En vinst, en present och lite existentiell ångest

Jag hade en idé om att skriva ett längre blogginlägg under dagarna då snön föll. Men sen hände något och ja, lusten och kreativiteten pös istället ur mig. De senaste veckorna har påmint mig så mycket om hur början av den här graviditeten var.

Jag mår på ungefär samma sätt som då – med skillnaden att jag i början fortfarande var oviss om att det var giftstruma som påverkade hela mitt väsen och sänkte mig totalt. Nu vet jag men känner mig så färdig med den här sjukdomen och vill så gärna att bebisen ska komma så att jag kan gå vidare i den process som saktats ner av att vara gravid. Både undersökningar, medicin och eventuell operation läggs liksom på is när det även bor någon annan i ens kropp.

Dessutom hänger jag med precis samma människor som jag dagligen pratade med då i mars, april när vår lilla skrutt började gro i magen. Skillnaden är att våra euforiska samtal och sprudlande glädje över att få ingå i något nytt numera liknar någon form av krissamtal. Är så glad över att vi kan stötta varandra men det är en så sjuk situation att befinna sig i. Okej nu säger jag det bara; det känns typ som att vi gått ur en sekt. Vad fan var vi med om? Vilka är vi nu, efter det här? Hur hjälper vi de som fortfarande är kvar?

Det är inte meningen att verka kryptisk (pun intended) men jag kan inte se att det finns något intresse av att jag skriver mer om det kapitlet just nu. Men ja, oerhört mycket energi har lagts på något så tråkigt – hehe både i mitt verkliga liv men också redan i det här inlägget. Ska vi gå vidare? Ja.

Den här typen av dokumentation, alltså att fota små vardagsfragment och sen skapa någon form av blogginnehåll kring dem, ägnar jag mig inte alls åt längre. Jag trivs generellt ganska bra med att bara få visa upp små glimtar på stories då och då. Det tar liksom ingen tid men ger mig ändå ett kreativt utrymme. Men känslan av att ha skrivit ett blogginlägg (hur trivialt det än är) är ändå något helt annat. Det är då jag hittar tillbaka till min kärna. En deppig känsla kan för mig absolut vändas genom att få ur mig text. Så jag testar att väcka liv i ett segment som slumrat länge.

Nu när jag tänker på det så har jag spenderat nästan hela 2022 instängd i ett chattrum som tagit all min tid och ork både socialt men också innehållsmässigt. Kanske är 2023 en perfekt start för mig att ta tillbaka alla mina fysiska relationer (som såklart inte försvunnit men som absolut minskats med tanke på att jag då dels blivit uppfylld framför min skärm men också får att jag under långa perioder varit så sänkt i sjukdomen att jag inte kommit ur soffan) och se till att jag träffar och UMGÅS med mina vänner istället för att bara skriva till dem. Kanske är det året då jag låter det talade ordet vara del av vårt umgänge och när det skrivna får mynna ut i egna kreativa projekt.

Jag fick i förra veckan i alla fall en bok som verkar funka som en lovande katalysator inför kommande projekt. Det är verkligen en konst att kunna ge bort bra presenter till andra känner jag men från Angelica är det alltid spot on! Tacksam över att bli bortskämd på det planet såklart men extra mycket för att jag har någon att prata om ALLT med. Alltså att det inte finns något ämne som känns för skavigt eller fult att ta upp. Det kanske låter självklart för vissa men är något jag alltid har önskat mig och aldrig kommer sjabbla bort.

Samma dag, när jag skulle iväg och hämta barnen på förskolan, mötte jag min granne i cykelförrådet. Vi har inte setts på ett tag och denna korta lilla dam kastade sig omedelbart om halsen på mig och utbrast ”åh, vad jag saknat dig!”. Nästa sommar fyller hon 80 år och jag vet inte om det är generationsgränserna eller personlighet som gör det men vi kan verkligen inte prata om vad som helst. Eller förlåt, hon kan nog det men jag, jag kuvar mig och försöker ständigt möta henne i samtalen för att det inte ska bli ”någon fnurra på tråden”. Det känns okej, jag inser att hon kanske behöver mig på ett annat sätt än vad jag behöver henne just nu. Att det, i vår relation, är jag som ska vara tyst och lyssna och ge henne en kram när hon pratar om sin hjärtesorg. Det finns människor i mitt liv. Det är det jag vill komma fram till. Så många kan verka obetydliga och kanske inte riktigt vad vi söker efter i den perfekta partnern, vännen, kollegan osv. Men vad fattigt det vore om vi plockade bort alla som inte var crème-de-la-créme. Alla tillför de något, ibland kanske bara en insikt om hur en inte vill ha det – en förståelse som ibland kan vara svår att nå på egen hand.

Jag stöter ofta på dem, tanterna i mitt liv, eftersom jag bor i en kommun där befolkningspyramiden vilar på spetsen istället för sin breda bas. När jag flyttade hit till Karlsborg, för snart tio år sedan, var strax över 30% av befolkningen 65+. Hur det ser ut idag vet jag inte exakt men att vi omges av många seniorer är fortfarande ett faktum. Kanske stöter jag också på dem så ofta för att vi dras till samma typ av evenemang. Jag engagerar mig gärna i det kulturutbud som erbjuds på vår ort och i år hade jag lyckan att bli en av vinnarna i konstföreningens årliga lotteri.

På baksidan av pannån har ansvariga i föreningen klistrat fast de artiklar vår lokaltidning skrivit om konstnären i fråga. Det är något med de där små detaljerna, som jag inbillar mig att bara en pensionär kan tänkas komma på och verkställa, som gör mig alldeles lugn inför mitt eget åldrande. För ser hur de åldras och blir skröpligare gör jag lika väl som jag ser hur mina barn föds och vips är stora barn i förskoleklass. Men jag ser också hur mycket livet har att erbjuda även efter pensionen för den som är någorlunda frisk och kry. Det ger mig ingen ångest utan snarare ett hopp om att livet kan vara långt och fullt av lärdomar och fina minnen. Okej, när jag skriver det här finns det absolut ett visst mått av dödsångest i mig. Att föda barn (bf om två dagar) är absolut ett scenario som för mig rakt in i hjälplöshetens famn och aldrig har jag föreställt mig mina barn som moderslösa mer än nu. Det är vidrigt men förhoppningsvis också övergående. Förhoppningsvis ska både jag och bebisen komma levande från BB.

Men om jag i mina tidigare graviditeters slutskede fullkomligt slukat andras förlossningsberättelser så underhåller jag mig den här gången med något helt annat. Efter att i rask takt läst ut boken Livbärarna (som roman där både beaktning av personporträtt samt byggande av berättelse bör tänkas in får den 3,5/5 av mig) insåg jag att det var oerhört skönt att få vila i alla de där existentiella frågorna som boken väckte i mig. Att få känna mig liten på jorden mitt i allt det stora som sker inuti min kropp just nu. Att få känna att jag fortfarande har makten om mig själv samtidigt som världen på så många håll brinner och verkar körs rakt ner i avgrunden. Det gav mig mer sinnesro än alla andra mentala förberedelser jag försökt ägna mig åt den senaste tiden.

Så jag började läsa om Väggen. Den absolut mest deppiga och långsamma bok jag läst i vuxen ålder men som också gav mig den största litterära livsomvälvande upplevelsen. Jag i min bubbla, hon innanför sin vägg men med en enormt stor skillnad mellan oss – att hon är fast.

2022 har varit det tuffaste året i mitt liv på så många olika plan. Jag har varit med om något som jag fortfarande hämtar mig från men i backspegeln kommer det inte att ha gjort någon nämnvärd skillnad på min livsberättelse. Och den sjukdom som tagit hela mig i besittning under året kan jag förhoppningsvis snart utrota för gott.

Nu öppnar jag dörren och kliver ur på andra sidan. Och hur det än blir, var det än är – så är jag okej med det.

6 thoughts on “En vinst, en present och lite existentiell ångest”

  1. Jag tycker så mycket om dina inlägg, de landar alltid väldigt mjukt i mig, oavsett vad de handlar om. Blir ju förstås orimligt nyfiken/orolig/fundersam över det du skriver om att ha gått ur något som känns som en sekt. Men förstår till fullo att du inte skriver mer om det. Hoppas att ni snart får möta er nya familjemedlem och önskar er alla en mysig december. ❤

    Like

  2. Förstår att du inte går in mer på det, men det som pågår förbryllar mig så! Har följt både dig och projektets grundare i så himla många år och har en så fin och positiv bild av alla inblandade. Men ja, nu känns det så konstigt alltihop, särskilt efter att ha läst på forumet-som-inte-får-nämnas-vid-namn (förstår att allt som står där ska tas med en enorm nypa salt, men vissa saker har onekligen fått en att undra). Vill liksom tro så gott. Oh well jag drar inga slutsatser utan är bara förbryllad och konstaterar att det är tråkigt att det verkar ha slutat illa för dig!

    Like

  3. Åh, är det Woa du menar som en sekt? Jag kan säga att det finns ett STORT intresse för din och de andras historia! Jag hoppas ni orkar dela med er en vacker dag. Ta hand om dig. ❤️

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s