Category: ODLING

Har vi pratat om att jag i år bestämde mig för att börja en resa mot att bli mer självförsörjande i min odling? Helt orimligt egentligen eftersom jag i det här inlägget, skrivet i våras, berättade att jag skulle satsa väldigt lite på just odlingen i år 🤪 Tanken var ju god och grundade sig såklart i att Viktor skulle vara borta i fyra månader under sommaren och jag inte hade någon koll på hur mycket jag skulle vilja, orka eller hinna. Och så visade odlingen sig vara mitt största andningshål och att jag och barnen hann hur mycket som helst!

Jag förstår att tanken på att odla ALL sin egen mat kanske låter som världens största projekt. Och det kan jag hålla med om så därför gör jag det i minitakt där det långsiktiga målet kanske inte ens är att faktiskt kunna bli självförsörjande. Men att sträva ditåt känns ändå väldigt bra i mig. Framför allt för att jag njuter så av arbetet längs vägen och för att det sporrar mig att våga testa nytt. För efter flera år av att så ungefär samma grödor på typ samma ställen ville jag utveckla mig och komma vidare. Därför har vi successivt expanderat vår odlingsyta (mer om den underhållsfria trädgården här) och har i år testat mer nytt än någonsin förr!

Men det kräver också en hel del planering och eftertanke känner jag. För att odla sina egen mat tar nämligen inte bara tid (hjälp, vad det tar tid!) utan kostar också i vissa fall till och med mer än om grödan köps i säsong i matbutiken. Det är ju tyvärr lätt hänt att vädret, olika djur eller ens egen brist på skötsel/kunskap gör så att skörden blir mindre än man räknat med och i vissa fall tyvärr även kan utebli helt och hållet. Men i mataffären, där ligger de alltid och väntar på en – oavsett om det inte regnat en enda dag under sommaren. Visst?

I slutet på september sålde vi på Ica (där jag alltså jobbar) till exempel rotsaker (gul lök, kålrot, morot och rödbetor) för 3.90 kronor kilot. I ekvationen tid (både research innan för att lära sig samt för grävning, sådd, gallring, rensning, vattning, gödsling och skördande) + kostnad (både för frön, jord, gödsel, eventuell bekämpning mot skadedjur och vatten samt de redskap som behövs) + utrymme (en trädgård, kolonilott osv) + lagring (plats i form av extrafrys, glasburkar, tid för inläggning osv) är det lätt att förstå att det ofta är en minusaffär för en enskild privatperson att odla på hobbynivå. Visst, det är lätt att odla maten ekologiskt (och då verkligen veta vad man får i sig) och med en bokashi och/eller kompost går det att få lite snurr på jordfabriken så att den utgiftsposten med tiden kan minska. Tar man dessutom egna frön från de plantor som det går att göra det av tjänar man in en slant (men förlorar återigen i tid) men summa summarum är ändå att vi knappast TJÄNAR på den här satsningen.

Och ändå väljer jag att fortsätta. Varför? Dels för att det som sagt är ett intresse som jag mår väldigt bra av att få hålla på med. Det är fysisk aktivitet, planering, arbete utomhus och otroligt roligt att få ta hand om något som växer och utvecklas. Jag tycker alla odlingssteg är roliga och får verkligen en kick i min samlarhjärna av att lagra, laga och förädla allt min lilla täppa har att ge oss. Men framför allt har jag insett att det gör mig väldigt lycklig när min familj äter det vi odlat själva. När jag vet att det kommer några hundra meter från dörren, inte innehåller massa gifter utan istället är fullproppat med omhändertagande kärlek från oss alla är det ju inte konstigt att barnen äter grönsaker som snacks.

Men mitt motto är som sagt att göra lite åt gången. Det får aldrig bli övermäktigt, varken i arbetsbörda eller kostnad utan istället ser jag det lite som charmen med det hela. Att det är härligt hur varje odlingssäsong kan få bidra med någon form av förändring till trädgården och att det i det långa loppet sakta leder oss fram till drömtäppan. Dessutom vill jag gärna få tid till att fånga upp barnen och deras intresse när det kommer till odling och därför vill jag heller inte att det ska finnas en föreställning om att trädgården ska vara “fin” eller att det är för kravfyllt. För att hitta inspiartion i detta stora projekt har jag valt att utse Elin Lewenhaupt, Farbror Grön och Sara Bäckmo som mina gurus på ämnet. Känns fint att få dyka ner i deras samlade kunskap och att få göra hela den här resan samtidigt som Elin.

Så, status på odlingen just nu är såhär: Fastighetsverket har dränerat runt min kolonilott vilket gjort att de även kapat en bit av min mark i nederkant. Numera mäter den alltså dryga 300 kvm istället för 350. Det var å andra sidan inte mer än en övervuxen kompost och gräsmatta de tog med sig så jag klagar inte.

Kvar i landen har vi broccoli, grönkål, vårlök och purjolök, mangold, märgärt, spenat och morötter. Jag förstår nu varför det var smart av mig att ha ca hundra grönkålsplantor (okej, de var kanske 18 då) eftersom de inte fortsätter växa i sån där racertakt nu på hösten/vintern utan står där stadigt och fina för mig att skörda av. Hemma på fönsterbrädan har jag ett gäng tomatplantor som frodas under växtbelysningen (har aldrig använt mig av det förut så det är verkligen en rolig grej att få lära sig) och i källaren försöker jag mig på att övervintra lite av plantorna från uteplatsen med samma metod av artificiellt ljus.

Det ligger även ett gäng nya bäddar och marineras (läs: ensilage och växtrester håller på att kväva ogräs och bli jord) i väntan på att få bli odlade i för första gången nästa år. Om squash och pumpor var den gröda jag gick lite bananas på i år (hade åtta olika sorter…) har jag bestämt mig för att sommaren 2022 kommer få bli bönornas år. Jag ska försöka odla så himla mycket olika sorters bönor att jag kan så småningom kan landa i en uppsättning som blir återkommande varje år för att på sikt kunna säkra vår hela konsumtion av just bönor. För även om många av de sorter vi i dagsläget köper i mataffären verkar vara krångliga att odla här i Sverige betyder ju inte det att det inte finns likvärdiga bönor som faktiskt går. Men för att veta hur de vill ha det, beter sig och smakar/lagras behöver jag ju provodla en hel bunt känner jag.

Och förresten så har årets pumpa-galenskap inte alls lagt sig utan istället har jag arrenderat ytterligare en odlingslott för att istället flytta hela den odlingen dit. Jag tänker att pumpa, majs och solrosor är sånt som tar rätt mycket plats (antingen på bredden eller höjden) men som med hjälp av vatten och gödsel sköter sig rätt så bra själv. Så att flytta dem till ett eget område gör att jag kan få ännu mer plats till annat på vår nuvarande kolonilott. Bland nyheterna till nästa år hittas nästintill bara kål. I år vågade jag ju mig på grönkål och broccoli (men också majs och purjolök) för första gången och med lyckade resultat tänker jag att bland annat blomkål, spetskål och vitkål ska få förgylla landen nästa år.

Åh, vad sugen jag blev på att summera årets odling och vilka lärdomar jag tar med mig därifrån nu. Tror jag ska pipa in på instagram och göra ett inlägg om det. Ses där!

Just nu är det jag tänker allra mest på kopplat till odling och vår trädgård uppe på lotten. Det är inte så konstigt eftersom våren är en enda tid av förberedelser, hopp och förväntan. Jag tillåter mig själv att gå all in nu för jag vet att det inte håller i sig för alltid. Eller såhär; nu i starten är jag så pirrig och vill bara söka ny information och ha händerna i jorden varenda ledig stund. Under sommaren sen kommer jag vara oändligt lycklig över att få se alla små grödors framfart (och otroligt bekymrad över det som inte tar sig eller får angrepp…) och sen i september någon gång börjar orkar sina. Då har jag jagat så många sniglar att jag aldrig tror att orken ska komma åter.

Men i år har mina barn önskat att de ska få välja och sätta lite vårlökar av tulpan och påsklilja. Dessutom har jag redan nu ett gäng grönkålsplantor och sena potatisar i landet som jag hoppas står sig nästan till årsskiftet. Så kanske orkar jag för första gången med ett helt odlingsår? Det spelar inte så stor roll, att få en paus känns välbehövligt men min tanke är att kunna bli mer och mer delvis självförsörjande av både ätbara grödor och vackra blommor och förhoppningen är ju då att det alltid ska finnas något att skörda i trädgården.

Hur som helst, det var inte alls detta jag ville skriva om idag. När jag tog över lotten i augusti 2017 hade den tre pallkragar och ett övervuxet litet potatisland. Därtill fanns tre rabatter med sparsamt planterade perenner och määäängder av träd och buskar. Främst självsådd rönnsumak och björk men också en rejäl häck av Ölandstok. Ett gammalt växthus fanns det ju också där en gammal vinstock stod och frodades.

Det tog ett tag att såga ner och gräva bort alla träd som både skuggade och tog upp åtråvärd odlingsyta men de första åren odlade jag ändå allting i pallkragar. Det funkade bra så, jag fick helt okej skördar i dem och det krävdes inte så stor effort av mig. Växthuset däremot kunde inga petflaskor i världen hjälpa mig att vattna och efter en säsong slutade jag odla i det då allt torkade ihjäl på grund av min bristande närvaro.

För lite så är det ändå; jag älskar att vara där men jag vill inte behöva hasta upp dit i tid och otid bara för att vattna. För ärligt talat skulle jag vilja vara där uppe så ofta det bara gick. Jag skulle vilja äta lunch där, ligga på gräsmattan och läsa en bok, sitta i solen med en fika osv. Och även om mina barn älskar vårt härliga ställe så behöver de mig närvarande större delen av tiden. Jag HAR inte tid att gå och dutta med småsaker, jag hinner nästan aldrig sitta ner och bara njuta utan det som gäller är att riva av en halvtimme här eller en halvtimme där med effektivt arbete.

Därför blev jag så otroligt inspirerad när jag förra sommaren lyssnade på Sara Bäckmos sommar i P1. Det var först då jag insåg att pallkrageodling kanske inte var det allra smartaste när jag dessutom hade en enorm gräsmatta som jag inte hade lust att lägga två timmar på att klippa varje vecka. Så, med gravidmagen i vädret, började jag anlägga tre stora upphöjda bäddar på nya, hittills outnyttjade, ställen i trädgården. Eftersom jag anammade tekniken som kallas för ”No dig” behövde min gravidömmande rygg inte precis knäckas för att få till dem heller. Utan konceptet lyder såhär: markera ut en bädd och gräv en kanal längs kanterna, ta sen ett spadtag under grässvålen där bädden ska vara och vänd den åt fel håll (med gräset nedåt) på samma ställe, lägg ut ett lager med kartong och fyll sen på olika kompost/jord/gödsel-lager likt en lasagne. Att göra en ny odlingsbädd på det här sättet är fenomenalt eftersom det inte tar någon tid alls och för att kartongen så småningom bryts ner så att jorddjupet blir oändligt.

I mitt fall valde jag även att satsa på täckodling i dessa bäddar. Så istället för att bara hälla på ett lager köpejoed + gödsel som jag tidigare gjort i pallkragarna valde jag som sagt att varva olika organiska material. Egen matjord blandades därför med vissna kvistar och löv, gräsklipp och ett stort lager ensilage. Under sommaren fyllde jag på med lite klipp men inte mer jord och redan nu, knappt ett år senare, kunde jag sticka in handen i högen och få ut en mullrik och härlig näve jord.

Så, vad är då täckodlingen bra för då? Egentligen så är inte jag personen som ska svara på detta för jag är inte så biologiskt insatt. Det enda jag vet är att det blir ett oerhört gynnsamt klimat för alla maskar som i sin tur håller igång ens egna lilla jordfabrik. Jag vet även att det håller väta bättre vilket gör att fukten från en vattning stannar kvar lättare samt att det blir mindre ogräs som lyckas få fäste i en sån odling. För min del betyder det även att jag kan börja mulla ner vår bokashi under det tjocka lagret av ensilage och på så sätt boosta jorden (och ge maskarna ännu mer material att bryta ner) för att slippa gödsla mer under säsongen.

Såhär i början på en ny säsong har jag därför fixat hem en bal ensilage att åter strö över mina bäddar. Jag lägger det runt perenner och buskar (ej blåbären dock) och i land som hittills är tomma. För i år rev vi växthuset (det var murket och bortom räddning och enligt markägarnas stadgar får inget nytt heller uppföras) vilket gjorde att jag fick tre helt nya bäddar att odla i. Men i de land där jag redan sått frön har jag än så länge valt att vänta med täckningen. Jag tror helt enkelt inte de små fröna pallar att ta sig igenom det tjocka lagret. Dessutom har jag förstått att halten av kväve (?) kan bli för låg när ensilaget tillsätts vilket gör att jag guldvattnar efter att det lagts på.

Jag är så sugen på att börja täcka de bäddar jag fixade förra året men jag hade ett sånt förfärligt snigelår att jag inte vågar göra det riktigt än. De håller nämligen precis på att vakna och därför vill jag gärna försöka eliminera så många jag bara kan innan jag gör det sådär trivsamt för dem som ju täckodling faktiskt är. På tal om det har jag även beställt hem nematoder (som alltså är naturlig skadebekämpning) men på grund av Brexit verkar leverantören ha svårt att få hit dem. Hoppas verkligen det ändrar sig för om jag gnällde på att det var jobbigt att vattna så är det ingenting emot att varje dag plocka ett hundratal skogssniglar från sina grödor… Samtidigt vet jag att får jag bukt med sniglarna så är det något annat jag får tampas med (vilket i år säkert är kålmal eftersom jag i år ger mig på kål för första gången!). Angående sniglarna så är tipset jag fått flest gånger att göra fällor med öl i men det funkade inte alls för oss när vi testade det. Istället strödde jag ut krossade äggskal och kaffesump (perfekt att ta sånt som annars bara slängs/ändå ska komposteras) runt mina käraste plantor och trots att jag hade flera pumpor som låg mot marken klarade de sig utan ett enda angrepp.

En annan grej jag börjat med i år är att vinterså. Jag vet att en del sår direkt i landen under höst/vinter för att sedan se fröna gro framåt vårkanten. Men vi valde att köra på metoden som innefattar godislådor från affären. Mest för att det var så min vän och växtkran (pga får alla blommor från henne) Maria hade gjort men också för att det kändes kul att ha sådderna utanför dörren så att vi kunde titta till dem.

Vi gjorde alltså hål (både undertill och på sidorna) i en godislåda som vi sedan stoppade ner i en utan hål. Därefter fyllde vi på med jord, stoppade ner fröna (enligt anvisningarna på påsen), la på ett lager snö och stängde sen burken med tillhörande lock.

Tanken är att det ska bildas ett miniväxthus där snön smälter i takt med att temperaturen utomhus stiger och att fröna sen gror när vädret är lagom varmt. Vi kunde konstatera att vi öst i alldeles för mycket snö i vissa lådor och på så sätt dränkt våra frön så en lärdom är att bara ta någon cm med snö. Så for det blir torrt i lådan är det ju bara att tilläggsvattna manuellt och när det väl börjat växa är det ju ändå dags att glänta på locket ibland = då är det lätt att se om det behövs mer vatten osv.

Fördelen med detta sätt att så på kändes som många. Dels var det busenkelt att strö ut en massa frön i en och samma låda. Sen gick det att börja tidigare än om vi skulle förstått den inomhus = skönt att sprida ut jobbet lite. Eftersom lådorna gick att stapla på varandra utomhus tog de minimalt med plats. Plantorna blir dessutom automatiskt avhärdade vilket förhoppningsvis leder till mer stabila plantor och tidigare skörd. Kommer definitivt fortsätta att så på detta sätt under kommande vintrar!

Och för att avsluta måste jag få visa dessa solrosplantor som jag varit så nöjd med. Har på riktigt förundrats över hur fina och knubbiga de varit tills jag läste lite på lappen och insåg att de är en minisolros som blir 60 cm hög. Haha så typiskt mig att bara höfta med allt och tänka att det löser sig. När Maria (ovan nämnda guru) frågade mig vilka solrosor jag ska odla blev mitt svar: fina. Jag kan typ inga namn, skriver aldrig upp vad jag planterat var (fast i år har jag för första gången märkt upp sådderna i landen = heja mig!) och står alltså varje vår och grubblar på om det är perenner eller ogräs som tittar upp i rabatterna. Jaja, det går att odla ändå trots att man är lite stökig och hafsig.

I garderoben har jag en stor påse med frön som jag klickade hem i slutet på förra odlingssäsongen. Jag tänkte att det var lika bra att göra det när minnet var färskt, när jag fortfarande kom ihåg vad som var populärt (och värt att satsa på igen) och vad jag saknat under sommaren 2020.

Sen fick jag reda på att vårt 2021 inte skulle bli som jag tänkt (har inte nämnt hur/varför och vet inte om jag kommer kunna det än på ett tag) och därför känner jag att många av de där fröpåsarna kanske kommer få ligga orörda det här året…

För er som inte vet så bor vi i en radhusliknande lägenhet med liten uteplats men utan trädgård. Det har vi löst genom att skaffa en högt älskad kolonilott. Men det som är nackdelen med att inte ha odlingen utanför dörren är att det kräver lite tid och planering att ta sig dit. En varm sommar behöver vi åka dit för att vattna (och samla sniglar…) nästan varje dag och just den här sommaren kommer det inte vara möjligt. Det har varit mycket vånda i beslutet att skala ner trädgården i år men jag tror mig ha landat i något som känns okej och alldeles tillräckligt.

Helst av allt hade jag velat vara självförsörjande på allt grönt och liksom odla för ett helt år och verkligen, verkligen äta säsongsbetonat. Det är en dröm som får leva kvar tills en tid i livet då vi kanske har just det; lite mer tid. Och plats.

Men jag har faktiskt samma tänk när det kommer till blommor. Fördelen med att inte ha trädgården utanför den egna dörren är att det aldrig behöver odlas för att se fint ut. Det är såklart kul att anlägga vackra rabatter men det tar (för mig) aldrig emot att skörda av alla blommor för att ta hem och sätta i vas. Utan tvärtom så njuter jag ju mycket mer av dem i mitt eget hem än på ett ställe jag procentuellt aldrig är på. Detta gör att jag främst odlar snittblommor (+ medicinalväxter) och då gärna blommor som är fina att torka (så kallade eterneller). Tanken är att odla en så stor variation att jag inte behöver (okej ingen BEHÖVER såklart snittblommor men ni fattar) köpa några hos florist under hela året. Inga pekpinnar eller förbud utan bara en känsla av att det hade varit nice att kunna förse sig själv med den enorma lyxen året runt.

På tal om florister så hamnade jag av en slump inne på Blombruket och såg att de delade min tanke kring det här med slow flowers. Alltså att en bukett gärna ska få räcka länge och att då både blomsort men även kunskap för hur denne ska skötas är av stort värde. Jag valde därför att testa deras tjänst som helt enkelt är ett blombud som levereras i brevlådan. Detta är inget sponsrat inlägg men låt mig ändå snabbt berätta att blommorna alltså kommer hem till en i en kartong och tillsammans med ett gediget recept där vad det är för blommor, hur de kan arrangeras och hur de bör tas om hand om står. Deras tanke är att buketten ska kunna hålla i två veckor och i mitt fall vet jag att den kommer hålla längre än så. Det går nämligen perfekt att torka flera av blommorna när de inte längre håller för en bukett i vas. Genikoncept tycker jag och absolut något fler borde anamma!

När jag ändå skriver just om buketter så måste jag få visa upp min traderafyndade blomsterfakir. Tror att många buketter kommer arrangeras i den här i sommar för den gör det så lätt att få stjälkarna att stå fint även om de inte fyller ut hela utrymmet i vasen = också mer rimlig odling att inte alltid ha örtitusen blommor i varje bukett. Ett extra tips är alltså att spana efter en sån på loppis (för där finns oftast ett gäng, ibland med ett mer spikaktigt utseende) ifall ni gillar att plocka med er blommor in.

Nåväl, var var jag? Årets odling ja. Jag är alltså numera fine med att jobba med det jag redan har (vilket ändå är en hel del stadiga perenner som levererar år efter år) men också lite, lite nytt att så. Och även om jag inspireras av eminenta anläggare som Emma och Karin (kolla deras sparade trädgårdsstories) så har min överfulla dahliavarukorg nu skalats ner till fyra godbitar. Och såhär 👆 ser alltså färgskalan jag vill pryda ett hörn av min trädgård med ut.

Andra små godbitar är bland annat ringblomma i olika utföranden (pga fina i snitt och kan användas till massor som torkade), kamomill (främst för att torka), solros (för barnen, snitt och fåglarna), rosenskära (så flyktigt vacker både i rabatt och vas), harsvans (lång hållbarhet och dögulliga!), solboll (lång hållbarhet som torkad) och luktärter (för att det är sommar i en liten vas).

Idag ska vi faktiskt testa att vinterså några av fröerna under snön vilket gör mig så glad. Från att jag i början på hösten 2020 knappt orkade peta ner vitlöken för att jag var så trött på trädgården till att jag nu tjuvstartar odlingssäsongen några månader i förväg. Så härligt att lusten hinner återvända under årets grå månader. Ambitionsnivån är dock samma som alltid dvs kasta ut ett gäng frön och hoppas på att några tar sig. Tanken med odlingen är kanske att den ska vara slow men ATT odla med tre små barn är allt annat än långsamt så glädjen över att de vill vara med får liksom vara nog.

Men snälla berätta, hur tänker du kring snittblommor? Har du någon egen strategi för din trädgård (om du har en sån)?, finns det något du måste odla i blomväg? Andra tips eller råd? Hit me så kan vi väl prata om att odla ätbara ting om någon vecka när jag petat ner de första tomatfröna.