Intentioner & riktningar för 2022

Det har varit tyst här i nästan en månad trots att jag hade tankar på att kika in både inför jul och sen med någon slags summering av det gångna året. Det blev aldrig av för att jag, well, inte kände för det. Framför allt det här med nyårsbiten kände jag ett extra stort motstånd till. Ibland känns det bara för nära att gå tillbaka och granska de månader som gått och allt vad de inneburit. 2021 var ett märkligt men på det stora hela fint år för mig. Jag vet att jag låter flummig nu men framför allt så var det året då jag tog det största klivet mot mitt sanna och upphöjda jag.

Eller, egentligen så är det ju inte ett dugg flummigt utan helt logiskt att personlig utveckling (som ofta sker organiskt genom situationer vi utsätts för och saker vi upplever/lär oss) gör att vi kommer närmre en bättre version av oss själva. Ofta vet vi kanske inte ens om att det finns en bättre version av oss att vänta, för så ser naturen för förändring ut. Och kanske kan det vara något trösterikt att vila i när det känns som att livet prövar oss.

Ändå skrattar min man åt mig när vi närmar oss det nya året och jag börjar tänka på intentioner, affirmationer och ord som ska guida mig på vägen. Finns det något han kan förstå och greppa så är det konkreta mål/löften vilket är det jag själv är minst intresserad av att sätta. Så istället går han igång och härmar mig (kärleksfullt) och säger saker som “oooh, jag ska välja glädje som mitt ord för året och ooh, vad jag kommer bli lycklig då” men jokes on him – jag vet ju att det funkar. Inte som i ett magiskt trollslag eller något slags hokus pokus utan jag tror på den mentala kraften som väcks av att ha något som guidar en. Påminnelsen som det där valda ordet, intentionen eller affirmationen väcker i en är tillräcklig för att en förändring ska ske. Att intala sig att “jag duger som jag är” väcker nog oftare den känslan hos personen som har det som mantra än hos den som aldrig tänker i de banorna.

I år har jag inte bestämt något one little word utan har istället valt att äntra 2022 med förberedelse från två andra håll. Först ut blev min favoritläggning (som jag lärt mig av Agnes) med min tarotlek The Wild Unkown Spirit Animal Deck. Det funkar säkert att göra den med alla sorters lekar men jag har inte erfarenhet av någon annan.

Läggning hösten 2018

Hur som helst så gör jag läggningen för ett kvartal åt gången (men det går även att göra för ett helt eller ett halvt år, såklart) och så börjar jag med att be leken visa ett kort för varje specifik månad (och blandar leken mellan varje) för att sen be om ett kort som representerar hela perioden. När jag fått upp alla korten tackar jag leken för vad den visat mig (jepp, gör verkligen detta varje gång pga stod i boken och jag vågar inget annat) och börjar sen slå upp de olika betydelserna i den tillhörande guideboken. Efter att ha läst dem skriver jag en personlig sammanfattning i ett block eller dokument på telefonen så att de blir begripliga för mig och lättillgängliga att ta fram när de behövs.

Jag har gjort det här i flera år och älskar tanken på att ha något som guidar mig genom varje månad. En riktning som berättar för mig vad jag kan fokusera på eller som leder mig rätt när det behövs. Läggningen jag gjorde i höstas har jag återkommit till och läst om och om igen eftersom de korten kändes så himla klockrena.

I år valde jag även att hoppa på Louise Strömbergs nyårsceremoni. En workshop som, förutom ett guidat yogapass, innebar en lång reflekterande övning med syfte att göra avslut och sätta nya intentioner. Ena delen kretsade kring 2021, hur det känts och vad jag tar med mig/behövt kämpa med. Den andra delen (som såklart handlade om 2022) gav mig så mycket mer än jag trodde. För genom Louises guidning fick jag sätta ord på vad som är ett vackert liv för mig, vilka gränser jag behöver sätta upp för mig själv/mina relationer och vilka vanor jag vill ta med mig.

Jag har skrivit ett helt dokument med tankar som jag behåller för mig själv men lite förenklat så kom jag fram till att jag 2022 ska:

  • Känna det som är mitt (dvs, fundera på hur mycket jag gör för att jag tror att andra vill/tycker det, tar på mig/åt mig av andras känslor osv)
  • Skapa det som är kul (dvs försöka leka mer i mitt skapande)
  • Utmana det som känns läskigt
  • Leva det lilla livet
  • Välja glädjen

Den sista punkten är det jag kommer fram till hela tiden. Att i alla situationer jag kan försöka välja glädjen. Det finns så mycket prövningar i livet ändå, det är så lätt (för mig) att bli orolig, stressad och sur. Men om jag bär med mig att jag ska välja glädjen har jag alltid en riktning att ta språng mot. Om det betyder att jag kommer (eller ens vill) vara lycklig under hela det kommande året? Antagligen inte, men det är inte heller mitt mål. Men min önskan är seriöst att under detta liv få känna mig glad. Och allt börjar med mig.



Hur har du valt att approacha det nya året? Har du något mål, intention, ord eller önskan du vill dela med dig av? Vore så kul att få läsa!

En reality check kring måendet

Under hela hösten har jag svävat som på rosa moln rent kreativitetsmässigt. Efter att försiktigt ha trevat mig fram på sociala medier under några års tid valde jag att äntligen våga gå all in och faktiskt göra allt det som känns kul. Hehe det kanske låter som att det rör sig om uppdrag, collaborations eller sponsrade poster men i själva verket handlar det alltså bara om att tillåta mig själv att få finnas där och dela med mig av allt det jag vill.

För att vara övertydlig; jag har i flera år hållit tillbaka med rädslan över att bli bränd igen. Att springa för snabbt och för hårt och inte inse det förrän jag är en spillra av mitt forna jag. Att försämra måendet. Igen. För jag har varit illa däran två gånger redan och för bara ett år sedan beskrev jag ett mindre sammanbrott som ledde till två månader av kontinuerlig terapi för att hantera stressen. Jag är med andra ord fortfarande märkt och permanent skadad och vågar inte köra i full fart längre – för jag vet att det inte håller i längden.

Men under hösten har jag som sagt haft flyt. Jag har känt mig hemma i min kropp & min själ och liksom vetat åt vilket håll jag ska åt för att nå mitt högre syfte. Det jag har gjort har varit av glädje och intresse. Måendet har varit gott och det har helt enkelt känts både rätt och roligt på samma gång.

Och anledningen till att jag ens har kunnat göra det är för att Viktor varit ledig. För att han, på grund av sin fyra månader långa mission under sommaren kunde plocka ut sparad ledighet för resten av året.

Jag ska inte ljuga, det har varit UNDERBART att få ha honom hemma. Men det har också medfört att jag kopplat bort en bit av ansvaret för barnen. Superrimligt såklart, och bra för alla inblandade. Men också jobbigt – för mig. För samtidigt som jag får tid till att både jobba, plugga och vara kreativ (vill verkligen understryka hur fantastiskt det har känts!) så har jag glidit längre och längre från det liv med barnen jag är van vid. Så stor del av min identitet är nämligen kopplad till vårt vardagliga liv. Till hur vi är ihop. Till hur vi upptäcker naturen och utforskar världen. Att säga att allt det går att göra ihop som familj är att ljuga, för även om det livet också är ljuvligt – så är det något annat. Och JAG är visst också någon annan, när jag får sådär mycket tid till att fokusera på bara mig.

För några veckor sedan insåg jag därför att den bokidé jag haft och skrivit en hel del på de senaste månaderna inte kändes rätt för mig längre. Inte som i att den känns fel för alltid utan att just nu är det inte en sann bild av hur jag lever livet med barnen; för den här hösten har deras pappa steppat in och tagit en större bit av vardagspusslet. Jag insåg detta i samma stund som en annan idé pockade på min uppmärksamhet, en som kretsade kring något som vi i högsta grad fortfarande har som gemensam aktivitet; nämligen skapandet. Och tacksam över den tid jag har till mitt förfogande satte jag mig därför ner för att skriva ihop en minikurs på ämnet. Konsten i att uppmuntra kreativa och skapande barn heter den och kommer enligt plan att lanseras i slutet på januari 2022 och jag tror att det är vad som kommer avsluta de senaste månadernas kreativa möjligheter. Min man gav mig möjligheten att fritt ägna mig åt alla mina egna önskningar och jag tog den.

Jag tog emot tiden han erbjöd och kände att jag gled en liten bit längre bort från barnen. Inte kärleksmässigt eller anknytningsmässigt utan bara precis utanför ramarna för den rytm vi tillsammans skapat oss. Och så blev de sjuka. De fick feber och blev förkylda om vartannat och det gräts och det skreks så himla mycket mer än vanligt. Trots att jag var den som gick till jobbet, den som fick tid till att både skriva och gå hemifrån. så var det också jag som satt där med ringande öron och en önskan om att det skulle bli kväll snart. Ändå var det jag som kände att jag inte orkade mer, att mitt mående var på väg utför igen.

Några dagar efter de där första känningarna kring det dåliga måendet insjuknade även jag. Fick både öroninflammation, feber och en förkylning som satte sig på bihålorna (med tillhörande huvudvärk) på samma gång och med den orkeslösheten i min kropp insåg jag att jag kanske inte alls var utbränd ändå. Det var så många år sedan jag var sjuk sist, jag kanske bara hade glömt bort att det var såhär det kändes? Men önskan om att kvällen skulle komma snart nog bestod eftersom jag helt enkelt inte orkade delta i lekar eller samtalsämnen.

Så såg jag Maja Warodell dela en story om saker hon är peppad för i framtiden och när jag insåg att jag inte känner mig pepp inför något alls fick jag tänka om igen. Det kanske betyder att jag är i ganska skruttigt skick ändå? Jag scrollande vidare och såg Fanny skriva att det var KUL att vara förälder och kände mig inte ett dugg provocerad utan enbart pepp och tänkte, fast nej, det är nog bara influensan som talar ändå?

Så kom dagen då de två stora barnen var redo att gå till förskolan igen. De senaste månaderna har lämningarna varit ganska mycket av en struggle men den här morgonen fullkomligt dansade de in på förskolan. Mitt hjärta kändes så lätt av både den upplevelsen som av tanken på att livet kanske ska bli som vanligt nu igen, då vi alla får chans att vara våra bästa jag och faktiskt ha lite kul ihop. Då viskar en av pedagogerna “Ni vet väl om att vi har magsjuka här nu va?”.

Jag borde avsluta med det som en cliffhangern för i skrivande stund vet vi fortfarande inte om vi dragit hem någon sådan vidrig sjukdom. Men om jag avslutar inlägget där så missar jag att skriva hela poängen om hur underbart ljuvligt det var att få hämta hem våra barn igen efter första dagen på föris. Egentligen inte för att vi varit ifrån dem under de där timmar utan framför allt för att DE hade haft så kul och verkligen får så mycket utbyte av förskolan just nu.



Och då bestämde jag mig för att inte leva ett liv där jag upplever tiden utan dem som den skönaste eller mest värdefulla för mig. SJÄLVKLART kommer det komma stunder då det är apjobbigt att vara förälder, och självklart kommer jag önska att dagen ska ta slut mellan varven. Men jag vill inte HA ett liv som går ut på att längta efter jobb eller egentid. Jag vill att livet ihop med mina barn ska vara minst lika självuppfyllande och glädjande som den tiden som är bara min. Jag vet ju att det går och jag vet att det bara är upp till mig att fixa inställningen och förutsättningarna för att det ska ske.

Så, jag är så glad över att ha fått ett par månader att viga åt mig själv för att lista ut vad jag vill syssla med och göra. Men jag är så otroligt längtansfull efter den vardag som tar vid när Viktor börjar jobba igen efter årsskiftet. Jag kommer vara så trött, så trött när han kommer hem efter övningsveckor och dygn borta men det måendet vet jag hur jag ska tackla. Det här med att följa sina drömmar är jag lite sämre på. Det är så lätt att det blir för mycket av det goda. En lagom dos, där allt det roliga varvas med blöjbyten , syskonbråk och en treåring som petar in ordet bajs i alla sångtexter känns mycket mer passande för mig.

Min morgonrutin

Jag ser dem på instagram, personer vars morgonrutin ser helt magisk ut. Det är yoga och meditation, rökelse och oljor, det är långa hudvårdsrutiner och affirmationer som skrivs ner.

Det är fantastiskt, det är lugnt och det är allt annat än vad mina egna morgnar är. Eller var.

För som med allt annat så fungerar det sällan att copy pastea någon annans liv. Alla de där rutinerna såg så härliga ut i en reel men när jag började skriva upp dem i punktform för att inte glömma något insåg jag att det inte var för mig. Det där var någon annans val, inte mina. Så jag lät mina morgnar vara precis som förut, jag drack mitt kaffe och dagen var igång Det var allt.

Sen började jag läsa Lev Kreativt / The Artists Way (ADLINK) och rätt som det var hade jag själv halkat in på en morgonrutin som passade mig helt perfekt. Boken bygger bland annat på att man ska skriva så kallade morgonsidor varje morgon. Helt enkelt fylla tre sidor med allt det som upptar ens huvud just precis nu. Syftet är att komma vidare i sin kreativa process, att saker som finns dolt under ytan ska få komma fram för att bearbetas eller för att ge plats åt annat. Det är både en form av att skriva av sig allt det skaviga samtidigt som det får en att komma fram till allt det fina. Och för mig är det ett helt underbart sätt att få starta dagen på.

När jag skrev det här inlägget om vuxna rutiner nämnde jag ju att jag inte är en person som kan skriva dagbok. Att jag försökt om och om igen men att det börjar med att jag glömmer någon dag och sen har jag halkat efter så mycket att jag bara inte KAN ta upp det igen. Jag tror att anledningen till att jag misslyckats med det faktiskt är att jag alltid försökt skriva på kvällen. Då finns det nämligen så många hinder som gör att jag faller ur rutinen. Jag trött, prioriterar annat, somnar med barnen osv. Men att få börja en ny dag med att skriva ur sig allt det som ryms i huvudet (och kanske oroar eller stressar) är som terapi för själen. Det känner jag, efter att ha gjort det i en månad, att jag aldrig vill sluta med.

Men det är också en rutin jag kan få ihop tillsammans med barnen. Att yoga eller meditera kräver (för mig) en stund i stillhet och att stänga in sig i ett rum med tre knattar som bankar på andra sidan dörren är inte så värst zen. Jag tycker inte heller om tanken på att ha min mobil framme (vilket är stället jag tittar på yoga-videos) när barnen är med. Vi är alla olika där, men jag försöker verkligen att låta bli att ha framme telefonen när jag är med dem. Det finns så mycket jag skulle vilja scrolla under en dag om jag fick välja själv. Men det är inget som är något nödvändigt (snarare någon slags vuxen snuttefilt eftersom min impuls är att ta fram den varje ledig sekund) och därför anstränger jag mig för att ta fram den så lite som möjligt.

Men tillbaka till min morgonrutin. Syftet med en sådan är, för mig, att få börja dagen på bästa möjliga sätt. Jag har därför fått lägga lite tankekraft på att klura kring vad jag mår bäst av. I det arbetet kom jag fram till att jag verkligen är en morgonmänniska (usch vad jag mådde dåligt den perioden jag jobbade natt och kände bulldoft från bageriet när jag gick hem och la mig) som inte alls tycker att det är jobbigt att vårt ena barn vaknar vid fem varje morgon. Så istället för att försöka dela upp sovmorgnarna med min partner har jag valt att alltid vara den som tar morgnarna. Jag njuter så av att vi får vara uppe en stund innan alla andra familjemedlemmar vaknar och allt är full rulle igen.

För även om jag njuter av att få gå upp tidigt så vill jag gärna få en stund för mig själv sådär på morgonkvisten. Därför är vår rutin att vi smyger ner för trappan (ibland med Li men oftast utan), gör vår morgontoalett, dricker ett glas vatten och sätter på kaffet. Noah ber mig ofta att tända levande ljus i vardagsrummet på morgonen så det gör vi samtidigt som jag väljer ut några oljor till diffusern. När kaffet kokat färdigt får Noah en halvtimmes tv-tid och jag får lika lång stund på mig att skriva mina morgonsidor och dricka mitt kaffe. Är Li vaken med oss underhåller jag henne också under tiden och det är DET som känns så fint med att ha just morgonsidorna som rutin att landa i på morgonen.

För att sitta och skriva i ett block gör att jag kan titta upp och bekräfta det barn som söker kontakt när hen ber om det. Jag känner även att skrivandet är en syssla jag gärna ser mina barn ta efter, därför känns det inte fel eller jobbigt att göra det framför dem. Det är en stund som är bara min, men den är inte beroende av att allt sker i ett sammanhängande flöde. Den förlåter små avbrott och instick från händer som också vill prova.

En annan fördel med att sitta med penna och papper i knät är att barnen gärna vill vara med och skriva/rita. Dessa små alster är som skatter för mig i mitt block. Små minnesmärkningar från den morgonrutin som var min och vår under hösten och vintern 2021. Kanske kommer den förändras i takt med att livet kräver annat av oss. Men just nu räcker det fint såhär; att få vakna tidigt, ta en kopp kaffe och sen skriva ur sig allt som gnager eller uppfyller.

Hur ser din morgonrutin ut?

Att göra andras måsten till sina

Ibland får jag hemnetlänkar skickade till mig från vänner som vill tipsa om olika hus som är till salu i närheten av oss. I perioder klickar jag mig inte ens in på dem eftersom jag då är så nöjd med vårt nuvarande boende vilket gör att jag inte känner något behov av att någonsin flytta. Andra gånger grottar jag ner mig så pass i planlösningar och trädgårdar att jag känner mig genuint ledsen över att inte bo i just det huset. Men jag inser mer och mer att jag måste sluta med det här med att göra andras måsten till sina.

För här är vi; två föräldrar över 30, med varsin fast anställning och tre gemensamma barn – i en hyresrätt. Visserligen på 110 kvm fördelat på två våningar, med både dusch & badkar och egen tvättmaskin men ändå – en hyresrätt. Här, där vi bor, äger nämligen majoriteten av alla vi känner (i alla fall de med barn men även många utan) ett eget hus. Och har de inte ett nu så letar de efter ett. Det är liksom så det ”ska vara”.

Och jo, det finns en dröm i mig om det också. Helst av allt en liten gård på landet med många småhus och möjlighet till djur. Men eftersom min make bestämt sagt nej till den biten har min dröm krympt till bilden av att kunna släppa ut barnen i en egen trädgård. Åh, vad ljuvligt det skulle vara.

Så i början på sommaren kommer det där behovet av att ÄGA ett eget hem alltid över mig med extra stark frenesi. Men det är inte glädjen i att kanske köpa en egen bostad som driver mig då utan istället är det alltså genom ångest över att inte kunna ge barnen en fullgod och idyllisk uppväxt eftersom vi, som sagt, fortfarande bor i lägenhet.

När jag en dag i somras nämnde detta för min, alltid så kloka, svärmor suddade hon ut mina tvivel genom att påpeka allt det där jag redan vet. Att det är lätt att göra andras måsten till sina men att det där är mina tankar och inte alls mina barns. Att vi är ute så otroligt mycket att de får tillgång till allt det där fantastiska ändå. Att vi har vår kolonilott som erbjuder allt en egen trädgård skulle kunna göra. Att det finns en tid för att bo i hus också (om det nu är vad vi vill) för allt måste inte ske när barnen är små. Och att det finns otroligt många familjer i Sverige som bor i lägenhet och att det absolut inte har något med att kunna erbjuda en fin barndom eller inte.

Och det var en sån lättnad. För helt plötsligt insåg jag att det fanns så många fler punkter som talade mot att köpa hus än vad som talade för. Jag vet nämligen exakt vad ett husköp kan innebära eftersom jag faktiskt varit husägare till en stor villa en gång i tiden. Så den där sägningen om att “det är så himla skönt att bara kunna ringa hyresvärden när något behöver fixas” som jag alltid drar till med när ämnet förs på tal är något jag i allra högsta grad faktiskt känner.

För hur mycket jag än går igång på att ha ett hem som är vårt alldeles egna så inser jag att det kommer ett väldigt stort ansvar med det. Både ekonomiskt men också i form av tid och kunskap – och vi känner oss helt enkelt inte redo att ta det klivet just nu. För om det är en sak jag lärt mig av livet så är det att om det känns motigt, trögt eller skavigt så är det onödigt att pusha. Då är tiden helt enkelt inte mogen.

I söndags var vi faktiskt och kikade på ett litet hus som kändes som ett rimligt objekt i tanken. Väl på plats ville vår äldsta son flytta in på studs och jag, som är den impulsive av oss vuxna, hade nog kunnat skriva på ett kontrakt direkt om det erbjöds ett. För jag fick feeling. Men som vanligt så fick Viktor mig att tänka ett varv till och det var då det slog mig. Vi trivs båda två i vår lägenhet (det gör våra barn med för den delen) och känner inget behov av att flytta till större. Så varför letar vi ens? Varför låter vi inte bara det beslutet komma naturligt den dag vi inte längre har rum som räcker till oss alla. I dagsläget har vi föräldrar alltså inte samma dröm om hur vi ska bo, men vi är båda nöjda där vi är nu och kanske, kanske kommer vi växa in i varandras planer i framtiden.

Men det gav mig också en insikt. Jag kan faktiskt förverkliga mina egna drömmar själv också, För det enda jag vill är att bo så att jag kan kliva rakt ut i naturen. Men det behöver inte vara på heltid. Mitt mål är därför att inom några år köpa ett litet torp till mig själv. Ett som jag kan åka till och skriva i/jobba från i perioder. Ett dit vi kan åka med barnen för att komma bort ibland. Ett där familjemedlemmar på besök kan sova över om de vill. Ett ställe där jag kan fixa lite pö om pö, när jag känner för det.

När jag insåg det här började min själ sjunga. Tänk att det är möjligt, att jag skulle kunna få ha det så. Jag som alltid har gått min egen väg, hur kunde jag tappa bort mig och gå i fällan kring att göra andras måsten till sina? Jag behöver inte bo i en villa. Jag behöver få vara fri, och just nu kan jag vara det precis här.

Ett år som trebarnsmamma

Det har nu gått lite mer än ett år sedan Li föddes och jag alltså blev mamma till tre barn. Att de är tre blir jag fortfarande så förvånad över. Ett helt litet gäng som alla valt mig som sin person att bli omhändertagna och guidade av. Det är stort och det känns vackert.

Ofta får jag frågan vad som är skillnaden mellan nummer tre och de andra två. Alltså, inte om hur Li är i jämförelse med sina bröder utan mer om hur det är med det tredje barnet generellt. Och ja, generellt kan jag ju inte svara på eftersom jag bara är en person med tre specifika barn. Men jag kan berätta lite om hur det har varit för oss.

Jag fick reda på att Li låg i magen av en slump under ett besök på vårdcentralen. Eller ja, jag sökte hjälp för att jag trodde att min gamla magkatarr höll på och spökade igen (pga stressade mycket och kände av ett ständigt illamående och ont i magen) och skulle dit för att ta lite prover. Sjuksköterskan passade i samma veva på att ta ett gravtest helt utan min vetskap och rusade några minuter senare in och skrek ”grattis, du ska bli mamma!!!” vilket gjorde mig ganska chockad och faktiskt en smula förtvivlad.

Våra barn där hemma var vid tillfället 3,5 och 1,5 samtidigt som Viktor och jag precis hade kommit ur en enorm kris som nästan kostat oss vårt äktenskap. Dessutom hade jag precis fått ett fint uppdrag på mitt jobb (där jag trivdes otroligt bra) och var inte redo att kasta bort alla chanser till en fast tjänst. Därför skrev jag ”fan, jag är gravid” i ett sms till Viktor direkt efter besöket vilket kanske signalerar till er att det inte riktigt var varken planerat eller självklart för någon av oss.

När ett ultraljud på sjukhuset bokades in visade det sig att det var en skrutt med bultande hjärta som redan levde loppan i min mage. Trots att jag grät och berättade för kvinnan som utförde undersökningen att jag inte visste om jag skulle klara av att ta hand om tre barn så visste jag att det på något sätt ändå skulle behöva gå. Det kändes med andra ord inte lika mycket ”fan” längre.

Och det har det aldrig gjort sen dess heller. För om Elton fick rollen som vårt första barn, det barn som gjorde oss till föräldrar, så blev Noah syskonet, lillebrodern till det barn vi redan hade. Jag menar, med Elton var ju ALLT nytt och helt enormt stort. När han skulle lära sig krypa låg vi som en hejarklack lite längre fram på golvet och tjoade och tjimmade entusiastiskt. Varje litet framsteg skyndades på och firades för det var så coolt att få se honom utvecklas. När Noah sen äntrade vår familj var vi lite mer ruttade men jämförde såklart allt han gjorde med hur Elton var i samma ålder. Det var alltid Elton, vårt BARN och Noah, vår BEBIS. Och det är säkert väldigt vanligt och helt naturligt.

Men med Li… Om jag säger att hon ”bara hänger med” så låter det som att hon är bortglömd. Ett barn i en flock som inte får någon uppmärksamhet eller uppskattning. Men så är det inte, kanske tvärt om till och med. För hon föddes inte med någon speciell ”funktion” i vår familj. Hon är varken första barnet (förhoppningsvis inte sista heller) eller det första syskonet – hon är allas. Eller ja, det lät ju som att jag tror att vi äger henne, hon är såklart sin egen. Men jag menar mer att i familjen fanns det redan en syskondynamik vilket gjorde att hon som bebis bara blev Li, vår dotter och deras lillasyster.

Och det där med att hon bara hänger med då? Jo, jag menar att vi inte är superfokuserade på att underhålla henne prick varje sekund (som vi, om jag ska vara ärlig, faktiskt gjorde med Elton typ varje vaken sekund) utan hon får utrymme att lalla runt rätt bra. Vi är alltid i närheten av våra barn (dels för att vi vill men också för att vi har ett barn som behöver kontinuerlig stöttning) och är ju dessutom fler i familjen nu = många fler för henne att interagera med. På så sätt kan vi också finnas tillgängliga när hon, eller något av hennes syskon, visar att de behöver oss. Genom att ge Li utrymme att själv utforska (men med översikt såklart, vill verkligen vara tydlig på den här punkten) och känna sig trygg i vårt hem får jag själv också lite större personlig space. Det har gjort att det alltid känns överkomligt att bära runt på henne i de perioder hon har behövt det. För de där utvecklingsfaserna barnet går igenom under det första året är både många och långa. Nu, med tredje barnet, har de varit rätt lätta att både känna igen och uthärda eftersom jag har kunnat gå in med inställningen att de är övergående och att det är min uppgift att hjälpa henne igenom dem.

För mig har detta förhållningssätt, som absolut är med avslappnat än med de två tidigare barnen, såklart kommit av att vi blivit mer trygga i vår föräldraroll. Jag hade inte kunnat vara eller känna på något annat sätt med vare sig Elton eller Noah, så jag ångrar ingenting, MEN jag har mer ro och utrymme att njuta mer nu. Vi skyndar inte på något utan alla framsteg tas och med den attityden upplever jag faktiskt att vi tydligare ser när utveckling sker hos henne. Jag upplever till exempel att det är lättare att snappa upp hennes ord för något när vi inte är fokuserade på att de ska låta på ett speciellt sätt (= som det vuxna pratet låter).

”Oj, vad tidigt hon började gå! När gick killarna? Jämför ni mycket med deras utvecklingssteg?” Fick jag som en fråga förra veckan. Ni kan säkert redan gissa er till svaret redan nu. Nej, vi jämför ingenting för till skillnad mot med barn nummer ett och två ser jag absolut ingen mening med det. Jag menar, två personer är ju lätt att checka av mot varandra (det kändes också ”viktigare” att göra det när vi gick från ett till två barn eftersom det var så stort att båda kom från oss och ÄNDÅ blev så olika) men tre blir bara rörigt. Det är så tydligt ändå att de alla är olika individer, att ALLA barn är olika och därför finner jag ingen spänning i det. Det låter kanske krasst och tråkigt men det jag vill förmedla är nog ändå det här:

För mig innebar det en enorm omställning att bli mamma till mitt första barn. Med barn nummer två kunde jag ändå förstå begreppet ”tvåbarnschocken” men nu… Det har varit smooth sailing från start och trots att jag nu inte ens har händer som räcker åt till var och en känns det som att arbetsbördan som tillförts har varit kanske 3%. Vi är ett så ruttat maskineri och jag har aldrig känt mig mer hemma i mammarollen än jag gör just nu.

Att denna känsla är individuell och både beror på hur föräldrarna i fråga mår (och den övergripande familjesituationen är) och hur barnen fungerar förstår jag såklart. Men jag önskar så innerligt att du, som kanske väntar ditt tredje barn just nu, får chans att uppleva allt detta. Hur det finns rum för samtliga medlemmar och hur lång väg ni kommit som redan gjort det här förut. Mitt i allt ansvar och ständiga omvårdnad finns också det här, en fristad i kaoset. Vilken grej!

Ett tidigare inlägg från när Li hade funnit hos oss i tre månader hittar du här.

Nyfiken på hur vi förberedde Elton på att bli storebror för första gången? Det hittar du här.

Vuxna rutiner & att inspireras av sig själv

När jag skriver det här sitter jag i mörkret vid köksbordet med ett par tända ljus och en tekopp vid min sida. Solen har alldeles nyss gått ned bakom berget och utanför mitt fönster kan jag se trädens siluetter avspegla sig mot den, fortfarande, djupblå himlen. Bakom mig puttrar en kastrull med päron och kardemummakärnor, tänkt att bli ett värmande mos under årets sista kalla månader. Så har jag gjort nästan varje kväll under augusti och september, dragit mig undan till köket efter att barnen lagt sig för att ta hand om skörden. Jag uppskattar den rutinen, när jag får en stund för mig själv samtidigt som jag tar tillvara på det naturen gett mig. Det är en stund av både njutning och mening.

Just det här med rutiner tänker jag rätt mycket på just nu. Jag tror det hör hösten till, att jag befinner mig mer i hemmet och även tänker mer kring det egna måendet och vad jag vill landa i. Till naturen är jag en snabb (några kanske vill säga hetsig) person och jag styrs väldigt ofta av lust vilket också får mig att tro att jag är dålig på just rutiner. Men sen jag skrev det här inlägget har våra dagar inte förändrats speciellt mycket vilket alltså innebär att jag ändå är rätt duktig på att hitta in i en trivsam och återkommande rytm. Jag har dessutom flera moment som jag själv återkommer till när det handlar om att ta hand om mig själv, men just det där med att bestämma att något ska ske dagligen eller på samma tidpunkt är jag faktiskt ganska kass på.

Främst märks det nog när det handlar om skriftlig dokumentation. Det spelar ingen roll om det är dagboksanteckningar, en fysisk almanacka eller tacksamhetsövningar psykologen bett mig att skriva ner – det slutar alltid med att jag glömmer någon dag och sen bara hoppar över det helt. Om det hemsökt mig genom åren? JA. Jag har på riktigt haft en stress som känts i axlarna när jag tänkt på att jag borde skriva ikapp alla uteblivna dagboksanteckningar osv. Men sen slog det mig häromdagen att jag kanske bara ska tillåta mig själv att vara riktigt dålig på något. Jag behöver helt enkelt inte snegla på trädgårdsböcker där varje liten frösådd ska dokumenteras för jag kommer ändå inte använda den. Jag kan alltså helt låta bli att köpa personliga almanackor och skinnklädda anteckningsböcker – för de kommer ändå gapa tomma till slut. Först då kanske jag kommer slippa vara fylld med ångest över detta måste som inte passar mig. Jag menar, en del saker i livet ÄR ju måsten som kan kännas tunga att behöva ta sig an men att fysiskt skriva ner minnesanteckningar är faktiskt inte en sådan sak. Så, jag börjar det här inlägget med att släppa mig själv fri på den punkten. Aaah, nu känns det mycket bättre.

Kan vi inte prata lite mer om rutiner och vad det egentligen betyder? Spontant skulle jag säga att rutiner för mig innebär ett repetitivt mönster av aktiviteter som återkommer med en tät frekvens – gärna dagligen eller veckovis. I så fall kan jag nog inte komma på en enda given sådan som jag ägnar mig åt förutom att jag borstar tänderna morgon och kväll. Allt annat i mitt liv är flytande efter både tid och lust och får liksom hitta sin väg när det passar.

Men om jag bortgår från att det rör sig om att handla om ”varje tisdag gör jag x” utan istället handlar om ”så ofta jag känner att jag behöver gör jag x” eller ”en gång i veckan försöker jag göra x” tror jag att det finns bra många fler aktiva rutiner i min vardag. För så kanske det går att tänka på dem ändå, som aktiva eller inaktiva? För även om det finns en hel del saker kvar som jag tillämpar på mitt vardagliga liv så finns det ju väldigt många fler som sedan länge avbrutits och glömts bort. Men kanske är de bara slumrande, kanske är de i vissa fall redo att återupptas? Jag ägnar sällan gamla rutiner någon vidare tanke men kanske borde jag ibland gå tillbaka och fundera på varför jag slutade med vissa saker.

Såhär: I livet med barnen brukar en rutin behöva förändras efter barnens utveckling. Hux flux funkar inte något vi föräldrar tidigare har tillämpat för att barnen helt enkelt ändrat sina preferenser eller vuxit ifrån vår anpassning. Då gäller det att hitta nya vägar och även om det är en lite trixig och ibland oerhört skavig övergångsperiod så finns det så mycket att vinna på att det fanns en rutin redan innan. I den gamla har vi nämligen en hel massa information som vi bara kan applicera på de nya. Nu känner jag att det blir lite luddigt så jag tar ett exempel:

Nattning av barn är en sån typisk grej som ofta måste förändras många gånger under barnens första år. Dels kanske hur de sövs men framför allt vid vilken tid och hur många gånger per dag det behöver ske. Strax innan Li fyllde ett blev det tydligt att hon behövde minska från två sovstunder per dag till enbart en. Vi hade en väl inarbetad rutin kring när dessa två sovstunder brukade inträffa och det var i början lite svårt att få till omställningen. Men eftersom jag sedan innan hade koll på hennes trötthetstecken, visste hur lång tid hon skulle behöva sova och även hade flera redskap för att söva henne (i sängen, i vagnen, i sele/sjal, i bilen osv) kunde vi få det att hända relativt smärtfritt. Att börja helt på noll går alltså inte här eftersom vi hade en etablerad rutin (och relation) ihop sedan tidigare. Och vet ni vad? Denna sovstund, som nu alltså bara inträffar en gång om dagen, var under hennes första månader i livet kanske fem stycken. Vilket också innebär att vi övat och övat och övat på att den här rutinen ska gå som smort.

Allt det här tänker jag är applicerbart på rutiner även för oss vuxna. Kanske slutade jag med några rutiner för att jag växte ifrån dem. Kanske för att livet förändrades. Kanske för att det saknades tid. Kanske för att jag blev lat eller ledsnade. Men om jag tillåter mig själv att tänka tillbaka på något jag gillade skulle jag kunna förstå vad som gick snett för att sedan tweaka det till att passa min nuvarande situation.

Exempel: I början på året kunde jag knappt sluta tänka på surdegsbröd och olika recept jag ville testa eftersom jag just då gick all in på att lära mig just surdegsbak. Det var så himla roligt och gick förvånansvärt fort att lära sig konsten att skapa vackra och goda bröd från grunden. Dessvärre tyckte jag att det var lite för gott och i flera veckor hoppade jag över måltider med näringsrik mat för att istället äta mackor, av bröd som jag som bagare vet enbart bestod av vatten, salt och mjöl. Inte så himla bra för kroppen. Jag har lätt för att fastna i tråkiga ätmönster som hör hemma i en gammal ätstörning och kände direkt att varningsklockorna började ringa och bestämde mig därför att sluta. Men när jag tänker tillbaka på det nu inser jag att rutinen kring att baka sitt eget bröd ändå gjorde mig gott. Jag gillade det och nu när jag bemästrar konsten (och alltså inte känner ett sug av att få testa ett nytt bröd varje dag) kanske det skulle funka att återuppta det igen.

Men det är ju just det, att verkligen ge sig hän som också gör att en rutin blir lätt att haka sig fast i – i alla fall för mig. Att bestämma att jag ska yoga (åh, alltid denna yoga – jag kan visst inte släppa den lika lätt som jag gjorde med dagboksanteckningarna) någon gång då och då funkar otroligt dålig för mig. Jag är som sagt en snabb och effektiv person som vill göra saker hela tiden, och att då sakta ner och försöka vara avslappnad samtidit som jag ska hålla ett öga på skärmen när någon guidar mig genom övningar jag aldrig gjort funkar inte. Jag yogar en tredjedels pass lite halvstressat och tänker sen att det inte är för mig. Gång på gång gör jag så. För jag inbillar mig att jag kommer tycka om det. Och det gör jag säkert den dag jag ger mig hän, för jag tror ändå att det är så. Att jag måste göra samma sak väldigt intensivt under en period för att verkligen komma in i det. Om jag släpper tanken på att vara avslappnad och istället bara fokuserar på att förstå rörelserna varje dag i en vecka så kommer jag ju garanterat kunna vara sådär härligt zen i slutet på veckan. När insikten om att jag faktiskt hänger med har trillat ner blir det också lätt att känna att det är en rutin som är applicerbar på mitt liv. Kanske till och med en väldigt skön rutin att falla tillbaka på, när jag har lust? Fake it til you make it helt enkelt.

Jag tänker som sagt mycket på rutiner just nu och kommer nog aldrig bli en person som kan ruta in livet i att “på tisdagar gör jag si” och “varje kväll gör jag så” men det finns som sagt ändå en del saker som jag vill ska ta plats i mitt liv. Och att bjuda in något nytt ÄR nästan aldrig friktionsfritt och därför blir jag glad över att kunna återuppta trådar som jag själv redan tidigare lagt ut åt mig. Ibland minns jag inte ens och måste därför fråga Viktor om råd. “Du, varför slutade jag egentligen med det här?” eller “Vad var det som gjorde att det blev såhär?”. Ibland är det som sagt för att vissa grejer faktiskt inte kändes bra eller var roliga, och det känns viktigt att påpeka att det såklart är fritt fram att sluta med ALLT. Behövs liksom varken felsökning eller grubblande ifall man inte vill. Men för min del har det faktiskt ofta med minnet att göra. En sak kan vara hur fantastisk som helst men sen hamnar det utanför ens dagliga fokus lite för länge och vips så är det borta.

För att hitta hem igen tänker jag i höst att jag ska försöka inspireras av mig själv instället för att söka ny inspiration hos andra. Jag läser om gamla blogginlägg och surfar runt bland mina sparade pins på pinterest. Gamla tankar som återigen väcker något i mig blandat med pyssel som jag velat göra länge men tappat bort i hjärnans virrvarr. Jag tar fram en bok med egna receptsamlingar där jag förr skrev ner våra absolut bästa recept. Det finns så mycket gott att laga i den och jag fastnar för två recept och inser ganska snabbt att nästan alla ingredienser finns att hämta i trädgården eller skogen. Ja titta; pumpa, grönkål, trattkantareller, rödlök, äpple, purjolök, persilja… Det enda jag behöver addera är bönor och olja. Vilken rikedom. Att laga rätterna går på ett kick, jag har ju gjort dem förut och har redan då lagt ner tid på att finslipa momenten. När vi äter maten säger både Viktor och jag unisont “Den här salladen är SÅ god” och jag inser att den bara fallit i glömska. Ett recept i vår gemensamma rutin-bank som ingen har tröttnat på utan som vi helt enkelt bara glömt bort. Men det har funnits där hela tiden, inaktivt och nu är det inne i vår rotation igen.

Det känns mjukt och varmt, att tänka på alla de saker jag tagit mig för genom åren. En del saker har jag slutat med för att de helt enkelt inte passar mig. En del saker kommer jag ta upp inom en snar framtid. Men gemensamt har de alla att de har fört mig framåt. Jag vill tacka mig själv och det jag som banat väg och förberett för en lugn höst 2021. En årstid då jag ska vända hem och inspireras av mig själv.

Solrosbilderna i det här inlägget är tagna av min fina vän AngelicaSmallstories.se

Jag antar att jag är tillbaka (om att få ändra sig)

För några år sedan kom Elin (kanske mer känd som Teknifik) ner till Karlsborg för att genomföra en intervju med mig (kanske mer känd som atilio) till sin podcast Teknikens under. Samtalsämnet kretsade kring ett liv utan sociala medier för då, under sommaren 2019, levde jag fortfarande i tron att jag slutat med dem för gott. Men som ni kanske vet så FINNS jag ju högst närvarande här idag så ja, vad är det som skett egentligen?

Först tänkte jag skriva ”låt mig backa bandet lite för att ge er som inte hängt med så länge lite bakgrund” men sen kom jag på att det här vore ett ypperligt tillfälle att verkligen lista mina år i bloggosfären. Ja, alltså vi kan ju bara kalla det för skryt egentligen för det är ganska precis exakt vad det är. Men det kanske blir kul, så låt oss ta en trip down memory lane ihop.

2013. Det här var året då Viktor och jag flyttade till Karlsborg och samma morgon som vi för första gången vaknade upp här började jag fotografera den undersköna naturen runt omkring. Dessa foton la jag sen upp på mitt instagramkonto myatilio (idag oldmyatilio, jag ska förklara varför sen) som en rolig grej bara På julafton samma år snappade instagram upp mig, postade en av mina bilder i sitt flöde och skrev en bloggpost om mig. I broke the internet. Skoja! Men jag fick faktiskt så många följare på samma gång att telefonen på riktig blev överhettad och inte gick att hålla i. En ganska cool julklapp tbh.

2014 Det gick undan och eftersom mitt instagramkonto redan hade över 30 000 följare blev jag också någon inom den svenska naturfoto-svängen. Uppdrag började rulla in och jag fick som myatilio både sköta kontot visitsweden i några månader samt föreläsa om mobilfotografi för anställda på Apple.

Men att bara posta naturbilder (dessutom med korta bildtexter på engelska) räckte inte för mig utan i mars samma år skapade jag bloggen atilio här på blogg.se. Min strategi för att växa var att avsätta 1-2 timmar varje morgon till att interagera med ALLA som kommenterade bloggen. Det var ett hästjobb nen en rutin som jag ändå fortsatte med i flera år för det lönade sig. Alltså jag har ingen aning om det hjälpte för en växande trafik men jag upplevde verkligen att jag var otroligt nära läsarna på det viset och det har alltid varit key för mig.

I september 2014 bestämde jag mig för att starta en podcast. Jag döpte den till Källan och där intervjuade jag alla personer (det blev ändå 32 avsnitt!) jag för stunden inspirerades av. Oerhört lyxigt att få ringa upp ens förebilder och fråga ut dem om deras kreativa och affärsmässiga sidor. För att nämna några så fick jag bland annat äran att prata med Elsa Billgren, Sandra Beijer, Flora Wiström, Jonna Jinton och Elin Kero.

2015 När jag ser tillbaka på allt nu så inser jag att det verkligen rullade på ganska fint. Jag hade sakta börjat ge upp på att enbart posta natur utan såg mig mer och mer som bloggaren atilio. Under 2015 startade Mikaela och jag skaparkollektivet Monthly Makers (som vi sen drev ihop med ett gäng andra kreativa personer) där vår idé var att varje månad presentera ett tema som vi (och alla som ville) skulle skapa något kring. En kreativ utmaning helt enkelt! Och jag förstår att det inte har något med MM att göra men jag blir så imponerad när jag ser var flera av de andra värdarna är idag. Mikaela har till exempel sadlat om helt och LEVER på sin keramik (🥲) och Agnes/hejregina känner ni säkert igen från Fixa Rummet och AnnaMaría blev ju finalist u tv-programmet Superskaparna för något år sedan.

Under 2015 fick jag även chansen att smyga runt på ett stängt Naturhistoriska för att utforska det ihop med Sannalinn och Wisslaren. Jag sov över hos LaLinda och fick ett eget avsnitt i hennes podcast we are influencers. Jag hade även ständig mailväxling med finaste Agnes för att försöka sålla i allt som hände och vem jag (eller vi, för hon funderade såklart lika mycket på sitt) var i allt det här.

I samma veva plockades min blogg upp av metromode (som startade ett nytt segment kallat creative) vilket gjorde att jag faktiskt fick betalt för att lägga upp bilder och texter från mitt liv. Otroligt! Många skulle nog fortfarande förknippa mig ihop med natur men vid den här tidpunkten började jag instagramma mer och mer bilder från mitt liv istället.

2016 handlade mycket om att skapa bra innehåll och jag höll bland annat i workshops på olika kulturhus, landade ett stort samarbete med quorn där jag gjorde flera recept åt dem samt fick även äran att vara ambassadör för Bonniers pris Årets Bok. Men egentligen så var året helt tillägnat vårt första barn som föddes under sommaren. Livet blev inte detsamma efter att han kom och jag kände mig ännu mer splittrad, både kring vem jag nu skulle ”vara” men framför allt av arbetsbördan. Jag kände fortfarande att jag var i startgroparna för att kunna leva fullt ut på bloggen (eller det gjorde jag men det var inte fett med cash direkt utan precis nätt och jämnt att det gick) och satsade järnet samtidigt som jag hade en bebis att vara mamma åt.

Jag behövde inte grubbla så mycket kring vem jag skulle vara för under hösten det året tog någon annan besluten åt mig. Metros creative-del skulle läggas ner och jag behövde flytta min blogg till ett nytt ställe. Men istället för att försöka hitta en ny portal valde jag att starta eget och fanns därefter att hitta på atilio.se (OBS på att det inte är jag som har den adressen idag utan det är någon annan som producerar det högst oklara innehållet där inne). Och med den flytten bestämde jag mig även för att lämna mitt gamla instagramkonto och skapa ett som var mer vigt åt bloggen och vardagslivet. Att ha många följare var inte roligt om de ville se något jag inte längre hade lust att leverera. Så från 34 000 följare dalade jag ner till strax över 2000 och det kändes uppfriskande! En av de sista bilderna jag la upp på mitt gamla konto blev sen avritad av Anna Ileby (även hon tidigare gäst i Källan!).

2017 Long story short: det gick skitdåligt att försöka satsa på en egen karriär som bloggare och samtidigt ha en bebis att ta hand om. I början på 2017 upptäckte jag att jag faktiskt mådde rätt dåligt men hade fortfarande inte riktigt förstått HUR illa det var.

Vi gifte oss och jag kunde inte känna någon glädje alls, för det fanns ingen kvar i mig. Några månader senare förstod jag att jag gått in i väggen och efter det väntade en lååång period av att försöka hitta tillbaka till mig själv. Jag försökte leverera blogginlägg som vanligt men hade egentligen helt tappat suget.

2018 Insåg jag att jag var färdig med bloggandet. Jag försökte verkligen blåsa liv i den efter min utmattning och genom en Swish-kampanj där jag bad varje följare (som ville of course) att swisha en tia (men ni var så himla många som swishade bra mycket mer än så <3) lyckades jag hålla mig flytande en hel sommar.

Vill bara lägga in här att det numera är vanligt att kreatörer skapar låst medlemsinnehåll för betalande medlemmar enbart pga att de ska slippa arbeta gratis (som tex blogg och instagram ofta är) och min kampanj var en liknande variant (tänk go fund me, patreon osv) – men många i min närhet tog där och då illa vid sig av att jag ”tiggde pengar” på internet.

Men under hösten bestämde jag mig ändå för att sluta blogga och att samtidigt även radera bloggen helt och hållet. Det fanns så mycket fint på den platsen som jag hade älskat under så lång tid men att veta att den fanns kvar och skvalpade runt utan mig kunde jag inte med. Den behövde begravas helt enkelt. Det tog inte lång tid innan jag hade samma mixade känslor kring instagram. Det var något som skavde, jag hade ingen plats där jag kände mig helt hemma längre och därför valde jag att lämna.

Så, 2019 då. Redan när Elin intervjuade mig var jag faktiskt tillbaka på instagram eftersom jag saknade fotandet så himla mycket. Det är många år sedan jag fotograferade med en systemkamera (den sålde jag under utmattningen) och de senaste fem åren har jag alltså bara tagit bilder med telefonen (som i perioder har varit så kassa som en iPhone 5 = allt funkar verkligen) vilket tagit bort mycket press. Skillnaden mot förut var nu, 2019, att jag inte längre var offentlig utan verkade från ett privat konto (japp, mitt tredje!) som bara följdes av vänner och familj. Från strax över 2000 till under 100 följare och det kändes ännu bättre än sist. Mina första bilder fick liksom bara 10 likes och det kändes så himla bra för det var exakt så jag ville ha det. Intimt och utan press, en hobby bara för mig själv.

När sen vårt tredje barn kom till världen under 2020 föddes även en längtan i mig efter att få skapa och skriva. Jag har under åren lärt mig så mycket om mig själv och är numera trygg i att det jag gör ÄR för mig själv (och min familj) även om jag även låter det ta plats på sociala medier. Det jag tidigare var så rädd för var ju att förlora mig själv i andras tyckande och viljor och att bli en slav i jakten på likes och beundran. Lite ängslig och trevande startade jag en ny blogg (den här) och började så smått säga ”hej, jag finns här” till alla gamla följarkompisar. Inläggen här inne kommer väldigt sporadiskt men de kommer alla från hjärtat och utan press. Atilio finns inte längre men personen som skrev den bloggen verkar visst ha lite mer att säga och att som 30-åring ta ett kliv bort från det här för alltid funkade visst inte för mig.

Det finns ingen uttänkt plan med det jag håller på med. Tar jag sats för att bli ”någon”? Nej. Vill jag försöka livnära mig på att blogga igen? Nej. Gör jag saker jag älskar? Ja. Kan det bli för mycket av det ändå? Ja. Finns det risk att jag försvinner igen? Kanske. Är det okej att ångra sig? Alltid. Det är ALLTID okej att ångra sig.

En grundande måltid och lite tankar inför hösten

Jag skriver det här inlägget från min mormors hus, där jag och Li varit katt & höns-vakter i några dagar. Lisan sover bredvid mig och jag har i sakta mak försökt förbereda för morgondagens hemgång samtidigt som jag funderat lite på vad jag har för intentioner för den period som kommer.

Jag fick en liknande fråga (kring vad jag ser fram emot och vill göra nu i höst) av en följare på instagram för några veckor sedan men har inte kunnat formulera något svar förrän nu. Dels tog det ett tag för mig att förstå att det numera faktiskt finns tid för mig att vilja saker för mig själv, nu när Viktor äntligen är hemma. Men jag har också känt på mig att tiden inte varit mogen. Jag har gått och väntat på att något ska visa sig.

Jag har nämligen lite svårt för att skifta mellan sommar och höst märker jag. Det är något så fritt i sommaren, som gör att hela jag flyter ihop med naturen och varken behöver ritualer eller kreativa projekt. När hösten sen kommer behöver jag få samla ihop mig och jobba mot konkreta mål för att ta mig framåt. Bli mer grundad för att kunna följa mitt hjärta istället för att få sväva fritt som på sommaren. Men att ta klivet sker inte alltid automatiskt utan den här gången behövde jag få till en fysisk förflyttning till en annan plats för att rusta om. Att det sedan var tid för en nymåne i jungfrun gjorde det hela ännu bättre eftersom det blev en ypperlig chans att botanisera i mitt inre för att försöka förstå vad som är mitt mission.

Det här året har jag insett en mängd saker om mig själv. Om den första delen av året och alla dess terapisamtal bestod av att lära känna mig själv som förälder (och mycket om vilken typ av mamma jag inte vill vara) har de senaste månaderna dels gått åt till att förstå hur jag är som partner och vad mina brister i min och Viktors relation är. Men det allra viktigaste har ändå varit att förstå hur jag totalt, och högst omedvetet, förtrycker mitt eget varande och förmåga.

Ibland hör jag fortfarande folk förklara skillnaden mellan självkänsla och självförtroende och får då uppfattningen att det är det förstnämnda de allra flesta människorna behöver jobba på. I mitt fall insåg jag det för länge sedan och har därför jobbat upp en fin relation till mig själv och mitt inre. Jag vet att jag i grunden är en bra människa, jag litar på att jag förtjänar kärlek och är även duktig på att formulera mina egna behov och tankar. Men att göra saker inför andra klarar jag absolut inte av, för mitt självförtroende är i botten.

När Viktors syster med familj var på besök satte jag på kaffe i köket men bad henne gå dit och hälla upp själv eftersom ”jag tycker att det är så jobbigt för jag vet inte hur mycket mjölk hon vill ha”. Då slog det mig att jag bara brukar öppna skåpet med muggar till min bästa vän för att jag inte ens vågar välja ut en sån fjuttig sak åt någon annan. Hur är det ens möjligt? Att jag kan berätta ALLT som finns i mitt innersta för en människa men inte har självförtroende att hälla upp en kopp kaffe åt henne? Denna blockering genomsyrar dessutom allt kreativt jag gör. Inte på ett plan där jag känner en rädsla inför att misslyckas utan på ett plan som gör att jag inte ens kan försöka. Såhär vill jag inte ha det.

I mitten på augusti satte jag mig ner med min The wild unknown-lek och drog ett kort för varje månad under resten av året. Varenda ett av dem resonerade med mig och lades fram som i en lång kedja där jag var tvungen att beta mig igenom dem ett i taget för att komma till rätt plats. Efter att jag dragit mina kort brukar jag skriva ner en kort sammanfattning av det viktigaste för varje månad och för kortet som symboliserade september skrev jag såhär till mig själv:

GOLDEN EGG september

Dra dig undan från allt brus för att finna det du behöver i ditt inre. Sök känslan av tenderness och gratitude.

Och nu, nu är jag redo. Jag är redo för att gå in i hösten, jag är redo för att börja formulera mål kring min framtid och jag är framför allt redo för att jobba med mig själv.

I höst vill jag försvinna ner från alla tankar och allt brus i mitt huvud och istället hitta in i mitt hjärta. Det är därifrån jag ska verka och finnas. Jag vill fortsätta känna den värme och det lugn jag hittat här de senaste dagarna och kommer därför prioritera att lägga fokus på det som ger mig naturlig återhämtning. Att lista vad det är kan jag inte göra eftersom just listor och känslan av att vara duktig och ”hinna med” faktiskt är vad som triggar och stressar mig.

Istället för att känna allt jag vill eller borde ska jag alltså försöka vara i det jag gör lite mer. Medveten närvaro, inget nytt under solen men något jag ofta tyckt att jag haft för många bollar i luften för att ens ha tid att klara av. Meditation har för mig varit slöseri med tid jag kunnat lägga på annat. Så dumt.

Men framför allt ska jag jobba på att släppa min blockering och våga tro på min förmåga att klara av saker. För när jag slår ihop mina förmågor med mina intressen och vad jag vill i livet finns det bara en väg att gå. Jag behöver få dela med mig i både bild och text och förhoppningsvis få inspirera några människor på vägen.

Så om självförtroendet är det jag ska jobba med på det privata planet är min bokidé och odlingen det jag ska lägga fokus på yrkesmässigt. För naturen är alltidalltidalltid det som både ger mig inspiration och återhämtning. Därför kändes det extra fint att få förbereda en grundande måltid ur råvaror jag och Li samlat ihop tillsammans under våra dagar här. Svamp och lingon från skogen, äpplen från trädgården och ägg från hönsen. Allt möttes i en enkel men varm och omhändertagande rätt som kändes perfekt för en kväll där de nya intentionerna främst kretsade kring naturen och dess skatter.

Såhär gjorde jag:

ÄPPELPANNKAKOR

1 dl havregryn

1 dl dinkelmjöl

1 syrligt äpple

2 ägg

2,5 dl havremjölk

1 krm salt

1 paket veggiebacon

Skär baconet i små bitar och stek det samtidigt som övriga ingredienser blandas ihop till en pannkakssmet. Häll i baconet och stek sedan ett tiotal plättar. Servera med smörstekt svamp och lingonsylt (gärna kokad med apelsin och kanel) och njuuut ✨

Förberedelser inför utlandstjänst & en liten dagbok under tiden

För er som inte vet så bor vi i Karlsborg med anledning av att min man fick anställning inom försvarsmakten här för åtta år sedan. Han har sedan dess alltid varit borta mycket på övningar och att klara oss själva är något barnen och jag behövt göra i perioder. Däremot har han aldrig tidigare behövt lämna landet och när det blev klart att han skulle iväg på utlandstjänst/mission/insats i år kände vi direkt att vi behövde förbereda barnen inför det på ett bra sätt. Eller, vadå bra sätt? Hur förklarar man ens för tre barn som är 4, 2 och 0 att deras pappa ska vara borta ett tredjedels år?

Nej, det var såklart lite klurigt men eftersom ett av våra barn svarar bra på mycket förberedelser började vi prata om missionen redan ett halvår innan den faktiskt skulle inträffa. I början genom att förklara vad pappa skulle göra och var kontinenten han skulle till låg för att senare prata om det på ett väldigt naturligt sätt. ”Sen, när pappa är i Afrika” blev liksom ett sätt att beskriva framtiden på även för barnen.

Jag har turen att känna en annan mamma vars man var borta omgången innan Viktor. Av henne fick jag en hel del handfasta tips som skulle hjälpa oss att förbereda oss inför hans avfärd.

I vanliga fall erbjuds par tex gå en PREP-kurs (vilket är en form av fördjupande samtalsutbildning för att värna om förhållandet både innan och efter avfärd) men i och med corona var allt av den typen inställt. Däremot fick vi lite material i form av böcker att läsa för barnen osv.

Jag har förstått att de sista veckorna innan avfärd ser väldigt olika ut beroende på var man jobbar och att det ofta kan ges lite längre ledighet precis innan en mission. Vi hade dock inte turen att få någon ledighet ihop alls innan Viktor åkte iväg utan det var arbetstid ända fram till avresedatumet som gällde. Dessutom behövde han åka iväg en vecka tidigare än planerat för att sitta i karantän – återigen pga Covid.

Hur som helst, så bestod hans sista veckor hemma av extremt mycket förberedelser. Att infomera alla som skulle ha den säkerhetsklassade informationen stod högst upp på agendan, även att låta mig ta del av alla bankinlogg och andra viktiga koder osv (glöm inte bort deklarationen ifall din partner ska åka iväg när det är dags att skicka in den!) kändes viktigt att ha avklarat. Därefter tänkte vi till kring vad det är Viktor ansvarar för/gör hemma hos oss (kunde han göra det i förväg? Kunde jag ta över sysslorna? Fanns det saker vi skulle göra annorlunda?) och så började vi bocka av allt på den listan. Barnen älskar till exempel hans korv stroganoff så det fick han laga ett gäng matlådor av för att frysa in. Han passade även på att rensa avlopp och sånt tråkigt jox så att det skulle vara fräscht under tiden han var borta för att jag inte skulle behöva rodda med stop i avloppet mitt i allt. Av samma anledning köpte vi på oss rätt mycket toapapper och andra hygienartiklar som det är trist att helt plötsligt få slut på. Jag menar, klart jag kan kånka hem grejer från affären men det känns betryggande att ha fem tandkrämstuber hemma åt barnen så att jag slipper ta mig in till apoteket (pga den säljs bara där) med tre barn i “dessa tider”.

Vi försökte även göra någon form av plan med släktingar för att de skulle kunna komma upp och avlasta/stötta lite emellanåt ifall jag behövde dra i nödbromsen. Detta visade sig dock vara väldigt svårt eftersom vi inte hade någon aning om hur vi skulle vilja ha det. En sak som kändes skönt för mig var att de första veckorna skicka något litet meddelande till min mamma varje morgon för att visa att jag var okej. Min värsta föreställning är nämligen att det ska hända mig något i sömnen och att tre små barn ska befinna sig här hemma helt ensamma utan att någon vet om det.

Nej alltså, det har ta mig sjutton inte varit enkelt att förbereda sig på något av det här slaget. Att se sin älskade åka iväg och stå ensam kvar med tre barn som behöver ens hjälp med något prick hela tiden är svårt. MEN jag har faktiskt övat på att vara själv med barnen ända från start och vi har våra rutiner och jag VET liksom inne i mig själv att jag klarar det, vilket har underlättat något enormt. Det är på riktigt jobbigare att vänta på Viktor när han slutar 16.30 än att vara ensam hemma med barnen någon vecka i sträck. Man stålsätter sig på något vis och jag tänker att detta är som det är och då får man bara ta sig igenom det. Sen visst, det hade underlättat om jag hade någon familj i närheten, om jag hade haft körkort, om det inte varit corona och verkligen om jag inte hade haft ett barn som kräver vuxenstöttning hela tiden för att inte bli utagerande. Det är dränerandes, det är det verkligen. Samtidigt är det den bästa tiden på året och stunderna när barnen leker ihop eller allt klaffar NJUTER jag på ett nytt sätt. På det stora hela och under ett helt liv är fyra månader ingenting. Vi fixar det här!

Dag 1. Sprang ut efter bilen efter att vi sagt hejdå i morse men han hade redan åkt. Tänk om det här var den sista pussen någonsin?

Dag 4. Okej, ingen läggning har hittills sett likadan ut så jag går in med öppet sinne varje kväll. Har jag tur orkar jag ta mig upp igen, har jag otur blir jag snuvad på all egentid jag erbjuds. Men då har jag å andra sidan lite sömn i bagaget. Win win skulle man ändå kunna säga.

Dag 6. Såg alla glada människor utanför Ica igår som fullkomligt strålade för att det var fredag. Själv hade jag fem helt tomma och ensamma dagar med barnen framför mig (pga sjuka pedagoger var de hemma från förskolan) och det kändes typ som att jag skulle drunkna. Inte för att det är jobbigt att vara med dem utan för att ensamheten blev så påtaglig. Älskar ju att vara själv när jag får välja det, men inte isolerat på det här sättet. Vill ju ändå ha någon att dela vardagen med liksom.

Dag 9. Det kanske låter löjligt men jag känner mig så kapabel. Alltså, det känns helt sjukt att jag fött TRE barn och att jag nu är så vuxen att jag kan ta hand om och uppfostra dem själv. Att jag är kapabel till det. Wow!

Dag 15. Den här uppdateringen fick vi igår: ”Dagen har varit varmt, 47 grader efter lunch. Vi har duschar men vattnet är brunt och står ute i behållare så det är lika varmt. Man är brun av damm och sand över tiden,så det är frustrerande med hygien osv. Men börjar förlika mig med det nu.. tänk er mars fast mer sandfärgat än rött.” Man blir inte superavis direkt.

Dag 19. Trodde verkligen att det tuffaste skulle vara att ta hand om tre barn själv. Hittills funkar det faktiskt väldigt bra, de verkar harmoniska och lugna i allt detta. Men herregud vad jag saknar min man! Att inte ha någon att dela vardagen med känns oerhört sorgligt.

Dag 20. Idag var jag slut som förälder. För lite sömn i bagaget och en vecka med regn både bakom och framför oss dränerade mig totalt. Det märktes på barnen och även om dagen inte var skit så var jag tvungen att intala oss alla att “imorgon blir en bättre dag” när jag nattade dem. Hoppas sannerligen att det blir det.

Dag 22. Det har redan gått tre veckor! Sjukt ändå. Det är faktiskt länge och jag är så stolt över oss alla fem som fixat det så bra så långt.

Dag 24. Viktor ringde och jag räknade pausen som uppstår efter att jag slutat prata tills han tar vid till åtta sekunder. ÅTTA freaking sekunder! Den fördröjningen gör mig galen! Dessutom sprakar och knastrar det så vi knappt hör varandra ändå. Har dessutom inte så mycket att säga honom. Vill berätta allt vardagligt som sker såklart men det mesta låter fjuttigt när jag vet att han är så långt bort.

Dag 25. Grät framför barnen idag för att det var så jobbigt allting. Är så trött i kroppen att hela tiden behöva ta ALLT själv. Att inte kunna göra mat (som ändå ska fixas på något sätt fyra gånger per dag) utan att oroa mig för att någon (Li) ska göra sig illa eller att några (killarna) ska göra varandra illa.

Dag 26. Nej, jag fattar inte hur jag ska klara detta. Fem dagar helt ensamma och lediga ihop (förbannade röda dagar mitt i veckan alltså!) känns övermäktiga nu när vi är inne i en dipp och framför allt Elton verkar ha det så kämpigt. Men en dag i taget, en dag i taget.

Dag 28. Tänker just nu väldigt mycket på vad jag gör om Viktor inte kommer hem igen. Hör väl ihop med att det är extra tufft för barnen just nu och därför undrar jag hur sjutton jag skulle klara att vara ensam förälder jämt. Men också: skulle jag bo kvar i Karlsborg? (Svar: ja), skulle jag behöva ta körkort? (Antagligen) osv osv.

Dag 30. SOM jag laddar om när killarna är på förskolan! Är ju aldrig helt ensam pga Li är ju hemma med mig och sover inte så mycket på dagarna längre men det gör verkligen mycket att få vara någorlunda ensam hemma emellanåt. Har fått en ny ingång till Eltons reaktioner/utagerande n nu när han är så känslig. Han reagerar liksom omedelbart vilket gör att det är enkelt att härleda impuls till agerande vilket på ett sätt är skönt samtidigt som resultatet är så väldigt jobbigt. Men som sagt, en dag ”ensam” såhär och jag är fit for fight igen.

6 veckor. Herregud vad bra vi har det! Viktor säger att barnen verkar så glada varje gång vi pratar i telefon och jag måste instämma! Dagarna bara flyter på verkligen och äntligen har värmen återvänt vilket gör att livet känns ännu lite lättare trots att vi fortfarande är en man kort i familjen.

7 veckor. Saknar verkligen att få prata med och bolla saker ihop med Viktor. Så himla ensamt det är att inte ha någon att involvera i basala och privata grejer. Tänker inte längre att något ska hända honom. Men smidigt; OM det gör det någon gång i livet så tänker jag på hur fattigt allt skulle kännas. Att nästan alla minnen jag har som spelar någon roll är ihop med honom – att han är den enda andra personen i världen som har varit med om allt det med mig. Tänk om han skulle försvinna, då skulle ju allt det försvinna med honom. Vad ensamt allt skulle bli.

8 veckor. Måste vara ärlig, jag har ångest över att halva tiden har gått och att V ”snart” ska komma hem. Har sagt det till honom också och han verkar känna lite samma sak. Klart jag vill ha hem honom men samtidigt… alltså. Det är så svårt att förklara men det har gått åt så himla mycket tid att förbereda mig inför detta. Hur det skulle gå, hur jag skulle orka osv. Och så är det hur enkelt som helst? Vi har haft en rejäl dipp hittills men sen har allt rullat på så himla bra. Jag och barnen är ett sammansvetsat team, vi gör roliga saker ihop och alla mår bra. Hur ska det bli när han kommer hem och rör om i grytan igen? Det är ju inte att det är HAN som kommer som är problemet alltså utan att vi kommit in i en lunk som är anpassad för fyra personer, inte för fem. Och hur fort går tiden egentligen? Vill inte att tiden (= sommaren) ska svischa förbi i samma fart. Usch.

9 veckor. Okej, jag tar tillbaka allt jag skrev förra veckan. Eller nej det gör jag inte för det var ju en sann känsla såklart men nu har halva tiden gått och vi har alltså gått in i svacka nummer två. Den första var när han hade varit borta i ungefär tre veckor (första tiden var honeymoon efter att ha haft det lite jobbigt med alla hans förberedelser och nedräkningen och sen fram tills nu har vi hittat in i ett bra flow) och nu kom alltså den andra rejäla dipen. Jag är SÅ trött. Trött på att laga mat, trött på att borsta tänder, torka rumpor, vakna på nätterna, trösta, bråka osv osv. Vill kunna lämna huset helt själv. Vill kunna springa. Åka till kolonilotten. Bara få vara jag helt själv. Men eftersom jag är medveten om det och kan skriva om det tror jag att det vänder nu. Jag måste tro att vi går mot en ljusare tid igen för vi har många veckor kvar att kämpa oss igenom innan han kommer hem ❤

10 veckor. Elton berättade idag för en kompis att hans pappa är i Mali och sa sedan ”men jag tänker inte på honom så mycket, jag har faktiskt nästan glömt honom” och då insåg jag att båda mina små killar har uppbådat något slags mentalt skydd kring den här separationen. De tänker och pratar väldigt lite om sin pappa för han är SÅ långt bort och tiden han svara bara borta är inte greppbar för dem alls. Mina fina killar.

11 veckor. Nu börjar vårt sommarlov ihop. Sex veckor och jag undrar såklart lite hur jag ska orka. Lappen vi klipper varje vecka som nedräkning till Viktors hemkomst (jag har ritat in en sax varje söndag på vår väggalmenacka för att de ska ha koll på nedräkningen) minskar otroligt fort så vips är det väl förskola igen men det är ändå 42 dagar vi har framför oss… Hujedamig.

12 veckor. De första veckorna som Viktor var borta hade vi matkasse för att underlätta lite men just nu är vi så on a roll när det gäller att fixa käk att jag blir alldeles stolt över oss. Jag har till och med köpt en grill och har grillat helt själv med barnen. Men visst, vi lyxar nästan varje vecka med sibylla eller pizzerian och att köpa tidning (alltså vilken skit det är verkligen!) kan bli en hel happening en trött eftermiddag. Att ta en promenad till affären, botanisera bland serietidningarna i hyllan och sen leka med de plastiga skitleksakerna tar alltså några timmar och är ibland två välinvesterade hundralappar (för dyrt är det såklart också) för denna trötta moder. Allt som underlättar och får dagen att flyta på är godkänt, så är det.

13 veckor. Det har börjat komma lite familj på besök till oss nu. De stannar ofta bara under dagen men det är så skönt med lite sällskap. Trodde innan att det jag skulle vilja ha var avlastning men nu inser jag att det bara är sällskap. Åh, vad jag saknar andra vuxna! Det finns så många vänner som sagt att de ska finnas här under den här tiden men det har inte riktigt blivit så. Ärligt talat så har det bara funnits en enda person som ständigt hört av sig för att fråga om jag behöver hjälp med handling osv och för det är jag så tacksam! Ingen skugga ska falla över de andra (som jag vet finns där om det krisar) men jag saknar som sagt sällskap. Kan absolut förstå hur det måste vara för alla de som är ofrivilligt ensamma, för alla de som behövt stänga in sig under pandemin (och då har jag ändå ett gäng barn att konversera med) och det är som bäddat för nedstämdhet, det är faktiskt det.

14 veckor. När folk frågar hur lång tid det är kvar och jag svarar ”tre veckor” blir jag själv chockad. Tre veckor är ju ingenting? Två rejäla dippar har vi hunnit med och för någon vecka sedan (när det var 30 grader ute, vi hade sovit alldeles för lite och Viktor skrev att de blivit beskjutna = enorm oro) ringde jag barnens farföräldrar och grät samtidigt som jag sa att de var tvungna att adoptera våra barn för att jag inte kunde ta hand om dem själv. Ibland har otillräckligheten verkligen slagit till med full fart och i de mörkaste stunderna har jag tänkt att denna tid kommer förstöra mina och barnens relation. Bra dagar kan jag se hur mycket vi alla utvecklats i det här äventyret. Och nu, bara tre veckor kvar alltså. Jag tror minsann att vi klarar det!

15 veckor. Vilken toppensommar vi har haft! Känner verkligen att jag gett mina barn allt utan att stressa eller känna några yttre krav. Vi har gjort allt det vi önskat och ändå haft så många härliga dagar då vi skrotat runt och gjort ingenting. De behöver definitivt en glassdetox och sommarlovsmorgon har gjort att de numera har en extra tv-stund varje dag men de här minnena kan vi leva på länge. Det fullkomligt bubblar i mig när jag tänker på allt vi har att berätta för viktor och hur mycket fint vi ska få dela med honom framöver. En av mina personliga räddningar har varit att försöka göra så mycket hushållssysslor som möjligt ihop med barnen under eftermiddagen för att sedan ha kvällarna (de två timmar som blir över efter att de somnat) helt för mig själv. Då har jag gått visserligen gått upp och plockat undan det sista, dammsugit nedervåningen på sand och gräs, vattnat tomaterna på uteplatsen, kanske förberett mat inför kommande dag och slutligen pluggat för sommarens alla inlämningar. Men utan de här små stunderna för mig själv (och ett sommarprat i öronen) hade jag aldrig orkat. Förstår att det kanske låter mer som ”jobb” än egentid men jag har verkligen laddat om varje kväll på det här sättet och jag inser att jag behöver det alltid. Jag är inte svår att umgås med på morgonen men på kvällen behöver jag få landa och varva ner i ensamhet. Därför blir det så krångligt när jag och Viktor hänger ihop på kvällarna att jag måste stanna uppe extra länge för att hinna få den stunden för mig själv. Hur ska vi lösa det?

16 veckor. Han är i sverige! Han har alltså landat här nu och är i säkerhet och äntligen kan vi pusta ut. De senaste veckorna har varit jobbiga när han varit ute på jobb och sen inte hört av sig i samma utsträckning som vanligt. Det har ju alltid varit osäkert och läskigt (även om jag litar fullt på V och hans kollegor, att de har rätt utbildning och erfarenhet för att lösa sina uppgifter på ett säkert sätt) men när det är sååå nära FÅR inget hända liksom. Åh, vi är så pirriga! De senaste två veckorna har barnen börjat prata om sin pappa igen. . Som om två veckor är en rimlig tidsperiod för dem att faktiskt greppa och att de därför mentalt har kunnat börja räkna ner nu. Och som de längtar!

116 dagar. Han är hemma. Han är hemma. Han är hemma! Killarna rusade in i hans famn när han kom hem och sen dess har de varit klistrade vid honom. Att han är här känns helt fantastiskt och samtidigt såhär, en dag in, är allt precis som vanligt. Så konstigt!

Haha jag blev av någon konstig anledning chockad över att inse att han gör alla de där småsakerna som jag stör mig på hos honom. Som om jag trodde att allt skulle ändra sig bara för att vi här hemma har gått igenom så mycket under den tiden. Men den stora skillnaden nu är väl att jag har haft fyra månader på mig att reflektera över ifall alla de där sakerna som kan störa mig är värt det. Vill jag slippa dem för alltid eller kan jag tänka mig att acceptera och leva med dem? Definitivt det sistnämnda. Alltid ❤

Sedan sist

Det var ett tag sedan jag skrev. Anledningen är helt enkelt att jag haft fullt upp. Livet har pågått så som det gör och ovanpå det läste jag en kurs på 67%, fick en bokidé jag inte kunde släppa och förberedde mig samtidigt för mitt livs största prövning. Nu, när allt är över (1. Har inte fått betyg än men har alltså skrivit 20 000 ORD i hemtentor och läst ganska exakt 100 gånger så mycket akademiskt text + tyckt att det varit SÅ roligt = nästa kurs börjar om någon vecka och den blir nog ännu roligare) (2. Har inte släppt boken men bestämt mig för att det är okej att påbörja skrivandet av den i höst för att inte bränna slut på mig själv) (3. Det svåra har börjat och det är, just nu, faktiskt inte svårt alls men mer om det någon annan gång) känner jag mig så himla lättad. Jag har så mycket tid över för att göra sånt som kräver noll prestation att jag blir alldeles vilse. Tid över? För inget alls?

För så mycket i mitt väsen (och vad sociala medier intalar mig) vill ha en plan och ett mål för allt. Varje ledigt ögonblick ska vara en väg till något större. En ritual inom andning och meditation eller en ansiktsrutin på kvällen. Inget av det där når mig just nu, för jag vet att jag snart ska tvingas in i rutiner och måsten igen. Så under tiden, i det här mellanrummet, passar jag på. Jag gör vad jag känner för och jag gör både lite och mycket. Ibland inget alls, ibland otroligt banala grejer. Men jag är glad. Jag är fri. Och jag längtar så förbaskat mycket efter att få sätta ut mina tomatplantor på uteplatsen.