Min helg; yogakurs, ett drinkrecept & att skaffa pass till barnen

I fredags kände jag hur lusten fullkomligt rann ur mig. Det går såklart inte att sätta sitt eget liv helt på paus för att det händer hemska grejer i världen (som det alltid gjort – på andra ställen, nu bara närmre oss) men det tog ändå hårt och allt jag planerat och tänkt dela med mig av på instagram kändes fjuttigt och onödigt. Egentligen ÄR ju det jag delar ganska onödigt och jämfört med krig är ju i princip ALLT fjuttigt. Men det går som sagt inte att tänka så. Eller snarare; det går att ha den tanken i sig utan att sluta leva. Det går kanske till och med att omvandla den tanken till något annat. En mjukhet i sig själv, en förhoppning om förändring, ett aktivt val som kan göra gott för någon annan eller bidra till maktskiftningar. Det går att vara en enda person i sitt egna liv och samtidigt gripas av andra människors öden. Det går att glädjas åt det lilla och samtidigt förfasas och bli rädd för det stora. Men i fredags kändes det konstigt att ånga på som vanligt.

Så jag tog en liten break från Instagram. Inte någon uppoffring såklart (jag menar det är en app och jag tror inte att någon reflekterade över att jag inte postade något på EN dag…) och eftersom min uppdatering där inte är mitt jobb utan bara något som är roligt (jag känner faktiskt ALDRIG press/stress kring att uppdatera om jag inte har lust) var det ganska lätt att logga ut och lägga undan telefonen. Eller lägga undan den gör jag nog aldrig riktigt helt, för jag gillar fortfarande att fota det jag tycker är fint/betyder något eller sånt jag vill minnas. Så nu har jag en himla massa bilder i kamerarullen och funderar på om vi ska köra på ett inlägg om min helg på klassiskt bloggvis? Okej, nu kör vi!

Vår helg inleds just nu fortfarande med en ledig fredag. Detta kommer faktiskt skifta redan om två veckor när Li är färdiginskolad och en helt ny vardag väntar för oss. Kan berätta mer om upplägget kring den nya vardagen sen om någon är nyfiken. Jag hade i alla fall min egensydda klänning av loppisfyndat tyg på mig dagen till ära!

Känner mig alltid så barnslig när jag äter mannagrynsgröt men det är ju så lent och snällt. Kom på nu att det ju finns Polenta med, som ju känns som en lite vuxnare variant. Kanske ska laga det snart igen. Valnötter och granatäpplekärnor blev i alla fall dagens topping, i en skål av otroliga Fanny Schultz. Just denna dag hade jag dessutom ställt ett alarm på 11.57 eftersom hon skulle ha ett nytt släpp i sin webshop klockan tolv. Förra gången gick jag in på länken i hennes profil på instagram och då hängde sig allt när jag skulle betala och sen vips var det mesta slut (lyckades dock knipa den här skålen och en likadan fast i grått) så nu har jag lärt mig den hårda vägen att alltid gå in via webbläsaren istället. Tips från coachen alltså!


Efter frukost packade vi in oss i bilen och åkte på musiklekis i grannbyn. De har så himla fin och maffig kyrka med utsikt ner över slätten. En annan helt otrolig kyrka här i krokarna är den i Beateberg, så googla och spana in den ifall ni är förtjusta i sakrala byggnader.

Hur som helst, i Undenäs (som alltså var byn vi åkte till) väntade sångsamling, fika, lek och så var Helena från biblioteket där så att vi kunde låna med oss lite nya böcker hem. Men det mest omtyckta hos våra barn var möjligheten att måla varsin naturkruka att få plantera en pärlhyacint i. Så nu har vi flera små fina krukor med vårblommor i här hemma.

På vårt bibliotek kan vi numera även låna hem spel (kanske är supervanligt överallt annars men det är i alla fall ganska nytt hos oss) och hittills har vi lånat cluedo junior (supersvårt om barnen inte är i lag med en vuxen eftersom de inte kan läsa än), charader (SÅ kul!) och Bamsespelet. Den här bilden togs precis innan ett av barnen hamnade på Reinard Räv och av ren rädsla för vad han skulle vilja ha (spoiler: det var två burkar honung) föste ner hela spelet på golvet. Hehe.

Viktor kom hem från en sväng på jobbet och hade med sig upptappat vin och ost från en kollega som tagit med det från sitt hem i Italien. Första gången han gjorde det berättade han att mannen som han köpte ost och salami av var tvungen att gå upp “till grottan” för att hämta hem så stora kvantiteter. Tyckte det var en fin liten anekdot om livet någon annanstans.

Några grejer ni kanske inte vet om mig: jag tycker inte om vin (men det låter så härligt att ta sig ett glas rött när en lagar mat mvh alkoholromantikern) och dricker väldigt sällan alkohol överlag. Om jag får välja dryck of choice som ökar min promillehalt skulle det vara den drink jag stötte på när jag jobbade som bartender på Sticky Fingers i Göteborg för tio år sedan. Den heter crush 43 och görs såhär:

Muddla (ja, men ni vet, typ mosa i botten av glaset) 3-4 halvmånar citron i ett glas, häll på krossad is, 4 cl licor 43 och toppa med sprite. Klart!

Att försöka sticka ihop med en kattunge går sådär. Men har jag tur blir det en mössa så småningom.

När kvällen kom var Elton iväg på fredagsmys hos en kompis (eh, hur stor är han nu då?) och när jag la Noah och Li läste vi den här boken som vi lånade hem från Helena i Undenäs. Den var så himla fin tyckte jag. Rekommenderar!

Resten av kvällen spenderades i soffan då vi först såg finalen av På Spåret och därefter otaliga nyhetsinslag om Rysslands invasion av Ukraina. Det kändes sjukt att kunna sitta och roa oss med frågesport på bästa sändningstid och sen direkt kastas in i den fasansfulla mardröm som över en natt blivit så mångas verklighet. Vi la oss med en klump i magen.

Nästa dag på min helg var såklart lördag. Vaknade upp med en lite lättare känsla och klädde mig i mjuka favoritkläder (tröjan är den här <– adlink via metapic) för jag skulle på yogakurs!

Solen sken och det var nästan helt ofattbart vårlikt på vägen längs sjön. Alltid så tacksam över att få bo såhär!

På tal om vår så berättade Viktor igår att det inte funnits meteorologisk vinter i Skåne under de senaste tre åren. Att det alltså enbart finns tre årstider där nu förtiden. Vad ledsamt.

Efter kursen var jag så glad! Fick flera insikter och den första (som låter ganska löjlig såhär i efterhand) kom i en övning då skulderbladen pressades uppåt (eller var det utåt? minns inte nu…) och det på riktigt kändes som att jag hade vingar. Det var en så fin påminnelse eftersom viljan att få flyga fritt genomsyrar hela mitt väsen. Ibland tappar jag bort det och tror att jag behöver gå den traditionella vägen eller följa den stig som “alla andra” tycker att jag borde ta. Men jag behöver inte det, jag har vingar och jag kan flyga fritt.

Efter yogan cyklade jag till loppisen som hade lördagsöppet. Gick enbart till tygavdelningen pga hade inte sikte inställt på något annat. Kom hem med material till tre nya klänningar och en duk till köket.

Resten av familjen hade redan ätit lunch när jag kom hem så jag kunde göra min favoriträtt of all times; plåtmat <3 Just denna hade min favoritkombo pumpa, grönkål, ost och granatäpplekärnor + sötpotatis och rödkål. Toppat med frön och havssalt. Mmm! Överlag älskar jag rotsaker i ugn och skulle nog kunna leva på den här typen av mat jämt.

Speciellt eftersom det är sånt som faktiskt är himla lätt att odla och lagra/frysa in. Det här är vad jag har kvar av förra årets pumpaodling. Lite med tanke på att det tar ett halvår innan det är dags för skörd igen men också mycket för att well, jag har odlat dessa själv :’)

Sen fortsatte dagen i samma raska tempo då killarna bestämt träff med några kompisar i en närbelägen skog. De lekte och åkte kana i gyttjan medan vi föräldrar pratade om kriget. Det fanns en bekant i Ukraina som fått vända på flygplatsen för att bebisen i familjen saknade pass. De kunde alltså inte fly för att de inte hunnit fixa pass till det yngsta barnet. Så de är fast. Helt sjukt.

Obs vill triggervarna för följande text som kan verka alarmerande och skrämmande.

Det fick mig att tänka på hur illa förberedda vi faktiskt är ifall något så ofattbart händer här, hos oss. Eftersom vi slutat flyga har vi inte brytt oss om att skaffa pass till våra barn men det är ju klart att de behöver ha det om vi eventuellt behöver ta oss härifrån någon gång. Har ni förresten koll på var närmsta skyddsrum finns för er? Alltså förlåt, är inte meningen att jag ska sätta skräck i någon nu utan jag luftar de tankar som dykt upp hos mig de senaste dagarna. Här finns i alla fall en karta och vårt kvarters skyddsrum ligger bokstavligt talat utanför vår dörr. Så vi kommer sakta men säkert börja samla de förnödenheter som behövs. Inte för att jag tror att det blir krig utan för att OM något skulle hända så vill jag ha resurserna för att kunna hålla liv i mina och andras barn så länge som möjligt i väntan på hjälp.

När barnen var renspolade från all lera cyklade jag iväg till Ica för ett kort litet jobbpass. Tänker ofta att jag är lyckligt lottad som får göra både detta (fota, skriva, skapa) OCH vara fast anställd. En bra balans för mig med en förankring i det verkliga livet samtidigt som jag får chans att sväva runt i mitt inre.

Söndag nu då. På väg till dag två av yogakursen som var en introduktion till Hatha genom Sara på Jordad Hälsa. Såg jag den här träbiten som fick mig att le. Tänkte att det med enkelhet skulle kunna bli en igelkott till barnen. Andra dagen var lika givande som första och jag är så glad att jag fick möjligheten att tillbringa just den här helgen på det viset.

Hade så mycket energi efter timmarna i yogastudion att jag tog tag i något jag skjutit upp länge, nämligen att sortera mina fröer. Jag är ganska seg på att så i år men vet att det absolut inte är för sent än och tar därför det hela med ganska mycket ro. Överlag försöker jag att vara rätt snäll mot mig själv när det gäller alla “måsten”. Istället för att planera in och bocka av så försöker jag göra allt när jag har lust till det. När det känns rätt och motståndet därför är minsta möjliga.

Efter lunchen (beståendes av tacorester) traskade vi upp till “högkvarteret” där barnen bestämt träff med två kompisar. Att umgås såhär, med kompisar tre dagar i rad, är inget vi brukar göra och när jag skriver det här vet jag att det resulterade i en stor trötthet med många tårar och tokiga utspel under söndagskvällen. Vårt lilla barn <3

Men tillbaka till dagen. Det var sol ute även den här dagen och vi ville aldrig gå in! Ytterkläderna åkte av och jorden togs fram. För om jag varit seg med att så, så är det inget mot vad jag varit på att plantera om mina paprikor och chilis. Men nu så! Nu kändes det som rätt tillfälle och det fanns inte en gnutta motstånd i mig till att ta tag i den sysslan. Det var liksom meant to be att spara det till denna vårdoftande eftermiddag.

Och så led min helg mot sitt slut. Det har tagit mig strax över två timmar att skriva detta. Jag hade faktiskt glömt att det tar så kopiösa mängder tid att blogga. Men vad tyckte ni om det? Ska vi skippa det framöver eller var det något att ha?

Hur som helst så hoppas jag att ni fått en fin helg i det lilla, nu när allt det stora är så oroligt. Tack för att ni ville kika in här. Ta hand om er!

Kreativt flow och att leva sitt liv i cykler

Inlägget innehåller reklam för egen verksamhet

Den post project blues jag skrev att jag hamnat i efter att jag lanserade min kurs höll som tur var inte i sig längre än just den veckan. Istället fann jag mig ganska direkt hamna i ett tillstånd som jag enbart kan beskriva som ett långt och härligt kreativt flow. En känsla jag faktiskt inte känt på väldigt länge och det fick mig att tänka på en textrad från ett av mina bästa band genom min ungdom; Bright Eyes. I låten Classic Cars sjunger nämligen Conor Oberst om en äldre dam som lär honom ett gäng livsvisdomar där bland annat citatet “Everything’s a cycle, you’ve got to let it come to you. And when it does, you will know what to do” ingår.

Jag tänker på just det ganska mycket just nu. Hur mitt liv, som har en rätt så snarlik vardag jämt, präglas av olika cykler och att mitt skiftande av fokus också innebär att jag i dessa perioder blir en annan förälder. För det är ofta så, utifrån mitt föräldraskap, jag tänker på mig själv. Varför? Jag antar att det är på grund av att det är den enda biten som är något konstant. Jag är i princip alltid med mina barn eller uppbunden i mitt jobbjag på min arbetsplats. Jag är med andra ord väldigt sällan bara Sandra (i min ensamhet) rent fysiskt.

Under dessa 5,5 åren, då jag varit någons mamma, har jag inte bara varit närvarande i fysisk form utan försökt att även vara där även mentalt i umgänget med barnen. Ibland lyckas jag vilket gör att vi blir väldigt synkade och livet ihop blir glädjande och givande på så många plan. Under perioder, som under min utmattning eller kanske episoder under en graviditet då kroppen inte riktigt hängt med, har jag inte haft samma kapacitet att finnas där lika mycket som vanligt. Hjärnan har vandrat iväg (och i vissa fall stängt ner) vilket gjort att jag tagit ett kliv bakåt och låtit Viktor ta en större del av kakan. Något som ju känns okej, för jag tror eller förväntar mig inte att det är 100% mental närvaro som ska gälla alltid – det är nog få som faktiskt orkar med det.

Men just kring närvaron skiljer jag och min man oss åt. Under barnens liv har hans frånvaro absolut varit mest fysisk då hans arbetssituation kräver flera dygn borta varje månad men också har inneburit långa perioder då han gått på skola på annan ort eller gjort utlandstjänst. Att inte vara närvarande när en är på en annan geografisk plats än sina barn hänger ju ihop, eller hur. Men jag har aldrig känt att jag, med gott samvete, kunnat ta samma kliv bak för att lägga mentalt fokus på annat. Alltså att vara i samma rum/hus/stad men lägga fokus på mig själv och mina intressen och drömmar. Aldrig. Förrän nu.

Efter att Viktor kom hem från insatsen förra sommaren bestämde jag mig för att ge mig själv tid. För en person som dels har ett ganska utbrett kontrollbehov i grunden och uppepå det skött skutan själv i fyra månader var det ett stort (och läskigt) steg. Jag visste ju innerst inne att han var en lika bra förälder som mig men att LITA på att alla skulle ha det lika bra även utan mig kändes svårare. Så himla egoistiskt det är alltså, att tro att en själv är navet allt kretsar kring. Som om barnen bara mår bra om de får vara med sin mamma. Inte konstigt men ganska dumt faktiskt, att självmant sätta dessa bojor kring sina fötter. Så jag valde att lämna hemmet en dag i veckan för att ge mig tid att skriva. En ynka dag var ett stort steg för mig. Och det gav resultat – som gav mersmak.

Ni har hört det förr men jag inledde den här frigörande perioden med att läsa boken Lev kreativt (adlink via Metapic) och det var förra årets absolut bästa beslut! Den löste upp så många knutar i mig och helt plötsligt kunde jag se mina egna drivkrafter och drömmar klarare än tidigare. På några veckor skrev jag ihop min kurs och när det var över kände jag mig vilse i några dagar. Att jobba mot ett mål som var så konkret sporrade mig och när det sen var över kändes tillvaron ganska tom.

Efter att kursen lanserats ägnade jag dagar åt att undersöka de olika idéer som poppade upp i huvudet. Vad skulle jag göra härnäst? Jag kastade ut de tankar som lät spännande på instagram och fick veta att inget av det jag var nyfiken på var enkelt. Det var inte som kursen, en idé som gick från start till mål med några knapptryckningar. Det var inte ens projekt som gick att dra igång och driva som hobby för att de kändes roliga och spännande utan det var legit business med kemister och licenser och allvar. Så jag bestämde mig för att skaka loss axlarna och slappna av. Att inte funderar på vad nästa steg skulle vara utan istället låta det komma till mig.

Så för första gången på flera, flera år lät jag mig själv bara leka, helt utan syfte eller mål och som ett tillfredsställande tidsfördriv. Och vad lätt det var att hamna i ett härligt och nyfiket flow när jag tillät mig att bara ha kul. Jag har stickat, skapat i lera och sytt. Men framför allt har jag målat och illustrerat så till den milda grad att jag flera gånger när jag vaknat mitt i natten gått upp för att ta fram pennorna en stund. För att det varit så kravlöst och helt utan tanke på något beständigt. Allt det där andra blir ju något. En fysisk produkt att göra något med. Men i mitt skissblock är det bara att vända blad och börja på något nytt – utan att någon behöver se det.

Jag har känt mig så inspirerad och glad över att ha hittat tillbaka till det fria och lustfyllda skapandet. Dels för att det får mig att connecta så mycket med mig själv, när jag finner ett flow i mitt meditativa tillstånd. Men kanske framför allt för att det är ett så slösande med tiden. Det är en stund som inte gör nytta för någon annan än mig själv och det var på tiden att jag prioriterade den.

I tre veckor dök jag ner i den djupa brunn som mitt kreativa flow vidgade och sen var det dags att vandra vidare. Mitt nästa projekt måste bli min bok Ett år med barnen i naturen. Det går inte att streta emot den processen längre utan mitt inre har talat sitt klara språk; jag behöver få lämna ifrån mig den idén och tiden för det är nu. Jag vet det för det är allt jag kan tänka på. Jag märker det när jag är med barnen, hur hjärnan inte klarar av att stanna hos dem utan hela tiden vandrar vidare. Hur jag bara vill prata om den med alla jag möter (nu också med er) och jag låter det vara så.

För jag har insett att det är okej att claima den tiden till mig själv, att det funkar att jag ibland måste lägga extra mycket mental kraft på den fas jag precis äntrat, att livet är i ständig förändring och att jag gör bäst i att bara flyta med. Idag är det min och Li’s sista föräldralediga dag ihop, sen börjar hon förskolan och då ska jag skriva en bok. Ett stort steg i båda våra liv och definitivt något som kommer påbörja en ny period i vårt annars ganska inrutade liv. En skiftning som kommer ta oss till nya platser.

Everything’s a cycle, you’ve got to let it come to you. And when it does, you will know what to do.

När jag bestämde mig för att starta eget företag – igen

Det finns en hel del saker jag uppskattar med mig själv och två av dem är att jag alltid har vågat drömma stort/klart (och alltid trott att allt är görbart) och att jag alltid tillåtit mig själv att ångra mig. Att inget är skrivet i sten, att vi människor är föränderliga varelser som måste få lov att växa och i det också ändra oss. Att starta eget företag IGEN är både och; en dröm om något större och en ny chans på en värld jag en gång snuddade vid – men på fel sätt och vid fel tillfälle. Men vi backar bandet och tar det från början.

Som jag nämnt tidigare så hade jag en blogg för flera år sedan som jag livnärde mig på att skriva. Det livet var… kanske det bästa jag någonsin upplevt. Missförstå mig inte, jag älskar mina barn och trivs väldigt bra i den vardag vi skapat oss men det där, att få vara sin egen och ENBART jobba med sina intressen var fantastiskt. Det var också slitsamt och ensamt på sina håll och ärligt talat så hade livet inte alls så mycket mening som det har nu för tiden. Men att ägna dagarna åt att skriva, fota, pyssla, göra utflykter (allt i min egen ensamhet <3 ) och att få ha det som jobb var underbart.

På den tiden, när jag inte hade försörjningsplikt för några barn, hade jag inte heller så stora krav på inkomstkälla utan kände att om jag fick ägna mig åt det jag älskade så kunde jag leva på en minimumlön. Det kändes rimligt då och jag står fortfarande för det resonemanget idag.

Så föddes vårt första barn och jag klarade inte av att förstå att mitt arbetsliv skulle förändras. Jag ville vara samma Sandra (eller ja, atilio, som var aliaset jag gick under då) som innan OCH nya mamma-Sandra – dvs jobba lika mycket och på samma sätt samtidigt som jag var med mitt barn hela dagarna . Efter nästan ett år av att stånga mig blodig mot väggen (minns så väl när jag fick ett väldigt fint och välmenande mail från Vanja som sa “hörru, jag har varit i den här sitsen, var rädd om dig” och jag avfärdade det ändå med att “det där gäller inte mig”) brakade jag till slut ihop. Det tog lång tid att återhämta mig och efter två år av studier och mammaledighet med vår andra son sökte jag jobb på vårt lokala Ica med motiveringen att jag aldrig mer ville ta med mig jobbet hem.

Ja, ni kan ju säkert resten för jag skriver om det ganska ofta. Hur jag förknippade all min kreativa kraft med den krasch jag hade upplevt och hur jag därför begravde allt driv inom mig och började avfärdade alla idéer som poppade upp. Med det mindsetet kändes allt som ett misslyckande på förväg och jag var säker på att jag varken hade kapacitet eller energi att ge mig in i något sånt på nytt. Den världen var med andra ord inte för mig längre, jag var en “vanlig” person nu.

Jag kan inte minnas vad det var som gjorde att jag började glänta på locket igen men jag vet att det var när vår minsting, Li, var alldeles nyfödd. Och det är väl inte så konstigt heller? Helt plötsligt befann jag mig utanför Icas väggar och med massa “ledig” tid att lyssna inåt var det precis det jag gjorde. Jag började läsa böcker som fick mig att tänka till och fundera, började utforska min kreativa kraft igen och började framför allt skriva på nytt. För vad jag än gör är det alltid hit jag återvänder. Oj, wow, jag började gråta när jag skrev det där sista. Drivkraften och längtan kring just skrivandet är så stor i mig just nu.

För sen jag började glänta på locket har jag inte slutat. Li är nu ett och ett halvt år och snart skiner innehållet i lådan helt fritt. Jag skalar av fler och fler onödiga lager för att nå min egen kärna och jag har aldrig varit så säker på vem jag är eller vad jag behöver göra. För under det här året, när jag ägnat så mycket tid till att läsa, tänka och känna har jag samlat på mig många viktiga insikter. De faller på plats undan för undan och istället för att sörja det jag gav upp och som aldrig blev är jag idag glad över att jag kommit hit.

För att lyckas på sociala medier säger de som vet något att du behöver nischa dig. Du behöver dels veta exakt vem du är och vad du säljer/erbjuder men också vilka din tänkta målgrupp är. Där emellan måste du utmärka dig så mycket att du alltid är det proffs dessa personer direkt tänker på när de tänker på ditt område. Kära nån, det låter ju skitsvårt eller hur? Fast… ifall jag lägger upp det jag brinner för (vilket ju också blir det jag kan) borde ju folk börja förknippa det med mig. Eller hur? Och om det ändå är hämtat direkt ur mitt vardagliga liv så borde det inte bli en extra arbetsbörda, utan något som sker per automatik och med glädje. Och om det nu ändå är min expertis så kanske, kanske det skulle kunna gå att tjäna pengar på det? Att hobbyn kan få börja dra in lite cash så att den lilla pucken av tid som läggs på denna hobby (som just nu enbart består av stunderna då barnen sover) kan få växa och bli större och större – så att jag till slut kan ägna mig åt det mitt hjärta talar om för mig?

Jag ska vara ärlig. Jag försöker inte bli stor i sociala medier. Den här bloggen är absolut inget annat än ett sätt för mig att få ur mig sånt jag tänker på och instagram är bara en ren fröjd för mig. Men det jag vill göra i mitt liv, nu och för resten av min framtid är att skriva. Jag vill kunna titulera mig författare och få ägna mig åt att skriva böcker. Jag förstår att det är svårt att göra det på heltid men det är inte heller det jag begär eller önskar. Jag tror nämligen aldrig att jag kan släppa Ica (eller annan liknande anställning) helt utan att min tillvaro blir för destruktivt. Jag tror att jag faktiskt måste gå till en fysisk arbetsplats och träffa riktiga människor för att inte bli den enstöring jag har latent inom mig. Men jag vill ge mig själv möjligheten att jobba mindre och mindre för andra för att kunna göra mer och mer av det jobb mitt hjärta sjunger för. Och för mig handlar den möjligheten inte ens om pengar (efter att ha gått runt på en riktigt crappy föräldrapenning, som nästan motsvarar existensminimum, inser jag att vi klarar oss på rätt lite) utan om att ge mig själv TID och möjligheten att våga TRO.

Jag nämner min kurs Konsten att uppmuntra kreativa och skapande barn varje vecka på instagram (den har bara funnits i tre veckor så det kanske inte är så konstigt) och även om jag vill att folk ska ta del av den (såklart, annars vore det konstigt att jag skrev den) så handlar det inte om att sälja den för att tjäna pengar. Ärligt talat så är jag ganska glad så länge jag inte säljer för mer än 30 000 kronor eftersom det innebär att jag måste börja betala moms och det arbetsmomentet är jag inte så värst sugen på. Utan den största anledningen till att jag skriver om min kurs är för att jag är stolt. Inte bara över innehållet utan också för att jag fick en idé, avsatte tid för att genomföra det, jobbade hårt och sen blev färdig. Ut kom en riktig produkt som JAG har gjort och som jag ÄLSKADE att göra. Tänk om det går att få ha ett yrkesliv som känns så?

Därför känns det inte läskigt att starta eget företag den här gången. För jag vet att jag har en fast anställning att gå tillbaka till och att jag kommer göra mer och mer av det jag brinner för tills det en dag upptar majoriteten av veckans dagar. Jag jobbar mig sakta men säkert ditåt. Det kommer komma idéer på vägen. Galna, små, rimliga och skrämmande. Jag kommer säkert ta upp dem och ventilera i mina kanaler (för så funkar jag) och bara någon ynka procent av dem ska bli verklighet. För jag är inte rädd för att ångra mig och tänka om. Och jag har alltid drömt stort – men också klart. Jag har alltid vetat vilken väg jag ska gå, jag har bara aldrig vågat lyssna. Nu gör jag det. Nu ser jag allt klart.

Om att (kanske) möta döden

Innan du läser vidare vill jag utfärda en triggervarning. Det här inlägget handlar om att möta döden (obs! Ingen nära mig HAR dött eller är allvarligt sjuk, jag försöker inte click baita) och vet du att det ämnet ger dig ångest kanske du ska hoppa över just det här inlägget.

När jag skriver det här är det kväll och jag ligger nedsjunken i ett ångande varmt bad. Arbetsställningen är kass med framskjutna axlar i dålig hållning eftersom den hårda emaljen inte tillåter att jag ligger ergonomiskt. Jag ser alltid framför mig hur jag ska fälla upp datorn med en kopp te bredvid mig i vardagsrummet om kvällarna. Men det, som så mycket annat, är en förljugen bild eftersom jag de flesta kvällar inte ens tar mig upp efter nattningen av barnen. Jag är varken gravid (längre, för jo – det fanns ett frö innan jul) eller deprimerad utan bara så hiskeligt trött.

Det är inte så konstigt när jag tänker efter. Jag är mammaledig på 100%, pluggar på 100% och har precis skrivit en lång kurs som krävt sin tid. Jag är inte heller på gränsen till någon utmattning för jag känner (för tillfället) mina gränser och vet när jag ska bromsa in och släppa taget. Som jag gör om de där kvällarna jag drömmer om men som uteblir när kroppen behöver ta igen sin sömn (att jag kliver upp halv fem varje morgon KAN också vara en bidragande faktor). Som jag gör med skolarbetet som inte prioriteras i den utsträckning jag vill, för just nu går det inte att få ihop det på ett optimalt sätt. Så jag släpper och går vidare, försöker att inte älta i det som varit eller grubbla över vad som komma skall. Inget av det kan jag påverka nu ändå. Åh, vad mycket visdom jag sugit i mig av Björn Natthiko Lindeblad. Nu, i sviterna av att han lämnat oss, tänker jag på honom och det han lärt mig ofta. Det dyker upp små passager ur hans bok Jag kan ha fel då och då och jag känner att jag aldrig kan eller vill sluta jobba med mig själv. Jag önskar att det alltid kommer att vara på ett spirituellt och högre plan men inser att det, under åren, kommer att gå åt en massa energi till både oro och sorg också. För vi kommer alla möta döden, på något sätt – förr eller senare.

Kruxet med mig är att den enda närstående jag haft som inte längre finns i livet är vår älskade katt Leeloo. Alla mina mor- och far-föräldrar är fortfarande vid god hälsa och även om jag har fina minnen av alla DERAS föräldrar så stod de mig inte så pass nära att jag upplevde en direkt sorg. Med Leeloo var det annorlunda. Hon kom till oss flera år innan vi fick vårt första barn och fyllde direkt upp den platsen i vårt hem. Aldrig någonsin har jag älskat ett djur mer än det jag kände för Leeloo och hennes bror Gösta. Samma dag som hon hade gått bort kände jag för att öppna våra fönster och skrika ”Hur kan ni fortsätta som om inget hänt? Vår katt har ju dött!!!” till alla som passerade utanför. Jag skrev en sorgedagbok under de första dagarna och insåg att det som var värst var det där definitiva. Det var inte ett avsked av någon som skulle resa långt bort eller någon som gjorde slut och försvann ur mitt liv – utan hon var borta ur vårt jordsliga liv för alltid. Det som var hon skulle aldrig finnas i mitt liv mer men det jobbiga var också att alla våra minnen numera bara fanns kvar i mig – vilket kändes oerhört ensamt. Och då talar vi alltså om en katt! Som kanske inte ens kan lagra minnen på samma sätt som oss och som definitivt inte verbalt kan dela dem med mig eller andra. Det var också en grej i sig, att jag önskade att jag hade fått säga allt det där jag ville. Trots att hon som sagt var en katt – någon som (kanske) inte ens förstod och som definitivt inte kunde svara. Men det kändes så i mig och det var först veckor senare som jag förvånat insåg ”idag har jag inte tänkt på Leeloo en enda gång”. Hon fattades mig något enormt.

När pandemin slog till i början på 2020 var jag rädd. Kanske inte till en början, och vi var nog många som hörde om de första fallen men aldrig kunde förstå hur omfattande det hela snabbt skulle bli. Men sen, när media dagligen rapporterade om hur många som vårdades på IVA och när dödsfallen började stiga. DÅ var jag rädd.

Jag hörde någon säga att ”snart kommer alla känna någon som dött i corona” och när Adam Alsing gick bort strömmade mina tårar i flera dagar. Än idag är det svårt att hålla tillbaka gråten när hans namn förs på tal. Jag vill inte på något sätt att detta ska tolkas som att jag förringar hans nära och käras VERKLIGA sorg. Men jag upplevde att jag ”kände” Adam efter att ha lyssnat på hans podcast varje vecka i flera år. Och den personlighet jag uppfattade hos honom var verkligen god rakt igenom. En toppenperson att ha tillgång till och luta sig mot en gång i veckan. Hans mediapersonlighet, den som han lånade ut till oss alla (och som jag vill skilja från hans verkliga person eftersom jag som sagt inte kände honom på riktigt), fattas mig. Den gör verkligen det.

De senaste månaderna möts jag av döden från så många håll. Jag har vid flera tillfällen drömt om människor jag är bekant med sådär i periferin. Jag har drömt om dem och ibland vaknat mitt i natten och haft en känsla. En googling senare och jag hamnar i ett minnesrum på internet fyllt av sista hälsningar och inser att de inte längre finns bland oss. All astrologi som talar om hur planeternas positioner påverkas en egna hus talar just nu om för mig att det är döden, svår sjukdom och överlag hälsa jag ska tampas med ett tag framöver. När jag la en inner quest-guidning i min nya lek häromdagen fick jag reda på att sättet som jag ska komma fram till mina nya insikter och utveckling är… *trumvirvel*… just genom att möta döden. Visst, det går att tro vad en vill om det där men hur jag än vänder och vrider så dyker det upp som ämne gång på gång. Det är inget magiskt sammanträffande utan en central del av livet – såklart.

Och jag ska vara ärlig och säga att mitt hjärta känns tungt när jag skriver det här. För jag vill inte vara en domedagsprofet, jag vill inte gå runt och vara alarmerande. Men jag fattar att det är ett ämne som oundvikligen existerar och kanske är det min tur att, på något sätt, att förstå vidden av en förlust, av vad sorg innebär. Jag vill inte. Fan jag vill inte. Men jag öppnar mitt hjärta för kärlek och i det ryms också platsen för sorg. Det är som det ska, men lätt är det verkligen inte, det där med att möta döden.

Och som av en händelse, idag när jag kom att tänka på allt detta så flyttade en ny vit, fluffig varelse in i vårt liv. En liten Lo, så nu har vi både en Li och en Lo. Vilket ihop lustigt nog blir Leeloo. Tyvärr är det inte henne vi ser på bilderna i det här inlägget för på datorn hade jag bara bilder på Gösta. Men av vår Lo kommer det med allra största säkerhet foton på strax och lång tid framöver. För hon känns redan speciell i vår familj och mitt hjärta.