När tiden blir ett vakuum

Veckorna sniglar sig förbi just nu och ändå verkar det inte som att jag hinner med något alls. Alla sociala kanaler ekar tomma, smsen i telefonen besvaras sällan och min senaste anteckning i telefonen lyder såhär:

1/4

Det här är vad jag gör på dagarna: ligger i min soffa. Fryser, klär på mig mer kläder. Fryser lite till, lägger på mig två ullfiltar. Gråter. Tänker att jag vill göra något. Orkar inte göra något. Känner att jag borde gå och handla. Laddar för det. Ligger kvar på soffan och fryser i två timmar till. Orkar gå ut i köket. Där är det disk på bänken men jag orkar inte sätta ner det i diskmaskinen. Dricker lite juice och går tillbaka till soffan. Gör ingenting. Scrollar men är inte intresserad av något. Känner mig tom. Gråter lite till. Har ont i min ena lunga. Tänker att jag snart ska gå och handla. Ligger i min soffa. Snart måste jag hämta barnen också och så har den här förmiddagen, när jag egentligen skulle plugga, gått. Drar filtarna tätare om mig. Undrar om jag hinner gå och handla innan dess. Undrar om jag hinner bli mig själv snart.

Jag har nämnt det lite här och där, problemet med min sköldkörtel som upptäcktes i början av året. De senaste veckorna har livet dock inte bara bestått av en enorm trötthet (tecknet som fick mig att söka vård i februari) utan också av en hel del oro. Jag förstår verkligen varför en del saker förblir privata för många människor. Men efter att ha hållit allt det här inom mig under en tid börjar jag känna mig fången i mitt eget mående. Det är FÅ saker som är tabu eller för privata för mig och jag vill faktiskt inte att detta ska bli en sån sak. Visst, det vore skönt att få dela berättelsen med det goda slutet direkt – att inte behöva dra in andra i spekulation och funderingar. Men samtidigt, det jag som befinner sig i det här vakuumet är inte mitt sanna jag. Jag känner inte igen den här orkeslösa och loja människan. Då har jag ändå varit utmattad och deprimerad tidigare. Men det här. Det är något annat.

För två veckor sedan åkte jag in till Skövde för att göra ett ultraljud av sköldkörteln. Då trodde jag fortfarande att vi skulle spana på om det var någon form av under/överproduktion det rörde sig om. Istället visade det sig vara fyra tumörer som i storlek var större än vad de “får” vara. Redan samma vecka blev jag inbokad för att göra en biopsi. När jag låg där ensam på britsen, preppad som för operation, grät jag. Inte för att jag förstod det eventuella allvaret (för det trillade nog ner först några dagar senare) utan för att det kändes så läskigt; att ligga där och göra ett otäckt ingrepp utan något stöd alls.

Det tog mig alltså rätt många dagar att förstå att de fynd som eventuellt upptäcks är… cancer.

Provet i sig skulle ta 2-3 veckor att analysera (är det inte cancer kan de även se ifall det är giftstruma/hypertyreos – något som mina blodprover faktiskt mer pekar på) men med vissa tvetydligheter dröjer det längre. Så allt är en evig väntan. Jag hoppas såklart (SÅKLART!) att proverna kommer tillbaka och är negativa, att de visar att inga fynd som pekar på cancer gjordes och att det “bara” är struma. Men jag önskar också att jag fick reda på det nu. Snart. För utan en förklaring kan jag inte heller börja må bra, kan jag inte heller känna igen mitt gamla jag. För den här versionen av Sandra känner och ser allt hon vill göra, upptäcka och njuta av men orkar ingenting.

Eller kanske orkar hon något ändå. För förra helgen kom jag iväg på en prova-på-kurs i drejning ihop med några vänner. En sån sak jag velat testa hela mitt liv men tidigare aldrig vågat för att prestationsångesten satt käppar i hjulet för det. Är så glad att jag jobbat så med just den biten av mig själv. För kursen var såklart hur kul som helst och gav verkligen mersmak 😍

Jag har orkat hänga lite på kolonilotten med barnen en dag när det kändes som vår och kan nu verkligen se hur fint det kommer vara där i sommar! För även om det snöar utanför fönstret just precis nu så har min odlingslängtan verkligen börjat spira.

Men mest har jag alltså legat i soffan och frusit under filtar. Ensam har jag dock inte känt mig en enda gång för jag har ju haft världens finaste World of Alidia-gäng att vända mig till. För jo, jag håller fortfarande på med det här med NFTer och krypto. Det intresset vill inte riktigt släppa och just WoA som projekt har det visat sig att jag brinner otroligt mycket vi för. Den här work in progress-bilden skärmdumpade jag från Fannys instagram igår för att den… på riktigt gjorde mig emotionell? Så fint!

Igår släppte förresten Vanja och Niklas förresten det första AMAt (ask me anything) och det låter så strålande. Om ni vill lyssna gör ni det här.

Och vill ni tipsa på något jag ska se eller lyssna på under tiden som jag går och väntar och väntar och väntar får ni gärna göra det bland kommentarerna. Det måste dock vara ganska lättsamt och ångestfritt just nu pga känslor all over the place & trötthet/tröghet.