Mot självförsörjningen och vidare!

Har vi pratat om att jag i år bestämde mig för att börja en resa mot att bli mer självförsörjande i min odling? Helt orimligt egentligen eftersom jag i det här inlägget, skrivet i våras, berättade att jag skulle satsa väldigt lite på just odlingen i år 🤪 Tanken var ju god och grundade sig såklart i att Viktor skulle vara borta i fyra månader under sommaren och jag inte hade någon koll på hur mycket jag skulle vilja, orka eller hinna. Och så visade odlingen sig vara mitt största andningshål och att jag och barnen hann hur mycket som helst!

Jag förstår att tanken på att odla ALL sin egen mat kanske låter som världens största projekt. Och det kan jag hålla med om så därför gör jag det i minitakt där det långsiktiga målet kanske inte ens är att faktiskt kunna bli självförsörjande. Men att sträva ditåt känns ändå väldigt bra i mig. Framför allt för att jag njuter så av arbetet längs vägen och för att det sporrar mig att våga testa nytt. För efter flera år av att så ungefär samma grödor på typ samma ställen ville jag utveckla mig och komma vidare. Därför har vi successivt expanderat vår odlingsyta (mer om den underhållsfria trädgården här) och har i år testat mer nytt än någonsin förr!

Men det kräver också en hel del planering och eftertanke känner jag. För att odla sina egen mat tar nämligen inte bara tid (hjälp, vad det tar tid!) utan kostar också i vissa fall till och med mer än om grödan köps i säsong i matbutiken. Det är ju tyvärr lätt hänt att vädret, olika djur eller ens egen brist på skötsel/kunskap gör så att skörden blir mindre än man räknat med och i vissa fall tyvärr även kan utebli helt och hållet. Men i mataffären, där ligger de alltid och väntar på en – oavsett om det inte regnat en enda dag under sommaren. Visst?

I slutet på september sålde vi på Ica (där jag alltså jobbar) till exempel rotsaker (gul lök, kålrot, morot och rödbetor) för 3.90 kronor kilot. I ekvationen tid (både research innan för att lära sig samt för grävning, sådd, gallring, rensning, vattning, gödsling och skördande) + kostnad (både för frön, jord, gödsel, eventuell bekämpning mot skadedjur och vatten samt de redskap som behövs) + utrymme (en trädgård, kolonilott osv) + lagring (plats i form av extrafrys, glasburkar, tid för inläggning osv) är det lätt att förstå att det ofta är en minusaffär för en enskild privatperson att odla på hobbynivå. Visst, det är lätt att odla maten ekologiskt (och då verkligen veta vad man får i sig) och med en bokashi och/eller kompost går det att få lite snurr på jordfabriken så att den utgiftsposten med tiden kan minska. Tar man dessutom egna frön från de plantor som det går att göra det av tjänar man in en slant (men förlorar återigen i tid) men summa summarum är ändå att vi knappast TJÄNAR på den här satsningen.

Och ändå väljer jag att fortsätta. Varför? Dels för att det som sagt är ett intresse som jag mår väldigt bra av att få hålla på med. Det är fysisk aktivitet, planering, arbete utomhus och otroligt roligt att få ta hand om något som växer och utvecklas. Jag tycker alla odlingssteg är roliga och får verkligen en kick i min samlarhjärna av att lagra, laga och förädla allt min lilla täppa har att ge oss. Men framför allt har jag insett att det gör mig väldigt lycklig när min familj äter det vi odlat själva. När jag vet att det kommer några hundra meter från dörren, inte innehåller massa gifter utan istället är fullproppat med omhändertagande kärlek från oss alla är det ju inte konstigt att barnen äter grönsaker som snacks.

Men mitt motto är som sagt att göra lite åt gången. Det får aldrig bli övermäktigt, varken i arbetsbörda eller kostnad utan istället ser jag det lite som charmen med det hela. Att det är härligt hur varje odlingssäsong kan få bidra med någon form av förändring till trädgården och att det i det långa loppet sakta leder oss fram till drömtäppan. Dessutom vill jag gärna få tid till att fånga upp barnen och deras intresse när det kommer till odling och därför vill jag heller inte att det ska finnas en föreställning om att trädgården ska vara “fin” eller att det är för kravfyllt. För att hitta inspiartion i detta stora projekt har jag valt att utse Elin Lewenhaupt, Farbror Grön och Sara Bäckmo som mina gurus på ämnet. Känns fint att få dyka ner i deras samlade kunskap och att få göra hela den här resan samtidigt som Elin.

Så, status på odlingen just nu är såhär: Fastighetsverket har dränerat runt min kolonilott vilket gjort att de även kapat en bit av min mark i nederkant. Numera mäter den alltså dryga 300 kvm istället för 350. Det var å andra sidan inte mer än en övervuxen kompost och gräsmatta de tog med sig så jag klagar inte.

Kvar i landen har vi broccoli, grönkål, vårlök och purjolök, mangold, märgärt, spenat och morötter. Jag förstår nu varför det var smart av mig att ha ca hundra grönkålsplantor (okej, de var kanske 18 då) eftersom de inte fortsätter växa i sån där racertakt nu på hösten/vintern utan står där stadigt och fina för mig att skörda av. Hemma på fönsterbrädan har jag ett gäng tomatplantor som frodas under växtbelysningen (har aldrig använt mig av det förut så det är verkligen en rolig grej att få lära sig) och i källaren försöker jag mig på att övervintra lite av plantorna från uteplatsen med samma metod av artificiellt ljus.

Det ligger även ett gäng nya bäddar och marineras (läs: ensilage och växtrester håller på att kväva ogräs och bli jord) i väntan på att få bli odlade i för första gången nästa år. Om squash och pumpor var den gröda jag gick lite bananas på i år (hade åtta olika sorter…) har jag bestämt mig för att sommaren 2022 kommer få bli bönornas år. Jag ska försöka odla så himla mycket olika sorters bönor att jag kan så småningom kan landa i en uppsättning som blir återkommande varje år för att på sikt kunna säkra vår hela konsumtion av just bönor. För även om många av de sorter vi i dagsläget köper i mataffären verkar vara krångliga att odla här i Sverige betyder ju inte det att det inte finns likvärdiga bönor som faktiskt går. Men för att veta hur de vill ha det, beter sig och smakar/lagras behöver jag ju provodla en hel bunt känner jag.

Och förresten så har årets pumpa-galenskap inte alls lagt sig utan istället har jag arrenderat ytterligare en odlingslott för att istället flytta hela den odlingen dit. Jag tänker att pumpa, majs och solrosor är sånt som tar rätt mycket plats (antingen på bredden eller höjden) men som med hjälp av vatten och gödsel sköter sig rätt så bra själv. Så att flytta dem till ett eget område gör att jag kan få ännu mer plats till annat på vår nuvarande kolonilott. Bland nyheterna till nästa år hittas nästintill bara kål. I år vågade jag ju mig på grönkål och broccoli (men också majs och purjolök) för första gången och med lyckade resultat tänker jag att bland annat blomkål, spetskål och vitkål ska få förgylla landen nästa år.

Åh, vad sugen jag blev på att summera årets odling och vilka lärdomar jag tar med mig därifrån nu. Tror jag ska pipa in på instagram och göra ett inlägg om det. Ses där!