Vuxna rutiner & att inspireras av sig själv

När jag skriver det här sitter jag i mörkret vid köksbordet med ett par tända ljus och en tekopp vid min sida. Solen har alldeles nyss gått ned bakom berget och utanför mitt fönster kan jag se trädens siluetter avspegla sig mot den, fortfarande, djupblå himlen. Bakom mig puttrar en kastrull med päron och kardemummakärnor, tänkt att bli ett värmande mos under årets sista kalla månader. Så har jag gjort nästan varje kväll under augusti och september, dragit mig undan till köket efter att barnen lagt sig för att ta hand om skörden. Jag uppskattar den rutinen, när jag får en stund för mig själv samtidigt som jag tar tillvara på det naturen gett mig. Det är en stund av både njutning och mening.

Just det här med rutiner tänker jag rätt mycket på just nu. Jag tror det hör hösten till, att jag befinner mig mer i hemmet och även tänker mer kring det egna måendet och vad jag vill landa i. Till naturen är jag en snabb (några kanske vill säga hetsig) person och jag styrs väldigt ofta av lust vilket också får mig att tro att jag är dålig på just rutiner. Men sen jag skrev det här inlägget har våra dagar inte förändrats speciellt mycket vilket alltså innebär att jag ändå är rätt duktig på att hitta in i en trivsam och återkommande rytm. Jag har dessutom flera moment som jag själv återkommer till när det handlar om att ta hand om mig själv, men just det där med att bestämma att något ska ske dagligen eller på samma tidpunkt är jag faktiskt ganska kass på.

Främst märks det nog när det handlar om skriftlig dokumentation. Det spelar ingen roll om det är dagboksanteckningar, en fysisk almanacka eller tacksamhetsövningar psykologen bett mig att skriva ner – det slutar alltid med att jag glömmer någon dag och sen bara hoppar över det helt. Om det hemsökt mig genom åren? JA. Jag har på riktigt haft en stress som känts i axlarna när jag tänkt på att jag borde skriva ikapp alla uteblivna dagboksanteckningar osv. Men sen slog det mig häromdagen att jag kanske bara ska tillåta mig själv att vara riktigt dålig på något. Jag behöver helt enkelt inte snegla på trädgårdsböcker där varje liten frösådd ska dokumenteras för jag kommer ändå inte använda den. Jag kan alltså helt låta bli att köpa personliga almanackor och skinnklädda anteckningsböcker – för de kommer ändå gapa tomma till slut. Först då kanske jag kommer slippa vara fylld med ångest över detta måste som inte passar mig. Jag menar, en del saker i livet ÄR ju måsten som kan kännas tunga att behöva ta sig an men att fysiskt skriva ner minnesanteckningar är faktiskt inte en sådan sak. Så, jag börjar det här inlägget med att släppa mig själv fri på den punkten. Aaah, nu känns det mycket bättre.

Kan vi inte prata lite mer om rutiner och vad det egentligen betyder? Spontant skulle jag säga att rutiner för mig innebär ett repetitivt mönster av aktiviteter som återkommer med en tät frekvens – gärna dagligen eller veckovis. I så fall kan jag nog inte komma på en enda given sådan som jag ägnar mig åt förutom att jag borstar tänderna morgon och kväll. Allt annat i mitt liv är flytande efter både tid och lust och får liksom hitta sin väg när det passar.

Men om jag bortgår från att det rör sig om att handla om ”varje tisdag gör jag x” utan istället handlar om ”så ofta jag känner att jag behöver gör jag x” eller ”en gång i veckan försöker jag göra x” tror jag att det finns bra många fler aktiva rutiner i min vardag. För så kanske det går att tänka på dem ändå, som aktiva eller inaktiva? För även om det finns en hel del saker kvar som jag tillämpar på mitt vardagliga liv så finns det ju väldigt många fler som sedan länge avbrutits och glömts bort. Men kanske är de bara slumrande, kanske är de i vissa fall redo att återupptas? Jag ägnar sällan gamla rutiner någon vidare tanke men kanske borde jag ibland gå tillbaka och fundera på varför jag slutade med vissa saker.

Såhär: I livet med barnen brukar en rutin behöva förändras efter barnens utveckling. Hux flux funkar inte något vi föräldrar tidigare har tillämpat för att barnen helt enkelt ändrat sina preferenser eller vuxit ifrån vår anpassning. Då gäller det att hitta nya vägar och även om det är en lite trixig och ibland oerhört skavig övergångsperiod så finns det så mycket att vinna på att det fanns en rutin redan innan. I den gamla har vi nämligen en hel massa information som vi bara kan applicera på de nya. Nu känner jag att det blir lite luddigt så jag tar ett exempel:

Nattning av barn är en sån typisk grej som ofta måste förändras många gånger under barnens första år. Dels kanske hur de sövs men framför allt vid vilken tid och hur många gånger per dag det behöver ske. Strax innan Li fyllde ett blev det tydligt att hon behövde minska från två sovstunder per dag till enbart en. Vi hade en väl inarbetad rutin kring när dessa två sovstunder brukade inträffa och det var i början lite svårt att få till omställningen. Men eftersom jag sedan innan hade koll på hennes trötthetstecken, visste hur lång tid hon skulle behöva sova och även hade flera redskap för att söva henne (i sängen, i vagnen, i sele/sjal, i bilen osv) kunde vi få det att hända relativt smärtfritt. Att börja helt på noll går alltså inte här eftersom vi hade en etablerad rutin (och relation) ihop sedan tidigare. Och vet ni vad? Denna sovstund, som nu alltså bara inträffar en gång om dagen, var under hennes första månader i livet kanske fem stycken. Vilket också innebär att vi övat och övat och övat på att den här rutinen ska gå som smort.

Allt det här tänker jag är applicerbart på rutiner även för oss vuxna. Kanske slutade jag med några rutiner för att jag växte ifrån dem. Kanske för att livet förändrades. Kanske för att det saknades tid. Kanske för att jag blev lat eller ledsnade. Men om jag tillåter mig själv att tänka tillbaka på något jag gillade skulle jag kunna förstå vad som gick snett för att sedan tweaka det till att passa min nuvarande situation.

Exempel: I början på året kunde jag knappt sluta tänka på surdegsbröd och olika recept jag ville testa eftersom jag just då gick all in på att lära mig just surdegsbak. Det var så himla roligt och gick förvånansvärt fort att lära sig konsten att skapa vackra och goda bröd från grunden. Dessvärre tyckte jag att det var lite för gott och i flera veckor hoppade jag över måltider med näringsrik mat för att istället äta mackor, av bröd som jag som bagare vet enbart bestod av vatten, salt och mjöl. Inte så himla bra för kroppen. Jag har lätt för att fastna i tråkiga ätmönster som hör hemma i en gammal ätstörning och kände direkt att varningsklockorna började ringa och bestämde mig därför att sluta. Men när jag tänker tillbaka på det nu inser jag att rutinen kring att baka sitt eget bröd ändå gjorde mig gott. Jag gillade det och nu när jag bemästrar konsten (och alltså inte känner ett sug av att få testa ett nytt bröd varje dag) kanske det skulle funka att återuppta det igen.

Men det är ju just det, att verkligen ge sig hän som också gör att en rutin blir lätt att haka sig fast i – i alla fall för mig. Att bestämma att jag ska yoga (åh, alltid denna yoga – jag kan visst inte släppa den lika lätt som jag gjorde med dagboksanteckningarna) någon gång då och då funkar otroligt dålig för mig. Jag är som sagt en snabb och effektiv person som vill göra saker hela tiden, och att då sakta ner och försöka vara avslappnad samtidit som jag ska hålla ett öga på skärmen när någon guidar mig genom övningar jag aldrig gjort funkar inte. Jag yogar en tredjedels pass lite halvstressat och tänker sen att det inte är för mig. Gång på gång gör jag så. För jag inbillar mig att jag kommer tycka om det. Och det gör jag säkert den dag jag ger mig hän, för jag tror ändå att det är så. Att jag måste göra samma sak väldigt intensivt under en period för att verkligen komma in i det. Om jag släpper tanken på att vara avslappnad och istället bara fokuserar på att förstå rörelserna varje dag i en vecka så kommer jag ju garanterat kunna vara sådär härligt zen i slutet på veckan. När insikten om att jag faktiskt hänger med har trillat ner blir det också lätt att känna att det är en rutin som är applicerbar på mitt liv. Kanske till och med en väldigt skön rutin att falla tillbaka på, när jag har lust? Fake it til you make it helt enkelt.

Jag tänker som sagt mycket på rutiner just nu och kommer nog aldrig bli en person som kan ruta in livet i att “på tisdagar gör jag si” och “varje kväll gör jag så” men det finns som sagt ändå en del saker som jag vill ska ta plats i mitt liv. Och att bjuda in något nytt ÄR nästan aldrig friktionsfritt och därför blir jag glad över att kunna återuppta trådar som jag själv redan tidigare lagt ut åt mig. Ibland minns jag inte ens och måste därför fråga Viktor om råd. “Du, varför slutade jag egentligen med det här?” eller “Vad var det som gjorde att det blev såhär?”. Ibland är det som sagt för att vissa grejer faktiskt inte kändes bra eller var roliga, och det känns viktigt att påpeka att det såklart är fritt fram att sluta med ALLT. Behövs liksom varken felsökning eller grubblande ifall man inte vill. Men för min del har det faktiskt ofta med minnet att göra. En sak kan vara hur fantastisk som helst men sen hamnar det utanför ens dagliga fokus lite för länge och vips så är det borta.

För att hitta hem igen tänker jag i höst att jag ska försöka inspireras av mig själv instället för att söka ny inspiration hos andra. Jag läser om gamla blogginlägg och surfar runt bland mina sparade pins på pinterest. Gamla tankar som återigen väcker något i mig blandat med pyssel som jag velat göra länge men tappat bort i hjärnans virrvarr. Jag tar fram en bok med egna receptsamlingar där jag förr skrev ner våra absolut bästa recept. Det finns så mycket gott att laga i den och jag fastnar för två recept och inser ganska snabbt att nästan alla ingredienser finns att hämta i trädgården eller skogen. Ja titta; pumpa, grönkål, trattkantareller, rödlök, äpple, purjolök, persilja… Det enda jag behöver addera är bönor och olja. Vilken rikedom. Att laga rätterna går på ett kick, jag har ju gjort dem förut och har redan då lagt ner tid på att finslipa momenten. När vi äter maten säger både Viktor och jag unisont “Den här salladen är SÅ god” och jag inser att den bara fallit i glömska. Ett recept i vår gemensamma rutin-bank som ingen har tröttnat på utan som vi helt enkelt bara glömt bort. Men det har funnits där hela tiden, inaktivt och nu är det inne i vår rotation igen.

Det känns mjukt och varmt, att tänka på alla de saker jag tagit mig för genom åren. En del saker har jag slutat med för att de helt enkelt inte passar mig. En del saker kommer jag ta upp inom en snar framtid. Men gemensamt har de alla att de har fört mig framåt. Jag vill tacka mig själv och det jag som banat väg och förberett för en lugn höst 2021. En årstid då jag ska vända hem och inspireras av mig själv.

Solrosbilderna i det här inlägget är tagna av min fina vän Angelica på Smallstories.se