Förberedelser inför utlandstjänst & en liten dagbok under tiden

För er som inte vet så bor vi i Karlsborg med anledning av att min man fick anställning inom försvarsmakten här för åtta år sedan. Han har sedan dess alltid varit borta mycket på övningar och att klara oss själva är något barnen och jag behövt göra i perioder. Däremot har han aldrig tidigare behövt lämna landet och när det blev klart att han skulle iväg på utlandstjänst/mission/insats i år kände vi direkt att vi behövde förbereda barnen inför det på ett bra sätt. Eller, vadå bra sätt? Hur förklarar man ens för tre barn som är 4, 2 och 0 att deras pappa ska vara borta ett tredjedels år?

Nej, det var såklart lite klurigt men eftersom ett av våra barn svarar bra på mycket förberedelser började vi prata om missionen redan ett halvår innan den faktiskt skulle inträffa. I början genom att förklara vad pappa skulle göra och var kontinenten han skulle till låg för att senare prata om det på ett väldigt naturligt sätt. ”Sen, när pappa är i Afrika” blev liksom ett sätt att beskriva framtiden på även för barnen.

Jag har turen att känna en annan mamma vars man var borta omgången innan Viktor. Av henne fick jag en hel del handfasta tips som skulle hjälpa oss att förbereda oss inför hans avfärd.

I vanliga fall erbjuds par tex gå en PREP-kurs (vilket är en form av fördjupande samtalsutbildning för att värna om förhållandet både innan och efter avfärd) men i och med corona var allt av den typen inställt. Däremot fick vi lite material i form av böcker att läsa för barnen osv.

Jag har förstått att de sista veckorna innan avfärd ser väldigt olika ut beroende på var man jobbar och att det ofta kan ges lite längre ledighet precis innan en mission. Vi hade dock inte turen att få någon ledighet ihop alls innan Viktor åkte iväg utan det var arbetstid ända fram till avresedatumet som gällde. Dessutom behövde han åka iväg en vecka tidigare än planerat för att sitta i karantän – återigen pga Covid.

Hur som helst, så bestod hans sista veckor hemma av extremt mycket förberedelser. Att infomera alla som skulle ha den säkerhetsklassade informationen stod högst upp på agendan, även att låta mig ta del av alla bankinlogg och andra viktiga koder osv (glöm inte bort deklarationen ifall din partner ska åka iväg när det är dags att skicka in den!) kändes viktigt att ha avklarat. Därefter tänkte vi till kring vad det är Viktor ansvarar för/gör hemma hos oss (kunde han göra det i förväg? Kunde jag ta över sysslorna? Fanns det saker vi skulle göra annorlunda?) och så började vi bocka av allt på den listan. Barnen älskar till exempel hans korv stroganoff så det fick han laga ett gäng matlådor av för att frysa in. Han passade även på att rensa avlopp och sånt tråkigt jox så att det skulle vara fräscht under tiden han var borta för att jag inte skulle behöva rodda med stop i avloppet mitt i allt. Av samma anledning köpte vi på oss rätt mycket toapapper och andra hygienartiklar som det är trist att helt plötsligt få slut på. Jag menar, klart jag kan kånka hem grejer från affären men det känns betryggande att ha fem tandkrämstuber hemma åt barnen så att jag slipper ta mig in till apoteket (pga den säljs bara där) med tre barn i “dessa tider”.

Vi försökte även göra någon form av plan med släktingar för att de skulle kunna komma upp och avlasta/stötta lite emellanåt ifall jag behövde dra i nödbromsen. Detta visade sig dock vara väldigt svårt eftersom vi inte hade någon aning om hur vi skulle vilja ha det. En sak som kändes skönt för mig var att de första veckorna skicka något litet meddelande till min mamma varje morgon för att visa att jag var okej. Min värsta föreställning är nämligen att det ska hända mig något i sömnen och att tre små barn ska befinna sig här hemma helt ensamma utan att någon vet om det.

Nej alltså, det har ta mig sjutton inte varit enkelt att förbereda sig på något av det här slaget. Att se sin älskade åka iväg och stå ensam kvar med tre barn som behöver ens hjälp med något prick hela tiden är svårt. MEN jag har faktiskt övat på att vara själv med barnen ända från start och vi har våra rutiner och jag VET liksom inne i mig själv att jag klarar det, vilket har underlättat något enormt. Det är på riktigt jobbigare att vänta på Viktor när han slutar 16.30 än att vara ensam hemma med barnen någon vecka i sträck. Man stålsätter sig på något vis och jag tänker att detta är som det är och då får man bara ta sig igenom det. Sen visst, det hade underlättat om jag hade någon familj i närheten, om jag hade haft körkort, om det inte varit corona och verkligen om jag inte hade haft ett barn som kräver vuxenstöttning hela tiden för att inte bli utagerande. Det är dränerandes, det är det verkligen. Samtidigt är det den bästa tiden på året och stunderna när barnen leker ihop eller allt klaffar NJUTER jag på ett nytt sätt. På det stora hela och under ett helt liv är fyra månader ingenting. Vi fixar det här!

Dag 1. Sprang ut efter bilen efter att vi sagt hejdå i morse men han hade redan åkt. Tänk om det här var den sista pussen någonsin?

Dag 4. Okej, ingen läggning har hittills sett likadan ut så jag går in med öppet sinne varje kväll. Har jag tur orkar jag ta mig upp igen, har jag otur blir jag snuvad på all egentid jag erbjuds. Men då har jag å andra sidan lite sömn i bagaget. Win win skulle man ändå kunna säga.

Dag 6. Såg alla glada människor utanför Ica igår som fullkomligt strålade för att det var fredag. Själv hade jag fem helt tomma och ensamma dagar med barnen framför mig (pga sjuka pedagoger var de hemma från förskolan) och det kändes typ som att jag skulle drunkna. Inte för att det är jobbigt att vara med dem utan för att ensamheten blev så påtaglig. Älskar ju att vara själv när jag får välja det, men inte isolerat på det här sättet. Vill ju ändå ha någon att dela vardagen med liksom.

Dag 9. Det kanske låter löjligt men jag känner mig så kapabel. Alltså, det känns helt sjukt att jag fött TRE barn och att jag nu är så vuxen att jag kan ta hand om och uppfostra dem själv. Att jag är kapabel till det. Wow!

Dag 15. Den här uppdateringen fick vi igår: ”Dagen har varit varmt, 47 grader efter lunch. Vi har duschar men vattnet är brunt och står ute i behållare så det är lika varmt. Man är brun av damm och sand över tiden,så det är frustrerande med hygien osv. Men börjar förlika mig med det nu.. tänk er mars fast mer sandfärgat än rött.” Man blir inte superavis direkt.

Dag 19. Trodde verkligen att det tuffaste skulle vara att ta hand om tre barn själv. Hittills funkar det faktiskt väldigt bra, de verkar harmoniska och lugna i allt detta. Men herregud vad jag saknar min man! Att inte ha någon att dela vardagen med känns oerhört sorgligt.

Dag 20. Idag var jag slut som förälder. För lite sömn i bagaget och en vecka med regn både bakom och framför oss dränerade mig totalt. Det märktes på barnen och även om dagen inte var skit så var jag tvungen att intala oss alla att “imorgon blir en bättre dag” när jag nattade dem. Hoppas sannerligen att det blir det.

Dag 22. Det har redan gått tre veckor! Sjukt ändå. Det är faktiskt länge och jag är så stolt över oss alla fem som fixat det så bra så långt.

Dag 24. Viktor ringde och jag räknade pausen som uppstår efter att jag slutat prata tills han tar vid till åtta sekunder. ÅTTA freaking sekunder! Den fördröjningen gör mig galen! Dessutom sprakar och knastrar det så vi knappt hör varandra ändå. Har dessutom inte så mycket att säga honom. Vill berätta allt vardagligt som sker såklart men det mesta låter fjuttigt när jag vet att han är så långt bort.

Dag 25. Grät framför barnen idag för att det var så jobbigt allting. Är så trött i kroppen att hela tiden behöva ta ALLT själv. Att inte kunna göra mat (som ändå ska fixas på något sätt fyra gånger per dag) utan att oroa mig för att någon (Li) ska göra sig illa eller att några (killarna) ska göra varandra illa.

Dag 26. Nej, jag fattar inte hur jag ska klara detta. Fem dagar helt ensamma och lediga ihop (förbannade röda dagar mitt i veckan alltså!) känns övermäktiga nu när vi är inne i en dipp och framför allt Elton verkar ha det så kämpigt. Men en dag i taget, en dag i taget.

Dag 28. Tänker just nu väldigt mycket på vad jag gör om Viktor inte kommer hem igen. Hör väl ihop med att det är extra tufft för barnen just nu och därför undrar jag hur sjutton jag skulle klara att vara ensam förälder jämt. Men också: skulle jag bo kvar i Karlsborg? (Svar: ja), skulle jag behöva ta körkort? (Antagligen) osv osv.

Dag 30. SOM jag laddar om när killarna är på förskolan! Är ju aldrig helt ensam pga Li är ju hemma med mig och sover inte så mycket på dagarna längre men det gör verkligen mycket att få vara någorlunda ensam hemma emellanåt. Har fått en ny ingång till Eltons reaktioner/utagerande n nu när han är så känslig. Han reagerar liksom omedelbart vilket gör att det är enkelt att härleda impuls till agerande vilket på ett sätt är skönt samtidigt som resultatet är så väldigt jobbigt. Men som sagt, en dag ”ensam” såhär och jag är fit for fight igen.

6 veckor. Herregud vad bra vi har det! Viktor säger att barnen verkar så glada varje gång vi pratar i telefon och jag måste instämma! Dagarna bara flyter på verkligen och äntligen har värmen återvänt vilket gör att livet känns ännu lite lättare trots att vi fortfarande är en man kort i familjen.

7 veckor. Saknar verkligen att få prata med och bolla saker ihop med Viktor. Så himla ensamt det är att inte ha någon att involvera i basala och privata grejer. Tänker inte längre att något ska hända honom. Men smidigt; OM det gör det någon gång i livet så tänker jag på hur fattigt allt skulle kännas. Att nästan alla minnen jag har som spelar någon roll är ihop med honom – att han är den enda andra personen i världen som har varit med om allt det med mig. Tänk om han skulle försvinna, då skulle ju allt det försvinna med honom. Vad ensamt allt skulle bli.

8 veckor. Måste vara ärlig, jag har ångest över att halva tiden har gått och att V ”snart” ska komma hem. Har sagt det till honom också och han verkar känna lite samma sak. Klart jag vill ha hem honom men samtidigt… alltså. Det är så svårt att förklara men det har gått åt så himla mycket tid att förbereda mig inför detta. Hur det skulle gå, hur jag skulle orka osv. Och så är det hur enkelt som helst? Vi har haft en rejäl dipp hittills men sen har allt rullat på så himla bra. Jag och barnen är ett sammansvetsat team, vi gör roliga saker ihop och alla mår bra. Hur ska det bli när han kommer hem och rör om i grytan igen? Det är ju inte att det är HAN som kommer som är problemet alltså utan att vi kommit in i en lunk som är anpassad för fyra personer, inte för fem. Och hur fort går tiden egentligen? Vill inte att tiden (= sommaren) ska svischa förbi i samma fart. Usch.

9 veckor. Okej, jag tar tillbaka allt jag skrev förra veckan. Eller nej det gör jag inte för det var ju en sann känsla såklart men nu har halva tiden gått och vi har alltså gått in i svacka nummer två. Den första var när han hade varit borta i ungefär tre veckor (första tiden var honeymoon efter att ha haft det lite jobbigt med alla hans förberedelser och nedräkningen och sen fram tills nu har vi hittat in i ett bra flow) och nu kom alltså den andra rejäla dipen. Jag är SÅ trött. Trött på att laga mat, trött på att borsta tänder, torka rumpor, vakna på nätterna, trösta, bråka osv osv. Vill kunna lämna huset helt själv. Vill kunna springa. Åka till kolonilotten. Bara få vara jag helt själv. Men eftersom jag är medveten om det och kan skriva om det tror jag att det vänder nu. Jag måste tro att vi går mot en ljusare tid igen för vi har många veckor kvar att kämpa oss igenom innan han kommer hem ❤

10 veckor. Elton berättade idag för en kompis att hans pappa är i Mali och sa sedan ”men jag tänker inte på honom så mycket, jag har faktiskt nästan glömt honom” och då insåg jag att båda mina små killar har uppbådat något slags mentalt skydd kring den här separationen. De tänker och pratar väldigt lite om sin pappa för han är SÅ långt bort och tiden han svara bara borta är inte greppbar för dem alls. Mina fina killar.

11 veckor. Nu börjar vårt sommarlov ihop. Sex veckor och jag undrar såklart lite hur jag ska orka. Lappen vi klipper varje vecka som nedräkning till Viktors hemkomst (jag har ritat in en sax varje söndag på vår väggalmenacka för att de ska ha koll på nedräkningen) minskar otroligt fort så vips är det väl förskola igen men det är ändå 42 dagar vi har framför oss… Hujedamig.

12 veckor. De första veckorna som Viktor var borta hade vi matkasse för att underlätta lite men just nu är vi så on a roll när det gäller att fixa käk att jag blir alldeles stolt över oss. Jag har till och med köpt en grill och har grillat helt själv med barnen. Men visst, vi lyxar nästan varje vecka med sibylla eller pizzerian och att köpa tidning (alltså vilken skit det är verkligen!) kan bli en hel happening en trött eftermiddag. Att ta en promenad till affären, botanisera bland serietidningarna i hyllan och sen leka med de plastiga skitleksakerna tar alltså några timmar och är ibland två välinvesterade hundralappar (för dyrt är det såklart också) för denna trötta moder. Allt som underlättar och får dagen att flyta på är godkänt, så är det.

13 veckor. Det har börjat komma lite familj på besök till oss nu. De stannar ofta bara under dagen men det är så skönt med lite sällskap. Trodde innan att det jag skulle vilja ha var avlastning men nu inser jag att det bara är sällskap. Åh, vad jag saknar andra vuxna! Det finns så många vänner som sagt att de ska finnas här under den här tiden men det har inte riktigt blivit så. Ärligt talat så har det bara funnits en enda person som ständigt hört av sig för att fråga om jag behöver hjälp med handling osv och för det är jag så tacksam! Ingen skugga ska falla över de andra (som jag vet finns där om det krisar) men jag saknar som sagt sällskap. Kan absolut förstå hur det måste vara för alla de som är ofrivilligt ensamma, för alla de som behövt stänga in sig under pandemin (och då har jag ändå ett gäng barn att konversera med) och det är som bäddat för nedstämdhet, det är faktiskt det.

14 veckor. När folk frågar hur lång tid det är kvar och jag svarar ”tre veckor” blir jag själv chockad. Tre veckor är ju ingenting? Två rejäla dippar har vi hunnit med och för någon vecka sedan (när det var 30 grader ute, vi hade sovit alldeles för lite och Viktor skrev att de blivit beskjutna = enorm oro) ringde jag barnens farföräldrar och grät samtidigt som jag sa att de var tvungna att adoptera våra barn för att jag inte kunde ta hand om dem själv. Ibland har otillräckligheten verkligen slagit till med full fart och i de mörkaste stunderna har jag tänkt att denna tid kommer förstöra mina och barnens relation. Bra dagar kan jag se hur mycket vi alla utvecklats i det här äventyret. Och nu, bara tre veckor kvar alltså. Jag tror minsann att vi klarar det!

15 veckor. Vilken toppensommar vi har haft! Känner verkligen att jag gett mina barn allt utan att stressa eller känna några yttre krav. Vi har gjort allt det vi önskat och ändå haft så många härliga dagar då vi skrotat runt och gjort ingenting. De behöver definitivt en glassdetox och sommarlovsmorgon har gjort att de numera har en extra tv-stund varje dag men de här minnena kan vi leva på länge. Det fullkomligt bubblar i mig när jag tänker på allt vi har att berätta för viktor och hur mycket fint vi ska få dela med honom framöver. En av mina personliga räddningar har varit att försöka göra så mycket hushållssysslor som möjligt ihop med barnen under eftermiddagen för att sedan ha kvällarna (de två timmar som blir över efter att de somnat) helt för mig själv. Då har jag gått visserligen gått upp och plockat undan det sista, dammsugit nedervåningen på sand och gräs, vattnat tomaterna på uteplatsen, kanske förberett mat inför kommande dag och slutligen pluggat för sommarens alla inlämningar. Men utan de här små stunderna för mig själv (och ett sommarprat i öronen) hade jag aldrig orkat. Förstår att det kanske låter mer som ”jobb” än egentid men jag har verkligen laddat om varje kväll på det här sättet och jag inser att jag behöver det alltid. Jag är inte svår att umgås med på morgonen men på kvällen behöver jag få landa och varva ner i ensamhet. Därför blir det så krångligt när jag och Viktor hänger ihop på kvällarna att jag måste stanna uppe extra länge för att hinna få den stunden för mig själv. Hur ska vi lösa det?

16 veckor. Han är i sverige! Han har alltså landat här nu och är i säkerhet och äntligen kan vi pusta ut. De senaste veckorna har varit jobbiga när han varit ute på jobb och sen inte hört av sig i samma utsträckning som vanligt. Det har ju alltid varit osäkert och läskigt (även om jag litar fullt på V och hans kollegor, att de har rätt utbildning och erfarenhet för att lösa sina uppgifter på ett säkert sätt) men när det är sååå nära FÅR inget hända liksom. Åh, vi är så pirriga! De senaste två veckorna har barnen börjat prata om sin pappa igen. . Som om två veckor är en rimlig tidsperiod för dem att faktiskt greppa och att de därför mentalt har kunnat börja räkna ner nu. Och som de längtar!

116 dagar. Han är hemma. Han är hemma. Han är hemma! Killarna rusade in i hans famn när han kom hem och sen dess har de varit klistrade vid honom. Att han är här känns helt fantastiskt och samtidigt såhär, en dag in, är allt precis som vanligt. Så konstigt!

Haha jag blev av någon konstig anledning chockad över att inse att han gör alla de där småsakerna som jag stör mig på hos honom. Som om jag trodde att allt skulle ändra sig bara för att vi här hemma har gått igenom så mycket under den tiden. Men den stora skillnaden nu är väl att jag har haft fyra månader på mig att reflektera över ifall alla de där sakerna som kan störa mig är värt det. Vill jag slippa dem för alltid eller kan jag tänka mig att acceptera och leva med dem? Definitivt det sistnämnda. Alltid ❤