EN VINST, EN PRESENT OCH LITE EXISTENTIELL ÅNGEST

Jag hade en idé om att skriva ett längre blogginlägg under dagarna då snön föll. Men sen hände något och ja, lusten och kreativiteten pös istället ur mig. De senaste veckorna har påmint mig så mycket om hur början av den här graviditeten var.

Jag mår på ungefär samma sätt som då – med skillnaden att jag i början fortfarande var oviss om att det var giftstruma som påverkade hela mitt väsen och sänkte mig totalt. Nu vet jag men känner mig så färdig med den här sjukdomen och vill så gärna att bebisen ska komma så att jag kan gå vidare i den process som saktats ner av att vara gravid. Både undersökningar, medicin och eventuell operation läggs liksom på is när det även bor någon annan i ens kropp.

Dessutom hänger jag med precis samma människor som jag dagligen pratade med då i mars, april när vår lilla skrutt började gro i magen. Skillnaden är att våra euforiska samtal och sprudlande glädje över att få ingå i något nytt numera liknar någon form av krissamtal. Är så glad över att vi kan stötta varandra men det är en så sjuk situation att befinna sig i. Okej nu säger jag det bara; det känns typ som att vi gått ur en sekt. Vad fan var vi med om? Vilka är vi nu, efter det här? Hur hjälper vi de som fortfarande är kvar?

Det är inte meningen att verka kryptisk (pun intended) men jag kan inte se att det finns något intresse av att jag skriver mer om det kapitlet just nu. Men ja, oerhört mycket energi har lagts på något så tråkigt – hehe både i mitt verkliga liv men också redan i det här inlägget. Ska vi gå vidare? Ja.

Den här typen av dokumentation, alltså att fota små vardagsfragment och sen skapa någon form av blogginnehåll kring dem, ägnar jag mig inte alls åt längre. Jag trivs generellt ganska bra med att bara få visa upp små glimtar på stories då och då. Det tar liksom ingen tid men ger mig ändå ett kreativt utrymme. Men känslan av att ha skrivit ett blogginlägg (hur trivialt det än är) är ändå något helt annat. Det är då jag hittar tillbaka till min kärna. En deppig känsla kan för mig absolut vändas genom att få ur mig text. Så jag testar att väcka liv i ett segment som slumrat länge.

Nu när jag tänker på det så har jag spenderat nästan hela 2022 instängd i ett chattrum som tagit all min tid och ork både socialt men också innehållsmässigt. Kanske är 2023 en perfekt start för mig att ta tillbaka alla mina fysiska relationer (som såklart inte försvunnit men som absolut minskats med tanke på att jag då dels blivit uppfylld framför min skärm men också får att jag under långa perioder varit så sänkt i sjukdomen att jag inte kommit ur soffan) och se till att jag träffar och UMGÅS med mina vänner istället för att bara skriva till dem. Kanske är det året då jag låter det talade ordet vara del av vårt umgänge och när det skrivna får mynna ut i egna kreativa projekt.

Jag fick i förra veckan i alla fall en bok som verkar funka som en lovande katalysator inför kommande projekt. Det är verkligen en konst att kunna ge bort bra presenter till andra känner jag men från Angelica är det alltid spot on! Tacksam över att bli bortskämd på det planet såklart men extra mycket för att jag har någon att prata om ALLT med. Alltså att det inte finns något ämne som känns för skavigt eller fult att ta upp. Det kanske låter självklart för vissa men är något jag alltid har önskat mig och aldrig kommer sjabbla bort.

Samma dag, när jag skulle iväg och hämta barnen på förskolan, mötte jag min granne i cykelförrådet. Vi har inte setts på ett tag och denna korta lilla dam kastade sig omedelbart om halsen på mig och utbrast ”åh, vad jag saknat dig!”. Nästa sommar fyller hon 80 år och jag vet inte om det är generationsgränserna eller personlighet som gör det men vi kan verkligen inte prata om vad som helst. Eller förlåt, hon kan nog det men jag, jag kuvar mig och försöker ständigt möta henne i samtalen för att det inte ska bli ”någon fnurra på tråden”. Det känns okej, jag inser att hon kanske behöver mig på ett annat sätt än vad jag behöver henne just nu. Att det, i vår relation, är jag som ska vara tyst och lyssna och ge henne en kram när hon pratar om sin hjärtesorg. Det finns människor i mitt liv. Det är det jag vill komma fram till. Så många kan verka obetydliga och kanske inte riktigt vad vi söker efter i den perfekta partnern, vännen, kollegan osv. Men vad fattigt det vore om vi plockade bort alla som inte var crème-de-la-créme. Alla tillför de något, ibland kanske bara en insikt om hur en inte vill ha det – en förståelse som ibland kan vara svår att nå på egen hand.

Jag stöter ofta på dem, tanterna i mitt liv, eftersom jag bor i en kommun där befolkningspyramiden vilar på spetsen istället för sin breda bas. När jag flyttade hit till Karlsborg, för snart tio år sedan, var strax över 30% av befolkningen 65+. Hur det ser ut idag vet jag inte exakt men att vi omges av många seniorer är fortfarande ett faktum. Kanske stöter jag också på dem så ofta för att vi dras till samma typ av evenemang. Jag engagerar mig gärna i det kulturutbud som erbjuds på vår ort och i år hade jag lyckan att bli en av vinnarna i konstföreningens årliga lotteri.

På baksidan av pannån har ansvariga i föreningen klistrat fast de artiklar vår lokaltidning skrivit om konstnären i fråga. Det är något med de där små detaljerna, som jag inbillar mig att bara en pensionär kan tänkas komma på och verkställa, som gör mig alldeles lugn inför mitt eget åldrande. För ser hur de åldras och blir skröpligare gör jag lika väl som jag ser hur mina barn föds och vips är stora barn i förskoleklass. Men jag ser också hur mycket livet har att erbjuda även efter pensionen för den som är någorlunda frisk och kry. Det ger mig ingen ångest utan snarare ett hopp om att livet kan vara långt och fullt av lärdomar och fina minnen. Okej, när jag skriver det här finns det absolut ett visst mått av dödsångest i mig. Att föda barn (bf om två dagar) är absolut ett scenario som för mig rakt in i hjälplöshetens famn och aldrig har jag föreställt mig mina barn som moderslösa mer än nu. Det är vidrigt men förhoppningsvis också övergående. Förhoppningsvis ska både jag och bebisen komma levande från BB.

Men om jag i mina tidigare graviditeters slutskede fullkomligt slukat andras förlossningsberättelser så underhåller jag mig den här gången med något helt annat. Efter att i rask takt läst ut boken Livbärarna (som roman där både beaktning av personporträtt samt byggande av berättelse bör tänkas in får den 3,5/5 av mig) insåg jag att det var oerhört skönt att få vila i alla de där existentiella frågorna som boken väckte i mig. Att få känna mig liten på jorden mitt i allt det stora som sker inuti min kropp just nu. Att få känna att jag fortfarande har makten om mig själv samtidigt som världen på så många håll brinner och verkar körs rakt ner i avgrunden. Det gav mig mer sinnesro än alla andra mentala förberedelser jag försökt ägna mig åt den senaste tiden.

Så jag började läsa om Väggen. Den absolut mest deppiga och långsamma bok jag läst i vuxen ålder men som också gav mig den största litterära livsomvälvande upplevelsen. Jag i min bubbla, hon innanför sin vägg men med en enormt stor skillnad mellan oss – att hon är fast.

2022 har varit det tuffaste året i mitt liv på så många olika plan. Jag har varit med om något som jag fortfarande hämtar mig från men i backspegeln kommer det inte att ha gjort någon nämnvärd skillnad på min livsberättelse. Och den sjukdom som tagit hela mig i besittning under året kan jag förhoppningsvis snart utrota för gott.

Nu öppnar jag dörren och kliver ur på andra sidan. Och hur det än blir, var det än är – så är jag okej med det.

Bebis, bebis, bebis

Jag och liten Li, knappt en vecka gammal.

Det är tidig måndagsmorgon och här ligger jag klarvaken i sängen mellan två snusande barn. Jag försöker smyga ner telefonen under täcken för att inte störa dem med mitt scrollande. Skärmens ljusstyrka är neddragen till max men det är kolsvart i rummet att minsta lilla ljus lyser upp så mycket och just idag vill jag få en liten stund för mig själv.

De senaste månaderna har jag nämligen verkligen sovit så länge jag kunnat. Motvilligt har jag öppnat ögonen när de sagt mitt namn (eller ja, när de skanderat ”mamma” – eftersom det är så de tilltalar mig) på grund av den enorma trötthet som intagit min kropp. Men sen jag fick en järninfusion på sjukhuset förra veckan börjar orken faktiskt sakteligen att återvända. Helt plötsligt orkar jag alltså ligga vaken såhär en stund innan dem och ensam få tid att klura på allt som rör sig i min hjärna.

Första bilden på magen, gravid i vecka 7

Men jag ska vara ärlig och säga att det mesta som tänks och känns just nu kretsar kring bebisen. Denna lilla person som simmat runt i min mage så länge och som nu verkligen börjar bånka och streta på ett sätt som dagligen gör mig påmind om att det ligger en, nästintill färdigbakad, person på andra sidan av min hud. Så nära mig och fortfarande så himla långt bort.

Den här veckan blir bebisen alltså ”klar” (dvs jag går in i vecka 38) och allt känns så nära. Det kommer hända nu, snart, när som. Samtidigt som det ju ändå kan ta fem hela veckor till. Fem veckor, ingenting alls egentligen. Fem veckor, så väldigt långa när en går och väntar.

Vecka 13, denna milstolpe till vecka!

Det har varit många turer för mig runt på sjukhus och vårdcentraler under denna graviditet. Men jag känner mig ändå inte helt less på att vara gravid än. Just nu är den mest plågsamma krämpan den fruktansvärda halsbränna som hemsöker mig flera gånger om dagen och jag längtar så tills jag kan hiva Novalucolen i soptunnan. Men annars mår jag faktiskt ganska bra för tillfället. Visserligen en hel del förvärkar/onda sammandragningar men i det här skedet inger de mig faktiskt bara hopp om att saker händer i kroppen. Att den förbereder sig. Detsamma tänker jag även om den allt sämre nattsömnen och känslan av att mest stanna hemma och mysa inomhus. Det är ju så det kommer vara den första tiden med bebisen på utsidan med. Jag jobbar med det jag blir given helt enkelt!

Att jag fick min första foglossningssmärta i livet under typ två veckors tid runt graviditetsvecka 30 har gjort mig så ödmjuk inför hur illa det hade kunnat vara. Jag har varit helt slut pga min sköldkörtelproblematik men det har inte varit någonting mot den konstanta smärta och begränsning jag kände av då. Känner oerhört för alla som behöver dras med det eller det vidriga illamåendet en hel graviditet. Fy farao!

Magen i vecka 16

Det jag tycker är mest spännande med att gå och vänta på att en förlossning ska starta är att se ifall det blir en novemberbebis eller decemberbebis. Vänta, måste bara stanna och skriva en annan grej relaterad till detta. Fram tills nu har jag knappt vågat skriva något om en bebis alls. För jag har varit så rädd över att det inte ska gå vägen, att vi ska förlora vårt lilla pyre innan dess lilla liv ens hunnit börja. Men om så skulle vara fallet (usch ingen vill ju prata om sånt här men det händer ju tyvärr ändå) så är jag ju så långt gången nu att jag ändå kommer genomgå en förlossning. Vi kommer ändå alltid ha ett datum och en födelsedag att påminnas om varje år. Nu hoppas jag innerligt att vi får göra det av glada anledningar, ihop med någon som växer och frodas. Men vilken dag det kommer bli känns alltså ändå spännande. Är det här birth month (alla astroläsningar av mig just nu innehåller på riktigt ordet birth/födelse + att jag flera gånger känt/hört att det ska komma in en skorpion i mitt liv) som förgyller novembermörkret eller ska vi vänta på, reda. magiska, december?

Vecka 19 och nästan dags för rul

Li var beräknad precis i mitten av september så jag var ganska säker på att hon skulle få fira sin födelsedag just den månaden även om hon skulle ha kommit lite tidigare (brorsorna är födda 14 dagar respektive 2 dagar efter BF så inte jättetroligt statistiskt sett) eller om jag hade gått två veckor över tiden. Nu kom hon vid lunch dagen efter ”utsatt tid” så det var en extremt punktligt bebis må jag säga.

Den här gången var jag först beräknad till 24 november enligt det tidiga ultraljudet och blev sen, på rul, flyttad ända till 1 december. Därför känns det spännande att se var vi hamnar till slut. Vem det är jag känner där på insidan, när hen vill komma ut och hur förlossningen kommer bli.

En helt otrolig bild vi fick från rutinultraljudet

Alla mina förlossningar har varit rimligt långa och slutat bra. Jag har aldrig känt mig rädd eller som om jag inte blivit lyssnad på vilket har varit oerhört fint. Däremot är det en ganska stor stress att inte ha någon koll på när det är dags att ringa in hjälp för de barn en redan har här hemma. Det är barnens farmor och farfar som kör hela vägen från Göteborg (ca 2,5 timmes resväg) som har tagit hand om dem de tidigare gångerna och så vill vi ha det även nu. Det finns massor av fina människor som erbjudit sig att komma hit om det krisar men vi hoppas ju att det inte SKA krisa. Att det ska bli en så trygg och fin stund som möjligt för våra barn och trots det långa geografiska avståndet så är deras farföräldrar personerna de känner sig tryggast med. Jaja, det blir som det blir – så är det ju.

Vecka 21

Förlossningsväskan är faktiskt packad sen några veckor tillbaka. På grund av min sjukdom (giftstruma) samt den medicin jag äter för den går jag ju regelbundet till specialistmödravården för att göra tillväxtultraljud. Eftersom sjukhuset ligger 45 km bort har det känts rimligast att ändå ta med väskan inför varje besök. Jag menar, om det skulle upptäckas att bebisen i magen mådde dåligt hade det känts så onödigt att inte vara förberedd. Men hittills har allting sett fint ut och ryggsäcken har således fått följa med hem igen.

Vecka 23

Eftersom vi har fått alla våra barn med två års mellanrum har vi aldrig riktigt hunnit packa undan bebisprylarna. De har legat sparade och lättillgängliga i källaren vilket har känts skönt. Däremot har jag aldrig haft en nyfödd den här årstiden vilket gör att alla ytterplagg nu är någon storlek för stort. Men jag tar beslut om att köpa nytt (fast begagnat då) efterhand om jag ser att behovet finns. Jag upplever nämligen att det bara blir krångligare att köpa och försöka fynda plagg i förhand eftersom de så ofta glöms bort. För även om fördelen med att barnen har kunnat ärva i princip allt av varandra varit stor så är det just det där med att sortera, förvara och faktiskt komma ihåg allt som (enligt mig) är lite meckigt. Nyligen rensade jag bland barnens ytterkläder och på tre olika ställen hittade jag lika många par överdragsbyxor i vår äldsta sons storlek. Samtliga införskaffade begagnat med en tanke om att ”de kommer bli bra sen”.

Vecka 27

Så istället för att vika undan och spara/förvara tänker jag den här gången att jag ska sälja av bebisens urvuxna plagg efterhand. En del kommer säkert sparas av sentimentala värden inför framtiden men på det stora hela ska det bli så skönt att bara få rensa ut och göra sig av med det som blivit för litet. För nu tänker jag verkligen att min kropp har satt punkt för att skaffa fler barn. För ärligt, om jag inte hade blivit såhär sjuk under den här graviditeten hade jag nog inte haft någon tydlig tanke om när det var dags att ”sätta stopp”. Kanske hade naturen gjort det på egen hand åt mig ändå, men någon tydlig bild av hur många barn jag ”vill ha” har jag aldrig haft. Men nu, ja nu känner jag att det blir vila som väntar. Och det känns faktiskt väldigt skönt.

Vecka 30

Vilket återigen för mina tankar tillbaka till hoppet om ett levande barn. Målbilden att få ta med en bebis hem måste få vara så stark som den är. Sorgen det skulle innebära att behöva säga hejdå för alltid kan liksom inte lindras genom att inte måla upp utopin. Drömmen måste få frodas i mig för att jag ska känna mig pepp inför det som komma skall. Jag behöver gå in i känslorna längtan efter allt detta lilla barn väcker i mig. Och skulle det inte gå vägen vill jag inte försöka fler gånger. Jag har som sagt inte just fyra barn som något slags mål. Utan det här är sista gången och jag hoppas så innerligt att det ska gå lika bra som de tre tidigare gångerna.

Vecka 35

Nu börjar mina minstingar röra lite på sig här, jag märker på deras andning att de börjar vakna till. En hel timme har jag legat vaken och både tänkt, känt och skrivit om bebisen i min mage. För det är nästan det enda jag kan tänka på just nu. Att det är så nära, att det är så spännande, att det är så läskigt.

Inte en enda sak ska jag göra för att försöka få igång den här förlossningen tidigare än tänkt. Inga husmorskurer eller drinkar. Jag är inte trött på att bära mitt barn på insidan riktigt än, känner inte att jag vill att det ska vara över. Men oj som jag längtar. Ja, kära hjärtanes vad jag längtar efter denna lilla person. Snart ses vi!

Att göra det som funkar för ens egna familj – och vad det ledde till

Om det finns något jag har pratat om i stories genom åren så är det 1. hur kräsna mina barn är när det gäller mat och hur otroligt knäckande jag har tyckt att det varit i perioder och 2. hur svårt jag har haft att lämna dem ifrån mig. Och ja, jag tror att jag måste köra en vända till med det sistnämnda.

Här följer en snabb recap för er som inte vet:
Vi bor i ett litet samhälle 20 mil bort från min mans familj (min egen bor ännu längre bort än så) med tre barn på 6, 4 och 2 år. Vår äldsta son har en NPF-diagnos som gjort att vi, genom hela hans liv (eftersom det varit lättast så), har isolerat oss inom familjen istället för att spinna kontaktnät. Kort och gott innebär det att vi alltid har fått klara oss själva utan någon avlastning (även om det såklart funnits och finns personer som ställt upp när det verkligen har krisat).

Så att “lämna bort” barnen för en datenight eller liknande har alltså aldrig funnits på kartan. Utan mitt egentliga problem har faktiskt mest kretsat kring barnens pappa, att mitt kontrollbehov gjort det svårt för mig att med gott samvete och tilltro till hans förmåga vara utan mina barn. När han var föräldraledig flängde jag hem på varenda rast för att amma den lilla innan jag sen, efter jobbpassets slut, cyklade hem i lika snabb takt för att inte missa en endaste sekund till. Dels för att jag saknade dem men också för att jag inbillade mig att de inte hade det bra utan mig. Att det är jag, deras kärna och bas (som varit själv med dem så mycket efterom fadern i huset arbetar som militär och därför stundvis är borta i långa perioder), som är den enda som kan ge dem vad de behöver.

I början på det här året blev jag sjuk vilket faktiskt tvingade mig att släppa på både kontrollen och ansvaret. Jag skrev om den insikten här och jag anser att det varit väldigt bra för mig. Att se hur mina barn finns kvar, att de får se att JAG finns kvar – även om jag varit en mamma på ett nytt sätt. Den här perioden har brutit ner mig totalt men också byggt upp mig på ett helt nytt sätt. Jag tror till och med att jag känner tacksamhet inför det och fram tills idag trodde jag också att jag hade lärt mig det där med att släppa mina små skruttar ifrån mig. Men det är svårt. Det är svårt för att jag älskar dem så innerligt och känner att jag vill vara med dem hela tiden men…

jag orkar inte vara med dem hela tiden. Till och med såhär: jag vill ärligt talat inte vara med dem hela tiden. Och det är där det dåliga samvetet kommer in i bilden – TROTS att jag på ett rationellt plan förstår att det är rimligt att både vilja och behöva vara någon annan än mamma jämt, jämt.

Jag tror på att göra det som funkar för ens egna familj. Ingen annan människa känner till hela er story, vad ni går igenom eller vad era planer för framtiden är. Alla tycker och tänker olika och den enda som verkligen vet vad som behövs eller pågår i ditt liv är DU. Det här tror jag på och står fast vid, men inom mig krockar flera tankar och känslor ändå.

När jag var mammaledig nu senast, med Li, började jag läsa en kurs på universitetet. Jag har sedan tidigare en halvfärdig bibliotekarieutbildning i bagaget och kände att det skulle passa bra att fylla på lite kurser där när jag ändå ”bara” gick hemma. Eller nej, det fick mig att låta som någon superperson med extra mycket tid över och så är såklart inte fallet. Idén kom ur det här:

Efter att ha gått 15 timmarsveckor på förskolan nästan hela sitt liv började min äldsta son få det riktigt jobbigt vid lämningen. Just att det är lite känsligt när en ska säga hejdå känner nog många igen sig i men det här var en låsning (vilket känns ganska typiskt för barn med hans typ av diagnos) vi inte kunde jobba oss igenom. Det tog lite tid men när jag la ihop ett och ett så insåg jag att det han tyckte var jobbigt var att bli lämnad 8.45 när ALLA andra barn redan var på plats och ofta stod och väntade på oss vid grinden. Men att justera tider efter de åtgärder en själv anser sig behöva göra funkar inte som föräldraledig utan sysselsättning. Så för att få lämna barnen innan frukost istället signade jag upp mig på en kurs och då det inte kändes rimligt att bara läsa en på pappret så valde jag en som jag alltså skulle kunna baka in i min utbildning.

Det som hände var 1. Att anpassningen funkade toppen och vi insåg att få komma till förskolan när det var få barn på plats (och en väldigt lugn och tyst miljö) var ett vinnande koncept. Att själv vara trygg i ramen för dagen och istället se de andra barnen droppa in pö om pö gjorde ALL skillnad.

Och 2. Jag ÄLSKADE att få plugga igen! Det var så härligt att få vara någon annan än bara mamma Sandra och att få lära sig nya saker som vuxen kan vara en av mina bästa saker i livet. Jag kände mig verkligen euforisk över varenda uppgift och började i samma veva även skriva igen.

Under det där sista halvåret hemma med Li började hennes pappa vara hemma med henne en dag i veckan. Tanken var att han skulle ta barnen och att jag skulle få fokusera på både skola och på att skriva min kurs Konsten att uppmuntra kreativa och skapande barn. Det som i själva verket hände var just det (och så mycket GLÄDJE min kurs gett mig alltså, tänk att ni blev strax över 100 deltagare innan jag stängde den för anmälan den här gången) men också att jag kom hem igen långt innan en traditionell arbetsdag skulle ha slutat. För att… det kändes så egoistiskt att vara borta längre än ”nödvändigt” från mina barn när jag satte tiderna själv. Som om jag smet ifrån dem och ansvaret på något sätt. För även om jag i högsta grad jobbade (plus, att göra EN enda arbetsinsats för något som sen kan generera passiv inkomst i år framöver vill jag ändå säga är ett smart drag) så kändes det aldrig riktigt så eftersom jag ”bara var hemma”. Och då borde ju alla barnen vara där med mig. Eller? Vilken fälla!

I slutet på augusti det här året började vårt äldsta barn förskoleklass och med skolplikten som följde fick jag inte längre välja hur eller när han skulle dyka upp. Det gick inte längre att korta ner veckorna för att underlätta utan han har behövt vara där 8.15-12 fem dagar i veckan. För några veckor sedan började lämningarna bli jobbiga igen – den här gången på en helt ny nivå. Barnet i fråga började rymma från både mig och skolan (vilket aldrig hänt tidigare i livet) och det tog två timmar av skoldagen att bara få in honom genom dörren.

Både jag och hans underbara pedagoger insåg att vi behövde göra något och vi valde att ta till samma knep som sist. Istället för att stå där med alla andra när klockan ringer så skulle han få komma dit tidigare och hinna landa in i miljön innan skoldagen drog igång. För att lösa detta logistiskt (samt minska hans stress på morgonen) valde vi att låta syskonen börja samma tid på sin förskola. Den här gången var båda verksamheterna väldigt lyhörda för förändringarna och hittills har det gett gott resultat (vilket i just det här scenariot betyder att vårt barn tar sig till skolan för att inte riskera att bli hemmasittande redan vid sex års ålder).

Men det som krävs av mig är återigen att jag har en sysselsättning. Missförstå mig inte nu, det känns inte jobbigt för mig att addera den typen av arbetsbörda – tvärt om faktiskt. Men… som mammaledig (vilket jag inte är än, men snart) ska en väl i princip ha alla sina barn hemma hos sig väl? Så säger känslorna inom mig – TROTS att jag vet att 7.30-12 inte är det ”värsta” som kan hända mina barn. TROTS att jag vet att jag gör det som är bäst för vår familj just nu. TROTS att jag vet att det kommer skapa fler möjligheter på sikt.

För någon gång kommer jag behöva gå tillbaka till min fasta anställning på ett jobb där jag inte får bestämma mitt schema själv. Men inte än, och fram tills dess känns det (i teorin) fint att kunna pussla och möjliggöra för en friare tillvaro under en längre tid.

Det projekt som jag började skriva på under min föräldraledighet med Li kallar jag för Ett år med barnen i naturen. Det blev början av en bok som ska fungera som inspiration för vuxna som både vill upptäcka, lära och skapa i och kring naturen med sina och/eller andras barn (läs gärna mer om detta i mina sparade stories på instagram, under den flik som heter ”boken”). Under ett års tid har mitt manus legat på olika förlags bord. Vi har diskuterat fram och tillbaka, jag har gjort omskrivningar för att få det att passa specifika målgrupper – och jag har tröttnat. Jag tröttnade på det för att jag försökte stöpa min idé i fel form när jag blev för sugen på en förlagsdeal. Jag tröttnade för att jag blev sjuk och inte orkade göra något annat än att ligga i soffan. Jag tröttnade för att det aldrig fanns tid.

Men nu finns det tid! Nu finns det ork, inspiration och en riktning. Det finns utrymme i den kurs jag signat upp mig på att även arbeta med den här idén och jag kommer göra det. Jag kommer skriva de få stunder livet med en liten bebis (och potentiellt vabbande av syskon) kommer ge mig. Men jag kommer göra det för att det ger mig så mycket lust och glädje – och för att jag förhoppningsvis sen kommer ha en passiv inkomst som gör att jag ändå kan anpassa yrkeslivet efter rådande familjesituation.

Jag kommer ägna den tid jag kan åt att fylla mitt hjärta med lust så att jag, när halvdagen är slut, kan hämta hem mina barn och gå upp i att vara deras mamma. Jag kommer jobba med att skaka av mig känslan av att vara dålig som inte har dem hemma på heltid när jag ändå ”bara går hemma”. För jag ska inte bara gå hemma. Jag ska göra allt jag kan för att underlätta dagarna för samtliga. Jag ska anpassa och justera för jag tror på att göra det som funkar för ens egna familj.

Och jag vet att det kan leda till något gott ♥️

En vecka på vift med semester

Det var evigheter sedan jag skrev något här. Anledningarna är många och någon dag ska jag skriva om det också, men inte idag. För idag vill jag få ner vår semestervecka i ett inlägg. Eller, vi är lediga nio veckor ihop den här sommaren så semestern har ju egentligen inte tagit slut. Men det är ändå något speciellt med att få åka iväg, att få förflytta sig till en annan plats sådär, som gör att det känns extra mycket som semester. Och det var precis vad vi gjorde! Vi packade in den här superhjälte-personen i bilen ihop med hennes bröder och en himla massa packning och så for vi iväg.

Siktet var inställt på Ljungskile men vi stannade till i Trollhättan på vägen för att rasta barnen efter att de sovit en stund på vägen. Valet föll på macken-lekplatsen…

… och barnen var otroligt nöjda!

Sen susade vi vidare och ungefär tjugo minuter senare parkerade vi bilen vid kallbadhuset i Ljungskile för att få känna på havet!

Och våga peta på livets första manet.

Sen installerade vi oss i huset, som Viktors syster med familj brukar hyra varje sommar, och utforskade den stora trädgården ihop med kusinerna.

Dagen efter tjuvades det frukost direkt ur flingpaketet innan vi packade ihop oss för en heldag på stranden.

Somliga badade men framför allt var det krabbfiske som stod på agendan och barnen var kittade med både spön och håvar.

Jag var kittad med bok och hann läsa kanske… 10 sidor totalt? Vilket nog ändå måste anses vara ett rekord såhär på stranden med tre små barn. Hehe.

Jaja, fräknar införskaffades och sommarminnen samlades på av samtliga.

Tredje dagen åkte vi iväg till Trollhättan igen med hela gänget. Den här gången besökte vi Skrotnisses-lekplats och barnen var lika nöjda här! Efter lite lunch och glass på Spikön tänkte vi knata vidare till vattenkraftens lekplats men då tog energin slut hos barnen.

Istället åkte vi till fantastiska Brödbacken. Det blev ingen fika för oss då vi nyss ätit glass men väl införskaffande av surdegsbröd och ett besök till Rebecka på övervåningen.

Har en så fin mobil i sovrummet från hennes Roots Design och nu fick en annan fin grej hänga med mig henne.

Nämligen detta gryningsljus-armband. Hmm undrar förresten var jag lagt alla ostronskal jag samlade på mig under dagarna där? Måste gå och leta!

Så, tillbaka! Jag hittade dem i skötvöskan. Var var jag?

Jo, just det. På den fjärde dagen ledsnade vi lite på stranden och blev sugna på äventyr. Ganska spontant hoppade jag och killarna på tåget till Göteborg för att göra ett kvickt besök på Liseberg.

Lite drygt två timmar fick vi på oss innan vi var tvungna att ta tåget tillbaka då jag skulle ha ett långt möte med World of Alidia-teamet. Trots lite tidspressen hann vi åka ett gäng karuseller, spela på hjul (ingen vinst), fiska fiskedamm, krama kaninerna och äta livets första sockervadd – så jag tror att de var nöjda!

Men att de dessutom fick åka spårvagn OCH hjälpa tågvärden att stänga dörrarna vid varje station (plus kika in i förarhytten) på vägen hem kan ha varit höjdpunkten! Älskar att få göra saker med hela familjen men det är en sån lyx att bara få vara med mina ”stora” barn själv ibland med!

Efter några intensiva, soliga och härliga dagar på västkusten började det på dag fem bli tid för oss att styra kosan vidare. Den här gången landade vi vid en av mina barndomspärlor i Småland där vi skulle få låna min mammas mosters annex hos dem ute i skogen.

Ett perfekt boende att landa på i några nätter där det enda som mötte oss var…

Naturen!

Deras damm bjöd inte bara på flotten som kördes fram och tillbaka på sin lina av samtliga barn utan även på den skönaste utsikten vid kvällsmaten den första kvällen.

Och så skönt att bara få rå om oss själva lite efter dagar av umgänge! Egentligen är två nätter borta det mest optimala för vår familj (speciellt för barnet med NPF) och här hade barnen börjat längta hem lite eftersom vi redan överskridit den där ”magiska” gränsen. Men genom att dela upp resan såhär bestämde vi oss för att faktiskt testa en vecka i ett svep. Och det gick!

Morgonen efter gick jag ut för att plocka smultron till gröten och…

Några timmar senare promenerade vi till min mammas kusins gård när barnen plötsligt dök in i skogen för att sluka några nävar blåbär. Naturens skafferi ändå va!

Efter att ha vallat in några lamm som smitit ut hagen (Elton) och hoppat studsmatta med vallhunden (Noah – förlåt jag menar Blixten, som ju är hans egenvalda namn) bjöd vi med dem tillbaka till Högåsen för lite lunch och bad.

Och några turer i ekan!

Och ännu mer flotte-åkning såklart!

Elton hade snappat upp att det var Krösatågen som trafikerade järnvägen i samhället och eftersom han aldrig åkt ett sådant bad han om att få göra det. Så framåt kvällen reste vi därför sträckan Forsheda – Reftele. Och väl i Reftele blev vi såklart tvungna att köra förbi och titta på min älskade gymnasieskola Stora Segerstad. Så ja, nu har jag blivit den föräldern som ska kånka runt ungarna för att de ska få gå i mina fotspår. Hehe.

Kändes dock som att alla var nöjda med dagen och när barnen sov för kvällen ställde jag mig i det lilla pentryt för att steka pannkakor som skulle bli utflyktsmat under nästkommande dag.

Det hade nämligen blivit dags för vår allra sista dag på vift. Efter att ha packat in allt i bilen igen (nä men mängden saker en har med sig är ju bara… galet!), vinkade vi hejdå till Högåsen (och hoppades på återseende) för att sen äntra…

High Chaparral!

Tänkte precis försöka problematisera Chappens koncept och berätta varför det inte känts helt bra i mig med ett eventuellt besök tidigare. Men jag låter faktiskt bli. Istället visade det sig bli det bästa parkbesök vi någonsin gjort ihop med barnen.

Men såhär: våra barn leker inte med vapen hemma. Dels för att vårt ena barn blir väldigt triggad av lekar som innefattar inslag av jagande och/eller bus. Sen har de faktiskt aldrig visat något större intresse över att ha vapen i sina lekar heller. Det är även lite klurigt när deras pappa är militär och vi bor på en ort där ljudet av kulsprutor är vanligt att höra i bakgrunden på daglig basis. Vi har försökt att prata om just vapen på ett respektfullt sätt, där det varken blir så pass mycket vardagsmat att de blir avtrubbade eller något läskigt för dem att befinna sig kring.

Däremot känner jag att ansvaret här är vårt, inte barnens. Deras lek är lek och jag väljer att se den så, så länge den inte känns skadlig och så länge vi är med och kan lotsa dem i deras kunnande och känslor.

Med det sagt: det sköts hej vilt med knallpulverpistoler den här dagen. Men det var inte det som gjorde att vi hade det så bra. Utan parker som dessa (och tex ALV) där fokus inte är på attraktioner det ska köas till hela tiden passar samtliga, men framför allt vårt äldsta barn. Att det dessutom byggts upp fantastiska miljöer som bara är till för barnen och har tydligt avgränsande områden gör det så mycket enklare att ”släppa” dem. Att den eller de med mycket extra spring i benen kan få utforska utan att hållas tillbaka i rädslan av att tappa bort varandra – eller att de upplevs som ”för mycket”.

För det var just det här, att leken var så given. Ramarna så tydliga och det passade Elton perfekt. Han hittade nya kompisar som han lekte i timmar med. De rörde sig mellan vattendelen (där en kunde åka flotte och vaska guld) och den uppbyggda western-staden (där de kunde gå in i husen och springa på taken) nästan hela dagen. Inte en enda ”incident” eller jobbig situation alls. Han var i sitt esse!

Syskonen hade det också kanon. Li klappade åsnor, uppfann någon egen slags hinderbana bland alla kulisser, pärlade armband och plumsade stenar i vattnet (hehe inte så höga krav på underhållningen alltså). Blixten älskade tåget och alla föreställningar och fick ta kort med sin nyfunna hjälte Lucky Luke.

Det var en rusig familj som satte sig i bilen hem den kvällen. Lyckliga över en bra semestervecka och så nöjda över hur enkelt det kunde vara att göra en utflykt av det här slaget. Dagen efter lånade vi ett gäng böcker om den riktiga Vilda Västern på biblioteket för att spinna vidare på barnens intresse och lära dem lite historia.

Sen tog det fem dagar innan den här utstyrseln togs av. Sommarminnen!

Sluta propagera för att adhd är en superkraft

Den senaste tiden har jag verkligen fått ta fram “mama bear” i mig för att ryta ifrån och kämpa för mitt ena barns rättigheter. För bortsett från alla basala behov så anser jag att just det, att både skydda och möjliggöra är min främsta uppgift som förälder. Det är också därför jag har slutat att skriva speciellt ingående om mina barn och vilka personer de är; för att skydda dem från något de själva inte valt.

Missförstå mig inte, jag har ALLTID försökt att dela med mig på ett sätt som inte kränker deras personligheter och som jag tror och hoppas att de själva ska tycka är okej i framtiden. Men ändå, det är en himla balansgång. Att kunna dela med mig av det som är min vardag utan att blotta mina barn.



Men så skriver jag ibland små texter (som igår på instagram) och får kommentarer som “tack, nu känner jag mig mindre ensam” eller “åh vad jag känner igen mig” och mitt hjärta brister. För det är DET DÄR som är min enda önskan med att faktiskt dela med mig. Att synliggöra den ständiga kamp som livet med en NPF-diagnos kan innebära. Jag vill lyfta och dela och visa att vi inte är ensamma, vi är så himla många som sliter i det tysta utan någon form av stöd eller förståelse från omgivningen. Vi är många som behöver lägga ner hela vår själ i att bara få till vardagsrutinerna för att dagarna ska kunna flyta.

“Men måste det vara DU som gör det? Måste det vara VÅR son som blir frontfigur för det?” frågade barnens pappa mig för ett år sedan, då när jag valde att sluta dela vår historia. När han framförde sin åsikt, som enbart var hämtad ur omtanke för våra barn, kändes min egen strävan så egoistisk. Nej, varför måste jag vara den som hänger ut min älskade lilla unge för att göra så att andra, helt okända människor, känner sig mindre ensamma? Det lät så rimligt.

Plötsligt så ser jag dagligen hur människor i hans nära omgivning kränker honom och skapar olika trauman för att de inte förstår hur en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning kan te sig och jag känner att måste börja förändra. NU. För såhär kan det inte få vara.

Adhd är kanske den diagnos som gemene person anser att hen känner allra bäst till. Koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet är det – eller hur? Dessutom har ju diagnosen på senare tid även fått epitetet SUPERKRAFT. Kära nån så många gånger jag hört folk säga “Ja, men jag har hört att adhd är en superkraft som gör en väldigt kreativ – det är ju jättebra!” utan att förstå hur många nyanser de går miste om genom att tro det. Jag vill inte förminska de människor som faktiskt anser att de vunnit något slags lotteri och fått dessa så kallade superkrafter. Alla har rätt att äga sina egna känslor och jag tror inte att de ljuger men jag vill också dela den andra sidan.

Den där en adhd-diagnos är en krävande och jobbig funktionsnedsättning som ofta innebär: ensamhet, utanförskap, att ständigt bli missförstådd, krav på en traditionell skolgång som inte är anpassad efter barnets svårigheter (eller styrkor), depression, trauman och missbruk.

ALLA diagnoser ter sig på olika sätt i olika människor. Vi upplever absolut svårigheter och tecken på både koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet i vår vardag. Men det vi kämpar mest med är impulskontrollen. Även om vi alltid har förstått att vårt barn har adhd så har diagnosen gett oss en helt annan förståelse för hjärnans funktion. Det rör sig alltså om en funktionsnedsättning som gör att han inte kan reglera impulser eller förstå konsekvenser på ett sätt som jämnåriga kan. Detta innebär att det ofta händer att “tokiga” och/eller farliga idéer genomförs utan någon tanke bakom men också (tyvärr oftast) att dessa impulser (som uppkommer vid stress eller andra triggande situationer) leder till utagerande handlingar.

En specialpedagog förklarade det såhär för mig: Alla människor har tre personer som jobbar inne i ens hjärna för att hantera den information som kommer in. Vi har dels en sekreterare som tar emot informationen, en bibliotekarie som kategoriserar den och slutligen en chef som bestämmer vilka bollar som ska springas på. Hos ett barn med den här typen av svårigheter har både sekreteraren och bibliotekarien tagit semester, vilket innebär att informationen flödar in utan att reflekteras över (vanligtvis får alla människor olika typer av impulser som vi aldrig lägger märke till, eftersom de direkt avfärdas som farliga eller dåliga och därför aldrig når vår chef) och direkt landar på chefens bort. Hen är i sin tur helt dränkt i allt som kommer in och kan därför inte avgöra ifall sakerna är bra eller dåliga och springer helt plötsligt på alla bollar. Detta resulterar såklart i att bli utbränd på kuppen – vilket i sig leder till ännu fler felaktiga beslut.

Att vara ett barn som vet vad som är rätt och fel samt hur en bra kompis är men ändå inte kan stoppa sina impulser måste vara otroligt svårt. Jag menar, vad hör ett barn som inte kan hjälpa det hen gör när vuxna sen säger ”om du gör så vill ingen vara din kompis”? Eller hur känns det om hen faktiskt försöker skärpa sig för att få ha vänner men inte lyckas? Vilken känsla tror ni stannar kvar i det barnets kropp?

Så, är barnet helt utan ansvar då? Både ja och nej. Jag vill vara tydlig med at jag inte tycker att det är okej att någon slåss. Det är aldrig okej, vad bakgrunden än är, att ett barn ger sig på andra människor. Det måste förhindras. Men vad kan vi kräva av ett barn som faktiskt inte har rätt verktyg i hjärnan för att hantera uppkomna situationer där hen blir stressad och/eller triggad? Återigen, en stor del av problemet är trots allt att hen vet rätt och fel men inte kan reglera vilka impulser hen går igång på.

Det vi som vuxna kan göra är att lära känna barnet och försöka kartlägga vilka situationer som gör att det helt enkelt blir för mycket. Därefter kan vi skapa förutsättningar som gör det enkelt för dem att lyckas. Antingen genom att anpassa situationen så att den passar barnet i fråga (genom att minska på intryck, stress och triggers) eller genom att vara ett närvarande stöd för att kunna stötta när vi märker att det går åt fel håll. För när misslyckanden sker, när barnet blir utagerande eller väljer att följa impulser som är “fel” är det vi vuxna som brister i vårt stöd, för barnet är densamma (med samma svårigheter – och styrkor) hela tiden.

Men med det menar jag inte att vi ska vara perfekta människor som ska förhindra att något tråkigt inträffar. Eller, det är såklart förhoppningen men det går inte att vara med varenda millisekund, även om vi ständigt måste vara DÄR. Jag lägger alltså ingen skuld på någon annan, men tills barnet själv har hittat sina egna verktyg (med eller utan medicin) att hantera dessa svårigheter finns det ingen annan väg att gå än att stötta, stötta och stötta.

Jag har inte för avsikt att hänga ut något av mina barn. Men jag kan inte se på när andra hela tiden kräver att barn ska ta ansvar för handlingar de inte kan styra över utan att göra något. Jag kan inte låta andra föräldrar sitta hemma och tro att de är ensamma.

För det är ni inte. Jag ser er, jag hör er. Jag kämpar för mig, min familj och för er. Och jag vet att NI kämpar. Kära nån vad vi kämpar. Ingen ska få förminska den insats ni gör för att se till ert barns bästa. Alla borde få veta hur tungt det är. I en drömvärld kommer våra barn växa upp och faktiskt tycka att deras adhd är en superkraft, men låt oss uppmärksamma de svåra bitarna också. De som kan leda till nattsvart mörker om vi inte försöker förstå och vara öppna i sinnet.

För ljusglimten är att jag vet att ni finns, ni människor som är så kloka och varma. Som ser dessa barn för de fantastiska personer de är. Ni är allt!

Posted in NPF

En dag i maj när vi ringde 112

Jag fick ett sånt sug att dokumentera min gårdag. Förstod inte att jag tänkte förvandla det till ett blogginlägg förrän efter jag börjat fota vissa av bilderna med ett filter på Instagram. Så ni får hålla till godo med lite varierande kvalitet. Tänkte förresten precis också slänga in någon brasklapp om att det är lite svajigt på innehållsfronten också men så kom jag på 1. ingen orkar höra ursäkter av det slaget, 2. såhär såg ju typ alla mina inlägg ut i början (dvs bilder på mig och Viktor när vi gjorde en strandutflykt och så lite drömmiga texter till det och 3. snälla vi ringde ju 112, mycket mer innehåll än så kan det ju knappast bli. Hehe.

Tog ett kort på den min rätt slabbiga frukost bara för att den här gröten var så extremt rackarns god. Jag har gjort den förut och jag kokar bara havregryn i mjölk (med salt och kanel), mosar i en riktigt mogen banan och serverar sen med lite lönnsirap, blåbär från frysen och havremjölk. Nej just det, jag tog ett kort på skeden här för att det var så otroligt mycket goda blåbär där i ju! Jag hamstrar hela sommaren och hösten, snålar hela vintern och “måste” sen UNNA mig hela våren och sommaren för att hinna tömma frysen innan nästa batch ska in. Så nu lassar vi på hörrni!

Min lilla loppa. Håret i en tofs och nya ord nästan varje dag. Oftast kommer hennes ord spontant i en kontext där hon vill förmedla något. Men nu har jag märkt att hon bemästrat många av ljuden så jag testar lite ibland bara för att hennes lilla röst är så gullig. Liksom pekar på lampan och säger lampa, frågar henne om hon kan säga lampa och hon svarar “Nepp. Mamma!”. Så jag säger “Okej mamma säger lampa, LAAAMPA. Vill Li?” och då kommer det ett litet försök. Mysigaste!

Jag har varit instängd i lägenheten hela veckan pga dunderförkylning. Det har varit nedrullade gardiner som gällt för fy vad svårt det är att ens orka använda ögonen när vårens solljus är så förbaskat starkt. Den här dagen (har glömt att nämna det men detta var alltså igår, torsdag) kände jag mig ändå ganska pigg.

Blev invaderad av tre barn som lekte ihop. Det händer inte jätteofta att de kan få till något alla tre (både pga åldersskillnad och på grund av vissa svårigheter som ett av barnen har) men ni kan nog gissa att det är det ljuvligaste som finns när det väl inträffar.

Jag hade fixat matsäck och packat ryggan så när alla var fixade och redo cyklade vi iväg. Siktet var ett specifikt ställe vid Vätterstranden där vi brukar leka och bada.

När jag parkerade cykeln hörde jag knäppande ljud och kände doften av eld. “Mm lukta, det är någon som eldar” sa jag till barnen och Elton sprang ner på stranden direkt för att kolla. Efter en liten stund kom han tillbaka och sa “Nej mamma, det är ingen där. Det brinner!”.

Så vi gick ner allihop för att ta en titt. Och så var det. I flera av buskarna längs stranden härjade små lågor som spred sig uppåt land. Jag, en vuxen som ändå tänker att det måste finnas en logisk förklaring sa att vi skulle gå runt buskaget för att se om det fanns någon människa i närheten. Jag menar, att elda upp oönskad växtlighet förekommer ju (kanske bara inte under den här torra perioden…) men nej, vi hittade ingen.

Så vi ringde 112 och så fort vi lagt på hörde vi sirenerna. Den första bilen kom seriöst inom 2 minuter efter samtalet. Helt otroligt.

Det var en brand. Den släcktes av professionell styrka och vi tackades för samtalet. Hur otäckt det än är med eld som härjar lös på det sättet så var det ändå en höjdarupplevelse för våra barn – det måste ändå sägas.

Som tur var så kunde vi bara flytta vår lek lite längre bort på stranden när elden väl var under kontroll.

Det blåste lite men sand mellan tårna är ett måste. Inte första gången för Li eftersom hon hängde med oss hela förra sommaren men definitivt det första mötet med stranden hon minns. Det var fint att se.

Och den där nissen kunde som vanligt inte motstå impulsen att bada lite, lite grann.

När det blev dags för lunch parkerade vi oss vid det gamla (alltså gaaamla som i 1800-tal) bageriet och plockade fram…

Pannkakor! Verkligen inget nytt påfund när det gäller utflyktsmat men måste ändå ge rätten cred för hur extremt smidigt det är att ha med sig.

Tycker att det är svårt att fylla dem på förhand när det börjar bli varmare ute och en inte har med kylväska. Så jag rullar ihop dem naturella i en matlåda, tar med en burk sylt + sked till denne och brer allt på plats. När de redan är hoprullade såhär blir de väldigt lätta att hålla för barnen då de håller formen bra sen = inte mycket kladd. Så åker bara smutsiga lilla skeden ner i tomma matlådan när allt är uppkäkat och en har minimalt med disk med sig hem. Älskar!

När lunchen var uppäten cyklade vi in på fästningen en stund (hej hej!) vilket sen följdes av…

Vila hemma. Den här boken (Njuttes Husch enligt Li) är en stor favorit just nu.

Hon lyckades dock inte somna i sängen så vi bestämde oss för att ta en liten cykeltur för att kolla robotgräsklippare. Har ni koll på att det är mitt äldsta barns (sex år nästa månad) STÖRSTA intresse och att det varit det sen han var tre? Han kan alla modeller som finns i världen, vet var alla bor här i Karlsborg och också vad deras ägare döpt dem till. Det är ju ett ganska specifikt intresse (förra året tryckte jag upp två t-shirts med robotgräsklippare på till honom i födelsedagspresent som han älskade) men det gör att vi dagligen kommer ut på långa promenader/cykelturer och att han (och hans syskon) faktiskt lär sig hitta i samhället och kan vad många av våra gator heter.

Anyways så somnade Li i cykeln så Elton, Noah och jag passade på att premiäräta mjukglass nere vid kanalen.

Nä men sen hängde vi ute resten av dagen och planterade om lite plantor. När barnens pappa kom hem från jobbet cyklade jag upp till förskolan då det var utvecklingssamtal för båda våra killar. Så fint att få höra och se allt de gör när vi inte är med, se hur andra vuxna verkligen SER deras små personer precis som vi gör. Men framför allt så känslosamt att prata om hur vår stora lilla kille snart ska säga hejdå till dem för att börja skolan. En ny era väntar verkligen där.

Ja, men det var det! En alldeles perfekt vab-torsdag om jag får säga det själv!

Sommaren innan jag blev mamma

Det händer inte så mycket i mitt vardagliga liv just nu. Jag återhämtar mig fortfarande från min sjukdom (som visade sig vara struma och inte cancer!) och därför är min aktivitet fortfarande ganska låg. Däremot så händer det ju extremt mycket i naturen just nu! Knoppar börjar sakta vecklas ut och i mina rabatter gör sig både narcisser och tulpaner redo att slå ut.

Inför varje sommar brukar jag göra en fotobok till mina barn med bilder från samma säsong förra året (visar dem på instagram snart). Dels så upplever jag att de glömmer så fort och jag vill verkligen att de ska minnas allt härligt vi gör ihop på somrarna. Dessutom så funkar albumen som en perfekt påminnelse inför den stundande sommaren, vilket gör att de blir lite mer förankrade i årstiden. Det första året försökte jag göra ett album om varje årstid en insåg ganska snabbt att jag faktiskt tar allra mest bilder under sommarhalvåret så därför fick det bli fokus på just det.

Av någon anledning surfade jag in på min gamla flickr (där jag sparade bilderna innan jag la upp dem på bloggen när jag fortfarande var anställd av metro mode) och fick en riktig nostalgikänga. Där gömde sig nämligen tusentals bilder från livet innan jag blev en mamma. Så under tiden som jag väntar på att barnens sommaralbum från 2021 ska tryckas kan vi väl kika på hur min sommar 2015 (alltså den precis innan jag blev mamma) såg ut. Det är ett väldigt bildtungt inlägg och då har jag ändå bara sorterat ut godbitarna (så mycket DIY, recept, naturbilder och annat vardagsjox som inte kom med) så, håll tillgodo!

Sommarn började med att Viktor och jag åkte på en resa till Köpenhamn som vi fått i present av hans familj. Det var vår första (och hittills faktiskt enda) resa utanför Sveriges gränser ihop och min första till Köpenhamn som vuxen. Under uppväxten i Helsingborg åkte vi nämligen dit ganska ofta men för första gången fick jag alltså uppleva staden på egna villkor.

Och det var heeelt fantastiskt! Alltså vi hade så härliga dagar där vi bara gick och gick och åt, drack och upplevde saker. En toppenresa!

Jag köpte inte med mig något hem på resan förutom några örter från Lidl. Haha. Däremot så spelade vi väldigt mycket backgammon på olika barer och caféer och så fort vi kom hem fixade jag ihop ett eget åt oss.

Under den här perioden arbetade jag både som bloggare…

och kultursamordnare här i Karlsborg. Får fortfarande skamsköljningar när jag tänker på hur ofantligt kass jag var på just det jobbet, men jag tror att det kanske snart är preskriberat. På bilden höll jag i en workshop där jag lärde ut hur enkelt det var att göra fina hårsmycken av en stålring från en gammal lampskärm och guldsprayade ljusmanschetter i form av blommor. Ganska varierande jobbdagar med andra ord.

Idag har mina barn 14 kusiner men på den här tiden, alltså sommaren 2015, fanns det bara två små knattar. Min systerdotter Emilia kom ihop med sina föräldrar upp och hälsade på oss under några härliga dagar. På bilden fikar vi på Nymans Café, en speciell liten pärla som tyvärr la ner sin verksamhet sommaren 2021.

Jag klippte håret kort, ett ryck jag får ungefär vartannat år.

Och njöt av sommarlovslivet. 26 år gammal och utan några egentliga måsten.

I alla fall inte mer än att hänga lite på stranden en varm dag.

Och de “måsten” som fanns var ganska angenäma. Som att åka till Göteborg och gå på Viktors ena systers möhippa.

Vilket var en otroligt rolig dag! Vi åkte ut till havet där några badade, spelade rullstolsbasket, gjorde smycken hos en silversmed, åkte lyxbåt ut till Hönö och spenderade resten av kvällen där med lyxlagad middag, många fina historier och skratt.

På mitt “riktiga” jobb fick jag hänga med på föreningarnas årsmöten. Bioklubben träffades i en otroligt romantisk sommarstuga där det bjöds på klassisk midsommarmiddag och jordgubbar med mjölk och grädde till efterrätt. Det var en fin stund!

Några dagar senare gav jag mig ut på vägarna igen. Den här gången åkte jag till Jönköping för att hälsa på min vän Emelie.

Hon tog mig med ut till Dumme Mosse som var helt fantastiskt vackert.

Sen slank vi in på en auktion (min första!) utan att hitta några fynd alls. Men kolla igen, hur vackert är inte detta?

Jag har rensat bort nästan alla matfoton men en del behövde ändå få vara kvar kände jag. Som det här stora mezebordet vi lagade en varm sommardag. Mmm så mycket gott!

På den tiden åt vi faktiskt nästan alla måltider framför tvn i vårt lilla media-rum. Vi gjorde oss faktiskt av med tvn strax efter att vår äldsta son, Elton, föddes 2016 och sen tog det ända fram till år 2020 innan vi skaffade en ny. Men vid det laget var alla andra rum upptagna så då fick den hedersplatsen i vardagsrummet.

En annan fin upplevelse som mitt jobb (som bloggare) tog med mig på var att få åka med M/S Sandön på en tur längs Göta Kanal. Det var min första gång på kanalen och det var en magisk sommardag. Tyvärr finns inte Sandön kvar i Karlsborg längre.

Något som jag tänker att dessa trevliga herrar säkert sörjer, eftersom de berättade för mig att de åkte med henne varje år.

Under den här tiden hade jag inte skaffat min kolonilott än, så all odling skedde bakom cykelförrådet utanför vår hyresrätt. Det var en kompakt liten plätt där första skörden blev hjärtformade rädisor.

Jag spenderade verkligen otaliga timmar ensam ute i naturen. Cyklade överallt bara för att få uppleva och se. Saknar verkligen de långa vandringarna och cykelturerna ibland men känner att jag upplever allt på ett helt annat sätt nu med barn. Det är finare liksom. Och större. Världen alltså.

Rätt som det var blev det Forsviksdagarna och det innebar marknad vid det gamla bruket i grannbyn.

Jag var på plats och kirrade både nymalet mjöl, färska jordgubbar och hemmagjord tvål.

På den tiden hade vi förresten en stor matdel i vårt vardagsrum. Med ett bord som jag snickrat själv. Kära nån förresten så liten gullrankan (som jag fått av min mormor) var där i bakgrunden då. Idag är den ett monster som måste friseras flera gånger om året!

Vår familj bestod av kattsyskonen Leeloo och Gösta (på bilden).

Viktor hade inte körkort än (jag har fortfarande inte det än idag…) och hans bror med fru kom upp till oss för att gå en intensivutbildning ihop med honom. Vi korkade upp bubbel den dagen de klarat halkan men det var såklart alkoholfritt för i Saras mage låg nämligen kusin nummer fyra!

Vi hade så fina dagar ihop med dem, både på land…

och på stranden.

Förresten, dagen när de var iväg och gjorde halkan passade jag på att måla om vår vägg i köket. Såhär blev det då.

Min vän Åsa-Maria jobbade på turistbyrån den sommaren och fick biljetter till Operan som gick på Läckö Slott just då. Jag hade varit på Läckö ihop med Monthly Makers-värden Jessica tidigare samma vår och längtade efter att få komma tillbaka.

Det är nämligen en väldigt vacker plats! Och att gå på opera var en first som satte spår, längtar tills jag får gå på den typen av föreställning igen.

Sommarlovslivet fortsatte absolut. Här med smultronplock en tidig morgon.

En annan dag med att skicka vykort som turistbyrån tryckt upp med ett av mina motiv.

Och så gjordes det olika sorters glass. Den här med persikosmak var en favorit!

Sen åkte jag iväg på äventyr igen! Jag hade lärt känna Cornelia via bloggen och hon bjöd upp mig till sig i Dalarna i några dagar.

Jag bodde i en urmysig liten stuga och umgicks med Cornelia och hennes sambo Johannes på dagarna.



Vi gjorde extremt många härliga utflykter ihop. Men den bästa dagen var nog när vi rodde ut med båten till en ö där vi grillade korv och badade och sen avslutade dagen med rostade mackor och kortspel hemma hos hennes farmor och farfar. En liten skärva av Cornelias egna idylliska sommarlovsdagar, så fint att få dela det!

Jag vet att Dalarna inte är en stad så det låter kanske konstigt att skriva att jag åkte dit, men vi var verkligen och besökte nästan varenda stor stad i hela Dalarna under min tid där. Fick se så mycket fint! Längtar verkligen tillbaka ❤

Hemma i Karlsborg igen hade det blivit Augusti. Viktor och jag cyklade bland annat ut till blåbärsskogen.

Grillade korv…


Turistade på hemmaplan..

Spelade kort på uteplatsen…

Och lagade mer god mat!

Sen var det dags för oss att bege oss ut på vift igen. Tillbaka till Göteborg (där vi hittade världens finaste parkeringshus) för förberedelser inför bröllopet med Viktors syster Maja och hennes Johan.

Jag var ganska nervös för det var första gången jag fotade ett bröllop. Det var dock väldigt roligt (valde inte ut den här bilden för att den var bäst utan för att nästan alla andra är tagna i stående format) att få föreviga deras dag och överlag var det en otrolig helg i kärlekens tecken.

Hemma igen grundade jag mig i skogen som vanligt. Ibland själv och ibland med kompisar.

Tog med så otroligt många vänner ut till mitt kantarellställe den sommaren eftersom det aldrig slutade att leverera. När jag kom dit året därpå var det bara ett stort kalhygge. Den sorgen! Anyways, efter en sån svampplockartur ihop med Åsa-Maria stannade vi till vid Vättern så att hon kunde “duscha”. Vid den tiden bodde hon nämligen i ett litet torp utan rinnande vatten och löste naturligt hygienproblemen såhär. SÅ mysigt!

Jag är en extrem badkruka (eller såhär: gillar inte att doppa mig men om jag väl gör det kan jag vara i läääänge) och det här var sommaren då det blev många bad precis innan läggdags pga sååå varmt både inne och ute.

En annan dag kom Annica och hennes lilla Wincent upp för en natt hos oss när de var på genomresa. Det här är ju så länge sedan att han (som inte ens kunde sitta då) redan går i skolan. Tiden va!

Skrev ju att jag utelämnat nästan alla DIYs (gjorde alltid två sådana i veckan + två recept i veckan vid den här tiden) men ni ska ändå få se två stycken som jag fixade med under den här sommaren. Dels en tvättkorg (nätet satt fast på en rund träplatta med hjul under) med tillhörande tvättsäck…

Och en sittpuff till vårt vardagsrum!



Som vid den tiden såg ut såhär (vilket vi ju gick igenom i det här inlägget).

Under den här tiden huserade jag ganska mycket i min vän Mats verkstad. Han lärde mig bland annat glaskonst (fick göra ett eget dekorativt fönster i olika färger/motiv – så kul!) och senare även att arbeta i lera. På den tiden (innan Viktor och jag gift oss) hette jag Hjort i efternamn, således var detta min stämpel.

Jag hängde också rätt mycket på min lilla trädgårdstäppa bakom cykelförrådet. Sex enkla pallkragar stod utplacerade på en markduk och de gav…

Skörd!

I mitten av Augusti tuffade jag hemåt Helsingborg igen för att hälsa på familjen…

Där ett nytt tillskott (kusin nummer tre) äntligen fötts och gjort Emilia till storasyster. På bilden ska E fylla tre, i år fyller hon 10. Svindlande.

Jag och mamma spenderade en hel dag på cykel där vi åkte runt till olika restauranger och utomhuserveringar, butiker och hälsade på diverse familjemedlemmar.

Spenderade kvällarna vid havet och även om det är vackert och speciellt så är jag verkligen mer en sjö-person.

Hemma igen började det märkas på somliga familjemedlemmar att sommaren inte bara innebar vila. Fina Gösta ❤
Men jag hade ännu en resa kvar i mig! Nämligen den årliga husvaktarresan till mitt älskade barndomsparadis.

Min mormor och hennes man Staffan brukar nämligen åka till Grekland någon vecka varje år och behöver då någon som ser efter både katter och höns. Det är min bästa uppgift! Helst att komma upp så att vi hinner ses någon dag ihop…

För att sen få spendera massvis med tid där helt ensam.

Jag har nämligen alltid varit bra på det. Att uppleva och se saker trots att jag är själv. Det blir inte mindre värt för det liksom.

Men de där stunderna har blivit mer och mer sällsynta med åren. Nu för tiden åker vi fortfarande upp till min mormor. Ibland för att vara husvakter, ibland för att bara hälsa på. Skillnaden är att det, sedan 2015, alltid är något barn med mig. Och vet ni?

Nu är det deras barndomsparadis också! Stället som de längtar till när det gått för lång tid mellan gångerna och några av de mest minnesvärda bilderna i deras fotoböcker. Att titta tillbaka på sommaren 2015, den sista i mitt liv innan jag blev mamma har varit en svindlande resa. Tänk att jag hade så mycket tid till egna grejer och resor. Och framför allt till kompisar! Många av dem har försvunnit längs vägen för att ja, livet har utspelat sig så och för att det var svårt att hitta tid till det ihop med ett barn som krävde mer än de flesta. Men ni förstår nog också att livet sen bjöd på andra saker och jag ångrar det inte för en sekund. Tänk vad mycket jag varit med om, tänk vad mycket som också väntar. Alldeles snart en sprillans ny sommar att fylla med minnen och härliga dagar.

För vips få var det höst 2015 och när dimman rullade in över sjön gjorde även illamåendet det i mig. I september fick vi reda på att Elton låg i magen och sen förändrades allt. Sen blev jag mamma Sandra.

När tiden blir ett vakuum

Veckorna sniglar sig förbi just nu och ändå verkar det inte som att jag hinner med något alls. Alla sociala kanaler ekar tomma, smsen i telefonen besvaras sällan och min senaste anteckning i telefonen lyder såhär:

1/4

Det här är vad jag gör på dagarna: ligger i min soffa. Fryser, klär på mig mer kläder. Fryser lite till, lägger på mig två ullfiltar. Gråter. Tänker att jag vill göra något. Orkar inte göra något. Känner att jag borde gå och handla. Laddar för det. Ligger kvar på soffan och fryser i två timmar till. Orkar gå ut i köket. Där är det disk på bänken men jag orkar inte sätta ner det i diskmaskinen. Dricker lite juice och går tillbaka till soffan. Gör ingenting. Scrollar men är inte intresserad av något. Känner mig tom. Gråter lite till. Har ont i min ena lunga. Tänker att jag snart ska gå och handla. Ligger i min soffa. Snart måste jag hämta barnen också och så har den här förmiddagen, när jag egentligen skulle plugga, gått. Drar filtarna tätare om mig. Undrar om jag hinner gå och handla innan dess. Undrar om jag hinner bli mig själv snart.

Jag har nämnt det lite här och där, problemet med min sköldkörtel som upptäcktes i början av året. De senaste veckorna har livet dock inte bara bestått av en enorm trötthet (tecknet som fick mig att söka vård i februari) utan också av en hel del oro. Jag förstår verkligen varför en del saker förblir privata för många människor. Men efter att ha hållit allt det här inom mig under en tid börjar jag känna mig fången i mitt eget mående. Det är FÅ saker som är tabu eller för privata för mig och jag vill faktiskt inte att detta ska bli en sån sak. Visst, det vore skönt att få dela berättelsen med det goda slutet direkt – att inte behöva dra in andra i spekulation och funderingar. Men samtidigt, det jag som befinner sig i det här vakuumet är inte mitt sanna jag. Jag känner inte igen den här orkeslösa och loja människan. Då har jag ändå varit utmattad och deprimerad tidigare. Men det här. Det är något annat.

För två veckor sedan åkte jag in till Skövde för att göra ett ultraljud av sköldkörteln. Då trodde jag fortfarande att vi skulle spana på om det var någon form av under/överproduktion det rörde sig om. Istället visade det sig vara fyra tumörer som i storlek var större än vad de “får” vara. Redan samma vecka blev jag inbokad för att göra en biopsi. När jag låg där ensam på britsen, preppad som för operation, grät jag. Inte för att jag förstod det eventuella allvaret (för det trillade nog ner först några dagar senare) utan för att det kändes så läskigt; att ligga där och göra ett otäckt ingrepp utan något stöd alls.

Det tog mig alltså rätt många dagar att förstå att de fynd som eventuellt upptäcks är… cancer.

Provet i sig skulle ta 2-3 veckor att analysera (är det inte cancer kan de även se ifall det är giftstruma/hypertyreos – något som mina blodprover faktiskt mer pekar på) men med vissa tvetydligheter dröjer det längre. Så allt är en evig väntan. Jag hoppas såklart (SÅKLART!) att proverna kommer tillbaka och är negativa, att de visar att inga fynd som pekar på cancer gjordes och att det “bara” är struma. Men jag önskar också att jag fick reda på det nu. Snart. För utan en förklaring kan jag inte heller börja må bra, kan jag inte heller känna igen mitt gamla jag. För den här versionen av Sandra känner och ser allt hon vill göra, upptäcka och njuta av men orkar ingenting.


Eller kanske orkar hon något ändå. För förra helgen kom jag iväg på en prova-på-kurs i drejning ihop med några vänner. En sån sak jag velat testa hela mitt liv men tidigare aldrig vågat för att prestationsångesten satt käppar i hjulet för det. Är så glad att jag jobbat så med just den biten av mig själv. För kursen var såklart hur kul som helst och gav verkligen mersmak 😍

Jag har orkat hänga lite på kolonilotten med barnen en dag när det kändes som vår och kan nu verkligen se hur fint det kommer vara där i sommar! För även om det snöar utanför fönstret just precis nu så har min odlingslängtan verkligen börjat spira.

Men mest har jag alltså legat i soffan och frusit under filtar. Ensam har jag dock inte känt mig en enda gång för jag har ju haft världens finaste World of Alidia-gäng att vända mig till. För jo, jag håller fortfarande på med det här med NFTer och krypto. Det intresset vill inte riktigt släppa och just WoA som projekt har det visat sig att jag brinner otroligt mycket vi för. Den här work in progress-bilden skärmdumpade jag från Fannys instagram igår för att den… på riktigt gjorde mig emotionell? Så fint!

Igår släppte förresten Vanja och Niklas förresten det första AMAt (ask me anything) och det låter så strålande. Om ni vill lyssna gör ni det här.

Och vill ni tipsa på något jag ska se eller lyssna på under tiden som jag går och väntar och väntar och väntar får ni gärna göra det bland kommentarerna. Det måste dock vara ganska lättsamt och ångestfritt just nu pga känslor all over the place & trötthet/tröghet.

En liten födelsedag & en natt i skövde

Här står jag och poserar med en skottkärra, som en gör. Den var nämligen en av presenterna som min lilla familj så fint fixat åt mig när jag fyllde år. Jag har alltid haft ett kluvet förhållande till det här med att ge och ta emot presenter men Viktor och jag har under de senaste åren insett att det betyder något för våra barn. Så nu försöker vi att önska oss minst en sak vid varje födelsedag för att det ska bli frukost, sång och paket på sängen. Och vet ni vad, det är ganska trevligt? Klart en inte behöver ge köpta eller fysiska prylar men barnen älskar verkligen hemlighetsmakeriet, att få vara med och välja present, stolt bära in paketet och sen förväntansfullt se vad mottagaren tyckte. Det känns rimligt att det är det traditionella konceptet för en födelsedagsmorgon när jag ser hur magiskt det är för dem.

Det var alltså i torsdags det var min födelsedag och jag tänkte att vi kunde kika lite på vad vi sysslade med i anslutning till det.

Födelsedagen inleddes absolut med att de små barnen vaknade vid halv fem men van som jag är funkade det bra att smyga upp den tiden. Vid sex väckte jag Viktor och kröp ner i sängen igen när de fixade födelsedagsbrickan. Blev så överraskad av de fina böckerna de fixat åt mig! I paketet låg nämligen både den här och den här fantastiska (Adlinks via metapic). Älskar Maria Nilsson Thore (och kanske framför allt den här 👆berättelsen) och i slutet på samlingsvolymen finns massor av skisser hon tagit fram under tiden som hon skrivit sina böcker. Så inspirerande!

Barnen var gulliga och sams och det kändes alldeles strålande att bli 33 år. Skrev på instagram att det låter som en ”häxig” ålder och det håller jag fast vid. Tror det blir ett stort år för mig personligen och förhoppningsvis (på sikt) ett bra år för världen.

Li och jag vinkade iväg pappan och killarna som åkte till förskolan samma tid som vanligt (vid inskolning går syskonen vanligtvis samma tider som det barn som ska börja skolas in men eftersom rutiner är väldigt viktigt för vårt ena barn beslutades det att de fick gå sina vanliga tider mellan 7.15-13.45). Efter frukost traskade även hon och jag dit och den här, tredje morgonen, blev hon lite ledsen när jag gick. Visst skär det i hjärtat om jag går in i känslan men såhär är det nu. Föräldradagarna är slut och vi är redo för en ny sorts vardag. Tur att hon alltid verkar ha haft det bra när jag hämtar henne!

En trettiotreåring har ni här! Efter lite plugg var det dags att cykla och hämta hem barnen igen och precis då började solen skina in genom fönstret. Vilken timing!

Vi cyklade till ett av bygdens två fikaställen men eftersom de mjölkfria alternativen var nästan obefintliga valde vi att vända och cykla upp till det andra alternativet; soldathemmet på fästningen. Efter fikat testade vi att spela de olika instrument som finns där och även en runda pingis hanns med. Det första lät förfärligt och det andra var ganska svårt men en mysig firarstund ihop var det.

Framåt kvällen anlände två blombud och sen slocknade jag i vanlig ordning med barnen strax innan sju. Vi kan prata om det en annan gång, min enorma trötthet och vad det antagligen beror på (inte graviditet eller utbrändhet/depression).

Morgonen efter lämnades Li på förskolan av sin pappa (så konstigt att hon skulle fortsätta skolas in när vi andra var lediga) så jag och killarna passade på att spela Monopol (med Pokémon-tema) som vi lånat av grannarna.

Vi behövde nämligen skingra alla de pirriga känslorna som fanns i ett av barnen, för strax efter tio skulle vi bege oss iväg med bussen mot Skövde.

På stationen mötte vi upp min mamma som kommit med tåget från Helsingborg. Sen traskade vi upp till Scandic Billingen där hon bokat rum åt oss för att lämna av packningen. Båda killarna har bott på hotell varsin gång tidigare men eftersom de då var under året blev det här som första gången. ”Jag kan inte tro mina ögon så fint det är här” sa Noah om mattorna i trappan.

Nästa anhalt blev Arenabadet och eftersom en inte får fotografera där inne (rimligt) har jag inga andra bilder än denna på en lycklig kille som köpt en drake han döpt till Tigerklös. MEN vilket äventyrsbad sen! Superfräscht, många badvakter och definitivt något för alla. Dessutom var det minimalt med folk såhär en fredagsförmiddag. Verkligen toppbetyg från oss alla och barnen ville absolut inte gå upp ur poolen när vi behövde avrunda besöket. Hit åker vi fler gånger!

På väg tillbaka till hotellet stannade vi i en renodlad godisaffär (stort för barnen som annars handlar allt snask i mataffären) för att införskaffa lite fredagsgodis. De fick lyxa och välja lite fler bitar än vanligt och efteråt skickade jag den här bilden till Viktor som nästan satte hjärtat i halsgropen.

Det var lite lur för de innehöll inte så värst mycket. Absolut för slösigt att välja så stora burkar till så liten mängd godis men den här dagen fick den magi barnen upplevde väga tyngst.

Det slappades i en knapp timme innan vi svirade om och begav oss en gata upp (allt i Skövde är så nära!) till vårt dukade bord på…

Pinchos! Tänkte att barnen skulle tycka att det var spännande att få välja många, små rätter men alltså… fredagar är alltid vår tröttaste dag på veckan. Och med pirrig anspänning, en bussresa och några timmars badande på det var vårt besök inte den höjdare jag hoppats på. Det var inte dåligt alls men över ganska fort och i efterhand inte heller det barnen själva tyckte var den bästa matupplevelsen (för det var 1. korven på pressbyrån och 2. hotellfrukosten).

Tillbaka på hotellet blev det godis och barnkanalen för killarna och pyjamas och bok för min del. Barnens mormor gick och bastade och jag kom ihåg varför mina dagar alltid kändes så innehållslösa och tråkiga att dokumentera när jag bloggade förr i världen; jag är nämligen så obekväm med att fota andra människor att det liksom bara blir den här typen av bilder på döda ting. Jaja, så kan det vara. Läser förresten mest ungdomsböcker (adlink via metapic) just nu. Kanske för lite inspiration inför framtida projekt, vem vet.

Äääälskar min pyjamas från Emilia Ilkes samarbete med Lindex och just nu är den visst på rea här (adlink via metapic).

06.05 insåg vi varför hotell med våra barn är sisådär kul. Men de vaknade åtminstone inte 04.20 som de ibland gör här hemma. Hehe.

Oavsett var jag befinner mig är mina morgonsidor med. Den absolut bästa rutinen jag skapat mig i vuxen ålder tror jag. Rensar både tankar och känslor inför en ny dag och får mig att ventilera, reflektera och komma på nya kreativa mål och idéer. Är ni förresten på jakt efter enkla ringar vill jag rekommendera dessa prisvärda (adlink via metapic)

Till slut blev det dags för frukost och den var alldeles fenomenal men fångades dessvärre inte på bild (typ lagbrott om en bor på hotell ju) pga fick mest springa som en galning för att lyckas hämta allt som både jag och barnen ville ha att äta.

Efter frullen bestämde vi oss för att checka ut och ta en liten runda på stan. Det skulle införskaffas pyjamas åt Noah och han valde den här (adlink via metapic) men först efter att ha åkt två rundor av det här tåget som fanns utanför butiken. Kändes verkligen som att de levde sitt allra bästa life det här dygnet i Skövde.

För strax därefter hade deras mormor bokat tre biobiljetter till Bamse och vulkanön. Filmen började dock med en traumatisk upplevelse för Noah som inte alls tyckte att Svenska bios ugglor såg ut som de är tänkta. Istället för mage och klor såg han en stor gapande mun med tre långa tänder i nederkäken och när jag kan se det på hans vis ser de verkligen läbbiga ut. Han pratar fortfarande, såhär fyra dagar senare, om monsterugglorna.

Under tiden som de delade biouopplevelse passade jag på att gå in i en kristallbutik och gick sen och satte mig i kyrkan för en mediterad trumresa med mina nya stenar.

Innan jag mötte upp gänget igen gick jag in i den här te & kaffe-butiken och köpte ett kaffe med smörkola-smak. Har inte testat det än men det doftade verkligen ljuvligt. Tänker att det kanske blir nice till allt kommande iskaffe?

Nej nu börjar innehållet tappa lite i sting känner jag. Vi tänkte gå och äta lite snabb lunch och hade en stund kvar innan det var dags att resa hem igen. Så vi gick till Balthazar (tips!) men där var köket stängt så efter att Elton byggt en stund med Lego traskade vi tillbaka mot stationen. En snabb sväng in på kulturhuset också och vips så hade tiden blivit lite väl mycket.

En snabb korv på pressbyrån hann barnen nätt och jämt trycka i sig innan det blev dags att vinka hejdå till både Skövde och mormor.

En timme senare var vi hemma hos denna stora lilla tjej igen. Hon som tog av sig vantarna och sa ”sådär” innan hon plockade en snödroppe 👆 som skulle levereras till pappan.

100% uppskattat födelsedagsfir. Tack alla inblandade ♥️

Om en ny soffa och vad den gjorde med oss

Förra året la jag upp en lista på 31 saker jag hade älskat under mitt liv som 31-åring. Idén har jag helt och hållet snott av min favorit Elise (som själv har skrivit en likadan i tio år) och tänkte ge mig på ännu en fast för i år. Jag listade utan problem 32 grejer men insåg snart att det inte var så många prylar. Att det mest var hobbys (kreativa saker jag lärt mig) och annat fint jag tagit med mig längs vägen.

Jag vill aldrig försöka kränga grejer eller bidra till konsumtionshets och det är inte heller vad inläggets koncept syftar till men även om jag fick ihop några saker som var livsomvälvande för det privata lilla livet under 2021 (tex min skrivare, Google nest och min extremt varma vinterjacka <3) så kändes det så ointressant. Eller kanske framför allt som om formatet inte var mitt. Istället för att rada upp allt tänkte jag därför ta tillfället i akt att berätta om en annan stor grej som jag älskat den senaste tiden; nämligen att vi har en ny soffa.

Låt oss backa bandet lite. När Viktor och jag flyttade till Karlsborg kom vi med ett bohag från en tvårummare i Landala (Göteborg) utan balkong som helt plötsligt skulle fylla fem rum fördelat på två våningar och 110 kvadrat. Vårt hem var tomt väldigt, väldigt länge. Eller i alla fall tills jag började få dille på att köpa soffor på loppis.

För en hundring eller två (inklusive hemkörning) gick det nämligen utmärkt att inreda efter rådande trender och samtidigt få en skön sittplats på köpet. Eller, den här gröna soffan var kanske aldrig riktigt i ropet. Men den servade oss bra i flera år ändå.

Tills jag föll handlöst för en senapsgul sammetssoffa som absolut behövde få flytta hem till oss. Det här var i början på 2015 så jag måste ändå säga att jag var väldigt tidig på just sammets-trenden där. Älskade att den var så låg, djup och mjuk. Resten av vardagsrummet hade inte riktigt hittat hem stilmässigt än vid den här tidpunkten ser jag…

Jag hittar inga bilder när jag googlar, i alla fall inte mer än såhär i bakgrunden på en bild som Vanja lagt upp på sin gamla blogg. Men där ligger Gösta och gosar ❤

För ja, det var en extrem fullträff till soffa, både för stora och små.

I samma veva lyckades jag hitta denna blommiga historia på samma loppis. Även detta något år innan den typen av soffa blev populär och jag undrar egentligen vad det säger om mig. Supertrendkänslig eller bara helt off med en egen udda smak? Hehe.

På bilderna ovan står de tre sofforna i tre helt olika rum. SÅ mycket extra plats hade vi alltså pre kids att det gick att fynda nya soffor till höger och vänster utan att göra sig av med den förra. Men de användes såklart också och i slutet hade vi dem även tillsammans såhär i vardagsrummet.

Men allt har ett slut och under sommaren 2018 insåg jag att den gula soffan var alldeles nedsutten och den blommiga inte längre gjorde något för mig. Så vi bestämde oss för att köpa en ny. Den här gången hittade vi den på Facebook marketplace.

En grå två och en halva med mörkbruna ben. Alldeles perfekt till vår lilla nyblivna familj på fyra. Framför allt så var den i nyskick och luktade alltså inte gammal loppislada, vilket var ganska skönt.

Ett tag var den täckt av ett skyddande tyg.

Mången gång bjöd den in till sköna slapparstunder. Ibland själv…

Ibland med andra ❤

Sakta men säkert började vi, nu en familj på fem, växa ur den lilla soffan. Det fanns inte längre en chans att alla skulle få plats att sitta i den samtidigt. Så vi började snegla mot nya modeller. Det tar emot att byta ut när det finns något som fungerar och framför allt att köpa nytt när det redan florerar begagnat i olika säljgrupper. Men efter månader utan napp bestämde vi oss.

Det fick bli en helt ny soffa (Adlink via Metapic). En som vi inte valde efter betyg eller utseende egentligen utan som blev vår bara på grund av sin storlek men som tur var visade sig vara väldigt skön till på köpet. Definitivt vårt dyraste köp till hemmet men jag hoppas att den kan vara med länge (TROTS att den är ljus).

Det är något alldeles extra njutbart i att gå runt i något som skaver lite (som en för liten möbel eller bil kanske) och sen äntligen slå till och få plats. I samma veva som soffan beställdes lyckades vi fynda ett begagnat köksbord som var bra mycket större än vårt gamla, minimala. Känslan av att sätta sig och äta när både personerna och maten får plats är oerhört härlig.

Så, här har vi den; vår nya soffa. Vad den gjorde med oss? 100% njut och mys. Så värt att sakta men säkert byta upp oss till något bestående. Efter nio år i den här lägenheten kändes det rimligt. Nu väntar och längtar jag bara på att få detta tak vitmålat men efter en mätning av vår hyresvärd + målare kom det fram att det här rummet och hallen (alla andra rum är redan vitmålade) skulle gå på 22000. Så nu får jag väl börja spara igen 😉