När jag bestämde mig för att starta eget företag – igen

Det finns en hel del saker jag uppskattar med mig själv och två av dem är att jag alltid har vågat drömma stort/klart (och alltid trott att allt är görbart) och att jag alltid tillåtit mig själv att ångra mig. Att inget är skrivet i sten, att vi människor är föränderliga varelser som måste få lov att växa och i det också ändra oss. Att starta eget företag IGEN är både och; en dröm om något större och en ny chans på en värld jag en gång snuddade vid – men på fel sätt och vid fel tillfälle. Men vi backar bandet och tar det från början.

Som jag nämnt tidigare så hade jag en blogg för flera år sedan som jag livnärde mig på att skriva. Det livet var… kanske det bästa jag någonsin upplevt. Missförstå mig inte, jag älskar mina barn och trivs väldigt bra i den vardag vi skapat oss men det där, att få vara sin egen och ENBART jobba med sina intressen var fantastiskt. Det var också slitsamt och ensamt på sina håll och ärligt talat så hade livet inte alls så mycket mening som det har nu för tiden. Men att ägna dagarna åt att skriva, fota, pyssla, göra utflykter (allt i min egen ensamhet <3 ) och att få ha det som jobb var underbart.

På den tiden, när jag inte hade försörjningsplikt för några barn, hade jag inte heller så stora krav på inkomstkälla utan kände att om jag fick ägna mig åt det jag älskade så kunde jag leva på en minimumlön. Det kändes rimligt då och jag står fortfarande för det resonemanget idag.

Så föddes vårt första barn och jag klarade inte av att förstå att mitt arbetsliv skulle förändras. Jag ville vara samma Sandra (eller ja, atilio, som var aliaset jag gick under då) som innan OCH nya mamma-Sandra – dvs jobba lika mycket och på samma sätt samtidigt som jag var med mitt barn hela dagarna . Efter nästan ett år av att stånga mig blodig mot väggen (minns så väl när jag fick ett väldigt fint och välmenande mail från Vanja som sa “hörru, jag har varit i den här sitsen, var rädd om dig” och jag avfärdade det ändå med att “det där gäller inte mig”) brakade jag till slut ihop. Det tog lång tid att återhämta mig och efter två år av studier och mammaledighet med vår andra son sökte jag jobb på vårt lokala Ica med motiveringen att jag aldrig mer ville ta med mig jobbet hem.

Ja, ni kan ju säkert resten för jag skriver om det ganska ofta. Hur jag förknippade all min kreativa kraft med den krasch jag hade upplevt och hur jag därför begravde allt driv inom mig och började avfärdade alla idéer som poppade upp. Med det mindsetet kändes allt som ett misslyckande på förväg och jag var säker på att jag varken hade kapacitet eller energi att ge mig in i något sånt på nytt. Den världen var med andra ord inte för mig längre, jag var en “vanlig” person nu.

Jag kan inte minnas vad det var som gjorde att jag började glänta på locket igen men jag vet att det var när vår minsting, Li, var alldeles nyfödd. Och det är väl inte så konstigt heller? Helt plötsligt befann jag mig utanför Icas väggar och med massa “ledig” tid att lyssna inåt var det precis det jag gjorde. Jag började läsa böcker som fick mig att tänka till och fundera, började utforska min kreativa kraft igen och började framför allt skriva på nytt. För vad jag än gör är det alltid hit jag återvänder. Oj, wow, jag började gråta när jag skrev det där sista. Drivkraften och längtan kring just skrivandet är så stor i mig just nu.

För sen jag började glänta på locket har jag inte slutat. Li är nu ett och ett halvt år och snart skiner innehållet i lådan helt fritt. Jag skalar av fler och fler onödiga lager för att nå min egen kärna och jag har aldrig varit så säker på vem jag är eller vad jag behöver göra. För under det här året, när jag ägnat så mycket tid till att läsa, tänka och känna har jag samlat på mig många viktiga insikter. De faller på plats undan för undan och istället för att sörja det jag gav upp och som aldrig blev är jag idag glad över att jag kommit hit.

För att lyckas på sociala medier säger de som vet något att du behöver nischa dig. Du behöver dels veta exakt vem du är och vad du säljer/erbjuder men också vilka din tänkta målgrupp är. Där emellan måste du utmärka dig så mycket att du alltid är det proffs dessa personer direkt tänker på när de tänker på ditt område. Kära nån, det låter ju skitsvårt eller hur? Fast… ifall jag lägger upp det jag brinner för (vilket ju också blir det jag kan) borde ju folk börja förknippa det med mig. Eller hur? Och om det ändå är hämtat direkt ur mitt vardagliga liv så borde det inte bli en extra arbetsbörda, utan något som sker per automatik och med glädje. Och om det nu ändå är min expertis så kanske, kanske det skulle kunna gå att tjäna pengar på det? Att hobbyn kan få börja dra in lite cash så att den lilla pucken av tid som läggs på denna hobby (som just nu enbart består av stunderna då barnen sover) kan få växa och bli större och större – så att jag till slut kan ägna mig åt det mitt hjärta talar om för mig?

Jag ska vara ärlig. Jag försöker inte bli stor i sociala medier. Den här bloggen är absolut inget annat än ett sätt för mig att få ur mig sånt jag tänker på och instagram är bara en ren fröjd för mig. Men det jag vill göra i mitt liv, nu och för resten av min framtid är att skriva. Jag vill kunna titulera mig författare och få ägna mig åt att skriva böcker. Jag förstår att det är svårt att göra det på heltid men det är inte heller det jag begär eller önskar. Jag tror nämligen aldrig att jag kan släppa Ica (eller annan liknande anställning) helt utan att min tillvaro blir för destruktivt. Jag tror att jag faktiskt måste gå till en fysisk arbetsplats och träffa riktiga människor för att inte bli den enstöring jag har latent inom mig. Men jag vill ge mig själv möjligheten att jobba mindre och mindre för andra för att kunna göra mer och mer av det jobb mitt hjärta sjunger för. Och för mig handlar den möjligheten inte ens om pengar (efter att ha gått runt på en riktigt crappy föräldrapenning, som nästan motsvarar existensminimum, inser jag att vi klarar oss på rätt lite) utan om att ge mig själv TID och möjligheten att våga TRO.

Jag nämner min kurs Konsten att uppmuntra kreativa och skapande barn varje vecka på instagram (den har bara funnits i tre veckor så det kanske inte är så konstigt) och även om jag vill att folk ska ta del av den (såklart, annars vore det konstigt att jag skrev den) så handlar det inte om att sälja den för att tjäna pengar. Ärligt talat så är jag ganska glad så länge jag inte säljer för mer än 30 000 kronor eftersom det innebär att jag måste börja betala moms och det arbetsmomentet är jag inte så värst sugen på. Utan den största anledningen till att jag skriver om min kurs är för att jag är stolt. Inte bara över innehållet utan också för att jag fick en idé, avsatte tid för att genomföra det, jobbade hårt och sen blev färdig. Ut kom en riktig produkt som JAG har gjort och som jag ÄLSKADE att göra. Tänk om det går att få ha ett yrkesliv som känns så?

Därför känns det inte läskigt att starta eget företag den här gången. För jag vet att jag har en fast anställning att gå tillbaka till och att jag kommer göra mer och mer av det jag brinner för tills det en dag upptar majoriteten av veckans dagar. Jag jobbar mig sakta men säkert ditåt. Det kommer komma idéer på vägen. Galna, små, rimliga och skrämmande. Jag kommer säkert ta upp dem och ventilera i mina kanaler (för så funkar jag) och bara någon ynka procent av dem ska bli verklighet. För jag är inte rädd för att ångra mig och tänka om. Och jag har alltid drömt stort – men också klart. Jag har alltid vetat vilken väg jag ska gå, jag har bara aldrig vågat lyssna. Nu gör jag det. Nu ser jag allt klart.

Om att (kanske) möta döden

Innan du läser vidare vill jag utfärda en triggervarning. Det här inlägget handlar om att möta döden (obs! Ingen nära mig HAR dött eller är allvarligt sjuk, jag försöker inte click baita) och vet du att det ämnet ger dig ångest kanske du ska hoppa över just det här inlägget.

När jag skriver det här är det kväll och jag ligger nedsjunken i ett ångande varmt bad. Arbetsställningen är kass med framskjutna axlar i dålig hållning eftersom den hårda emaljen inte tillåter att jag ligger ergonomiskt. Jag ser alltid framför mig hur jag ska fälla upp datorn med en kopp te bredvid mig i vardagsrummet om kvällarna. Men det, som så mycket annat, är en förljugen bild eftersom jag de flesta kvällar inte ens tar mig upp efter nattningen av barnen. Jag är varken gravid (längre, för jo – det fanns ett frö innan jul) eller deprimerad utan bara så hiskeligt trött.

Det är inte så konstigt när jag tänker efter. Jag är mammaledig på 100%, pluggar på 100% och har precis skrivit en lång kurs som krävt sin tid. Jag är inte heller på gränsen till någon utmattning för jag känner (för tillfället) mina gränser och vet när jag ska bromsa in och släppa taget. Som jag gör om de där kvällarna jag drömmer om men som uteblir när kroppen behöver ta igen sin sömn (att jag kliver upp halv fem varje morgon KAN också vara en bidragande faktor). Som jag gör med skolarbetet som inte prioriteras i den utsträckning jag vill, för just nu går det inte att få ihop det på ett optimalt sätt. Så jag släpper och går vidare, försöker att inte älta i det som varit eller grubbla över vad som komma skall. Inget av det kan jag påverka nu ändå. Åh, vad mycket visdom jag sugit i mig av Björn Natthiko Lindeblad. Nu, i sviterna av att han lämnat oss, tänker jag på honom och det han lärt mig ofta. Det dyker upp små passager ur hans bok Jag kan ha fel då och då och jag känner att jag aldrig kan eller vill sluta jobba med mig själv. Jag önskar att det alltid kommer att vara på ett spirituellt och högre plan men inser att det, under åren, kommer att gå åt en massa energi till både oro och sorg också. För vi kommer alla möta döden, på något sätt – förr eller senare.

Kruxet med mig är att den enda närstående jag haft som inte längre finns i livet är vår älskade katt Leeloo. Alla mina mor- och far-föräldrar är fortfarande vid god hälsa och även om jag har fina minnen av alla DERAS föräldrar så stod de mig inte så pass nära att jag upplevde en direkt sorg. Med Leeloo var det annorlunda. Hon kom till oss flera år innan vi fick vårt första barn och fyllde direkt upp den platsen i vårt hem. Aldrig någonsin har jag älskat ett djur mer än det jag kände för Leeloo och hennes bror Gösta. Samma dag som hon hade gått bort kände jag för att öppna våra fönster och skrika ”Hur kan ni fortsätta som om inget hänt? Vår katt har ju dött!!!” till alla som passerade utanför. Jag skrev en sorgedagbok under de första dagarna och insåg att det som var värst var det där definitiva. Det var inte ett avsked av någon som skulle resa långt bort eller någon som gjorde slut och försvann ur mitt liv – utan hon var borta ur vårt jordsliga liv för alltid. Det som var hon skulle aldrig finnas i mitt liv mer men det jobbiga var också att alla våra minnen numera bara fanns kvar i mig – vilket kändes oerhört ensamt. Och då talar vi alltså om en katt! Som kanske inte ens kan lagra minnen på samma sätt som oss och som definitivt inte verbalt kan dela dem med mig eller andra. Det var också en grej i sig, att jag önskade att jag hade fått säga allt det där jag ville. Trots att hon som sagt var en katt – någon som (kanske) inte ens förstod och som definitivt inte kunde svara. Men det kändes så i mig och det var först veckor senare som jag förvånat insåg ”idag har jag inte tänkt på Leeloo en enda gång”. Hon fattades mig något enormt.

När pandemin slog till i början på 2020 var jag rädd. Kanske inte till en början, och vi var nog många som hörde om de första fallen men aldrig kunde förstå hur omfattande det hela snabbt skulle bli. Men sen, när media dagligen rapporterade om hur många som vårdades på IVA och när dödsfallen började stiga. DÅ var jag rädd.

Jag hörde någon säga att ”snart kommer alla känna någon som dött i corona” och när Adam Alsing gick bort strömmade mina tårar i flera dagar. Än idag är det svårt att hålla tillbaka gråten när hans namn förs på tal. Jag vill inte på något sätt att detta ska tolkas som att jag förringar hans nära och käras VERKLIGA sorg. Men jag upplevde att jag ”kände” Adam efter att ha lyssnat på hans podcast varje vecka i flera år. Och den personlighet jag uppfattade hos honom var verkligen god rakt igenom. En toppenperson att ha tillgång till och luta sig mot en gång i veckan. Hans mediapersonlighet, den som han lånade ut till oss alla (och som jag vill skilja från hans verkliga person eftersom jag som sagt inte kände honom på riktigt), fattas mig. Den gör verkligen det.

De senaste månaderna möts jag av döden från så många håll. Jag har vid flera tillfällen drömt om människor jag är bekant med sådär i periferin. Jag har drömt om dem och ibland vaknat mitt i natten och haft en känsla. En googling senare och jag hamnar i ett minnesrum på internet fyllt av sista hälsningar och inser att de inte längre finns bland oss. All astrologi som talar om hur planeternas positioner påverkas en egna hus talar just nu om för mig att det är döden, svår sjukdom och överlag hälsa jag ska tampas med ett tag framöver. När jag la en inner quest-guidning i min nya lek häromdagen fick jag reda på att sättet som jag ska komma fram till mina nya insikter och utveckling är… *trumvirvel*… just genom att möta döden. Visst, det går att tro vad en vill om det där men hur jag än vänder och vrider så dyker det upp som ämne gång på gång. Det är inget magiskt sammanträffande utan en central del av livet – såklart.

Och jag ska vara ärlig och säga att mitt hjärta känns tungt när jag skriver det här. För jag vill inte vara en domedagsprofet, jag vill inte gå runt och vara alarmerande. Men jag fattar att det är ett ämne som oundvikligen existerar och kanske är det min tur att, på något sätt, att förstå vidden av en förlust, av vad sorg innebär. Jag vill inte. Fan jag vill inte. Men jag öppnar mitt hjärta för kärlek och i det ryms också platsen för sorg. Det är som det ska, men lätt är det verkligen inte, det där med att möta döden.

Och som av en händelse, idag när jag kom att tänka på allt detta så flyttade en ny vit, fluffig varelse in i vårt liv. En liten Lo, så nu har vi både en Li och en Lo. Vilket ihop lustigt nog blir Leeloo. Tyvärr är det inte henne vi ser på bilderna i det här inlägget för på datorn hade jag bara bilder på Gösta. Men av vår Lo kommer det med allra största säkerhet foton på strax och lång tid framöver. För hon känns redan speciell i vår familj och mitt hjärta.

Konsten att uppmuntra kreativa och skapande barn – om att skriva en onlinekurs

Inlägget innehåller reklam för min onlinekurs

Så var helgen då min lanseringen av kursen Konsten att uppmuntra kreativa och skapande barn skedde över och jag känner mig så tom? Ni har säkert hört talas om begreppet post-project depression vilket innebär precis det som namnet skvallrar om, en känsla av tomhet och nedstämdhet efter att ett projekt avslutats eller lanserats.

Under de senaste månaderna har jag jobbat med/tänkt på kursen nästan dagligen vilket jag älskat! Det har varit så roligt att få hänge sig åt något så konkret med ett syfte att ta sig från start till mål. De senaste veckorna har adrenalinet dessutom verkligen flödat eftersom texten blev helt klar och mina testpersoners recensioner började trilla in – och de var så positiva!

Nu är den här diagnosen jag nyss nämnde inte en riktig depression och jag mår inte dåligt, men för att inte hamna där hade jag planerat en lite speciell helg åt mig själv. Det låter kanske som en fjuttig grej, att skriva en kurs på ämnet om kreativa barn men det har varit STORT för mig, både arbetsmässigt men också i hur stolt jag känner mig kring resultatet. Så jag bestämde mig för att ta in en natt på hotell här i vår lilla by för att ha tid att ägna mig åt alla frågor från deltagare och nyfikna, skriva det här inlägget, sova en hel natt, äta hotellfrukost och sen ha en heldag med loppis & fika tillsammans med min käraste vän (något som inte hänt på minst två år). Det kändes liksom viktigt att inte bara trycka på publicera-knappen och sen fortsätta med en vanlig dag utan jag ville ta tillfälle i akt att fira. Att göra det speciellt!

Nu blev fredagen inte alls som vanligt eftersom hela familjen, istället för fir, låg magsjuka. Men att ställa in planerna blev inte så ledsamt som jag trodde, vi är väl alla ganska vana vid att avboka och styra om tänkta planer nu för tiden va? Så istället satt jag här hemma och var nervös strax efter släppet eftersom det faktiskt var första gången tanken ”tänk om ingen köper den?” slog mig. Och den lilla minikrisen var så välbehövlig för det fick mig att inse en viktig grej.

Jag har alltid ägnat mig åt sånt jag varit nyfiken på och som känts rätt i hjärtat. Nästan inget har jag kunnat på förhand och väldigt mycket har i slutändan blivit väldigt bra. Undantaget här är nog när jag skulle försöka mig på att fota porträtt runt 2014-215 för DET var något som jag varken var bra på eller gillade, vilket också var anledningen till att jag slutade (alltså tack och lov för möjligheten att ändra sig om saker!). Men en stor skillnad mot då, när jag hade bloggen atilio (som någon annan nu startat med väldigt märkligt innehåll) som mitt levebröd, och nu är en ekonomisk trygghet. Då var jag i behov av att alla projekt jag gick in i inbringade en inkomst vilket också gjorde att en stor del av lanseringen av ett projekt blev förknippat med stress och press över att kränga. Och det är verkligen en grej som kan ta bort all glädje och stolthet, i alla fall hos mig.

Skillnaden nu är alltså att jag har en fast anställning med en lön vi klarar oss gott och väl på. Fördelen med att ha satsat på sina drömmar helt utan skyddsnät, varit föräldraledig med minsta SGI’n och även pluggat i flera år är att lönen inte behöver vara fet för att det ska kännas som mycket. Missförstå mig inte nu, jag har såklart skrivit kursen för att andra ska ta del av den och jag vill verkligen att den ska sälja bra men jag står inte och faller med den. Jag kommer säkert länka till den ibland när det känns relevant men mest tänker jag att den ska få puttra på och finnas tillgänglig till de som känner att de behöver en ny dos inspiration. Och det är SÅ skönt.

Som jag har nämnt tidigare så kom idén om kursen till mig efter att jag började läsa boken Lev Kreativt (Adlink via Metapic). Det var helt enkelt något jag kände att jag ville få ur mig innan jag började skriva på de andra projekt som upptar min hjärna och att skriva en kurs istället för en bok (även om textprocessen i mångt och mycket är densamma) kändes som ett bra första steg.


ATT SKRIVA EN ONLINEKURS

Jag vet att hela internet florerar av kurser av olika slag MEN jag tänker att det kanske finns fler av er där ute som känner som jag. Som har kunskap/intresse/idéer som ni vill förverkliga och att en kurs då hade varit ett fiffigt sätt även för er att få ner detta i. Därför kommer här en snabb guide i hur jag gjorde:

Från början var allt innehåll bara lösryckta tankar i mina morgonsidor men ganska snart började en struktur formas i ett dokument på datorn. Jag använder Google docs till allt jag skriver eftersom det ger mig tillgång till materialet från alla mina devices samtidigt som det är enkelt att skicka det till andra (som dessutom kan lägga in kommentarer vid korrläsning osv). Dessutom tycker jag att det är lätt att få en bra översikt av innehållet vilket gör det enkelt att navigera i texten under skrivandets gång.

När jag hade fått ihop lite textmaterial började jag kika runt efter olika kursportaler. Jag har köpt kurser av både Agnes / CashewKitchen som använder sig av Thinkific och Elenore / Aeldr som använder sig av Podia men efter en snabb reggning insåg jag att de inte var för mig. De är säkert finemang för andra men efter min utmattning har det blivit tydligt att det är minsta möjliga tröskel som gäller för att jag ska orka sätta mig in i hur något fungerar. När jag signade upp mig hos Teachery (adlink) kändes det varken krångligt eller stökigt utan ärligt talat busenkelt! Där fanns det nämligen färdiga mallar att bara klistra in mitt material i och ändå tillräckligt många valmöjligheter för att den skulle kännas som mig.

Till kursen skapade min vän Angelica en header med texten Konsten att uppmuntra kreativa och skapande barn men utöver det har allt material varit inklistrad text från mitt Google dokument och bilder jag tagit med telefonen. Alltså, otroligt liten insats för att det skulle bli en färdig produkt.

Det går med enkelhet även att lägga in videomaterial direkt i kursportalen men jag valde att enbart hålla min textbaserad. När jag började prata om det här pågående projektet på instagram kallade jag det hela tiden för en minikurs men efterhand som orden föll på plats insåg jag att det var lite mer än så. Nej, kursen är inte dyr och du får ingen utbildning efter att du är färdig med den. Men den är oerhört textrik och behandlar allt jag tänker på och funderar kring när det kommer till skapande med barn.

När varje kapitel sen var utformat och färdigskrivet valde jag att kontakta några jag vet också skapar mycket ihop med sina barn. De fick agera testläsare med syfte att se ifall det jag skrivit resonerade med dem. Om det verkade vettigt, om det väckte tankar hos dem och om de hade något att tillägga. Deras respons var som sagt överväldigande positiv och det kändes väldigt pirrigt att vara nära ett släpp.

Och ja, så fort gick det faktiskt från nykläckt idé till färdig produkt. I samband med skrivandet har jag kontinuerligt uppdaterat om processen på instagram, skapat ett mailutskick (jag använder Flodesk som inte kräver att du har någon hemsida/blogg och som har sjukt snygga mallar) och fixat ihop alla mina länkar via linktree. Men mer jobb än så har det alltså inte varit och om det är ett projekt som ditt hjärta sjunger av att få göra vill jag verkligen rekommendera dig att skriva en egen onlinekurs. Det är lätt, det är givande och det är förhoppningsvis lönsamt i längden!

Och nu är vi här då, kursen är ute och jag känner mig glad, lättad och tom. För det har funnits så mycket engagemang i det här projektet och nu har jag inte längre något givet att ägna all min lediga tid åt. Så jag strävar vidare. För i och med detta har fler och fler tankar om olika kreativa projekt fötts i mig. Ja men så är det väl, kreativitet föder kreativitet.

Och ett första steg i en kreativ riktning skulle ju kunna vara att ta del av Konsten att uppmuntra kreativa och skapande barn. Du köper den här och med koden skaparglädje får du 100 kronor i rabatt hela januari ut.

Intentioner & riktningar för 2022

Det har varit tyst här i nästan en månad trots att jag hade tankar på att kika in både inför jul och sen med någon slags summering av det gångna året. Det blev aldrig av för att jag, well, inte kände för det. Framför allt det här med nyårsbiten kände jag ett extra stort motstånd till. Ibland känns det bara för nära att gå tillbaka och granska de månader som gått och allt vad de inneburit. 2021 var ett märkligt men på det stora hela fint år för mig. Jag vet att jag låter flummig nu men framför allt så var det året då jag tog det största klivet mot mitt sanna och upphöjda jag.

Eller, egentligen så är det ju inte ett dugg flummigt utan helt logiskt att personlig utveckling (som ofta sker organiskt genom situationer vi utsätts för och saker vi upplever/lär oss) gör att vi kommer närmre en bättre version av oss själva. Ofta vet vi kanske inte ens om att det finns en bättre version av oss att vänta, för så ser naturen för förändring ut. Och kanske kan det vara något trösterikt att vila i när det känns som att livet prövar oss.

Ändå skrattar min man åt mig när vi närmar oss det nya året och jag börjar tänka på intentioner, affirmationer och ord som ska guida mig på vägen. Finns det något han kan förstå och greppa så är det konkreta mål/löften vilket är det jag själv är minst intresserad av att sätta. Så istället går han igång och härmar mig (kärleksfullt) och säger saker som “oooh, jag ska välja glädje som mitt ord för året och ooh, vad jag kommer bli lycklig då” men jokes on him – jag vet ju att det funkar. Inte som i ett magiskt trollslag eller något slags hokus pokus utan jag tror på den mentala kraften som väcks av att ha något som guidar en. Påminnelsen som det där valda ordet, intentionen eller affirmationen väcker i en är tillräcklig för att en förändring ska ske. Att intala sig att “jag duger som jag är” väcker nog oftare den känslan hos personen som har det som mantra än hos den som aldrig tänker i de banorna.

I år har jag inte bestämt något one little word utan har istället valt att äntra 2022 med förberedelse från två andra håll. Först ut blev min favoritläggning (som jag lärt mig av Agnes) med min tarotlek The Wild Unkown Spirit Animal Deck. Det funkar säkert att göra den med alla sorters lekar men jag har inte erfarenhet av någon annan.

Läggning hösten 2018

Hur som helst så gör jag läggningen för ett kvartal åt gången (men det går även att göra för ett helt eller ett halvt år, såklart) och så börjar jag med att be leken visa ett kort för varje specifik månad (och blandar leken mellan varje) för att sen be om ett kort som representerar hela perioden. När jag fått upp alla korten tackar jag leken för vad den visat mig (jepp, gör verkligen detta varje gång pga stod i boken och jag vågar inget annat) och börjar sen slå upp de olika betydelserna i den tillhörande guideboken. Efter att ha läst dem skriver jag en personlig sammanfattning i ett block eller dokument på telefonen så att de blir begripliga för mig och lättillgängliga att ta fram när de behövs.

Jag har gjort det här i flera år och älskar tanken på att ha något som guidar mig genom varje månad. En riktning som berättar för mig vad jag kan fokusera på eller som leder mig rätt när det behövs. Läggningen jag gjorde i höstas har jag återkommit till och läst om och om igen eftersom de korten kändes så himla klockrena.

I år valde jag även att hoppa på Louise Strömbergs nyårsceremoni. En workshop som, förutom ett guidat yogapass, innebar en lång reflekterande övning med syfte att göra avslut och sätta nya intentioner. Ena delen kretsade kring 2021, hur det känts och vad jag tar med mig/behövt kämpa med. Den andra delen (som såklart handlade om 2022) gav mig så mycket mer än jag trodde. För genom Louises guidning fick jag sätta ord på vad som är ett vackert liv för mig, vilka gränser jag behöver sätta upp för mig själv/mina relationer och vilka vanor jag vill ta med mig.

Jag har skrivit ett helt dokument med tankar som jag behåller för mig själv men lite förenklat så kom jag fram till att jag 2022 ska:

  • Känna det som är mitt (dvs, fundera på hur mycket jag gör för att jag tror att andra vill/tycker det, tar på mig/åt mig av andras känslor osv)
  • Skapa det som är kul (dvs försöka leka mer i mitt skapande)
  • Utmana det som känns läskigt
  • Leva det lilla livet
  • Välja glädjen

Den sista punkten är det jag kommer fram till hela tiden. Att i alla situationer jag kan försöka välja glädjen. Det finns så mycket prövningar i livet ändå, det är så lätt (för mig) att bli orolig, stressad och sur. Men om jag bär med mig att jag ska välja glädjen har jag alltid en riktning att ta språng mot. Om det betyder att jag kommer (eller ens vill) vara lycklig under hela det kommande året? Antagligen inte, men det är inte heller mitt mål. Men min önskan är seriöst att under detta liv få känna mig glad. Och allt börjar med mig.



Hur har du valt att approacha det nya året? Har du något mål, intention, ord eller önskan du vill dela med dig av? Vore så kul att få läsa!

En reality check kring måendet

Under hela hösten har jag svävat som på rosa moln rent kreativitetsmässigt. Efter att försiktigt ha trevat mig fram på sociala medier under några års tid valde jag att äntligen våga gå all in och faktiskt göra allt det som känns kul. Hehe det kanske låter som att det rör sig om uppdrag, collaborations eller sponsrade poster men i själva verket handlar det alltså bara om att tillåta mig själv att få finnas där och dela med mig av allt det jag vill.

För att vara övertydlig; jag har i flera år hållit tillbaka med rädslan över att bli bränd igen. Att springa för snabbt och för hårt och inte inse det förrän jag är en spillra av mitt forna jag. Att försämra måendet. Igen. För jag har varit illa däran två gånger redan och för bara ett år sedan beskrev jag ett mindre sammanbrott som ledde till två månader av kontinuerlig terapi för att hantera stressen. Jag är med andra ord fortfarande märkt och permanent skadad och vågar inte köra i full fart längre – för jag vet att det inte håller i längden.

Men under hösten har jag som sagt haft flyt. Jag har känt mig hemma i min kropp & min själ och liksom vetat åt vilket håll jag ska åt för att nå mitt högre syfte. Det jag har gjort har varit av glädje och intresse. Måendet har varit gott och det har helt enkelt känts både rätt och roligt på samma gång.

Och anledningen till att jag ens har kunnat göra det är för att Viktor varit ledig. För att han, på grund av sin fyra månader långa mission under sommaren kunde plocka ut sparad ledighet för resten av året.

Jag ska inte ljuga, det har varit UNDERBART att få ha honom hemma. Men det har också medfört att jag kopplat bort en bit av ansvaret för barnen. Superrimligt såklart, och bra för alla inblandade. Men också jobbigt – för mig. För samtidigt som jag får tid till att både jobba, plugga och vara kreativ (vill verkligen understryka hur fantastiskt det har känts!) så har jag glidit längre och längre från det liv med barnen jag är van vid. Så stor del av min identitet är nämligen kopplad till vårt vardagliga liv. Till hur vi är ihop. Till hur vi upptäcker naturen och utforskar världen. Att säga att allt det går att göra ihop som familj är att ljuga, för även om det livet också är ljuvligt – så är det något annat. Och JAG är visst också någon annan, när jag får sådär mycket tid till att fokusera på bara mig.

För några veckor sedan insåg jag därför att den bokidé jag haft och skrivit en hel del på de senaste månaderna inte kändes rätt för mig längre. Inte som i att den känns fel för alltid utan att just nu är det inte en sann bild av hur jag lever livet med barnen; för den här hösten har deras pappa steppat in och tagit en större bit av vardagspusslet. Jag insåg detta i samma stund som en annan idé pockade på min uppmärksamhet, en som kretsade kring något som vi i högsta grad fortfarande har som gemensam aktivitet; nämligen skapandet. Och tacksam över den tid jag har till mitt förfogande satte jag mig därför ner för att skriva ihop en minikurs på ämnet. Konsten i att uppmuntra kreativa och skapande barn heter den och kommer enligt plan att lanseras i slutet på januari 2022 och jag tror att det är vad som kommer avsluta de senaste månadernas kreativa möjligheter. Min man gav mig möjligheten att fritt ägna mig åt alla mina egna önskningar och jag tog den.

Jag tog emot tiden han erbjöd och kände att jag gled en liten bit längre bort från barnen. Inte kärleksmässigt eller anknytningsmässigt utan bara precis utanför ramarna för den rytm vi tillsammans skapat oss. Och så blev de sjuka. De fick feber och blev förkylda om vartannat och det gräts och det skreks så himla mycket mer än vanligt. Trots att jag var den som gick till jobbet, den som fick tid till att både skriva och gå hemifrån. så var det också jag som satt där med ringande öron och en önskan om att det skulle bli kväll snart. Ändå var det jag som kände att jag inte orkade mer, att mitt mående var på väg utför igen.

Några dagar efter de där första känningarna kring det dåliga måendet insjuknade även jag. Fick både öroninflammation, feber och en förkylning som satte sig på bihålorna (med tillhörande huvudvärk) på samma gång och med den orkeslösheten i min kropp insåg jag att jag kanske inte alls var utbränd ändå. Det var så många år sedan jag var sjuk sist, jag kanske bara hade glömt bort att det var såhär det kändes? Men önskan om att kvällen skulle komma snart nog bestod eftersom jag helt enkelt inte orkade delta i lekar eller samtalsämnen.

Så såg jag Maja Warodell dela en story om saker hon är peppad för i framtiden och när jag insåg att jag inte känner mig pepp inför något alls fick jag tänka om igen. Det kanske betyder att jag är i ganska skruttigt skick ändå? Jag scrollande vidare och såg Fanny skriva att det var KUL att vara förälder och kände mig inte ett dugg provocerad utan enbart pepp och tänkte, fast nej, det är nog bara influensan som talar ändå?

Så kom dagen då de två stora barnen var redo att gå till förskolan igen. De senaste månaderna har lämningarna varit ganska mycket av en struggle men den här morgonen fullkomligt dansade de in på förskolan. Mitt hjärta kändes så lätt av både den upplevelsen som av tanken på att livet kanske ska bli som vanligt nu igen, då vi alla får chans att vara våra bästa jag och faktiskt ha lite kul ihop. Då viskar en av pedagogerna “Ni vet väl om att vi har magsjuka här nu va?”.

Jag borde avsluta med det som en cliffhangern för i skrivande stund vet vi fortfarande inte om vi dragit hem någon sådan vidrig sjukdom. Men om jag avslutar inlägget där så missar jag att skriva hela poängen om hur underbart ljuvligt det var att få hämta hem våra barn igen efter första dagen på föris. Egentligen inte för att vi varit ifrån dem under de där timmar utan framför allt för att DE hade haft så kul och verkligen får så mycket utbyte av förskolan just nu.



Och då bestämde jag mig för att inte leva ett liv där jag upplever tiden utan dem som den skönaste eller mest värdefulla för mig. SJÄLVKLART kommer det komma stunder då det är apjobbigt att vara förälder, och självklart kommer jag önska att dagen ska ta slut mellan varven. Men jag vill inte HA ett liv som går ut på att längta efter jobb eller egentid. Jag vill att livet ihop med mina barn ska vara minst lika självuppfyllande och glädjande som den tiden som är bara min. Jag vet ju att det går och jag vet att det bara är upp till mig att fixa inställningen och förutsättningarna för att det ska ske.

Så, jag är så glad över att ha fått ett par månader att viga åt mig själv för att lista ut vad jag vill syssla med och göra. Men jag är så otroligt längtansfull efter den vardag som tar vid när Viktor börjar jobba igen efter årsskiftet. Jag kommer vara så trött, så trött när han kommer hem efter övningsveckor och dygn borta men det måendet vet jag hur jag ska tackla. Det här med att följa sina drömmar är jag lite sämre på. Det är så lätt att det blir för mycket av det goda. En lagom dos, där allt det roliga varvas med blöjbyten , syskonbråk och en treåring som petar in ordet bajs i alla sångtexter känns mycket mer passande för mig.

Min morgonrutin

Jag ser dem på instagram, personer vars morgonrutin ser helt magisk ut. Det är yoga och meditation, rökelse och oljor, det är långa hudvårdsrutiner och affirmationer som skrivs ner.

Det är fantastiskt, det är lugnt och det är allt annat än vad mina egna morgnar är. Eller var.

För som med allt annat så fungerar det sällan att copy pastea någon annans liv. Alla de där rutinerna såg så härliga ut i en reel men när jag började skriva upp dem i punktform för att inte glömma något insåg jag att det inte var för mig. Det där var någon annans val, inte mina. Så jag lät mina morgnar vara precis som förut, jag drack mitt kaffe och dagen var igång Det var allt.

Sen började jag läsa Lev Kreativt / The Artists Way (ADLINK) och rätt som det var hade jag själv halkat in på en morgonrutin som passade mig helt perfekt. Boken bygger bland annat på att man ska skriva så kallade morgonsidor varje morgon. Helt enkelt fylla tre sidor med allt det som upptar ens huvud just precis nu. Syftet är att komma vidare i sin kreativa process, att saker som finns dolt under ytan ska få komma fram för att bearbetas eller för att ge plats åt annat. Det är både en form av att skriva av sig allt det skaviga samtidigt som det får en att komma fram till allt det fina. Och för mig är det ett helt underbart sätt att få starta dagen på.

När jag skrev det här inlägget om vuxna rutiner nämnde jag ju att jag inte är en person som kan skriva dagbok. Att jag försökt om och om igen men att det börjar med att jag glömmer någon dag och sen har jag halkat efter så mycket att jag bara inte KAN ta upp det igen. Jag tror att anledningen till att jag misslyckats med det faktiskt är att jag alltid försökt skriva på kvällen. Då finns det nämligen så många hinder som gör att jag faller ur rutinen. Jag trött, prioriterar annat, somnar med barnen osv. Men att få börja en ny dag med att skriva ur sig allt det som ryms i huvudet (och kanske oroar eller stressar) är som terapi för själen. Det känner jag, efter att ha gjort det i en månad, att jag aldrig vill sluta med.

Men det är också en rutin jag kan få ihop tillsammans med barnen. Att yoga eller meditera kräver (för mig) en stund i stillhet och att stänga in sig i ett rum med tre knattar som bankar på andra sidan dörren är inte så värst zen. Jag tycker inte heller om tanken på att ha min mobil framme (vilket är stället jag tittar på yoga-videos) när barnen är med. Vi är alla olika där, men jag försöker verkligen att låta bli att ha framme telefonen när jag är med dem. Det finns så mycket jag skulle vilja scrolla under en dag om jag fick välja själv. Men det är inget som är något nödvändigt (snarare någon slags vuxen snuttefilt eftersom min impuls är att ta fram den varje ledig sekund) och därför anstränger jag mig för att ta fram den så lite som möjligt.

Men tillbaka till min morgonrutin. Syftet med en sådan är, för mig, att få börja dagen på bästa möjliga sätt. Jag har därför fått lägga lite tankekraft på att klura kring vad jag mår bäst av. I det arbetet kom jag fram till att jag verkligen är en morgonmänniska (usch vad jag mådde dåligt den perioden jag jobbade natt och kände bulldoft från bageriet när jag gick hem och la mig) som inte alls tycker att det är jobbigt att vårt ena barn vaknar vid fem varje morgon. Så istället för att försöka dela upp sovmorgnarna med min partner har jag valt att alltid vara den som tar morgnarna. Jag njuter så av att vi får vara uppe en stund innan alla andra familjemedlemmar vaknar och allt är full rulle igen.

För även om jag njuter av att få gå upp tidigt så vill jag gärna få en stund för mig själv sådär på morgonkvisten. Därför är vår rutin att vi smyger ner för trappan (ibland med Li men oftast utan), gör vår morgontoalett, dricker ett glas vatten och sätter på kaffet. Noah ber mig ofta att tända levande ljus i vardagsrummet på morgonen så det gör vi samtidigt som jag väljer ut några oljor till diffusern. När kaffet kokat färdigt får Noah en halvtimmes tv-tid och jag får lika lång stund på mig att skriva mina morgonsidor och dricka mitt kaffe. Är Li vaken med oss underhåller jag henne också under tiden och det är DET som känns så fint med att ha just morgonsidorna som rutin att landa i på morgonen.

För att sitta och skriva i ett block gör att jag kan titta upp och bekräfta det barn som söker kontakt när hen ber om det. Jag känner även att skrivandet är en syssla jag gärna ser mina barn ta efter, därför känns det inte fel eller jobbigt att göra det framför dem. Det är en stund som är bara min, men den är inte beroende av att allt sker i ett sammanhängande flöde. Den förlåter små avbrott och instick från händer som också vill prova.

En annan fördel med att sitta med penna och papper i knät är att barnen gärna vill vara med och skriva/rita. Dessa små alster är som skatter för mig i mitt block. Små minnesmärkningar från den morgonrutin som var min och vår under hösten och vintern 2021. Kanske kommer den förändras i takt med att livet kräver annat av oss. Men just nu räcker det fint såhär; att få vakna tidigt, ta en kopp kaffe och sen skriva ur sig allt som gnager eller uppfyller.

Hur ser din morgonrutin ut?

Att göra andras måsten till sina

Ibland får jag hemnetlänkar skickade till mig från vänner som vill tipsa om olika hus som är till salu i närheten av oss. I perioder klickar jag mig inte ens in på dem eftersom jag då är så nöjd med vårt nuvarande boende vilket gör att jag inte känner något behov av att någonsin flytta. Andra gånger grottar jag ner mig så pass i planlösningar och trädgårdar att jag känner mig genuint ledsen över att inte bo i just det huset. Men jag inser mer och mer att jag måste sluta med det här med att göra andras måsten till sina.

För här är vi; två föräldrar över 30, med varsin fast anställning och tre gemensamma barn – i en hyresrätt. Visserligen på 110 kvm fördelat på två våningar, med både dusch & badkar och egen tvättmaskin men ändå – en hyresrätt. Här, där vi bor, äger nämligen majoriteten av alla vi känner (i alla fall de med barn men även många utan) ett eget hus. Och har de inte ett nu så letar de efter ett. Det är liksom så det ”ska vara”.

Och jo, det finns en dröm i mig om det också. Helst av allt en liten gård på landet med många småhus och möjlighet till djur. Men eftersom min make bestämt sagt nej till den biten har min dröm krympt till bilden av att kunna släppa ut barnen i en egen trädgård. Åh, vad ljuvligt det skulle vara.

Så i början på sommaren kommer det där behovet av att ÄGA ett eget hem alltid över mig med extra stark frenesi. Men det är inte glädjen i att kanske köpa en egen bostad som driver mig då utan istället är det alltså genom ångest över att inte kunna ge barnen en fullgod och idyllisk uppväxt eftersom vi, som sagt, fortfarande bor i lägenhet.

När jag en dag i somras nämnde detta för min, alltid så kloka, svärmor suddade hon ut mina tvivel genom att påpeka allt det där jag redan vet. Att det är lätt att göra andras måsten till sina men att det där är mina tankar och inte alls mina barns. Att vi är ute så otroligt mycket att de får tillgång till allt det där fantastiska ändå. Att vi har vår kolonilott som erbjuder allt en egen trädgård skulle kunna göra. Att det finns en tid för att bo i hus också (om det nu är vad vi vill) för allt måste inte ske när barnen är små. Och att det finns otroligt många familjer i Sverige som bor i lägenhet och att det absolut inte har något med att kunna erbjuda en fin barndom eller inte.

Och det var en sån lättnad. För helt plötsligt insåg jag att det fanns så många fler punkter som talade mot att köpa hus än vad som talade för. Jag vet nämligen exakt vad ett husköp kan innebära eftersom jag faktiskt varit husägare till en stor villa en gång i tiden. Så den där sägningen om att “det är så himla skönt att bara kunna ringa hyresvärden när något behöver fixas” som jag alltid drar till med när ämnet förs på tal är något jag i allra högsta grad faktiskt känner.

För hur mycket jag än går igång på att ha ett hem som är vårt alldeles egna så inser jag att det kommer ett väldigt stort ansvar med det. Både ekonomiskt men också i form av tid och kunskap – och vi känner oss helt enkelt inte redo att ta det klivet just nu. För om det är en sak jag lärt mig av livet så är det att om det känns motigt, trögt eller skavigt så är det onödigt att pusha. Då är tiden helt enkelt inte mogen.

I söndags var vi faktiskt och kikade på ett litet hus som kändes som ett rimligt objekt i tanken. Väl på plats ville vår äldsta son flytta in på studs och jag, som är den impulsive av oss vuxna, hade nog kunnat skriva på ett kontrakt direkt om det erbjöds ett. För jag fick feeling. Men som vanligt så fick Viktor mig att tänka ett varv till och det var då det slog mig. Vi trivs båda två i vår lägenhet (det gör våra barn med för den delen) och känner inget behov av att flytta till större. Så varför letar vi ens? Varför låter vi inte bara det beslutet komma naturligt den dag vi inte längre har rum som räcker till oss alla. I dagsläget har vi föräldrar alltså inte samma dröm om hur vi ska bo, men vi är båda nöjda där vi är nu och kanske, kanske kommer vi växa in i varandras planer i framtiden.

Men det gav mig också en insikt. Jag kan faktiskt förverkliga mina egna drömmar själv också, För det enda jag vill är att bo så att jag kan kliva rakt ut i naturen. Men det behöver inte vara på heltid. Mitt mål är därför att inom några år köpa ett litet torp till mig själv. Ett som jag kan åka till och skriva i/jobba från i perioder. Ett dit vi kan åka med barnen för att komma bort ibland. Ett där familjemedlemmar på besök kan sova över om de vill. Ett ställe där jag kan fixa lite pö om pö, när jag känner för det.

När jag insåg det här började min själ sjunga. Tänk att det är möjligt, att jag skulle kunna få ha det så. Jag som alltid har gått min egen väg, hur kunde jag tappa bort mig och gå i fällan kring att göra andras måsten till sina? Jag behöver inte bo i en villa. Jag behöver få vara fri, och just nu kan jag vara det precis här.

Mitt sista inlägg om julklappar till barn

Ledsen om rubriken låter arg och hotfull, det är såklart inte min mening att börja inlägget på det viset. Men faktum är att jag skrivit ett inlägg om just julklappar till barn varje år ända sedan Elton föddes för fem år sedan och ja, jag börjar bli lite trött på dem. Den vise skulle ju kunna hävda att det bara är att sluta skriva (vilket ju är helt sant, såklart) men det verkar som att det är lite av en hjärtefråga för mig och därför ger jag mig på det en sista gång.

För vet ni att ofta när jag ska skriva jul på engelska så råkar jag skriva giftmas istället för christmas. Min hjärna blandar liksom ihop lite av konceptet med själva högtiden och hittar på ett ord som ja, inte är så långt ifrån sanningen ändå. Eller, jag vet ju inte hur ni har det hemma hos er men om vi talar globalt, generellt så känns det absolut som att mycket fokus ligger på just gifts under den stundande högtiden.

Ni som “känner” mig tror jag vid det här laget vet att jag aldrig är ute efter att moralisera eller komma med pekpinnar för hur någon ska leva sitt liv. Om det finns något jag faktiskt tror på så är det tvärt om, att gå sin egen väg och göra det som funkar för var och en, vilket såklart även gäller dagens ämne kring julklappar till barn. Men för transparens (och kanske lite inspiration?) kan jag berätta hur vi har tänkt och resonerat i vår familj kring just den biten.

Vilka köper vi julklappar till?

Viktor och jag har aldrig varit duktiga på att ge vare sig varandra eller andra presenter vid födelsedagar eller dylikt. Vi känner ärligt talat att den som är vuxen ofta (inte alltid såklart och det har jag FULL förstelse för mvh har levt på existensminimum som vuxen) tjänar sina egna pengar och därför kan köpa eller spara till det den själv vill ha. Vi är i dagsläget med och uppvaktar familjemedlemmar som fyller jämnt eller om vi är med på ett barns kalas (våra barn har i skrivande stund 13 kusiner så det känns orimligt att skicka saker land och rike runt bara för att) men känner att den finaste presenten är den spontana. Vi är med andra ord inte främmande för att ge bort saker som känns passande för en tänkt mottagare men att göra det en given dag BARA FÖR ATT känns så… onödigt? De enda vi faktiskt köper julklappar till är med andra ord våra egna barn men det gör inte valet av julklappar lättare…

Vår syn på leksaker

I det här inlägget skriver jag ganska ingående om vår syn på leksaker här hemma men för den som vill ha en kort brief: vi har ganska många i antal men de är i begränsade kategorier och noga utvalda. Från början av oss föräldrar då vi satsade på att köpa (och med tiden utöka) begagnade samlingar av duplo, brio-järnväg, playmobil och lego. Men numera även av barnen själva då de ibland önskar sig nya set av det vi har eller som Elton, som i somras blev helt golvad av miniatyrjärnvägen på Tågmuseet i Ängelholm. Efter det plöjde han allt han kunde hitta om just modelljärnvägar och önskade sig inget hellre än en egen bana.

Ett litet instick om barn och pengar

Har ni någon gång hört talas om modelltågen Märklin har det kanske varit i samband med att en äldre herre har det hemma i sin källare (okej lite generaliserande här men de är definitivt överrepresenterade i gruppen av entusiaster) och anledningen till att medelåldern är så väldigt hög är för att dessa tåg kostar skjortan. Alltså SKJORTAN! Nu fick vi visserligen tag på ett litet nybörjarkit till en skälig summa av 300 kronor av en man i vår kommun men det kändes ändå viktigt att i samband med detta nya intresse förklara för Elton (som ju ändå är fem och ett halvt nu) värdet av pengar och var de kommer ifrån. Vi försöker synliggöra detta i vårt vardagliga liv också, såklart, och tidigare har barnen fått sälja av gamla och oanvända leksaker om de velat köpa något nytt lego eller liknande men det här var alltså “leksaker” som kostade så astronomiskt mycket (ja men ett lok på tradera kan lätt gå för minst 4000) att vi behövde ge ett nytt perspektiv på konceptet pengar.

Med äldre och influerande kusiner visste han att det gick att sälja jultidningar för att, som barn, tjäna egna pengar. Så de senaste månaderna har han knatat hem till de vi känner i området och lämnat fram sin lilla katalog, sagt “hej, jag säljer jultidningar – vill du titta?” och faktiskt kunnat köpa några nya tågvagnar på tradera för en tredjedel av sina intjänade slantar. Resten sparar han tills han vet vad han vill göra med dem. Min stora fina kille, känner mig så himla stolt över att han bara embracear och går all in i sina intressen och att han kämpat så för att kunna underhålla det.

Ja, nu var det ju inte mammaskryt eller en eventuell sur kommentar över att vi låter vårt barn sälja jultidningar (för jag är ändå lite rädd för att det ska komma?) jag skulle skriva om.. Åter till det här med julklappar till barn. För visst är det väl ändå något alla grubblar på varje år? Eller det gäller väl såklart bara till en viss ålder för sen antar jag att önskningarna blir mer specifika och att det är just DEN uppskrivna grejen som gäller eller inget. I vår familj har vi i år ett barn som inte förstår jul alls (1 år), ett barn som vet lite men inte skulle reflektera om han bara fick ett enda paket (3 år) och sen en som ja, tycker att det ska bli helt MAGISKT att tomten ska komma men inte riktigt vet vad han ska önska sig utan mer att det ska bli *drömmigt* (5 år).

Meningen med julklappar

Och ja, det känns svårt. För även om vi inte brukar uppvakta varandra med speciellt mycket presenter så vill vi ändå ge våra egna barn något på både födelsedagar och julafton. Kruxet är bara att vi inte vill att de ska få “skit”. För återigen; VARFÖR ska de få saker? Alltså, vad är målet med sakerna de får på julafton?

För mig är svaret på den frågan att de ska få något som kan underhålla eller utveckla dem under en lång period. De leksaker de har hemma nu engagerar ofta barnen i lek i flera veckor eller månader innan vi roterar ut dem och byter till något annat ett tag. Samtidigt fyller till exempel ett spel samma funktion trots att det kanske bara tas fram någon gång per år men kan engagera barnen under en tidsperiod om tio år. Jag är alltså inte intresserad av att köpa senaste leksaken från Paw Patrol trots att Noah just nu vill titta på det prick varje dag. Han leker nämligen att han är Ryder och att jag är någon av hundarna (oftast Marshall och så är Li Rubble) redan som det är. Det känns inte hållbart eller speciellt utvecklande att slå in en leksak av den modellen bara för att han ska ha något att öppna. Och återigen, här känner alla olika och vi HAR faktiskt både Rubble och Marshall som små leksakshundar hemma eftersom barnen har lånat dem av en kompis så det är inte ens så att jag är emot plast eller småfigurer som koncept. Utan jag ser helt enkelt aldrig dem plocka upp de där små hundarna och leka med dem. Utan det som verkar främja mina barns lek är öppna leksaker som låter deras fantasi flöda fritt och ger upphov till olika rollekar.

“Men mitt barn ÄLSKAR fordon över allt annat” kanske du tänker nu? Men go fot it om det är vad som funkar för er och vad du vill ge! Dessutom fullkomligt kryllar andrahandsmarknaden av fordon.

Handla begagnat, lokalt & av småföretagare

För om det första jag tänker är att de ska kunna roas länge av sina klappar så är det andra att de i största mån ska inhandlas begagnat. Det tar lite extra tid, det ska erkännas, och det är också därför jag skriver detta redan i början på november; jag är nämligen redan nu i full gång att söka efter sånt jag tror kan passa våra barn. Köps sakerna mot förmodan inte begagnat försöker jag gynna vår lokala bok & leksakshandel här i Karlsborg ELLER beställa på nätet från småföretagare (främst när det gäller handgjorda saker). För mig känns det här jätteviktigt när jag ger mig in i konsumtionskarusellen som julen ju ofta faktiskt är. Hur tänker ni där?

Tips på ställen att handla begagnat från om du inte vill/kan gå i fysiska second hand-butiker: sellpy, blocket, secondhand.se, tradera & facebook marketplace (eller sök efter köp & sälj + din ort).

Förra året skrev Rebecka ett instagraminlägg om just julklappar och i det kommentarsfältet kryllar det av bra förslag på vad man kan ge barn i sin närhet. Jag tänkte att jag också skulle dela med mig av vad vi gett våra barn + tänker ge dem i år även om jag absolut inte är något facit. Jag vill verkligen understryka det, jag slkår in klappar som jag hoppas att mina barn ska använda och uppskatta men jag vet ju inte alls hur det kommer bli. Men genom att reflektera kring tanken bakom dem tror jag att vi kommer något på spåret. Men för den som inte vill ha hemmet fullt av onödiga prylar kommer här först ett litet råd:

Tala om hur ni känner även om det blir dålig stämning. Berätta för nära och kära att ni inte vill byta julklappar längre. Säg till de som ger “fel” sorts saker (ja, jag vet det låter så otacksamt men samtidigt så nej det ÄR det inte) att ni har en tydlig lista på vad ni önskar er till barnen i år. Berätta helt enkelt hur ni känner så att julefriden kan få nå in i den lilla vrån också.

Julklappar vi gett och ska ge i år

Vi har inte bestämt något visst antal julklappar eller en viss summa att köpa för utan detta varierar lite från år till år. Men vårt upplägg brukar se ut såhär:

Morgonen: På morgonen får barnen varsin bok i julstrumpan med innehåll valt efter deras intresse. Dels för att jag gärna ger dem böcker men också för att de ska ha något att göra om väntan på tomten blir för lång. I år har jag redan lyckats hitta en faktabok om tåg med flikar till Elton som jag vet att han kommer älska!

Till vår ettåring: Fram tills att våra barn fyllt 2 har de bara fått varsitt paket på både födelsedagar och tidigare julaftnar. Allt annat har liksom känts överflödigt i en ålder där det verkar vara världens lyx att få riva runt i en kökslåda. Eltons första julklapp ser ni på bilden här ovanför. Noah fick ett bebispiano jag lyckats loppa och Li en gammal kulram. I år tänkte jag faktiskt att hon skulle få tre eller fyra så kallade sensory bottles. Busenkelt att göra själv (för visst vet ni väl att en hemmagjord present inte är mindre värd än en köpt?) och något jag tror at hon kommer uppskatta.

I övrigt skulle jag säga att bollar, klossar och stapeltorn ofta går hem hos det lilla barnet. Eller en liten väska fylld med sensoriska saker att plocka i och ur. Vi har en loppisfyndad liten bondgård med de vanligaste bondgårdsdjuren som hon fullkomligt älskar just nu. Vi övar på hur de låter och hon plockar in och ur dem ur ladan i oändlighet.

Sen brukar vi göra som så att killarna får en lite större eller dyrare gemensam present, något de önskat sig var för sig, en klapp som kan underhålla dem i juldagarna och något som ger uphov till en naturvistelse.


Gemensamt: Tidigare år har de fått en större samling begagnat playmobil och förra året fick de en wobbel board ihop. I år tänker jag att den här julklappen ska bli en gymnastikmatta (från ikea men fyndad på marketplace) och romerska ringar att hänga i taket.

Var för sig: Elton fick lego förra året och det blir samma för honom i år. Jag vet att jag tjatar om att köpa begagnat men har ni sett utbudet av just lego på blocket och tradera? Kompletta set för en bråkdel av vad de kostar i butik. Noah fick förra året en duplobrandbil men även om han gillar att leka med fysiska saker så älskar han framför allt rollekar och att klä ut sig. Så i år tänker jag fixa en korg med utklädningsgrejer åt honom. Random rekvisita som kan bli vad som helst i en barnlek. Och så ska han få sin älskade poliströja i sin nuvarande storlek.

Sysselsättningspaketet: Tidigare år har vi gett spel och förra året fick de ett kit där de lärde sig göra egna badbomber. Nu när vi lärt oss det gör vi alltid våra egna badbomber så det hade funkat lika fint att blanda ihop ett eget färdigt kit. Alla ingredienser för att själv göra egna hittar du här. I år önskar sig Elton ett kit för att göra egna studsbollar men jag måste kolla upp hur miljövänligt det faktiskt är innan vi köper ett känner jag.

Naturpaketet: Tidigare år har barnen fått termos och kikare (sen fick Elton en täljkniv för nybörjare, scouterna har en variant utan spets, och magnetfiske i födelsedagspresent) och förra året fick de varsin byggsats av en fågelholk som vi snickrade ihop, målade och hängde upp. I år ska de få armbågsskydd och knäskydd som de önskat sig för att kunna cykla en hinderbana ute i skogen.

Fler tips:
Här kommer lite fler tips på saker att ge som inte behöver kosta skjortan

Böcker (kan inte skriva ett sånt här inlägg utan att tipsa om det flera gånger).

Spel (Vildkatten är ett fenomenalt exempel här men vi älskar också labyrinten, mix max och jakten på den försvunna diamanten).

Upplevelser (kanske passar de lite äldre barnen mer men alltid mysigt att göra något ihop).

Pyssel (nu är jag väldigt pysslig själv och har ganska mycket material hemma redan men annars är detta ju en fenomenal grej, kanske att ge som ett färdigt kit där ni gör något projekt ihop?).

Byggleksaker (älskar lego, plus plus och magnatiles men tycker också att riktiga verktyg och ett gäng brädor är underskattat).

Leksaksmat (att göra egen leksaksmat av trolldeg, virkning eller gamla tomma förpackningar är både enkelt och uppskattat av många).

Egen bakbok (ta fram några favoritrecept och rita upp era ingredienser och de måttenheter ni har hemma så att barnen själva kan lära sig baka något enkelt).

Doktorsväska (finns superfina att köpa men är lika enkelt att sy en tygväska av ett örngott och fylla det med grejer från apoteket).

Hemligheter (en pryllåda att samla skatter i, ett kassaksåp eller en dagbok kanske?).

Puh, det vad nog det! Nu är det er tur, vad har ni för tips på klappar?

Lev Kreativt; första veckan

Hej. Det är inte ofta jag börjar ett blogginlägg såhär, med ett hej. Klockan är 00.25 en fredagkväll och för er är det kanske ingen konstig tid att vara vaken på men jag är faktiskt aldrig uppe såhär sent. Idag är jag det för att jag (som vanligt numera) somnade med barnen vid 19 och vaknade för att jag behövde kissa och då kände mig ganska pigg. Därför tänkte jag kika in här och skriva några rader om boken Lev kreativt (ADLINK) som jag läser och arbetar med just nu.

Kanske har du hört talas om boken förr genom originaltiteln The Artist’s Way eller så är du, precis som jag, helt ny inför boken. Den har en undertitel som lyder ”hur du utvecklar ditt skapande jag i tolv steg” och när jag snubblade över den i en digital bokaffär kändes den så himla given för mig.

Jag tror att många som följer mig i sociala medier ser mig som en kreativ person. Så ser jag mig själv också. Men de senaste åren har det blivit tydligt för mig att jag lider av en enorm kreativ blockering. Inte så att jag har svårt att få idéer till handling (för det är jag ganska bra på) eller att avsluta det jag redan påbörjat (för det gör jag nästan jämt) utan snarare på det planet att min fantasi och förmåga att tänka utanför boxen är gömd alldeles för långt inom mig.

Hösten och vintern är naturligt en tid på året då jag börjar blicka inåt allt mer. Jag skriver ofta om det, hur jag nu börjar återgå till små ceremoniella eller spirituella handlingar som grundar mig och gör mig mer medvetande och närvarande. Kanske för att våren och sommaren känns så tydligt i mig på ett annat sätt. Då är jag ett med naturen och den i sig gör att jag tänker och känner på ett annorlunda sa sätt. Framför allt mår jag väldigt bra inombords av att få vara en del av det pågående kretsloppet på det sättet. Nu, under årets mer mörka månader, sätter jag mitt hopp till små meningsfulla stunder som skänker mig en känsla av närhet och mening. Det kan vara något så simpelt som att tända ett ljus, koka en kopp te eller sjunka ner i ett varmt bad. Ni känner säkert igen det från er egen vardag, de där små stunderna som gör alltet.

Den är perioden på året är också en tid då jag hellre läser faktaböcker om kropp och själ än skönlitterära romaner. Jag har med andra ord mer tid att ta hand om mitt inre när mitt yttre är mer stilla än på sommaren. Det är också nu jag märker att jag behöver det, och med tanke på just det; att jag är mer stilla och mer bunden till att trivas i min egen kropp, i vårt eget bo är det kanske inte så konstigt att mitt mående ofta dippar när hösten blir mörk utanför fönstret. Det är okej för mig att känna så, att jag inte mår helt hundra, för jag lägger ingen prestige i att alltid vara på topp. Det är lika förlösande för mig att förstå var det skaver och försöka lära mig mer om det som att vara linjärt välmående.

Och det är den där felsökningen jag brfinn r mig i just nu. För när jag skrev det här inlägget var jag redan något på spåren. Jag hade börjat ana att det finns en högre potential i mig som jag själv är med och blockerar. Åh, jag förstår att jag tappar flera av er bara genom att prata om spiritualitet (som jag snabbt nämnde tidigare) eller såna här ”flummiga” saker men faktum är att jag tror att vi är många som är kapabla till bra mycket mer än vad vi själva tror, och att vår inre kritiker ofta skjuter ner möjligheten för just den biten att resa sig.

Så. När jag hittade boken Lev Kreativt kände jag direkt att den talade till mig. Dels kändes det roligt att under tolv veckor få chansen att lösa kreativa uppgifter (blandat med tänkvärd text) samtidigt som mitt mål var att nysta upp den här grejen inom mig. Jag är nu precis i början av processen och har bara precis gjort den första veckan (ihop med två veckor av morgonsidor – de hjälper mig verkligen så mycket att komma framåt i tankearbetet!) och jag tänkte lite kort (säger jag efter att ha skrivit en halv novell redan…) dela vad jag kommit fram till.

För det här med att jag är en kreativ person stämmer ju i högsta grad. Men jag upplever att omvärlden alltid har en högre tro på vad jag klarar av än vad jag själv har. Jag avskyr när andra ber mig ta bilder på dem (eller att pyssla, pynta, hacka grönsaker – whatever) och vill gång på gång ursäkta mig. Är vi bortbjudna håller jag mig oftast undan köket och frågar jag ”ska jag hjälpa till med något?” ber jag en stilla bön om att svaret ska bli nej. Inte för att jag är lat eller vill slippa undan utan för att jag är så osäker att det blir jobbigt.

I alla dessa år har jag skyllt det här bristande självförtroendet på min mamma (vill bara säga att jag ringde min mamma och berättade allt detta i veckan så jag hänger inte ut henne som någon hemsking om ni nu trodde det) som, i min ungdom, ofta bad oss barn hjälpa till men sen alltid (okej ofta) hade synpunkter på hur det genomfördes. När jag tog upp detta med min man Viktor sa han att han faktiskt kände igen sig i beteendet och genom lite rannsakan insåg jag att jag nog gör så rätt mycket med honom med också. Kanske även med barnen, men där försöker jag vakta min tunga lite mer eftersom jag ju vet hur det kan påverka och sätta spår. Så lektion ett i Lev Kreativt blev för mig något utöver det direkt kreativa. Nämligen att försöka synliggöra mina egna mönster av kontrollbehov och försöka släppa viljan av att ha det på mitt sätt (som om det är det enda rätta sättet – suck, blir så trött på mig själv).

Efter ännu en tids funderande insåg jag att min mamma, när dessa ”spår” alltså skulle ha satts i mig, var ungefär 27 år gammal. Med andra ord typ ett barn. Okej, inte riktigt men ni fattar. Jag baserar hela min upplevelse av hur min mamma varit som uppfostrande mor på de åren jag bodde hemma (obvi) men när jag flyttade hemifrån var hon faktiskt bara 36 år. Alltså tre år äldre än vad jag är nu. What! Jag menar, jag känner mig inte färdig med mig själv som person på långa vägar än och jag tänker ju att det fortfarande finns tid för allt det jag har att deala med. Att mina barn kommer förlåta den sämsta versionen av mig för att det dels finns bättre sidor men också för att jag hela tiden strävar efter att nå dem. Och kanske behöver jag göra det med min egen mamma också. Kanske är det inte rimligt att se henne i skenet av en 30-åring såhär 25 år senare? Hon behöver ingen förlåtelse men i brist på andra ord känner jag just så, jag har förlåtit allt det som jag burit på och av ilska känt att hon ”gjort” mot mig. Jag låter det gå och väljer att istället möta henne som 51-åring och se hur himla härlig hon är nu.

En av den första veckans uppgifter (det finns ett gäng olika, du väljer ungefär hälften att göra) i Lev Kreativt har varit att lista tre personer ur sitt eget kritiker-galleri. Alltså personer från ens förflutna som alla varit med och begränsat, hånat eller bara skjutit ner dig som person eller dina alster. Några som gjort att din kreativa förmåga hämmats eller känts fel på något sätt. Till och med smågrejer, som en blick från en klasskamrat i högstadiet eller ett syskon som skriker ”haha vad ful!” skulle ut och jag tänkte att det skulle bli skönt att få ner dem på papper.

Jag försöker att verkligen göra uppgifterna ordentligt, för som ni kanske märker så är det här något jag vill jobba med. Jag VILL ha en mer direkt kontakt till mina kreativa förmågor och jag vill framför allt tro på att jag kan göra allt det jag vill. För jag vill, jag vill, jag vill. Ja, jag vill skapa – av hela mitt hjärta. Men efter en vecka med pennan i handen insåg jag att jag inte skrivit ner något namn alls. Varje gång jag försökte dra mig till minnes ett klassrum (jag gick bild & form på gymnasiet innan jag gick under av pressen och flyttade ut på landet för att gå en naturbruksskola med inrikting hund <3 ) eller en konstsal var det inte lärares eller andra elevers ord jag spelade upp i mitt inre. Tvärtom var det ofta de som försökte peppa mig till att tro på mig själv. För ja, den enda kritikern jag kunde höra var såklart mig själv. Och det gjorde mig glad, för det är ju den enda personen jag själv kan påverka.

Med andra ord känner jag redan efter en vecka av att följa Lev Kreativt (ADLINK) att det här är precis vad jag ska ägna mig åt just nu. Inte för att en liten rackarns bok fungerar som någon magisk biljett till ett konstnärligt yrke utan för att jag behöver förstå vilka mekanismer som gör att det låser sig. Varför jag inte kan rita en teckning åt mitt barn utan att känna att fantasin och förmågan att se föremål framför mig flyger ut genom fönstret.

Och på tal om yrken så var en annan uppgift att lista fem yrken du (i en annan verklighet = tänk inte att det ska vara rimligt utefter fysiska, ekonomiska eller akademiska förutsättningar) hade velat ha istället för det du gör nu. Mina blir: bonde, författare, småskollärare (alltså inte lärare i dagens skola, tyvärr), keramiker och (inte ett yrke men…) nunna.

Vad hade du valt?

Förbereda barn – bra eller dåligt?

”Kom gärna och hälsa på, men säg inget till barnen innan, tack!”. En text om att förbereda barn och att det kanske inte alltid är det bästa.

I det här inlägget (där jag berättade om vår väg fram till en eventuell diagnos för vårt ena barns räkning) skrev jag att jag skulle följa upp med ett inlägg om olika anpassningar vi gjort. Well, det har visat sig vara ett ämne som jag har oerhört svårt att skriva om. Dels för att det är ett så stort ämne (hela vårt liv och vardag är på riktigt en enda anpassning) men också för att barnet i fråga utvecklas hela tiden och möter nya svårigheter samtidigt som han växer ifrån det som varit jobbigt förut – vilket gör att anpassningarna naturligt skiftar i omfattning. Men framför allt så är det så tydligt att det är en annan person jag skriver om, någon som inte gett sitt samtycke till att jag ska dela med mig av hela hans personlighet eller vad han kämpar med. Så jag väljer att skriva det jag tänker kan hjälpa andra i samma situation utan att det blir alldeles för personliga eller kränkande. Hoppas verkligen att ni (och även han sen i framtiden) har överseende med det.

För att återkoppla till det citat som det här inlägget inleds med så har jag det senaste året reflekterat mycket över en grej som undan för undan fallit på plats i vårt medvetande. Det handlar om att förbereda barn.

Kanske har du hört eller själv fått erfara att förbereda barn kan vara smart för att de ska kunna greppa och hantera övergångar och förändringar? Detta skulle jag ändå vilja säga egentligen gäller alla barn men med tanke på att rådet ofta ges specifikt när det talas om npf antar jag att det finns en viss fördel i att förbereda dessa barn extra mycket. Därför har vi alltid varit noga med att grundligt just förbereda Elton på allt som komma skall (läs mer om hur vi förberedde honom på att bli storebror här). Men trots våra insiktsfulla försök visade sig reslutaten alltid vara otroligt svajiga. Ibland funkade vår förberedande manöver jättebra samtidigt som det ibland blev alldeles, alldeles fel. I början förstod vi inte sambandet, hur kunde han svara så bra på det en dag för att i nästa bli raka motsatsen till lugn? Det enda vi visste var att varje gång vi skulle göra något kul, som att få besök eller åka bort, hade vi en eller flera dagar innan som var alldeles olidliga.

Alla människor, både barn och vuxna, fungerar olika men det säger sig ju självt att vuxna har haft lite mer tid på sig att lära sig hantera olika känslor och situationer. Genom att under veckan berätta för Elton att farmor och farfar skulle komma på besök på fredagen trodde vi att vi hjälpte honom att hinna landa i allt vad det skulle innebära. Istället visade det sig att vi matade alla hans känslor (framför allt positiva men kanske också en del oro och nervositet, vilket såklart är rimligt) som i sin tur triggade alla hans utåtagerande manér. Det blev helt enkelt skitjobbiga dagar där han mestadels var rastlös och pendlade upp och ner i sina känslor. Vill slänga in en brasklapp här kring att vi såklart inte tycker att det är konstigt eller fel att känna saker utan problematiken hemma hos oss är att när det blir för mycket av några känslor är resultatet nästan jämt att vårt barn blir fysiskt utåtagerande, ett beteende varken han eller vi tycker är strävansvärt.

Så en dag trillade poletten ner. Vi ska förbereda honom på allt som är jobbigt eller negativt (sånt som kräver en övergång som är av det tråkiga slaget, till exempel att sluta leka för att gå och äta) men aldrig på något roligt. Missförstå mig inte, han lämnas inte utanför på något sätt eftersom hela hans natur är att ha stenkoll på prick allt. Låt oss ta ett exempel så att ni förstår. I somras hade vi ett besök inplanerat på Skaras Sommarland och vi förberedde barnen på att vi skulle åka dit genom att prata om det, kika på videos på karusellerna och även titta på bilder från när vi varit där två år tidigare. Dök samtalsämnet upp igen pratade vi gärna om det kommande besöket men talade inte om exakt när det skulle ske förrän samma dag som det var dags. Han får helt enkelt reda på allt men utportionerat när det känns lämpligast att delge det.

Hur som helst så testade vi den här metoden och insåg att det funkade hur bra som helst. Nu gör vi på samma sätt med allt som vi vet kan bli “för mycket” för honom. Ska vi leka med en kompis är det jag som bestämmer dag med den andra föräldern och sen säger jag inte något till Elton förrän en timme innan eftersom det som sagt annars eskalerar och blir en ohållbar längtan och väntan. På samma sätt undviker vi besvikelse och eventuell katastrof de gånger någon, av olika anledningar, måste ställa in – eftersom han inte ens vet om att planerna finns.

Vår tanke är aldrig att beröva Elton hans känslor eller att gömma jobbiga händelser för honom. Men när vi ser att han (och vi) måste kämpa extra med något som vi alla egentligen tycker ska bli kul (för så upplever jag verkligen att han känner, det är som sagt oftast i upprymdheten han ”ballar ur”) känns det viktigt att ta en funderare och ifrågasätta varför vi gör som vi gör. Är det viktigt att han lär sig att vänta och lägga band på sig just nu om vi märker att det är svårt? Kan vi underlätta och ge honom de bästa förutsättningarna för de sociala möten som han ska stå inför, och som också de är en utmaning, genom att hålla informationen till oss själva?

Vi väljer alltså att försöka anpassa och skräddarsy det liv vi orkar leva. Att arbeta med en persons utveckling under förutsättningar som inte känns rimliga för en själv (eller schyssta mot barnet i fråga) låter helt befängt. Man behöver inte lära sig allt på samma gång. Ett tag tyckte våra barn att det var alldeles för överväldigande att gå in i leksaksaffären (i vår by har vi bara en affär av det slaget och utbudet innefattar även pyssel, böcker och husgeråd) och fick de inte köpa något blev det tårar och panik. Skulle de däremot välja något var det först beslutsångest deluxe och nästan varje gång fick vi sen gå tillbaka och byta leksaken eftersom den inte kändes som rätt val för barnen när de fått tänka efter. Lägg även till att vi föräldrar tycker att det är “skitleksaker” (obs, inget ont om vår affärs utbud – ni fattar) och att de helt enkelt inte behöver mer blinkande fordon och beslutet blev enkelt: vi behöver inte ta med dem dit mer. Det känns inte som en upplevelse de missar (de har inte klagat) och vi slipper tampas med alla de jobbiga känslorna som kommer kring att behöva mötas av en vägg med potentiellt roliga leksaker. Sen händer det såklart att de önskar sig nya saker ändå, men då kan vi prata om det i vår lugna miljö hemma och i så fall göra upp en plan för hur de sakerna skulle kunna bli deras. Alltså, en skräddarsydd lösning för att passa oss föräldrar så att våra förutsättningar för att orka vara pedagogiska och inkännande optimeras.

Tanken med det här inlägget är alltså inte i första hand att berätta hur vi har det hemma. Utan att skina lite ljus på ett problem som jag tänker att några andra kanske också har hemma med barn som blir lite för uppspelta. Kanske går det att lämna dem utanför planerna lite och se om det känns bättre? Eller så är det tvärt om, du kanske inser att det hos er finns en stor fördel med att i större utsträckning förbereda barn. Kanske inger det sista stycket en liten insikt i att det går att välja själv precis hur mycket man behöver orka med. Som vanligt finns jag här ifall du vill bolla eller lufta dina tankar <3

Posted in NPF