Idag har jag varit trebarnsmamma i prick tre månader och jag tycker typ att det svindlar lite varje gång jag skriver det. Tre barn. Wow!

Hittills har det faktiskt bara varit en fröjd att få vara mamma till denna sköna böna. För gudarna ska veta att det inte alls behöver kännas så, av tusen olika anledningar. Men för mig så har den här första bebistiden utan tvekan varit den njutigaste av dem alla tre och jag är så tacksam över att få spendera alla trista pandemimånader i hennes soliga sällskap.

Första bilden på Elton och Li ihop

Det är faktiskt rätt häftigt att tänka tillbaka på hur olika de tre första månaderna har sett ut med varje barn. När Elton föddes var allt så nytt och omvälvande. Att gå från noll till ett barn, att bli en förälder ÄR enormt stort och allt allt allt kretsade bara kring honom på ett sätt som det nog bara kan göra ifall man inte har andra barn att också ta hand om. Jag vet nämligen att jag då upplevde att jag ofta satt fast i soffan och varken kunde nå kaffekopp eller gå på toaletten när jag själv önskade. Dessutom var hans första tid i livet även en varm sommar då Viktor var ledig i två månade vilket gjorde att det kändes extra speciellt och annorlunda. Ingen vanlig vardag att prata om där till en början.

Li, två dagar gammal, och Noah bekantar sig med varandra

När Noah föddes kände jag mig stärkt i min föräldraroll men kände istället en enorm sorg kring att jag inte längre kunde ge Elton min odelade uppmärksamhet. Jag ville ju verkligen ge honom ett syskon men att det skulle bli så tydligt att jag inte kunde räcka till helt och fullt åt båda på samma gång var jag inte beredd på. Därför tog det också någon vecka innan jag kände att jag verkligen kunde knyta an till min nyfödda lilla skrutt. Förutom det så präglades vår första tid ihop av hans skena som han fick bära i tre månader. Vi har visserligen förträngt det mesta kring hur jobbigt det var men att inte få ha mitt barn rakt på mig utan det där åbäket i vägen var absolut det tuffaste.

Första bilden på alls tre tillsammans

Den här gången kom vi hem utan komplikationer till en väl inrutad vardag och den där sorgen jag kände när ett blev två hade jag ju redan avverkat. Jag vet hur det kan vara att komma hem med någon ny. Jag vet att det inte finns något bättre än när jag och min man gemensamt tittar på våra lekande barn och säger ”tänk att de två har varandra”. Jag vet att jag inte kan räcka till åt alla tre hela tiden men att det inte gör något för jag vet att jag alltid finns där. Jag vet att jag tycker det första året är rätt meckigt men att det blir lättare sen. Gud vad mycket lättare det blir om man jämför. Jag vet att den tiden går fort också, för jag har gjort det två gånger förut och ändå kan jag ibland få för mig att Li är Elton. För visst var det väl ändå rätt nyss jag fick mitt första barn?

Li, en vecka gammal

Ibland ser jag föräldrar som skriver ”du var pusselbiten som saknades, nu är vår familj komplett” och har inte kunnat relatera. Jag har själv aldrig känt att jag eftersträvat ett visst antal barn (och är inte säker på att vi inte vill försöka få flera) men att få ett tredje barn, att få Li, har verkligen gett mig en av de där saknade pusselbitarna. Aldrig har jag känt mig så här grundad i mig själv och mitt föräldraskap. Inuti mig råder en ständig stress och jag mår rätt skräpigt i perioder (vi kan prata om det en annan gång) men de senaste månaderna har jag fått verktyg att hantera det på ett sätt som jag tidigare saknat.

Li, en månad gammal och på hotell för första gången

Jag kan såklart inte lägga ansvaret för mitt mående i en bebis händer men jag kan definitivt säga att jag är så glad för att hon är här. Så glad och tacksam över att hon verkar må bra. Så glad över att våra barn verkar vara mogna nog för att välkomna en ny familjemedlem och att Noah, som borde känna mest konkurrens, är så ofantligt gullig mot henne. Så glad för att Elton och Noah har varandra när jag måste byta en blöja och så glad över att jag är trygg i att ha henne ammandes i famnen samtidigt som jag både rullar och skär pannkakor med en hand (vet ni hur svårt det är?) åt mina killar. För efter barn nummer ett fann jag mig aldrig sitta fast i soffan längre. Koppen är aldrig för långt bort för jag känner mig aldrig sådär fast som jag gjorde första gången. Jag är överallt och jag räcker till precis så mycket jag bara kan. Men så får jag en stund över när jag sätter Li i knät och verkligen tittar henne i ögonen och då ler hon som aldrig förr. Hon lutar sig fram, tittar mig djupt in i ögonen och ler. Hon ler och hon läker mig.

En helt vanlig nattning i december 2020

Den här stunden, 16 december 2020, när de var tre och det var kämpigt, intensivt och ensamt och samtidigt så himla enkelt och fint. Den stunden vill jag skriva ner för det vill jag minnas för alltid. Hur vi, precis som så många andra, fick klara oss själva i mörkret under under dessa pandemimånader. Men att vi klarade det. Att vi är en familj på fem nu!

En solstråle

Jag kan inte tipsa vidare om vad jag gjort för att känna att det flyter på så lätt den här gången. Kanske känns det bara så för att vi sliter enormt på ett annat plan och att all fokus istället hamnar där? Kanske är jag helt enkelt bara tryggare den här gången? Mer hemma i att det löser sig. Kanske. Men jag vill ändå lämna er med något konkret så här kommer några tips för er som väntar syskon:

– Försök att följa en uttalad rytm som passar er familj. På så sätt delas dagen upp i sjok vilket inte gör det så övermäktigt (plus att det är enkelt för dig som förälder att se när du kan få en break och lite tid till återhämtning) + att när du känner dig helt lost så är det bara att falla tillbaka i den och hitta balansen igen.

– Förankra allt hos syskonet. Även om man ständigt är bredvid har jag upplevt att allt funkar så mycket smidigare om jag säger ”nu ska mamma byta blöja på Li, jag är här bredvid om du vill visa mig något” eller ”just nu äter Li men vi kan göra xx så fort jag är färdig med att mata henne” istället för att bara säga saker som ”snart” eller ”vänta”. Även i stressade situationer försöker jag säga ”Nu är Li lite ledsen i vagnen och då blir jag lite stressad så jag skulle vilja att vi skyndade oss hem lite”. Tänk högt helt enkelt för det som är självklart för dig är antagligen inte det för ditt barn.

– Låt barnen lära känna varandra. Du har säkert läst på tusen ställen att man bör erbjuda syskonet att vara med vid omvårdnad som blöjbyte osv. Mina barn har aldrig varit intresserade av just det men de närmar sig gärna Li på andra sätt. Jag har försökt att aldrig säga ”ta det försiktigt” eller ”akta lillasyster” för inget de har gjort har någonsin varit farligt eller skadligt (då hade jag såklart ingripit). Men jag märker att min hjärna ändå automatiskt vill säga just det där med ”var försiktig!” och mina händer skulle gärna vilja guida deras och visa hur de kan klappa mjukt. Men genom att inte uppträda som att hon är en ömtålig docka eller bara min har de själva lärt sig att närma sig henne och skapa en egen relation till sin syster.

– Bjud in! Ibland märker jag att barnen börjar snurra runt lite när jag roddar mycket med Li. Det är så lätt att stänga av allt det andra när en liten skriker ut sin omedelbara hunger eller allmänna missnöje. För att hala in dem igen funkar det oftast med att fråga ”kan inte du springa och välja en bok?” eller att ge små uppgifter som tar oss ett steg närmre det de vill göra med mig.

Li, tre månader gammal

När Noah föddes behövde jag ibland få vara ensam bara med honom men mitt hjärta brast varje gång Viktor och Elton hittade på något själva. Plötsligt drabbades jag av extrem fomo och en känsla av att jag inte var kapabel till att umgås med båda mina söner samtidigt. Den här gången känns det piece of cake och rena lyxen att få vara med en av killarna och Li. Att dela upp oss och ägna ostörd tid åt våra grabbar en och en är fantastiskt eftersom de är så olika som personer och i åldrar där de själva verkligen uppskattar det. Men hur mycket jag än njuter av såna stunder så finns det inget som går upp mot att ha hela min fina familj samlad. Som en fårhund vill jag obemärkt smyga runt dem och samla in dem i en tät och mysig klunga. Min flock ♥️

2 thoughts on “Tre månader med vårt tredje barn

Leave a Reply to Sandra Cancel reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s