När jag bestämde mig för att starta eget företag – igen

Det finns en hel del saker jag uppskattar med mig själv och två av dem är att jag alltid har vågat drömma stort/klart (och alltid trott att allt är görbart) och att jag alltid tillåtit mig själv att ångra mig. Att inget är skrivet i sten, att vi människor är föränderliga varelser som måste få lov att växa och i det också ändra oss. Att starta eget företag IGEN är både och; en dröm om något större och en ny chans på en värld jag en gång snuddade vid – men på fel sätt och vid fel tillfälle. Men vi backar bandet och tar det från början.

Som jag nämnt tidigare så hade jag en blogg för flera år sedan som jag livnärde mig på att skriva. Det livet var… kanske det bästa jag någonsin upplevt. Missförstå mig inte, jag älskar mina barn och trivs väldigt bra i den vardag vi skapat oss men det där, att få vara sin egen och ENBART jobba med sina intressen var fantastiskt. Det var också slitsamt och ensamt på sina håll och ärligt talat så hade livet inte alls så mycket mening som det har nu för tiden. Men att ägna dagarna åt att skriva, fota, pyssla, göra utflykter (allt i min egen ensamhet <3 ) och att få ha det som jobb var underbart.

På den tiden, när jag inte hade försörjningsplikt för några barn, hade jag inte heller så stora krav på inkomstkälla utan kände att om jag fick ägna mig åt det jag älskade så kunde jag leva på en minimumlön. Det kändes rimligt då och jag står fortfarande för det resonemanget idag.

Så föddes vårt första barn och jag klarade inte av att förstå att mitt arbetsliv skulle förändras. Jag ville vara samma Sandra (eller ja, atilio, som var aliaset jag gick under då) som innan OCH nya mamma-Sandra – dvs jobba lika mycket och på samma sätt samtidigt som jag var med mitt barn hela dagarna . Efter nästan ett år av att stånga mig blodig mot väggen (minns så väl när jag fick ett väldigt fint och välmenande mail från Vanja som sa “hörru, jag har varit i den här sitsen, var rädd om dig” och jag avfärdade det ändå med att “det där gäller inte mig”) brakade jag till slut ihop. Det tog lång tid att återhämta mig och efter två år av studier och mammaledighet med vår andra son sökte jag jobb på vårt lokala Ica med motiveringen att jag aldrig mer ville ta med mig jobbet hem.

Ja, ni kan ju säkert resten för jag skriver om det ganska ofta. Hur jag förknippade all min kreativa kraft med den krasch jag hade upplevt och hur jag därför begravde allt driv inom mig och började avfärdade alla idéer som poppade upp. Med det mindsetet kändes allt som ett misslyckande på förväg och jag var säker på att jag varken hade kapacitet eller energi att ge mig in i något sånt på nytt. Den världen var med andra ord inte för mig längre, jag var en “vanlig” person nu.

Jag kan inte minnas vad det var som gjorde att jag började glänta på locket igen men jag vet att det var när vår minsting, Li, var alldeles nyfödd. Och det är väl inte så konstigt heller? Helt plötsligt befann jag mig utanför Icas väggar och med massa “ledig” tid att lyssna inåt var det precis det jag gjorde. Jag började läsa böcker som fick mig att tänka till och fundera, började utforska min kreativa kraft igen och började framför allt skriva på nytt. För vad jag än gör är det alltid hit jag återvänder. Oj, wow, jag började gråta när jag skrev det där sista. Drivkraften och längtan kring just skrivandet är så stor i mig just nu.

För sen jag började glänta på locket har jag inte slutat. Li är nu ett och ett halvt år och snart skiner innehållet i lådan helt fritt. Jag skalar av fler och fler onödiga lager för att nå min egen kärna och jag har aldrig varit så säker på vem jag är eller vad jag behöver göra. För under det här året, när jag ägnat så mycket tid till att läsa, tänka och känna har jag samlat på mig många viktiga insikter. De faller på plats undan för undan och istället för att sörja det jag gav upp och som aldrig blev är jag idag glad över att jag kommit hit.

För att lyckas på sociala medier säger de som vet något att du behöver nischa dig. Du behöver dels veta exakt vem du är och vad du säljer/erbjuder men också vilka din tänkta målgrupp är. Där emellan måste du utmärka dig så mycket att du alltid är det proffs dessa personer direkt tänker på när de tänker på ditt område. Kära nån, det låter ju skitsvårt eller hur? Fast… ifall jag lägger upp det jag brinner för (vilket ju också blir det jag kan) borde ju folk börja förknippa det med mig. Eller hur? Och om det ändå är hämtat direkt ur mitt vardagliga liv så borde det inte bli en extra arbetsbörda, utan något som sker per automatik och med glädje. Och om det nu ändå är min expertis så kanske, kanske det skulle kunna gå att tjäna pengar på det? Att hobbyn kan få börja dra in lite cash så att den lilla pucken av tid som läggs på denna hobby (som just nu enbart består av stunderna då barnen sover) kan få växa och bli större och större – så att jag till slut kan ägna mig åt det mitt hjärta talar om för mig?

Jag ska vara ärlig. Jag försöker inte bli stor i sociala medier. Den här bloggen är absolut inget annat än ett sätt för mig att få ur mig sånt jag tänker på och instagram är bara en ren fröjd för mig. Men det jag vill göra i mitt liv, nu och för resten av min framtid är att skriva. Jag vill kunna titulera mig författare och få ägna mig åt att skriva böcker. Jag förstår att det är svårt att göra det på heltid men det är inte heller det jag begär eller önskar. Jag tror nämligen aldrig att jag kan släppa Ica (eller annan liknande anställning) helt utan att min tillvaro blir för destruktivt. Jag tror att jag faktiskt måste gå till en fysisk arbetsplats och träffa riktiga människor för att inte bli den enstöring jag har latent inom mig. Men jag vill ge mig själv möjligheten att jobba mindre och mindre för andra för att kunna göra mer och mer av det jobb mitt hjärta sjunger för. Och för mig handlar den möjligheten inte ens om pengar (efter att ha gått runt på en riktigt crappy föräldrapenning, som nästan motsvarar existensminimum, inser jag att vi klarar oss på rätt lite) utan om att ge mig själv TID och möjligheten att våga TRO.

Jag nämner min kurs Konsten att uppmuntra kreativa och skapande barn varje vecka på instagram (den har bara funnits i tre veckor så det kanske inte är så konstigt) och även om jag vill att folk ska ta del av den (såklart, annars vore det konstigt att jag skrev den) så handlar det inte om att sälja den för att tjäna pengar. Ärligt talat så är jag ganska glad så länge jag inte säljer för mer än 30 000 kronor eftersom det innebär att jag måste börja betala moms och det arbetsmomentet är jag inte så värst sugen på. Utan den största anledningen till att jag skriver om min kurs är för att jag är stolt. Inte bara över innehållet utan också för att jag fick en idé, avsatte tid för att genomföra det, jobbade hårt och sen blev färdig. Ut kom en riktig produkt som JAG har gjort och som jag ÄLSKADE att göra. Tänk om det går att få ha ett yrkesliv som känns så?

Därför känns det inte läskigt att starta eget företag den här gången. För jag vet att jag har en fast anställning att gå tillbaka till och att jag kommer göra mer och mer av det jag brinner för tills det en dag upptar majoriteten av veckans dagar. Jag jobbar mig sakta men säkert ditåt. Det kommer komma idéer på vägen. Galna, små, rimliga och skrämmande. Jag kommer säkert ta upp dem och ventilera i mina kanaler (för så funkar jag) och bara någon ynka procent av dem ska bli verklighet. För jag är inte rädd för att ångra mig och tänka om. Och jag har alltid drömt stort – men också klart. Jag har alltid vetat vilken väg jag ska gå, jag har bara aldrig vågat lyssna. Nu gör jag det. Nu ser jag allt klart.

1 thought on “När jag bestämde mig för att starta eget företag – igen”

  1. ska bli så spännande att följa! har också landat i att jag behöver blandningen av det fasta jobbet med rutiner och människor i mitt arbetsliv, och det kreativa och fria (åtminstone på den plats jag är i livet just nu, sånt kan ju ändras över tid). den kombinationen och dynamiken är fin tycker jag. ska bli spännande att se vad du hittar på!

Leave a Reply