Ja, aldrig har jag väl upplevt ett sånt gnagande dåligt samvete som det som ofta hemsöker mig sen jag blev mamma. Trots att jag generellt sett tycker att jag är en bra förälder får jag alltså ofta små mentala indikationer på att jag gjort fel eller varit dålig. Jag menar, till och med efter en bra dag kan ju små episoder där jag kände att jag brast spelas upp inför mitt inre. Och visst är det väl rimligt att reflektera över hur en är (både gentemot sina barn och mot andra/sig själv) och gudarna ska veta att det faktiskt finns situationer då jag går över gränsen och ber mina barn om ursäkt – men att det där dåliga samvetet ska krypa fram i tid och otid? Nej, jag köper det inte. Vill inte gå runt och känna att jag inte räcker till eftersom känslan i sig inte förändrar ett dyft. Istället tänkte jag dela med mig av vad ett gäng kloka kvinnor lärt mig den senaste tiden.

I samtal med min psykolog nämnde jag en dag att det blev lite stökigt innan lämning och att jag, flera timmar efter, mådde dåligt över det. Vad som skett var egentligen följande: mellanbarnet ville inte gå till förskolan och blev ledsen vilket i sin tur väckte bebisen som också blev ledsen. Det största barnet (som också är den som behöver rätt mycket stöttning och ”passning” i vardagen) var redan färdigklädd och gick därför självmant ut och lekte i snön. Det rörde sig kanske om fem-tio minuter men han underhöll sig själv suveränt och jag fick chansen att lösa gråtfesten där inne. Det som gjorde mig sorgsen var att jag inte hann fånga upp honom och se honom i den situationen. Att jag hade fullt upp med att rodda småttingarna så att han fick vara själv. Dels för att han bara är fyra år och inte ska behöva vara ”stora killen” och dels för att han ju hade det så roligt och jag hade velat dela den känslan med honom.

Det är faktiskt ofta det jag kommer tillbaka till; att jag inte kan finnas där exakt lika mycket för alla mina barn exakt hela tiden. Ibland vill jag inte – som på morgonen när de ber mig leka men jag känner att jag behöver få bädda sängen, klä på mig och göra i ordning Li innan jag kan åta mig något annat alls. För några månader sedan var jag så frustrerad och ledsen varje morgon de frågade innan jag insåg att det är jag som sätter spelreglerna. Så istället för att stressat svara ”nej jag kan inte” berättade jag att ”varje morgon vill mamma göra de här tre grejerna och så fort jag är färdig med det kommer jag och leker”. De frågar mig fortfarande ibland men då kan jag lugnt bara påminna om hur jag önskar att det ska vara och vet ni? De köper det helt och fullt. Det var inga orimliga krav från min sida och de fick inga men för livet av det heller. Såklart.

Men jag får känslan av att inte kunna se dem och uppskatta dem även när jag faktiskt är med dem också. När vi hängde på stranden häromdagen ville Noah gräva i sanden medan Elton lekte ute på isen. Först greps jag av det där samvete-stygnet innan jag insåg att Elton var hur nöjd som helst. Han bad inte om något sällskap (vilket ju de flesta barn gör när de väl vill ha det) utan grejade på med sitt – något han ofta gör bara han får chansen. Precis så var det ju med leken i snön den där kaosmorgonen också. Han var ju inte missnöjd för fem öre men ändå kände jag att jag inte var tillräckligt. Att jag inte var fysiskt närvarande och att jag inte kunde dela den roliga stunden med honom. Och angående det har jag nu tre saker att föra vidare:

1. Min psykolog svarade mig något i stil med att” bara för att stunden är över betyder det inte att möjligheten att se honom är förbi. Du kan fortfarande, i eftermiddag eller imorgon, säga ”vad grym du var som kunde gå ut och leka själv en stund när det var lite stökigt inne”. Och för mig var det en sån ögonöppnare. Även om jag inte kan vara där just då kan jag fortfarande observera och ge uppskattning för det i efterhand.

2. Hur ego är det inte av mig att tro att han skulle ha det så mycket bättre bara jag fick vara med? Alltså, ofta handlar mitt dåliga samvete om att jag inbillar mig att alla situationer hade varit så mycket bättre om jag kunde vara helt och fullt närvarande. ”Om jag inte slapp Men vem är det som säger att de vill vara med mig all sin vakna tid?

3. Jag gjorde så gott jag kunde i stunden.

Under ett samtal med en vän kom vi fram till att det är svårt att vara en påläst och medveten förälder. För det betyder ju också att det är så lätt att veta hur en ska va. Vad som är rätt och vad som är mest utvecklande/givande/tryggande för barnen och också hur fel man gör de gångerna allt inte sker enligt alla de där texterna. Men bara för att jag inte hade kapacitet att lösa situationen på BÄSTA sätt behöver det ju inte betyda att det var dåligt. Trots att jag läst att det bästa sättet att hantera situation x är att reagera med y så är det kanske inte möjligt att verkställa det i alla situationer. Kanske är lösningen som uppstod helt enkelt good enough. Kanske är det bara så vi ska tänka om oss själva som föräldrar. Vi gjorde vårt bästa. Och den drömbild vi har är kanske inte alls realistisk?

Jag tror ofta att jag vill vara 100% närvarande men är såklart sällan det. Dels för att jag har tre barn som ofta vill/behöver olika saker men också för att jag har ett rikt inre liv med tankar som oannonserat poppar upp. Så fort jag börjat lyssna på en tanke och vandrat iväg i huvudet är ju fokuset tappat. Så, istället för att klanka ner på mitt bristande fokus försöker jag påminna mig om att vara där i korta stunder. Har jag sagt att jag ska leka (vilket jag uppskattar när det kommer till konkreta saker som att bygga men inte alls gillar när det handlar om fantasi/roll-lekar) kan jag försöka göra det fokuserat under den tid jag själv känner är rimlig och sedan tydligt ta ett kliv ut – istället för att göra något halvhjärtat försök under en längre tid och bara känna mig kass.

När Rebecka (barna.leker) gjorde en liten undersökning kring vad andra föräldrar (tippar på att det var flest mammor) hade dålig samvete över skrev många just detta. Och Gud vad jag har dåligt samvete för samma! Om det sa min psykolog ungefär såhär:

”Sandra, det låter som att du är väldigt medveten i ditt föräldraskap och att du gärna vill vara pedagogisk i alla situationer. Men när bägaren rinner över går det inte alla gånger och då försöker du lösa situationen på ett sätt som efteråt inte känns bra. Vad sägs om att du inte löser situationen? När det blir för mycket är det helt rimligt att du gör ingenting. Om ett barn med flit häller ut ett helt glas mjölk på golvet efter en krävande dag (true story) kan du välja att bara gå därifrån en stund. Det är okej.”

Så jag tänker så hela tiden nu. Du måste inte lösa situationen. Varken när det blir fel eller annars heller. Mina barn far inte illa. Jag behöver inte gå runt och ha dåligt samvete. Jag gör så gott jag kan. Jag duger och jag räcker. I alla fall i det långa loppet.

För som min svärmor sa: ”Sluta tänk på hur det borde vara.VSå ser inte er situation ut just nu och istället får ni jobba med det ni har när det gäller förutsättningar och resurser”.

Och jag tyckte det var skönt att vila i det istället för idén om hur mina barn förväntar sig att jag ska vara/vi ska ha det. För visst är det väl ändå så det är va? En idé eller tanke som vi har – inte någon universell sanning som vi måste hålla oss till. Varje gång den känslan dyker upp försöker jag se mina barn i ögonen, lyssna noga och vara involverad i deras påhitt så länge det känns rimligt för mig. Sen låter jag mig sväva iväg i tanken och titta nu, nu leker de ju hur fint som helst även utan mig. Tänka sig!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s