Förbereda barn – bra eller dåligt?

”Kom gärna och hälsa på, men säg inget till barnen innan, tack!”. En text om att förbereda barn och att det kanske inte alltid är det bästa.

I det här inlägget (där jag berättade om vår väg fram till en eventuell diagnos för vårt ena barns räkning) skrev jag att jag skulle följa upp med ett inlägg om olika anpassningar vi gjort. Well, det har visat sig vara ett ämne som jag har oerhört svårt att skriva om. Dels för att det är ett så stort ämne (hela vårt liv och vardag är på riktigt en enda anpassning) men också för att barnet i fråga utvecklas hela tiden och möter nya svårigheter samtidigt som han växer ifrån det som varit jobbigt förut – vilket gör att anpassningarna naturligt skiftar i omfattning. Men framför allt så är det så tydligt att det är en annan person jag skriver om, någon som inte gett sitt samtycke till att jag ska dela med mig av hela hans personlighet eller vad han kämpar med. Så jag väljer att skriva det jag tänker kan hjälpa andra i samma situation utan att det blir alldeles för personliga eller kränkande. Hoppas verkligen att ni (och även han sen i framtiden) har överseende med det.

För att återkoppla till det citat som det här inlägget inleds med så har jag det senaste året reflekterat mycket över en grej som undan för undan fallit på plats i vårt medvetande. Det handlar om att förbereda barn.

Kanske har du hört eller själv fått erfara att förbereda barn kan vara smart för att de ska kunna greppa och hantera övergångar och förändringar? Detta skulle jag ändå vilja säga egentligen gäller alla barn men med tanke på att rådet ofta ges specifikt när det talas om npf antar jag att det finns en viss fördel i att förbereda dessa barn extra mycket. Därför har vi alltid varit noga med att grundligt just förbereda Elton på allt som komma skall (läs mer om hur vi förberedde honom på att bli storebror här). Men trots våra insiktsfulla försök visade sig reslutaten alltid vara otroligt svajiga. Ibland funkade vår förberedande manöver jättebra samtidigt som det ibland blev alldeles, alldeles fel. I början förstod vi inte sambandet, hur kunde han svara så bra på det en dag för att i nästa bli raka motsatsen till lugn? Det enda vi visste var att varje gång vi skulle göra något kul, som att få besök eller åka bort, hade vi en eller flera dagar innan som var alldeles olidliga.

Alla människor, både barn och vuxna, fungerar olika men det säger sig ju självt att vuxna har haft lite mer tid på sig att lära sig hantera olika känslor och situationer. Genom att under veckan berätta för Elton att farmor och farfar skulle komma på besök på fredagen trodde vi att vi hjälpte honom att hinna landa i allt vad det skulle innebära. Istället visade det sig att vi matade alla hans känslor (framför allt positiva men kanske också en del oro och nervositet, vilket såklart är rimligt) som i sin tur triggade alla hans utåtagerande manér. Det blev helt enkelt skitjobbiga dagar där han mestadels var rastlös och pendlade upp och ner i sina känslor. Vill slänga in en brasklapp här kring att vi såklart inte tycker att det är konstigt eller fel att känna saker utan problematiken hemma hos oss är att när det blir för mycket av några känslor är resultatet nästan jämt att vårt barn blir fysiskt utåtagerande, ett beteende varken han eller vi tycker är strävansvärt.

Så en dag trillade poletten ner. Vi ska förbereda honom på allt som är jobbigt eller negativt (sånt som kräver en övergång som är av det tråkiga slaget, till exempel att sluta leka för att gå och äta) men aldrig på något roligt. Missförstå mig inte, han lämnas inte utanför på något sätt eftersom hela hans natur är att ha stenkoll på prick allt. Låt oss ta ett exempel så att ni förstår. I somras hade vi ett besök inplanerat på Skaras Sommarland och vi förberedde barnen på att vi skulle åka dit genom att prata om det, kika på videos på karusellerna och även titta på bilder från när vi varit där två år tidigare. Dök samtalsämnet upp igen pratade vi gärna om det kommande besöket men talade inte om exakt när det skulle ske förrän samma dag som det var dags. Han får helt enkelt reda på allt men utportionerat när det känns lämpligast att delge det.

Hur som helst så testade vi den här metoden och insåg att det funkade hur bra som helst. Nu gör vi på samma sätt med allt som vi vet kan bli “för mycket” för honom. Ska vi leka med en kompis är det jag som bestämmer dag med den andra föräldern och sen säger jag inte något till Elton förrän en timme innan eftersom det som sagt annars eskalerar och blir en ohållbar längtan och väntan. På samma sätt undviker vi besvikelse och eventuell katastrof de gånger någon, av olika anledningar, måste ställa in – eftersom han inte ens vet om att planerna finns.

Vår tanke är aldrig att beröva Elton hans känslor eller att gömma jobbiga händelser för honom. Men när vi ser att han (och vi) måste kämpa extra med något som vi alla egentligen tycker ska bli kul (för så upplever jag verkligen att han känner, det är som sagt oftast i upprymdheten han ”ballar ur”) känns det viktigt att ta en funderare och ifrågasätta varför vi gör som vi gör. Är det viktigt att han lär sig att vänta och lägga band på sig just nu om vi märker att det är svårt? Kan vi underlätta och ge honom de bästa förutsättningarna för de sociala möten som han ska stå inför, och som också de är en utmaning, genom att hålla informationen till oss själva?

Vi väljer alltså att försöka anpassa och skräddarsy det liv vi orkar leva. Att arbeta med en persons utveckling under förutsättningar som inte känns rimliga för en själv (eller schyssta mot barnet i fråga) låter helt befängt. Man behöver inte lära sig allt på samma gång. Ett tag tyckte våra barn att det var alldeles för överväldigande att gå in i leksaksaffären (i vår by har vi bara en affär av det slaget och utbudet innefattar även pyssel, böcker och husgeråd) och fick de inte köpa något blev det tårar och panik. Skulle de däremot välja något var det först beslutsångest deluxe och nästan varje gång fick vi sen gå tillbaka och byta leksaken eftersom den inte kändes som rätt val för barnen när de fått tänka efter. Lägg även till att vi föräldrar tycker att det är “skitleksaker” (obs, inget ont om vår affärs utbud – ni fattar) och att de helt enkelt inte behöver mer blinkande fordon och beslutet blev enkelt: vi behöver inte ta med dem dit mer. Det känns inte som en upplevelse de missar (de har inte klagat) och vi slipper tampas med alla de jobbiga känslorna som kommer kring att behöva mötas av en vägg med potentiellt roliga leksaker. Sen händer det såklart att de önskar sig nya saker ändå, men då kan vi prata om det i vår lugna miljö hemma och i så fall göra upp en plan för hur de sakerna skulle kunna bli deras. Alltså, en skräddarsydd lösning för att passa oss föräldrar så att våra förutsättningar för att orka vara pedagogiska och inkännande optimeras.

Tanken med det här inlägget är alltså inte i första hand att berätta hur vi har det hemma. Utan att skina lite ljus på ett problem som jag tänker att några andra kanske också har hemma med barn som blir lite för uppspelta. Kanske går det att lämna dem utanför planerna lite och se om det känns bättre? Eller så är det tvärt om, du kanske inser att det hos er finns en stor fördel med att i större utsträckning förbereda barn. Kanske inger det sista stycket en liten insikt i att det går att välja själv precis hur mycket man behöver orka med. Som vanligt finns jag här ifall du vill bolla eller lufta dina tankar <3

Posted in NPF

3 thoughts on “Förbereda barn – bra eller dåligt?”

  1. Bra skrivet!
    Så gjorde vi hos oss också.
    Nu funkar det med veckoschema med bilder och nedräkning. (Då är det ju max en vecka att vänta)
    När vi var tvungna att vänta på något kul där vi inte visste exakt tid väntade vi alltid utomhus. Nu funkar tidsuppfattningen lite bättre (barnet är 8 år) och vi kan ofta vänta med någon planerad aktivitet. Dock aldrig bara vänta utan uppstyrd aktivitet.

  2. Så intressant! Tycker verkligen om att lyssna till/läsa om hur andra föräldrar har det och deras strategier för en bra vardag för vuxna och barn tillsammans. Nu är mitt barn bara två och det känns som om han nyss börjat få någon slags tidsuppfattning över huvud taget, men en sak jag tänkte på gällande detta äe hur jag har upplevt det positivt att verkligen peppa och förbereda inför vissa grejer som ska hända. Exempelvis har han ibland blivit arg och ledsen när den mamman som inte är hemma kommer jem från jobbet. Skrikit neeej oxh försökt knuffa ut en genom dörren igen. Men när den som är hemma har förberett en stund innan, och gjort det till en kul grej, tex “ska vi spana efter mamma i fönstret?”, “nu kommer snart mamma Fanny hem, vad kul det ska bli och vad jag har längtat efter henne!” Så har han en mkt mer positiv inställning än om man bara kommer oförberett.

  3. Läste din blogg av en slump, går i tankar på en tredje och läste om er lillasyster som kom och vart så rörd. Vi har också ett barn med NPF, en mardrömsbörjan och mkt slit, är idag mkt mer stabilt och känner igen så mkt i det du beskriver om förberedelse och så har vi alltid gjort! Så roligt att höra att fler tänker lika 🙂
    Jag har mkt tips och råd om du vill höra av dig och jag är i valet och kvalet att våga skaffa en till liten, vill inte ångra att vi inte vågade. Kram på dig!

Leave a Reply