Kreativt flow och att leva sitt liv i cykler

Inlägget innehåller reklam för egen verksamhet

Den post project blues jag skrev att jag hamnat i efter att jag lanserade min kurs höll som tur var inte i sig längre än just den veckan. Istället fann jag mig ganska direkt hamna i ett tillstånd som jag enbart kan beskriva som ett långt och härligt kreativt flow. En känsla jag faktiskt inte känt på väldigt länge och det fick mig att tänka på en textrad från ett av mina bästa band genom min ungdom; Bright Eyes. I låten Classic Cars sjunger nämligen Conor Oberst om en äldre dam som lär honom ett gäng livsvisdomar där bland annat citatet “Everything’s a cycle, you’ve got to let it come to you. And when it does, you will know what to do” ingår.

Jag tänker på just det ganska mycket just nu. Hur mitt liv, som har en rätt så snarlik vardag jämt, präglas av olika cykler och att mitt skiftande av fokus också innebär att jag i dessa perioder blir en annan förälder. För det är ofta så, utifrån mitt föräldraskap, jag tänker på mig själv. Varför? Jag antar att det är på grund av att det är den enda biten som är något konstant. Jag är i princip alltid med mina barn eller uppbunden i mitt jobbjag på min arbetsplats. Jag är med andra ord väldigt sällan bara Sandra (i min ensamhet) rent fysiskt.

Under dessa 5,5 åren, då jag varit någons mamma, har jag inte bara varit närvarande i fysisk form utan försökt att även vara där även mentalt i umgänget med barnen. Ibland lyckas jag vilket gör att vi blir väldigt synkade och livet ihop blir glädjande och givande på så många plan. Under perioder, som under min utmattning eller kanske episoder under en graviditet då kroppen inte riktigt hängt med, har jag inte haft samma kapacitet att finnas där lika mycket som vanligt. Hjärnan har vandrat iväg (och i vissa fall stängt ner) vilket gjort att jag tagit ett kliv bakåt och låtit Viktor ta en större del av kakan. Något som ju känns okej, för jag tror eller förväntar mig inte att det är 100% mental närvaro som ska gälla alltid – det är nog få som faktiskt orkar med det.

Men just kring närvaron skiljer jag och min man oss åt. Under barnens liv har hans frånvaro absolut varit mest fysisk då hans arbetssituation kräver flera dygn borta varje månad men också har inneburit långa perioder då han gått på skola på annan ort eller gjort utlandstjänst. Att inte vara närvarande när en är på en annan geografisk plats än sina barn hänger ju ihop, eller hur. Men jag har aldrig känt att jag, med gott samvete, kunnat ta samma kliv bak för att lägga mentalt fokus på annat. Alltså att vara i samma rum/hus/stad men lägga fokus på mig själv och mina intressen och drömmar. Aldrig. Förrän nu.

Efter att Viktor kom hem från insatsen förra sommaren bestämde jag mig för att ge mig själv tid. För en person som dels har ett ganska utbrett kontrollbehov i grunden och uppepå det skött skutan själv i fyra månader var det ett stort (och läskigt) steg. Jag visste ju innerst inne att han var en lika bra förälder som mig men att LITA på att alla skulle ha det lika bra även utan mig kändes svårare. Så himla egoistiskt det är alltså, att tro att en själv är navet allt kretsar kring. Som om barnen bara mår bra om de får vara med sin mamma. Inte konstigt men ganska dumt faktiskt, att självmant sätta dessa bojor kring sina fötter. Så jag valde att lämna hemmet en dag i veckan för att ge mig tid att skriva. En ynka dag var ett stort steg för mig. Och det gav resultat – som gav mersmak.

Ni har hört det förr men jag inledde den här frigörande perioden med att läsa boken Lev kreativt (adlink via Metapic) och det var förra årets absolut bästa beslut! Den löste upp så många knutar i mig och helt plötsligt kunde jag se mina egna drivkrafter och drömmar klarare än tidigare. På några veckor skrev jag ihop min kurs och när det var över kände jag mig vilse i några dagar. Att jobba mot ett mål som var så konkret sporrade mig och när det sen var över kändes tillvaron ganska tom.

Efter att kursen lanserats ägnade jag dagar åt att undersöka de olika idéer som poppade upp i huvudet. Vad skulle jag göra härnäst? Jag kastade ut de tankar som lät spännande på instagram och fick veta att inget av det jag var nyfiken på var enkelt. Det var inte som kursen, en idé som gick från start till mål med några knapptryckningar. Det var inte ens projekt som gick att dra igång och driva som hobby för att de kändes roliga och spännande utan det var legit business med kemister och licenser och allvar. Så jag bestämde mig för att skaka loss axlarna och slappna av. Att inte funderar på vad nästa steg skulle vara utan istället låta det komma till mig.

Så för första gången på flera, flera år lät jag mig själv bara leka, helt utan syfte eller mål och som ett tillfredsställande tidsfördriv. Och vad lätt det var att hamna i ett härligt och nyfiket flow när jag tillät mig att bara ha kul. Jag har stickat, skapat i lera och sytt. Men framför allt har jag målat och illustrerat så till den milda grad att jag flera gånger när jag vaknat mitt i natten gått upp för att ta fram pennorna en stund. För att det varit så kravlöst och helt utan tanke på något beständigt. Allt det där andra blir ju något. En fysisk produkt att göra något med. Men i mitt skissblock är det bara att vända blad och börja på något nytt – utan att någon behöver se det.

Jag har känt mig så inspirerad och glad över att ha hittat tillbaka till det fria och lustfyllda skapandet. Dels för att det får mig att connecta så mycket med mig själv, när jag finner ett flow i mitt meditativa tillstånd. Men kanske framför allt för att det är ett så slösande med tiden. Det är en stund som inte gör nytta för någon annan än mig själv och det var på tiden att jag prioriterade den.

I tre veckor dök jag ner i den djupa brunn som mitt kreativa flow vidgade och sen var det dags att vandra vidare. Mitt nästa projekt måste bli min bok Ett år med barnen i naturen. Det går inte att streta emot den processen längre utan mitt inre har talat sitt klara språk; jag behöver få lämna ifrån mig den idén och tiden för det är nu. Jag vet det för det är allt jag kan tänka på. Jag märker det när jag är med barnen, hur hjärnan inte klarar av att stanna hos dem utan hela tiden vandrar vidare. Hur jag bara vill prata om den med alla jag möter (nu också med er) och jag låter det vara så.

För jag har insett att det är okej att claima den tiden till mig själv, att det funkar att jag ibland måste lägga extra mycket mental kraft på den fas jag precis äntrat, att livet är i ständig förändring och att jag gör bäst i att bara flyta med. Idag är det min och Li’s sista föräldralediga dag ihop, sen börjar hon förskolan och då ska jag skriva en bok. Ett stort steg i båda våra liv och definitivt något som kommer påbörja en ny period i vårt annars ganska inrutade liv. En skiftning som kommer ta oss till nya platser.

Everything’s a cycle, you’ve got to let it come to you. And when it does, you will know what to do.