Sluta propagera för att adhd är en superkraft

Den senaste tiden har jag verkligen fått ta fram “mama bear” i mig för att ryta ifrån och kämpa för mitt ena barns rättigheter. För bortsett från alla basala behov så anser jag att just det, att både skydda och möjliggöra är min främsta uppgift som förälder. Det är också därför jag har slutat att skriva speciellt ingående om mina barn och vilka personer de är; för att skydda dem från något de själva inte valt.

Missförstå mig inte, jag har ALLTID försökt att dela med mig på ett sätt som inte kränker deras personligheter och som jag tror och hoppas att de själva ska tycka är okej i framtiden. Men ändå, det är en himla balansgång. Att kunna dela med mig av det som är min vardag utan att blotta mina barn.



Men så skriver jag ibland små texter (som igår på instagram) och får kommentarer som “tack, nu känner jag mig mindre ensam” eller “åh vad jag känner igen mig” och mitt hjärta brister. För det är DET DÄR som är min enda önskan med att faktiskt dela med mig. Att synliggöra den ständiga kamp som livet med en NPF-diagnos kan innebära. Jag vill lyfta och dela och visa att vi inte är ensamma, vi är så himla många som sliter i det tysta utan någon form av stöd eller förståelse från omgivningen. Vi är många som behöver lägga ner hela vår själ i att bara få till vardagsrutinerna för att dagarna ska kunna flyta.

“Men måste det vara DU som gör det? Måste det vara VÅR son som blir frontfigur för det?” frågade barnens pappa mig för ett år sedan, då när jag valde att sluta dela vår historia. När han framförde sin åsikt, som enbart var hämtad ur omtanke för våra barn, kändes min egen strävan så egoistisk. Nej, varför måste jag vara den som hänger ut min älskade lilla unge för att göra så att andra, helt okända människor, känner sig mindre ensamma? Det lät så rimligt.

Plötsligt så ser jag dagligen hur människor i hans nära omgivning kränker honom och skapar olika trauman för att de inte förstår hur en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning kan te sig och jag känner att måste börja förändra. NU. För såhär kan det inte få vara.

Adhd är kanske den diagnos som gemene person anser att hen känner allra bäst till. Koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet är det – eller hur? Dessutom har ju diagnosen på senare tid även fått epitetet SUPERKRAFT. Kära nån så många gånger jag hört folk säga “Ja, men jag har hört att adhd är en superkraft som gör en väldigt kreativ – det är ju jättebra!” utan att förstå hur många nyanser de går miste om genom att tro det. Jag vill inte förminska de människor som faktiskt anser att de vunnit något slags lotteri och fått dessa så kallade superkrafter. Alla har rätt att äga sina egna känslor och jag tror inte att de ljuger men jag vill också dela den andra sidan.

Den där en adhd-diagnos är en krävande och jobbig funktionsnedsättning som ofta innebär: ensamhet, utanförskap, att ständigt bli missförstådd, krav på en traditionell skolgång som inte är anpassad efter barnets svårigheter (eller styrkor), depression, trauman och missbruk.

ALLA diagnoser ter sig på olika sätt i olika människor. Vi upplever absolut svårigheter och tecken på både koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet i vår vardag. Men det vi kämpar mest med är impulskontrollen. Även om vi alltid har förstått att vårt barn har adhd så har diagnosen gett oss en helt annan förståelse för hjärnans funktion. Det rör sig alltså om en funktionsnedsättning som gör att han inte kan reglera impulser eller förstå konsekvenser på ett sätt som jämnåriga kan. Detta innebär att det ofta händer att “tokiga” och/eller farliga idéer genomförs utan någon tanke bakom men också (tyvärr oftast) att dessa impulser (som uppkommer vid stress eller andra triggande situationer) leder till utagerande handlingar.

En specialpedagog förklarade det såhär för mig: Alla människor har tre personer som jobbar inne i ens hjärna för att hantera den information som kommer in. Vi har dels en sekreterare som tar emot informationen, en bibliotekarie som kategoriserar den och slutligen en chef som bestämmer vilka bollar som ska springas på. Hos ett barn med den här typen av svårigheter har både sekreteraren och bibliotekarien tagit semester, vilket innebär att informationen flödar in utan att reflekteras över (vanligtvis får alla människor olika typer av impulser som vi aldrig lägger märke till, eftersom de direkt avfärdas som farliga eller dåliga och därför aldrig når vår chef) och direkt landar på chefens bort. Hen är i sin tur helt dränkt i allt som kommer in och kan därför inte avgöra ifall sakerna är bra eller dåliga och springer helt plötsligt på alla bollar. Detta resulterar såklart i att bli utbränd på kuppen – vilket i sig leder till ännu fler felaktiga beslut.

Att vara ett barn som vet vad som är rätt och fel samt hur en bra kompis är men ändå inte kan stoppa sina impulser måste vara otroligt svårt. Jag menar, vad hör ett barn som inte kan hjälpa det hen gör när vuxna sen säger ”om du gör så vill ingen vara din kompis”? Eller hur känns det om hen faktiskt försöker skärpa sig för att få ha vänner men inte lyckas? Vilken känsla tror ni stannar kvar i det barnets kropp?

Så, är barnet helt utan ansvar då? Både ja och nej. Jag vill vara tydlig med at jag inte tycker att det är okej att någon slåss. Det är aldrig okej, vad bakgrunden än är, att ett barn ger sig på andra människor. Det måste förhindras. Men vad kan vi kräva av ett barn som faktiskt inte har rätt verktyg i hjärnan för att hantera uppkomna situationer där hen blir stressad och/eller triggad? Återigen, en stor del av problemet är trots allt att hen vet rätt och fel men inte kan reglera vilka impulser hen går igång på.

Det vi som vuxna kan göra är att lära känna barnet och försöka kartlägga vilka situationer som gör att det helt enkelt blir för mycket. Därefter kan vi skapa förutsättningar som gör det enkelt för dem att lyckas. Antingen genom att anpassa situationen så att den passar barnet i fråga (genom att minska på intryck, stress och triggers) eller genom att vara ett närvarande stöd för att kunna stötta när vi märker att det går åt fel håll. För när misslyckanden sker, när barnet blir utagerande eller väljer att följa impulser som är “fel” är det vi vuxna som brister i vårt stöd, för barnet är densamma (med samma svårigheter – och styrkor) hela tiden.

Men med det menar jag inte att vi ska vara perfekta människor som ska förhindra att något tråkigt inträffar. Eller, det är såklart förhoppningen men det går inte att vara med varenda millisekund, även om vi ständigt måste vara DÄR. Jag lägger alltså ingen skuld på någon annan, men tills barnet själv har hittat sina egna verktyg (med eller utan medicin) att hantera dessa svårigheter finns det ingen annan väg att gå än att stötta, stötta och stötta.

Jag har inte för avsikt att hänga ut något av mina barn. Men jag kan inte se på när andra hela tiden kräver att barn ska ta ansvar för handlingar de inte kan styra över utan att göra något. Jag kan inte låta andra föräldrar sitta hemma och tro att de är ensamma.

För det är ni inte. Jag ser er, jag hör er. Jag kämpar för mig, min familj och för er. Och jag vet att NI kämpar. Kära nån vad vi kämpar. Ingen ska få förminska den insats ni gör för att se till ert barns bästa. Alla borde få veta hur tungt det är. I en drömvärld kommer våra barn växa upp och faktiskt tycka att deras adhd är en superkraft, men låt oss uppmärksamma de svåra bitarna också. De som kan leda till nattsvart mörker om vi inte försöker förstå och vara öppna i sinnet.

För ljusglimten är att jag vet att ni finns, ni människor som är så kloka och varma. Som ser dessa barn för de fantastiska personer de är. Ni är allt!

Posted in NPF

En dag i maj när vi ringde 112

Jag fick ett sånt sug att dokumentera min gårdag. Förstod inte att jag tänkte förvandla det till ett blogginlägg förrän efter jag börjat fota vissa av bilderna med ett filter på Instagram. Så ni får hålla till godo med lite varierande kvalitet. Tänkte förresten precis också slänga in någon brasklapp om att det är lite svajigt på innehållsfronten också men så kom jag på 1. ingen orkar höra ursäkter av det slaget, 2. såhär såg ju typ alla mina inlägg ut i början (dvs bilder på mig och Viktor när vi gjorde en strandutflykt och så lite drömmiga texter till det och 3. snälla vi ringde ju 112, mycket mer innehåll än så kan det ju knappast bli. Hehe.

Tog ett kort på den min rätt slabbiga frukost bara för att den här gröten var så extremt rackarns god. Jag har gjort den förut och jag kokar bara havregryn i mjölk (med salt och kanel), mosar i en riktigt mogen banan och serverar sen med lite lönnsirap, blåbär från frysen och havremjölk. Nej just det, jag tog ett kort på skeden här för att det var så otroligt mycket goda blåbär där i ju! Jag hamstrar hela sommaren och hösten, snålar hela vintern och “måste” sen UNNA mig hela våren och sommaren för att hinna tömma frysen innan nästa batch ska in. Så nu lassar vi på hörrni!

Min lilla loppa. Håret i en tofs och nya ord nästan varje dag. Oftast kommer hennes ord spontant i en kontext där hon vill förmedla något. Men nu har jag märkt att hon bemästrat många av ljuden så jag testar lite ibland bara för att hennes lilla röst är så gullig. Liksom pekar på lampan och säger lampa, frågar henne om hon kan säga lampa och hon svarar “Nepp. Mamma!”. Så jag säger “Okej mamma säger lampa, LAAAMPA. Vill Li?” och då kommer det ett litet försök. Mysigaste!

Jag har varit instängd i lägenheten hela veckan pga dunderförkylning. Det har varit nedrullade gardiner som gällt för fy vad svårt det är att ens orka använda ögonen när vårens solljus är så förbaskat starkt. Den här dagen (har glömt att nämna det men detta var alltså igår, torsdag) kände jag mig ändå ganska pigg.

Blev invaderad av tre barn som lekte ihop. Det händer inte jätteofta att de kan få till något alla tre (både pga åldersskillnad och på grund av vissa svårigheter som ett av barnen har) men ni kan nog gissa att det är det ljuvligaste som finns när det väl inträffar.

Jag hade fixat matsäck och packat ryggan så när alla var fixade och redo cyklade vi iväg. Siktet var ett specifikt ställe vid Vätterstranden där vi brukar leka och bada.

När jag parkerade cykeln hörde jag knäppande ljud och kände doften av eld. “Mm lukta, det är någon som eldar” sa jag till barnen och Elton sprang ner på stranden direkt för att kolla. Efter en liten stund kom han tillbaka och sa “Nej mamma, det är ingen där. Det brinner!”.

Så vi gick ner allihop för att ta en titt. Och så var det. I flera av buskarna längs stranden härjade små lågor som spred sig uppåt land. Jag, en vuxen som ändå tänker att det måste finnas en logisk förklaring sa att vi skulle gå runt buskaget för att se om det fanns någon människa i närheten. Jag menar, att elda upp oönskad växtlighet förekommer ju (kanske bara inte under den här torra perioden…) men nej, vi hittade ingen.

Så vi ringde 112 och så fort vi lagt på hörde vi sirenerna. Den första bilen kom seriöst inom 2 minuter efter samtalet. Helt otroligt.

Det var en brand. Den släcktes av professionell styrka och vi tackades för samtalet. Hur otäckt det än är med eld som härjar lös på det sättet så var det ändå en höjdarupplevelse för våra barn – det måste ändå sägas.

Som tur var så kunde vi bara flytta vår lek lite längre bort på stranden när elden väl var under kontroll.

Det blåste lite men sand mellan tårna är ett måste. Inte första gången för Li eftersom hon hängde med oss hela förra sommaren men definitivt det första mötet med stranden hon minns. Det var fint att se.

Och den där nissen kunde som vanligt inte motstå impulsen att bada lite, lite grann.

När det blev dags för lunch parkerade vi oss vid det gamla (alltså gaaamla som i 1800-tal) bageriet och plockade fram…

Pannkakor! Verkligen inget nytt påfund när det gäller utflyktsmat men måste ändå ge rätten cred för hur extremt smidigt det är att ha med sig.

Tycker att det är svårt att fylla dem på förhand när det börjar bli varmare ute och en inte har med kylväska. Så jag rullar ihop dem naturella i en matlåda, tar med en burk sylt + sked till denne och brer allt på plats. När de redan är hoprullade såhär blir de väldigt lätta att hålla för barnen då de håller formen bra sen = inte mycket kladd. Så åker bara smutsiga lilla skeden ner i tomma matlådan när allt är uppkäkat och en har minimalt med disk med sig hem. Älskar!

När lunchen var uppäten cyklade vi in på fästningen en stund (hej hej!) vilket sen följdes av…

Vila hemma. Den här boken (Njuttes Husch enligt Li) är en stor favorit just nu.

Hon lyckades dock inte somna i sängen så vi bestämde oss för att ta en liten cykeltur för att kolla robotgräsklippare. Har ni koll på att det är mitt äldsta barns (sex år nästa månad) STÖRSTA intresse och att det varit det sen han var tre? Han kan alla modeller som finns i världen, vet var alla bor här i Karlsborg och också vad deras ägare döpt dem till. Det är ju ett ganska specifikt intresse (förra året tryckte jag upp två t-shirts med robotgräsklippare på till honom i födelsedagspresent som han älskade) men det gör att vi dagligen kommer ut på långa promenader/cykelturer och att han (och hans syskon) faktiskt lär sig hitta i samhället och kan vad många av våra gator heter.

Anyways så somnade Li i cykeln så Elton, Noah och jag passade på att premiäräta mjukglass nere vid kanalen.

Nä men sen hängde vi ute resten av dagen och planterade om lite plantor. När barnens pappa kom hem från jobbet cyklade jag upp till förskolan då det var utvecklingssamtal för båda våra killar. Så fint att få höra och se allt de gör när vi inte är med, se hur andra vuxna verkligen SER deras små personer precis som vi gör. Men framför allt så känslosamt att prata om hur vår stora lilla kille snart ska säga hejdå till dem för att börja skolan. En ny era väntar verkligen där.

Ja, men det var det! En alldeles perfekt vab-torsdag om jag får säga det själv!

Sommaren innan jag blev mamma

Det händer inte så mycket i mitt vardagliga liv just nu. Jag återhämtar mig fortfarande från min sjukdom (som visade sig vara struma och inte cancer!) och därför är min aktivitet fortfarande ganska låg. Däremot så händer det ju extremt mycket i naturen just nu! Knoppar börjar sakta vecklas ut och i mina rabatter gör sig både narcisser och tulpaner redo att slå ut.

Inför varje sommar brukar jag göra en fotobok till mina barn med bilder från samma säsong förra året (visar dem på instagram snart). Dels så upplever jag att de glömmer så fort och jag vill verkligen att de ska minnas allt härligt vi gör ihop på somrarna. Dessutom så funkar albumen som en perfekt påminnelse inför den stundande sommaren, vilket gör att de blir lite mer förankrade i årstiden. Det första året försökte jag göra ett album om varje årstid en insåg ganska snabbt att jag faktiskt tar allra mest bilder under sommarhalvåret så därför fick det bli fokus på just det.

Av någon anledning surfade jag in på min gamla flickr (där jag sparade bilderna innan jag la upp dem på bloggen när jag fortfarande var anställd av metro mode) och fick en riktig nostalgikänga. Där gömde sig nämligen tusentals bilder från livet innan jag blev en mamma. Så under tiden som jag väntar på att barnens sommaralbum från 2021 ska tryckas kan vi väl kika på hur min sommar 2015 (alltså den precis innan jag blev mamma) såg ut. Det är ett väldigt bildtungt inlägg och då har jag ändå bara sorterat ut godbitarna (så mycket DIY, recept, naturbilder och annat vardagsjox som inte kom med) så, håll tillgodo!

Sommarn började med att Viktor och jag åkte på en resa till Köpenhamn som vi fått i present av hans familj. Det var vår första (och hittills faktiskt enda) resa utanför Sveriges gränser ihop och min första till Köpenhamn som vuxen. Under uppväxten i Helsingborg åkte vi nämligen dit ganska ofta men för första gången fick jag alltså uppleva staden på egna villkor.

Och det var heeelt fantastiskt! Alltså vi hade så härliga dagar där vi bara gick och gick och åt, drack och upplevde saker. En toppenresa!

Jag köpte inte med mig något hem på resan förutom några örter från Lidl. Haha. Däremot så spelade vi väldigt mycket backgammon på olika barer och caféer och så fort vi kom hem fixade jag ihop ett eget åt oss.

Under den här perioden arbetade jag både som bloggare…

och kultursamordnare här i Karlsborg. Får fortfarande skamsköljningar när jag tänker på hur ofantligt kass jag var på just det jobbet, men jag tror att det kanske snart är preskriberat. På bilden höll jag i en workshop där jag lärde ut hur enkelt det var att göra fina hårsmycken av en stålring från en gammal lampskärm och guldsprayade ljusmanschetter i form av blommor. Ganska varierande jobbdagar med andra ord.

Idag har mina barn 14 kusiner men på den här tiden, alltså sommaren 2015, fanns det bara två små knattar. Min systerdotter Emilia kom ihop med sina föräldrar upp och hälsade på oss under några härliga dagar. På bilden fikar vi på Nymans Café, en speciell liten pärla som tyvärr la ner sin verksamhet sommaren 2021.

Jag klippte håret kort, ett ryck jag får ungefär vartannat år.

Och njöt av sommarlovslivet. 26 år gammal och utan några egentliga måsten.

I alla fall inte mer än att hänga lite på stranden en varm dag.

Och de “måsten” som fanns var ganska angenäma. Som att åka till Göteborg och gå på Viktors ena systers möhippa.

Vilket var en otroligt rolig dag! Vi åkte ut till havet där några badade, spelade rullstolsbasket, gjorde smycken hos en silversmed, åkte lyxbåt ut till Hönö och spenderade resten av kvällen där med lyxlagad middag, många fina historier och skratt.

På mitt “riktiga” jobb fick jag hänga med på föreningarnas årsmöten. Bioklubben träffades i en otroligt romantisk sommarstuga där det bjöds på klassisk midsommarmiddag och jordgubbar med mjölk och grädde till efterrätt. Det var en fin stund!

Några dagar senare gav jag mig ut på vägarna igen. Den här gången åkte jag till Jönköping för att hälsa på min vän Emelie.

Hon tog mig med ut till Dumme Mosse som var helt fantastiskt vackert.

Sen slank vi in på en auktion (min första!) utan att hitta några fynd alls. Men kolla igen, hur vackert är inte detta?

Jag har rensat bort nästan alla matfoton men en del behövde ändå få vara kvar kände jag. Som det här stora mezebordet vi lagade en varm sommardag. Mmm så mycket gott!

På den tiden åt vi faktiskt nästan alla måltider framför tvn i vårt lilla media-rum. Vi gjorde oss faktiskt av med tvn strax efter att vår äldsta son, Elton, föddes 2016 och sen tog det ända fram till år 2020 innan vi skaffade en ny. Men vid det laget var alla andra rum upptagna så då fick den hedersplatsen i vardagsrummet.

En annan fin upplevelse som mitt jobb (som bloggare) tog med mig på var att få åka med M/S Sandön på en tur längs Göta Kanal. Det var min första gång på kanalen och det var en magisk sommardag. Tyvärr finns inte Sandön kvar i Karlsborg längre.

Något som jag tänker att dessa trevliga herrar säkert sörjer, eftersom de berättade för mig att de åkte med henne varje år.

Under den här tiden hade jag inte skaffat min kolonilott än, så all odling skedde bakom cykelförrådet utanför vår hyresrätt. Det var en kompakt liten plätt där första skörden blev hjärtformade rädisor.

Jag spenderade verkligen otaliga timmar ensam ute i naturen. Cyklade överallt bara för att få uppleva och se. Saknar verkligen de långa vandringarna och cykelturerna ibland men känner att jag upplever allt på ett helt annat sätt nu med barn. Det är finare liksom. Och större. Världen alltså.

Rätt som det var blev det Forsviksdagarna och det innebar marknad vid det gamla bruket i grannbyn.

Jag var på plats och kirrade både nymalet mjöl, färska jordgubbar och hemmagjord tvål.

På den tiden hade vi förresten en stor matdel i vårt vardagsrum. Med ett bord som jag snickrat själv. Kära nån förresten så liten gullrankan (som jag fått av min mormor) var där i bakgrunden då. Idag är den ett monster som måste friseras flera gånger om året!

Vår familj bestod av kattsyskonen Leeloo och Gösta (på bilden).

Viktor hade inte körkort än (jag har fortfarande inte det än idag…) och hans bror med fru kom upp till oss för att gå en intensivutbildning ihop med honom. Vi korkade upp bubbel den dagen de klarat halkan men det var såklart alkoholfritt för i Saras mage låg nämligen kusin nummer fyra!

Vi hade så fina dagar ihop med dem, både på land…

och på stranden.

Förresten, dagen när de var iväg och gjorde halkan passade jag på att måla om vår vägg i köket. Såhär blev det då.

Min vän Åsa-Maria jobbade på turistbyrån den sommaren och fick biljetter till Operan som gick på Läckö Slott just då. Jag hade varit på Läckö ihop med Monthly Makers-värden Jessica tidigare samma vår och längtade efter att få komma tillbaka.

Det är nämligen en väldigt vacker plats! Och att gå på opera var en first som satte spår, längtar tills jag får gå på den typen av föreställning igen.

Sommarlovslivet fortsatte absolut. Här med smultronplock en tidig morgon.

En annan dag med att skicka vykort som turistbyrån tryckt upp med ett av mina motiv.

Och så gjordes det olika sorters glass. Den här med persikosmak var en favorit!

Sen åkte jag iväg på äventyr igen! Jag hade lärt känna Cornelia via bloggen och hon bjöd upp mig till sig i Dalarna i några dagar.

Jag bodde i en urmysig liten stuga och umgicks med Cornelia och hennes sambo Johannes på dagarna.



Vi gjorde extremt många härliga utflykter ihop. Men den bästa dagen var nog när vi rodde ut med båten till en ö där vi grillade korv och badade och sen avslutade dagen med rostade mackor och kortspel hemma hos hennes farmor och farfar. En liten skärva av Cornelias egna idylliska sommarlovsdagar, så fint att få dela det!

Jag vet att Dalarna inte är en stad så det låter kanske konstigt att skriva att jag åkte dit, men vi var verkligen och besökte nästan varenda stor stad i hela Dalarna under min tid där. Fick se så mycket fint! Längtar verkligen tillbaka <3

Hemma i Karlsborg igen hade det blivit Augusti. Viktor och jag cyklade bland annat ut till blåbärsskogen.

Grillade korv…


Turistade på hemmaplan..

Spelade kort på uteplatsen…

Och lagade mer god mat!

Sen var det dags för oss att bege oss ut på vift igen. Tillbaka till Göteborg (där vi hittade världens finaste parkeringshus) för förberedelser inför bröllopet med Viktors syster Maja och hennes Johan.

Jag var ganska nervös för det var första gången jag fotade ett bröllop. Det var dock väldigt roligt (valde inte ut den här bilden för att den var bäst utan för att nästan alla andra är tagna i stående format) att få föreviga deras dag och överlag var det en otrolig helg i kärlekens tecken.

Hemma igen grundade jag mig i skogen som vanligt. Ibland själv och ibland med kompisar.

Tog med så otroligt många vänner ut till mitt kantarellställe den sommaren eftersom det aldrig slutade att leverera. När jag kom dit året därpå var det bara ett stort kalhygge. Den sorgen! Anyways, efter en sån svampplockartur ihop med Åsa-Maria stannade vi till vid Vättern så att hon kunde “duscha”. Vid den tiden bodde hon nämligen i ett litet torp utan rinnande vatten och löste naturligt hygienproblemen såhär. SÅ mysigt!

Jag är en extrem badkruka (eller såhär: gillar inte att doppa mig men om jag väl gör det kan jag vara i läääänge) och det här var sommaren då det blev många bad precis innan läggdags pga sååå varmt både inne och ute.

En annan dag kom Annica och hennes lilla Wincent upp för en natt hos oss när de var på genomresa. Det här är ju så länge sedan att han (som inte ens kunde sitta då) redan går i skolan. Tiden va!

Skrev ju att jag utelämnat nästan alla DIYs (gjorde alltid två sådana i veckan + två recept i veckan vid den här tiden) men ni ska ändå få se två stycken som jag fixade med under den här sommaren. Dels en tvättkorg (nätet satt fast på en rund träplatta med hjul under) med tillhörande tvättsäck…

Och en sittpuff till vårt vardagsrum!



Som vid den tiden såg ut såhär (vilket vi ju gick igenom i det här inlägget).

Under den här tiden huserade jag ganska mycket i min vän Mats verkstad. Han lärde mig bland annat glaskonst (fick göra ett eget dekorativt fönster i olika färger/motiv – så kul!) och senare även att arbeta i lera. På den tiden (innan Viktor och jag gift oss) hette jag Hjort i efternamn, således var detta min stämpel.

Jag hängde också rätt mycket på min lilla trädgårdstäppa bakom cykelförrådet. Sex enkla pallkragar stod utplacerade på en markduk och de gav…

Skörd!

I mitten av Augusti tuffade jag hemåt Helsingborg igen för att hälsa på familjen…

Där ett nytt tillskott (kusin nummer tre) äntligen fötts och gjort Emilia till storasyster. På bilden ska E fylla tre, i år fyller hon 10. Svindlande.

Jag och mamma spenderade en hel dag på cykel där vi åkte runt till olika restauranger och utomhuserveringar, butiker och hälsade på diverse familjemedlemmar.

Spenderade kvällarna vid havet och även om det är vackert och speciellt så är jag verkligen mer en sjö-person.

Hemma igen började det märkas på somliga familjemedlemmar att sommaren inte bara innebar vila. Fina Gösta <3
Men jag hade ännu en resa kvar i mig! Nämligen den årliga husvaktarresan till mitt älskade barndomsparadis.

Min mormor och hennes man Staffan brukar nämligen åka till Grekland någon vecka varje år och behöver då någon som ser efter både katter och höns. Det är min bästa uppgift! Helst att komma upp så att vi hinner ses någon dag ihop…

För att sen få spendera massvis med tid där helt ensam.

Jag har nämligen alltid varit bra på det. Att uppleva och se saker trots att jag är själv. Det blir inte mindre värt för det liksom.

Men de där stunderna har blivit mer och mer sällsynta med åren. Nu för tiden åker vi fortfarande upp till min mormor. Ibland för att vara husvakter, ibland för att bara hälsa på. Skillnaden är att det, sedan 2015, alltid är något barn med mig. Och vet ni?

Nu är det deras barndomsparadis också! Stället som de längtar till när det gått för lång tid mellan gångerna och några av de mest minnesvärda bilderna i deras fotoböcker. Att titta tillbaka på sommaren 2015, den sista i mitt liv innan jag blev mamma har varit en svindlande resa. Tänk att jag hade så mycket tid till egna grejer och resor. Och framför allt till kompisar! Många av dem har försvunnit längs vägen för att ja, livet har utspelat sig så och för att det var svårt att hitta tid till det ihop med ett barn som krävde mer än de flesta. Men ni förstår nog också att livet sen bjöd på andra saker och jag ångrar det inte för en sekund. Tänk vad mycket jag varit med om, tänk vad mycket som också väntar. Alldeles snart en sprillans ny sommar att fylla med minnen och härliga dagar.

För vips få var det höst 2015 och när dimman rullade in över sjön gjorde även illamåendet det i mig. I september fick vi reda på att Elton låg i magen och sen förändrades allt. Sen blev jag mamma Sandra.

När tiden blir ett vakuum

Veckorna sniglar sig förbi just nu och ändå verkar det inte som att jag hinner med något alls. Alla sociala kanaler ekar tomma, smsen i telefonen besvaras sällan och min senaste anteckning i telefonen lyder såhär:

1/4

Det här är vad jag gör på dagarna: ligger i min soffa. Fryser, klär på mig mer kläder. Fryser lite till, lägger på mig två ullfiltar. Gråter. Tänker att jag vill göra något. Orkar inte göra något. Känner att jag borde gå och handla. Laddar för det. Ligger kvar på soffan och fryser i två timmar till. Orkar gå ut i köket. Där är det disk på bänken men jag orkar inte sätta ner det i diskmaskinen. Dricker lite juice och går tillbaka till soffan. Gör ingenting. Scrollar men är inte intresserad av något. Känner mig tom. Gråter lite till. Har ont i min ena lunga. Tänker att jag snart ska gå och handla. Ligger i min soffa. Snart måste jag hämta barnen också och så har den här förmiddagen, när jag egentligen skulle plugga, gått. Drar filtarna tätare om mig. Undrar om jag hinner gå och handla innan dess. Undrar om jag hinner bli mig själv snart.

Jag har nämnt det lite här och där, problemet med min sköldkörtel som upptäcktes i början av året. De senaste veckorna har livet dock inte bara bestått av en enorm trötthet (tecknet som fick mig att söka vård i februari) utan också av en hel del oro. Jag förstår verkligen varför en del saker förblir privata för många människor. Men efter att ha hållit allt det här inom mig under en tid börjar jag känna mig fången i mitt eget mående. Det är FÅ saker som är tabu eller för privata för mig och jag vill faktiskt inte att detta ska bli en sån sak. Visst, det vore skönt att få dela berättelsen med det goda slutet direkt – att inte behöva dra in andra i spekulation och funderingar. Men samtidigt, det jag som befinner sig i det här vakuumet är inte mitt sanna jag. Jag känner inte igen den här orkeslösa och loja människan. Då har jag ändå varit utmattad och deprimerad tidigare. Men det här. Det är något annat.

För två veckor sedan åkte jag in till Skövde för att göra ett ultraljud av sköldkörteln. Då trodde jag fortfarande att vi skulle spana på om det var någon form av under/överproduktion det rörde sig om. Istället visade det sig vara fyra tumörer som i storlek var större än vad de “får” vara. Redan samma vecka blev jag inbokad för att göra en biopsi. När jag låg där ensam på britsen, preppad som för operation, grät jag. Inte för att jag förstod det eventuella allvaret (för det trillade nog ner först några dagar senare) utan för att det kändes så läskigt; att ligga där och göra ett otäckt ingrepp utan något stöd alls.

Det tog mig alltså rätt många dagar att förstå att de fynd som eventuellt upptäcks är… cancer.

Provet i sig skulle ta 2-3 veckor att analysera (är det inte cancer kan de även se ifall det är giftstruma/hypertyreos – något som mina blodprover faktiskt mer pekar på) men med vissa tvetydligheter dröjer det längre. Så allt är en evig väntan. Jag hoppas såklart (SÅKLART!) att proverna kommer tillbaka och är negativa, att de visar att inga fynd som pekar på cancer gjordes och att det “bara” är struma. Men jag önskar också att jag fick reda på det nu. Snart. För utan en förklaring kan jag inte heller börja må bra, kan jag inte heller känna igen mitt gamla jag. För den här versionen av Sandra känner och ser allt hon vill göra, upptäcka och njuta av men orkar ingenting.


Eller kanske orkar hon något ändå. För förra helgen kom jag iväg på en prova-på-kurs i drejning ihop med några vänner. En sån sak jag velat testa hela mitt liv men tidigare aldrig vågat för att prestationsångesten satt käppar i hjulet för det. Är så glad att jag jobbat så med just den biten av mig själv. För kursen var såklart hur kul som helst och gav verkligen mersmak 😍

Jag har orkat hänga lite på kolonilotten med barnen en dag när det kändes som vår och kan nu verkligen se hur fint det kommer vara där i sommar! För även om det snöar utanför fönstret just precis nu så har min odlingslängtan verkligen börjat spira.

Men mest har jag alltså legat i soffan och frusit under filtar. Ensam har jag dock inte känt mig en enda gång för jag har ju haft världens finaste World of Alidia-gäng att vända mig till. För jo, jag håller fortfarande på med det här med NFTer och krypto. Det intresset vill inte riktigt släppa och just WoA som projekt har det visat sig att jag brinner otroligt mycket vi för. Den här work in progress-bilden skärmdumpade jag från Fannys instagram igår för att den… på riktigt gjorde mig emotionell? Så fint!

Igår släppte förresten Vanja och Niklas förresten det första AMAt (ask me anything) och det låter så strålande. Om ni vill lyssna gör ni det här.

Och vill ni tipsa på något jag ska se eller lyssna på under tiden som jag går och väntar och väntar och väntar får ni gärna göra det bland kommentarerna. Det måste dock vara ganska lättsamt och ångestfritt just nu pga känslor all over the place & trötthet/tröghet.

Det sjukaste inlägg jag någonsin skrivit

Ja, alltså ledsen för så click baitig rubrik men det är faktiskt precis så jag känner; att detta är det mest otippade inlägg jag någonsin trodde att jag skulle skriva. I alla fall om du hade frågat mig för typ en månad sedan. Och när jag nu ska berätta om det här galna befarar jag att det kommer bli ett sånt där mastodont-inlägg igen men jag måste ju ta det från början. Så hämta något gott att dricka, sätt er bekvämt och ha ett öppet sinne så ska jag berätta!

Trots att jag är en person som tror stenhårt på att aldrig låta begränsande kunskap, rädsla eller prestationsångest vara något som håller mig tillbaka så finns det en grej jag valt att avfärda som “inget för mig” varje gång det kommit på tal. Eller, genom åren har de där sakerna såklart varit oerhört många och när jag 2020 valde att ta mig in på aktiemarknaden förvånade jag mig själv lite, för mitt intresse för ekonomi har aldrig varit speciellt stort. Men tröskeln för att ta sig in visade sig vara ganska låg då det fanns oändligt med böcker, poddar och svenska instagramkonton (många av tjejer) på just det ämnet. Och helt plötsligt öppnades en ny värld som jag (såklart) kände att jag kunde bemästra. För att inte göra den här passagen en mil lång: det var alltså ganska enkelt att sätta sig in i allt (så vill du KAN du för avanza guidar dig genom allt!) och efter några månader hade jag både fått igång ett långsiktigt sparande samtidigt som jag försökte mig på att tradea lite med gott resultat.

Trots detta nyfunna intresse kring investeringar (eller kanske mest kicken i att jag FATTADE vad det handlade om och faktiskt kunde omsätta det i praktiken) och att jag gärna lär mig nya saker har det alltså dykt upp några begrepp den senaste tiden som jag inte velat ta till mig. Metaverse är ett sånt.

Alltså tanken på att vi ska leva mer och mer i en virtuell verkligen har fått mig att vilja kräkas. Jag vill ju vara här och nu, känna marken under mina fötter och låta naturen vara det som inspirerar mig mest. Inte sitta med några glasögon på och röra mig i en fejkad byggnad. En annan sak jag hört mycket om de senaste månaderna har varit NFT:er. Eller såhär, jag hörde om det från några killar som egentligen inte hade koll men ändå skulle förklara “typ vad det var”. Något i stil med ”ett digitalt konstverk som också är en nyckel till ett medlemsskap med massa förmåner” vilket lät så sjukt. Köpa en bild på nätet för att bli medlem i någon internetklubb? Nej tack, inget för mig! Att ett av konstverken från nätverket Bored Ape Yacht Club kunde köpas för typ 3000 och nu har sålts för 22 miljoner kronor? SJUKASTE jag hört! Kryptovaluta? Eh, nej jag är inte intresserad. Blockchain? Fattar ingenting!

Klipp till…

Jag har fått ett nytt intresse! Och det är det sjukaste jag någonsin skrivit för att: det ÄR krypto, NFT:er och web3. Haha så knäppt? Och snälla, snälla sluta in läsa nu. För jag ska berätta hur jag hittade dit – så kanske tröskeln känns lite mindre för dig sen också. För vad vi än tycker och tänker om detta så är framtidsprognosen att det kommer bli mainstream ganska snart. Vi kan inte så mycket om det i Skandinavien än men det är redan stort på många andra håll i världen och nu i veckan meddelade Mark Zuckerberg att NFTer snart kommer hitta sin väg till Instagram. Så låt oss ta varandra i handen här och utforska den här världen lite.

First things first: du behöver inte ha pengar för att hänga med. Alltså på riktigt, du behöver inte spendera en enda krona för att komma in i de grupper som jag ska berätta om nu. Det kan vara bra att veta för det är långt ifrån alla som känner att deras ekonomi tillåter investeringar, jag vet.

Hur jag trillade över det här ämnet då? Well, i min otroligt begränsade internetvärld (följer strax över 100 personer på instagram för att jag helt enkelt inte klarar av att mata mig själv med mer innehåll än så) är det två influencers som hängt sig kvar genom alla år. Detta för att de båda är otroligt genuina, sprider en härlig energi, hänger sig åt projekt som tilltalar mig och dessutom alltid gör det med ett oerhört proffsigt resultat. Den ena är Sandra Beijer (såklart) som är den som gav mig möjligheten att ha bloggen som yrke en gång i tiden <3 och den andra är Vanja Wikström – en helt makalös person jag haft möjlighet att få hänga med när hon hälsade på mig här i Karlsborg för några år sedan.

Det är alltså inne hos Vanja jag fått upp ögonen för detta med krypto. Hon och hennes Niklas (båda två suveräna enterpenörer + han grym på krypto) har nämligen ganska nyligen lanserat ett gemensamt projekt de kallar för World of Alidia och egentligen behöver jag inte beskriva det mer än så för hon gör det så utförligt och otroligt.



Så, vill du på ett lätt och bjussigt sätt lära dig grunderna i den världen (och få en inblick i deras projekt) tycker jag absolut att du ska läsa:



Svar på era frågor 1: Vad är en NFT, vad är kryptovaluta, är de dåliga för miljön – och en himla massa annat!

Svar på era frågor 2: Hur investerar man, vad är riskerna, vilket ansvar har jag & Niklas med mera!

Breaking news: World of Alidia is coming!

Efter att jag blivit serverad all den här informationen av Vanja (på ett sätt som var så enkelt att förstå, eller hur?) kände jag direkt att jag ville vara med på tåget. Både att investera i deras vision (deras roadmap är väldigt välgjord jämfört med de andra projekt jag spanat in) men också att vara med på resan som ett av de första projekten (dessutom kvinnligt!) i Skandinavien. Att deras konstnär är fantastiska Fanny Schultz (en av mina absoluta favoriter) gör det hela hundra gånger bättre. World of Alidia mintar inte (dvs det går inte att köpa in sig/investera) förrän i maj men redan nu har jag varit med om den roligaste veckan på väldigt länge.

Vanja nämnde ju i inläggen att Discord är stället en hänger på i NFT-kretsar och alltså, ärligt talat är det ett ganska fult program. Inte alls som en designad hemsida eller medlemsportal. Men det har också visat sig att det är helt FANTASTISKT användbart för att bygga community. Och jag inser att jag verkligen saknat just det de senaste åren. Att få prata med folk på ett enkelt sätt, höra hemma och till på köpet även lära mig något nytt.

För SOM jag har lärt mig saker där! Inga frågor är för dumma, chattarna består till störst del av tjejer (urhärliga sådana dessutom) och även om Vanja och Niklas har skaffat sig ett otroligt kompetent gäng som hjälper till att ratta (se, jag smög in ett Vanja-ord) projektet så är garanterat 97% av medlemmarna newbies. Och det märks! Inte på grund av okunskap utan på grund av hur törstiga alla är efter att lära sig mer – på ett tillgängligt, enkelt och roligt sätt.

För en vecka sedan loggade jag alltså in och skrev mitt första meddelande där. Då kunde jag inte mer än vad jag läst i Vanjas inlägg ovan men jag fick så fin hjälp och så mycket inspiration att jag senare under veckan faktiskt mintade min allra första NFT (två bilder upp). Som alltså inte bara är ett konstverk (precis som de där snubbarna förklarade) utan del av ett större projekt, med ett kvinnligt team bakom och med ett underbart community. De heter 90s babes och jag gick dels in i det för att jag växte upp på 90-talet och kände mig väldigt besläktad med deras attribut. Lite också för att konstnären som gjort dem är ifrån och bor i Ukraina och därför kändes det som att OM projektet skulle gå åt skogen så hade det känts värt att jag skickade mina pengar åt det hållet. Men också, KOLLA på dessa chatt-trådar <3

Efter det haffade jag tre fantastiska brudar från ett annat, också kvinnligt, projekt. Inga av dessa är dock svenskar för detta har som sagt inte slagit så stort här – än. I USA ses nämligen fler och fler kändisar äga NFTer som ser ut som dem själva (vilken svensk kändis/influencer blir först? och vad händer då?) och jag är just nu själv på jakt efter den brutta (i kollektionen ovan) som ser mest ut som mig.

Jag skulle kunna berätta allt för er. Hur det är att köpa kryptovaluta, hur det går till att få sina NFTer och kanske framför allt vilka möjligheter och förmåner det öppnar att äga några. Det ÄR ett exklusivt medlemskap med enormt mycket extra värde knutet till sig och förhoppningsvis en investering som på sikt växer sig monetärt större.

Men det är inte ett exkluderande community utan tvärt om kan jag säga att jag älskar all hjälpsamhet och kärlek som flödar inne på World of Alidias Discord-server. Så istället för att JAG ska berätta allt tänker jag att du kanske vill ta det i din egen takt ihop med oss?

Jag skriver inte detta inlägg för att uppa projektet i sig. Jag skriver det för att det är bland det sjukaste som hänt mig. Att jag, en person som i hela mitt liv varit kass med pengar och som aldrig varit speciellt bra på matte har kunnat ta mig in i krypto-världen och att jag har så SKOJ! Jag skriver det för att jag helt enkelt vill bjuda med er in i vår gemenskap och du hittar dit genom att klicka HÄR.

Jag lovar dig, du behöver inte kunna något på förhand. Det är inget pyramidspel eller något annat shady. Det är ett gäng som tar hand om varandra och gör det med otroligt härlig stämning och högt i tag. Vi har valt att ta oss in i framtiden tillsammans och vet ni, jag tror att jag kan stanna kvar i naturen och ändå vara en del av detta. Kan jag så kan du, hoppas att vi ses där! <3

En liten födelsedag & en natt i skövde

Här står jag och poserar med en skottkärra, som en gör. Den var nämligen en av presenterna som min lilla familj så fint fixat åt mig när jag fyllde år. Jag har alltid haft ett kluvet förhållande till det här med att ge och ta emot presenter men Viktor och jag har under de senaste åren insett att det betyder något för våra barn. Så nu försöker vi att önska oss minst en sak vid varje födelsedag för att det ska bli frukost, sång och paket på sängen. Och vet ni vad, det är ganska trevligt? Klart en inte behöver ge köpta eller fysiska prylar men barnen älskar verkligen hemlighetsmakeriet, att få vara med och välja present, stolt bära in paketet och sen förväntansfullt se vad mottagaren tyckte. Det känns rimligt att det är det traditionella konceptet för en födelsedagsmorgon när jag ser hur magiskt det är för dem.

Det var alltså i torsdags det var min födelsedag och jag tänkte att vi kunde kika lite på vad vi sysslade med i anslutning till det.

Födelsedagen inleddes absolut med att de små barnen vaknade vid halv fem men van som jag är funkade det bra att smyga upp den tiden. Vid sex väckte jag Viktor och kröp ner i sängen igen när de fixade födelsedagsbrickan. Blev så överraskad av de fina böckerna de fixat åt mig! I paketet låg nämligen både den här och den här fantastiska (Adlinks via metapic). Älskar Maria Nilsson Thore (och kanske framför allt den här 👆berättelsen) och i slutet på samlingsvolymen finns massor av skisser hon tagit fram under tiden som hon skrivit sina böcker. Så inspirerande!

Barnen var gulliga och sams och det kändes alldeles strålande att bli 33 år. Skrev på instagram att det låter som en ”häxig” ålder och det håller jag fast vid. Tror det blir ett stort år för mig personligen och förhoppningsvis (på sikt) ett bra år för världen.

Li och jag vinkade iväg pappan och killarna som åkte till förskolan samma tid som vanligt (vid inskolning går syskonen vanligtvis samma tider som det barn som ska börja skolas in men eftersom rutiner är väldigt viktigt för vårt ena barn beslutades det att de fick gå sina vanliga tider mellan 7.15-13.45). Efter frukost traskade även hon och jag dit och den här, tredje morgonen, blev hon lite ledsen när jag gick. Visst skär det i hjärtat om jag går in i känslan men såhär är det nu. Föräldradagarna är slut och vi är redo för en ny sorts vardag. Tur att hon alltid verkar ha haft det bra när jag hämtar henne!

En trettiotreåring har ni här! Efter lite plugg var det dags att cykla och hämta hem barnen igen och precis då började solen skina in genom fönstret. Vilken timing!

Vi cyklade till ett av bygdens två fikaställen men eftersom de mjölkfria alternativen var nästan obefintliga valde vi att vända och cykla upp till det andra alternativet; soldathemmet på fästningen. Efter fikat testade vi att spela de olika instrument som finns där och även en runda pingis hanns med. Det första lät förfärligt och det andra var ganska svårt men en mysig firarstund ihop var det.

Framåt kvällen anlände två blombud och sen slocknade jag i vanlig ordning med barnen strax innan sju. Vi kan prata om det en annan gång, min enorma trötthet och vad det antagligen beror på (inte graviditet eller utbrändhet/depression).

Morgonen efter lämnades Li på förskolan av sin pappa (så konstigt att hon skulle fortsätta skolas in när vi andra var lediga) så jag och killarna passade på att spela Monopol (med Pokémon-tema) som vi lånat av grannarna.

Vi behövde nämligen skingra alla de pirriga känslorna som fanns i ett av barnen, för strax efter tio skulle vi bege oss iväg med bussen mot Skövde.

På stationen mötte vi upp min mamma som kommit med tåget från Helsingborg. Sen traskade vi upp till Scandic Billingen där hon bokat rum åt oss för att lämna av packningen. Båda killarna har bott på hotell varsin gång tidigare men eftersom de då var under året blev det här som första gången. ”Jag kan inte tro mina ögon så fint det är här” sa Noah om mattorna i trappan.

Nästa anhalt blev Arenabadet och eftersom en inte får fotografera där inne (rimligt) har jag inga andra bilder än denna på en lycklig kille som köpt en drake han döpt till Tigerklös. MEN vilket äventyrsbad sen! Superfräscht, många badvakter och definitivt något för alla. Dessutom var det minimalt med folk såhär en fredagsförmiddag. Verkligen toppbetyg från oss alla och barnen ville absolut inte gå upp ur poolen när vi behövde avrunda besöket. Hit åker vi fler gånger!

På väg tillbaka till hotellet stannade vi i en renodlad godisaffär (stort för barnen som annars handlar allt snask i mataffären) för att införskaffa lite fredagsgodis. De fick lyxa och välja lite fler bitar än vanligt och efteråt skickade jag den här bilden till Viktor som nästan satte hjärtat i halsgropen.

Det var lite lur för de innehöll inte så värst mycket. Absolut för slösigt att välja så stora burkar till så liten mängd godis men den här dagen fick den magi barnen upplevde väga tyngst.

Det slappades i en knapp timme innan vi svirade om och begav oss en gata upp (allt i Skövde är så nära!) till vårt dukade bord på…

Pinchos! Tänkte att barnen skulle tycka att det var spännande att få välja många, små rätter men alltså… fredagar är alltid vår tröttaste dag på veckan. Och med pirrig anspänning, en bussresa och några timmars badande på det var vårt besök inte den höjdare jag hoppats på. Det var inte dåligt alls men över ganska fort och i efterhand inte heller det barnen själva tyckte var den bästa matupplevelsen (för det var 1. korven på pressbyrån och 2. hotellfrukosten).

Tillbaka på hotellet blev det godis och barnkanalen för killarna och pyjamas och bok för min del. Barnens mormor gick och bastade och jag kom ihåg varför mina dagar alltid kändes så innehållslösa och tråkiga att dokumentera när jag bloggade förr i världen; jag är nämligen så obekväm med att fota andra människor att det liksom bara blir den här typen av bilder på döda ting. Jaja, så kan det vara. Läser förresten mest ungdomsböcker (adlink via metapic) just nu. Kanske för lite inspiration inför framtida projekt, vem vet.

Äääälskar min pyjamas från Emilia Ilkes samarbete med Lindex och just nu är den visst på rea här (adlink via metapic).

06.05 insåg vi varför hotell med våra barn är sisådär kul. Men de vaknade åtminstone inte 04.20 som de ibland gör här hemma. Hehe.

Oavsett var jag befinner mig är mina morgonsidor med. Den absolut bästa rutinen jag skapat mig i vuxen ålder tror jag. Rensar både tankar och känslor inför en ny dag och får mig att ventilera, reflektera och komma på nya kreativa mål och idéer. Är ni förresten på jakt efter enkla ringar vill jag rekommendera dessa prisvärda (adlink via metapic)

Till slut blev det dags för frukost och den var alldeles fenomenal men fångades dessvärre inte på bild (typ lagbrott om en bor på hotell ju) pga fick mest springa som en galning för att lyckas hämta allt som både jag och barnen ville ha att äta.

Efter frullen bestämde vi oss för att checka ut och ta en liten runda på stan. Det skulle införskaffas pyjamas åt Noah och han valde den här (adlink via metapic) men först efter att ha åkt två rundor av det här tåget som fanns utanför butiken. Kändes verkligen som att de levde sitt allra bästa life det här dygnet i Skövde.

För strax därefter hade deras mormor bokat tre biobiljetter till Bamse och vulkanön. Filmen började dock med en traumatisk upplevelse för Noah som inte alls tyckte att Svenska bios ugglor såg ut som de är tänkta. Istället för mage och klor såg han en stor gapande mun med tre långa tänder i nederkäken och när jag kan se det på hans vis ser de verkligen läbbiga ut. Han pratar fortfarande, såhär fyra dagar senare, om monsterugglorna.

Under tiden som de delade biouopplevelse passade jag på att gå in i en kristallbutik och gick sen och satte mig i kyrkan för en mediterad trumresa med mina nya stenar.

Innan jag mötte upp gänget igen gick jag in i den här te & kaffe-butiken och köpte ett kaffe med smörkola-smak. Har inte testat det än men det doftade verkligen ljuvligt. Tänker att det kanske blir nice till allt kommande iskaffe?

Nej nu börjar innehållet tappa lite i sting känner jag. Vi tänkte gå och äta lite snabb lunch och hade en stund kvar innan det var dags att resa hem igen. Så vi gick till Balthazar (tips!) men där var köket stängt så efter att Elton byggt en stund med Lego traskade vi tillbaka mot stationen. En snabb sväng in på kulturhuset också och vips så hade tiden blivit lite väl mycket.

En snabb korv på pressbyrån hann barnen nätt och jämt trycka i sig innan det blev dags att vinka hejdå till både Skövde och mormor.

En timme senare var vi hemma hos denna stora lilla tjej igen. Hon som tog av sig vantarna och sa ”sådär” innan hon plockade en snödroppe 👆 som skulle levereras till pappan.

100% uppskattat födelsedagsfir. Tack alla inblandade ♥️

Om en ny soffa och vad den gjorde med oss

Förra året la jag upp en lista på 31 saker jag hade älskat under mitt liv som 31-åring. Idén har jag helt och hållet snott av min favorit Elise (som själv har skrivit en likadan i tio år) och tänkte ge mig på ännu en fast för i år. Jag listade utan problem 32 grejer men insåg snart att det inte var så många prylar. Att det mest var hobbys (kreativa saker jag lärt mig) och annat fint jag tagit med mig längs vägen.

Jag vill aldrig försöka kränga grejer eller bidra till konsumtionshets och det är inte heller vad inläggets koncept syftar till men även om jag fick ihop några saker som var livsomvälvande för det privata lilla livet under 2021 (tex min skrivare, Google nest och min extremt varma vinterjacka <3) så kändes det så ointressant. Eller kanske framför allt som om formatet inte var mitt. Istället för att rada upp allt tänkte jag därför ta tillfället i akt att berätta om en annan stor grej som jag älskat den senaste tiden; nämligen att vi har en ny soffa.

Låt oss backa bandet lite. När Viktor och jag flyttade till Karlsborg kom vi med ett bohag från en tvårummare i Landala (Göteborg) utan balkong som helt plötsligt skulle fylla fem rum fördelat på två våningar och 110 kvadrat. Vårt hem var tomt väldigt, väldigt länge. Eller i alla fall tills jag började få dille på att köpa soffor på loppis.

För en hundring eller två (inklusive hemkörning) gick det nämligen utmärkt att inreda efter rådande trender och samtidigt få en skön sittplats på köpet. Eller, den här gröna soffan var kanske aldrig riktigt i ropet. Men den servade oss bra i flera år ändå.

Tills jag föll handlöst för en senapsgul sammetssoffa som absolut behövde få flytta hem till oss. Det här var i början på 2015 så jag måste ändå säga att jag var väldigt tidig på just sammets-trenden där. Älskade att den var så låg, djup och mjuk. Resten av vardagsrummet hade inte riktigt hittat hem stilmässigt än vid den här tidpunkten ser jag…

Jag hittar inga bilder när jag googlar, i alla fall inte mer än såhär i bakgrunden på en bild som Vanja lagt upp på sin gamla blogg. Men där ligger Gösta och gosar <3

För ja, det var en extrem fullträff till soffa, både för stora och små.

I samma veva lyckades jag hitta denna blommiga historia på samma loppis. Även detta något år innan den typen av soffa blev populär och jag undrar egentligen vad det säger om mig. Supertrendkänslig eller bara helt off med en egen udda smak? Hehe.

På bilderna ovan står de tre sofforna i tre helt olika rum. SÅ mycket extra plats hade vi alltså pre kids att det gick att fynda nya soffor till höger och vänster utan att göra sig av med den förra. Men de användes såklart också och i slutet hade vi dem även tillsammans såhär i vardagsrummet.

Men allt har ett slut och under sommaren 2018 insåg jag att den gula soffan var alldeles nedsutten och den blommiga inte längre gjorde något för mig. Så vi bestämde oss för att köpa en ny. Den här gången hittade vi den på Facebook marketplace.

En grå två och en halva med mörkbruna ben. Alldeles perfekt till vår lilla nyblivna familj på fyra. Framför allt så var den i nyskick och luktade alltså inte gammal loppislada, vilket var ganska skönt.

Ett tag var den täckt av ett skyddande tyg.

Mången gång bjöd den in till sköna slapparstunder. Ibland själv…

Ibland med andra <3

Sakta men säkert började vi, nu en familj på fem, växa ur den lilla soffan. Det fanns inte längre en chans att alla skulle få plats att sitta i den samtidigt. Så vi började snegla mot nya modeller. Det tar emot att byta ut när det finns något som fungerar och framför allt att köpa nytt när det redan florerar begagnat i olika säljgrupper. Men efter månader utan napp bestämde vi oss.

Det fick bli en helt ny soffa (Adlink via Metapic). En som vi inte valde efter betyg eller utseende egentligen utan som blev vår bara på grund av sin storlek men som tur var visade sig vara väldigt skön till på köpet. Definitivt vårt dyraste köp till hemmet men jag hoppas att den kan vara med länge (TROTS att den är ljus).

Det är något alldeles extra njutbart i att gå runt i något som skaver lite (som en för liten möbel eller bil kanske) och sen äntligen slå till och få plats. I samma veva som soffan beställdes lyckades vi fynda ett begagnat köksbord som var bra mycket större än vårt gamla, minimala. Känslan av att sätta sig och äta när både personerna och maten får plats är oerhört härlig.

Så, här har vi den; vår nya soffa. Vad den gjorde med oss? 100% njut och mys. Så värt att sakta men säkert byta upp oss till något bestående. Efter nio år i den här lägenheten kändes det rimligt. Nu väntar och längtar jag bara på att få detta tak vitmålat men efter en mätning av vår hyresvärd + målare kom det fram att det här rummet och hallen (alla andra rum är redan vitmålade) skulle gå på 22000. Så nu får jag väl börja spara igen 😉

Ljusglimtar i det mörka och tips mot orkeslösheten

Det här inlägget innehåller en tidigare publicerad lista med 8 tips mot orkeslösheten

Den första inskolningsveckan för Li är avslutad och förutom att hon dragit på sig en lätt förkylning som följd har det verkligen gått bra. Så himla fint att få vara med och se hennes upptäckarglädje och hur hon börjar knyta an till sin nya miljö.

Jag insåg dock ganska omgående att även om majoriteten av barnen i gruppen är födda samma år som henne så hade jag inte träffat några av dem tidigare, vilket är ganska märkligt i en så här liten kommun. Eller såhär; jag vet säkert vilka flera av barnens föräldrar är om jag ser dem, men efter två år av pandemi har jag liksom ingen koll på vilka som har fått barn eftersom vi inte har kunnat ses på öppna förskolan och liknande. Vad isolerade vi varit under så lång tid ändå.

På tal om pandemin så inser jag nu, när kriget rasar i Europa, att en sak jag funnit lite tröst i under de gångna åren är att vi gjort det tillsammans. Alltså att oberoende av nationalitet eller geografisk placering så är pandemin något vi alla, på ett eller annat vis, har behövt ta hänsyn och förhålla oss till. Det kanske låter som en klen tröst eller som att jag inte har förstått innebörden av vilka konsekvenser en sån situation bär med sig men det har ändå funnits något där, i att hela mänskligheten behövt dela samma plåga. Att vi inte bara är en att som bränner slut på vår planets resurser i egoistiskt syfte och har ihjäl varandra utan att vi alla (med vissa få undantag) har behövt gå igenom den prövning covid visade sig vara.

Det är så lätt att tänka att det finns en orättvisa i att inte få slappna av, nu när restriktionerna äntligen är borta och smittan verkar vara under kontroll. Att vi nu ska behöva oroa oss för ett annat, på många sätt mer fasansfullt och direkt, yttre hot. Vårt samhälle hade definitivt behövt en andningspaus men kanske är det först nu, efter att ha behövt leva under ständig press i två år, som vi har kapacitet att sluta upp för det land som just nu behöver vår solidaritet? Kanske är det först nu vi, som mänsklighet, vågar och kan gå in i den känslan som förödelsen väcker i oss. Vågar inse vad som är viktigt och vad vi kan avvara för att kanske kunna bidra.

Men rättvist är det inte för någon drabbad. Det är det aldrig i krig – oavsett var i världen de sker, om de är startade kring en sakfråga eller bara är en oprovocerad attack från en maktgalen härskare. Och lättare i mig känns det inte alls (trots två år av “övning”) men humaniteten i mig tror jag ändå har vuxit under just den här perioden. I denna mörka tid finner jag tröst i att vi gör det tillsammans, att så många länder och människor väljer att stå upp för freden och vill bidra. Jag väljer att tänka att vi kanske faktiskt gör även det här tillsammans.

Kanske kan jag känna så för att jag själv är på en bra plats i mig själv. 2021 var inte ett tufft år för mig personligen eftersom det var året jag fann mig själv och äntligen slapp tampas med stress och utmattningssymptom. Men för alla er som just nu kanske kämpar mot orkeslösheten väljer jag här att återpublicera en text från min gamla blogg med 8 korta tips på just det ämnet. Jag tror inte att utmattning är lika tabubelagt eller ”nytt” som när jag skrev texten för sju år sedan. Men kanske är det någon som behöver läsa den just idag.

8 KORTA TIPS MOT ORKESLÖSHETEN

1. Acceptera situationen
En av de svåraste sakerna är såklart att inse att en faktiskt är orkeslös, men det är också en av de viktigaste. Att förstå hur läget är och att acceptera det, är det enda som kan få det att vända. Ju längre du skuldbelägger dig själv, kör på i vanlig takt eller förnekar det egna måendet desto värre blir det i slutändan. Så fort du accepterat situationen inför dig själv är det dags att berätta det för någon annan. Det kan vara en familjemedlem, vän, terapeut eller en anonym person på internet – det spelar ingen roll. När du sen accepterat situationen är det även dags för ännu en svår sak, nämligen att släppa allt som känns betungande och som ett tvång. Kör inte på i vanlig takt utan sakta ner och börja känn efter.

2. Försök ha kvar ditt sammanhang
En av de viktigaste grejerna i de flesta människors liv är att ha ett sammanhang. För många är det ens jobb men det kan såklart vara i andra sociala grupper där en är viktig (du kanske tränar ett fotbollslag, leder en kör, har startat en bokklubb osv) och dessa tycker jag att känns viktiga att försöka hålla hårt i. När en inte har någon ork blir det mesta ointressant och ens största intressen, som i vanliga fall får glädjen att sprida sig, kan kännas “döda” för en. Allt det där går att väcka till liv igen framöver, så tillåt dig att lägga det åt sidan för tillfället men försök alltså att hålla kvar det sammanhanget som får dig att känna dig verklig.

3. Skippa pyjamasen
Sängen kan vara en orkeslös persons allra bästa plats eftersom alla krav försvinner när en befinner sig under täcket. Att skrota omkring hemma en hel dag är såklart alltid tillåtet men försök att byta om från pyjamas till riktiga kläder varje dag för att göra skillnad på natt och dag. Att vända på dygnet är aldrig smart och hur härlig känner en sig egentligen efter att ha haft samma sovkläder dygnet runt i flera dagar? De där riktiga kläderna behöver verkligen inte vara jeans eller fin klänning utan kan lika gärna vara en mjukisdress, såklart.

4. Gör saker ihop
Känns det helt hopplöst bara av att tänka på disken eööer att ta en dusch? Såna vardagliga göromål kan ibland, för en utmattad eller orkeslös person, känns som Mount Everest. Har du en partner, nära familjemedlem eller vän som du kan be om extra stöttning är det här en av de bästa grejerna de kan hjälpa dig med. Till en början kanske du kan få slippa alla externa måsten för att sedan införa deras fysiska närvaro som stöttande resurs. Att ha någon som står bredvid och torkar när du diskar kan få just den sysslan att kännas tusen gånger lättare.

5. Få frisk luft
Ingen begär att du ska ta dig ut på en regelrätt promenad i rask takt, men om du har möjlighet är frisk luft något som gör huvudet gott. Har du en balkong kanske du virar in dig i ett täcke och sätter dig där med en kopp kaffe. Ska du till affären, vårdcentralen eller göra något annat ärende dit du i vanliga fall tar bussen kanske du kan hoppa av en hållplats tidigare och ta en liten promenad sista biten? En behöver inte göra något extra när orken är borttappad men det viktigaste är att få känna sig som en människa och att vara en fysisk del av världen gör det mycket lättare.

6. Börja lägg till
Så fort du börjar känna att du får lite mer energi än tidigare (vilket du förhoppningsvis får av tipsen ovan eller genom samtalskontakt/medicinering) är det dags att börja plocka tillbaka sakerna i ditt liv. Börja långsamt med att införa en daglig sak som du tycker verkar rolig, som du ser fram emot och som du tror att du orkar genomföra. Kanske känns det här som en enorm tröskel och för vissa funkar då listor väldigt bra eftersom de blir en konkret hjälp och ett kvitto på att dagen faktiskt levts. Det kan till exempel behövas en lista bara för att kunna stryka följande grejer: – Gå upp, – Klä på mig, – Äta frukost, – Borsta tänderna och – Posta brev. Superskönt att strukturera upp allt så att du inte har något i hjärnan som fladdrar runt och stressar dig. Att börja i små steg och försöka finna glädjen i det som utförs tror jag är viktigt i detta skede.

7. Ventilera
Är du en person som tycker om att prata behöver du få ur dig allting. Du behöver tala högt om vad som inträffat, hur du är på väg att ta dig tillbaka och vad som kan förhindra att du hamnar där igen. Är du en person som hellre skriver ner dina tankar är det smart att börja med det nu. Försök formulera dig så att du är så ärlig mot dig själv som möjligt.

8. Var uppmärksam
I förlängningen gäller det att ständigt vara uppmärksam på sin situation. Hur mår jag nu? Har jag tagit på mig för mycket? Blir jag stressad av något? Det kan låta så svårt när någon säger att du ska ta bort oviktiga saker eller sånt som inte måste göras för ALLT känns ju som att det måste göras. Men så är det verkligen inte. Ingenting är viktigare än din hälsa och det enda du ska fokusera på är hur du mår. Nu och framöver. Vad uppmärksam men var inte rädd, du kommer greja det här galant.

Min helg; yogakurs, ett drinkrecept & att skaffa pass till barnen

I fredags kände jag hur lusten fullkomligt rann ur mig. Det går såklart inte att sätta sitt eget liv helt på paus för att det händer hemska grejer i världen (som det alltid gjort – på andra ställen, nu bara närmre oss) men det tog ändå hårt och allt jag planerat och tänkt dela med mig av på instagram kändes fjuttigt och onödigt. Egentligen ÄR ju det jag delar ganska onödigt och jämfört med krig är ju i princip ALLT fjuttigt. Men det går som sagt inte att tänka så. Eller snarare; det går att ha den tanken i sig utan att sluta leva. Det går kanske till och med att omvandla den tanken till något annat. En mjukhet i sig själv, en förhoppning om förändring, ett aktivt val som kan göra gott för någon annan eller bidra till maktskiftningar. Det går att vara en enda person i sitt egna liv och samtidigt gripas av andra människors öden. Det går att glädjas åt det lilla och samtidigt förfasas och bli rädd för det stora. Men i fredags kändes det konstigt att ånga på som vanligt.

Så jag tog en liten break från Instagram. Inte någon uppoffring såklart (jag menar det är en app och jag tror inte att någon reflekterade över att jag inte postade något på EN dag…) och eftersom min uppdatering där inte är mitt jobb utan bara något som är roligt (jag känner faktiskt ALDRIG press/stress kring att uppdatera om jag inte har lust) var det ganska lätt att logga ut och lägga undan telefonen. Eller lägga undan den gör jag nog aldrig riktigt helt, för jag gillar fortfarande att fota det jag tycker är fint/betyder något eller sånt jag vill minnas. Så nu har jag en himla massa bilder i kamerarullen och funderar på om vi ska köra på ett inlägg om min helg på klassiskt bloggvis? Okej, nu kör vi!

Vår helg inleds just nu fortfarande med en ledig fredag. Detta kommer faktiskt skifta redan om två veckor när Li är färdiginskolad och en helt ny vardag väntar för oss. Kan berätta mer om upplägget kring den nya vardagen sen om någon är nyfiken. Jag hade i alla fall min egensydda klänning av loppisfyndat tyg på mig dagen till ära!

Känner mig alltid så barnslig när jag äter mannagrynsgröt men det är ju så lent och snällt. Kom på nu att det ju finns Polenta med, som ju känns som en lite vuxnare variant. Kanske ska laga det snart igen. Valnötter och granatäpplekärnor blev i alla fall dagens topping, i en skål av otroliga Fanny Schultz. Just denna dag hade jag dessutom ställt ett alarm på 11.57 eftersom hon skulle ha ett nytt släpp i sin webshop klockan tolv. Förra gången gick jag in på länken i hennes profil på instagram och då hängde sig allt när jag skulle betala och sen vips var det mesta slut (lyckades dock knipa den här skålen och en likadan fast i grått) så nu har jag lärt mig den hårda vägen att alltid gå in via webbläsaren istället. Tips från coachen alltså!


Efter frukost packade vi in oss i bilen och åkte på musiklekis i grannbyn. De har så himla fin och maffig kyrka med utsikt ner över slätten. En annan helt otrolig kyrka här i krokarna är den i Beateberg, så googla och spana in den ifall ni är förtjusta i sakrala byggnader.

Hur som helst, i Undenäs (som alltså var byn vi åkte till) väntade sångsamling, fika, lek och så var Helena från biblioteket där så att vi kunde låna med oss lite nya böcker hem. Men det mest omtyckta hos våra barn var möjligheten att måla varsin naturkruka att få plantera en pärlhyacint i. Så nu har vi flera små fina krukor med vårblommor i här hemma.

På vårt bibliotek kan vi numera även låna hem spel (kanske är supervanligt överallt annars men det är i alla fall ganska nytt hos oss) och hittills har vi lånat cluedo junior (supersvårt om barnen inte är i lag med en vuxen eftersom de inte kan läsa än), charader (SÅ kul!) och Bamsespelet. Den här bilden togs precis innan ett av barnen hamnade på Reinard Räv och av ren rädsla för vad han skulle vilja ha (spoiler: det var två burkar honung) föste ner hela spelet på golvet. Hehe.

Viktor kom hem från en sväng på jobbet och hade med sig upptappat vin och ost från en kollega som tagit med det från sitt hem i Italien. Första gången han gjorde det berättade han att mannen som han köpte ost och salami av var tvungen att gå upp “till grottan” för att hämta hem så stora kvantiteter. Tyckte det var en fin liten anekdot om livet någon annanstans.

Några grejer ni kanske inte vet om mig: jag tycker inte om vin (men det låter så härligt att ta sig ett glas rött när en lagar mat mvh alkoholromantikern) och dricker väldigt sällan alkohol överlag. Om jag får välja dryck of choice som ökar min promillehalt skulle det vara den drink jag stötte på när jag jobbade som bartender på Sticky Fingers i Göteborg för tio år sedan. Den heter crush 43 och görs såhär:

Muddla (ja, men ni vet, typ mosa i botten av glaset) 3-4 halvmånar citron i ett glas, häll på krossad is, 4 cl licor 43 och toppa med sprite. Klart!

Att försöka sticka ihop med en kattunge går sådär. Men har jag tur blir det en mössa så småningom.

När kvällen kom var Elton iväg på fredagsmys hos en kompis (eh, hur stor är han nu då?) och när jag la Noah och Li läste vi den här boken som vi lånade hem