Att göra det som funkar för ens egna familj – och vad det ledde till

Om det finns något jag har pratat om i stories genom åren så är det 1. hur kräsna mina barn är när det gäller mat och hur otroligt knäckande jag har tyckt att det varit i perioder och 2. hur svårt jag har haft att lämna dem ifrån mig. Och ja, jag tror att jag måste köra en vända till med det sistnämnda.

Här följer en snabb recap för er som inte vet: Vi bor i ett litet samhälle 20 mil bort från min mans familj (min egen bor ännu längre bort än så) med tre barn på 6, 4 och 2 år. Vår äldsta son har en NPF-diagnos som gjort att vi, genom hela hans liv (eftersom det varit lättast så), har isolerat oss inom familjen istället för att spinna kontaktnät. Kort och gott innebär det att vi alltid har fått klara oss själva utan någon avlastning (även om det såklart funnits och finns personer som ställt upp när det verkligen har krisat).

Så att “lämna bort” barnen för en datenight eller liknande har alltså aldrig funnits på kartan. Utan mitt egentliga problem har faktiskt mest kretsat kring barnens pappa, att mitt kontrollbehov gjort det svårt för mig att med gott samvete och tilltro till hans förmåga vara utan mina barn. När han var föräldraledig flängde jag hem på varenda rast för att amma den lilla innan jag sen, efter jobbpassets slut, cyklade hem i lika snabb takt för att inte missa en endaste sekund till. Dels för att jag saknade dem men också för att jag inbillade mig att de inte hade det bra utan mig. Att det är jag, deras kärna och bas (som varit själv med dem så mycket efterom fadern i huset arbetar som militär och därför stundvis är borta i långa perioder), som är den enda som kan ge dem vad de behöver.

I början på det här året blev jag sjuk vilket faktiskt tvingade mig att släppa på både kontrollen och ansvaret. Jag skrev om den insikten här och jag anser att det varit väldigt bra för mig. Att se hur mina barn finns kvar, att de får se att JAG finns kvar – även om jag varit en mamma på ett nytt sätt. Den här perioden har brutit ner mig totalt men också byggt upp mig på ett helt nytt sätt. Jag tror till och med att jag känner tacksamhet inför det och fram tills idag trodde jag också att jag hade lärt mig det där med att släppa mina små skruttar ifrån mig. Men det är svårt. Det är svårt för att jag älskar dem så innerligt och känner att jag vill vara med dem hela tiden men…

jag orkar inte vara med dem hela tiden. Till och med såhär: jag vill ärligt talat inte vara med dem hela tiden. Och det är där det dåliga samvetet kommer in i bilden – TROTS att jag på ett rationellt plan förstår att det är rimligt att både vilja och behöva vara någon annan än mamma jämt, jämt.

Jag tror på att göra det som funkar för ens egna familj. Ingen annan människa känner till hela er story, vad ni går igenom eller vad era planer för framtiden är. Alla tycker och tänker olika och den enda som verkligen vet vad som behövs eller pågår i ditt liv är DU. Det här tror jag på och står fast vid, men inom mig krockar flera tankar och känslor ändå.

När jag var mammaledig nu senast, med Li, började jag läsa en kurs på universitetet. Jag har sedan tidigare en halvfärdig bibliotekarieutbildning i bagaget och kände att det skulle passa bra att fylla på lite kurser där när jag ändå ”bara” gick hemma. Eller nej, det fick mig att låta som någon superperson med extra mycket tid över och så är såklart inte fallet. Idén kom ur det här:

Efter att ha gått 15 timmarsveckor på förskolan nästan hela sitt liv började min äldsta son få det riktigt jobbigt vid lämningen. Just att det är lite känsligt när en ska säga hejdå känner nog många igen sig i men det här var en låsning (vilket känns ganska typiskt för barn med hans typ av diagnos) vi inte kunde jobba oss igenom. Det tog lite tid men när jag la ihop ett och ett så insåg jag att det han tyckte var jobbigt var att bli lämnad 8.45 när ALLA andra barn redan var på plats och ofta stod och väntade på oss vid grinden. Men att justera tider efter de åtgärder en själv anser sig behöva göra funkar inte som föräldraledig utan sysselsättning. Så för att få lämna barnen innan frukost istället signade jag upp mig på en kurs och då det inte kändes rimligt att bara läsa en på pappret så valde jag en som jag alltså skulle kunna baka in i min utbildning.

Det som hände var 1. Att anpassningen funkade toppen och vi insåg att få komma till förskolan när det var få barn på plats (och en väldigt lugn och tyst miljö) var ett vinnande koncept. Att själv vara trygg i ramen för dagen och istället se de andra barnen droppa in pö om pö gjorde ALL skillnad.

Och 2. Jag ÄLSKADE att få plugga igen! Det var så härligt att få vara någon annan än bara mamma Sandra och att få lära sig nya saker som vuxen kan vara en av mina bästa saker i livet. Jag kände mig verkligen euforisk över varenda uppgift och började i samma veva även skriva igen.

Under det där sista halvåret hemma med Li började hennes pappa vara hemma med henne en dag i veckan. Tanken var att han skulle ta barnen och att jag skulle få fokusera på både skola och på att skriva min kurs Konsten att uppmuntra kreativa och skapande barn. Det som i själva verket hände var just det (och så mycket GLÄDJE min kurs gett mig alltså, tänk att ni blev strax över 100 deltagare innan jag stängde den för anmälan den här gången) men också att jag kom hem igen långt innan en traditionell arbetsdag skulle ha slutat. För att… det kändes så egoistiskt att vara borta längre än ”nödvändigt” från mina barn när jag satte tiderna själv. Som om jag smet ifrån dem och ansvaret på något sätt. För även om jag i högsta grad jobbade (plus, att göra EN enda arbetsinsats för något som sen kan generera passiv inkomst i år framöver vill jag ändå säga är ett smart drag) så kändes det aldrig riktigt så eftersom jag ”bara var hemma”. Och då borde ju alla barnen vara där med mig. Eller? Vilken fälla!

I slutet på augusti det här året började vårt äldsta barn förskoleklass och med skolplikten som följde fick jag inte längre välja hur eller när han skulle dyka upp. Det gick inte längre att korta ner veckorna för att underlätta utan han har behövt vara där 8.15-12 fem dagar i veckan. För några veckor sedan började lämningarna bli jobbiga igen – den här gången på en helt ny nivå. Barnet i fråga började rymma från både mig och skolan (vilket aldrig hänt tidigare i livet) och det tog två timmar av skoldagen att bara få in honom genom dörren.

Både jag och hans underbara pedagoger insåg att vi behövde göra något och vi valde att ta till samma knep som sist. Istället för att stå där med alla andra när klockan ringer så skulle han få komma dit tidigare och hinna landa in i miljön innan skoldagen drog igång. För att lösa detta logistiskt (samt minska hans stress på morgonen) valde vi att låta syskonen börja samma tid på sin förskola. Den här gången var båda verksamheterna väldigt lyhörda för förändringarna och hittills har det gett gott resultat (vilket i just det här scenariot betyder att vårt barn tar sig till skolan för att inte riskera att bli hemmasittande redan vid sex års ålder).

Men det som krävs av mig är återigen att jag har en sysselsättning. Missförstå mig inte nu, det känns inte jobbigt för mig att addera den typen av arbetsbörda – tvärt om faktiskt. Men… som mammaledig (vilket jag inte är än, men snart) ska en väl i princip ha alla sina barn hemma hos sig väl? Så säger känslorna inom mig – TROTS att jag vet att 7.30-12 inte är det ”värsta” som kan hända mina barn. TROTS att jag vet att jag gör det som är bäst för vår familj just nu. TROTS att jag vet att det kommer skapa fler möjligheter på sikt.

För någon gång kommer jag behöva gå tillbaka till min fasta anställning på ett jobb där jag inte får bestämma mitt schema själv. Men inte än, och fram tills dess känns det (i teorin) fint att kunna pussla och möjliggöra för en friare tillvaro under en längre tid.

Det projekt som jag började skriva på under min föräldraledighet med Li kallar jag för Ett år med barnen i naturen. Det blev början av en bok som ska fungera som inspiration för vuxna som både vill upptäcka, lära och skapa i och kring naturen med sina och/eller andras barn (läs gärna mer om detta i mina sparade stories på instagram, under den flik som heter ”boken”). Under ett års tid har mitt manus legat på olika förlags bord. Vi har diskuterat fram och tillbaka, jag har gjort omskrivningar för att få det att passa specifika målgrupper – och jag har tröttnat. Jag tröttnade på det för att jag försökte stöpa min idé i fel form när jag blev för sugen på en förlagsdeal. Jag tröttnade för att jag blev sjuk och inte orkade göra något annat än att ligga i soffan. Jag tröttnade för att det aldrig fanns tid.

Men nu finns det tid! Nu finns det ork, inspiration och en riktning. Det finns utrymme i den kurs jag signat upp mig på att även arbeta med den här idén och jag kommer göra det. Jag kommer skriva de få stunder livet med en liten bebis (och potentiellt vabbande av syskon) kommer ge mig. Men jag kommer göra det för att det ger mig så mycket lust och glädje – och för att jag förhoppningsvis sen kommer ha en passiv inkomst som gör att jag ändå kan anpassa yrkeslivet efter rådande familjesituation.

Jag kommer ägna den tid jag kan åt att fylla mitt hjärta med lust så att jag, när halvdagen är slut, kan hämta hem mina barn och gå upp i att vara deras mamma. Jag kommer jobba med att skaka av mig känslan av att vara dålig som inte har dem hemma på heltid när jag ändå ”bara går hemma”. För jag ska inte bara gå hemma. Jag ska göra allt jag kan för att underlätta dagarna för samtliga. Jag ska anpassa och justera för jag tror på att göra det som funkar för ens egna familj.

Och jag vet att det kan leda till något gott ♥️