En reality check kring måendet

Under hela hösten har jag svävat som på rosa moln rent kreativitetsmässigt. Efter att försiktigt ha trevat mig fram på sociala medier under några års tid valde jag att äntligen våga gå all in och faktiskt göra allt det som känns kul. Hehe det kanske låter som att det rör sig om uppdrag, collaborations eller sponsrade poster men i själva verket handlar det alltså bara om att tillåta mig själv att få finnas där och dela med mig av allt det jag vill.

För att vara övertydlig; jag har i flera år hållit tillbaka med rädslan över att bli bränd igen. Att springa för snabbt och för hårt och inte inse det förrän jag är en spillra av mitt forna jag. Att försämra måendet. Igen. För jag har varit illa däran två gånger redan och för bara ett år sedan beskrev jag ett mindre sammanbrott som ledde till två månader av kontinuerlig terapi för att hantera stressen. Jag är med andra ord fortfarande märkt och permanent skadad och vågar inte köra i full fart längre – för jag vet att det inte håller i längden.

Men under hösten har jag som sagt haft flyt. Jag har känt mig hemma i min kropp & min själ och liksom vetat åt vilket håll jag ska åt för att nå mitt högre syfte. Det jag har gjort har varit av glädje och intresse. Måendet har varit gott och det har helt enkelt känts både rätt och roligt på samma gång.

Och anledningen till att jag ens har kunnat göra det är för att Viktor varit ledig. För att han, på grund av sin fyra månader långa mission under sommaren kunde plocka ut sparad ledighet för resten av året.

Jag ska inte ljuga, det har varit UNDERBART att få ha honom hemma. Men det har också medfört att jag kopplat bort en bit av ansvaret för barnen. Superrimligt såklart, och bra för alla inblandade. Men också jobbigt – för mig. För samtidigt som jag får tid till att både jobba, plugga och vara kreativ (vill verkligen understryka hur fantastiskt det har känts!) så har jag glidit längre och längre från det liv med barnen jag är van vid. Så stor del av min identitet är nämligen kopplad till vårt vardagliga liv. Till hur vi är ihop. Till hur vi upptäcker naturen och utforskar världen. Att säga att allt det går att göra ihop som familj är att ljuga, för även om det livet också är ljuvligt – så är det något annat. Och JAG är visst också någon annan, när jag får sådär mycket tid till att fokusera på bara mig.

För några veckor sedan insåg jag därför att den bokidé jag haft och skrivit en hel del på de senaste månaderna inte kändes rätt för mig längre. Inte som i att den känns fel för alltid utan att just nu är det inte en sann bild av hur jag lever livet med barnen; för den här hösten har deras pappa steppat in och tagit en större bit av vardagspusslet. Jag insåg detta i samma stund som en annan idé pockade på min uppmärksamhet, en som kretsade kring något som vi i högsta grad fortfarande har som gemensam aktivitet; nämligen skapandet. Och tacksam över den tid jag har till mitt förfogande satte jag mig därför ner för att skriva ihop en minikurs på ämnet. Konsten i att uppmuntra kreativa och skapande barn heter den och kommer enligt plan att lanseras i slutet på januari 2022 och jag tror att det är vad som kommer avsluta de senaste månadernas kreativa möjligheter. Min man gav mig möjligheten att fritt ägna mig åt alla mina egna önskningar och jag tog den.

Jag tog emot tiden han erbjöd och kände att jag gled en liten bit längre bort från barnen. Inte kärleksmässigt eller anknytningsmässigt utan bara precis utanför ramarna för den rytm vi tillsammans skapat oss. Och så blev de sjuka. De fick feber och blev förkylda om vartannat och det gräts och det skreks så himla mycket mer än vanligt. Trots att jag var den som gick till jobbet, den som fick tid till att både skriva och gå hemifrån. så var det också jag som satt där med ringande öron och en önskan om att det skulle bli kväll snart. Ändå var det jag som kände att jag inte orkade mer, att mitt mående var på väg utför igen.

Några dagar efter de där första känningarna kring det dåliga måendet insjuknade även jag. Fick både öroninflammation, feber och en förkylning som satte sig på bihålorna (med tillhörande huvudvärk) på samma gång och med den orkeslösheten i min kropp insåg jag att jag kanske inte alls var utbränd ändå. Det var så många år sedan jag var sjuk sist, jag kanske bara hade glömt bort att det var såhär det kändes? Men önskan om att kvällen skulle komma snart nog bestod eftersom jag helt enkelt inte orkade delta i lekar eller samtalsämnen.

Så såg jag Maja Warodell dela en story om saker hon är peppad för i framtiden och när jag insåg att jag inte känner mig pepp inför något alls fick jag tänka om igen. Det kanske betyder att jag är i ganska skruttigt skick ändå? Jag scrollande vidare och såg Fanny skriva att det var KUL att vara förälder och kände mig inte ett dugg provocerad utan enbart pepp och tänkte, fast nej, det är nog bara influensan som talar ändå?

Så kom dagen då de två stora barnen var redo att gå till förskolan igen. De senaste månaderna har lämningarna varit ganska mycket av en struggle men den här morgonen fullkomligt dansade de in på förskolan. Mitt hjärta kändes så lätt av både den upplevelsen som av tanken på att livet kanske ska bli som vanligt nu igen, då vi alla får chans att vara våra bästa jag och faktiskt ha lite kul ihop. Då viskar en av pedagogerna “Ni vet väl om att vi har magsjuka här nu va?”.

Jag borde avsluta med det som en cliffhangern för i skrivande stund vet vi fortfarande inte om vi dragit hem någon sådan vidrig sjukdom. Men om jag avslutar inlägget där så missar jag att skriva hela poängen om hur underbart ljuvligt det var att få hämta hem våra barn igen efter första dagen på föris. Egentligen inte för att vi varit ifrån dem under de där timmar utan framför allt för att DE hade haft så kul och verkligen får så mycket utbyte av förskolan just nu.

Och då bestämde jag mig för att inte leva ett liv där jag upplever tiden utan dem som den skönaste eller mest värdefulla för mig. SJÄLVKLART kommer det komma stunder då det är apjobbigt att vara förälder, och självklart kommer jag önska att dagen ska ta slut mellan varven. Men jag vill inte HA ett liv som går ut på att längta efter jobb eller egentid. Jag vill att livet ihop med mina barn ska vara minst lika självuppfyllande och glädjande som den tiden som är bara min. Jag vet ju att det går och jag vet att det bara är upp till mig att fixa inställningen och förutsättningarna för att det ska ske.

Så, jag är så glad över att ha fått ett par månader att viga åt mig själv för att lista ut vad jag vill syssla med och göra. Men jag är så otroligt längtansfull efter den vardag som tar vid när Viktor börjar jobba igen efter årsskiftet. Jag kommer vara så trött, så trött när han kommer hem efter övningsveckor och dygn borta men det måendet vet jag hur jag ska tackla. Det här med att följa sina drömmar är jag lite sämre på. Det är så lätt att det blir för mycket av det goda. En lagom dos, där allt det roliga varvas med blöjbyten , syskonbråk och en treåring som petar in ordet bajs i alla sångtexter känns mycket mer passande för mig.