!

När lunchen var uppäten cyklade vi in på fästningen en stund (hej hej!) vilket sen följdes av…

Vila hemma. Den här boken (Njuttes Husch enligt Li) är en stor favorit just nu.

Hon lyckades dock inte somna i sängen så vi bestämde oss för att ta en liten cykeltur för att kolla robotgräsklippare. Har ni koll på att det är mitt äldsta barns (sex år nästa månad) STÖRSTA intresse och att det varit det sen han var tre? Han kan alla modeller som finns i världen, vet var alla bor här i Karlsborg och också vad deras ägare döpt dem till. Det är ju ett ganska specifikt intresse (förra året tryckte jag upp två t-shirts med robotgräsklippare på till honom i födelsedagspresent som han älskade) men det gör att vi dagligen kommer ut på långa promenader/cykelturer och att han (och hans syskon) faktiskt lär sig hitta i samhället och kan vad många av våra gator heter.

Anyways så somnade Li i cykeln så Elton, Noah och jag passade på att premiäräta mjukglass nere vid kanalen.

Nä men sen hängde vi ute resten av dagen och planterade om lite plantor. När barnens pappa kom hem från jobbet cyklade jag upp till förskolan då det var utvecklingssamtal för båda våra killar. Så fint att få höra och se allt de gör när vi inte är med, se hur andra vuxna verkligen SER deras små personer precis som vi gör. Men framför allt så känslosamt att prata om hur vår stora lilla kille snart ska säga hejdå till dem för att börja skolan. En ny era väntar verkligen där.

Ja, men det var det! En alldeles perfekt vab-torsdag om jag får säga det själv!