Category: LIVET

Här står jag och poserar med en skottkärra, som en gör. Den var nämligen en av presenterna som min lilla familj så fint fixat åt mig när jag fyllde år. Jag har alltid haft ett kluvet förhållande till det här med att ge och ta emot presenter men Viktor och jag har under de senaste åren insett att det betyder något för våra barn. Så nu försöker vi att önska oss minst en sak vid varje födelsedag för att det ska bli frukost, sång och paket på sängen. Och vet ni vad, det är ganska trevligt? Klart en inte behöver ge köpta eller fysiska prylar men barnen älskar verkligen hemlighetsmakeriet, att få vara med och välja present, stolt bära in paketet och sen förväntansfullt se vad mottagaren tyckte. Det känns rimligt att det är det traditionella konceptet för en födelsedagsmorgon när jag ser hur magiskt det är för dem.

Det var alltså i torsdags det var min födelsedag och jag tänkte att vi kunde kika lite på vad vi sysslade med i anslutning till det.

Födelsedagen inleddes absolut med att de små barnen vaknade vid halv fem men van som jag är funkade det bra att smyga upp den tiden. Vid sex väckte jag Viktor och kröp ner i sängen igen när de fixade födelsedagsbrickan. Blev så överraskad av de fina böckerna de fixat åt mig! I paketet låg nämligen både den här och den här fantastiska (Adlinks via metapic). Älskar Maria Nilsson Thore (och kanske framför allt den här 👆berättelsen) och i slutet på samlingsvolymen finns massor av skisser hon tagit fram under tiden som hon skrivit sina böcker. Så inspirerande!

Barnen var gulliga och sams och det kändes alldeles strålande att bli 33 år. Skrev på instagram att det låter som en ”häxig” ålder och det håller jag fast vid. Tror det blir ett stort år för mig personligen och förhoppningsvis (på sikt) ett bra år för världen.

Li och jag vinkade iväg pappan och killarna som åkte till förskolan samma tid som vanligt (vid inskolning går syskonen vanligtvis samma tider som det barn som ska börja skolas in men eftersom rutiner är väldigt viktigt för vårt ena barn beslutades det att de fick gå sina vanliga tider mellan 7.15-13.45). Efter frukost traskade även hon och jag dit och den här, tredje morgonen, blev hon lite ledsen när jag gick. Visst skär det i hjärtat om jag går in i känslan men såhär är det nu. Föräldradagarna är slut och vi är redo för en ny sorts vardag. Tur att hon alltid verkar ha haft det bra när jag hämtar henne!

En trettiotreåring har ni här! Efter lite plugg var det dags att cykla och hämta hem barnen igen och precis då började solen skina in genom fönstret. Vilken timing!

Vi cyklade till ett av bygdens två fikaställen men eftersom de mjölkfria alternativen var nästan obefintliga valde vi att vända och cykla upp till det andra alternativet; soldathemmet på fästningen. Efter fikat testade vi att spela de olika instrument som finns där och även en runda pingis hanns med. Det första lät förfärligt och det andra var ganska svårt men en mysig firarstund ihop var det.

Framåt kvällen anlände två blombud och sen slocknade jag i vanlig ordning med barnen strax innan sju. Vi kan prata om det en annan gång, min enorma trötthet och vad det antagligen beror på (inte graviditet eller utbrändhet/depression).

Morgonen efter lämnades Li på förskolan av sin pappa (så konstigt att hon skulle fortsätta skolas in när vi andra var lediga) så jag och killarna passade på att spela Monopol (med Pokémon-tema) som vi lånat av grannarna.

Vi behövde nämligen skingra alla de pirriga känslorna som fanns i ett av barnen, för strax efter tio skulle vi bege oss iväg med bussen mot Skövde.

På stationen mötte vi upp min mamma som kommit med tåget från Helsingborg. Sen traskade vi upp till Scandic Billingen där hon bokat rum åt oss för att lämna av packningen. Båda killarna har bott på hotell varsin gång tidigare men eftersom de då var under året blev det här som första gången. ”Jag kan inte tro mina ögon så fint det är här” sa Noah om mattorna i trappan.

Nästa anhalt blev Arenabadet och eftersom en inte får fotografera där inne (rimligt) har jag inga andra bilder än denna på en lycklig kille som köpt en drake han döpt till Tigerklös. MEN vilket äventyrsbad sen! Superfräscht, många badvakter och definitivt något för alla. Dessutom var det minimalt med folk såhär en fredagsförmiddag. Verkligen toppbetyg från oss alla och barnen ville absolut inte gå upp ur poolen när vi behövde avrunda besöket. Hit åker vi fler gånger!

På väg tillbaka till hotellet stannade vi i en renodlad godisaffär (stort för barnen som annars handlar allt snask i mataffären) för att införskaffa lite fredagsgodis. De fick lyxa och välja lite fler bitar än vanligt och efteråt skickade jag den här bilden till Viktor som nästan satte hjärtat i halsgropen.

Det var lite lur för de innehöll inte så värst mycket. Absolut för slösigt att välja så stora burkar till så liten mängd godis men den här dagen fick den magi barnen upplevde väga tyngst.

Det slappades i en knapp timme innan vi svirade om och begav oss en gata upp (allt i Skövde är så nära!) till vårt dukade bord på…

Pinchos! Tänkte att barnen skulle tycka att det var spännande att få välja många, små rätter men alltså… fredagar är alltid vår tröttaste dag på veckan. Och med pirrig anspänning, en bussresa och några timmars badande på det var vårt besök inte den höjdare jag hoppats på. Det var inte dåligt alls men över ganska fort och i efterhand inte heller det barnen själva tyckte var den bästa matupplevelsen (för det var 1. korven på pressbyrån och 2. hotellfrukosten).

Tillbaka på hotellet blev det godis och barnkanalen för killarna och pyjamas och bok för min del. Barnens mormor gick och bastade och jag kom ihåg varför mina dagar alltid kändes så innehållslösa och tråkiga att dokumentera när jag bloggade förr i världen; jag är nämligen så obekväm med att fota andra människor att det liksom bara blir den här typen av bilder på döda ting. Jaja, så kan det vara. Läser förresten mest ungdomsböcker (adlink via metapic) just nu. Kanske för lite inspiration inför framtida projekt, vem vet.

Äääälskar min pyjamas från Emilia Ilkes samarbete med Lindex och just nu är den visst på rea här (adlink via metapic).

06.05 insåg vi varför hotell med våra barn är sisådär kul. Men de vaknade åtminstone inte 04.20 som de ibland gör här hemma. Hehe.

Oavsett var jag befinner mig är mina morgonsidor med. Den absolut bästa rutinen jag skapat mig i vuxen ålder tror jag. Rensar både tankar och känslor inför en ny dag och får mig att ventilera, reflektera och komma på nya kreativa mål och idéer. Är ni förresten på jakt efter enkla ringar vill jag rekommendera dessa prisvärda (adlink via metapic)

Till slut blev det dags för frukost och den var alldeles fenomenal men fångades dessvärre inte på bild (typ lagbrott om en bor på hotell ju) pga fick mest springa som en galning för att lyckas hämta allt som både jag och barnen ville ha att äta.

Efter frullen bestämde vi oss för att checka ut och ta en liten runda på stan. Det skulle införskaffas pyjamas åt Noah och han valde den här (adlink via metapic) men först efter att ha åkt två rundor av det här tåget som fanns utanför butiken. Kändes verkligen som att de levde sitt allra bästa life det här dygnet i Skövde.

För strax därefter hade deras mormor bokat tre biobiljetter till Bamse och vulkanön. Filmen började dock med en traumatisk upplevelse för Noah som inte alls tyckte att Svenska bios ugglor såg ut som de är tänkta. Istället för mage och klor såg han en stor gapande mun med tre långa tänder i nederkäken och när jag kan se det på hans vis ser de verkligen läbbiga ut. Han pratar fortfarande, såhär fyra dagar senare, om monsterugglorna.

Under tiden som de delade biouopplevelse passade jag på att gå in i en kristallbutik och gick sen och satte mig i kyrkan för en mediterad trumresa med mina nya stenar.

Innan jag mötte upp gänget igen gick jag in i den här te & kaffe-butiken och köpte ett kaffe med smörkola-smak. Har inte testat det än men det doftade verkligen ljuvligt. Tänker att det kanske blir nice till allt kommande iskaffe?

Nej nu börjar innehållet tappa lite i sting känner jag. Vi tänkte gå och äta lite snabb lunch och hade en stund kvar innan det var dags att resa hem igen. Så vi gick till Balthazar (tips!) men där var köket stängt så efter att Elton byggt en stund med Lego traskade vi tillbaka mot stationen. En snabb sväng in på kulturhuset också och vips så hade tiden blivit lite väl mycket.

En snabb korv på pressbyrån hann barnen nätt och jämt trycka i sig innan det blev dags att vinka hejdå till både Skövde och mormor.

En timme senare var vi hemma hos denna stora lilla tjej igen. Hon som tog av sig vantarna och sa ”sådär” innan hon plockade en snödroppe 👆 som skulle levereras till pappan.

100% uppskattat födelsedagsfir. Tack alla inblandade ♥️

I fredags kände jag hur lusten fullkomligt rann ur mig. Det går såklart inte att sätta sitt eget liv helt på paus för att det händer hemska grejer i världen (som det alltid gjort – på andra ställen, nu bara närmre oss) men det tog ändå hårt och allt jag planerat och tänkt dela med mig av på instagram kändes fjuttigt och onödigt. Egentligen ÄR ju det jag delar ganska onödigt och jämfört med krig är ju i princip ALLT fjuttigt. Men det går som sagt inte att tänka så. Eller snarare; det går att ha den tanken i sig utan att sluta leva. Det går kanske till och med att omvandla den tanken till något annat. En mjukhet i sig själv, en förhoppning om förändring, ett aktivt val som kan göra gott för någon annan eller bidra till maktskiftningar. Det går att vara en enda person i sitt egna liv och samtidigt gripas av andra människors öden. Det går att glädjas åt det lilla och samtidigt förfasas och bli rädd för det stora. Men i fredags kändes det konstigt att ånga på som vanligt.

Så jag tog en liten break från Instagram. Inte någon uppoffring såklart (jag menar det är en app och jag tror inte att någon reflekterade över att jag inte postade något på EN dag…) och eftersom min uppdatering där inte är mitt jobb utan bara något som är roligt (jag känner faktiskt ALDRIG press/stress kring att uppdatera om jag inte har lust) var det ganska lätt att logga ut och lägga undan telefonen. Eller lägga undan den gör jag nog aldrig riktigt helt, för jag gillar fortfarande att fota det jag tycker är fint/betyder något eller sånt jag vill minnas. Så nu har jag en himla massa bilder i kamerarullen och funderar på om vi ska köra på ett inlägg om min helg på klassiskt bloggvis? Okej, nu kör vi!

Vår helg inleds just nu fortfarande med en ledig fredag. Detta kommer faktiskt skifta redan om två veckor när Li är färdiginskolad och en helt ny vardag väntar för oss. Kan berätta mer om upplägget kring den nya vardagen sen om någon är nyfiken. Jag hade i alla fall min egensydda klänning av loppisfyndat tyg på mig dagen till ära!

Känner mig alltid så barnslig när jag äter mannagrynsgröt men det är ju så lent och snällt. Kom på nu att det ju finns Polenta med, som ju känns som en lite vuxnare variant. Kanske ska laga det snart igen. Valnötter och granatäpplekärnor blev i alla fall dagens topping, i en skål av otroliga Fanny Schultz. Just denna dag hade jag dessutom ställt ett alarm på 11.57 eftersom hon skulle ha ett nytt släpp i sin webshop klockan tolv. Förra gången gick jag in på länken i hennes profil på instagram och då hängde sig allt när jag skulle betala och sen vips var det mesta slut (lyckades dock knipa den här skålen och en likadan fast i grått) så nu har jag lärt mig den hårda vägen att alltid gå in via webbläsaren istället. Tips från coachen alltså!

Efter frukost packade vi in oss i bilen och åkte på musiklekis i grannbyn. De har så himla fin och maffig kyrka med utsikt ner över slätten. En annan helt otrolig kyrka här i krokarna är den i Beateberg, så googla och spana in den ifall ni är förtjusta i sakrala byggnader.

Hur som helst, i Undenäs (som alltså var byn vi åkte till) väntade sångsamling, fika, lek och så var Helena från biblioteket där så att vi kunde låna med oss lite nya böcker hem. Men det mest omtyckta hos våra barn var möjligheten att måla varsin naturkruka att få plantera en pärlhyacint i. Så nu har vi flera små fina krukor med vårblommor i här hemma.

På vårt bibliotek kan vi numera även låna hem spel (kanske är supervanligt överallt annars men det är i alla fall ganska nytt hos oss) och hittills har vi lånat cluedo junior (supersvårt om barnen inte är i lag med en vuxen eftersom de inte kan läsa än), charader (SÅ kul!) och Bamsespelet. Den här bilden togs precis innan ett av barnen hamnade på Reinard Räv och av ren rädsla för vad han skulle vilja ha (spoiler: det var två burkar honung) föste ner hela spelet på golvet. Hehe.

Viktor kom hem från en sväng på jobbet och hade med sig upptappat vin och ost från en kollega som tagit med det från sitt hem i Italien. Första gången han gjorde det berättade han att mannen som han köpte ost och salami av var tvungen att gå upp “till grottan” för att hämta hem så stora kvantiteter. Tyckte det var en fin liten anekdot om livet någon annanstans.

Några grejer ni kanske inte vet om mig: jag tycker inte om vin (men det låter så härligt att ta sig ett glas rött när en lagar mat mvh alkoholromantikern) och dricker väldigt sällan alkohol överlag. Om jag får välja dryck of choice som ökar min promillehalt skulle det vara den drink jag stötte på när jag jobbade som bartender på Sticky Fingers i Göteborg för tio år sedan. Den heter crush 43 och görs såhär:

Muddla (ja, men ni vet, typ mosa i botten av glaset) 3-4 halvmånar citron i ett glas, häll på krossad is, 4 cl licor 43 och toppa med sprite. Klart!

Att försöka sticka ihop med en kattunge går sådär. Men har jag tur blir det en mössa så småningom.

När kvällen kom var Elton iväg på fredagsmys hos en kompis (eh, hur stor är han nu då?) och när jag la Noah och Li läste vi den här boken som vi lånade hem från Helena i Undenäs. Den var så himla fin tyckte jag. Rekommenderar!

Resten av kvällen spenderades i soffan då vi först såg finalen av På Spåret och därefter otaliga nyhetsinslag om Rysslands invasion av Ukraina. Det kändes sjukt att kunna sitta och roa oss med frågesport på bästa sändningstid och sen direkt kastas in i den fasansfulla mardröm som över en natt blivit så mångas verklighet. Vi la oss med en klump i magen.

Nästa dag på min helg var såklart lördag. Vaknade upp med en lite lättare känsla och klädde mig i mjuka favoritkläder (tröjan är den här <– adlink via metapic) för jag skulle på yogakurs!

Solen sken och det var nästan helt ofattbart vårlikt på vägen längs sjön. Alltid så tacksam över att få bo såhär!

På tal om vår så berättade Viktor igår att det inte funnits meteorologisk vinter i Skåne under de senaste tre åren. Att det alltså enbart finns tre årstider där nu förtiden. Vad ledsamt.

Efter kursen var jag så glad! Fick flera insikter och den första (som låter ganska löjlig såhär i efterhand) kom i en övning då skulderbladen pressades uppåt (eller var det utåt? minns inte nu…) och det på riktigt kändes som att jag hade vingar. Det var en så fin påminnelse eftersom viljan att få flyga fritt genomsyrar hela mitt väsen. Ibland tappar jag bort det och tror att jag behöver gå den traditionella vägen eller följa den stig som “alla andra” tycker att jag borde ta. Men jag behöver inte det, jag har vingar och jag kan flyga fritt.

Efter yogan cyklade jag till loppisen som hade lördagsöppet. Gick enbart till tygavdelningen pga hade inte sikte inställt på något annat. Kom hem med material till tre nya klänningar och en duk till köket.

Resten av familjen hade redan ätit lunch när jag kom hem så jag kunde göra min favoriträtt of all times; plåtmat ❤ Just denna hade min favoritkombo pumpa, grönkål, ost och granatäpplekärnor + sötpotatis och rödkål. Toppat med frön och havssalt. Mmm! Överlag älskar jag rotsaker i ugn och skulle nog kunna leva på den här typen av mat jämt.

Speciellt eftersom det är sånt som faktiskt är himla lätt att odla och lagra/frysa in. Det här är vad jag har kvar av förra årets pumpaodling. Lite med tanke på att det tar ett halvår innan det är dags för skörd igen men också mycket för att well, jag har odlat dessa själv :’)

Sen fortsatte dagen i samma raska tempo då killarna bestämt träff med några kompisar i en närbelägen skog. De lekte och åkte kana i gyttjan medan vi föräldrar pratade om kriget. Det fanns en bekant i Ukraina som fått vända på flygplatsen för att bebisen i familjen saknade pass. De kunde alltså inte fly för att de inte hunnit fixa pass till det yngsta barnet. Så de är fast. Helt sjukt.

Obs vill triggervarna för följande text som kan verka alarmerande och skrämmande.

Det fick mig att tänka på hur illa förberedda vi faktiskt är ifall något så ofattbart händer här, hos oss. Eftersom vi slutat flyga har vi inte brytt oss om att skaffa pass till våra barn men det är ju klart att de behöver ha det om vi eventuellt behöver ta oss härifrån någon gång. Har ni förresten koll på var närmsta skyddsrum finns för er? Alltså förlåt, är inte meningen att jag ska sätta skräck i någon nu utan jag luftar de tankar som dykt upp hos mig de senaste dagarna. Här finns i alla fall en karta och vårt kvarters skyddsrum ligger bokstavligt talat utanför vår dörr. Så vi kommer sakta men säkert börja samla de förnödenheter som behövs. Inte för att jag tror att det blir krig utan för att OM något skulle hända så vill jag ha resurserna för att kunna hålla liv i mina och andras barn så länge som möjligt i väntan på hjälp.

När barnen var renspolade från all lera cyklade jag iväg till Ica för ett kort litet jobbpass. Tänker ofta att jag är lyckligt lottad som får göra både detta (fota, skriva, skapa) OCH vara fast anställd. En bra balans för mig med en förankring i det verkliga livet samtidigt som jag får chans att sväva runt i mitt inre.

Söndag nu då. På väg till dag två av yogakursen som var en introduktion till Hatha genom Sara på Jordad Hälsa. Såg jag den här träbiten som fick mig att le. Tänkte att det med enkelhet skulle kunna bli en igelkott till barnen. Andra dagen var lika givande som första och jag är så glad att jag fick möjligheten att tillbringa just den här helgen på det viset.

Hade så mycket energi efter timmarna i yogastudion att jag tog tag i något jag skjutit upp länge, nämligen att sortera mina fröer. Jag är ganska seg på att så i år men vet att det absolut inte är för sent än och tar därför det hela med ganska mycket ro. Överlag försöker jag att vara rätt snäll mot mig själv när det gäller alla “måsten”. Istället för att planera in och bocka av så försöker jag göra allt när jag har lust till det. När det känns rätt och motståndet därför är minsta möjliga.

Efter lunchen (beståendes av tacorester) traskade vi upp till “högkvarteret” där barnen bestämt träff med två kompisar. Att umgås såhär, med kompisar tre dagar i rad, är inget vi brukar göra och när jag skriver det här vet jag att det resulterade i en stor trötthet med många tårar och tokiga utspel under söndagskvällen. Vårt lilla barn ❤

Men tillbaka till dagen. Det var sol ute även den här dagen och vi ville aldrig gå in! Ytterkläderna åkte av och jorden togs fram. För om jag varit seg med att så, så är det inget mot vad jag varit på att plantera om mina paprikor och chilis. Men nu så! Nu kändes det som rätt tillfälle och det fanns inte en gnutta motstånd i mig till att ta tag i den sysslan. Det var liksom meant to be att spara det till denna vårdoftande eftermiddag.

Och så led min helg mot sitt slut. Det har tagit mig strax över två timmar att skriva detta. Jag hade faktiskt glömt att det tar så kopiösa mängder tid att blogga. Men vad tyckte ni om det? Ska vi skippa det framöver eller var det något att ha?

Hur som helst så hoppas jag att ni fått en fin helg i det lilla, nu när allt det stora är så oroligt. Tack för att ni ville kika in här. Ta hand om er!

Inlägget innehåller reklam för egen verksamhet

Den post project blues jag skrev att jag hamnat i efter att jag lanserade min kurs höll som tur var inte i sig längre än just den veckan. Istället fann jag mig ganska direkt hamna i ett tillstånd som jag enbart kan beskriva som ett långt och härligt kreativt flow. En känsla jag faktiskt inte känt på väldigt länge och det fick mig att tänka på en textrad från ett av mina bästa band genom min ungdom; Bright Eyes. I låten Classic Cars sjunger nämligen Conor Oberst om en äldre dam som lär honom ett gäng livsvisdomar där bland annat citatet “Everything’s a cycle, you’ve got to let it come to you. And when it does, you will know what to do” ingår.

Jag tänker på just det ganska mycket just nu. Hur mitt liv, som har en rätt så snarlik vardag jämt, präglas av olika cykler och att mitt skiftande av fokus också innebär att jag i dessa perioder blir en annan förälder. För det är ofta så, utifrån mitt föräldraskap, jag tänker på mig själv. Varför? Jag antar att det är på grund av att det är den enda biten som är något konstant. Jag är i princip alltid med mina barn eller uppbunden i mitt jobbjag på min arbetsplats. Jag är med andra ord väldigt sällan bara Sandra (i min ensamhet) rent fysiskt.

Under dessa 5,5 åren, då jag varit någons mamma, har jag inte bara varit närvarande i fysisk form utan försökt att även vara där även mentalt i umgänget med barnen. Ibland lyckas jag vilket gör att vi blir väldigt synkade och livet ihop blir glädjande och givande på så många plan. Under perioder, som under min utmattning eller kanske episoder under en graviditet då kroppen inte riktigt hängt med, har jag inte haft samma kapacitet att finnas där lika mycket som vanligt. Hjärnan har vandrat iväg (och i vissa fall stängt ner) vilket gjort att jag tagit ett kliv bakåt och låtit Viktor ta en större del av kakan. Något som ju känns okej, för jag tror eller förväntar mig inte att det är 100% mental närvaro som ska gälla alltid – det är nog få som faktiskt orkar med det.

Men just kring närvaron skiljer jag och min man oss åt. Under barnens liv har hans frånvaro absolut varit mest fysisk då hans arbetssituation kräver flera dygn borta varje månad men också har inneburit långa perioder då han gått på skola på annan ort eller gjort utlandstjänst. Att inte vara närvarande när en är på en annan geografisk plats än sina barn hänger ju ihop, eller hur. Men jag har aldrig känt att jag, med gott samvete, kunnat ta samma kliv bak för att lägga mentalt fokus på annat. Alltså att vara i samma rum/hus/stad men lägga fokus på mig själv och mina intressen och drömmar. Aldrig. Förrän nu.

Efter att Viktor kom hem från insatsen förra sommaren bestämde jag mig för att ge mig själv tid. För en person som dels har ett ganska utbrett kontrollbehov i grunden och uppepå det skött skutan själv i fyra månader var det ett stort (och läskigt) steg. Jag visste ju innerst inne att han var en lika bra förälder som mig men att LITA på att alla skulle ha det lika bra även utan mig kändes svårare. Så himla egoistiskt det är alltså, att tro att en själv är navet allt kretsar kring. Som om barnen bara mår bra om de får vara med sin mamma. Inte konstigt men ganska dumt faktiskt, att självmant sätta dessa bojor kring sina fötter. Så jag valde att lämna hemmet en dag i veckan för att ge mig tid att skriva. En ynka dag var ett stort steg för mig. Och det gav resultat – som gav mersmak.

Ni har hört det förr men jag inledde den här frigörande perioden med att läsa boken Lev kreativt (adlink via Metapic) och det var förra årets absolut bästa beslut! Den löste upp så många knutar i mig och helt plötsligt kunde jag se mina egna drivkrafter och drömmar klarare än tidigare. På några veckor skrev jag ihop min kurs och när det var över kände jag mig vilse i några dagar. Att jobba mot ett mål som var så konkret sporrade mig och när det sen var över kändes tillvaron ganska tom.

Efter att kursen lanserats ägnade jag dagar åt att undersöka de olika idéer som poppade upp i huvudet. Vad skulle jag göra härnäst? Jag kastade ut de tankar som lät spännande på instagram och fick veta att inget av det jag var nyfiken på var enkelt. Det var inte som kursen, en idé som gick från start till mål med några knapptryckningar. Det var inte ens projekt som gick att dra igång och driva som hobby för att de kändes roliga och spännande utan det var legit business med kemister och licenser och allvar. Så jag bestämde mig för att skaka loss axlarna och slappna av. Att inte funderar på vad nästa steg skulle vara utan istället låta det komma till mig.

Så för första gången på flera, flera år lät jag mig själv bara leka, helt utan syfte eller mål och som ett tillfredsställande tidsfördriv. Och vad lätt det var att hamna i ett härligt och nyfiket flow när jag tillät mig att bara ha kul. Jag har stickat, skapat i lera och sytt. Men framför allt har jag målat och illustrerat så till den milda grad att jag flera gånger när jag vaknat mitt i natten gått upp för att ta fram pennorna en stund. För att det varit så kravlöst och helt utan tanke på något beständigt. Allt det där andra blir ju något. En fysisk produkt att göra något med. Men i mitt skissblock är det bara att vända blad och börja på något nytt – utan att någon behöver se det.

Jag har känt mig så inspirerad och glad över att ha hittat tillbaka till det fria och lustfyllda skapandet. Dels för att det får mig att connecta så mycket med mig själv, när jag finner ett flow i mitt meditativa tillstånd. Men kanske framför allt för att det är ett så slösande med tiden. Det är en stund som inte gör nytta för någon annan än mig själv och det var på tiden att jag prioriterade den.

I tre veckor dök jag ner i den djupa brunn som mitt kreativa flow vidgade och sen var det dags att vandra vidare. Mitt nästa projekt måste bli min bok Ett år med barnen i naturen. Det går inte att streta emot den processen längre utan mitt inre har talat sitt klara språk; jag behöver få lämna ifrån mig den idén och tiden för det är nu. Jag vet det för det är allt jag kan tänka på. Jag märker det när jag är med barnen, hur hjärnan inte klarar av att stanna hos dem utan hela tiden vandrar vidare. Hur jag bara vill prata om den med alla jag möter (nu också med er) och jag låter det vara så.

För jag har insett att det är okej att claima den tiden till mig själv, att det funkar att jag ibland måste lägga extra mycket mental kraft på den fas jag precis äntrat, att livet är i ständig förändring och att jag gör bäst i att bara flyta med. Idag är det min och Li’s sista föräldralediga dag ihop, sen börjar hon förskolan och då ska jag skriva en bok. Ett stort steg i båda våra liv och definitivt något som kommer påbörja en ny period i vårt annars ganska inrutade liv. En skiftning som kommer ta oss till nya platser.

Everything’s a cycle, you’ve got to let it come to you. And when it does, you will know what to do.

Innan du läser vidare vill jag utfärda en triggervarning. Det här inlägget handlar om att möta döden (obs! Ingen nära mig HAR dött eller är allvarligt sjuk, jag försöker inte click baita) och vet du att det ämnet ger dig ångest kanske du ska hoppa över just det här inlägget.

När jag skriver det här är det kväll och jag ligger nedsjunken i ett ångande varmt bad. Arbetsställningen är kass med framskjutna axlar i dålig hållning eftersom den hårda emaljen inte tillåter att jag ligger ergonomiskt. Jag ser alltid framför mig hur jag ska fälla upp datorn med en kopp te bredvid mig i vardagsrummet om kvällarna. Men det, som så mycket annat, är en förljugen bild eftersom jag de flesta kvällar inte ens tar mig upp efter nattningen av barnen. Jag är varken gravid (längre, för jo – det fanns ett frö innan jul) eller deprimerad utan bara så hiskeligt trött.

Det är inte så konstigt när jag tänker efter. Jag är mammaledig på 100%, pluggar på 100% och har precis skrivit en lång kurs som krävt sin tid. Jag är inte heller på gränsen till någon utmattning för jag känner (för tillfället) mina gränser och vet när jag ska bromsa in och släppa taget. Som jag gör om de där kvällarna jag drömmer om men som uteblir när kroppen behöver ta igen sin sömn (att jag kliver upp halv fem varje morgon KAN också vara en bidragande faktor). Som jag gör med skolarbetet som inte prioriteras i den utsträckning jag vill, för just nu går det inte att få ihop det på ett optimalt sätt. Så jag släpper och går vidare, försöker att inte älta i det som varit eller grubbla över vad som komma skall. Inget av det kan jag påverka nu ändå. Åh, vad mycket visdom jag sugit i mig av Björn Natthiko Lindeblad. Nu, i sviterna av att han lämnat oss, tänker jag på honom och det han lärt mig ofta. Det dyker upp små passager ur hans bok Jag kan ha fel då och då och jag känner att jag aldrig kan eller vill sluta jobba med mig själv. Jag önskar att det alltid kommer att vara på ett spirituellt och högre plan men inser att det, under åren, kommer att gå åt en massa energi till både oro och sorg också. För vi kommer alla möta döden, på något sätt – förr eller senare.

Kruxet med mig är att den enda närstående jag haft som inte längre finns i livet är vår älskade katt Leeloo. Alla mina mor- och far-föräldrar är fortfarande vid god hälsa och även om jag har fina minnen av alla DERAS föräldrar så stod de mig inte så pass nära att jag upplevde en direkt sorg. Med Leeloo var det annorlunda. Hon kom till oss flera år innan vi fick vårt första barn och fyllde direkt upp den platsen i vårt hem. Aldrig någonsin har jag älskat ett djur mer än det jag kände för Leeloo och hennes bror Gösta. Samma dag som hon hade gått bort kände jag för att öppna våra fönster och skrika ”Hur kan ni fortsätta som om inget hänt? Vår katt har ju dött!!!” till alla som passerade utanför. Jag skrev en sorgedagbok under de första dagarna och insåg att det som var värst var det där definitiva. Det var inte ett avsked av någon som skulle resa långt bort eller någon som gjorde slut och försvann ur mitt liv – utan hon var borta ur vårt jordsliga liv för alltid. Det som var hon skulle aldrig finnas i mitt liv mer men det jobbiga var också att alla våra minnen numera bara fanns kvar i mig – vilket kändes oerhört ensamt. Och då talar vi alltså om en katt! Som kanske inte ens kan lagra minnen på samma sätt som oss och som definitivt inte verbalt kan dela dem med mig eller andra. Det var också en grej i sig, att jag önskade att jag hade fått säga allt det där jag ville. Trots att hon som sagt var en katt – någon som (kanske) inte ens förstod och som definitivt inte kunde svara. Men det kändes så i mig och det var först veckor senare som jag förvånat insåg ”idag har jag inte tänkt på Leeloo en enda gång”. Hon fattades mig något enormt.

När pandemin slog till i början på 2020 var jag rädd. Kanske inte till en början, och vi var nog många som hörde om de första fallen men aldrig kunde förstå hur omfattande det hela snabbt skulle bli. Men sen, när media dagligen rapporterade om hur många som vårdades på IVA och när dödsfallen började stiga. DÅ var jag rädd.

Jag hörde någon säga att ”snart kommer alla känna någon som dött i corona” och när Adam Alsing gick bort strömmade mina tårar i flera dagar. Än idag är det svårt att hålla tillbaka gråten när hans namn förs på tal. Jag vill inte på något sätt att detta ska tolkas som att jag förringar hans nära och käras VERKLIGA sorg. Men jag upplevde att jag ”kände” Adam efter att ha lyssnat på hans podcast varje vecka i flera år. Och den personlighet jag uppfattade hos honom var verkligen god rakt igenom. En toppenperson att ha tillgång till och luta sig mot en gång i veckan. Hans mediapersonlighet, den som han lånade ut till oss alla (och som jag vill skilja från hans verkliga person eftersom jag som sagt inte kände honom på riktigt), fattas mig. Den gör verkligen det.

De senaste månaderna möts jag av döden från så många håll. Jag har vid flera tillfällen drömt om människor jag är bekant med sådär i periferin. Jag har drömt om dem och ibland vaknat mitt i natten och haft en känsla. En googling senare och jag hamnar i ett minnesrum på internet fyllt av sista hälsningar och inser att de inte längre finns bland oss. All astrologi som talar om hur planeternas positioner påverkas en egna hus talar just nu om för mig att det är döden, svår sjukdom och överlag hälsa jag ska tampas med ett tag framöver. När jag la en inner quest-guidning i min nya lek häromdagen fick jag reda på att sättet som jag ska komma fram till mina nya insikter och utveckling är… *trumvirvel*… just genom att möta döden. Visst, det går att tro vad en vill om det där men hur jag än vänder och vrider så dyker det upp som ämne gång på gång. Det är inget magiskt sammanträffande utan en central del av livet – såklart.

Och jag ska vara ärlig och säga att mitt hjärta känns tungt när jag skriver det här. För jag vill inte vara en domedagsprofet, jag vill inte gå runt och vara alarmerande. Men jag fattar att det är ett ämne som oundvikligen existerar och kanske är det min tur att, på något sätt, att förstå vidden av en förlust, av vad sorg innebär. Jag vill inte. Fan jag vill inte. Men jag öppnar mitt hjärta för kärlek och i det ryms också platsen för sorg. Det är som det ska, men lätt är det verkligen inte, det där med att möta döden.

Och som av en händelse, idag när jag kom att tänka på allt detta så flyttade en ny vit, fluffig varelse in i vårt liv. En liten Lo, så nu har vi både en Li och en Lo. Vilket ihop lustigt nog blir Leeloo. Tyvärr är det inte henne vi ser på bilderna i det här inlägget för på datorn hade jag bara bilder på Gösta. Men av vår Lo kommer det med allra största säkerhet foton på strax och lång tid framöver. För hon känns redan speciell i vår familj och mitt hjärta.

Det har varit tyst här i nästan en månad trots att jag hade tankar på att kika in både inför jul och sen med någon slags summering av det gångna året. Det blev aldrig av för att jag, well, inte kände för det. Framför allt det här med nyårsbiten kände jag ett extra stort motstånd till. Ibland känns det bara för nära att gå tillbaka och granska de månader som gått och allt vad de inneburit. 2021 var ett märkligt men på det stora hela fint år för mig. Jag vet att jag låter flummig nu men framför allt så var det året då jag tog det största klivet mot mitt sanna och upphöjda jag.

Eller, egentligen så är det ju inte ett dugg flummigt utan helt logiskt att personlig utveckling (som ofta sker organiskt genom situationer vi utsätts för och saker vi upplever/lär oss) gör att vi kommer närmre en bättre version av oss själva. Ofta vet vi kanske inte ens om att det finns en bättre version av oss att vänta, för så ser naturen för förändring ut. Och kanske kan det vara något trösterikt att vila i när det känns som att livet prövar oss.

Ändå skrattar min man åt mig när vi närmar oss det nya året och jag börjar tänka på intentioner, affirmationer och ord som ska guida mig på vägen. Finns det något han kan förstå och greppa så är det konkreta mål/löften vilket är det jag själv är minst intresserad av att sätta. Så istället går han igång och härmar mig (kärleksfullt) och säger saker som “oooh, jag ska välja glädje som mitt ord för året och ooh, vad jag kommer bli lycklig då” men jokes on him – jag vet ju att det funkar. Inte som i ett magiskt trollslag eller något slags hokus pokus utan jag tror på den mentala kraften som väcks av att ha något som guidar en. Påminnelsen som det där valda ordet, intentionen eller affirmationen väcker i en är tillräcklig för att en förändring ska ske. Att intala sig att “jag duger som jag är” väcker nog oftare den känslan hos personen som har det som mantra än hos den som aldrig tänker i de banorna.

I år har jag inte bestämt något one little word utan har istället valt att äntra 2022 med förberedelse från två andra håll. Först ut blev min favoritläggning (som jag lärt mig av Agnes) med min tarotlek The Wild Unkown Spirit Animal Deck. Det funkar säkert att göra den med alla sorters lekar men jag har inte erfarenhet av någon annan.

Hur som helst så gör jag läggningen för ett kvartal åt gången (men det går även att göra för ett helt eller ett halvt år, såklart) och så börjar jag med att be leken visa ett kort för varje specifik månad (och blandar leken mellan varje) för att sen be om ett kort som representerar hela perioden. När jag fått upp alla korten tackar jag leken för vad den visat mig (jepp, gör verkligen detta varje gång pga stod i boken och jag vågar inget annat) och börjar sen slå upp de olika betydelserna i den tillhörande guideboken. Efter att ha läst dem skriver jag en personlig sammanfattning i ett block eller dokument på telefonen så att de blir begripliga för mig och lättillgängliga att ta fram när de behövs.

Jag har gjort det här i flera år och älskar tanken på att ha något som guidar mig genom varje månad. En riktning som berättar för mig vad jag kan fokusera på eller som leder mig rätt när det behövs. Läggningen jag gjorde i höstas har jag återkommit till och läst om och om igen eftersom de korten kändes så himla klockrena.

I år valde jag även att hoppa på Louise Strömbergs nyårsceremoni. En workshop som, förutom ett guidat yogapass, innebar en lång reflekterande övning med syfte att göra avslut och sätta nya intentioner. Ena delen kretsade kring 2021, hur det känts och vad jag tar med mig/behövt kämpa med. Den andra delen (som såklart handlade om 2022) gav mig så mycket mer än jag trodde. För genom Louises guidning fick jag sätta ord på vad som är ett vackert liv för mig, vilka gränser jag behöver sätta upp för mig själv/mina relationer och vilka vanor jag vill ta med mig.

Jag har skrivit ett helt dokument med tankar som jag behåller för mig själv men lite förenklat så kom jag fram till att jag 2022 ska:

• Känna det som är mitt (dvs, fundera på hur mycket jag gör för att jag tror att andra vill/tycker det, tar på mig/åt mig av andras känslor osv)
• Skapa det som är kul (dvs försöka leka mer i mitt skapande)
• Utmana det som känns läskigt
• Leva det lilla livet
• Välja glädjen

Den sista punkten är det jag kommer fram till hela tiden. Att i alla situationer jag kan försöka välja glädjen. Det finns så mycket prövningar i livet ändå, det är så lätt (för mig) att bli orolig, stressad och sur. Men om jag bär med mig att jag ska välja glädjen har jag alltid en riktning att ta språng mot. Om det betyder att jag kommer (eller ens vill) vara lycklig under hela det kommande året? Antagligen inte, men det är inte heller mitt mål. Men min önskan är seriöst att under detta liv få känna mig glad. Och allt börjar med mig.

Hur har du valt att approacha det nya året? Har du något mål, intention, ord eller önskan du vill dela med dig av? Vore så kul att få läsa!

Under hela hösten har jag svävat som på rosa moln rent kreativitetsmässigt. Efter att försiktigt ha trevat mig fram på sociala medier under några års tid valde jag att äntligen våga gå all in och faktiskt göra allt det som känns kul. Hehe det kanske låter som att det rör sig om uppdrag, collaborations eller sponsrade poster men i själva verket handlar det alltså bara om att tillåta mig själv att få finnas där och dela med mig av allt det jag vill.

För att vara övertydlig; jag har i flera år hållit tillbaka med rädslan över att bli bränd igen. Att springa för snabbt och för hårt och inte inse det förrän jag är en spillra av mitt forna jag. Att försämra måendet. Igen. För jag har varit illa däran två gånger redan och för bara ett år sedan beskrev jag ett mindre sammanbrott som ledde till två månader av kontinuerlig terapi för att hantera stressen. Jag är med andra ord fortfarande märkt och permanent skadad och vågar inte köra i full fart längre – för jag vet att det inte håller i längden.

Men under hösten har jag som sagt haft flyt. Jag har känt mig hemma i min kropp & min själ och liksom vetat åt vilket håll jag ska åt för att nå mitt högre syfte. Det jag har gjort har varit av glädje och intresse. Måendet har varit gott och det har helt enkelt känts både rätt och roligt på samma gång.

Och anledningen till att jag ens har kunnat göra det är för att Viktor varit ledig. För att han, på grund av sin fyra månader långa mission under sommaren kunde plocka ut sparad ledighet för resten av året.

Jag ska inte ljuga, det har varit UNDERBART att få ha honom hemma. Men det har också medfört att jag kopplat bort en bit av ansvaret för barnen. Superrimligt såklart, och bra för alla inblandade. Men också jobbigt – för mig. För samtidigt som jag får tid till att både jobba, plugga och vara kreativ (vill verkligen understryka hur fantastiskt det har känts!) så har jag glidit längre och längre från det liv med barnen jag är van vid. Så stor del av min identitet är nämligen kopplad till vårt vardagliga liv. Till hur vi är ihop. Till hur vi upptäcker naturen och utforskar världen. Att säga att allt det går att göra ihop som familj är att ljuga, för även om det livet också är ljuvligt – så är det något annat. Och JAG är visst också någon annan, när jag får sådär mycket tid till att fokusera på bara mig.

För några veckor sedan insåg jag därför att den bokidé jag haft och skrivit en hel del på de senaste månaderna inte kändes rätt för mig längre. Inte som i att den känns fel för alltid utan att just nu är det inte en sann bild av hur jag lever livet med barnen; för den här hösten har deras pappa steppat in och tagit en större bit av vardagspusslet. Jag insåg detta i samma stund som en annan idé pockade på min uppmärksamhet, en som kretsade kring något som vi i högsta grad fortfarande har som gemensam aktivitet; nämligen skapandet. Och tacksam över den tid jag har till mitt förfogande satte jag mig därför ner för att skriva ihop en minikurs på ämnet. Konsten i att uppmuntra kreativa och skapande barn heter den och kommer enligt plan att lanseras i slutet på januari 2022 och jag tror att det är vad som kommer avsluta de senaste månadernas kreativa möjligheter. Min man gav mig möjligheten att fritt ägna mig åt alla mina egna önskningar och jag tog den.

Jag tog emot tiden han erbjöd och kände att jag gled en liten bit längre bort från barnen. Inte kärleksmässigt eller anknytningsmässigt utan bara precis utanför ramarna för den rytm vi tillsammans skapat oss. Och så blev de sjuka. De fick feber och blev förkylda om vartannat och det gräts och det skreks så himla mycket mer än vanligt. Trots att jag var den som gick till jobbet, den som fick tid till att både skriva och gå hemifrån. så var det också jag som satt där med ringande öron och en önskan om att det skulle bli kväll snart. Ändå var det jag som kände att jag inte orkade mer, att mitt mående var på väg utför igen.

Några dagar efter de där första känningarna kring det dåliga måendet insjuknade även jag. Fick både öroninflammation, feber och en förkylning som satte sig på bihålorna (med tillhörande huvudvärk) på samma gång och med den orkeslösheten i min kropp insåg jag att jag kanske inte alls var utbränd ändå. Det var så många år sedan jag var sjuk sist, jag kanske bara hade glömt bort att det var såhär det kändes? Men önskan om att kvällen skulle komma snart nog bestod eftersom jag helt enkelt inte orkade delta i lekar eller samtalsämnen.

Så såg jag Maja Warodell dela en story om saker hon är peppad för i framtiden och när jag insåg att jag inte känner mig pepp inför något alls fick jag tänka om igen. Det kanske betyder att jag är i ganska skruttigt skick ändå? Jag scrollande vidare och såg Fanny skriva att det var KUL att vara förälder och kände mig inte ett dugg provocerad utan enbart pepp och tänkte, fast nej, det är nog bara influensan som talar ändå?

Så kom dagen då de två stora barnen var redo att gå till förskolan igen. De senaste månaderna har lämningarna varit ganska mycket av en struggle men den här morgonen fullkomligt dansade de in på förskolan. Mitt hjärta kändes så lätt av både den upplevelsen som av tanken på att livet kanske ska bli som vanligt nu igen, då vi alla får chans att vara våra bästa jag och faktiskt ha lite kul ihop. Då viskar en av pedagogerna “Ni vet väl om att vi har magsjuka här nu va?”.

Jag borde avsluta med det som en cliffhangern för i skrivande stund vet vi fortfarande inte om vi dragit hem någon sådan vidrig sjukdom. Men om jag avslutar inlägget där så missar jag att skriva hela poängen om hur underbart ljuvligt det var att få hämta hem våra barn igen efter första dagen på föris. Egentligen inte för att vi varit ifrån dem under de där timmar utan framför allt för att DE hade haft så kul och verkligen får så mycket utbyte av förskolan just nu.

Och då bestämde jag mig för att inte leva ett liv där jag upplever tiden utan dem som den skönaste eller mest värdefulla för mig. SJÄLVKLART kommer det komma stunder då det är apjobbigt att vara förälder, och självklart kommer jag önska att dagen ska ta slut mellan varven. Men jag vill inte HA ett liv som går ut på att längta efter jobb eller egentid. Jag vill att livet ihop med mina barn ska vara minst lika självuppfyllande och glädjande som den tiden som är bara min. Jag vet ju att det går och jag vet att det bara är upp till mig att fixa inställningen och förutsättningarna för att det ska ske.

Så, jag är så glad över att ha fått ett par månader att viga åt mig själv för att lista ut vad jag vill syssla med och göra. Men jag är så otroligt längtansfull efter den vardag som tar vid när Viktor börjar jobba igen efter årsskiftet. Jag kommer vara så trött, så trött när han kommer hem efter övningsveckor och dygn borta men det måendet vet jag hur jag ska tackla. Det här med att följa sina drömmar är jag lite sämre på. Det är så lätt att det blir för mycket av det goda. En lagom dos, där allt det roliga varvas med blöjbyten , syskonbråk och en treåring som petar in ordet bajs i alla sångtexter känns mycket mer passande för mig.

Jag ser dem på instagram, personer vars morgonrutin ser helt magisk ut. Det är yoga och meditation, rökelse och oljor, det är långa hudvårdsrutiner och affirmationer som skrivs ner.

Det är fantastiskt, det är lugnt och det är allt annat än vad mina egna morgnar är. Eller var.

För som med allt annat så fungerar det sällan att copy pastea någon annans liv. Alla de där rutinerna såg så härliga ut i en reel men när jag började skriva upp dem i punktform för att inte glömma något insåg jag att det inte var för mig. Det där var någon annans val, inte mina. Så jag lät mina morgnar vara precis som förut, jag drack mitt kaffe och dagen var igång Det var allt.

Sen började jag läsa Lev Kreativt / The Artists Way (ADLINK) och rätt som det var hade jag själv halkat in på en morgonrutin som passade mig helt perfekt. Boken bygger bland annat på att man ska skriva så kallade morgonsidor varje morgon. Helt enkelt fylla tre sidor med allt det som upptar ens huvud just precis nu. Syftet är att komma vidare i sin kreativa process, att saker som finns dolt under ytan ska få komma fram för att bearbetas eller för att ge plats åt annat. Det är både en form av att skriva av sig allt det skaviga samtidigt som det får en att komma fram till allt det fina. Och för mig är det ett helt underbart sätt att få starta dagen på.

När jag skrev det här inlägget om vuxna rutiner nämnde jag ju att jag inte är en person som kan skriva dagbok. Att jag försökt om och om igen men att det börjar med att jag glömmer någon dag och sen har jag halkat efter så mycket att jag bara inte KAN ta upp det igen. Jag tror att anledningen till att jag misslyckats med det faktiskt är att jag alltid försökt skriva på kvällen. Då finns det nämligen så många hinder som gör att jag faller ur rutinen. Jag trött, prioriterar annat, somnar med barnen osv. Men att få börja en ny dag med att skriva ur sig allt det som ryms i huvudet (och kanske oroar eller stressar) är som terapi för själen. Det känner jag, efter att ha gjort det i en månad, att jag aldrig vill sluta med.

Men det är också en rutin jag kan få ihop tillsammans med barnen. Att yoga eller meditera kräver (för mig) en stund i stillhet och att stänga in sig i ett rum med tre knattar som bankar på andra sidan dörren är inte så värst zen. Jag tycker inte heller om tanken på att ha min mobil framme (vilket är stället jag tittar på yoga-videos) när barnen är med. Vi är alla olika där, men jag försöker verkligen att låta bli att ha framme telefonen när jag är med dem. Det finns så mycket jag skulle vilja scrolla under en dag om jag fick välja själv. Men det är inget som är något nödvändigt (snarare någon slags vuxen snuttefilt eftersom min impuls är att ta fram den varje ledig sekund) och därför anstränger jag mig för att ta fram den så lite som möjligt.

Men tillbaka till min morgonrutin. Syftet med en sådan är, för mig, att få börja dagen på bästa möjliga sätt. Jag har därför fått lägga lite tankekraft på att klura kring vad jag mår bäst av. I det arbetet kom jag fram till att jag verkligen är en morgonmänniska (usch vad jag mådde dåligt den perioden jag jobbade natt och kände bulldoft från bageriet när jag gick hem och la mig) som inte alls tycker att det är jobbigt att vårt ena barn vaknar vid fem varje morgon. Så istället för att försöka dela upp sovmorgnarna med min partner har jag valt att alltid vara den som tar morgnarna. Jag njuter så av att vi får vara uppe en stund innan alla andra familjemedlemmar vaknar och allt är full rulle igen.

För även om jag njuter av att få gå upp tidigt så vill jag gärna få en stund för mig själv sådär på morgonkvisten. Därför är vår rutin att vi smyger ner för trappan (ibland med Li men oftast utan), gör vår morgontoalett, dricker ett glas vatten och sätter på kaffet. Noah ber mig ofta att tända levande ljus i vardagsrummet på morgonen så det gör vi samtidigt som jag väljer ut några oljor till diffusern. När kaffet kokat färdigt får Noah en halvtimmes tv-tid och jag får lika lång stund på mig att skriva mina morgonsidor och dricka mitt kaffe. Är Li vaken med oss underhåller jag henne också under tiden och det är DET som känns så fint med att ha just morgonsidorna som rutin att landa i på morgonen.

För att sitta och skriva i ett block gör att jag kan titta upp och bekräfta det barn som söker kontakt när hen ber om det. Jag känner även att skrivandet är en syssla jag gärna ser mina barn ta efter, därför känns det inte fel eller jobbigt att göra det framför dem. Det är en stund som är bara min, men den är inte beroende av att allt sker i ett sammanhängande flöde. Den förlåter små avbrott och instick från händer som också vill prova.

En annan fördel med att sitta med penna och papper i knät är att barnen gärna vill vara med och skriva/rita. Dessa små alster är som skatter för mig i mitt block. Små minnesmärkningar från den morgonrutin som var min och vår under hösten och vintern 2021. Kanske kommer den förändras i takt med att livet kräver annat av oss. Men just nu räcker det fint såhär; att få vakna tidigt, ta en kopp kaffe och sen skriva ur sig allt som gnager eller uppfyller.

Hur ser din morgonrutin ut?

Ibland får jag hemnetlänkar skickade till mig från vänner som vill tipsa om olika hus som är till salu i närheten av oss. I perioder klickar jag mig inte ens in på dem eftersom jag då är så nöjd med vårt nuvarande boende vilket gör att jag inte känner något behov av att någonsin flytta. Andra gånger grottar jag ner mig så pass i planlösningar och trädgårdar att jag känner mig genuint ledsen över att inte bo i just det huset. Men jag inser mer och mer att jag måste sluta med det här med att göra andras måsten till sina.

För här är vi; två föräldrar över 30, med varsin fast anställning och tre gemensamma barn – i en hyresrätt. Visserligen på 110 kvm fördelat på två våningar, med både dusch & badkar och egen tvättmaskin men ändå – en hyresrätt. Här, där vi bor, äger nämligen majoriteten av alla vi känner (i alla fall de med barn men även många utan) ett eget hus. Och har de inte ett nu så letar de efter ett. Det är liksom så det ”ska vara”.

Och jo, det finns en dröm i mig om det också. Helst av allt en liten gård på landet med många småhus och möjlighet till djur. Men eftersom min make bestämt sagt nej till den biten har min dröm krympt till bilden av att kunna släppa ut barnen i en egen trädgård. Åh, vad ljuvligt det skulle vara.

Så i början på sommaren kommer det där behovet av att ÄGA ett eget hem alltid över mig med extra stark frenesi. Men det är inte glädjen i att kanske köpa en egen bostad som driver mig då utan istället är det alltså genom ångest över att inte kunna ge barnen en fullgod och idyllisk uppväxt eftersom vi, som sagt, fortfarande bor i lägenhet.

När jag en dag i somras nämnde detta för min, alltid så kloka, svärmor suddade hon ut mina tvivel genom att påpeka allt det där jag redan vet. Att det är lätt att göra andras måsten till sina men att det där är mina tankar och inte alls mina barns. Att vi är ute så otroligt mycket att de får tillgång till allt det där fantastiska ändå. Att vi har vår kolonilott som erbjuder allt en egen trädgård skulle kunna göra. Att det finns en tid för att bo i hus också (om det nu är vad vi vill) för allt måste inte ske när barnen är små. Och att det finns otroligt många familjer i Sverige som bor i lägenhet och att det absolut inte har något med att kunna erbjuda en fin barndom eller inte.

Och det var en sån lättnad. För helt plötsligt insåg jag att det fanns så många fler punkter som talade mot att köpa hus än vad som talade för. Jag vet nämligen exakt vad ett husköp kan innebära eftersom jag faktiskt varit husägare till en stor villa en gång i tiden. Så den där sägningen om att “det är så himla skönt att bara kunna ringa hyresvärden när något behöver fixas” som jag alltid drar till med när ämnet förs på tal är något jag i allra högsta grad faktiskt känner.

För hur mycket jag än går igång på att ha ett hem som är vårt alldeles egna så inser jag att det kommer ett väldigt stort ansvar med det. Både ekonomiskt men också i form av tid och kunskap – och vi känner oss helt enkelt inte redo att ta det klivet just nu. För om det är en sak jag lärt mig av livet så är det att om det känns motigt, trögt eller skavigt så är det onödigt att pusha. Då är tiden helt enkelt inte mogen.

I söndags var vi faktiskt och kikade på ett litet hus som kändes som ett rimligt objekt i tanken. Väl på plats ville vår äldsta son flytta in på studs och jag, som är den impulsive av oss vuxna, hade nog kunnat skriva på ett kontrakt direkt om det erbjöds ett. För jag fick feeling. Men som vanligt så fick Viktor mig att tänka ett varv till och det var då det slog mig. Vi trivs båda två i vår lägenhet (det gör våra barn med för den delen) och känner inget behov av att flytta till större. Så varför letar vi ens? Varför låter vi inte bara det beslutet komma naturligt den dag vi inte längre har rum som räcker till oss alla. I dagsläget har vi föräldrar alltså inte samma dröm om hur vi ska bo, men vi är båda nöjda där vi är nu och kanske, kanske kommer vi växa in i varandras planer i framtiden.

Men det gav mig också en insikt. Jag kan faktiskt förverkliga mina egna drömmar själv också, För det enda jag vill är att bo så att jag kan kliva rakt ut i naturen. Men det behöver inte vara på heltid. Mitt mål är därför att inom några år köpa ett litet torp till mig själv. Ett som jag kan åka till och skriva i/jobba från i perioder. Ett dit vi kan åka med barnen för att komma bort ibland. Ett där familjemedlemmar på besök kan sova över om de vill. Ett ställe där jag kan fixa lite pö om pö, när jag känner för det.

När jag insåg det här började min själ sjunga. Tänk att det är möjligt, att jag skulle kunna få ha det så. Jag som alltid har gått min egen väg, hur kunde jag tappa bort mig och gå i fällan kring att göra andras måsten till sina? Jag behöver inte bo i en villa. Jag behöver få vara fri, och just nu kan jag vara det precis här.

När jag skriver det här sitter jag i mörkret vid köksbordet med ett par tända ljus och en tekopp vid min sida. Solen har alldeles nyss gått ned bakom berget och utanför mitt fönster kan jag se trädens siluetter avspegla sig mot den, fortfarande, djupblå himlen. Bakom mig puttrar en kastrull med päron och kardemummakärnor, tänkt att bli ett värmande mos under årets sista kalla månader. Så har jag gjort nästan varje kväll under augusti och september, dragit mig undan till köket efter att barnen lagt sig för att ta hand om skörden. Jag uppskattar den rutinen, när jag får en stund för mig själv samtidigt som jag tar tillvara på det naturen gett mig. Det är en stund av både njutning och mening.

Just det här med rutiner tänker jag rätt mycket på just nu. Jag tror det hör hösten till, att jag befinner mig mer i hemmet och även tänker mer kring det egna måendet och vad jag vill landa i. Till naturen är jag en snabb (några kanske vill säga hetsig) person och jag styrs väldigt ofta av lust vilket också får mig att tro att jag är dålig på just rutiner. Men sen jag skrev det här inlägget har våra dagar inte förändrats speciellt mycket vilket alltså innebär att jag ändå är rätt duktig på att hitta in i en trivsam och återkommande rytm. Jag har dessutom flera moment som jag själv återkommer till när det handlar om att ta hand om mig själv, men just det där med att bestämma att något ska ske dagligen eller på samma tidpunkt är jag faktiskt ganska kass på.

Främst märks det nog när det handlar om skriftlig dokumentation. Det spelar ingen roll om det är dagboksanteckningar, en fysisk almanacka eller tacksamhetsövningar psykologen bett mig att skriva ner – det slutar alltid med att jag glömmer någon dag och sen bara hoppar över det helt. Om det hemsökt mig genom åren? JA. Jag har på riktigt haft en stress som känts i axlarna när jag tänkt på att jag borde skriva ikapp alla uteblivna dagboksanteckningar osv. Men sen slog det mig häromdagen att jag kanske bara ska tillåta mig själv att vara riktigt dålig på något. Jag behöver helt enkelt inte snegla på trädgårdsböcker där varje liten frösådd ska dokumenteras för jag kommer ändå inte använda den. Jag kan alltså helt låta bli att köpa personliga almanackor och skinnklädda anteckningsböcker – för de kommer ändå gapa tomma till slut. Först då kanske jag kommer slippa vara fylld med ångest över detta måste som inte passar mig. Jag menar, en del saker i livet ÄR ju måsten som kan kännas tunga att behöva ta sig an men att fysiskt skriva ner minnesanteckningar är faktiskt inte en sådan sak. Så, jag börjar det här inlägget med att släppa mig själv fri på den punkten. Aaah, nu känns det mycket bättre.

Kan vi inte prata lite mer om rutiner och vad det egentligen betyder? Spontant skulle jag säga att rutiner för mig innebär ett repetitivt mönster av aktiviteter som återkommer med en tät frekvens – gärna dagligen eller veckovis. I så fall kan jag nog inte komma på en enda given sådan som jag ägnar mig åt förutom att jag borstar tänderna morgon och kväll. Allt annat i mitt liv är flytande efter både tid och lust och får liksom hitta sin väg när det passar.

Men om jag bortgår från att det rör sig om att handla om ”varje tisdag gör jag x” utan istället handlar om ”så ofta jag känner att jag behöver gör jag x” eller ”en gång i veckan försöker jag göra x” tror jag att det finns bra många fler aktiva rutiner i min vardag. För så kanske det går att tänka på dem ändå, som aktiva eller inaktiva? För även om det finns en hel del saker kvar som jag tillämpar på mitt vardagliga liv så finns det ju väldigt många fler som sedan länge avbrutits och glömts bort. Men kanske är de bara slumrande, kanske är de i vissa fall redo att återupptas? Jag ägnar sällan gamla rutiner någon vidare tanke men kanske borde jag ibland gå tillbaka och fundera på varför jag slutade med vissa saker.

Såhär: I livet med barnen brukar en rutin behöva förändras efter barnens utveckling. Hux flux funkar inte något vi föräldrar tidigare har tillämpat för att barnen helt enkelt ändrat sina preferenser eller vuxit ifrån vår anpassning. Då gäller det att hitta nya vägar och även om det är en lite trixig och ibland oerhört skavig övergångsperiod så finns det så mycket att vinna på att det fanns en rutin redan innan. I den gamla har vi nämligen en hel massa information som vi bara kan applicera på de nya. Nu känner jag att det blir lite luddigt så jag tar ett exempel:

Nattning av barn är en sån typisk grej som ofta måste förändras många gånger under barnens första år. Dels kanske hur de sövs men framför allt vid vilken tid och hur många gånger per dag det behöver ske. Strax innan Li fyllde ett blev det tydligt att hon behövde minska från två sovstunder per dag till enbart en. Vi hade en väl inarbetad rutin kring när dessa två sovstunder brukade inträffa och det var i början lite svårt att få till omställningen. Men eftersom jag sedan innan hade koll på hennes trötthetstecken, visste hur lång tid hon skulle behöva sova och även hade flera redskap för att söva henne (i sängen, i vagnen, i sele/sjal, i bilen osv) kunde vi få det att hända relativt smärtfritt. Att börja helt på noll går alltså inte här eftersom vi hade en etablerad rutin (och relation) ihop sedan tidigare. Och vet ni vad? Denna sovstund, som nu alltså bara inträffar en gång om dagen, var under hennes första månader i livet kanske fem stycken. Vilket också innebär att vi övat och övat och övat på att den här rutinen ska gå som smort.

Allt det här tänker jag är applicerbart på rutiner även för oss vuxna. Kanske slutade jag med några rutiner för att jag växte ifrån dem. Kanske för att livet förändrades. Kanske för att det saknades tid. Kanske för att jag blev lat eller ledsnade. Men om jag tillåter mig själv att tänka tillbaka på något jag gillade skulle jag kunna förstå vad som gick snett för att sedan tweaka det till att passa min nuvarande situation.

Exempel: I början på året kunde jag knappt sluta tänka på surdegsbröd och olika recept jag ville testa eftersom jag just då gick all in på att lära mig just surdegsbak. Det var så himla roligt och gick förvånansvärt fort att lära sig konsten att skapa vackra och goda bröd från grunden. Dessvärre tyckte jag att det var lite för gott och i flera veckor hoppade jag över måltider med näringsrik mat för att istället äta mackor, av bröd som jag som bagare vet enbart bestod av vatten, salt och mjöl. Inte så himla bra för kroppen. Jag har lätt för att fastna i tråkiga ätmönster som hör hemma i en gammal ätstörning och kände direkt att varningsklockorna började ringa och bestämde mig därför att sluta. Men när jag tänker tillbaka på det nu inser jag att rutinen kring att baka sitt eget bröd ändå gjorde mig gott. Jag gillade det och nu när jag bemästrar konsten (och alltså inte känner ett sug av att få testa ett nytt bröd varje dag) kanske det skulle funka att återuppta det igen.

Men det är ju just det, att verkligen ge sig hän som också gör att en rutin blir lätt att haka sig fast i – i alla fall för mig. Att bestämma att jag ska yoga (åh, alltid denna yoga – jag kan visst inte släppa den lika lätt som jag gjorde med dagboksanteckningarna) någon gång då och då funkar otroligt dålig för mig. Jag är som sagt en snabb och effektiv person som vill göra saker hela tiden, och att då sakta ner och försöka vara avslappnad samtidit som jag ska hålla ett öga på skärmen när någon guidar mig genom övningar jag aldrig gjort funkar inte. Jag yogar en tredjedels pass lite halvstressat och tänker sen att det inte är för mig. Gång på gång gör jag så. För jag inbillar mig att jag kommer tycka om det. Och det gör jag säkert den dag jag ger mig hän, för jag tror ändå att det är så. Att jag måste göra samma sak väldigt intensivt under en period för att verkligen komma in i det. Om jag släpper tanken på att vara avslappnad och istället bara fokuserar på att förstå rörelserna varje dag i en vecka så kommer jag ju garanterat kunna vara sådär härligt zen i slutet på veckan. När insikten om att jag faktiskt hänger med har trillat ner blir det också lätt att känna att det är en rutin som är applicerbar på mitt liv. Kanske till och med en väldigt skön rutin att falla tillbaka på, när jag har lust? Fake it til you make it helt enkelt.

Jag tänker som sagt mycket på rutiner just nu och kommer nog aldrig bli en person som kan ruta in livet i att “på tisdagar gör jag si” och “varje kväll gör jag så” men det finns som sagt ändå en del saker som jag vill ska ta plats i mitt liv. Och att bjuda in något nytt ÄR nästan aldrig friktionsfritt och därför blir jag glad över att kunna återuppta trådar som jag själv redan tidigare lagt ut åt mig. Ibland minns jag inte ens och måste därför fråga Viktor om råd. “Du, varför slutade jag egentligen med det här?” eller “Vad var det som gjorde att det blev såhär?”. Ibland är det som sagt för att vissa grejer faktiskt inte kändes bra eller var roliga, och det känns viktigt att påpeka att det såklart är fritt fram att sluta med ALLT. Behövs liksom varken felsökning eller grubblande ifall man inte vill. Men för min del har det faktiskt ofta med minnet att göra. En sak kan vara hur fantastisk som helst men sen hamnar det utanför ens dagliga fokus lite för länge och vips så är det borta.

För att hitta hem igen tänker jag i höst att jag ska försöka inspireras av mig själv instället för att söka ny inspiration hos andra. Jag läser om gamla blogginlägg och surfar runt bland mina sparade pins på pinterest. Gamla tankar som återigen väcker något i mig blandat med pyssel som jag velat göra länge men tappat bort i hjärnans virrvarr. Jag tar fram en bok med egna receptsamlingar där jag förr skrev ner våra absolut bästa recept. Det finns så mycket gott att laga i den och jag fastnar för två recept och inser ganska snabbt att nästan alla ingredienser finns att hämta i trädgården eller skogen. Ja titta; pumpa, grönkål, trattkantareller, rödlök, äpple, purjolök, persilja… Det enda jag behöver addera är bönor och olja. Vilken rikedom. Att laga rätterna går på ett kick, jag har ju gjort dem förut och har redan då lagt ner tid på att finslipa momenten. När vi äter maten säger både Viktor och jag unisont “Den här salladen är SÅ god” och jag inser att den bara fallit i glömska. Ett recept i vår gemensamma rutin-bank som ingen har tröttnat på utan som vi helt enkelt bara glömt bort. Men det har funnits där hela tiden, inaktivt och nu är det inne i vår rotation igen.

Det känns mjukt och varmt, att tänka på alla de saker jag tagit mig för genom åren. En del saker har jag slutat med för att de helt enkelt inte passar mig. En del saker kommer jag ta upp inom en snar framtid. Men gemensamt har de alla att de har fört mig framåt. Jag vill tacka mig själv och det jag som banat väg och förberett för en lugn höst 2021. En årstid då jag ska vända hem och inspireras av mig själv.

Solrosbilderna i det här inlägget är tagna av min fina vän Angelica på Smallstories.se