Det har nu gått lite mer än ett år sedan Li föddes och jag alltså blev mamma till tre barn. Att de är tre blir jag fortfarande så förvånad över. Ett helt litet gäng som alla valt mig som sin person att bli omhändertagna och guidade av. Det är stort och det känns vackert.
Ofta får jag frågan vad som är skillnaden mellan nummer tre och de andra två. Alltså, inte om hur Li är i jämförelse med sina bröder utan mer om hur det är med det tredje barnet generellt. Och ja, generellt kan jag ju inte svara på eftersom jag bara är en person med tre specifika barn. Men jag kan berätta lite om hur det har varit för oss.
Jag fick reda på att Li låg i magen av en slump under ett besök på vårdcentralen. Eller ja, jag sökte hjälp för att jag trodde att min gamla magkatarr höll på och spökade igen (pga stressade mycket och kände av ett ständigt illamående och ont i magen) och skulle dit för att ta lite prover. Sjuksköterskan passade i samma veva på att ta ett gravtest helt utan min vetskap och rusade några minuter senare in och skrek ”grattis, du ska bli mamma!!!” vilket gjorde mig ganska chockad och faktiskt en smula förtvivlad.
Våra barn där hemma var vid tillfället 3,5 och 1,5 samtidigt som Viktor och jag precis hade kommit ur en enorm kris som nästan kostat oss vårt äktenskap. Dessutom hade jag precis fått ett fint uppdrag på mitt jobb (där jag trivdes otroligt bra) och var inte redo att kasta bort alla chanser till en fast tjänst. Därför skrev jag ”fan, jag är gravid” i ett sms till Viktor direkt efter besöket vilket kanske signalerar till er att det inte riktigt var varken planerat eller självklart för någon av oss.
När ett ultraljud på sjukhuset bokades in visade det sig att det var en skrutt med bultande hjärta som redan levde loppan i min mage. Trots att jag grät och berättade för kvinnan som utförde undersökningen att jag inte visste om jag skulle klara av att ta hand om tre barn så visste jag att det på något sätt ändå skulle behöva gå. Det kändes med andra ord inte lika mycket ”fan” längre.
Och det har det aldrig gjort sen dess heller. För om Elton fick rollen som vårt första barn, det barn som gjorde oss till föräldrar, så blev Noah syskonet, lillebrodern till det barn vi redan hade. Jag menar, med Elton var ju ALLT nytt och helt enormt stort. När han skulle lära sig krypa låg vi som en hejarklack lite längre fram på golvet och tjoade och tjimmade entusiastiskt. Varje litet framsteg skyndades på och firades för det var så coolt att få se honom utvecklas. När Noah sen äntrade vår familj var vi lite mer ruttade men jämförde såklart allt han gjorde med hur Elton var i samma ålder. Det var alltid Elton, vårt BARN och Noah, vår BEBIS. Och det är säkert väldigt vanligt och helt naturligt.
Men med Li… Om jag säger att hon ”bara hänger med” så låter det som att hon är bortglömd. Ett barn i en flock som inte får någon uppmärksamhet eller uppskattning. Men så är det inte, kanske tvärt om till och med. För hon föddes inte med någon speciell ”funktion” i vår familj. Hon är varken första barnet (förhoppningsvis inte sista heller) eller det första syskonet – hon är allas. Eller ja, det lät ju som att jag tror att vi äger henne, hon är såklart sin egen. Men jag menar mer att i familjen fanns det redan en syskondynamik vilket gjorde att hon som bebis bara blev Li, vår dotter och deras lillasyster.
Och det där med att hon bara hänger med då? Jo, jag menar att vi inte är superfokuserade på att underhålla henne prick varje sekund (som vi, om jag ska vara ärlig, faktiskt gjorde med Elton typ varje vaken sekund) utan hon får utrymme att lalla runt rätt bra. Vi är alltid i närheten av våra barn (dels för att vi vill men också för att vi har ett barn som behöver kontinuerlig stöttning) och är ju dessutom fler i familjen nu = många fler för henne att interagera med. På så sätt kan vi också finnas tillgängliga när hon, eller något av hennes syskon, visar att de behöver oss. Genom att ge Li utrymme att själv utforska (men med översikt såklart, vill verkligen vara tydlig på den här punkten) och känna sig trygg i vårt hem får jag själv också lite större personlig space. Det har gjort att det alltid känns överkomligt att bära runt på henne i de perioder hon har behövt det. För de där utvecklingsfaserna barnet går igenom under det första året är både många och långa. Nu, med tredje barnet, har de varit rätt lätta att både känna igen och uthärda eftersom jag har kunnat gå in med inställningen att de är övergående och att det är min uppgift att hjälpa henne igenom dem.
För mig har detta förhållningssätt, som absolut är med avslappnat än med de två tidigare barnen, såklart kommit av att vi blivit mer trygga i vår föräldraroll. Jag hade inte kunnat vara eller känna på något annat sätt med vare sig Elton eller Noah, så jag ångrar ingenting, MEN jag har mer ro och utrymme att njuta mer nu. Vi skyndar inte på något utan alla framsteg tas och med den attityden upplever jag faktiskt att vi tydligare ser när utveckling sker hos henne. Jag upplever till exempel att det är lättare att snappa upp hennes ord för något när vi inte är fokuserade på att de ska låta på ett speciellt sätt (= som det vuxna pratet låter).
”Oj, vad tidigt hon började gå! När gick killarna? Jämför ni mycket med deras utvecklingssteg?” Fick jag som en fråga förra veckan. Ni kan säkert redan gissa er till svaret redan nu. Nej, vi jämför ingenting för till skillnad mot med barn nummer ett och två ser jag absolut ingen mening med det. Jag menar, två personer är ju lätt att checka av mot varandra (det kändes också ”viktigare” att göra det när vi gick från ett till två barn eftersom det var så stort att båda kom från oss och ÄNDÅ blev så olika) men tre blir bara rörigt. Det är så tydligt ändå att de alla är olika individer, att ALLA barn är olika och därför finner jag ingen spänning i det. Det låter kanske krasst och tråkigt men det jag vill förmedla är nog ändå det här:
För mig innebar det en enorm omställning att bli mamma till mitt första barn. Med barn nummer två kunde jag ändå förstå begreppet ”tvåbarnschocken” men nu… Det har varit smooth sailing från start och trots att jag nu inte ens har händer som räcker åt till var och en känns det som att arbetsbördan som tillförts har varit kanske 3%. Vi är ett så ruttat maskineri och jag har aldrig känt mig mer hemma i mammarollen än jag gör just nu.
Att denna känsla är individuell och både beror på hur föräldrarna i fråga mår (och den övergripande familjesituationen är) och hur barnen fungerar förstår jag såklart. Men jag önskar så innerligt att du, som kanske väntar ditt tredje barn just nu, får chans att uppleva allt detta. Hur det finns rum för samtliga medlemmar och hur lång väg ni kommit som redan gjort det här förut. Mitt i allt ansvar och ständiga omvårdnad finns också det här, en fristad i kaoset. Vilken grej!
Ett tidigare inlägg från när Li hade funnit hos oss i tre månader hittar du här.
Nyfiken på hur vi förberedde Elton på att bli storebror för första gången? Det hittar du här.
När jag skriver det här sitter jag i mörkret vid köksbordet med ett par tända ljus och en tekopp vid min sida. Solen har alldeles nyss gått ned bakom berget och utanför mitt fönster kan jag se trädens siluetter avspegla sig mot den, fortfarande, djupblå himlen. Bakom mig puttrar en kastrull med päron och kardemummakärnor, tänkt att bli ett värmande mos under årets sista kalla månader. Så har jag gjort nästan varje kväll under augusti och september, dragit mig undan till köket efter att barnen lagt sig för att ta hand om skörden. Jag uppskattar den rutinen, när jag får en stund för mig själv samtidigt som jag tar tillvara på det naturen gett mig. Det är en stund av både njutning och mening.
Just det här med rutiner tänker jag rätt mycket på just nu. Jag tror det hör hösten till, att jag befinner mig mer i hemmet och även tänker mer kring det egna måendet och vad jag vill landa i. Till naturen är jag en snabb (några kanske vill säga hetsig) person och jag styrs väldigt ofta av lust vilket också får mig att tro att jag är dålig på just rutiner. Men sen jag skrev det här inlägget har våra dagar inte förändrats speciellt mycket vilket alltså innebär att jag ändå är rätt duktig på att hitta in i en trivsam och återkommande rytm. Jag har dessutom flera moment som jag själv återkommer till när det handlar om att ta hand om mig själv, men just det där med att bestämma att något ska ske dagligen eller på samma tidpunkt är jag faktiskt ganska kass på.
Främst märks det nog när det handlar om skriftlig dokumentation. Det spelar ingen roll om det är dagboksanteckningar, en fysisk almanacka eller tacksamhetsövningar psykologen bett mig att skriva ner – det slutar alltid med att jag glömmer någon dag och sen bara hoppar över det helt. Om det hemsökt mig genom åren? JA. Jag har på riktigt haft en stress som känts i axlarna när jag tänkt på att jag borde skriva ikapp alla uteblivna dagboksanteckningar osv. Men sen slog det mig häromdagen att jag kanske bara ska tillåta mig själv att vara riktigt dålig på något. Jag behöver helt enkelt inte snegla på trädgårdsböcker där varje liten frösådd ska dokumenteras för jag kommer ändå inte använda den. Jag kan alltså helt låta bli att köpa personliga almanackor och skinnklädda anteckningsböcker – för de kommer ändå gapa tomma till slut. Först då kanske jag kommer slippa vara fylld med ångest över detta måste som inte passar mig. Jag menar, en del saker i livet ÄR ju måsten som kan kännas tunga att behöva ta sig an men att fysiskt skriva ner minnesanteckningar är faktiskt inte en sådan sak. Så, jag börjar det här inlägget med att släppa mig själv fri på den punkten. Aaah, nu känns det mycket bättre.
Kan vi inte prata lite mer om rutiner och vad det egentligen betyder? Spontant skulle jag säga att rutiner för mig innebär ett repetitivt mönster av aktiviteter som återkommer med en tät frekvens – gärna dagligen eller veckovis. I så fall kan jag nog inte komma på en enda given sådan som jag ägnar mig åt förutom att jag borstar tänderna morgon och kväll. Allt annat i mitt liv är flytande efter både tid och lust och får liksom hitta sin väg när det passar.
Men om jag bortgår från att det rör sig om att handla om ”varje tisdag gör jag x” utan istället handlar om ”så ofta jag känner att jag behöver gör jag x” eller ”en gång i veckan försöker jag göra x” tror jag att det finns bra många fler aktiva rutiner i min vardag. För så kanske det går att tänka på dem ändå, som aktiva eller inaktiva? För även om det finns en hel del saker kvar som jag tillämpar på mitt vardagliga liv så finns det ju väldigt många fler som sedan länge avbrutits och glömts bort. Men kanske är de bara slumrande, kanske är de i vissa fall redo att återupptas? Jag ägnar sällan gamla rutiner någon vidare tanke men kanske borde jag ibland gå tillbaka och fundera på varför jag slutade med vissa saker.
Såhär: I livet med barnen brukar en rutin behöva förändras efter barnens utveckling. Hux flux funkar inte något vi föräldrar tidigare har tillämpat för att barnen helt enkelt ändrat sina preferenser eller vuxit ifrån vår anpassning. Då gäller det att hitta nya vägar och även om det är en lite trixig och ibland oerhört skavig övergångsperiod så finns det så mycket att vinna på att det fanns en rutin redan innan. I den gamla har vi nämligen en hel massa information som vi bara kan applicera på de nya. Nu känner jag att det blir lite luddigt så jag tar ett exempel:
Nattning av barn är en sån typisk grej som ofta måste förändras många gånger under barnens första år. Dels kanske hur de sövs men framför allt vid vilken tid och hur många gånger per dag det behöver ske. Strax innan Li fyllde ett blev det tydligt att hon behövde minska från två sovstunder per dag till enbart en. Vi hade en väl inarbetad rutin kring när dessa två sovstunder brukade inträffa och det var i början lite svårt att få till omställningen. Men eftersom jag sedan innan hade koll på hennes trötthetstecken, visste hur lång tid hon skulle behöva sova och även hade flera redskap för att söva henne (i sängen, i vagnen, i sele/sjal, i bilen osv) kunde vi få det att hända relativt smärtfritt. Att börja helt på noll går alltså inte här eftersom vi hade en etablerad rutin (och relation) ihop sedan tidigare. Och vet ni vad? Denna sovstund, som nu alltså bara inträffar en gång om dagen, var under hennes första månader i livet kanske fem stycken. Vilket också innebär att vi övat och övat och övat på att den här rutinen ska gå som smort.
Allt det här tänker jag är applicerbart på rutiner även för oss vuxna. Kanske slutade jag med några rutiner för att jag växte ifrån dem. Kanske för att livet förändrades. Kanske för att det saknades tid. Kanske för att jag blev lat eller ledsnade. Men om jag tillåter mig själv att tänka tillbaka på något jag gillade skulle jag kunna förstå vad som gick snett för att sedan tweaka det till att passa min nuvarande situation.
Exempel: I början på året kunde jag knappt sluta tänka på surdegsbröd och olika recept jag ville testa eftersom jag just då gick all in på att lära mig just surdegsbak. Det var så himla roligt och gick förvånansvärt fort att lära sig konsten att skapa vackra och goda bröd från grunden. Dessvärre tyckte jag att det var lite för gott och i flera veckor hoppade jag över måltider med näringsrik mat för att istället äta mackor, av bröd som jag som bagare vet enbart bestod av vatten, salt och mjöl. Inte så himla bra för kroppen. Jag har lätt för att fastna i tråkiga ätmönster som hör hemma i en gammal ätstörning och kände direkt att varningsklockorna började ringa och bestämde mig därför att sluta. Men när jag tänker tillbaka på det nu inser jag att rutinen kring att baka sitt eget bröd ändå gjorde mig gott. Jag gillade det och nu när jag bemästrar konsten (och alltså inte känner ett sug av att få testa ett nytt bröd varje dag) kanske det skulle funka att återuppta det igen.
Men det är ju just det, att verkligen ge sig hän som också gör att en rutin blir lätt att haka sig fast i – i alla fall för mig. Att bestämma att jag ska yoga (åh, alltid denna yoga – jag kan visst inte släppa den lika lätt som jag gjorde med dagboksanteckningarna) någon gång då och då funkar otroligt dålig för mig. Jag är som sagt en snabb och effektiv person som vill göra saker hela tiden, och att då sakta ner och försöka vara avslappnad samtidit som jag ska hålla ett öga på skärmen när någon guidar mig genom övningar jag aldrig gjort funkar inte. Jag yogar en tredjedels pass lite halvstressat och tänker sen att det inte är för mig. Gång på gång gör jag så. För jag inbillar mig att jag kommer tycka om det. Och det gör jag säkert den dag jag ger mig hän, för jag tror ändå att det är så. Att jag måste göra samma sak väldigt intensivt under en period för att verkligen komma in i det. Om jag släpper tanken på att vara avslappnad och istället bara fokuserar på att förstå rörelserna varje dag i en vecka så kommer jag ju garanterat kunna vara sådär härligt zen i slutet på veckan. När insikten om att jag faktiskt hänger med har trillat ner blir det också lätt att känna att det är en rutin som är applicerbar på mitt liv. Kanske till och med en väldigt skön rutin att falla tillbaka på, när jag har lust? Fake it til you make it helt enkelt.
Jag tänker som sagt mycket på rutiner just nu och kommer nog aldrig bli en person som kan ruta in livet i att “på tisdagar gör jag si” och “varje kväll gör jag så” men det finns som sagt ändå en del saker som jag vill ska ta plats i mitt liv. Och att bjuda in något nytt ÄR nästan aldrig friktionsfritt och därför blir jag glad över att kunna återuppta trådar som jag själv redan tidigare lagt ut åt mig. Ibland minns jag inte ens och måste därför fråga Viktor om råd. “Du, varför slutade jag egentligen med det här?” eller “Vad var det som gjorde att det blev såhär?”. Ibland är det som sagt för att vissa grejer faktiskt inte kändes bra eller var roliga, och det känns viktigt att påpeka att det såklart är fritt fram att sluta med ALLT. Behövs liksom varken felsökning eller grubblande ifall man inte vill. Men för min del har det faktiskt ofta med minnet att göra. En sak kan vara hur fantastisk som helst men sen hamnar det utanför ens dagliga fokus lite för länge och vips så är det borta.
För att hitta hem igen tänker jag i höst att jag ska försöka inspireras av mig själv instället för att söka ny inspiration hos andra. Jag läser om gamla blogginlägg och surfar runt bland mina sparade pins på pinterest. Gamla tankar som återigen väcker något i mig blandat med pyssel som jag velat göra länge men tappat bort i hjärnans virrvarr. Jag tar fram en bok med egna receptsamlingar där jag förr skrev ner våra absolut bästa recept. Det finns så mycket gott att laga i den och jag fastnar för två recept och inser ganska snabbt att nästan alla ingredienser finns att hämta i trädgården eller skogen. Ja titta; pumpa, grönkål, trattkantareller, rödlök, äpple, purjolök, persilja… Det enda jag behöver addera är bönor och olja. Vilken rikedom. Att laga rätterna går på ett kick, jag har ju gjort dem förut och har redan då lagt ner tid på att finslipa momenten. När vi äter maten säger både Viktor och jag unisont “Den här salladen är SÅ god” och jag inser att den bara fallit i glömska. Ett recept i vår gemensamma rutin-bank som ingen har tröttnat på utan som vi helt enkelt bara glömt bort. Men det har funnits där hela tiden, inaktivt och nu är det inne i vår rotation igen.
Det känns mjukt och varmt, att tänka på alla de saker jag tagit mig för genom åren. En del saker har jag slutat med för att de helt enkelt inte passar mig. En del saker kommer jag ta upp inom en snar framtid. Men gemensamt har de alla att de har fört mig framåt. Jag vill tacka mig själv och det jag som banat väg och förberett för en lugn höst 2021. En årstid då jag ska vända hem och inspireras av mig själv.
För några år sedan kom Elin (kanske mer känd som Teknifik) ner till Karlsborg för att genomföra en intervju med mig (kanske mer känd som atilio) till sin podcast Teknikens under. Samtalsämnet kretsade kring ett liv utan sociala medier för då, under sommaren 2019, levde jag fortfarande i tron att jag slutat med dem för gott. Men som ni kanske vet så FINNS jag ju högst närvarande här idag så ja, vad är det som skett egentligen?
Först tänkte jag skriva ”låt mig backa bandet lite för att ge er som inte hängt med så länge lite bakgrund” men sen kom jag på att det här vore ett ypperligt tillfälle att verkligen lista mina år i bloggosfären. Ja, alltså vi kan ju bara kalla det för skryt egentligen för det är ganska precis exakt vad det är. Men det kanske blir kul, så låt oss ta en trip down memory lane ihop.
2013. Det här var året då Viktor och jag flyttade till Karlsborg och samma morgon som vi för första gången vaknade upp här började jag fotografera den undersköna naturen runt omkring. Dessa foton la jag sen upp på mitt instagramkonto myatilio (idag oldmyatilio, jag ska förklara varför sen) som en rolig grej bara På julafton samma år snappade instagram upp mig, postade en av mina bilder i sitt flöde och skrev en bloggpost om mig. I broke the internet. Skoja! Men jag fick faktiskt så många följare på samma gång att telefonen på riktig blev överhettad och inte gick att hålla i. En ganska cool julklapp tbh.
2014 Det gick undan och eftersom mitt instagramkonto redan hade över 30 000 följare blev jag också någon inom den svenska naturfoto-svängen. Uppdrag började rulla in och jag fick som myatilio både sköta kontot visitsweden i några månader samt föreläsa om mobilfotografi för anställda på Apple.
Men att bara posta naturbilder (dessutom med korta bildtexter på engelska) räckte inte för mig utan i mars samma år skapade jag bloggen atilio här på blogg.se. Min strategi för att växa var att avsätta 1-2 timmar varje morgon till att interagera med ALLA som kommenterade bloggen. Det var ett hästjobb nen en rutin som jag ändå fortsatte med i flera år för det lönade sig. Alltså jag har ingen aning om det hjälpte för en växande trafik men jag upplevde verkligen att jag var otroligt nära läsarna på det viset och det har alltid varit key för mig.
I september 2014 bestämde jag mig för att starta en podcast. Jag döpte den till Källan och där intervjuade jag alla personer (det blev ändå 32 avsnitt!) jag för stunden inspirerades av. Oerhört lyxigt att få ringa upp ens förebilder och fråga ut dem om deras kreativa och affärsmässiga sidor. För att nämna några så fick jag bland annat äran att prata med Elsa Billgren, Sandra Beijer, Flora Wiström, Jonna Jinton och Elin Kero.
2015 När jag ser tillbaka på allt nu så inser jag att det verkligen rullade på ganska fint. Jag hade sakta börjat ge upp på att enbart posta natur utan såg mig mer och mer som bloggaren atilio. Under 2015 startade Mikaela och jag skaparkollektivet Monthly Makers (som vi sen drev ihop med ett gäng andra kreativa personer) där vår idé var att varje månad presentera ett tema som vi (och alla som ville) skulle skapa något kring. En kreativ utmaning helt enkelt! Och jag förstår att det inte har något med MM att göra men jag blir så imponerad när jag ser var flera av de andra värdarna är idag. Mikaela har till exempel sadlat om helt och LEVER på sin keramik (🥲) och Agnes/hejregina känner ni säkert igen från Fixa Rummet och AnnaMaría blev ju finalist u tv-programmet Superskaparna för något år sedan.
Under 2015 fick jag även chansen att smyga runt på ett stängt Naturhistoriska för att utforska det ihop med Sannalinn och Wisslaren. Jag sov över hos LaLinda och fick ett eget avsnitt i hennes podcast we are influencers. Jag hade även ständig mailväxling med finaste Agnes för att försöka sålla i allt som hände och vem jag (eller vi, för hon funderade såklart lika mycket på sitt) var i allt det här.
I samma veva plockades min blogg upp av metromode (som startade ett nytt segment kallat creative) vilket gjorde att jag faktiskt fick betalt för att lägga upp bilder och texter från mitt liv. Otroligt! Många skulle nog fortfarande förknippa mig ihop med natur men vid den här tidpunkten började jag instagramma mer och mer bilder från mitt liv istället.
2016 handlade mycket om att skapa bra innehåll och jag höll bland annat i workshops på olika kulturhus, landade ett stort samarbete med quorn där jag gjorde flera recept åt dem samt fick även äran att vara ambassadör för Bonniers pris Årets Bok. Men egentligen så var året helt tillägnat vårt första barn som föddes under sommaren. Livet blev inte detsamma efter att han kom och jag kände mig ännu mer splittrad, både kring vem jag nu skulle ”vara” men framför allt av arbetsbördan. Jag kände fortfarande att jag var i startgroparna för att kunna leva fullt ut på bloggen (eller det gjorde jag men det var inte fett med cash direkt utan precis nätt och jämnt att det gick) och satsade järnet samtidigt som jag hade en bebis att vara mamma åt.
Jag behövde inte grubbla så mycket kring vem jag skulle vara för under hösten det året tog någon annan besluten åt mig. Metros creative-del skulle läggas ner och jag behövde flytta min blogg till ett nytt ställe. Men istället för att försöka hitta en ny portal valde jag att starta eget och fanns därefter att hitta på atilio.se (OBS på att det inte är jag som har den adressen idag utan det är någon annan som producerar det högst oklara innehållet där inne). Och med den flytten bestämde jag mig även för att lämna mitt gamla instagramkonto och skapa ett som var mer vigt åt bloggen och vardagslivet. Att ha många följare var inte roligt om de ville se något jag inte längre hade lust att leverera. Så från 34 000 följare dalade jag ner till strax över 2000 och det kändes uppfriskande! En av de sista bilderna jag la upp på mitt gamla konto blev sen avritad av Anna Ileby (även hon tidigare gäst i Källan!).
2017 Long story short: det gick skitdåligt att försöka satsa på en egen karriär som bloggare och samtidigt ha en bebis att ta hand om. I början på 2017 upptäckte jag att jag faktiskt mådde rätt dåligt men hade fortfarande inte riktigt förstått HUR illa det var.
Vi gifte oss och jag kunde inte känna någon glädje alls, för det fanns ingen kvar i mig. Några månader senare förstod jag att jag gått in i väggen och efter det väntade en lååång period av att försöka hitta tillbaka till mig själv. Jag försökte leverera blogginlägg som vanligt men hade egentligen helt tappat suget.
2018 Insåg jag att jag var färdig med bloggandet. Jag försökte verkligen blåsa liv i den efter min utmattning och genom en Swish-kampanj där jag bad varje följare (som ville of course) att swisha en tia (men ni var så himla många som swishade bra mycket mer än så <3) lyckades jag hålla mig flytande en hel sommar.
Vill bara lägga in här att det numera är vanligt att kreatörer skapar låst medlemsinnehåll för betalande medlemmar enbart pga att de ska slippa arbeta gratis (som tex blogg och instagram ofta är) och min kampanj var en liknande variant (tänk go fund me, patreon osv) – men många i min närhet tog där och då illa vid sig av att jag ”tiggde pengar”på internet.
Men under hösten bestämde jag mig ändå för att sluta blogga och att samtidigt även radera bloggen helt och hållet. Det fanns så mycket fint på den platsen som jag hade älskat under så lång tid men att veta att den fanns kvar och skvalpade runt utan mig kunde jag inte med. Den behövde begravas helt enkelt. Det tog inte lång tid innan jag hade samma mixade känslor kring instagram. Det var något som skavde, jag hade ingen plats där jag kände mig helt hemma längre och därför valde jag att lämna.
Så, 2019 då. Redan när Elin intervjuade mig var jag faktiskt tillbaka på instagram eftersom jag saknade fotandet så himla mycket. Det är många år sedan jag fotograferade med en systemkamera (den sålde jag under utmattningen) och de senaste fem åren har jag alltså bara tagit bilder med telefonen (som i perioder har varit så kassa som en iPhone 5 = allt funkar verkligen) vilket tagit bort mycket press. Skillnaden mot förut var nu, 2019, att jag inte längre var offentlig utan verkade från ett privat konto (japp, mitt tredje!) som bara följdes av vänner och familj. Från strax över 2000 till under 100 följare och det kändes ännu bättre än sist. Mina första bilder fick liksom bara 10 likes och det kändes så himla bra för det var exakt så jag ville ha det. Intimt och utan press, en hobby bara för mig själv.
När sen vårt tredje barn kom till världen under 2020 föddes även en längtan i mig efter att få skapa och skriva. Jag har under åren lärt mig så mycket om mig själv och är numera trygg i att det jag gör ÄR för mig själv (och min familj) även om jag även låter det ta plats på sociala medier. Det jag tidigare var så rädd för var ju att förlora mig själv i andras tyckande och viljor och att bli en slav i jakten på likes och beundran. Lite ängslig och trevande startade jag en ny blogg (den här) och började så smått säga ”hej, jag finns här” till alla gamla följarkompisar. Inläggen här inne kommer väldigt sporadiskt men de kommer alla från hjärtat och utan press. Atilio finns inte längre men personen som skrev den bloggen verkar visst ha lite mer att säga och att som 30-åring ta ett kliv bort från det här för alltid funkade visst inte för mig.
Det finns ingen uttänkt plan med det jag håller på med. Tar jag sats för att bli ”någon”? Nej. Vill jag försöka livnära mig på att blogga igen? Nej. Gör jag saker jag älskar? Ja. Kan det bli för mycket av det ändå? Ja. Finns det risk att jag försvinner igen? Kanske. Är det okej att ångra sig? Alltid. Det är ALLTID okej att ångra sig.
Jag skriver det här inlägget från min mormors hus, där jag och Li varit katt & höns-vakter i några dagar. Lisan sover bredvid mig och jag har i sakta mak försökt förbereda för morgondagens hemgång samtidigt som jag funderat lite på vad jag har för intentioner för den period som kommer.
Jag fick en liknande fråga (kring vad jag ser fram emot och vill göra nu i höst) av en följare på instagram för några veckor sedan men har inte kunnat formulera något svar förrän nu. Dels tog det ett tag för mig att förstå att det numera faktiskt finns tid för mig att vilja saker för mig själv, nu när Viktor äntligen är hemma. Men jag har också känt på mig att tiden inte varit mogen. Jag har gått och väntat på att något ska visa sig.
Jag har nämligen lite svårt för att skifta mellan sommar och höst märker jag. Det är något så fritt i sommaren, som gör att hela jag flyter ihop med naturen och varken behöver ritualer eller kreativa projekt. När hösten sen kommer behöver jag få samla ihop mig och jobba mot konkreta mål för att ta mig framåt. Bli mer grundad för att kunna följa mitt hjärta istället för att få sväva fritt som på sommaren. Men att ta klivet sker inte alltid automatiskt utan den här gången behövde jag få till en fysisk förflyttning till en annan plats för att rusta om. Att det sedan var tid för en nymåne i jungfrun gjorde det hela ännu bättre eftersom det blev en ypperlig chans att botanisera i mitt inre för att försöka förstå vad som är mitt mission.
Det här året har jag insett en mängd saker om mig själv. Om den första delen av året och alla dess terapisamtal bestod av att lära känna mig själv som förälder (och mycket om vilken typ av mamma jag inte vill vara) har de senaste månaderna dels gått åt till att förstå hur jag är som partner och vad mina brister i min och Viktors relation är. Men det allra viktigaste har ändå varit att förstå hur jag totalt, och högst omedvetet, förtrycker mitt eget varande och förmåga.
Ibland hör jag fortfarande folk förklara skillnaden mellan självkänsla och självförtroende och får då uppfattningen att det är det förstnämnda de allra flesta människorna behöver jobba på. I mitt fall insåg jag det för länge sedan och har därför jobbat upp en fin relation till mig själv och mitt inre. Jag vet att jag i grunden är en bra människa, jag litar på att jag förtjänar kärlek och är även duktig på att formulera mina egna behov och tankar. Men att göra saker inför andra klarar jag absolut inte av, för mitt självförtroende är i botten.
När Viktors syster med familj var på besök satte jag på kaffe i köket men bad henne gå dit och hälla upp själv eftersom ”jag tycker att det är så jobbigt för jag vet inte hur mycket mjölk hon vill ha”. Då slog det mig att jag bara brukar öppna skåpet med muggar till min bästa vän för att jag inte ens vågar välja uten sån fjuttig sak åt någon annan. Hur är det ens möjligt? Att jag kan berätta ALLT som finns i mitt innersta för en människa men inte har självförtroende att hälla upp en kopp kaffe åt henne? Denna blockering genomsyrar dessutom allt kreativt jag gör. Inte på ett plan där jag känner en rädsla inför att misslyckas utan på ett plan som gör att jag inte ens kan försöka. Såhär vill jag inte ha det.
I mitten på augusti satte jag mig ner med min The wild unknown-lek och drog ett kort för varje månad under resten av året. Varenda ett av dem resonerade med mig och lades fram som i en lång kedja där jag var tvungen att beta mig igenom dem ett i taget för att komma till rätt plats. Efter att jag dragit mina kort brukar jag skriva ner en kort sammanfattning av det viktigaste för varje månad och för kortet som symboliserade september skrev jag såhär till mig själv:
GOLDEN EGGseptember
Dra dig undan från allt brus för att finna det du behöver i ditt inre. Sök känslan av tenderness och gratitude.
Och nu, nu är jag redo. Jag är redo för att gå in i hösten, jag är redo för att börja formulera mål kring min framtid och jag är framför allt redo för att jobba med mig själv.
I höst vill jag försvinna ner från alla tankar och allt brus i mitt huvud och istället hitta in i mitt hjärta. Det är därifrån jag ska verka och finnas. Jag vill fortsätta känna den värme och det lugn jag hittat här de senaste dagarna och kommer därför prioritera att lägga fokus på det som ger mig naturlig återhämtning. Att lista vad det är kan jag inte göra eftersom just listor och känslan av att vara duktig och ”hinna med” faktiskt är vad som triggar och stressar mig.
Istället för att känna allt jag vill eller borde ska jag alltså försöka vara i det jag gör lite mer. Medveten närvaro, inget nytt under solen men något jag ofta tyckt att jag haft för många bollar i luften för att ens ha tid att klara av. Meditation har för mig varit slöseri med tid jag kunnat lägga på annat. Så dumt.
Men framför allt ska jag jobba på att släppa min blockering och våga tro på min förmåga att klara av saker. För när jag slår ihop mina förmågor med mina intressen och vad jag vill i livet finns det bara en väg att gå. Jag behöver få dela med mig i både bild och text och förhoppningsvis få inspirera några människor på vägen.
Så om självförtroendet är det jag ska jobba med på det privata planet är min bokidé och odlingen det jag ska lägga fokus på yrkesmässigt. För naturen är alltidalltidalltid det som både ger mig inspiration och återhämtning. Därför kändes det extra fint att få förbereda en grundande måltid ur råvaror jag och Li samlat ihop tillsammans under våra dagar här. Svamp och lingon från skogen, äpplen från trädgården och ägg från hönsen. Allt möttes i en enkel men varm och omhändertagande rätt som kändes perfekt för en kväll där de nya intentionerna främst kretsade kring naturen och dess skatter.
Såhär gjorde jag:
ÄPPELPANNKAKOR
1 dl havregryn
1 dl dinkelmjöl
1 syrligt äpple
2 ägg
2,5 dl havremjölk
1 krm salt
1 paket veggiebacon
Skär baconet i små bitar och stek det samtidigt som övriga ingredienser blandas ihop till en pannkakssmet. Häll i baconet och stek sedan ett tiotal plättar. Servera med smörstekt svamp och lingonsylt (gärna kokad med apelsin och kanel) och njuuut ✨
För er som inte vet så bor vi i Karlsborg med anledning av att min man fick anställning inom försvarsmakten här för åtta år sedan. Han har sedan dess alltid varit borta mycket på övningar och att klara oss själva är något barnen och jag behövt göra i perioder. Däremot har han aldrig tidigare behövt lämna landet och när det blev klart att han skulle iväg på utlandstjänst/mission/insats i år kände vi direkt att vi behövde förbereda barnen inför det på ett bra sätt. Eller, vadå bra sätt? Hur förklarar man ens för tre barn som är 4, 2 och 0 att deras pappa ska vara borta ett tredjedels år?
Nej, det var såklart lite klurigt men eftersom ett av våra barn svarar bra på mycket förberedelser började vi prata om missionen redan ett halvår innan den faktiskt skulle inträffa. I början genom att förklara vad pappa skulle göra och var kontinenten han skulle till låg för att senare prata om det på ett väldigt naturligt sätt. ”Sen, när pappa är i Afrika” blev liksom ett sätt att beskriva framtiden på även för barnen.
Jag har turen att känna en annan mamma vars man var borta omgången innan Viktor. Av henne fick jag en hel del handfasta tips som skulle hjälpa oss att förbereda oss inför hans avfärd.
I vanliga fall erbjuds par tex gå en PREP-kurs (vilket är en form av fördjupande samtalsutbildning för att värna om förhållandet både innan och efter avfärd) men i och med corona var allt av den typen inställt. Däremot fick vi lite material i form av böcker att läsa för barnen osv.
Jag har förstått att de sista veckorna innan avfärd ser väldigt olika ut beroende på var man jobbar och att det ofta kan ges lite längre ledighet precis innan en mission. Vi hade dock inte turen att få någon ledighet ihop alls innan Viktor åkte iväg utan det var arbetstid ända fram till avresedatumet som gällde. Dessutom behövde han åka iväg en vecka tidigare än planerat för att sitta i karantän – återigen pga Covid.
Hur som helst, så bestod hans sista veckor hemma av extremt mycket förberedelser. Att infomera alla som skulle ha den säkerhetsklassade informationen stod högst upp på agendan, även att låta mig ta del av alla bankinlogg och andra viktiga koder osv (glöm inte bort deklarationen ifall din partner ska åka iväg när det är dags att skicka in den!) kändes viktigt att ha avklarat. Därefter tänkte vi till kring vad det är Viktor ansvarar för/gör hemma hos oss (kunde han göra det i förväg? Kunde jag ta över sysslorna? Fanns det saker vi skulle göra annorlunda?) och så började vi bocka av allt på den listan. Barnen älskar till exempel hans korv stroganoff så det fick han laga ett gäng matlådor av för att frysa in. Han passade även på att rensa avlopp och sånt tråkigt jox så att det skulle vara fräscht under tiden han var borta för att jag inte skulle behöva rodda med stop i avloppet mitt i allt. Av samma anledning köpte vi på oss rätt mycket toapapper och andra hygienartiklar som det är trist att helt plötsligt få slut på. Jag menar, klart jag kan kånka hem grejer från affären men det känns betryggande att ha fem tandkrämstuber hemma åt barnen så att jag slipper ta mig in till apoteket (pga den säljs bara där) med tre barn i “dessa tider”.
Vi försökte även göra någon form av plan med släktingar för att de skulle kunna komma upp och avlasta/stötta lite emellanåt ifall jag behövde dra i nödbromsen. Detta visade sig dock vara väldigt svårt eftersom vi inte hade någon aning om hur vi skulle vilja ha det. En sak som kändes skönt för mig var att de första veckorna skicka något litet meddelande till min mamma varje morgon för att visa att jag var okej. Min värsta föreställning är nämligen att det ska hända mig något i sömnen och att tre små barn ska befinna sig här hemma helt ensamma utan att någon vet om det.
Nej alltså, det har ta mig sjutton inte varit enkelt att förbereda sig på något av det här slaget. Att se sin älskade åka iväg och stå ensam kvar med tre barn som behöver ens hjälp med något prick hela tiden är svårt. MEN jag har faktiskt övat på att vara själv med barnen ända från start och vi har våra rutiner och jag VET liksom inne i mig själv att jag klarar det, vilket har underlättat något enormt. Det är på riktigt jobbigare att vänta på Viktor när han slutar 16.30 än att vara ensam hemma med barnen någon vecka i sträck. Man stålsätter sig på något vis och jag tänker att detta är som det är och då får man bara ta sig igenom det. Sen visst, det hade underlättat om jag hade någon familj i närheten, om jag hade haft körkort, om det inte varit corona och verkligen om jag inte hade haft ett barn som kräver vuxenstöttning hela tiden för att inte bli utagerande. Det är dränerandes, det är det verkligen. Samtidigt är det den bästa tiden på året och stunderna när barnen leker ihop eller allt klaffar NJUTER jag på ett nytt sätt. På det stora hela och under ett helt liv är fyra månader ingenting. Vi fixar det här!
Dag 1. Sprang ut efter bilen efter att vi sagt hejdå i morse men han hade redan åkt. Tänk om det här var den sista pussen någonsin?
Dag 4. Okej, ingen läggning har hittills sett likadan ut så jag går in med öppet sinne varje kväll. Har jag tur orkar jag ta mig upp igen, har jag otur blir jag snuvad på all egentid jag erbjuds. Men då har jag å andra sidan lite sömn i bagaget. Win win skulle man ändå kunna säga.
Dag 6. Såg alla glada människor utanför Ica igår som fullkomligt strålade för att det var fredag. Själv hade jag fem helt tomma och ensamma dagar med barnen framför mig (pga sjuka pedagoger var de hemma från förskolan) och det kändes typ som att jag skulle drunkna. Inte för att det är jobbigt att vara med dem utan för att ensamheten blev så påtaglig. Älskar ju att vara själv när jag får välja det, men inte isolerat på det här sättet. Vill ju ändå ha någon att dela vardagen med liksom.
Dag 9. Det kanske låter löjligt men jag känner mig så kapabel. Alltså, det känns helt sjukt att jag fött TRE barn och att jag nu är så vuxen att jag kan ta hand om och uppfostra dem själv. Att jag är kapabel till det. Wow!
Dag 15. Den här uppdateringen fick vi igår: ”Dagen har varit varmt, 47 grader efter lunch. Vi har duschar men vattnet är brunt och står ute i behållare så det är lika varmt. Man är brun av damm och sand över tiden,så det är frustrerande med hygien osv. Men börjar förlika mig med det nu.. tänk er mars fast mer sandfärgat än rött.” Man blir inte superavis direkt.
Dag 19. Trodde verkligen att det tuffaste skulle vara att ta hand om tre barn själv. Hittills funkar det faktiskt väldigt bra, de verkar harmoniska och lugna i allt detta. Men herregud vad jag saknar min man! Att inte ha någon att dela vardagen med känns oerhört sorgligt.
Dag 20. Idag var jag slut som förälder. För lite sömn i bagaget och en vecka med regn både bakom och framför oss dränerade mig totalt. Det märktes på barnen och även om dagen inte var skit så var jag tvungen att intala oss alla att “imorgon blir en bättre dag” när jag nattade dem. Hoppas sannerligen att det blir det.
Dag 22. Det har redan gått tre veckor! Sjukt ändå. Det är faktiskt länge och jag är så stolt över oss alla fem som fixat det så bra så långt.
Dag 24. Viktor ringde och jag räknade pausen som uppstår efter att jag slutat prata tills han tar vid till åtta sekunder. ÅTTA freaking sekunder! Den fördröjningen gör mig galen! Dessutom sprakar och knastrar det så vi knappt hör varandra ändå. Har dessutom inte så mycket att säga honom. Vill berätta allt vardagligt som sker såklart men det mesta låter fjuttigt när jag vet att han är så långt bort.
Dag 25. Grät framför barnen idag för att det var så jobbigt allting. Är så trött i kroppen att hela tiden behöva ta ALLT själv. Att inte kunna göra mat (som ändå ska fixas på något sätt fyra gånger per dag) utan att oroa mig för att någon (Li) ska göra sig illa eller att några (killarna) ska göra varandra illa.
Dag 26. Nej, jag fattar inte hur jag ska klara detta. Fem dagar helt ensamma och lediga ihop (förbannade röda dagar mitt i veckan alltså!) känns övermäktiga nu när vi är inne i en dipp och framför allt Elton verkar ha det så kämpigt. Men en dag i taget, en dag i taget.
Dag 28. Tänker just nu väldigt mycket på vad jag gör om Viktor inte kommer hem igen. Hör väl ihop med att det är extra tufft för barnen just nu och därför undrar jag hur sjutton jag skulle klara att vara ensam förälder jämt. Men också: skulle jag bo kvar i Karlsborg? (Svar: ja), skulle jag behöva ta körkort? (Antagligen) osv osv.
Dag 30. SOM jag laddar om när killarna är på förskolan! Är ju aldrig helt ensam pga Li är ju hemma med mig och sover inte så mycket på dagarna längre men det gör verkligen mycket att få vara någorlunda ensam hemma emellanåt. Har fått en ny ingång till Eltons reaktioner/utagerande n nu när han är så känslig. Han reagerar liksom omedelbart vilket gör att det är enkelt att härleda impuls till agerande vilket på ett sätt är skönt samtidigt som resultatet är så väldigt jobbigt. Men som sagt, en dag ”ensam” såhär och jag är fit for fight igen.
6 veckor. Herregud vad bra vi har det! Viktor säger att barnen verkar så glada varje gång vi pratar i telefon och jag måste instämma! Dagarna bara flyter på verkligen och äntligen har värmen återvänt vilket gör att livet känns ännu lite lättare trots att vi fortfarande är en man kort i familjen.
7 veckor. Saknar verkligen att få prata med och bolla saker ihop med Viktor. Så himla ensamt det är att inte ha någon att involvera i basala och privata grejer. Tänker inte längre att något ska hända honom. Men smidigt; OM det gör det någon gång i livet så tänker jag på hur fattigt allt skulle kännas. Att nästan alla minnen jag har som spelar någon roll är ihop med honom – att han är den enda andra personen i världen som har varit med om allt det med mig. Tänk om han skulle försvinna, då skulle ju allt det försvinna med honom. Vad ensamt allt skulle bli.
8 veckor. Måste vara ärlig, jag har ångest över att halva tiden har gått och att V ”snart” ska komma hem. Har sagt det till honom också och han verkar känna lite samma sak. Klart jag vill ha hem honom men samtidigt… alltså. Det är så svårt att förklara men det har gått åt så himla mycket tid att förbereda mig inför detta. Hur det skulle gå, hur jag skulle orka osv. Och så är det hur enkelt som helst? Vi har haft en rejäl dipp hittills men sen har allt rullat på så himla bra. Jag och barnen är ett sammansvetsat team, vi gör roliga saker ihop och alla mår bra. Hur ska det bli när han kommer hem och rör om i grytan igen? Det är ju inte att det är HAN som kommer som är problemet alltså utan att vi kommit in i en lunk som är anpassad för fyra personer, inte för fem. Och hur fort går tiden egentligen? Vill inte att tiden (= sommaren) ska svischa förbi i samma fart. Usch.
9 veckor. Okej, jag tar tillbaka allt jag skrev förra veckan. Eller nej det gör jag inte för det var ju en sann känsla såklart men nu har halva tiden gått och vi har alltså gått in i svacka nummer två. Den första var när han hade varit borta i ungefär tre veckor (första tiden var honeymoon efter att ha haft det lite jobbigt med alla hans förberedelser och nedräkningen och sen fram tills nu har vi hittat in i ett bra flow) och nu kom alltså den andra rejäla dipen. Jag är SÅ trött. Trött på att laga mat, trött på att borsta tänder, torka rumpor, vakna på nätterna, trösta, bråka osv osv. Vill kunna lämna huset helt själv. Vill kunna springa. Åka till kolonilotten. Bara få vara jag helt själv. Men eftersom jag är medveten om det och kan skriva om det tror jag att det vänder nu. Jag måste tro att vi går mot en ljusare tid igen för vi har många veckor kvar att kämpa oss igenom innan han kommer hem ❤
10veckor. Elton berättade idag för en kompis att hans pappa är i Mali och sa sedan ”men jag tänker inte på honom så mycket, jag har faktiskt nästan glömt honom” och då insåg jag att båda mina små killar har uppbådat något slags mentalt skydd kring den här separationen. De tänker och pratar väldigt lite om sin pappa för han är SÅ långt bort och tiden han svara bara borta är inte greppbar för dem alls. Mina fina killar.
11 veckor. Nu börjar vårt sommarlov ihop. Sex veckor och jag undrar såklart lite hur jag ska orka. Lappen vi klipper varje vecka som nedräkning till Viktors hemkomst (jag har ritat in en sax varje söndag på vår väggalmenacka för att de ska ha koll på nedräkningen) minskar otroligt fort så vips är det väl förskola igen men det är ändå 42 dagar vi har framför oss… Hujedamig.
12 veckor. De första veckorna som Viktor var borta hade vi matkasse för att underlätta lite men just nu är vi så on a roll när det gäller att fixa käk att jag blir alldeles stolt över oss. Jag har till och med köpt en grill och har grillat helt själv med barnen. Men visst, vi lyxar nästan varje vecka med sibylla eller pizzerian och att köpa tidning (alltså vilken skit det är verkligen!) kan bli en hel happening en trött eftermiddag. Att ta en promenad till affären, botanisera bland serietidningarna i hyllan och sen leka med de plastiga skitleksakerna tar alltså några timmar och är ibland två välinvesterade hundralappar (för dyrt är det såklart också) för denna trötta moder. Allt som underlättar och får dagen att flyta på är godkänt, så är det.
13 veckor. Det har börjat komma lite familj på besök till oss nu. De stannar ofta bara under dagen men det är så skönt med lite sällskap. Trodde innan att det jag skulle vilja ha var avlastning men nu inser jag att det bara är sällskap. Åh, vad jag saknar andra vuxna! Det finns så många vänner som sagt att de ska finnas här under den här tiden men det har inte riktigt blivit så. Ärligt talat så har det bara funnits en enda person som ständigt hört av sig för att fråga om jag behöver hjälp med handling osv och för det är jag så tacksam! Ingen skugga ska falla över de andra (som jag vet finns där om det krisar) men jag saknar som sagt sällskap. Kan absolut förstå hur det måste vara för alla de som är ofrivilligt ensamma, för alla de som behövt stänga in sig under pandemin (och då har jag ändå ett gäng barn att konversera med) och det är som bäddat för nedstämdhet, det är faktiskt det.
14 veckor. När folk frågar hur lång tid det är kvar och jag svarar ”tre veckor” blir jag själv chockad. Tre veckor är ju ingenting? Två rejäla dippar har vi hunnit med och för någon vecka sedan (när det var 30 grader ute, vi hade sovit alldeles för lite och Viktor skrev att de blivit beskjutna = enorm oro) ringde jag barnens farföräldrar och grät samtidigt som jag sa att de var tvungna att adoptera våra barn för att jag inte kunde ta hand om dem själv. Ibland har otillräckligheten verkligen slagit till med full fart och i de mörkaste stunderna har jag tänkt att denna tid kommer förstöra mina och barnens relation. Bra dagar kan jag se hur mycket vi alla utvecklats i det här äventyret. Och nu, bara tre veckor kvar alltså. Jag tror minsann att vi klarar det!
15 veckor. Vilken toppensommar vi har haft! Känner verkligen att jag gett mina barn allt utan att stressa eller känna några yttre krav. Vi har gjort allt det vi önskat och ändå haft så många härliga dagar då vi skrotat runt och gjort ingenting. De behöver definitivt en glassdetox och sommarlovsmorgon har gjort att de numera har en extra tv-stund varje dag men de här minnena kan vi leva på länge. Det fullkomligt bubblar i mig när jag tänker på allt vi har att berätta för viktor och hur mycket fint vi ska få dela med honom framöver. En av mina personliga räddningar har varit att försöka göra så mycket hushållssysslor som möjligt ihop med barnen under eftermiddagen för att sedan ha kvällarna (de två timmar som blir över efter att de somnat) helt för mig själv. Då har jag gått visserligen gått upp och plockat undan det sista, dammsugit nedervåningen på sand och gräs, vattnat tomaterna på uteplatsen, kanske förberett mat inför kommande dag och slutligen pluggat för sommarens alla inlämningar. Men utan de här små stunderna för mig själv (och ett sommarprat i öronen) hade jag aldrig orkat. Förstår att det kanske låter mer som ”jobb” än egentid men jag har verkligen laddat om varje kväll på det här sättet och jag inser att jag behöver det alltid. Jag är inte svår att umgås med på morgonen men på kvällen behöver jag få landa och varva ner i ensamhet. Därför blir det så krångligt när jag och Viktor hänger ihop på kvällarna att jag måste stanna uppe extra länge för att hinna få den stunden för mig själv. Hur ska vi lösa det?
16 veckor. Han är i sverige! Han har alltså landat här nu och är i säkerhet och äntligen kan vi pusta ut. De senaste veckorna har varit jobbiga när han varit ute på jobb och sen inte hört av sig i samma utsträckning som vanligt. Det har ju alltid varit osäkert och läskigt (även om jag litar fullt på V och hans kollegor, att de har rätt utbildning och erfarenhet för att lösa sina uppgifter på ett säkert sätt) men när det är sååå nära FÅR inget hända liksom. Åh, vi är så pirriga! De senaste två veckorna har barnen börjat prata om sin pappa igen. . Som om två veckor är en rimlig tidsperiod för dem att faktiskt greppa och att de därför mentalt har kunnat börja räkna ner nu. Och som de längtar!
116 dagar. Han är hemma. Han är hemma. Han är hemma! Killarna rusade in i hans famn när han kom hem och sen dess har de varit klistrade vid honom. Att han är här känns helt fantastiskt och samtidigt såhär, en dag in, är allt precis som vanligt. Så konstigt!
Haha jag blev av någon konstig anledning chockad över att inse att han gör alla de där småsakerna som jag stör mig på hos honom. Som om jag trodde att allt skulle ändra sig bara för att vi här hemma har gått igenom så mycket under den tiden. Men den stora skillnaden nu är väl att jag har haft fyra månader på mig att reflektera över ifall alla de där sakerna som kan störa mig är värt det. Vill jag slippa dem för alltid eller kan jag tänka mig att acceptera och leva med dem? Definitivt det sistnämnda. Alltid ❤
Det här inlägget är en favorit i repris från min gamla blogg, ursprungligen publicerat 2018 (Alltså när Elton skulle fylla två år).
Efter att jag skrev inlägget om hur vi förberett Elton på att få ett syskon har jag fått många kommentarer i stil med hur pedagogisk min uppfostran verkar vara. Oftast följs kommentaren av något nedstämt som ”så genomtänkt är verkligen inte jag i min vardag med barnen”.
Men hörni, det är ju inte jag heller! Vi lever ju alla ett liv som börjar i någon ände och med hjälp av händelser längs vägen hamnar vi ju till slut lite längre fram. Det mesta sker alltså i naturlig följd utan att jag planerat varje litet steg. Som det här med att förbereda Elton på att få ett syskon. Där började vi berätta på en nivå som passade honom där han befann sig då och med tiden kunde vi utveckla det som skulle hända eftersom han helt enkelt förstod mer och mer. Sammanfattat i efterhand ser det ju ut som att jag gjort en riktigt omfattande plan men allt har alltså skett organiskt. Det enda riktiga trixet med det här är ju faktiskt att börja.
Men visst, jag kan erkänna att jag under mina bra dagar (= de när jag inte är supertrött eller stressad) faktiskt känner mig rätt pedagogisk. Eller såhär; jag försöker anamma ett nära föräldraskap och när jag lyssnar på Eltons signaler/mina instinkter ger det mig ofta bra förutsättningar på den fronten.
Det jag försöker tänka mest på är att lyssna på och prata med mitt barn eftersom han verkar uppskatta det. Jag är faktiskt inte speciellt road av att leka lekar (tur att barnen brukar reda ut det bra själv med bara lite stöttning) (eller okej jag gillar allt som är konkret men fantasilekar som bara existerar i ett barns huvud är för mig Zzzz) utan jag uppskattar främst att dela det dagliga livet med mitt barn. En promenad hem från förskolan kan ta flera timmar om vi tar oss tiden att upptäcka. Under dessa promenader pratar vi mycket om vad vi ser och jag försöker förklara efter bästa förmåga. Elton har själv börjat säga “det betyder?” om han inte förstår vad jag säger och “mamma prata om det” ifall han vill att jag ska förklara vad en sång eller ett begrepp handlar om.
Det här är alltså inte något med en bakomliggande tanke från min sida utan bara hur jag uppfattar att mitt barn vill lära känna världen. Han har ett rikt språk, är nyfiken och mår bäst av att ha koll på läget. Han är väldigt stresskänslig och därför funkar det alltid bäst att förbereda och förankra det som sker hos honom. Så mitt sätt att vara + hans sätt att vara = en rätt naturlig pedagogisk miljö som jag hoppas att andra kan inspireras av istället för att den ska stressa. Det är varken jag som är en supermamma eller du som har någon brist, jag lovar.
Edit 2021: Under årens lopp har jag fått många kommentarer om att jag borde utbilda mig till pedagog i förskolan eller jobba i förskoleklass. Men jag har faktiskt redan läst några år på lärarprogrammet, jobbat en liten sväng på mellanstadiet, vikarierat på både högstadieskolor och gymnasie samt haft längre vikariat på förskolor under flera år. Och tyvärr måste jag säga att det uppdrag läraryrket numera innehar inte alls stämmer överens med den bilden jag tror att många har av vad en pedagogs främsta uppgifter är. För ofta får jag dessa kommentarer i samband med att jag lägger upp tips på pyssel jag gjort ihop med barnen osv. Jag tycker att ALLA som jobbar med barn inom skola och omsorg är helt fantastiska, jag önskar så att ni fick gå till jobbet och göra det ni faktiskt ska göra med rätt resurser och stöd. Men jag går alltså inte i tankarna att återuppta min utbildning.
Däremot så är min dröm just nu att få skriva färdigt på det bokmanus jag så sakta började på i våras. Det innehåller precis allt det ni brukar efterlysa och uppskatta så håll tummarna för att det i framtiden leder till något mer än ett textdokument i min dator.
Det här inlägget är en favorit i repris från min gamla blogg. Det publicerades ursprungligen strax efter att vårt andra barn, Noah, föddes. Då var Elton två år gammal.
“Jag hör att du verkligen har tänkt igenom det här” sa den fantastiska barnmorskan jag diskuterade min hemgång från BB med. Hon var så fin som tog sig tid att försöka förbereda mig på att Elton skulle kännas både större, mer högljudd, burdus och även smutsigare än när jag lämnade honom för att åka in och föda. Men jag hade redan förstått allt det och som sagt verkligen tänkt igenom mötet mellan mina båda söner och hur det skulle bli att komma hem med ett syskon. Ändå var “vad har jag gjort?” den tanke som dök upp i mitt huvud flest gånger under dagarna som sen följde.
Det skulle visa sig vara en känsla som försvann relativt fort men oj, vad mycket ångest som rymdes i mitt bröst under de första skälvande dygnen som tvåbarnsmamma. I det här inlägget tänkte jag berätta lite om hur vi förberedde Elton på att vi skulle komma hem med ett syskon. Och hur allt blev såklart!
Elton 1,5 år
Elton var 1,5 år när jag blev gravid och även om han säkert märkte att något var annorlunda med mig (pga mådde helt sjukt illa) så kändes det inte nödvändigt att dela med sig av nyheten till honom i början.
Först efter några månader berättade vi att det bodde en bebis i hans mammas mage. Jag är helt hundra på att han inte fattade något alls av vad det innebar just då men tror ändå att det var en bra start. Jag anser att han tog Noahs ankomst väldigt bra och trots att vi inte hade någon speciell strategi kändes han väl förberedd. Såhär gjorde vi:
Träffar kusin Elise för första gången
Efter fem månader fick vi äntligen göra rutinultraljudet (Elton var alltså inte med på det men vi berättade att vi skulle in och kika på bebisen) och efter det fick han reda på att det var en liten lillebror där inne. Jag visade bilderna vi fått med hem och tog även fram Eltons ultraljudsbilder för att visa att vi åkte in för att kika på honom också när han låg i magen.
Nästa steg var att peka ut och prata om andra personer i vår närhet med bebisar i magen. Vi sa aldrig att Elton skulle bli storebror såhär tidigt eftersom han inte verkade greppa allt och då kändes det hemskt att tvinga honom att bli något han inte kunde förstå. Istället pratade vi alltså om att kusin Ivar också hade en bebis i sin mammas mage och benämnde helt enkelt sagda unge (som numera är världens finaste Elise, 6 månader) som Ivars bebis.
Vi försökte aldrig hypa faktumet att det skulle komma ett till barn i familjen utan poängterade istället hur tråkig en bebis är. Därför fick jag, på Eltons begäran, om och om igen rabbla allt en bebis inte kan.
20 dagar innan Noah föddes
Kontinuerligt under den här tiden försökte jag även introducera en docka i våra lekar. Den fick sova i en liten säng där vi bäddade ner den, jag “ammade” (även det var något vi fick börja prata mycket om igen) och tröstade och hade den i knät mycket för att visa att små bebisar inte kan sitta själva utan behöver ligga mycket hos sin mamma.
Så småningom började det födas bebisar bland de vi kände och då blev det lättare för Elton att förstå hur små och tråkiga (hehe) de faktiskt var. Då frågade han om han fick följa med mig till BVC och efter den första gången (då han fick “lyssna på lillebror” och sköta alla apparater) följde han med två gånger till – båda på hans initiativ. Efter det lekte vi mycket “mäta mammas mage” och han pratade ofta om att den “skulle spricka” så att bebisen kom ut.
Elton som nyfödd 2016
Han visste som sagt att den skulle komma ut men inte hur och eftersom han aldrig frågade (vilket inte är så konstigt vid två års ålder) berättade jag inte det. Däremot pratade jag mycket om BB för att försöka föreberda honom på att vi skulle vara borta. Jag visade bilder på när han låg och sov med oss på BB och pratade helt enkelt om att mamman och bebisen brukar sova där en natt när bebisen kommit. Viktigt var även att berätta att lillebror skulle få följa med hem och sen stanna där med oss för alltid.
Vi lät Elton vara delaktig i så mycket som möjligt kring lillebrors ankomst och frågade till exempel honom vad han tyckte att han skulle heta. Han hade tre förslag vilka var Isak, Bobbe Bälg och Noak. Just Noak var faktiskt det förslag som gjorde att vi landade i att han fick heta Noah. Fint ändå!
Vi bestämde oss även för att köpa en storebrorspresent men till skillnad från hos många andra var den inte hemlig. Jag sa istället att det är vanligt att den nya bebisen ger en present till sitt stora syskon och frågade vad han ville ha. Detta ändrade sig några gånger under de sista veckorna av graviditeten men det blev ett enkelt sätt för oss att prata om lillebrors ankomst mer konkret. Han hade även spanat in en leksaksbil på macken som han ville köpa och jag svarade att vi kunde göra det när lillebror kommit. Han väntade säkert två eller tre månader på att få köpa den där lilla bilen och påminde oss ofta om att det var dags “när lillebror kommit”.
I slutet på sommaren fick många kompisar på förskolan småsyskon och vi tittade ofta på bilder av dem. Då passade jag även på att säga “När X fick sin lillasyster var hans farmor där och passade honom. Vill du att vi ska fråga farmor och farfar om de vill komma hit när lillebror ska komma ut?” vilket han tyckte lät toppen. Vi fortsatte prata mycket om att de skulle komma då och gjorde även upp en plan för vilka roliga leksaker de skulle ta med sig hemifrån som han skulle få låna då.
Nyfödd Noah 2018
Dagen då Noah föddes förberedde vi Elton på att farmor och farfar skulle komma och hämta honom men vi sa inte mer om varför eller att vi inte skulle vara med. Det gick hur bra som helst och efter tre timmar med dem kunde Viktor komma hem igen (han fick inte stanna på BB). När han väl var hemma igen började han prata med Elton om att de skulle åka och hämta mig dagen efter. Vi ville inte säga “mamma och lillebror” för mycket utan lät Elton själv bestämma i vilken takt han ville bekanta sig med den nya krabaten.
När de väl kom till sjukhuset hade jag lagt Noah i förlossningens lilla genomskinliga balja och lät pappa, farmor och farfar gå dit och beundra underverket samtidigt som jag sprang och mötte Elton med en bamsekram. Det kändes viktigt för mig att inte ha bebisen i famnen eftersom jag där och då först och främst var Eltons mamma. Eftersom Noah sov kunde jag lägga allt fokus på min stora kille och som sagt låta honom bekanta sig med lillebror i lugn och ro.
Ensam frukost med Elton
När vi kom hem var E nyfiken och ville klappa och titta på N men ganska snart ville han istället leka med mig. Vi tog på oss och gick och köpte den efterlängtade bilen på macken och ägnade resten av dagen åt varandra. Inte så att jag aktade mig för att vara med Noah på grund av eventuell svartsjuka utan verkligen bara för att jag ville få vara med min stora lilla kille – som mycket riktigt kändes helt extremt stor när vi sågs igen efter förlossningen.
Även morgonen därpå valde jag att spendera på tu man hand med Elton och under tiden som dagen gick fick Noah vara med mer och mer. Jag förstår att det kanske låter väldigt extremt när det är uppspaltat såhär; att vi behövde förbereda vårt barn så in i minsta detalj. Men 1. Det har som sagt skett helt naturligt och inte varit något vi planerat 2. Det ÄR en stor omställning att få ett syskon 3. Vi är medvetna om att vi har ett stresskänsligt barn och därför funkade detta bra för OSS.
Första bilden på bröderna ihop ❤
Det har tagit sin lilla tid att få Elton att helt och fullt vänja sig vid sin lillebror men nu, efter sex veckor, börjar det verka självklart för honom att han finns här hos oss. Han vaknar inte längre ifall Noah är ledsen på natten och frågar inte konstant var han är (vilket han gjorde i början, trots att han kunde ligga mitt framför ögonen på honom) och kan till och med låta honom sova utan att vilja väcka honom hela tiden. I början pratade han fortfarande om “alla tre” i sin familj (sig själv inräknad) men börjar allt mer inkludera Noah på ett helt självklart sätt. Den första veckan sa han aldrig ens hans namn utan refererade bara till honom som lillebror eller bebisen men det släppte som sagt rätt fort.
Hur som helst så känns det verkligen som att de fick en bra start ihop, våra två skruttar. Det är kämpigt ibland men jag har aldrig ångrat en sekund att vi skaffade barn med två års mellanrum. Eller jo, jag tänkte ju “vad har jag gjort?” flera gånger de där första dygnen men den delen hörde till någon slags baby blues som snabbt försvann.
Bästa kompisarna 2021
Edit 2021: Två år efter att Noah föddes väntade vi barn igen och valde att åter igen förbereda barnen på resan. Vi använde oss av samma metod som ovan men la även till två böcker som vi har tyckt varit superbra. Det är den här och den här. Jag har skrivit lite mer om det här med ett tredje barn HÄR.
När jag kom hem från BB med Li (som vår minsting heter) sov båda killarna och jag kröp därför ner med henne i sängen ihop med Noah. Han vaknade till en gång under natten och klappade mig på magen där Li just då låg och sov. Då utbrast han med ett fniss “det är bebisen, det är bebisen!” och sen dess har han varit störtförälskad i henne. Nu, när hon kan krypa och ta båda killarnas grejer är hon kanske inte lika poppis längre (“snälla ta boooort henne” skriker de i kör) men snart kan även hon vara med och leka. Syskon är toppen. Är så glad att de har varandra!
Varje annalkande sommar känner jag samma längtan efter att få djupdyka ner i en annan tillvaro och bara försvinna i den världen för ett tag. Missförstå mig inte, jag vill inte fly från den sommar som spirar utanför fönstret men samtidigt som jag njuter här längtar mitt inre efter att få placera en del av mig i ett annat slags samhälle. Jag tror att känslan kommer från min ungdom då jag vältrade mig i sweet valley high-serien och lätt kunde plöja två böcker om dagen. Det där, stereotypa amerikanska, har liksom etsat sig fast och blivit något jag förknippar med sommarens sköna dagar.
Därför införde Viktor och jag för några (faktiskt tio!) år sedan en tradition vi kallar för sommarserien. Det går helt enkelt ut på att vi väljer en avslutad tv-serie och sen ser den från början till slut under sommarens gång. Jag vet, tv-tittande ÄR kanske inte det man direkt förknippad med den här årstiden men innan barn kändes det lyxigt att kunna dra sig tillbaka för lite siesta under dagarna då solen stekte och att få köra ett riktigt maraton när regnet öste nu. Nu, när vi har tre små kids, är det ju inte på tal om att titta på tv dagtid vilket medför att vi inte sett så tunga serier de senaste åren och förra året missade vi visst den här tradition totalt. Jaja, så kan det va.
Vill ni veta vilka vi har sett hittills? Okej, här kommer listan:
2019 Veep
2018 Big love
2017 Mad Men
2016 Treme
2015 Downton Abbey
2014 Six Feet Under
2013 Oz
2012 Sopranos
2011 The Wire
Jag har älskat alla dessa världar under tiden som vi dykt in i dem men de som nog lämnat minst spår i mig är Six Feet Under och Veep. Den serie som absolut fyllt mig med mest är Treme. Dels för att det var sommaren då vi precis blivit föräldrar till vårt första barn och allt var så speciellt. Men också för att den visade mig en kultur jag faktiskt inte ens visste existerade. Tyckte också att den skildrar efterspelet av en katastrof så bra. Tips tips!
Men ja, nu återstår alltså frågan. Vilken serie blir det i år? Har ni tips (som gärna utgår lite ifrån det vi gillar 👆) blir jag så glad! Andra stora monsterkörare som Game of Thrones och Breaking Bad har vi redan sett och Arrested Development och Parks ans Rec fastnade vi inte för men tipsa gärna!
För några veckor sedan la jag upp ett lite längre inlägg på instagram (här för dig som missat och eventuellt vill läsa in sig) där jag berättade att vi inlett en utredning för vårt ena barns skull. Det är oerhört svårt för mig att skriva om detta ämne eftersom jag dels vill dela med mig om hur det är för oss (eftersom ensamheten i det ofta är oerhört stor) och för att jag vill öka förståelsen hos de man möter. Dessutom känns det bra att kunna berätta hur själva vägen från remiss till en eventuell diagnos kan se ut och hur många år det kan tänkas ta, ifall någon annan familj går och funderar på samma sak. Men samtidigt som jag mår bra av att få vara ärlig och skriva av mig så är jag väldigt mån om att ge rätt bild av vårt barn och framför allt att inte kränka honom. Risken att jag gör det sistnämnda är ändå stor eftersom jag delar så pass mycket om en annan person utan hans godkännande. Därför behöver jag röra mig rätt varsamt inom det jag nu ska ta upp.
För er som inte orkar läsa hela inlägget har vår resa sett ut såhär:
2 års ålder: fick han resurs på förskolan (på initiativ av pedagogerna där)
4 års ålder: vad jag om en utredning via BVC (vilket är vägen man går för så små barn)
4 år och 9 månader: en första utredning med en psykolog som hade ett grundläggande samtal med mig och E’s pappa, genomförde tester ihop med E, observerade honom på förskolan samt ställde frågor till personalen och senare även hade ett återgivningssamtal med oss föräldrar + pedagoger. Där fick vi ta del av allt psykologen kommit fram till. Hen skickade även hem samma underlag i pappersformat till oss.
Nu: psykologen beslutade att skicka tillbaka ärendet till BVC med en uppmaning att de ska skicka vidare det till bup. Vi omfattas av 90 dagars-garantin men förväntas då få en återkoppling och att vi sedan har ca 2 års väntetid framför oss innan en diagnosutredning. Jag återkommer med andra ord!
Som så många gånger förr nämnde jag i min text att jag ”alltid” vetat att det här var vad som väntade oss (alltså en utredning och en eventuell diagnos) och med alltid menar jag att jag började känna det på hans sätt att vara när han var runt 3-4 månader gammal. Detta fick många att skriva privata meddelande och be mig lista vad det var jag la märke till. Det här är dock en sån sak som jag fått bolla med mig själv och bestämma att jag inte vill gå in på. Dels för att värna om mitt barns integritet men också för att det är så hiiiimla små barn vi pratar om. Jag vill verkligen inte att någon nybliven förälder ska gå runt och leta tecken på att ens barn inte passar mallen. För såhär; är det något som ”inte stämmer” så känner du det nog redan på dig. Är det något som ”inte stämmer” (enligt mallen alltså, ditt barn stämmer i allra högsta grad!) och du INTE lagt märke till det än betyder det 1. att du kommer få reda på det förr eller senare eller 2. att ni kommer kunna leva ett anpassat liv runt svårigheterna utan att ni reflekterar vidare över det/”behöver” en diagnos. Med andra ord; alla barn är olika, alla barn är kluriga att förstå sig på i perioder men upplever du som förälder att du eller ditt barn kämpar med något råder jag dig ALLTID att ta hjälp oavsett om det är en diagnos eller inte som väntar i framtiden. Och med hjälp menar jag alltså inte nödvändigtvis så som vi gjort utan läs bra litteratur (mer om det sen!), vänd dig till personer med kunskap i din närhet, ta upp det hos förskolepersonal osv osv. Många barn behöver bra mycket mer stöttning i vissa situationer eller perioder än vad vi vuxna ibland förstår och många beteenden kan vara ett resultat av att de saknar något annat. Ett nytt perspektiv och lite vägledning kan i sådana fall räcka mycket längre än man tror.
Dessutom har jag nu förstått att adhd (som är den diagnos jag främst tror att jag och min familj förhåller oss till) är en föränderlig diagnos där personen i fråga kan få diagnosen avskriven ifall hen inte längre lider av svårigheterna funktionsnedsättningen orsakar. Med andra ord; lita på ditt inre och var inte rädd för att sträcka ut en hand om du känner att barnet behöver mer stöttning. Det behöver inte betyda en stämpel för livet, det behöver inte betyda att hen är ”si eller så” utan det går att få hjälp på vägen under den period ni behöver det utan att det ska bli en grej.
Det känns oerhört viktigt för mig att återigen påpeka att jag inte är rädd för diagnoser men att de inte heller är livsviktiga för mig. Vårt barn kommer vara densamma ändå, men jag tror att det öppnar många dörrar där hjälp, förståelse och stöttning kan vänta genom att faktiskt våga söka hjälp. Jag upplever också att så många föräldrar är så rädda för att det ska vara något ”fel” på deras barn att de inte ens vill se att det finns en problematik där barnen behöver mer stöttning. I dessa fall tänker jag att vi som föräldrar måste se oss själva som hjälpare och inte som beskyddare. Vi hjälper inte våra barn genom att låtsas som ingenting, genom att agera så kanske vi skyddar dem (och framför allt oss) från andras eventuella dömande men det förändrar ingenting av grundproblemet. Genom att skriva öppet om detta hoppas jag kunna förändra i alla fall någons syn på saken och kanske bidra med ett lite öppnare klimat så att alla barn får chans till anpassningar som underlättar deras vardag och framtid. Den snäva mall som en förskola eller skola utgör är inte anpassad för alla, men målet måste ju ändå vara att alla ska klara av det och få må bra.
Men för att ge er något så vill jag ändå nämna att det faktiskt märktes så otroligt tydligt på min E hur han ”var” på sättet han tog in ett helt rum. Alltså istället för att fokusera på någon av personerna så tog han verkligen in HELA rummet och hade full koll på alla. Jag kunde även märka en enorm stress i honom i och med detta. Han lärde sig sitta vid fyra månaders ålder men vi kunde inte byta till sittdelen i vagnen förrän ett halvår senare eftersom han blev så stressad (gick inte att få kontakt i vagnen för han var helt fylld av allt annat och sen grät han hela kvällen) av alla intrycken. Därefter hade han sittdelen vänd mot oss ända tills han slutade med vagn som 2,5-åring pga han behövde få ha ständig kontakt med oss för stöttning och sortering av intryck. Såhär upplever jag att det fortfarande är (när vi är ute och går vill han hålla i vår hand eller hålla i vagnen) med undantag för att han faktiskt är oerhört social (något det kanske inte låter som här ovan).
Så, det var liksom aldrig så att han inte sökte ögonkontakt för det gjorde han. Det var inte så att han var hyperaktiv som barn och aldrig sov utan tvärt om har han alltid haft ett väldigt stort sömnbehov. Jag upplever att det inte finns någon typisk mall när man letar svårigheter lika lite som det finns en typisk mall med lösningar.
Men under återgivningssamtalet (som jag skriver om i mitt instagraminlägg) sa psykologen flera saker till oss som jag med stolthet och tacksamhet bär med mig. Dels att både vi föräldrar och förskolan har en enig bild av hur vårt barn fungerar (både det som är + och det som är – ) vilket för mig, som förälder, är allt eftersom det betyder att de verkligen SER honom för den han är. Men det betyder också att det finns vissa familjer som upplever problem där förskolan svarar ”men här visar hen inte alls upp det beteendet” eller tvärt om. Och den situationen måste vara så himla svår och ensam att tackla. Därför är jag tacksam att vi har ett barn som uppvisar samma beteenden överallt, för det möjliggör för oss alla att skapa trygga rutiner.
För det är just det. Hela vår vardag består av rutiner och anpassningar som vi gjort för och med vår son. Att vi tidigt anade hur saker låg till gjorde att vi aldrig gick in i någon fas av förnekelse (vilket jag ändå kan förstå är vanligt) utan direkt gick till botten med var problematiken låg och hur vi kunde hjälpa till. Detta förändras såklart hela tiden i takt med att han växer men att synliggöra och kartlägga var stöttningen ska finnas tror jag är det absolut första steget till en anpassad vardag med lösningar för barnet. Att inte sopa under mattan och tänka ”äh, hen är så liten än” utan verkligen ta det som dyker upp på allvar och göra sitt yttersta för att hjälpa och stötta. Återigen så gäller detta ALLA barn eftersom alla behöver bli sedda och hjälpta under åren då de växer upp.
Psykologen sa därför att hon inte kunde hjälpa oss vidare när det kommer till föräldrastöd eftersom vi redan nått så långt det går att nå. Det kändes ärligt talat som den finaste bekräftelse någonsin; att vi, bara genom att försöka SE vårt barn, har knäckt koden för hur vi ska hjälpa honom vidare. Samtidig kändes det så himla tomt, för det är just den biten jag har saknat och efterfrågat. Hur som helst så avslutade hon även med att säga att vårt barn är väldigt tryggt (och det kanske även är därför han vågar visa samma person både hemma och på förskola) och att det var så fint att se.
Jag tycker att det märks på honom också. Det förekommer en del låsningar ibland men det går ofta bra att, med olika metoder, lirka fram en lösning. Däremot är han sällan arg och det förekommer nästintill aldrig några utbrott (obs på att jag inte uttalar mig om andra barn och menar alltså inte att utbrott = otrygg) så kanske har vi ändå gjort något som har hjälpt på vägen. Att lista de anpassningar vi gjort kommer ta en evighet men jag har flera meddelanden som skvallrar om att ni vill läsa om just det. Så jag tar paus här, laddar om på nytt och återkommer med en del två i detta. Och om du känner igen dig, kom ihåg att du inte är ensam ♥️
Just nu är det jag tänker allra mest på kopplat till odling och vår trädgård uppe på lotten. Det är inte så konstigt eftersom våren är en enda tid av förberedelser, hopp och förväntan. Jag tillåter mig själv att gå all in nu för jag vet att det inte håller i sig för alltid. Eller såhär; nu i starten är jag så pirrig och vill bara söka ny information och ha händerna i jorden varenda ledig stund. Under sommaren sen kommer jag vara oändligt lycklig över att få se alla små grödors framfart (och otroligt bekymrad över det som inte tar sig eller får angrepp…) och sen i september någon gång börjar orkar sina. Då har jag jagat så många sniglar att jag aldrig tror att orken ska komma åter.
En kompis tulpanrabatt i maj 2021
Men i år har mina barn önskat att de ska få välja och sätta lite vårlökar av tulpan och påsklilja. Dessutom har jag redan nu ett gäng grönkålsplantor och sena potatisar i landet som jag hoppas står sig nästan till årsskiftet. Så kanske orkar jag för första gången med ett helt odlingsår? Det spelar inte så stor roll, att få en paus känns välbehövligt men min tanke är att kunna bli mer och mer delvis självförsörjande av både ätbara grödor och vackra blommor och förhoppningen är ju då att det alltid ska finnas något att skörda i trädgården.
Hur som helst, det var inte alls detta jag ville skriva om idag. När jag tog över lotten i augusti 2017 hade den tre pallkragar och ett övervuxet litet potatisland. Därtill fanns tre rabatter med sparsamt planterade perenner och määäängder av träd och buskar. Främst självsådd rönnsumak och björk men också en rejäl häck av Ölandstok. Ett gammalt växthus fanns det ju också där en gammal vinstock stod och frodades.
Det tog ett tag att såga ner och gräva bort alla träd som både skuggade och tog upp åtråvärd odlingsyta men de första åren odlade jag ändå allting i pallkragar. Det funkade bra så, jag fick helt okej skördar i dem och det krävdes inte så stor effort av mig. Växthuset däremot kunde inga petflaskor i världen hjälpa mig att vattna och efter en säsong slutade jag odla i det då allt torkade ihjäl på grund av min bristande närvaro.
För lite så är det ändå; jag älskar att vara där men jag vill inte behöva hasta upp dit i tid och otid bara för att vattna. För ärligt talat skulle jag vilja vara där uppe så ofta det bara gick. Jag skulle vilja äta lunch där, ligga på gräsmattan och läsa en bok, sitta i solen med en fika osv. Och även om mina barn älskar vårt härliga ställe så behöver de mig närvarande större delen av tiden. Jag HAR inte tid att gå och dutta med småsaker, jag hinner nästan aldrig sitta ner och bara njuta utan det som gäller är att riva av en halvtimme här eller en halvtimme där med effektivt arbete.
En nyanlagd upphöjd bädd till vänster, 2020
Därför blev jag så otroligt inspirerad när jag förra sommaren lyssnade på Sara Bäckmos sommar i P1. Det var först då jag insåg att pallkrageodling kanske inte var det allra smartaste när jag dessutom hade en enorm gräsmatta som jag inte hade lust att lägga två timmar på att klippa varje vecka. Så, med gravidmagen i vädret, började jag anlägga tre stora upphöjda bäddar på nya, hittills outnyttjade, ställen i trädgården. Eftersom jag anammade tekniken som kallas för ”No dig” behövde min gravidömmande rygg inte precis knäckas för att få till dem heller. Utan konceptet lyder såhär: markera ut en bädd och gräv en kanal längs kanterna, ta sen ett spadtag under grässvålen där bädden ska vara och vänd den åt fel håll (med gräset nedåt) på samma ställe, lägg ut ett lager med kartong och fyll sen på olika kompost/jord/gödsel-lager likt en lasagne. Att göra en ny odlingsbädd på det här sättet är fenomenalt eftersom det inte tar någon tid alls och för att kartongen så småningom bryts ner så att jorddjupet blir oändligt.
I mitt fall valde jag även att satsa på täckodling i dessa bäddar. Så istället för att bara hälla på ett lager köpejoed + gödsel som jag tidigare gjort i pallkragarna valde jag som sagt att varva olika organiska material. Egen matjord blandades därför med vissna kvistar och löv, gräsklipp och ett stort lager ensilage. Under sommaren fyllde jag på med lite klipp men inte mer jord och redan nu, knappt ett år senare, kunde jag sticka in handen i högen och få ut en mullrik och härlig näve jord.
Nylagt ensilage i perennrabatten
Så, vad är då täckodlingen bra för då? Egentligen så är inte jag personen som ska svara på detta för jag är inte så biologiskt insatt. Det enda jag vet är att det blir ett oerhört gynnsamt klimat för alla maskar som i sin tur håller igång ens egna lilla jordfabrik. Jag vet även att det håller väta bättre vilket gör att fukten från en vattning stannar kvar lättare samt att det blir mindre ogräs som lyckas få fäste i en sån odling. För min del betyder det även att jag kan börja mulla ner vår bokashi under det tjocka lagret av ensilage och på så sätt boosta jorden (och ge maskarna ännu mer material att bryta ner) för att slippa gödsla mer under säsongen.
Såhär i början på en ny säsong har jag därför fixat hem en bal ensilage att åter strö över mina bäddar. Jag lägger det runt perenner och buskar (ej blåbären dock) och i land som hittills är tomma. För i år rev vi växthuset (det var murket och bortom räddning och enligt markägarnas stadgar får inget nytt heller uppföras) vilket gjorde att jag fick tre helt nya bäddar att odla i. Men i de land där jag redan sått frön har jag än så länge valt att vänta med täckningen. Jag tror helt enkelt inte de små fröna pallar att ta sig igenom det tjocka lagret. Dessutom har jag förstått att halten av kväve (?) kan bli för låg när ensilaget tillsätts vilket gör att jag guldvattnar efter att det lagts på.
Jag är så sugen på att börja täcka de bäddar jag fixade förra året men jag hade ett sånt förfärligt snigelår att jag inte vågar göra det riktigt än. De håller nämligen precis på att vakna och därför vill jag gärna försöka eliminera så många jag bara kan innan jag gör det sådär trivsamt för dem som ju täckodling faktiskt är. På tal om det har jag även beställt hem nematoder (som alltså är naturlig skadebekämpning) men på grund av Brexit verkar leverantören ha svårt att få hit dem. Hoppas verkligen det ändrar sig för om jag gnällde på att det var jobbigt att vattna så är det ingenting emot att varje dag plocka ett hundratal skogssniglar från sina grödor… Samtidigt vet jag att får jag bukt med sniglarna så är det något annat jag får tampas med (vilket i år säkert är kålmal eftersom jag i år ger mig på kål för första gången!). Angående sniglarna så är tipset jag fått flest gånger att göra fällor med öl i men det funkade inte alls för oss när vi testade det. Istället strödde jag ut krossade äggskal och kaffesump (perfekt att ta sånt som annars bara slängs/ändå ska komposteras) runt mina käraste plantor och trots att jag hade flera pumpor som låg mot marken klarade de sig utan ett enda angrepp.
En annan grej jag börjat med i år är att vinterså. Jag vet att en del sår direkt i landen under höst/vinter för att sedan se fröna gro framåt vårkanten. Men vi valde att köra på metoden som innefattar godislådor från affären. Mest för att det var så min vän och växtkran (pga får alla blommor från henne) Maria hade gjort men också för att det kändes kul att ha sådderna utanför dörren så att vi kunde titta till dem.
Vi gjorde alltså hål (både undertill och på sidorna) i en godislåda som vi sedan stoppade ner i en utan hål. Därefter fyllde vi på med jord, stoppade ner fröna (enligt anvisningarna på påsen), la på ett lager snö och stängde sen burken med tillhörande lock.
Vintersådda sockerärtor
Tanken är att det ska bildas ett miniväxthus där snön smälter i takt med att temperaturen utomhus stiger och att fröna sen gror när vädret är lagom varmt. Vi kunde konstatera att vi öst i alldeles för mycket snö i vissa lådor och på så sätt dränkt våra frön så en lärdom är att bara ta någon cm med snö. Så for det blir torrt i lådan är det ju bara att tilläggsvattna manuellt och när det väl börjat växa är det ju ändå dags att glänta på locket ibland = då är det lätt att se om det behövs mer vatten osv.
Vintersådd ringblomma, april 2021
Fördelen med detta sätt att så på kändes som många. Dels var det busenkelt att strö ut en massa frön i en och samma låda. Sen gick det att börja tidigare än om vi skulle förstått den inomhus = skönt att sprida ut jobbet lite. Eftersom lådorna gick att stapla på varandra utomhus tog de minimalt med plats. Plantorna blir dessutom automatiskt avhärdade vilket förhoppningsvis leder till mer stabila plantor och tidigare skörd. Kommer definitivt fortsätta att så på detta sätt under kommande vintrar!
Och för att avsluta måste jag få visa dessa solrosplantor som jag varit så nöjd med. Har på riktigt förundrats över hur fina och knubbiga de varit tills jag läste lite på lappen och insåg att de är en minisolros som blir 60 cm hög. Haha så typiskt mig att bara höfta med allt och tänka att det löser sig. När Maria (ovan nämnda guru) frågade mig vilka solrosor jag ska odla blev mitt svar: fina. Jag kan typ inga namn, skriver aldrig upp vad jag planterat var (fast i år har jag för första gången märkt upp sådderna i landen = heja mig!) och står alltså varje vår och grubblar på om det är perenner eller ogräs som tittar upp i rabatterna. Jaja, det går att odla ändå trots att man är lite stökig och hafsig.
De små stunderna 