Tufft på jobbet & mina intentioner för 2021

Mellandagarna har swishat förbi i en rasande fart och jag har inte riktigt haft grepp om vilken dag det har varit förrän idag. För några år sedan såg jag dessa lätt tidsförvirrande dagar som en helig landningspaus där jag skulle ha möjlighet att förbereda mig för det nya året. I år (och alla år med småbarn egentligen) har det inte alls varit så utan jag valde istället att jobba tre pass under dagarna direkt efter julafton. Kände att det skulle vara välbehövligt att få vara någon annan än mamma ett litet tag, roligt att få träffa kollegor och uppdatera mig kring arbetet i sig och framför allt nice med röda dagar och 100% OB att dryga ut föräldrapenningen med.

Här följer alltså en liten redogörelse för hur det faktiskt gick att jobba och vad jag tänker ha för mål för det nya målet uppblandat med de enda bilderna jag tagit de senaste dagarna.

För er som blir nyfikna hur vi löser att jag jobbar med en liten bebis så kan jag snabbt nämna vårt upplägg. Jag har jobbat två strödagar tidigare i månaden för att se hur det funkar för Viktor att vara hemma med Li och killarna själv. Hon helammar men tar flaskan (som hennes storebror Noah gillar att ge henne 😭) så jag har sett till att pumpa ur en måltid i förväg. Passen jag tagit har alla varit fem timmar långa och förlagda så att jag går hemifrån lagom till att hon ska sova sin långa lur på ca 2 timmar. Sen cyklar jag hem på rasten (har världens lyx och kan spurta dit på 40 sekunder) för att amma, vilket blir lagom till att hon vaknat igen, och sen har de typ två timmar ihop som de får rodda innan jag är hemma igen.

Att jobba har varit SÅ roligt. Känner mig såklart lite ringrostig och inte helt up to date men minns ändå mer än jag trodde att jag skulle efter fem månader hemma (tre med bebis och två med graviditetspenning). Men på dag två skulle jag lösa en uppgift som jag gått och nojjat lite över i förväg. En grej som jag VET att jag klarar men som ändå är en utmaning för någon som inte gör det så ofta och som jag nu alltså gått och tänkt på som ett hinder i flera veckor. Gissa vad som hände? Min hjärna låste sig totalt! Alltså jag fick på riktigt en total black out på grund av stressen jag hetsat mig själv till så att jag i slutändan inte ens klarade av att lösa de enkla delmomenten som fanns kring uppgiften. Allt jag tittade på flöt ihop och hjärnan kunde inte fokusera alls, jag kände hur tårarna steg i ögonen i takt med paniken som kom med att jag inte fick kontakt med hjärnan. Det slutade med att en kollega fick lösa hela uppgiften åt mig och efteråt kände jag så mycket ångest och skam. För när det väl är över verkar allt så lätt och självklart, då fattar jag inte hur jag INTE kunde klara av att lösa det. Men när det låser sig sådär, när hjärnan kramas sönder av den där dimman går det inte att nå in och få kontakt. Då är jag helt borttappad.

Att detta hände just nu är ingen slump egentligen. Som några av er säkert vet så gick jag in i utmattningsdepressions-väggen när jag var föräldraledig med Elton (och trots att jag var ”ledig” ändå jobbade all vaken tid + långt in på natten) och sen dess är min hjärna skadad. Inte som en metafor eller en undanflykt utan på riktigt brännmärkt av utmattningen. Jag märker att om jag förr hade långa och slingriga körbanor som gick från start fram till totalstress (där man skulle haft möjlighet att hinna stanna upp och tänka om både en och två och säkert fem gånger) kör min hjärna nu fram till stressmålet via autobahn utan några som helst stop. Eller nu ljög jag, det börjar ALLTID med något form av tecken men när jag ignorerat dem tillräckligt många dagar är det rakt ner i det svarta hålet igen som gäller. Hjärnan orkar helt enkelt inte och stänger av. Jag förlorar förmågan att tänka logiskt och rationellt och enklaste uppgiften blir för mig omöjlig att klara av för jag kan helt enkelt inte se lösningen (nuförtiden är jag dock medveten om att jag befinner mig i en härdsmälta och kan därför be om hjälp av någon som inte ser var problemet finns), samtidig som jag blir en sur fru, en förälder med dåligt tålamod och en person med ångest för att jag inte klarar av det jag önskar. Öronen ringer och huvudvärken är ett faktum och känslan av att vilja säga upp sig från själva livet börjar pocka på.

För att återgå till det som hände på jobbet så var såklart den isolerade händelsen inte orsaken till min härdsmälta utan det har helt enkelt varit en tuff höst som satt spår. Att vi fått ytterligare en familjemedlem har såklart inneburit mer än vanligt att rodda med men ovanpå det har min man varit borta extremt mycket med jobbet. Att hantera tre barn helt ensam utan någon som helst avlastning (mer än 15 timmar på förskolan i veckan) ÄR tufft men hemma hos oss har vi dessutom ett barn med behov som sträcker sig längre än så. Jag vill vänta tills utredningen är helt färdig innan jag delar mer än så men detta kräver att vi föräldrar är med heeela tiden. Alltså 100%. Inte att vi underhåller vårt barn hela tiden utan snarare att vi är med och punktmarkerar, avleder och stöttar helahelahela tiden. Vi älskar vårt barn, vi skulle ge upp allt vad egentid heter för att lösa vardagen så att alla våra barn mår bra men sanningen är att vi är så slut så slut. Sanningen är att vi kan ha fina dagar då det mesta flyter på och att våra killar även kan leka ihop små stunder utan att något händer men att vi aldrig någonsin kan eller får sluta vakta. Sanningen är att livet för det mesta går att få ihop men att vi måste vara på tå varje vaken sekund för att inte riskera någon annans säkerhet. Sanningen är att detta sättet att leva tär på oss något otroligt och två veckor in på julledigheten går vi på mer minus än tidigare.

Jag ska som sagt inte gå in på det så mycket närmre och idéer på hur vi ska kunna lösa det ber jag inte heller om. Men när vi nu ändå närmar oss årets slut har jag bestämt mig för att verkligen visualisera kring hur jag vill att 2021 ska bli. Det viktigaste för mig är utan tvekan min familj och för att vi, som helhet, ska må bra måste även jag göra det. Under 2021 kommer jag i perioder dessutom att behöva klara mig själv mer än någonsin tidigare (min dröm hade verkligen varit att umgås tight med andra familjer för att avlasta varandra men i vårt fall går det verkligen inte då det bara blir mer påfrestande och kräver totalt laserfokus av mig som förälder) vilket gör att jag behöver ha en ordentlig plan för hur jag ska orka.

Kanske låter detta helt sjukt för vissa. Kanske mår ni hundra jämt och har aldrig känt ett behov av att skriva ner mål för att bli ert bästa jag. Kanske tycker ni att affirmationer är hokuspokus osv. Vad vet jag. Det enda jag vet är att jag är en enda människa som lever mitt enda liv och det enda jag vill är att må bra. Jag tror inte att sånt sker utan att reflektera över det och med jämna mellanrum själv styra skutan i rätt riktning. Det krävs helt enkelt arbete för att nå dit och jag vill inte sjabbla bort tiden.

Därför är mina enda intentioner för 2021 återhämtning och att minska stressen. Mitt ledord är INRE FRID för att det helt enkelt är så jag vill känna. Jag vill känna mig ren inuti utan en massa bös i vägen. Jag har hittat kärnan i mig själv och insett vilka saker jag behöver få plats med i mitt vardagliga liv för att kunna vara den personen jag vill och nu måste jag prioritera och göra tid för det. När jag mår bra och får till dessa bitar är jag i förlängningen även den fru, den vän och den förälder jag önskar vara. Därför måste det börja med mig. Såhär ser mina, smått röriga, anteckningar ut kring mina intentioner för kommande år.

JAG

Mål: minska stressen, känna mig lugn och glad inombords. I synk med den jag vill vara.

Hur?

Träna & meditera Just nu tränar jag hemma genom Rimlig Träning som har flera olika suveräna program att följa. Jag försöker även få in något yoga och meditationspass i veckan och har nyligen försökt återuppta löpningen (obs lunkar mest just nu) efter graviditeten. Jag har inte något mål med hur många dagar per vecka jag ska lyckas med detta utan det sker så fort tillfälle ges (något jag hoppas blir lättare att planera in ju äldre Li blir och får mer och mer rutiner). Drömmen hade varit att skapa en morgonrutin som gick ut på att jag fick starta dagen i lugn och ro med lite yoga och så fort mina barn kan sova vidare om jag smiter upp före dem är det mitt mål.

Samtal via Mindler Det här har varit en räddare för mig de senaste pandemi-månaderna. Inte för att jag är deprimerad eller känner mig ”sjuk” på något sätt utan för att jag helt enkelt ÄLSKAR att få prata med någon annan om saker jag tänker på. Jag strävar hela tiden efter att växa som människa och behöver få grubbla och resonera mig fram till saker för att komma dit. Så istället för att gå till en psykolog ringer jag helt enkelt upp en på Mindler. Kostar 100 kronor (har som mål att komma upp i högkostnadsskyddet nästa är så jag kan unna mig detta varje eller varannan vecka), samtalen varar i 25 minuter, man får själv välja vem man vill prata med och de arbetar med kbt = lägger upp en handlingsplan åt en för att kunna nå dit man vill. SÅ bra!

Hudvårdsrutin Alltså jag njuuuter verkligen av att ta min tid i badrummet sen jag fick barn. Aldrig förr har jag brytt mig så mycket om min hy som jag gjort under de senaste fyra åren. Älskar att rengöra och smörja, se glowet och känna hur huden återfuktas precis innan läggdags. Återhämtar så mycket under dessa stunder i skenet från badrumslampan och en podcast i öronen.

PRATA med vänner och familj När jag känner mig stressad prioriterar jag bort alla i min närhet. Jag känner att de tar för mycket av mig och orkar inte höra av mig eller svara någon. Men jag har, under detta året, insett att det är tvärt om. Jag behöver fortfarande få vara själv för att återhämta maximalt MEN att prata med andra tar bort så mycket av känslan kring att man är ensam med att kämpa. Plus att ibland behöver man bara få skratta.

Det finns såklart andra saker jag vill göra under året för att må bra men jag ser dessa som en bonus. Något jag automatiskt kommer göra, för att jag vill, när jag kan och därför behöver jag inte skriva upp dem. Så detta ☝️ är helt enkelt vad jag behöver i grunden för att lyckas återhämta och kunna känna ett lugn och må bra.

FÖRÄLDER:

Mål: Njuta av våra barn, inte känna ”skönt, vi klarade den här dagen också”.

Hur?

Utflykter Vi har vår rytm, som verkligen är det som räddar oss, men jag får inte glömma att allt funkar som allra bäst när vi är ute i naturen. 2020 har fått oss att avverka alla våra bästa ställen till den grad att vi behöver hitta nya guldkorn. Jag och barnen har således en bra utgångspunkt för många utflykter, något vi alla verkligen älskar.

Lugn När det kör ihop sig eller när tålamodet tryter vill jag gå in i lugnet. Det som jag vet finns inom mig och som även smittar av sig på de små. Jag vill överhuvudtaget försöka hitta lugnet i alla situationer under 2021.

Pedagogiskt Vad stolpigt det låter men jag har som absolut roligast med mina barn när jag får bli pedagogisk i deras lärande. Jag ska embracea det mer och varva följsamhet med pedagogisk inlärning.

Årstiderna Att följa årstider och högtider är mitt bästa recept för att leva i kontakt med naturen och att vara i nuet Det här året känns det extra viktigt på något sätt, att ge barnen en väg till att förstå tid och perspektiv. Alla våra projekt under året kommer att utgå från nuet och den årstid vi befinner oss i.

Kvar på min lista finns två överskrifter till. En som handlar om mig och Viktor och en som rör jobb. För att detta inte ska bli det längsta inlägget i mannaminne (det är det kanske redan?) ska jag hålla redovisningen av dem kort. När det kommer till mitt äktenskap vill jag bara få skratta och vara glad. Jag vill lita på att vi är ett team och välja glädjen när jag kan istället för att ta den sura vägen fram. Och jobbet då? Såhär i efterhand kan jag konstatera att det (just då) var för mycket att jobba tre dagar i rad. Jag kommer därför att fortsätta ta några strödagar i månaden under våren men bara en åt gången till en början.

Jag har alltid hävdat att mitt nyår är någonstans kring höstens skolstart. Att det är då jag återuppfinner mig själv och tar ett nytt grepp kring jag vill vara. Men även om det är sant så är jag SÅ redo att lämna 2020 bakom mig (vem är inte?) att jag ser en glädje i att få mer att jobba med under året som kommer. Året då allt ska få gå i sakta mak och inget ska stressas fram. Året när jag får gå in i mig själv hur mycket jag vill för att ha kapacitet att ensam ösa ur min källa.

Jag är saker på att jag klarar det. Jag vet att jag gör det.