Lev Kreativt; första veckan

Hej. Det är inte ofta jag börjar ett blogginlägg såhär, med ett hej. Klockan är 00.25 en fredagkväll och för er är det kanske ingen konstig tid att vara vaken på men jag är faktiskt aldrig uppe såhär sent. Idag är jag det för att jag (som vanligt numera) somnade med barnen vid 19 och vaknade för att jag behövde kissa och då kände mig ganska pigg. Därför tänkte jag kika in här och skriva några rader om boken Lev kreativt som jag läser och arbetar med just nu.

Kanske har du hört talas om boken förr genom originaltiteln The Artist’s Way eller så är du, precis som jag, helt ny inför boken. Den har en undertitel som lyder ”hur du utvecklar ditt skapande jag i tolv steg” och när jag snubblade över den i en digital bokaffär kändes den så himla given för mig.

Jag tror att många som följer mig i sociala medier ser mig som en kreativ person. Så ser jag mig själv också. Men de senaste åren har det blivit tydligt för mig att jag lider av en enorm kreativ blockering. Inte så att jag har svårt att få idéer till handling (för det är jag ganska bra på) eller att avsluta det jag redan påbörjat (för det gör jag nästan jämt) utan snarare på det planet att min fantasi och förmåga att tänka utanför boxen är gömd alldeles för långt inom mig.

Hösten och vintern är naturligt en tid på året då jag börjar blicka inåt allt mer. Jag skriver ofta om det, hur jag nu börjar återgå till små ceremoniella eller spirituella handlingar som grundar mig och gör mig mer medvetande och närvarande. Kanske för att våren och sommaren känns så tydligt i mig på ett annat sätt. Då är jag ett med naturen och den i sig gör att jag tänker och känner på ett annorlunda sa sätt. Framför allt mår jag väldigt bra inombords av att få vara en del av det pågående kretsloppet på det sättet. Nu, under årets mer mörka månader, sätter jag mitt hopp till små meningsfulla stunder som skänker mig en känsla av närhet och mening. Det kan vara något så simpelt som att tända ett ljus, koka en kopp te eller sjunka ner i ett varmt bad. Ni känner säkert igen det från er egen vardag, de där små stunderna som gör alltet.

Den är perioden på året är också en tid då jag hellre läser faktaböcker om kropp och själ än skönlitterära romaner. Jag har med andra ord mer tid att ta hand om mitt inre när mitt yttre är mer stilla än på sommaren. Det är också nu jag märker att jag behöver det, och med tanke på just det; att jag är mer stilla och mer bunden till att trivas i min egen kropp, i vårt eget bo är det kanske inte så konstigt att mitt mående ofta dippar när hösten blir mörk utanför fönstret. Det är okej för mig att känna så, att jag inte mår helt hundra, för jag lägger ingen prestige i att alltid vara på topp. Det är lika förlösande för mig att förstå var det skaver och försöka lära mig mer om det som att vara linjärt välmående.

Och det är den där felsökningen jag brfinn r mig i just nu. För när jag skrev det här inlägget var jag redan något på spåren. Jag hade börjat ana att det finns en högre potential i mig som jag själv är med och blockerar. Åh, jag förstår att jag tappar flera av er bara genom att prata om spiritualitet (som jag snabbt nämnde tidigare) eller såna här ”flummiga” saker men faktum är att jag tror att vi är många som är kapabla till bra mycket mer än vad vi själva tror, och att vår inre kritiker ofta skjuter ner möjligheten för just den biten att resa sig.

Så. När jag hittade boken Lev Kreativt kände jag direkt att den talade till mig. Dels kändes det roligt att under tolv veckor få chansen att lösa kreativa uppgifter (blandat med tänkvärd text) samtidigt som mitt mål var att nysta upp den här grejen inom mig. Jag är nu precis i början av processen och har bara precis gjort den första veckan (ihop med två veckor av morgonsidor – de hjälper mig verkligen så mycket att komma framåt i tankearbetet!) och jag tänkte lite kort (säger jag efter att ha skrivit en halv novell redan…) dela vad jag kommit fram till.

För det här med att jag är en kreativ person stämmer ju i högsta grad. Men jag upplever att omvärlden alltid har en högre tro på vad jag klarar av än vad jag själv har. Jag avskyr när andra ber mig ta bilder på dem (eller att pyssla, pynta, hacka grönsaker – whatever) och vill gång på gång ursäkta mig. Är vi bortbjudna håller jag mig oftast undan köket och frågar jag ”ska jag hjälpa till med något?” ber jag en stilla bön om att svaret ska bli nej. Inte för att jag är lat eller vill slippa undan utan för att jag är så osäker att det blir jobbigt.

I alla dessa år har jag skyllt det här bristande självförtroendet på min mamma (vill bara säga att jag ringde min mamma och berättade allt detta i veckan så jag hänger inte ut henne som någon hemsking om ni nu trodde det) som, i min ungdom, ofta bad oss barn hjälpa till men sen alltid (okej ofta) hade synpunkter på hur det genomfördes. När jag tog upp detta med min man Viktor sa han att han faktiskt kände igen sig i beteendet och genom lite rannsakan insåg jag att jag nog gör så rätt mycket med honom med också. Kanske även med barnen, men där försöker jag vakta min tunga lite mer eftersom jag ju vet hur det kan påverka och sätta spår. Så lektion ett i Lev Kreativt blev för mig något utöver det direkt kreativa. Nämligen att försöka synliggöra mina egna mönster av kontrollbehov och försöka släppa viljan av att ha det på mitt sätt (som om det är det enda rätta sättet – suck, blir så trött på mig själv).

Efter ännu en tids funderande insåg jag att min mamma, när dessa ”spår” alltså skulle ha satts i mig, var ungefär 27 år gammal. Med andra ord typ ett barn. Okej, inte riktigt men ni fattar. Jag baserar hela min upplevelse av hur min mamma varit som uppfostrande mor på de åren jag bodde hemma (obvi) men när jag flyttade hemifrån var hon faktiskt bara 36 år. Alltså tre år äldre än vad jag är nu. What! Jag menar, jag känner mig inte färdig med mig själv som person på långa vägar än och jag tänker ju att det fortfarande finns tid för allt det jag har att deala med. Att mina barn kommer förlåta den sämsta versionen av mig för att det dels finns bättre sidor men också för att jag hela tiden strävar efter att nå dem. Och kanske behöver jag göra det med min egen mamma också. Kanske är det inte rimligt att se henne i skenet av en 30-åring såhär 25 år senare? Hon behöver ingen förlåtelse men i brist på andra ord känner jag just så, jag har förlåtit allt det som jag burit på och av ilska känt att hon ”gjort” mot mig. Jag låter det gå och väljer att istället möta henne som 51-åring och se hur himla härlig hon är nu.

En av den första veckans uppgifter (det finns ett gäng olika, du väljer ungefär hälften att göra) i Lev Kreativt har varit att lista tre personer ur sitt eget kritiker-galleri. Alltså personer från ens förflutna som alla varit med och begränsat, hånat eller bara skjutit ner dig som person eller dina alster. Några som gjort att din kreativa förmåga hämmats eller känts fel på något sätt. Till och med smågrejer, som en blick från en klasskamrat i högstadiet eller ett syskon som skriker ”haha vad ful!” skulle ut och jag tänkte att det skulle bli skönt att få ner dem på papper.

Jag försöker att verkligen göra uppgifterna ordentligt, för som ni kanske märker så är det här något jag vill jobba med. Jag VILL ha en mer direkt kontakt till mina kreativa förmågor och jag vill framför allt tro på att jag kan göra allt det jag vill. För jag vill, jag vill, jag vill. Ja, jag vill skapa – av hela mitt hjärta. Men efter en vecka med pennan i handen insåg jag att jag inte skrivit ner något namn alls. Varje gång jag försökte dra mig till minnes ett klassrum (jag gick bild & form på gymnasiet innan jag gick under av pressen och flyttade ut på landet för att gå en naturbruksskola med inrikting hund <3 ) eller en konstsal var det inte lärares eller andra elevers ord jag spelade upp i mitt inre. Tvärtom var det ofta de som försökte peppa mig till att tro på mig själv. För ja, den enda kritikern jag kunde höra var såklart mig själv. Och det gjorde mig glad, för det är ju den enda personen jag själv kan påverka.

Med andra ord känner jag redan efter en vecka av att följa Lev Kreativt att det här är precis vad jag ska ägna mig åt just nu. Inte för att en liten rackarns bok fungerar som någon magisk biljett till ett konstnärligt yrke utan för att jag behöver förstå vilka mekanismer som gör att det låser sig. Varför jag inte kan rita en teckning åt mitt barn utan att känna att fantasin och förmågan att se föremål framför mig flyger ut genom fönstret.

Och på tal om yrken så var en annan uppgift att lista fem yrken du (i en annan verklighet = tänk inte att det ska vara rimligt utefter fysiska, ekonomiska eller akademiska förutsättningar) hade velat ha istället för det du gör nu. Mina blir: bonde, författare, småskollärare (alltså inte lärare i dagens skola, tyvärr), keramiker och (inte ett yrke men…) nunna.

Vad hade du valt?

3 thoughts on “Lev Kreativt; första veckan”

  1. Åh jag gjorde det artist way för fyra år sen. Skriver fortfarande morningpages, förändrat hela mitt liv. En magisk resa du har framför dig. Lite avis faktiskt <3 Kram

Leave a Reply