Att få ett syskon – såhär förberedde vi Elton

Det här inlägget är en favorit i repris från min gamla blogg. Det publicerades ursprungligen strax efter att vårt andra barn, Noah, föddes. Då var Elton två år gammal.

“Jag hör att du verkligen har tänkt igenom det här” sa den fantastiska barnmorskan jag diskuterade min hemgång från BB med. Hon var så fin som tog sig tid att försöka förbereda mig på att Elton skulle kännas både större, mer högljudd, burdus och även smutsigare än när jag lämnade honom för att åka in och föda. Men jag hade redan förstått allt det och som sagt verkligen tänkt igenom mötet mellan mina båda söner och hur det skulle bli att komma hem med ett syskon. Ändå var “vad har jag gjort?” den tanke som dök upp i mitt huvud flest gånger under dagarna som sen följde.

Det skulle visa sig vara en känsla som försvann relativt fort men oj, vad mycket ångest som rymdes i mitt bröst under de första skälvande dygnen som tvåbarnsmamma. I det här inlägget tänkte jag berätta lite om hur vi förberedde Elton på att vi skulle komma hem med ett syskon. Och hur allt blev såklart!

Elton var 1,5 år när jag blev gravid och även om han säkert märkte att något var annorlunda med mig (pga mådde helt sjukt illa) så kändes det inte nödvändigt att dela med sig av nyheten till honom i början.

Först efter några månader berättade vi att det bodde en bebis i hans mammas mage. Jag är helt hundra på att han inte fattade något alls av vad det innebar just då men tror ändå att det var en bra start. Jag anser att han tog Noahs ankomst väldigt bra och trots att vi inte hade någon speciell strategi kändes han väl förberedd. Såhär gjorde vi:

Efter fem månader fick vi äntligen göra rutinultraljudet (Elton var alltså inte med på det men vi berättade att vi skulle in och kika på bebisen) och efter det fick han reda på att det var en liten lillebror där inne. Jag visade bilderna vi fått med hem och tog även fram Eltons ultraljudsbilder för att visa att vi åkte in för att kika på honom också när han låg i magen.

Nästa steg var att peka ut och prata om andra personer i vår närhet med bebisar i magen. Vi sa aldrig att Elton skulle bli storebror såhär tidigt eftersom han inte verkade greppa allt och då kändes det hemskt att tvinga honom att bli något han inte kunde förstå. Istället pratade vi alltså om att kusin Ivar också hade en bebis i sin mammas mage och benämnde helt enkelt sagda unge (som numera är världens finaste Elise, 6 månader) som Ivars bebis.

Vi försökte aldrig hypa faktumet att det skulle komma ett till barn i familjen utan poängterade istället hur tråkig en bebis är. Därför fick jag, på Eltons begäran, om och om igen rabbla allt en bebis inte kan.

Kontinuerligt under den här tiden försökte jag även introducera en docka i våra lekar. Den fick sova i en liten säng där vi bäddade ner den, jag “ammade” (även det var något vi fick börja prata mycket om igen) och tröstade och hade den i knät mycket för att visa att små bebisar inte kan sitta själva utan behöver ligga mycket hos sin mamma.

Så småningom började det födas bebisar bland de vi kände och då blev det lättare för Elton att förstå hur små och tråkiga (hehe) de faktiskt var. Då frågade han om han fick följa med mig till BVC och efter den första gången (då han fick “lyssna på lillebror” och sköta alla apparater) följde han med två gånger till – båda på hans initiativ. Efter det lekte vi mycket “mäta mammas mage” och han pratade ofta om att den “skulle spricka” så att bebisen kom ut.

Han visste som sagt att den skulle komma ut men inte hur och eftersom han aldrig frågade (vilket inte är så konstigt vid två års ålder) berättade jag inte det. Däremot pratade jag mycket om BB för att försöka föreberda honom på att vi skulle vara borta. Jag visade bilder på när han låg och sov med oss på BB och pratade helt enkelt om att mamman och bebisen brukar sova där en natt när bebisen kommit. Viktigt var även att berätta att lillebror skulle få följa med hem och sen stanna där med oss för alltid.

Vi lät Elton vara delaktig i så mycket som möjligt kring lillebrors ankomst och frågade till exempel honom vad han tyckte att han skulle heta. Han hade tre förslag vilka var Isak, Bobbe Bälg och Noak. Just Noak var faktiskt det förslag som gjorde att vi landade i att han fick heta Noah. Fint ändå!

Vi bestämde oss även för att köpa en storebrorspresent men till skillnad från hos många andra var den inte hemlig. Jag sa istället att det är vanligt att den nya bebisen ger en present till sitt stora syskon och frågade vad han ville ha. Detta ändrade sig några gånger under de sista veckorna av graviditeten men det blev ett enkelt sätt för oss att prata om lillebrors ankomst mer konkret. Han hade även spanat in en leksaksbil på macken som han ville köpa och jag svarade att vi kunde göra det när lillebror kommit. Han väntade säkert två eller tre månader på att få köpa den där lilla bilen och påminde oss ofta om att det var dags “när lillebror kommit”.

I slutet på sommaren fick många kompisar på förskolan småsyskon och vi tittade ofta på bilder av dem. Då passade jag även på att säga “När X fick sin lillasyster var hans farmor där och passade honom. Vill du att vi ska fråga farmor och farfar om de vill komma hit när lillebror ska komma ut?” vilket han tyckte lät toppen. Vi fortsatte prata mycket om att de skulle komma då och gjorde även upp en plan för vilka roliga leksaker de skulle ta med sig hemifrån som han skulle få låna då.

Dagen då Noah föddes förberedde vi Elton på att farmor och farfar skulle komma och hämta honom men vi sa inte mer om varför eller att vi inte skulle vara med. Det gick hur bra som helst och efter tre timmar med dem kunde Viktor komma hem igen (han fick inte stanna på BB). När han väl var hemma igen började han prata med Elton om att de skulle åka och hämta mig dagen efter. Vi ville inte säga “mamma och lillebror” för mycket utan lät Elton själv bestämma i vilken takt han ville bekanta sig med den nya krabaten.

När de väl kom till sjukhuset hade jag lagt Noah i förlossningens lilla genomskinliga balja och lät pappa, farmor och farfar gå dit och beundra underverket samtidigt som jag sprang och mötte Elton med en bamsekram. Det kändes viktigt för mig att inte ha bebisen i famnen eftersom jag där och då först och främst var Eltons mamma. Eftersom Noah sov kunde jag lägga allt fokus på min stora kille och som sagt låta honom bekanta sig med lillebror i lugn och ro.

När vi kom hem var E nyfiken och ville klappa och titta på N men ganska snart ville han istället leka med mig. Vi tog på oss och gick och köpte den efterlängtade bilen på macken och ägnade resten av dagen åt varandra. Inte så att jag aktade mig för att vara med Noah på grund av eventuell svartsjuka utan verkligen bara för att jag ville få vara med min stora lilla kille – som mycket riktigt kändes helt extremt stor när vi sågs igen efter förlossningen.

Även morgonen därpå valde jag att spendera på tu man hand med Elton och under tiden som dagen gick fick Noah vara med mer och mer. Jag förstår att det kanske låter väldigt extremt när det är uppspaltat såhär; att vi behövde förbereda vårt barn så in i minsta detalj. Men 1. Det har som sagt skett helt naturligt och inte varit något vi planerat 2. Det ÄR en stor omställning att få ett syskon 3. Vi är medvetna om att vi har ett stresskänsligt barn och därför funkade detta bra för OSS.

Det har tagit sin lilla tid att få Elton att helt och fullt vänja sig vid sin lillebror men nu, efter sex veckor, börjar det verka självklart för honom att han finns här hos oss. Han vaknar inte längre ifall Noah är ledsen på natten och frågar inte konstant var han är (vilket han gjorde i början, trots att han kunde ligga mitt framför ögonen på honom) och kan till och med låta honom sova utan att vilja väcka honom hela tiden. I början pratade han fortfarande om “alla tre” i sin familj (sig själv inräknad) men börjar allt mer inkludera Noah på ett helt självklart sätt. Den första veckan sa han aldrig ens hans namn utan refererade bara till honom som lillebror eller bebisen men det släppte som sagt rätt fort.

Hur som helst så känns det verkligen som att de fick en bra start ihop, våra två skruttar. Det är kämpigt ibland men jag har aldrig ångrat en sekund att vi skaffade barn med två års mellanrum. Eller jo, jag tänkte ju “vad har jag gjort?” flera gånger de där första dygnen men den delen hörde till någon slags baby blues som snabbt försvann.

Edit 2021: Två år efter att Noah föddes väntade vi barn igen och valde att åter igen förbereda barnen på resan. Vi använde oss av samma metod som ovan men la även till två böcker som vi har tyckt varit superbra. Det är den här och den här. Jag har skrivit lite mer om det här med ett tredje barn HÄR.

När jag kom hem från BB med Li (som vår minsting heter) sov båda killarna och jag kröp därför ner med henne i sängen ihop med Noah. Han vaknade till en gång under natten och klappade mig på magen där Li just då låg och sov. Då utbrast han med ett fniss “det är bebisen, det är bebisen!” och sen dess har han varit störtförälskad i henne. Nu, när hon kan krypa och ta båda killarnas grejer är hon kanske inte lika poppis längre (“snälla ta boooort henne” skriker de i kör) men snart kan även hon vara med och leka. Syskon är toppen. Är så glad att de har varandra!