Ljusglimtar i det mörka och tips mot orkeslösheten

Det här inlägget innehåller en tidigare publicerad lista med 8 tips mot orkeslösheten

Den första inskolningsveckan för Li är avslutad och förutom att hon dragit på sig en lätt förkylning som följd har det verkligen gått bra. Så himla fint att få vara med och se hennes upptäckarglädje och hur hon börjar knyta an till sin nya miljö.

Jag insåg dock ganska omgående att även om majoriteten av barnen i gruppen är födda samma år som henne så hade jag inte träffat några av dem tidigare, vilket är ganska märkligt i en så här liten kommun. Eller såhär; jag vet säkert vilka flera av barnens föräldrar är om jag ser dem, men efter två år av pandemi har jag liksom ingen koll på vilka som har fått barn eftersom vi inte har kunnat ses på öppna förskolan och liknande. Vad isolerade vi varit under så lång tid ändå.

På tal om pandemin så inser jag nu, när kriget rasar i Europa, att en sak jag funnit lite tröst i under de gångna åren är att vi gjort det tillsammans. Alltså att oberoende av nationalitet eller geografisk placering så är pandemin något vi alla, på ett eller annat vis, har behövt ta hänsyn och förhålla oss till. Det kanske låter som en klen tröst eller som att jag inte har förstått innebörden av vilka konsekvenser en sån situation bär med sig men det har ändå funnits något där, i att hela mänskligheten behövt dela samma plåga. Att vi inte bara är en att som bränner slut på vår planets resurser i egoistiskt syfte och har ihjäl varandra utan att vi alla (med vissa få undantag) har behövt gå igenom den prövning covid visade sig vara.

Det är så lätt att tänka att det finns en orättvisa i att inte få slappna av, nu när restriktionerna äntligen är borta och smittan verkar vara under kontroll. Att vi nu ska behöva oroa oss för ett annat, på många sätt mer fasansfullt och direkt, yttre hot. Vårt samhälle hade definitivt behövt en andningspaus men kanske är det först nu, efter att ha behövt leva under ständig press i två år, som vi har kapacitet att sluta upp för det land som just nu behöver vår solidaritet? Kanske är det först nu vi, som mänsklighet, vågar och kan gå in i den känslan som förödelsen väcker i oss. Vågar inse vad som är viktigt och vad vi kan avvara för att kanske kunna bidra.

Men rättvist är det inte för någon drabbad. Det är det aldrig i krig – oavsett var i världen de sker, om de är startade kring en sakfråga eller bara är en oprovocerad attack från en maktgalen härskare. Och lättare i mig känns det inte alls (trots två år av “övning”) men humaniteten i mig tror jag ändå har vuxit under just den här perioden. I denna mörka tid finner jag tröst i att vi gör det tillsammans, att så många länder och människor väljer att stå upp för freden och vill bidra. Jag väljer att tänka att vi kanske faktiskt gör även det här tillsammans.

Kanske kan jag känna så för att jag själv är på en bra plats i mig själv. 2021 var inte ett tufft år för mig personligen eftersom det var året jag fann mig själv och äntligen slapp tampas med stress och utmattningssymptom. Men för alla er som just nu kanske kämpar mot orkeslösheten väljer jag här att återpublicera en text från min gamla blogg med 8 korta tips på just det ämnet. Jag tror inte att utmattning är lika tabubelagt eller ”nytt” som när jag skrev texten för sju år sedan. Men kanske är det någon som behöver läsa den just idag.

8 KORTA TIPS MOT ORKESLÖSHETEN

1. Acceptera situationen
En av de svåraste sakerna är såklart att inse att en faktiskt är orkeslös, men det är också en av de viktigaste. Att förstå hur läget är och att acceptera det, är det enda som kan få det att vända. Ju längre du skuldbelägger dig själv, kör på i vanlig takt eller förnekar det egna måendet desto värre blir det i slutändan. Så fort du accepterat situationen inför dig själv är det dags att berätta det för någon annan. Det kan vara en familjemedlem, vän, terapeut eller en anonym person på internet – det spelar ingen roll. När du sen accepterat situationen är det även dags för ännu en svår sak, nämligen att släppa allt som känns betungande och som ett tvång. Kör inte på i vanlig takt utan sakta ner och börja känn efter.

2. Försök ha kvar ditt sammanhang
En av de viktigaste grejerna i de flesta människors liv är att ha ett sammanhang. För många är det ens jobb men det kan såklart vara i andra sociala grupper där en är viktig (du kanske tränar ett fotbollslag, leder en kör, har startat en bokklubb osv) och dessa tycker jag att känns viktiga att försöka hålla hårt i. När en inte har någon ork blir det mesta ointressant och ens största intressen, som i vanliga fall får glädjen att sprida sig, kan kännas “döda” för en. Allt det där går att väcka till liv igen framöver, så tillåt dig att lägga det åt sidan för tillfället men försök alltså att hålla kvar det sammanhanget som får dig att känna dig verklig.

3. Skippa pyjamasen
Sängen kan vara en orkeslös persons allra bästa plats eftersom alla krav försvinner när en befinner sig under täcket. Att skrota omkring hemma en hel dag är såklart alltid tillåtet men försök att byta om från pyjamas till riktiga kläder varje dag för att göra skillnad på natt och dag. Att vända på dygnet är aldrig smart och hur härlig känner en sig egentligen efter att ha haft samma sovkläder dygnet runt i flera dagar? De där riktiga kläderna behöver verkligen inte vara jeans eller fin klänning utan kan lika gärna vara en mjukisdress, såklart.

4. Gör saker ihop
Känns det helt hopplöst bara av att tänka på disken eööer att ta en dusch? Såna vardagliga göromål kan ibland, för en utmattad eller orkeslös person, känns som Mount Everest. Har du en partner, nära familjemedlem eller vän som du kan be om extra stöttning är det här en av de bästa grejerna de kan hjälpa dig med. Till en början kanske du kan få slippa alla externa måsten för att sedan införa deras fysiska närvaro som stöttande resurs. Att ha någon som står bredvid och torkar när du diskar kan få just den sysslan att kännas tusen gånger lättare.

5. Få frisk luft
Ingen begär att du ska ta dig ut på en regelrätt promenad i rask takt, men om du har möjlighet är frisk luft något som gör huvudet gott. Har du en balkong kanske du virar in dig i ett täcke och sätter dig där med en kopp kaffe. Ska du till affären, vårdcentralen eller göra något annat ärende dit du i vanliga fall tar bussen kanske du kan hoppa av en hållplats tidigare och ta en liten promenad sista biten? En behöver inte göra något extra när orken är borttappad men det viktigaste är att få känna sig som en människa och att vara en fysisk del av världen gör det mycket lättare.

6. Börja lägg till
Så fort du börjar känna att du får lite mer energi än tidigare (vilket du förhoppningsvis får av tipsen ovan eller genom samtalskontakt/medicinering) är det dags att börja plocka tillbaka sakerna i ditt liv. Börja långsamt med att införa en daglig sak som du tycker verkar rolig, som du ser fram emot och som du tror att du orkar genomföra. Kanske känns det här som en enorm tröskel och för vissa funkar då listor väldigt bra eftersom de blir en konkret hjälp och ett kvitto på att dagen faktiskt levts. Det kan till exempel behövas en lista bara för att kunna stryka följande grejer: – Gå upp, – Klä på mig, – Äta frukost, – Borsta tänderna och – Posta brev. Superskönt att strukturera upp allt så att du inte har något i hjärnan som fladdrar runt och stressar dig. Att börja i små steg och försöka finna glädjen i det som utförs tror jag är viktigt i detta skede.

7. Ventilera
Är du en person som tycker om att prata behöver du få ur dig allting. Du behöver tala högt om vad som inträffat, hur du är på väg att ta dig tillbaka och vad som kan förhindra att du hamnar där igen. Är du en person som hellre skriver ner dina tankar är det smart att börja med det nu. Försök formulera dig så att du är så ärlig mot dig själv som möjligt.

8. Var uppmärksam
I förlängningen gäller det att ständigt vara uppmärksam på sin situation. Hur mår jag nu? Har jag tagit på mig för mycket? Blir jag stressad av något? Det kan låta så svårt när någon säger att du ska ta bort oviktiga saker eller sånt som inte måste göras för ALLT känns ju som att det måste göras. Men så är det verkligen inte. Ingenting är viktigare än din hälsa och det enda du ska fokusera på är hur du mår. Nu och framöver. Vad uppmärksam men var inte rädd, du kommer greja det här galant.

Min helg; yogakurs, ett drinkrecept & att skaffa pass till barnen

I fredags kände jag hur lusten fullkomligt rann ur mig. Det går såklart inte att sätta sitt eget liv helt på paus för att det händer hemska grejer i världen (som det alltid gjort – på andra ställen, nu bara närmre oss) men det tog ändå hårt och allt jag planerat och tänkt dela med mig av på instagram kändes fjuttigt och onödigt. Egentligen ÄR ju det jag delar ganska onödigt och jämfört med krig är ju i princip ALLT fjuttigt. Men det går som sagt inte att tänka så. Eller snarare; det går att ha den tanken i sig utan att sluta leva. Det går kanske till och med att omvandla den tanken till något annat. En mjukhet i sig själv, en förhoppning om förändring, ett aktivt val som kan göra gott för någon annan eller bidra till maktskiftningar. Det går att vara en enda person i sitt egna liv och samtidigt gripas av andra människors öden. Det går att glädjas åt det lilla och samtidigt förfasas och bli rädd för det stora. Men i fredags kändes det konstigt att ånga på som vanligt.

Så jag tog en liten break från Instagram. Inte någon uppoffring såklart (jag menar det är en app och jag tror inte att någon reflekterade över att jag inte postade något på EN dag…) och eftersom min uppdatering där inte är mitt jobb utan bara något som är roligt (jag känner faktiskt ALDRIG press/stress kring att uppdatera om jag inte har lust) var det ganska lätt att logga ut och lägga undan telefonen. Eller lägga undan den gör jag nog aldrig riktigt helt, för jag gillar fortfarande att fota det jag tycker är fint/betyder något eller sånt jag vill minnas. Så nu har jag en himla massa bilder i kamerarullen och funderar på om vi ska köra på ett inlägg om min helg på klassiskt bloggvis? Okej, nu kör vi!

Vår helg inleds just nu fortfarande med en ledig fredag. Detta kommer faktiskt skifta redan om två veckor när Li är färdiginskolad och en helt ny vardag väntar för oss. Kan berätta mer om upplägget kring den nya vardagen sen om någon är nyfiken. Jag hade i alla fall min egensydda klänning av loppisfyndat tyg på mig dagen till ära!

Känner mig alltid så barnslig när jag äter mannagrynsgröt men det är ju så lent och snällt. Kom på nu att det ju finns Polenta med, som ju känns som en lite vuxnare variant. Kanske ska laga det snart igen. Valnötter och granatäpplekärnor blev i alla fall dagens topping, i en skål av otroliga Fanny Schultz. Just denna dag hade jag dessutom ställt ett alarm på 11.57 eftersom hon skulle ha ett nytt släpp i sin webshop klockan tolv. Förra gången gick jag in på länken i hennes profil på instagram och då hängde sig allt när jag skulle betala och sen vips var det mesta slut (lyckades dock knipa den här skålen och en likadan fast i grått) så nu har jag lärt mig den hårda vägen att alltid gå in via webbläsaren istället. Tips från coachen alltså!


Efter frukost packade vi in oss i bilen och åkte på musiklekis i grannbyn. De har så himla fin och maffig kyrka med utsikt ner över slätten. En annan helt otrolig kyrka här i krokarna är den i Beateberg, så googla och spana in den ifall ni är förtjusta i sakrala byggnader.

Hur som helst, i Undenäs (som alltså var byn vi åkte till) väntade sångsamling, fika, lek och så var Helena från biblioteket där så att vi kunde låna med oss lite nya böcker hem. Men det mest omtyckta hos våra barn var möjligheten att måla varsin naturkruka att få plantera en pärlhyacint i. Så nu har vi flera små fina krukor med vårblommor i här hemma.

På vårt bibliotek kan vi numera även låna hem spel (kanske är supervanligt överallt annars men det är i alla fall ganska nytt hos oss) och hittills har vi lånat cluedo junior (supersvårt om barnen inte är i lag med en vuxen eftersom de inte kan läsa än), charader (SÅ kul!) och Bamsespelet. Den här bilden togs precis innan ett av barnen hamnade på Reinard Räv och av ren rädsla för vad han skulle vilja ha (spoiler: det var två burkar honung) föste ner hela spelet på golvet. Hehe.

Viktor kom hem från en sväng på jobbet och hade med sig upptappat vin och ost från en kollega som tagit med det från sitt hem i Italien. Första gången han gjorde det berättade han att mannen som han köpte ost och salami av var tvungen att gå upp “till grottan” för att hämta hem så stora kvantiteter. Tyckte det var en fin liten anekdot om livet någon annanstans.

Några grejer ni kanske inte vet om mig: jag tycker inte om vin (men det låter så härligt att ta sig ett glas rött när en lagar mat mvh alkoholromantikern) och dricker väldigt sällan alkohol överlag. Om jag får välja dryck of choice som ökar min promillehalt skulle det vara den drink jag stötte på när jag jobbade som bartender på Sticky Fingers i Göteborg för tio år sedan. Den heter crush 43 och görs såhär:

Muddla (ja, men ni vet, typ mosa i botten av glaset) 3-4 halvmånar citron i ett glas, häll på krossad is, 4 cl licor 43 och toppa med sprite. Klart!

Att försöka sticka ihop med en kattunge går sådär. Men har jag tur blir det en mössa så småningom.

När kvällen kom var Elton iväg på fredagsmys hos en kompis (eh, hur stor är han nu då?) och när jag la Noah och Li läste vi den här boken som vi lånade hem från Helena i Undenäs. Den var så himla fin tyckte jag. Rekommenderar!

Resten av kvällen spenderades i soffan då vi först såg finalen av På Spåret och därefter otaliga nyhetsinslag om Rysslands invasion av Ukraina. Det kändes sjukt att kunna sitta och roa oss med frågesport på bästa sändningstid och sen direkt kastas in i den fasansfulla mardröm som över en natt blivit så mångas verklighet. Vi la oss med en klump i magen.

Nästa dag på min helg var såklart lördag. Vaknade upp med en lite lättare känsla och klädde mig i mjuka favoritkläder (tröjan är den här <– adlink via metapic) för jag skulle på yogakurs!

Solen sken och det var nästan helt ofattbart vårlikt på vägen längs sjön. Alltid så tacksam över att få bo såhär!

På tal om vår så berättade Viktor igår att det inte funnits meteorologisk vinter i Skåne under de senaste tre åren. Att det alltså enbart finns tre årstider där nu förtiden. Vad ledsamt.

Efter kursen var jag så glad! Fick flera insikter och den första (som låter ganska löjlig såhär i efterhand) kom i en övning då skulderbladen pressades uppåt (eller var det utåt? minns inte nu…) och det på riktigt kändes som att jag hade vingar. Det var en så fin påminnelse eftersom viljan att få flyga fritt genomsyrar hela mitt väsen. Ibland tappar jag bort det och tror att jag behöver gå den traditionella vägen eller följa den stig som “alla andra” tycker att jag borde ta. Men jag behöver inte det, jag har vingar och jag kan flyga fritt.

Efter yogan cyklade jag till loppisen som hade lördagsöppet. Gick enbart till tygavdelningen pga hade inte sikte inställt på något annat. Kom hem med material till tre nya klänningar och en duk till köket.

Resten av familjen hade redan ätit lunch när jag kom hem så jag kunde göra min favoriträtt of all times; plåtmat ❤ Just denna hade min favoritkombo pumpa, grönkål, ost och granatäpplekärnor + sötpotatis och rödkål. Toppat med frön och havssalt. Mmm! Överlag älskar jag rotsaker i ugn och skulle nog kunna leva på den här typen av mat jämt.

Speciellt eftersom det är sånt som faktiskt är himla lätt att odla och lagra/frysa in. Det här är vad jag har kvar av förra årets pumpaodling. Lite med tanke på att det tar ett halvår innan det är dags för skörd igen men också mycket för att well, jag har odlat dessa själv :’)

Sen fortsatte dagen i samma raska tempo då killarna bestämt träff med några kompisar i en närbelägen skog. De lekte och åkte kana i gyttjan medan vi föräldrar pratade om kriget. Det fanns en bekant i Ukraina som fått vända på flygplatsen för att bebisen i familjen saknade pass. De kunde alltså inte fly för att de inte hunnit fixa pass till det yngsta barnet. Så de är fast. Helt sjukt.

Obs vill triggervarna för följande text som kan verka alarmerande och skrämmande.

Det fick mig att tänka på hur illa förberedda vi faktiskt är ifall något så ofattbart händer här, hos oss. Eftersom vi slutat flyga har vi inte brytt oss om att skaffa pass till våra barn men det är ju klart att de behöver ha det om vi eventuellt behöver ta oss härifrån någon gång. Har ni förresten koll på var närmsta skyddsrum finns för er? Alltså förlåt, är inte meningen att jag ska sätta skräck i någon nu utan jag luftar de tankar som dykt upp hos mig de senaste dagarna. Här finns i alla fall en karta och vårt kvarters skyddsrum ligger bokstavligt talat utanför vår dörr. Så vi kommer sakta men säkert börja samla de förnödenheter som behövs. Inte för att jag tror att det blir krig utan för att OM något skulle hända så vill jag ha resurserna för att kunna hålla liv i mina och andras barn så länge som möjligt i väntan på hjälp.

När barnen var renspolade från all lera cyklade jag iväg till Ica för ett kort litet jobbpass. Tänker ofta att jag är lyckligt lottad som får göra både detta (fota, skriva, skapa) OCH vara fast anställd. En bra balans för mig med en förankring i det verkliga livet samtidigt som jag får chans att sväva runt i mitt inre.

Söndag nu då. På väg till dag två av yogakursen som var en introduktion till Hatha genom Sara på Jordad Hälsa. Såg jag den här träbiten som fick mig att le. Tänkte att det med enkelhet skulle kunna bli en igelkott till barnen. Andra dagen var lika givande som första och jag är så glad att jag fick möjligheten att tillbringa just den här helgen på det viset.

Hade så mycket energi efter timmarna i yogastudion att jag tog tag i något jag skjutit upp länge, nämligen att sortera mina fröer. Jag är ganska seg på att så i år men vet att det absolut inte är för sent än och tar därför det hela med ganska mycket ro. Överlag försöker jag att vara rätt snäll mot mig själv när det gäller alla “måsten”. Istället för att planera in och bocka av så försöker jag göra allt när jag har lust till det. När det känns rätt och motståndet därför är minsta möjliga.

Efter lunchen (beståendes av tacorester) traskade vi upp till “högkvarteret” där barnen bestämt träff med två kompisar. Att umgås såhär, med kompisar tre dagar i rad, är inget vi brukar göra och när jag skriver det här vet jag att det resulterade i en stor trötthet med många tårar och tokiga utspel under söndagskvällen. Vårt lilla barn ❤

Men tillbaka till dagen. Det var sol ute även den här dagen och vi ville aldrig gå in! Ytterkläderna åkte av och jorden togs fram. För om jag varit seg med att så, så är det inget mot vad jag varit på att plantera om mina paprikor och chilis. Men nu så! Nu kändes det som rätt tillfälle och det fanns inte en gnutta motstånd i mig till att ta tag i den sysslan. Det var liksom meant to be att spara det till denna vårdoftande eftermiddag.

Och så led min helg mot sitt slut. Det har tagit mig strax över två timmar att skriva detta. Jag hade faktiskt glömt att det tar så kopiösa mängder tid att blogga. Men vad tyckte ni om det? Ska vi skippa det framöver eller var det något att ha?

Hur som helst så hoppas jag att ni fått en fin helg i det lilla, nu när allt det stora är så oroligt. Tack för att ni ville kika in här. Ta hand om er!

Kreativt flow och att leva sitt liv i cykler

Inlägget innehåller reklam för egen verksamhet

Den post project blues jag skrev att jag hamnat i efter att jag lanserade min kurs höll som tur var inte i sig längre än just den veckan. Istället fann jag mig ganska direkt hamna i ett tillstånd som jag enbart kan beskriva som ett långt och härligt kreativt flow. En känsla jag faktiskt inte känt på väldigt länge och det fick mig att tänka på en textrad från ett av mina bästa band genom min ungdom; Bright Eyes. I låten Classic Cars sjunger nämligen Conor Oberst om en äldre dam som lär honom ett gäng livsvisdomar där bland annat citatet “Everything’s a cycle, you’ve got to let it come to you. And when it does, you will know what to do” ingår.

Jag tänker på just det ganska mycket just nu. Hur mitt liv, som har en rätt så snarlik vardag jämt, präglas av olika cykler och att mitt skiftande av fokus också innebär att jag i dessa perioder blir en annan förälder. För det är ofta så, utifrån mitt föräldraskap, jag tänker på mig själv. Varför? Jag antar att det är på grund av att det är den enda biten som är något konstant. Jag är i princip alltid med mina barn eller uppbunden i mitt jobbjag på min arbetsplats. Jag är med andra ord väldigt sällan bara Sandra (i min ensamhet) rent fysiskt.

Under dessa 5,5 åren, då jag varit någons mamma, har jag inte bara varit närvarande i fysisk form utan försökt att även vara där även mentalt i umgänget med barnen. Ibland lyckas jag vilket gör att vi blir väldigt synkade och livet ihop blir glädjande och givande på så många plan. Under perioder, som under min utmattning eller kanske episoder under en graviditet då kroppen inte riktigt hängt med, har jag inte haft samma kapacitet att finnas där lika mycket som vanligt. Hjärnan har vandrat iväg (och i vissa fall stängt ner) vilket gjort att jag tagit ett kliv bakåt och låtit Viktor ta en större del av kakan. Något som ju känns okej, för jag tror eller förväntar mig inte att det är 100% mental närvaro som ska gälla alltid – det är nog få som faktiskt orkar med det.

Men just kring närvaron skiljer jag och min man oss åt. Under barnens liv har hans frånvaro absolut varit mest fysisk då hans arbetssituation kräver flera dygn borta varje månad men också har inneburit långa perioder då han gått på skola på annan ort eller gjort utlandstjänst. Att inte vara närvarande när en är på en annan geografisk plats än sina barn hänger ju ihop, eller hur. Men jag har aldrig känt att jag, med gott samvete, kunnat ta samma kliv bak för att lägga mentalt fokus på annat. Alltså att vara i samma rum/hus/stad men lägga fokus på mig själv och mina intressen och drömmar. Aldrig. Förrän nu.

Efter att Viktor kom hem från insatsen förra sommaren bestämde jag mig för att ge mig själv tid. För en person som dels har ett ganska utbrett kontrollbehov i grunden och uppepå det skött skutan själv i fyra månader var det ett stort (och läskigt) steg. Jag visste ju innerst inne att han var en lika bra förälder som mig men att LITA på att alla skulle ha det lika bra även utan mig kändes svårare. Så himla egoistiskt det är alltså, att tro att en själv är navet allt kretsar kring. Som om barnen bara mår bra om de får vara med sin mamma. Inte konstigt men ganska dumt faktiskt, att självmant sätta dessa bojor kring sina fötter. Så jag valde att lämna hemmet en dag i veckan för att ge mig tid att skriva. En ynka dag var ett stort steg för mig. Och det gav resultat – som gav mersmak.

Ni har hört det förr men jag inledde den här frigörande perioden med att läsa boken Lev kreativt (adlink via Metapic) och det var förra årets absolut bästa beslut! Den löste upp så många knutar i mig och helt plötsligt kunde jag se mina egna drivkrafter och drömmar klarare än tidigare. På några veckor skrev jag ihop min kurs och när det var över kände jag mig vilse i några dagar. Att jobba mot ett mål som var så konkret sporrade mig och när det sen var över kändes tillvaron ganska tom.

Efter att kursen lanserats ägnade jag dagar åt att undersöka de olika idéer som poppade upp i huvudet. Vad skulle jag göra härnäst? Jag kastade ut de tankar som lät spännande på instagram och fick veta att inget av det jag var nyfiken på var enkelt. Det var inte som kursen, en idé som gick från start till mål med några knapptryckningar. Det var inte ens projekt som gick att dra igång och driva som hobby för att de kändes roliga och spännande utan det var legit business med kemister och licenser och allvar. Så jag bestämde mig för att skaka loss axlarna och slappna av. Att inte funderar på vad nästa steg skulle vara utan istället låta det komma till mig.

Så för första gången på flera, flera år lät jag mig själv bara leka, helt utan syfte eller mål och som ett tillfredsställande tidsfördriv. Och vad lätt det var att hamna i ett härligt och nyfiket flow när jag tillät mig att bara ha kul. Jag har stickat, skapat i lera och sytt. Men framför allt har jag målat och illustrerat så till den milda grad att jag flera gånger när jag vaknat mitt i natten gått upp för att ta fram pennorna en stund. För att det varit så kravlöst och helt utan tanke på något beständigt. Allt det där andra blir ju något. En fysisk produkt att göra något med. Men i mitt skissblock är det bara att vända blad och börja på något nytt – utan att någon behöver se det.

Jag har känt mig så inspirerad och glad över att ha hittat tillbaka till det fria och lustfyllda skapandet. Dels för att det får mig att connecta så mycket med mig själv, när jag finner ett flow i mitt meditativa tillstånd. Men kanske framför allt för att det är ett så slösande med tiden. Det är en stund som inte gör nytta för någon annan än mig själv och det var på tiden att jag prioriterade den.

I tre veckor dök jag ner i den djupa brunn som mitt kreativa flow vidgade och sen var det dags att vandra vidare. Mitt nästa projekt måste bli min bok Ett år med barnen i naturen. Det går inte att streta emot den processen längre utan mitt inre har talat sitt klara språk; jag behöver få lämna ifrån mig den idén och tiden för det är nu. Jag vet det för det är allt jag kan tänka på. Jag märker det när jag är med barnen, hur hjärnan inte klarar av att stanna hos dem utan hela tiden vandrar vidare. Hur jag bara vill prata om den med alla jag möter (nu också med er) och jag låter det vara så.

För jag har insett att det är okej att claima den tiden till mig själv, att det funkar att jag ibland måste lägga extra mycket mental kraft på den fas jag precis äntrat, att livet är i ständig förändring och att jag gör bäst i att bara flyta med. Idag är det min och Li’s sista föräldralediga dag ihop, sen börjar hon förskolan och då ska jag skriva en bok. Ett stort steg i båda våra liv och definitivt något som kommer påbörja en ny period i vårt annars ganska inrutade liv. En skiftning som kommer ta oss till nya platser.

Everything’s a cycle, you’ve got to let it come to you. And when it does, you will know what to do.

När jag bestämde mig för att starta eget företag – igen

Det finns en hel del saker jag uppskattar med mig själv och två av dem är att jag alltid har vågat drömma stort/klart (och alltid trott att allt är görbart) och att jag alltid tillåtit mig själv att ångra mig. Att inget är skrivet i sten, att vi människor är föränderliga varelser som måste få lov att växa och i det också ändra oss. Att starta eget företag IGEN är både och; en dröm om något större och en ny chans på en värld jag en gång snuddade vid – men på fel sätt och vid fel tillfälle. Men vi backar bandet och tar det från början.

Som jag nämnt tidigare så hade jag en blogg för flera år sedan som jag livnärde mig på att skriva. Det livet var… kanske det bästa jag någonsin upplevt. Missförstå mig inte, jag älskar mina barn och trivs väldigt bra i den vardag vi skapat oss men det där, att få vara sin egen och ENBART jobba med sina intressen var fantastiskt. Det var också slitsamt och ensamt på sina håll och ärligt talat så hade livet inte alls så mycket mening som det har nu för tiden. Men att ägna dagarna åt att skriva, fota, pyssla, göra utflykter (allt i min egen ensamhet ❤ ) och att få ha det som jobb var underbart.

På den tiden, när jag inte hade försörjningsplikt för några barn, hade jag inte heller så stora krav på inkomstkälla utan kände att om jag fick ägna mig åt det jag älskade så kunde jag leva på en minimumlön. Det kändes rimligt då och jag står fortfarande för det resonemanget idag.

Så föddes vårt första barn och jag klarade inte av att förstå att mitt arbetsliv skulle förändras. Jag ville vara samma Sandra (eller ja, atilio, som var aliaset jag gick under då) som innan OCH nya mamma-Sandra – dvs jobba lika mycket och på samma sätt samtidigt som jag var med mitt barn hela dagarna . Efter nästan ett år av att stånga mig blodig mot väggen (minns så väl när jag fick ett väldigt fint och välmenande mail från Vanja som sa “hörru, jag har varit i den här sitsen, var rädd om dig” och jag avfärdade det ändå med att “det där gäller inte mig”) brakade jag till slut ihop. Det tog lång tid att återhämta mig och efter två år av studier och mammaledighet med vår andra son sökte jag jobb på vårt lokala Ica med motiveringen att jag aldrig mer ville ta med mig jobbet hem.

Ja, ni kan ju säkert resten för jag skriver om det ganska ofta. Hur jag förknippade all min kreativa kraft med den krasch jag hade upplevt och hur jag därför begravde allt driv inom mig och började avfärdade alla idéer som poppade upp. Med det mindsetet kändes allt som ett misslyckande på förväg och jag var säker på att jag varken hade kapacitet eller energi att ge mig in i något sånt på nytt. Den världen var med andra ord inte för mig längre, jag var en “vanlig” person nu.

Jag kan inte minnas vad det var som gjorde att jag började glänta på locket igen men jag vet att det var när vår minsting, Li, var alldeles nyfödd. Och det är väl inte så konstigt heller? Helt plötsligt befann jag mig utanför Icas väggar och med massa “ledig” tid att lyssna inåt var det precis det jag gjorde. Jag började läsa böcker som fick mig att tänka till och fundera, började utforska min kreativa kraft igen och började framför allt skriva på nytt. För vad jag än gör är det alltid hit jag återvänder. Oj, wow, jag började gråta när jag skrev det där sista. Drivkraften och längtan kring just skrivandet är så stor i mig just nu.

För sen jag började glänta på locket har jag inte slutat. Li är nu ett och ett halvt år och snart skiner innehållet i lådan helt fritt. Jag skalar av fler och fler onödiga lager för att nå min egen kärna och jag har aldrig varit så säker på vem jag är eller vad jag behöver göra. För under det här året, när jag ägnat så mycket tid till att läsa, tänka och känna har jag samlat på mig många viktiga insikter. De faller på plats undan för undan och istället för att sörja det jag gav upp och som aldrig blev är jag idag glad över att jag kommit hit.

För att lyckas på sociala medier säger de som vet något att du behöver nischa dig. Du behöver dels veta exakt vem du är och vad du säljer/erbjuder men också vilka din tänkta målgrupp är. Där emellan måste du utmärka dig så mycket att du alltid är det proffs dessa personer direkt tänker på när de tänker på ditt område. Kära nån, det låter ju skitsvårt eller hur? Fast… ifall jag lägger upp det jag brinner för (vilket ju också blir det jag kan) borde ju folk börja förknippa det med mig. Eller hur? Och om det ändå är hämtat direkt ur mitt vardagliga liv så borde det inte bli en extra arbetsbörda, utan något som sker per automatik och med glädje. Och om det nu ändå är min expertis så kanske, kanske det skulle kunna gå att tjäna pengar på det? Att hobbyn kan få börja dra in lite cash så att den lilla pucken av tid som läggs på denna hobby (som just nu enbart består av stunderna då barnen sover) kan få växa och bli större och större – så att jag till slut kan ägna mig åt det mitt hjärta talar om för mig?

Jag ska vara ärlig. Jag försöker inte bli stor i sociala medier. Den här bloggen är absolut inget annat än ett sätt för mig att få ur mig sånt jag tänker på och instagram är bara en ren fröjd för mig. Men det jag vill göra i mitt liv, nu och för resten av min framtid är att skriva. Jag vill kunna titulera mig författare och få ägna mig åt att skriva böcker. Jag förstår att det är svårt att göra det på heltid men det är inte heller det jag begär eller önskar. Jag tror nämligen aldrig att jag kan släppa Ica (eller annan liknande anställning) helt utan att min tillvaro blir för destruktivt. Jag tror att jag faktiskt måste gå till en fysisk arbetsplats och träffa riktiga människor för att inte bli den enstöring jag har latent inom mig. Men jag vill ge mig själv möjligheten att jobba mindre och mindre för andra för att kunna göra mer och mer av det jobb mitt hjärta sjunger för. Och för mig handlar den möjligheten inte ens om pengar (efter att ha gått runt på en riktigt crappy föräldrapenning, som nästan motsvarar existensminimum, inser jag att vi klarar oss på rätt lite) utan om att ge mig själv TID och möjligheten att våga TRO.

Jag nämner min kurs Konsten att uppmuntra kreativa och skapande barn varje vecka på instagram (den har bara funnits i tre veckor så det kanske inte är så konstigt) och även om jag vill att folk ska ta del av den (såklart, annars vore det konstigt att jag skrev den) så handlar det inte om att sälja den för att tjäna pengar. Ärligt talat så är jag ganska glad så länge jag inte säljer för mer än 30 000 kronor eftersom det innebär att jag måste börja betala moms och det arbetsmomentet är jag inte så värst sugen på. Utan den största anledningen till att jag skriver om min kurs är för att jag är stolt. Inte bara över innehållet utan också för att jag fick en idé, avsatte tid för att genomföra det, jobbade hårt och sen blev färdig. Ut kom en riktig produkt som JAG har gjort och som jag ÄLSKADE att göra. Tänk om det går att få ha ett yrkesliv som känns så?

Därför känns det inte läskigt att starta eget företag den här gången. För jag vet att jag har en fast anställning att gå tillbaka till och att jag kommer göra mer och mer av det jag brinner för tills det en dag upptar majoriteten av veckans dagar. Jag jobbar mig sakta men säkert ditåt. Det kommer komma idéer på vägen. Galna, små, rimliga och skrämmande. Jag kommer säkert ta upp dem och ventilera i mina kanaler (för så funkar jag) och bara någon ynka procent av dem ska bli verklighet. För jag är inte rädd för att ångra mig och tänka om. Och jag har alltid drömt stort – men också klart. Jag har alltid vetat vilken väg jag ska gå, jag har bara aldrig vågat lyssna. Nu gör jag det. Nu ser jag allt klart.

Om att (kanske) möta döden

Innan du läser vidare vill jag utfärda en triggervarning. Det här inlägget handlar om att möta döden (obs! Ingen nära mig HAR dött eller är allvarligt sjuk, jag försöker inte click baita) och vet du att det ämnet ger dig ångest kanske du ska hoppa över just det här inlägget.

När jag skriver det här är det kväll och jag ligger nedsjunken i ett ångande varmt bad. Arbetsställningen är kass med framskjutna axlar i dålig hållning eftersom den hårda emaljen inte tillåter att jag ligger ergonomiskt. Jag ser alltid framför mig hur jag ska fälla upp datorn med en kopp te bredvid mig i vardagsrummet om kvällarna. Men det, som så mycket annat, är en förljugen bild eftersom jag de flesta kvällar inte ens tar mig upp efter nattningen av barnen. Jag är varken gravid (längre, för jo – det fanns ett frö innan jul) eller deprimerad utan bara så hiskeligt trött.

Det är inte så konstigt när jag tänker efter. Jag är mammaledig på 100%, pluggar på 100% och har precis skrivit en lång kurs som krävt sin tid. Jag är inte heller på gränsen till någon utmattning för jag känner (för tillfället) mina gränser och vet när jag ska bromsa in och släppa taget. Som jag gör om de där kvällarna jag drömmer om men som uteblir när kroppen behöver ta igen sin sömn (att jag kliver upp halv fem varje morgon KAN också vara en bidragande faktor). Som jag gör med skolarbetet som inte prioriteras i den utsträckning jag vill, för just nu går det inte att få ihop det på ett optimalt sätt. Så jag släpper och går vidare, försöker att inte älta i det som varit eller grubbla över vad som komma skall. Inget av det kan jag påverka nu ändå. Åh, vad mycket visdom jag sugit i mig av Björn Natthiko Lindeblad. Nu, i sviterna av att han lämnat oss, tänker jag på honom och det han lärt mig ofta. Det dyker upp små passager ur hans bok Jag kan ha fel då och då och jag känner att jag aldrig kan eller vill sluta jobba med mig själv. Jag önskar att det alltid kommer att vara på ett spirituellt och högre plan men inser att det, under åren, kommer att gå åt en massa energi till både oro och sorg också. För vi kommer alla möta döden, på något sätt – förr eller senare.

Kruxet med mig är att den enda närstående jag haft som inte längre finns i livet är vår älskade katt Leeloo. Alla mina mor- och far-föräldrar är fortfarande vid god hälsa och även om jag har fina minnen av alla DERAS föräldrar så stod de mig inte så pass nära att jag upplevde en direkt sorg. Med Leeloo var det annorlunda. Hon kom till oss flera år innan vi fick vårt första barn och fyllde direkt upp den platsen i vårt hem. Aldrig någonsin har jag älskat ett djur mer än det jag kände för Leeloo och hennes bror Gösta. Samma dag som hon hade gått bort kände jag för att öppna våra fönster och skrika ”Hur kan ni fortsätta som om inget hänt? Vår katt har ju dött!!!” till alla som passerade utanför. Jag skrev en sorgedagbok under de första dagarna och insåg att det som var värst var det där definitiva. Det var inte ett avsked av någon som skulle resa långt bort eller någon som gjorde slut och försvann ur mitt liv – utan hon var borta ur vårt jordsliga liv för alltid. Det som var hon skulle aldrig finnas i mitt liv mer men det jobbiga var också att alla våra minnen numera bara fanns kvar i mig – vilket kändes oerhört ensamt. Och då talar vi alltså om en katt! Som kanske inte ens kan lagra minnen på samma sätt som oss och som definitivt inte verbalt kan dela dem med mig eller andra. Det var också en grej i sig, att jag önskade att jag hade fått säga allt det där jag ville. Trots att hon som sagt var en katt – någon som (kanske) inte ens förstod och som definitivt inte kunde svara. Men det kändes så i mig och det var först veckor senare som jag förvånat insåg ”idag har jag inte tänkt på Leeloo en enda gång”. Hon fattades mig något enormt.

När pandemin slog till i början på 2020 var jag rädd. Kanske inte till en början, och vi var nog många som hörde om de första fallen men aldrig kunde förstå hur omfattande det hela snabbt skulle bli. Men sen, när media dagligen rapporterade om hur många som vårdades på IVA och när dödsfallen började stiga. DÅ var jag rädd.

Jag hörde någon säga att ”snart kommer alla känna någon som dött i corona” och när Adam Alsing gick bort strömmade mina tårar i flera dagar. Än idag är det svårt att hålla tillbaka gråten när hans namn förs på tal. Jag vill inte på något sätt att detta ska tolkas som att jag förringar hans nära och käras VERKLIGA sorg. Men jag upplevde att jag ”kände” Adam efter att ha lyssnat på hans podcast varje vecka i flera år. Och den personlighet jag uppfattade hos honom var verkligen god rakt igenom. En toppenperson att ha tillgång till och luta sig mot en gång i veckan. Hans mediapersonlighet, den som han lånade ut till oss alla (och som jag vill skilja från hans verkliga person eftersom jag som sagt inte kände honom på riktigt), fattas mig. Den gör verkligen det.

De senaste månaderna möts jag av döden från så många håll. Jag har vid flera tillfällen drömt om människor jag är bekant med sådär i periferin. Jag har drömt om dem och ibland vaknat mitt i natten och haft en känsla. En googling senare och jag hamnar i ett minnesrum på internet fyllt av sista hälsningar och inser att de inte längre finns bland oss. All astrologi som talar om hur planeternas positioner påverkas en egna hus talar just nu om för mig att det är döden, svår sjukdom och överlag hälsa jag ska tampas med ett tag framöver. När jag la en inner quest-guidning i min nya lek häromdagen fick jag reda på att sättet som jag ska komma fram till mina nya insikter och utveckling är… *trumvirvel*… just genom att möta döden. Visst, det går att tro vad en vill om det där men hur jag än vänder och vrider så dyker det upp som ämne gång på gång. Det är inget magiskt sammanträffande utan en central del av livet – såklart.

Och jag ska vara ärlig och säga att mitt hjärta känns tungt när jag skriver det här. För jag vill inte vara en domedagsprofet, jag vill inte gå runt och vara alarmerande. Men jag fattar att det är ett ämne som oundvikligen existerar och kanske är det min tur att, på något sätt, att förstå vidden av en förlust, av vad sorg innebär. Jag vill inte. Fan jag vill inte. Men jag öppnar mitt hjärta för kärlek och i det ryms också platsen för sorg. Det är som det ska, men lätt är det verkligen inte, det där med att möta döden.

Och som av en händelse, idag när jag kom att tänka på allt detta så flyttade en ny vit, fluffig varelse in i vårt liv. En liten Lo, så nu har vi både en Li och en Lo. Vilket ihop lustigt nog blir Leeloo. Tyvärr är det inte henne vi ser på bilderna i det här inlägget för på datorn hade jag bara bilder på Gösta. Men av vår Lo kommer det med allra största säkerhet foton på strax och lång tid framöver. För hon känns redan speciell i vår familj och mitt hjärta.

Konsten att uppmuntra kreativa och skapande barn – om att skriva en onlinekurs

Inlägget innehåller reklam för min onlinekurs

Så var helgen då min lanseringen av kursen Konsten att uppmuntra kreativa och skapande barn skedde över och jag känner mig så tom? Ni har säkert hört talas om begreppet post-project depression vilket innebär precis det som namnet skvallrar om, en känsla av tomhet och nedstämdhet efter att ett projekt avslutats eller lanserats.

Under de senaste månaderna har jag jobbat med/tänkt på kursen nästan dagligen vilket jag älskat! Det har varit så roligt att få hänge sig åt något så konkret med ett syfte att ta sig från start till mål. De senaste veckorna har adrenalinet dessutom verkligen flödat eftersom texten blev helt klar och mina testpersoners recensioner började trilla in – och de var så positiva!

Nu är den här diagnosen jag nyss nämnde inte en riktig depression och jag mår inte dåligt, men för att inte hamna där hade jag planerat en lite speciell helg åt mig själv. Det låter kanske som en fjuttig grej, att skriva en kurs på ämnet om kreativa barn men det har varit STORT för mig, både arbetsmässigt men också i hur stolt jag känner mig kring resultatet. Så jag bestämde mig för att ta in en natt på hotell här i vår lilla by för att ha tid att ägna mig åt alla frågor från deltagare och nyfikna, skriva det här inlägget, sova en hel natt, äta hotellfrukost och sen ha en heldag med loppis & fika tillsammans med min käraste vän (något som inte hänt på minst två år). Det kändes liksom viktigt att inte bara trycka på publicera-knappen och sen fortsätta med en vanlig dag utan jag ville ta tillfälle i akt att fira. Att göra det speciellt!

Nu blev fredagen inte alls som vanligt eftersom hela familjen, istället för fir, låg magsjuka. Men att ställa in planerna blev inte så ledsamt som jag trodde, vi är väl alla ganska vana vid att avboka och styra om tänkta planer nu för tiden va? Så istället satt jag här hemma och var nervös strax efter släppet eftersom det faktiskt var första gången tanken ”tänk om ingen köper den?” slog mig. Och den lilla minikrisen var så välbehövlig för det fick mig att inse en viktig grej.

Jag har alltid ägnat mig åt sånt jag varit nyfiken på och som känts rätt i hjärtat. Nästan inget har jag kunnat på förhand och väldigt mycket har i slutändan blivit väldigt bra. Undantaget här är nog när jag skulle försöka mig på att fota porträtt runt 2014-215 för DET var något som jag varken var bra på eller gillade, vilket också var anledningen till att jag slutade (alltså tack och lov för möjligheten att ändra sig om saker!). Men en stor skillnad mot då, när jag hade bloggen atilio (som någon annan nu startat med väldigt märkligt innehåll) som mitt levebröd, och nu är en ekonomisk trygghet. Då var jag i behov av att alla projekt jag gick in i inbringade en inkomst vilket också gjorde att en stor del av lanseringen av ett projekt blev förknippat med stress och press över att kränga. Och det är verkligen en grej som kan ta bort all glädje och stolthet, i alla fall hos mig.

Skillnaden nu är alltså att jag har en fast anställning med en lön vi klarar oss gott och väl på. Fördelen med att ha satsat på sina drömmar helt utan skyddsnät, varit föräldraledig med minsta SGI’n och även pluggat i flera år är att lönen inte behöver vara fet för att det ska kännas som mycket. Missförstå mig inte nu, jag har såklart skrivit kursen för att andra ska ta del av den och jag vill verkligen att den ska sälja bra men jag står inte och faller med den. Jag kommer säkert länka till den ibland när det känns relevant men mest tänker jag att den ska få puttra på och finnas tillgänglig till de som känner att de behöver en ny dos inspiration. Och det är SÅ skönt.

Som jag har nämnt tidigare så kom idén om kursen till mig efter att jag började läsa boken Lev Kreativt (Adlink via Metapic). Det var helt enkelt något jag kände att jag ville få ur mig innan jag började skriva på de andra projekt som upptar min hjärna och att skriva en kurs istället för en bok (även om textprocessen i mångt och mycket är densamma) kändes som ett bra första steg.


ATT SKRIVA EN ONLINEKURS

Jag vet att hela internet florerar av kurser av olika slag MEN jag tänker att det kanske finns fler av er där ute som känner som jag. Som har kunskap/intresse/idéer som ni vill förverkliga och att en kurs då hade varit ett fiffigt sätt även för er att få ner detta i. Därför kommer här en snabb guide i hur jag gjorde:

Från början var allt innehåll bara lösryckta tankar i mina morgonsidor men ganska snart började en struktur formas i ett dokument på datorn. Jag använder Google docs till allt jag skriver eftersom det ger mig tillgång till materialet från alla mina devices samtidigt som det är enkelt att skicka det till andra (som dessutom kan lägga in kommentarer vid korrläsning osv). Dessutom tycker jag att det är lätt att få en bra översikt av innehållet vilket gör det enkelt att navigera i texten under skrivandets gång.

När jag hade fått ihop lite textmaterial började jag kika runt efter olika kursportaler. Jag har köpt kurser av både Agnes / CashewKitchen som använder sig av Thinkific och Elenore / Aeldr som använder sig av Podia men efter en snabb reggning insåg jag att de inte var för mig. De är säkert finemang för andra men efter min utmattning har det blivit tydligt att det är minsta möjliga tröskel som gäller för att jag ska orka sätta mig in i hur något fungerar. När jag signade upp mig hos Teachery (adlink) kändes det varken krångligt eller stökigt utan ärligt talat busenkelt! Där fanns det nämligen färdiga mallar att bara klistra in mitt material i och ändå tillräckligt många valmöjligheter för att den skulle kännas som mig.

Till kursen skapade min vän Angelica en header med texten Konsten att uppmuntra kreativa och skapande barn men utöver det har allt material varit inklistrad text från mitt Google dokument och bilder jag tagit med telefonen. Alltså, otroligt liten insats för att det skulle bli en färdig produkt.

Det går med enkelhet även att lägga in videomaterial direkt i kursportalen men jag valde att enbart hålla min textbaserad. När jag började prata om det här pågående projektet på instagram kallade jag det hela tiden för en minikurs men efterhand som orden föll på plats insåg jag att det var lite mer än så. Nej, kursen är inte dyr och du får ingen utbildning efter att du är färdig med den. Men den är oerhört textrik och behandlar allt jag tänker på och funderar kring när det kommer till skapande med barn.

När varje kapitel sen var utformat och färdigskrivet valde jag att kontakta några jag vet också skapar mycket ihop med sina barn. De fick agera testläsare med syfte att se ifall det jag skrivit resonerade med dem. Om det verkade vettigt, om det väckte tankar hos dem och om de hade något att tillägga. Deras respons var som sagt överväldigande positiv och det kändes väldigt pirrigt att vara nära ett släpp.

Och ja, så fort gick det faktiskt från nykläckt idé till färdig produkt. I samband med skrivandet har jag kontinuerligt uppdaterat om processen på instagram, skapat ett mailutskick (jag använder Flodesk som inte kräver att du har någon hemsida/blogg och som har sjukt snygga mallar) och fixat ihop alla mina länkar via linktree. Men mer jobb än så har det alltså inte varit och om det är ett projekt som ditt hjärta sjunger av att få göra vill jag verkligen rekommendera dig att skriva en egen onlinekurs. Det är lätt, det är givande och det är förhoppningsvis lönsamt i längden!

Och nu är vi här då, kursen är ute och jag känner mig glad, lättad och tom. För det har funnits så mycket engagemang i det här projektet och nu har jag inte längre något givet att ägna all min lediga tid åt. Så jag strävar vidare. För i och med detta har fler och fler tankar om olika kreativa projekt fötts i mig. Ja men så är det väl, kreativitet föder kreativitet.

Och ett första steg i en kreativ riktning skulle ju kunna vara att ta del av Konsten att uppmuntra kreativa och skapande barn. Du köper den här och med koden skaparglädje får du 100 kronor i rabatt hela januari ut.

Intentioner & riktningar för 2022

Det har varit tyst här i nästan en månad trots att jag hade tankar på att kika in både inför jul och sen med någon slags summering av det gångna året. Det blev aldrig av för att jag, well, inte kände för det. Framför allt det här med nyårsbiten kände jag ett extra stort motstånd till. Ibland känns det bara för nära att gå tillbaka och granska de månader som gått och allt vad de inneburit. 2021 var ett märkligt men på det stora hela fint år för mig. Jag vet att jag låter flummig nu men framför allt så var det året då jag tog det största klivet mot mitt sanna och upphöjda jag.

Eller, egentligen så är det ju inte ett dugg flummigt utan helt logiskt att personlig utveckling (som ofta sker organiskt genom situationer vi utsätts för och saker vi upplever/lär oss) gör att vi kommer närmre en bättre version av oss själva. Ofta vet vi kanske inte ens om att det finns en bättre version av oss att vänta, för så ser naturen för förändring ut. Och kanske kan det vara något trösterikt att vila i när det känns som att livet prövar oss.

Ändå skrattar min man åt mig när vi närmar oss det nya året och jag börjar tänka på intentioner, affirmationer och ord som ska guida mig på vägen. Finns det något han kan förstå och greppa så är det konkreta mål/löften vilket är det jag själv är minst intresserad av att sätta. Så istället går han igång och härmar mig (kärleksfullt) och säger saker som “oooh, jag ska välja glädje som mitt ord för året och ooh, vad jag kommer bli lycklig då” men jokes on him – jag vet ju att det funkar. Inte som i ett magiskt trollslag eller något slags hokus pokus utan jag tror på den mentala kraften som väcks av att ha något som guidar en. Påminnelsen som det där valda ordet, intentionen eller affirmationen väcker i en är tillräcklig för att en förändring ska ske. Att intala sig att “jag duger som jag är” väcker nog oftare den känslan hos personen som har det som mantra än hos den som aldrig tänker i de banorna.

I år har jag inte bestämt något one little word utan har istället valt att äntra 2022 med förberedelse från två andra håll. Först ut blev min favoritläggning (som jag lärt mig av Agnes) med min tarotlek The Wild Unkown Spirit Animal Deck. Det funkar säkert att göra den med alla sorters lekar men jag har inte erfarenhet av någon annan.

Läggning hösten 2018

Hur som helst så gör jag läggningen för ett kvartal åt gången (men det går även att göra för ett helt eller ett halvt år, såklart) och så börjar jag med att be leken visa ett kort för varje specifik månad (och blandar leken mellan varje) för att sen be om ett kort som representerar hela perioden. När jag fått upp alla korten tackar jag leken för vad den visat mig (jepp, gör verkligen detta varje gång pga stod i boken och jag vågar inget annat) och börjar sen slå upp de olika betydelserna i den tillhörande guideboken. Efter att ha läst dem skriver jag en personlig sammanfattning i ett block eller dokument på telefonen så att de blir begripliga för mig och lättillgängliga att ta fram när de behövs.

Jag har gjort det här i flera år och älskar tanken på att ha något som guidar mig genom varje månad. En riktning som berättar för mig vad jag kan fokusera på eller som leder mig rätt när det behövs. Läggningen jag gjorde i höstas har jag återkommit till och läst om och om igen eftersom de korten kändes så himla klockrena.

I år valde jag även att hoppa på Louise Strömbergs nyårsceremoni. En workshop som, förutom ett guidat yogapass, innebar en lång reflekterande övning med syfte att göra avslut och sätta nya intentioner. Ena delen kretsade kring 2021, hur det känts och vad jag tar med mig/behövt kämpa med. Den andra delen (som såklart handlade om 2022) gav mig så mycket mer än jag trodde. För genom Louises guidning fick jag sätta ord på vad som är ett vackert liv för mig, vilka gränser jag behöver sätta upp för mig själv/mina relationer och vilka vanor jag vill ta med mig.

Jag har skrivit ett helt dokument med tankar som jag behåller för mig själv men lite förenklat så kom jag fram till att jag 2022 ska:

  • Känna det som är mitt (dvs, fundera på hur mycket jag gör för att jag tror att andra vill/tycker det, tar på mig/åt mig av andras känslor osv)
  • Skapa det som är kul (dvs försöka leka mer i mitt skapande)
  • Utmana det som känns läskigt
  • Leva det lilla livet
  • Välja glädjen

Den sista punkten är det jag kommer fram till hela tiden. Att i alla situationer jag kan försöka välja glädjen. Det finns så mycket prövningar i livet ändå, det är så lätt (för mig) att bli orolig, stressad och sur. Men om jag bär med mig att jag ska välja glädjen har jag alltid en riktning att ta språng mot. Om det betyder att jag kommer (eller ens vill) vara lycklig under hela det kommande året? Antagligen inte, men det är inte heller mitt mål. Men min önskan är seriöst att under detta liv få känna mig glad. Och allt börjar med mig.



Hur har du valt att approacha det nya året? Har du något mål, intention, ord eller önskan du vill dela med dig av? Vore så kul att få läsa!

En reality check kring måendet

Under hela hösten har jag svävat som på rosa moln rent kreativitetsmässigt. Efter att försiktigt ha trevat mig fram på sociala medier under några års tid valde jag att äntligen våga gå all in och faktiskt göra allt det som känns kul. Hehe det kanske låter som att det rör sig om uppdrag, collaborations eller sponsrade poster men i själva verket handlar det alltså bara om att tillåta mig själv att få finnas där och dela med mig av allt det jag vill.

För att vara övertydlig; jag har i flera år hållit tillbaka med rädslan över att bli bränd igen. Att springa för snabbt och för hårt och inte inse det förrän jag är en spillra av mitt forna jag. Att försämra måendet. Igen. För jag har varit illa däran två gånger redan och för bara ett år sedan beskrev jag ett mindre sammanbrott som ledde till två månader av kontinuerlig terapi för att hantera stressen. Jag är med andra ord fortfarande märkt och permanent skadad och vågar inte köra i full fart längre – för jag vet att det inte håller i längden.

Men under hösten har jag som sagt haft flyt. Jag har känt mig hemma i min kropp & min själ och liksom vetat åt vilket håll jag ska åt för att nå mitt högre syfte. Det jag har gjort har varit av glädje och intresse. Måendet har varit gott och det har helt enkelt känts både rätt och roligt på samma gång.

Och anledningen till att jag ens har kunnat göra det är för att Viktor varit ledig. För att han, på grund av sin fyra månader långa mission under sommaren kunde plocka ut sparad ledighet för resten av året.

Jag ska inte ljuga, det har varit UNDERBART att få ha honom hemma. Men det har också medfört att jag kopplat bort en bit av ansvaret för barnen. Superrimligt såklart, och bra för alla inblandade. Men också jobbigt – för mig. För samtidigt som jag får tid till att både jobba, plugga och vara kreativ (vill verkligen understryka hur fantastiskt det har känts!) så har jag glidit längre och längre från det liv med barnen jag är van vid. Så stor del av min identitet är nämligen kopplad till vårt vardagliga liv. Till hur vi är ihop. Till hur vi upptäcker naturen och utforskar världen. Att säga att allt det går att göra ihop som familj är att ljuga, för även om det livet också är ljuvligt – så är det något annat. Och JAG är visst också någon annan, när jag får sådär mycket tid till att fokusera på bara mig.

För några veckor sedan insåg jag därför att den bokidé jag haft och skrivit en hel del på de senaste månaderna inte kändes rätt för mig längre. Inte som i att den känns fel för alltid utan att just nu är det inte en sann bild av hur jag lever livet med barnen; för den här hösten har deras pappa steppat in och tagit en större bit av vardagspusslet. Jag insåg detta i samma stund som en annan idé pockade på min uppmärksamhet, en som kretsade kring något som vi i högsta grad fortfarande har som gemensam aktivitet; nämligen skapandet. Och tacksam över den tid jag har till mitt förfogande satte jag mig därför ner för att skriva ihop en minikurs på ämnet. Konsten i att uppmuntra kreativa och skapande barn heter den och kommer enligt plan att lanseras i slutet på januari 2022 och jag tror att det är vad som kommer avsluta de senaste månadernas kreativa möjligheter. Min man gav mig möjligheten att fritt ägna mig åt alla mina egna önskningar och jag tog den.

Jag tog emot tiden han erbjöd och kände att jag gled en liten bit längre bort från barnen. Inte kärleksmässigt eller anknytningsmässigt utan bara precis utanför ramarna för den rytm vi tillsammans skapat oss. Och så blev de sjuka. De fick feber och blev förkylda om vartannat och det gräts och det skreks så himla mycket mer än vanligt. Trots att jag var den som gick till jobbet, den som fick tid till att både skriva och gå hemifrån. så var det också jag som satt där med ringande öron och en önskan om att det skulle bli kväll snart. Ändå var det jag som kände att jag inte orkade mer, att mitt mående var på väg utför igen.

Några dagar efter de där första känningarna kring det dåliga måendet insjuknade även jag. Fick både öroninflammation, feber och en förkylning som satte sig på bihålorna (med tillhörande huvudvärk) på samma gång och med den orkeslösheten i min kropp insåg jag att jag kanske inte alls var utbränd ändå. Det var så många år sedan jag var sjuk sist, jag kanske bara hade glömt bort att det var såhär det kändes? Men önskan om att kvällen skulle komma snart nog bestod eftersom jag helt enkelt inte orkade delta i lekar eller samtalsämnen.

Så såg jag Maja Warodell dela en story om saker hon är peppad för i framtiden och när jag insåg att jag inte känner mig pepp inför något alls fick jag tänka om igen. Det kanske betyder att jag är i ganska skruttigt skick ändå? Jag scrollande vidare och såg Fanny skriva att det var KUL att vara förälder och kände mig inte ett dugg provocerad utan enbart pepp och tänkte, fast nej, det är nog bara influensan som talar ändå?

Så kom dagen då de två stora barnen var redo att gå till förskolan igen. De senaste månaderna har lämningarna varit ganska mycket av en struggle men den här morgonen fullkomligt dansade de in på förskolan. Mitt hjärta kändes så lätt av både den upplevelsen som av tanken på att livet kanske ska bli som vanligt nu igen, då vi alla får chans att vara våra bästa jag och faktiskt ha lite kul ihop. Då viskar en av pedagogerna “Ni vet väl om att vi har magsjuka här nu va?”.

Jag borde avsluta med det som en cliffhangern för i skrivande stund vet vi fortfarande inte om vi dragit hem någon sådan vidrig sjukdom. Men om jag avslutar inlägget där så missar jag att skriva hela poängen om hur underbart ljuvligt det var att få hämta hem våra barn igen efter första dagen på föris. Egentligen inte för att vi varit ifrån dem under de där timmar utan framför allt för att DE hade haft så kul och verkligen får så mycket utbyte av förskolan just nu.



Och då bestämde jag mig för att inte leva ett liv där jag upplever tiden utan dem som den skönaste eller mest värdefulla för mig. SJÄLVKLART kommer det komma stunder då det är apjobbigt att vara förälder, och självklart kommer jag önska att dagen ska ta slut mellan varven. Men jag vill inte HA ett liv som går ut på att längta efter jobb eller egentid. Jag vill att livet ihop med mina barn ska vara minst lika självuppfyllande och glädjande som den tiden som är bara min. Jag vet ju att det går och jag vet att det bara är upp till mig att fixa inställningen och förutsättningarna för att det ska ske.

Så, jag är så glad över att ha fått ett par månader att viga åt mig själv för att lista ut vad jag vill syssla med och göra. Men jag är så otroligt längtansfull efter den vardag som tar vid när Viktor börjar jobba igen efter årsskiftet. Jag kommer vara så trött, så trött när han kommer hem efter övningsveckor och dygn borta men det måendet vet jag hur jag ska tackla. Det här med att följa sina drömmar är jag lite sämre på. Det är så lätt att det blir för mycket av det goda. En lagom dos, där allt det roliga varvas med blöjbyten , syskonbråk och en treåring som petar in ordet bajs i alla sångtexter känns mycket mer passande för mig.

Min morgonrutin

Jag ser dem på instagram, personer vars morgonrutin ser helt magisk ut. Det är yoga och meditation, rökelse och oljor, det är långa hudvårdsrutiner och affirmationer som skrivs ner.

Det är fantastiskt, det är lugnt och det är allt annat än vad mina egna morgnar är. Eller var.

För som med allt annat så fungerar det sällan att copy pastea någon annans liv. Alla de där rutinerna såg så härliga ut i en reel men när jag började skriva upp dem i punktform för att inte glömma något insåg jag att det inte var för mig. Det där var någon annans val, inte mina. Så jag lät mina morgnar vara precis som förut, jag drack mitt kaffe och dagen var igång Det var allt.

Sen började jag läsa Lev Kreativt / The Artists Way (ADLINK) och rätt som det var hade jag själv halkat in på en morgonrutin som passade mig helt perfekt. Boken bygger bland annat på att man ska skriva så kallade morgonsidor varje morgon. Helt enkelt fylla tre sidor med allt det som upptar ens huvud just precis nu. Syftet är att komma vidare i sin kreativa process, att saker som finns dolt under ytan ska få komma fram för att bearbetas eller för att ge plats åt annat. Det är både en form av att skriva av sig allt det skaviga samtidigt som det får en att komma fram till allt det fina. Och för mig är det ett helt underbart sätt att få starta dagen på.

När jag skrev det här inlägget om vuxna rutiner nämnde jag ju att jag inte är en person som kan skriva dagbok. Att jag försökt om och om igen men att det börjar med att jag glömmer någon dag och sen har jag halkat efter så mycket att jag bara inte KAN ta upp det igen. Jag tror att anledningen till att jag misslyckats med det faktiskt är att jag alltid försökt skriva på kvällen. Då finns det nämligen så många hinder som gör att jag faller ur rutinen. Jag trött, prioriterar annat, somnar med barnen osv. Men att få börja en ny dag med att skriva ur sig allt det som ryms i huvudet (och kanske oroar eller stressar) är som terapi för själen. Det känner jag, efter att ha gjort det i en månad, att jag aldrig vill sluta med.

Men det är också en rutin jag kan få ihop tillsammans med barnen. Att yoga eller meditera kräver (för mig) en stund i stillhet och att stänga in sig i ett rum med tre knattar som bankar på andra sidan dörren är inte så värst zen. Jag tycker inte heller om tanken på att ha min mobil framme (vilket är stället jag tittar på yoga-videos) när barnen är med. Vi är alla olika där, men jag försöker verkligen att låta bli att ha framme telefonen när jag är med dem. Det finns så mycket jag skulle vilja scrolla under en dag om jag fick välja själv. Men det är inget som är något nödvändigt (snarare någon slags vuxen snuttefilt eftersom min impuls är att ta fram den varje ledig sekund) och därför anstränger jag mig för att ta fram den så lite som möjligt.

Men tillbaka till min morgonrutin. Syftet med en sådan är, för mig, att få börja dagen på bästa möjliga sätt. Jag har därför fått lägga lite tankekraft på att klura kring vad jag mår bäst av. I det arbetet kom jag fram till att jag verkligen är en morgonmänniska (usch vad jag mådde dåligt den perioden jag jobbade natt och kände bulldoft från bageriet när jag gick hem och la mig) som inte alls tycker att det är jobbigt att vårt ena barn vaknar vid fem varje morgon. Så istället för att försöka dela upp sovmorgnarna med min partner har jag valt att alltid vara den som tar morgnarna. Jag njuter så av att vi får vara uppe en stund innan alla andra familjemedlemmar vaknar och allt är full rulle igen.

För även om jag njuter av att få gå upp tidigt så vill jag gärna få en stund för mig själv sådär på morgonkvisten. Därför är vår rutin att vi smyger ner för trappan (ibland med Li men oftast utan), gör vår morgontoalett, dricker ett glas vatten och sätter på kaffet. Noah ber mig ofta att tända levande ljus i vardagsrummet på morgonen så det gör vi samtidigt som jag väljer ut några oljor till diffusern. När kaffet kokat färdigt får Noah en halvtimmes tv-tid och jag får lika lång stund på mig att skriva mina morgonsidor och dricka mitt kaffe. Är Li vaken med oss underhåller jag henne också under tiden och det är DET som känns så fint med att ha just morgonsidorna som rutin att landa i på morgonen.

För att sitta och skriva i ett block gör att jag kan titta upp och bekräfta det barn som söker kontakt när hen ber om det. Jag känner även att skrivandet är en syssla jag gärna ser mina barn ta efter, därför känns det inte fel eller jobbigt att göra det framför dem. Det är en stund som är bara min, men den är inte beroende av att allt sker i ett sammanhängande flöde. Den förlåter små avbrott och instick från händer som också vill prova.

En annan fördel med att sitta med penna och papper i knät är att barnen gärna vill vara med och skriva/rita. Dessa små alster är som skatter för mig i mitt block. Små minnesmärkningar från den morgonrutin som var min och vår under hösten och vintern 2021. Kanske kommer den förändras i takt med att livet kräver annat av oss. Men just nu räcker det fint såhär; att få vakna tidigt, ta en kopp kaffe och sen skriva ur sig allt som gnager eller uppfyller.

Hur ser din morgonrutin ut?

Att göra andras måsten till sina

Ibland får jag hemnetlänkar skickade till mig från vänner som vill tipsa om olika hus som är till salu i närheten av oss. I perioder klickar jag mig inte ens in på dem eftersom jag då är så nöjd med vårt nuvarande boende vilket gör att jag inte känner något behov av att någonsin flytta. Andra gånger grottar jag ner mig så pass i planlösningar och trädgårdar att jag känner mig genuint ledsen över att inte bo i just det huset. Men jag inser mer och mer att jag måste sluta med det här med att göra andras måsten till sina.

För här är vi; två föräldrar över 30, med varsin fast anställning och tre gemensamma barn – i en hyresrätt. Visserligen på 110 kvm fördelat på två våningar, med både dusch & badkar och egen tvättmaskin men ändå – en hyresrätt. Här, där vi bor, äger nämligen majoriteten av alla vi känner (i alla fall de med barn men även många utan) ett eget hus. Och har de inte ett nu så letar de efter ett. Det är liksom så det ”ska vara”.

Och jo, det finns en dröm i mig om det också. Helst av allt en liten gård på landet med många småhus och möjlighet till djur. Men eftersom min make bestämt sagt nej till den biten har min dröm krympt till bilden av att kunna släppa ut barnen i en egen trädgård. Åh, vad ljuvligt det skulle vara.

Så i början på sommaren kommer det där behovet av att ÄGA ett eget hem alltid över mig med extra stark frenesi. Men det är inte glädjen i att kanske köpa en egen bostad som driver mig då utan istället är det alltså genom ångest över att inte kunna ge barnen en fullgod och idyllisk uppväxt eftersom vi, som sagt, fortfarande bor i lägenhet.

När jag en dag i somras nämnde detta för min, alltid så kloka, svärmor suddade hon ut mina tvivel genom att påpeka allt det där jag redan vet. Att det är lätt att göra andras måsten till sina men att det där är mina tankar och inte alls mina barns. Att vi är ute så otroligt mycket att de får tillgång till allt det där fantastiska ändå. Att vi har vår kolonilott som erbjuder allt en egen trädgård skulle kunna göra. Att det finns en tid för att bo i hus också (om det nu är vad vi vill) för allt måste inte ske när barnen är små. Och att det finns otroligt många familjer i Sverige som bor i lägenhet och att det absolut inte har något med att kunna erbjuda en fin barndom eller inte.

Och det var en sån lättnad. För helt plötsligt insåg jag att det fanns så många fler punkter som talade mot att köpa hus än vad som talade för. Jag vet nämligen exakt vad ett husköp kan innebära eftersom jag faktiskt varit husägare till en stor villa en gång i tiden. Så den där sägningen om att “det är så himla skönt att bara kunna ringa hyresvärden när något behöver fixas” som jag alltid drar till med när ämnet förs på tal är något jag i allra högsta grad faktiskt känner.

För hur mycket jag än går igång på att ha ett hem som är vårt alldeles egna så inser jag att det kommer ett väldigt stort ansvar med det. Både ekonomiskt men också i form av tid och kunskap – och vi känner oss helt enkelt inte redo att ta det klivet just nu. För om det är en sak jag lärt mig av livet så är det att om det känns motigt, trögt eller skavigt så är det onödigt att pusha. Då är tiden helt enkelt inte mogen.

I söndags var vi faktiskt och kikade på ett litet hus som kändes som ett rimligt objekt i tanken. Väl på plats ville vår äldsta son flytta in på studs och jag, som är den impulsive av oss vuxna, hade nog kunnat skriva på ett kontrakt direkt om det erbjöds ett. För jag fick feeling. Men som vanligt så fick Viktor mig att tänka ett varv till och det var då det slog mig. Vi trivs båda två i vår lägenhet (det gör våra barn med för den delen) och känner inget behov av att flytta till större. Så varför letar vi ens? Varför låter vi inte bara det beslutet komma naturligt den dag vi inte längre har rum som räcker till oss alla. I dagsläget har vi föräldrar alltså inte samma dröm om hur vi ska bo, men vi är båda nöjda där vi är nu och kanske, kanske kommer vi växa in i varandras planer i framtiden.

Men det gav mig också en insikt. Jag kan faktiskt förverkliga mina egna drömmar själv också, För det enda jag vill är att bo så att jag kan kliva rakt ut i naturen. Men det behöver inte vara på heltid. Mitt mål är därför att inom några år köpa ett litet torp till mig själv. Ett som jag kan åka till och skriva i/jobba från i perioder. Ett dit vi kan åka med barnen för att komma bort ibland. Ett där familjemedlemmar på besök kan sova över om de vill. Ett ställe där jag kan fixa lite pö om pö, när jag känner för det.

När jag insåg det här började min själ sjunga. Tänk att det är möjligt, att jag skulle kunna få ha det så. Jag som alltid har gått min egen väg, hur kunde jag tappa bort mig och gå i fällan kring att göra andras måsten till sina? Jag behöver inte bo i en villa. Jag behöver få vara fri, och just nu kan jag vara det precis här.