De små stunderna

Innan du läser vidare vill jag utfärda en triggervarning. Det här inlägget handlar om att möta döden (obs! Ingen nära mig HAR dött eller är allvarligt sjuk, jag försöker inte click baita) och vet du att det ämnet ger dig ångest kanske du ska hoppa över just det här inlägget.

När jag skriver det här är det kväll och jag ligger nedsjunken i ett ångande varmt bad. Arbetsställningen är kass med framskjutna axlar i dålig hållning eftersom den hårda emaljen inte tillåter att jag ligger ergonomiskt. Jag ser alltid framför mig hur jag ska fälla upp datorn med en kopp te bredvid mig i vardagsrummet om kvällarna. Men det, som så mycket annat, är en förljugen bild eftersom jag de flesta kvällar inte ens tar mig upp efter nattningen av barnen. Jag är varken gravid (längre, för jo – det fanns ett frö innan jul) eller deprimerad utan bara så hiskeligt trött.

Det är inte så konstigt när jag tänker efter. Jag är mammaledig på 100%, pluggar på 100% och har precis skrivit en lång kurs som krävt sin tid. Jag är inte heller på gränsen till någon utmattning för jag känner (för tillfället) mina gränser och vet när jag ska bromsa in och släppa taget. Som jag gör om de där kvällarna jag drömmer om men som uteblir när kroppen behöver ta igen sin sömn (att jag kliver upp halv fem varje morgon KAN också vara en bidragande faktor). Som jag gör med skolarbetet som inte prioriteras i den utsträckning jag vill, för just nu går det inte att få ihop det på ett optimalt sätt. Så jag släpper och går vidare, försöker att inte älta i det som varit eller grubbla över vad som komma skall. Inget av det kan jag påverka nu ändå. Åh, vad mycket visdom jag sugit i mig av Björn Natthiko Lindeblad. Nu, i sviterna av att han lämnat oss, tänker jag på honom och det han lärt mig ofta. Det dyker upp små passager ur hans bok Jag kan ha fel då och då och jag känner att jag aldrig kan eller vill sluta jobba med mig själv. Jag önskar att det alltid kommer att vara på ett spirituellt och högre plan men inser att det, under åren, kommer att gå åt en massa energi till både oro och sorg också. För vi kommer alla möta döden, på något sätt – förr eller senare.

Kruxet med mig är att den enda närstående jag haft som inte längre finns i livet är vår älskade katt Leeloo. Alla mina mor- och far-föräldrar är fortfarande vid god hälsa och även om jag har fina minnen av alla DERAS föräldrar så stod de mig inte så pass nära att jag upplevde en direkt sorg. Med Leeloo var det annorlunda. Hon kom till oss flera år innan vi fick vårt första barn och fyllde direkt upp den platsen i vårt hem. Aldrig någonsin har jag älskat ett djur mer än det jag kände för Leeloo och hennes bror Gösta. Samma dag som hon hade gått bort kände jag för att öppna våra fönster och skrika ”Hur kan ni fortsätta som om inget hänt? Vår katt har ju dött!!!” till alla som passerade utanför. Jag skrev en sorgedagbok under de första dagarna och insåg att det som var värst var det där definitiva. Det var inte ett avsked av någon som skulle resa långt bort eller någon som gjorde slut och försvann ur mitt liv – utan hon var borta ur vårt jordsliga liv för alltid. Det som var hon skulle aldrig finnas i mitt liv mer men det jobbiga var också att alla våra minnen numera bara fanns kvar i mig – vilket kändes oerhört ensamt. Och då talar vi alltså om en katt! Som kanske inte ens kan lagra minnen på samma sätt som oss och som definitivt inte verbalt kan dela dem med mig eller andra. Det var också en grej i sig, att jag önskade att jag hade fått säga allt det där jag ville. Trots att hon som sagt var en katt – någon som (kanske) inte ens förstod och som definitivt inte kunde svara. Men det kändes så i mig och det var först veckor senare som jag förvånat insåg ”idag har jag inte tänkt på Leeloo en enda gång”. Hon fattades mig något enormt.

När pandemin slog till i början på 2020 var jag rädd. Kanske inte till en början, och vi var nog många som hörde om de första fallen men aldrig kunde förstå hur omfattande det hela snabbt skulle bli. Men sen, när media dagligen rapporterade om hur många som vårdades på IVA och när dödsfallen började stiga. DÅ var jag rädd.

Jag hörde någon säga att ”snart kommer alla känna någon som dött i corona” och när Adam Alsing gick bort strömmade mina tårar i flera dagar. Än idag är det svårt att hålla tillbaka gråten när hans namn förs på tal. Jag vill inte på något sätt att detta ska tolkas som att jag förringar hans nära och käras VERKLIGA sorg. Men jag upplevde att jag ”kände” Adam efter att ha lyssnat på hans podcast varje vecka i flera år. Och den personlighet jag uppfattade hos honom var verkligen god rakt igenom. En toppenperson att ha tillgång till och luta sig mot en gång i veckan. Hans mediapersonlighet, den som han lånade ut till oss alla (och som jag vill skilja från hans verkliga person eftersom jag som sagt inte kände honom på riktigt), fattas mig. Den gör verkligen det.

De senaste månaderna möts jag av döden från så många håll. Jag har vid flera tillfällen drömt om människor jag är bekant med sådär i periferin. Jag har drömt om dem och ibland vaknat mitt i natten och haft en känsla. En googling senare och jag hamnar i ett minnesrum på internet fyllt av sista hälsningar och inser att de inte längre finns bland oss. All astrologi som talar om hur planeternas positioner påverkas en egna hus talar just nu om för mig att det är döden, svår sjukdom och överlag hälsa jag ska tampas med ett tag framöver. När jag la en inner quest-guidning i min nya lek häromdagen fick jag reda på att sättet som jag ska komma fram till mina nya insikter och utveckling är… *trumvirvel*… just genom att möta döden. Visst, det går att tro vad en vill om det där men hur jag än vänder och vrider så dyker det upp som ämne gång på gång. Det är inget magiskt sammanträffande utan en central del av livet – såklart.

Och jag ska vara ärlig och säga att mitt hjärta känns tungt när jag skriver det här. För jag vill inte vara en domedagsprofet, jag vill inte gå runt och vara alarmerande. Men jag fattar att det är ett ämne som oundvikligen existerar och kanske är det min tur att, på något sätt, att förstå vidden av en förlust, av vad sorg innebär. Jag vill inte. Fan jag vill inte. Men jag öppnar mitt hjärta för kärlek och i det ryms också platsen för sorg. Det är som det ska, men lätt är det verkligen inte, det där med att möta döden.

Och som av en händelse, idag när jag kom att tänka på allt detta så flyttade en ny vit, fluffig varelse in i vårt liv. En liten Lo, så nu har vi både en Li och en Lo. Vilket ihop lustigt nog blir Leeloo. Tyvärr är det inte henne vi ser på bilderna i det här inlägget för på datorn hade jag bara bilder på Gösta. Men av vår Lo kommer det med allra största säkerhet foton på strax och lång tid framöver. För hon känns redan speciell i vår familj och mitt hjärta.

Det har varit tyst här i nästan en månad trots att jag hade tankar på att kika in både inför jul och sen med någon slags summering av det gångna året. Det blev aldrig av för att jag, well, inte kände för det. Framför allt det här med nyårsbiten kände jag ett extra stort motstånd till. Ibland känns det bara för nära att gå tillbaka och granska de månader som gått och allt vad de inneburit. 2021 var ett märkligt men på det stora hela fint år för mig. Jag vet att jag låter flummig nu men framför allt så var det året då jag tog det största klivet mot mitt sanna och upphöjda jag.

Eller, egentligen så är det ju inte ett dugg flummigt utan helt logiskt att personlig utveckling (som ofta sker organiskt genom situationer vi utsätts för och saker vi upplever/lär oss) gör att vi kommer närmre en bättre version av oss själva. Ofta vet vi kanske inte ens om att det finns en bättre version av oss att vänta, för så ser naturen för förändring ut. Och kanske kan det vara något trösterikt att vila i när det känns som att livet prövar oss.

Ändå skrattar min man åt mig när vi närmar oss det nya året och jag börjar tänka på intentioner, affirmationer och ord som ska guida mig på vägen. Finns det något han kan förstå och greppa så är det konkreta mål/löften vilket är det jag själv är minst intresserad av att sätta. Så istället går han igång och härmar mig (kärleksfullt) och säger saker som “oooh, jag ska välja glädje som mitt ord för året och ooh, vad jag kommer bli lycklig då” men jokes on him – jag vet ju att det funkar. Inte som i ett magiskt trollslag eller något slags hokus pokus utan jag tror på den mentala kraften som väcks av att ha något som guidar en. Påminnelsen som det där valda ordet, intentionen eller affirmationen väcker i en är tillräcklig för att en förändring ska ske. Att intala sig att “jag duger som jag är” väcker nog oftare den känslan hos personen som har det som mantra än hos den som aldrig tänker i de banorna.

I år har jag inte bestämt något one little word utan har istället valt att äntra 2022 med förberedelse från två andra håll. Först ut blev min favoritläggning (som jag lärt mig av Agnes) med min tarotlek The Wild Unkown Spirit Animal Deck. Det funkar säkert att göra den med alla sorters lekar men jag har inte erfarenhet av någon annan.

Hur som helst så gör jag läggningen för ett kvartal åt gången (men det går även att göra för ett helt eller ett halvt år, såklart) och så börjar jag med att be leken visa ett kort för varje specifik månad (och blandar leken mellan varje) för att sen be om ett kort som representerar hela perioden. När jag fått upp alla korten tackar jag leken för vad den visat mig (jepp, gör verkligen detta varje gång pga stod i boken och jag vågar inget annat) och börjar sen slå upp de olika betydelserna i den tillhörande guideboken. Efter att ha läst dem skriver jag en personlig sammanfattning i ett block eller dokument på telefonen så att de blir begripliga för mig och lättillgängliga att ta fram när de behövs.

Jag har gjort det här i flera år och älskar tanken på att ha något som guidar mig genom varje månad. En riktning som berättar för mig vad jag kan fokusera på eller som leder mig rätt när det behövs. Läggningen jag gjorde i höstas har jag återkommit till och läst om och om igen eftersom de korten kändes så himla klockrena.

I år valde jag även att hoppa på Louise Strömbergs nyårsceremoni. En workshop som, förutom ett guidat yogapass, innebar en lång reflekterande övning med syfte att göra avslut och sätta nya intentioner. Ena delen kretsade kring 2021, hur det känts och vad jag tar med mig/behövt kämpa med. Den andra delen (som såklart handlade om 2022) gav mig så mycket mer än jag trodde. För genom Louises guidning fick jag sätta ord på vad som är ett vackert liv för mig, vilka gränser jag behöver sätta upp för mig själv/mina relationer och vilka vanor jag vill ta med mig.

Jag har skrivit ett helt dokument med tankar som jag behåller för mig själv men lite förenklat så kom jag fram till att jag 2022 ska:

• Känna det som är mitt (dvs, fundera på hur mycket jag gör för att jag tror att andra vill/tycker det, tar på mig/åt mig av andras känslor osv)
• Skapa det som är kul (dvs försöka leka mer i mitt skapande)
• Utmana det som känns läskigt
• Leva det lilla livet
• Välja glädjen

Den sista punkten är det jag kommer fram till hela tiden. Att i alla situationer jag kan försöka välja glädjen. Det finns så mycket prövningar i livet ändå, det är så lätt (för mig) att bli orolig, stressad och sur. Men om jag bär med mig att jag ska välja glädjen har jag alltid en riktning att ta språng mot. Om det betyder att jag kommer (eller ens vill) vara lycklig under hela det kommande året? Antagligen inte, men det är inte heller mitt mål. Men min önskan är seriöst att under detta liv få känna mig glad. Och allt börjar med mig.

Hur har du valt att approacha det nya året? Har du något mål, intention, ord eller önskan du vill dela med dig av? Vore så kul att få läsa!

Under hela hösten har jag svävat som på rosa moln rent kreativitetsmässigt. Efter att försiktigt ha trevat mig fram på sociala medier under några års tid valde jag att äntligen våga gå all in och faktiskt göra allt det som känns kul. Hehe det kanske låter som att det rör sig om uppdrag, collaborations eller sponsrade poster men i själva verket handlar det alltså bara om att tillåta mig själv att få finnas där och dela med mig av allt det jag vill.

För att vara övertydlig; jag har i flera år hållit tillbaka med rädslan över att bli bränd igen. Att springa för snabbt och för hårt och inte inse det förrän jag är en spillra av mitt forna jag. Att försämra måendet. Igen. För jag har varit illa däran två gånger redan och för bara ett år sedan beskrev jag ett mindre sammanbrott som ledde till två månader av kontinuerlig terapi för att hantera stressen. Jag är med andra ord fortfarande märkt och permanent skadad och vågar inte köra i full fart längre – för jag vet att det inte håller i längden.

Men under hösten har jag som sagt haft flyt. Jag har känt mig hemma i min kropp & min själ och liksom vetat åt vilket håll jag ska åt för att nå mitt högre syfte. Det jag har gjort har varit av glädje och intresse. Måendet har varit gott och det har helt enkelt känts både rätt och roligt på samma gång.

Och anledningen till att jag ens har kunnat göra det är för att Viktor varit ledig. För att han, på grund av sin fyra månader långa mission under sommaren kunde plocka ut sparad ledighet för resten av året.

Jag ska inte ljuga, det har varit UNDERBART att få ha honom hemma. Men det har också medfört att jag kopplat bort en bit av ansvaret för barnen. Superrimligt såklart, och bra för alla inblandade. Men också jobbigt – för mig. För samtidigt som jag får tid till att både jobba, plugga och vara kreativ (vill verkligen understryka hur fantastiskt det har känts!) så har jag glidit längre och längre från det liv med barnen jag är van vid. Så stor del av min identitet är nämligen kopplad till vårt vardagliga liv. Till hur vi är ihop. Till hur vi upptäcker naturen och utforskar världen. Att säga att allt det går att göra ihop som familj är att ljuga, för även om det livet också är ljuvligt – så är det något annat. Och JAG är visst också någon annan, när jag får sådär mycket tid till att fokusera på bara mig.

För några veckor sedan insåg jag därför att den bokidé jag haft och skrivit en hel del på de senaste månaderna inte kändes rätt för mig längre. Inte som i att den känns fel för alltid utan att just nu är det inte en sann bild av hur jag lever livet med barnen; för den här hösten har deras pappa steppat in och tagit en större bit av vardagspusslet. Jag insåg detta i samma stund som en annan idé pockade på min uppmärksamhet, en som kretsade kring något som vi i högsta grad fortfarande har som gemensam aktivitet; nämligen skapandet. Och tacksam över den tid jag har till mitt förfogande satte jag mig därför ner för att skriva ihop en minikurs på ämnet. Konsten i att uppmuntra kreativa och skapande barn heter den och kommer enligt plan att lanseras i slutet på januari 2022 och jag tror att det är vad som kommer avsluta de senaste månadernas kreativa möjligheter. Min man gav mig möjligheten att fritt ägna mig åt alla mina egna önskningar och jag tog den.

Jag tog emot tiden han erbjöd och kände att jag gled en liten bit längre bort från barnen. Inte kärleksmässigt eller anknytningsmässigt utan bara precis utanför ramarna för den rytm vi tillsammans skapat oss. Och så blev de sjuka. De fick feber och blev förkylda om vartannat och det gräts och det skreks så himla mycket mer än vanligt. Trots att jag var den som gick till jobbet, den som fick tid till att både skriva och gå hemifrån. så var det också jag som satt där med ringande öron och en önskan om att det skulle bli kväll snart. Ändå var det jag som kände att jag inte orkade mer, att mitt mående var på väg utför igen.

Några dagar efter de där första känningarna kring det dåliga måendet insjuknade även jag. Fick både öroninflammation, feber och en förkylning som satte sig på bihålorna (med tillhörande huvudvärk) på samma gång och med den orkeslösheten i min kropp insåg jag att jag kanske inte alls var utbränd ändå. Det var så många år sedan jag var sjuk sist, jag kanske bara hade glömt bort att det var såhär det kändes? Men önskan om att kvällen skulle komma snart nog bestod eftersom jag helt enkelt inte orkade delta i lekar eller samtalsämnen.

Så såg jag Maja Warodell dela en story om saker hon är peppad för i framtiden och när jag insåg att jag inte känner mig pepp inför något alls fick jag tänka om igen. Det kanske betyder att jag är i ganska skruttigt skick ändå? Jag scrollande vidare och såg Fanny skriva att det var KUL att vara förälder och kände mig inte ett dugg provocerad utan enbart pepp och tänkte, fast nej, det är nog bara influensan som talar ändå?

Så kom dagen då de två stora barnen var redo att gå till förskolan igen. De senaste månaderna har lämningarna varit ganska mycket av en struggle men den här morgonen fullkomligt dansade de in på förskolan. Mitt hjärta kändes så lätt av både den upplevelsen som av tanken på att livet kanske ska bli som vanligt nu igen, då vi alla får chans att vara våra bästa jag och faktiskt ha lite kul ihop. Då viskar en av pedagogerna “Ni vet väl om att vi har magsjuka här nu va?”.

Jag borde avsluta med det som en cliffhangern för i skrivande stund vet vi fortfarande inte om vi dragit hem någon sådan vidrig sjukdom. Men om jag avslutar inlägget där så missar jag att skriva hela poängen om hur underbart ljuvligt det var att få hämta hem våra barn igen efter första dagen på föris. Egentligen inte för att vi varit ifrån dem under de där timmar utan framför allt för att DE hade haft så kul och verkligen får så mycket utbyte av förskolan just nu.

Och då bestämde jag mig för att inte leva ett liv där jag upplever tiden utan dem som den skönaste eller mest värdefulla för mig. SJÄLVKLART kommer det komma stunder då det är apjobbigt att vara förälder, och självklart kommer jag önska att dagen ska ta slut mellan varven. Men jag vill inte HA ett liv som går ut på att längta efter jobb eller egentid. Jag vill att livet ihop med mina barn ska vara minst lika självuppfyllande och glädjande som den tiden som är bara min. Jag vet ju att det går och jag vet att det bara är upp till mig att fixa inställningen och förutsättningarna för att det ska ske.

Så, jag är så glad över att ha fått ett par månader att viga åt mig själv för att lista ut vad jag vill syssla med och göra. Men jag är så otroligt längtansfull efter den vardag som tar vid när Viktor börjar jobba igen efter årsskiftet. Jag kommer vara så trött, så trött när han kommer hem efter övningsveckor och dygn borta men det måendet vet jag hur jag ska tackla. Det här med att följa sina drömmar är jag lite sämre på. Det är så lätt att det blir för mycket av det goda. En lagom dos, där allt det roliga varvas med blöjbyten , syskonbråk och en treåring som petar in ordet bajs i alla sångtexter känns mycket mer passande för mig.

Jag ser dem på instagram, personer vars morgonrutin ser helt magisk ut. Det är yoga och meditation, rökelse och oljor, det är långa hudvårdsrutiner och affirmationer som skrivs ner.

Det är fantastiskt, det är lugnt och det är allt annat än vad mina egna morgnar är. Eller var.

För som med allt annat så fungerar det sällan att copy pastea någon annans liv. Alla de där rutinerna såg så härliga ut i en reel men när jag började skriva upp dem i punktform för att inte glömma något insåg jag att det inte var för mig. Det där var någon annans val, inte mina. Så jag lät mina morgnar vara precis som förut, jag drack mitt kaffe och dagen var igång Det var allt.

Sen började jag läsa Lev Kreativt / The Artists Way (ADLINK) och rätt som det var hade jag själv halkat in på en morgonrutin som passade mig helt perfekt. Boken bygger bland annat på att man ska skriva så kallade morgonsidor varje morgon. Helt enkelt fylla tre sidor med allt det som upptar ens huvud just precis nu. Syftet är att komma vidare i sin kreativa process, att saker som finns dolt under ytan ska få komma fram för att bearbetas eller för att ge plats åt annat. Det är både en form av att skriva av sig allt det skaviga samtidigt som det får en att komma fram till allt det fina. Och för mig är det ett helt underbart sätt att få starta dagen på.

När jag skrev det här inlägget om vuxna rutiner nämnde jag ju att jag inte är en person som kan skriva dagbok. Att jag försökt om och om igen men att det börjar med att jag glömmer någon dag och sen har jag halkat efter så mycket att jag bara inte KAN ta upp det igen. Jag tror att anledningen till att jag misslyckats med det faktiskt är att jag alltid försökt skriva på kvällen. Då finns det nämligen så många hinder som gör att jag faller ur rutinen. Jag trött, prioriterar annat, somnar med barnen osv. Men att få börja en ny dag med att skriva ur sig allt det som ryms i huvudet (och kanske oroar eller stressar) är som terapi för själen. Det känner jag, efter att ha gjort det i en månad, att jag aldrig vill sluta med.

Men det är också en rutin jag kan få ihop tillsammans med barnen. Att yoga eller meditera kräver (för mig) en stund i stillhet och att stänga in sig i ett rum med tre knattar som bankar på andra sidan dörren är inte så värst zen. Jag tycker inte heller om tanken på att ha min mobil framme (vilket är stället jag tittar på yoga-videos) när barnen är med. Vi är alla olika där, men jag försöker verkligen att låta bli att ha framme telefonen när jag är med dem. Det finns så mycket jag skulle vilja scrolla under en dag om jag fick välja själv. Men det är inget som är något nödvändigt (snarare någon slags vuxen snuttefilt eftersom min impuls är att ta fram den varje ledig sekund) och därför anstränger jag mig för att ta fram den så lite som möjligt.

Men tillbaka till min morgonrutin. Syftet med en sådan är, för mig, att få börja dagen på bästa möjliga sätt. Jag har därför fått lägga lite tankekraft på att klura kring vad jag mår bäst av. I det arbetet kom jag fram till att jag verkligen är en morgonmänniska (usch vad jag mådde dåligt den perioden jag jobbade natt och kände bulldoft från bageriet när jag gick hem och la mig) som inte alls tycker att det är jobbigt att vårt ena barn vaknar vid fem varje morgon. Så istället för att försöka dela upp sovmorgnarna med min partner har jag valt att alltid vara den som tar morgnarna. Jag njuter så av att vi får vara uppe en stund innan alla andra familjemedlemmar vaknar och allt är full rulle igen.

För även om jag njuter av att få gå upp tidigt så vill jag gärna få en stund för mig själv sådär på morgonkvisten. Därför är vår rutin att vi smyger ner för trappan (ibland med Li men oftast utan), gör vår morgontoalett, dricker ett glas vatten och sätter på kaffet. Noah ber mig ofta att tända levande ljus i vardagsrummet på morgonen så det gör vi samtidigt som jag väljer ut några oljor till diffusern. När kaffet kokat färdigt får Noah en halvtimmes tv-tid och jag får lika lång stund på mig att skriva mina morgonsidor och dricka mitt kaffe. Är Li vaken med oss underhåller jag henne också under tiden och det är DET som känns så fint med att ha just morgonsidorna som rutin att landa i på morgonen.

För att sitta och skriva i ett block gör att jag kan titta upp och bekräfta det barn som söker kontakt när hen ber om det. Jag känner även att skrivandet är en syssla jag gärna ser mina barn ta efter, därför känns det inte fel eller jobbigt att göra det framför dem. Det är en stund som är bara min, men den är inte beroende av att allt sker i ett sammanhängande flöde. Den förlåter små avbrott och instick från händer som också vill prova.

En annan fördel med att sitta med penna och papper i knät är att barnen gärna vill vara med och skriva/rita. Dessa små alster är som skatter för mig i mitt block. Små minnesmärkningar från den morgonrutin som var min och vår under hösten och vintern 2021. Kanske kommer den förändras i takt med att livet kräver annat av oss. Men just nu räcker det fint såhär; att få vakna tidigt, ta en kopp kaffe och sen skriva ur sig allt som gnager eller uppfyller.

Hur ser din morgonrutin ut?

Ibland får jag hemnetlänkar skickade till mig från vänner som vill tipsa om olika hus som är till salu i närheten av oss. I perioder klickar jag mig inte ens in på dem eftersom jag då är så nöjd med vårt nuvarande boende vilket gör att jag inte känner något behov av att någonsin flytta. Andra gånger grottar jag ner mig så pass i planlösningar och trädgårdar att jag känner mig genuint ledsen över att inte bo i just det huset. Men jag inser mer och mer att jag måste sluta med det här med att göra andras måsten till sina.

För här är vi; två föräldrar över 30, med varsin fast anställning och tre gemensamma barn – i en hyresrätt. Visserligen på 110 kvm fördelat på två våningar, med både dusch & badkar och egen tvättmaskin men ändå – en hyresrätt. Här, där vi bor, äger nämligen majoriteten av alla vi känner (i alla fall de med barn men även många utan) ett eget hus. Och har de inte ett nu så letar de efter ett. Det är liksom så det ”ska vara”.

Och jo, det finns en dröm i mig om det också. Helst av allt en liten gård på landet med många småhus och möjlighet till djur. Men eftersom min make bestämt sagt nej till den biten har min dröm krympt till bilden av att kunna släppa ut barnen i en egen trädgård. Åh, vad ljuvligt det skulle vara.

Så i början på sommaren kommer det där behovet av att ÄGA ett eget hem alltid över mig med extra stark frenesi. Men det är inte glädjen i att kanske köpa en egen bostad som driver mig då utan istället är det alltså genom ångest över att inte kunna ge barnen en fullgod och idyllisk uppväxt eftersom vi, som sagt, fortfarande bor i lägenhet.

När jag en dag i somras nämnde detta för min, alltid så kloka, svärmor suddade hon ut mina tvivel genom att påpeka allt det där jag redan vet. Att det är lätt att göra andras måsten till sina men att det där är mina tankar och inte alls mina barns. Att vi är ute så otroligt mycket att de får tillgång till allt det där fantastiska ändå. Att vi har vår kolonilott som erbjuder allt en egen trädgård skulle kunna göra. Att det finns en tid för att bo i hus också (om det nu är vad vi vill) för allt måste inte ske när barnen är små. Och att det finns otroligt många familjer i Sverige som bor i lägenhet och att det absolut inte har något med att kunna erbjuda en fin barndom eller inte.

Och det var en sån lättnad. För helt plötsligt insåg jag att det fanns så många fler punkter som talade mot att köpa hus än vad som talade för. Jag vet nämligen exakt vad ett husköp kan innebära eftersom jag faktiskt varit husägare till en stor villa en gång i tiden. Så den där sägningen om att “det är så himla skönt att bara kunna ringa hyresvärden när något behöver fixas” som jag alltid drar till med när ämnet förs på tal är något jag i allra högsta grad faktiskt känner.

För hur mycket jag än går igång på att ha ett hem som är vårt alldeles egna så inser jag att det kommer ett väldigt stort ansvar med det. Både ekonomiskt men också i form av tid och kunskap – och vi känner oss helt enkelt inte redo att ta det klivet just nu. För om det är en sak jag lärt mig av livet så är det att om det känns motigt, trögt eller skavigt så är det onödigt att pusha. Då är tiden helt enkelt inte mogen.

I söndags var vi faktiskt och kikade på ett litet hus som kändes som ett rimligt objekt i tanken. Väl på plats ville vår äldsta son flytta in på studs och jag, som är den impulsive av oss vuxna, hade nog kunnat skriva på ett kontrakt direkt om det erbjöds ett. För jag fick feeling. Men som vanligt så fick Viktor mig att tänka ett varv till och det var då det slog mig. Vi trivs båda två i vår lägenhet (det gör våra barn med för den delen) och känner inget behov av att flytta till större. Så varför letar vi ens? Varför låter vi inte bara det beslutet komma naturligt den dag vi inte längre har rum som räcker till oss alla. I dagsläget har vi föräldrar alltså inte samma dröm om hur vi ska bo, men vi är båda nöjda där vi är nu och kanske, kanske kommer vi växa in i varandras planer i framtiden.

Men det gav mig också en insikt. Jag kan faktiskt förverkliga mina egna drömmar själv också, För det enda jag vill är att bo så att jag kan kliva rakt ut i naturen. Men det behöver inte vara på heltid. Mitt mål är därför att inom några år köpa ett litet torp till mig själv. Ett som jag kan åka till och skriva i/jobba från i perioder. Ett dit vi kan åka med barnen för att komma bort ibland. Ett där familjemedlemmar på besök kan sova över om de vill. Ett ställe där jag kan fixa lite pö om pö, när jag känner för det.

När jag insåg det här började min själ sjunga. Tänk att det är möjligt, att jag skulle kunna få ha det så. Jag som alltid har gått min egen väg, hur kunde jag tappa bort mig och gå i fällan kring att göra andras måsten till sina? Jag behöver inte bo i en villa. Jag behöver få vara fri, och just nu kan jag vara det precis här.