Bebis, bebis, bebis

Det är tidig måndagsmorgon och här ligger jag klarvaken i sängen mellan två snusande barn. Jag försöker smyga ner telefonen under täcken för att inte störa dem med mitt scrollande. Skärmens ljusstyrka är neddragen till max men det är kolsvart i rummet att minsta lilla ljus lyser upp så mycket och just idag vill jag få en liten stund för mig själv.

De senaste månaderna har jag nämligen verkligen sovit så länge jag kunnat. Motvilligt har jag öppnat ögonen när de sagt mitt namn (eller ja, när de skanderat ”mamma” – eftersom det är så de tilltalar mig) på grund av den enorma trötthet som intagit min kropp. Men sen jag fick en järninfusion på sjukhuset förra veckan börjar orken faktiskt sakteligen att återvända. Helt plötsligt orkar jag alltså ligga vaken såhär en stund innan dem och ensam få tid att klura på allt som rör sig i min hjärna.

Men jag ska vara ärlig och säga att det mesta som tänks och känns just nu kretsar kring bebisen. Denna lilla person som simmat runt i min mage så länge och som nu verkligen börjar bånka och streta på ett sätt som dagligen gör mig påmind om att det ligger en, nästintill färdigbakad, person på andra sidan av min hud. Så nära mig och fortfarande så himla långt bort.

Den här veckan blir bebisen alltså ”klar” (dvs jag går in i vecka 38) och allt känns så nära. Det kommer hända nu, snart, när som. Samtidigt som det ju ändå kan ta fem hela veckor till. Fem veckor, ingenting alls egentligen. Fem veckor, så väldigt långa när en går och väntar.

Det har varit många turer för mig runt på sjukhus och vårdcentraler under denna graviditet. Men jag känner mig ändå inte helt less på att vara gravid än. Just nu är den mest plågsamma krämpan den fruktansvärda halsbränna som hemsöker mig flera gånger om dagen och jag längtar så tills jag kan hiva Novalucolen i soptunnan. Men annars mår jag faktiskt ganska bra för tillfället. Visserligen en hel del förvärkar/onda sammandragningar men i det här skedet inger de mig faktiskt bara hopp om att saker händer i kroppen. Att den förbereder sig. Detsamma tänker jag även om den allt sämre nattsömnen och känslan av att mest stanna hemma och mysa inomhus. Det är ju så det kommer vara den första tiden med bebisen på utsidan med. Jag jobbar med det jag blir given helt enkelt!

Att jag fick min första foglossningssmärta i livet under typ två veckors tid runt graviditetsvecka 30 har gjort mig så ödmjuk inför hur illa det hade kunnat vara. Jag har varit helt slut pga min sköldkörtelproblematik men det har inte varit någonting mot den konstanta smärta och begränsning jag kände av då. Känner oerhört för alla som behöver dras med det eller det vidriga illamåendet en hel graviditet. Fy farao!

Det jag tycker är mest spännande med att gå och vänta på att en förlossning ska starta är att se ifall det blir en novemberbebis eller decemberbebis. Vänta, måste bara stanna och skriva en annan grej relaterad till detta. Fram tills nu har jag knappt vågat skriva något om en bebis alls. För jag har varit så rädd över att det inte ska gå vägen, att vi ska förlora vårt lilla pyre innan dess lilla liv ens hunnit börja. Men om så skulle vara fallet (usch ingen vill ju prata om sånt här men det händer ju tyvärr ändå) så är jag ju så långt gången nu att jag ändå kommer genomgå en förlossning. Vi kommer ändå alltid ha ett datum och en födelsedag att påminnas om varje år. Nu hoppas jag innerligt att vi får göra det av glada anledningar, ihop med någon som växer och frodas. Men vilken dag det kommer bli känns alltså ändå spännande. Är det här birth month (alla astroläsningar av mig just nu innehåller på riktigt ordet birth/födelse + att jag flera gånger känt/hört att det ska komma in en skorpion i mitt liv) som förgyller novembermörkret eller ska vi vänta på, reda. magiska, december?

Li var beräknad precis i mitten av september så jag var ganska säker på att hon skulle få fira sin födelsedag just den månaden även om hon skulle ha kommit lite tidigare (brorsorna är födda 14 dagar respektive 2 dagar efter BF så inte jättetroligt statistiskt sett) eller om jag hade gått två veckor över tiden. Nu kom hon vid lunch dagen efter ”utsatt tid” så det var en extremt punktligt bebis må jag säga.

Den här gången var jag först beräknad till 24 november enligt det tidiga ultraljudet och blev sen, på rul, flyttad ända till 1 december. Därför känns det spännande att se var vi hamnar till slut. Vem det är jag känner där på insidan, när hen vill komma ut och hur förlossningen kommer bli.

Alla mina förlossningar har varit rimligt långa och slutat bra. Jag har aldrig känt mig rädd eller som om jag inte blivit lyssnad på vilket har varit oerhört fint. Däremot är det en ganska stor stress att inte ha någon koll på när det är dags att ringa in hjälp för de barn en redan har här hemma. Det är barnens farmor och farfar som kör hela vägen från Göteborg (ca 2,5 timmes resväg) som har tagit hand om dem de tidigare gångerna och så vill vi ha det även nu. Det finns massor av fina människor som erbjudit sig att komma hit om det krisar men vi hoppas ju att det inte SKA krisa. Att det ska bli en så trygg och fin stund som möjligt för våra barn och trots det långa geografiska avståndet så är deras farföräldrar personerna de känner sig tryggast med. Jaja, det blir som det blir – så är det ju.

Förlossningsväskan är faktiskt packad sen några veckor tillbaka. På grund av min sjukdom (giftstruma) samt den medicin jag äter för den går jag ju regelbundet till specialistmödravården för att göra tillväxtultraljud. Eftersom sjukhuset ligger 45 km bort har det känts rimligast att ändå ta med väskan inför varje besök. Jag menar, om det skulle upptäckas att bebisen i magen mådde dåligt hade det känts så onödigt att inte vara förberedd. Men hittills har allting sett fint ut och ryggsäcken har således fått följa med hem igen.

Eftersom vi har fått alla våra barn med två års mellanrum har vi aldrig riktigt hunnit packa undan bebisprylarna. De har legat sparade och lättillgängliga i källaren vilket har känts skönt. Däremot har jag aldrig haft en nyfödd den här årstiden vilket gör att alla ytterplagg nu är någon storlek för stort. Men jag tar beslut om att köpa nytt (fast begagnat då) efterhand om jag ser att behovet finns. Jag upplever nämligen att det bara blir krångligare att köpa och försöka fynda plagg i förhand eftersom de så ofta glöms bort. För även om fördelen med att barnen har kunnat ärva i princip allt av varandra varit stor så är det just det där med att sortera, förvara och faktiskt komma ihåg allt som (enligt mig) är lite meckigt. Nyligen rensade jag bland barnens ytterkläder och på tre olika ställen hittade jag lika många par överdragsbyxor i vår äldsta sons storlek. Samtliga införskaffade begagnat med en tanke om att ”de kommer bli bra sen”.

Så istället för att vika undan och spara/förvara tänker jag den här gången att jag ska sälja av bebisens urvuxna plagg efterhand. En del kommer säkert sparas av sentimentala värden inför framtiden men på det stora hela ska det bli så skönt att bara få rensa ut och göra sig av med det som blivit för litet. För nu tänker jag verkligen att min kropp har satt punkt för att skaffa fler barn. För ärligt, om jag inte hade blivit såhär sjuk under den här graviditeten hade jag nog inte haft någon tydlig tanke om när det var dags att ”sätta stopp”. Kanske hade naturen gjort det på egen hand åt mig ändå, men någon tydlig bild av hur många barn jag ”vill ha” har jag aldrig haft. Men nu, ja nu känner jag att det blir vila som väntar. Och det känns faktiskt väldigt skönt.

Vilket återigen för mina tankar tillbaka till hoppet om ett levande barn. Målbilden att få ta med en bebis hem måste få vara så stark som den är. Sorgen det skulle innebära att behöva säga hejdå för alltid kan liksom inte lindras genom att inte måla upp utopin. Drömmen måste få frodas i mig för att jag ska känna mig pepp inför det som komma skall. Jag behöver gå in i känslorna längtan efter allt detta lilla barn väcker i mig. Och skulle det inte gå vägen vill jag inte försöka fler gånger. Jag har som sagt inte just fyra barn som något slags mål. Utan det här är sista gången och jag hoppas så innerligt att det ska gå lika bra som de tre tidigare gångerna.

Nu börjar mina minstingar röra lite på sig här, jag märker på deras andning att de börjar vakna till. En hel timme har jag legat vaken och både tänkt, känt och skrivit om bebisen i min mage. För det är nästan det enda jag kan tänka på just nu. Att det är så nära, att det är så spännande, att det är så läskigt.

Inte en enda sak ska jag göra för att försöka få igång den här förlossningen tidigare än tänkt. Inga husmorskurer eller drinkar. Jag är inte trött på att bära mitt barn på insidan riktigt än, känner inte att jag vill att det ska vara över. Men oj som jag längtar. Ja, kära hjärtanes vad jag längtar efter denna lilla person. Snart ses vi!