Om att (kanske) möta döden

Innan du läser vidare vill jag utfärda en triggervarning. Det här inlägget handlar om att möta döden (obs! Ingen nära mig HAR dött eller är allvarligt sjuk, jag försöker inte click baita) och vet du att det ämnet ger dig ångest kanske du ska hoppa över just det här inlägget.

När jag skriver det här är det kväll och jag ligger nedsjunken i ett ångande varmt bad. Arbetsställningen är kass med framskjutna axlar i dålig hållning eftersom den hårda emaljen inte tillåter att jag ligger ergonomiskt. Jag ser alltid framför mig hur jag ska fälla upp datorn med en kopp te bredvid mig i vardagsrummet om kvällarna. Men det, som så mycket annat, är en förljugen bild eftersom jag de flesta kvällar inte ens tar mig upp efter nattningen av barnen. Jag är varken gravid (längre, för jo – det fanns ett frö innan jul) eller deprimerad utan bara så hiskeligt trött.

Det är inte så konstigt när jag tänker efter. Jag är mammaledig på 100%, pluggar på 100% och har precis skrivit en lång kurs som krävt sin tid. Jag är inte heller på gränsen till någon utmattning för jag känner (för tillfället) mina gränser och vet när jag ska bromsa in och släppa taget. Som jag gör om de där kvällarna jag drömmer om men som uteblir när kroppen behöver ta igen sin sömn (att jag kliver upp halv fem varje morgon KAN också vara en bidragande faktor). Som jag gör med skolarbetet som inte prioriteras i den utsträckning jag vill, för just nu går det inte att få ihop det på ett optimalt sätt. Så jag släpper och går vidare, försöker att inte älta i det som varit eller grubbla över vad som komma skall. Inget av det kan jag påverka nu ändå. Åh, vad mycket visdom jag sugit i mig av Björn Natthiko Lindeblad. Nu, i sviterna av att han lämnat oss, tänker jag på honom och det han lärt mig ofta. Det dyker upp små passager ur hans bok Jag kan ha fel då och då och jag känner att jag aldrig kan eller vill sluta jobba med mig själv. Jag önskar att det alltid kommer att vara på ett spirituellt och högre plan men inser att det, under åren, kommer att gå åt en massa energi till både oro och sorg också. För vi kommer alla möta döden, på något sätt – förr eller senare.

Kruxet med mig är att den enda närstående jag haft som inte längre finns i livet är vår älskade katt Leeloo. Alla mina mor- och far-föräldrar är fortfarande vid god hälsa och även om jag har fina minnen av alla DERAS föräldrar så stod de mig inte så pass nära att jag upplevde en direkt sorg. Med Leeloo var det annorlunda. Hon kom till oss flera år innan vi fick vårt första barn och fyllde direkt upp den platsen i vårt hem. Aldrig någonsin har jag älskat ett djur mer än det jag kände för Leeloo och hennes bror Gösta. Samma dag som hon hade gått bort kände jag för att öppna våra fönster och skrika ”Hur kan ni fortsätta som om inget hänt? Vår katt har ju dött!!!” till alla som passerade utanför. Jag skrev en sorgedagbok under de första dagarna och insåg att det som var värst var det där definitiva. Det var inte ett avsked av någon som skulle resa långt bort eller någon som gjorde slut och försvann ur mitt liv – utan hon var borta ur vårt jordsliga liv för alltid. Det som var hon skulle aldrig finnas i mitt liv mer men det jobbiga var också att alla våra minnen numera bara fanns kvar i mig – vilket kändes oerhört ensamt. Och då talar vi alltså om en katt! Som kanske inte ens kan lagra minnen på samma sätt som oss och som definitivt inte verbalt kan dela dem med mig eller andra. Det var också en grej i sig, att jag önskade att jag hade fått säga allt det där jag ville. Trots att hon som sagt var en katt – någon som (kanske) inte ens förstod och som definitivt inte kunde svara. Men det kändes så i mig och det var först veckor senare som jag förvånat insåg ”idag har jag inte tänkt på Leeloo en enda gång”. Hon fattades mig något enormt.

När pandemin slog till i början på 2020 var jag rädd. Kanske inte till en början, och vi var nog många som hörde om de första fallen men aldrig kunde förstå hur omfattande det hela snabbt skulle bli. Men sen, när media dagligen rapporterade om hur många som vårdades på IVA och när dödsfallen började stiga. DÅ var jag rädd.

Jag hörde någon säga att ”snart kommer alla känna någon som dött i corona” och när Adam Alsing gick bort strömmade mina tårar i flera dagar. Än idag är det svårt att hålla tillbaka gråten när hans namn förs på tal. Jag vill inte på något sätt att detta ska tolkas som att jag förringar hans nära och käras VERKLIGA sorg. Men jag upplevde att jag ”kände” Adam efter att ha lyssnat på hans podcast varje vecka i flera år. Och den personlighet jag uppfattade hos honom var verkligen god rakt igenom. En toppenperson att ha tillgång till och luta sig mot en gång i veckan. Hans mediapersonlighet, den som han lånade ut till oss alla (och som jag vill skilja från hans verkliga person eftersom jag som sagt inte kände honom på riktigt), fattas mig. Den gör verkligen det.

De senaste månaderna möts jag av döden från så många håll. Jag har vid flera tillfällen drömt om människor jag är bekant med sådär i periferin. Jag har drömt om dem och ibland vaknat mitt i natten och haft en känsla. En googling senare och jag hamnar i ett minnesrum på internet fyllt av sista hälsningar och inser att de inte längre finns bland oss. All astrologi som talar om hur planeternas positioner påverkas en egna hus talar just nu om för mig att det är döden, svår sjukdom och överlag hälsa jag ska tampas med ett tag framöver. När jag la en inner quest-guidning i min nya lek häromdagen fick jag reda på att sättet som jag ska komma fram till mina nya insikter och utveckling är… *trumvirvel*… just genom att möta döden. Visst, det går att tro vad en vill om det där men hur jag än vänder och vrider så dyker det upp som ämne gång på gång. Det är inget magiskt sammanträffande utan en central del av livet – såklart.

Och jag ska vara ärlig och säga att mitt hjärta känns tungt när jag skriver det här. För jag vill inte vara en domedagsprofet, jag vill inte gå runt och vara alarmerande. Men jag fattar att det är ett ämne som oundvikligen existerar och kanske är det min tur att, på något sätt, att förstå vidden av en förlust, av vad sorg innebär. Jag vill inte. Fan jag vill inte. Men jag öppnar mitt hjärta för kärlek och i det ryms också platsen för sorg. Det är som det ska, men lätt är det verkligen inte, det där med att möta döden.

Och som av en händelse, idag när jag kom att tänka på allt detta så flyttade en ny vit, fluffig varelse in i vårt liv. En liten Lo, så nu har vi både en Li och en Lo. Vilket ihop lustigt nog blir Leeloo. Tyvärr är det inte henne vi ser på bilderna i det här inlägget för på datorn hade jag bara bilder på Gösta. Men av vår Lo kommer det med allra största säkerhet foton på strax och lång tid framöver. För hon känns redan speciell i vår familj och mitt hjärta.

2 thoughts on “Om att (kanske) möta döden”

  1. Jag kan så förstå känslan, då det inom mig finns ett bottenlöst vakuum sedan min katt inte längre var min utan istället blev någon annans. Han lever ännu (16 år) men inte hos mig där det är meningen att han ska vara. Hur man kan känna sig så själsligt bunden till någon, till ett djur, är kanske bortom förklaring men även fastän han (ännu) lever och har det bra, även fastän han (ännu) finns, är det en sorg, en tomheten och en saknad efter hans närvaro <3 Tack för en fin text <3 <3

Leave a Reply