Min morgonrutin

Jag ser dem på instagram, personer vars morgonrutin ser helt magisk ut. Det är yoga och meditation, rökelse och oljor, det är långa hudvårdsrutiner och affirmationer som skrivs ner.

Det är fantastiskt, det är lugnt och det är allt annat än vad mina egna morgnar är. Eller var.

För som med allt annat så fungerar det sällan att copy pastea någon annans liv. Alla de där rutinerna såg så härliga ut i en reel men när jag började skriva upp dem i punktform för att inte glömma något insåg jag att det inte var för mig. Det där var någon annans val, inte mina. Så jag lät mina morgnar vara precis som förut, jag drack mitt kaffe och dagen var igång Det var allt.

Sen började jag läsa Lev Kreativt / The Artists Way (ADLINK) och rätt som det var hade jag själv halkat in på en morgonrutin som passade mig helt perfekt. Boken bygger bland annat på att man ska skriva så kallade morgonsidor varje morgon. Helt enkelt fylla tre sidor med allt det som upptar ens huvud just precis nu. Syftet är att komma vidare i sin kreativa process, att saker som finns dolt under ytan ska få komma fram för att bearbetas eller för att ge plats åt annat. Det är både en form av att skriva av sig allt det skaviga samtidigt som det får en att komma fram till allt det fina. Och för mig är det ett helt underbart sätt att få starta dagen på.

När jag skrev det här inlägget om vuxna rutiner nämnde jag ju att jag inte är en person som kan skriva dagbok. Att jag försökt om och om igen men att det börjar med att jag glömmer någon dag och sen har jag halkat efter så mycket att jag bara inte KAN ta upp det igen. Jag tror att anledningen till att jag misslyckats med det faktiskt är att jag alltid försökt skriva på kvällen. Då finns det nämligen så många hinder som gör att jag faller ur rutinen. Jag trött, prioriterar annat, somnar med barnen osv. Men att få börja en ny dag med att skriva ur sig allt det som ryms i huvudet (och kanske oroar eller stressar) är som terapi för själen. Det känner jag, efter att ha gjort det i en månad, att jag aldrig vill sluta med.

Men det är också en rutin jag kan få ihop tillsammans med barnen. Att yoga eller meditera kräver (för mig) en stund i stillhet och att stänga in sig i ett rum med tre knattar som bankar på andra sidan dörren är inte så värst zen. Jag tycker inte heller om tanken på att ha min mobil framme (vilket är stället jag tittar på yoga-videos) när barnen är med. Vi är alla olika där, men jag försöker verkligen att låta bli att ha framme telefonen när jag är med dem. Det finns så mycket jag skulle vilja scrolla under en dag om jag fick välja själv. Men det är inget som är något nödvändigt (snarare någon slags vuxen snuttefilt eftersom min impuls är att ta fram den varje ledig sekund) och därför anstränger jag mig för att ta fram den så lite som möjligt.

Men tillbaka till min morgonrutin. Syftet med en sådan är, för mig, att få börja dagen på bästa möjliga sätt. Jag har därför fått lägga lite tankekraft på att klura kring vad jag mår bäst av. I det arbetet kom jag fram till att jag verkligen är en morgonmänniska (usch vad jag mådde dåligt den perioden jag jobbade natt och kände bulldoft från bageriet när jag gick hem och la mig) som inte alls tycker att det är jobbigt att vårt ena barn vaknar vid fem varje morgon. Så istället för att försöka dela upp sovmorgnarna med min partner har jag valt att alltid vara den som tar morgnarna. Jag njuter så av att vi får vara uppe en stund innan alla andra familjemedlemmar vaknar och allt är full rulle igen.

För även om jag njuter av att få gå upp tidigt så vill jag gärna få en stund för mig själv sådär på morgonkvisten. Därför är vår rutin att vi smyger ner för trappan (ibland med Li men oftast utan), gör vår morgontoalett, dricker ett glas vatten och sätter på kaffet. Noah ber mig ofta att tända levande ljus i vardagsrummet på morgonen så det gör vi samtidigt som jag väljer ut några oljor till diffusern. När kaffet kokat färdigt får Noah en halvtimmes tv-tid och jag får lika lång stund på mig att skriva mina morgonsidor och dricka mitt kaffe. Är Li vaken med oss underhåller jag henne också under tiden och det är DET som känns så fint med att ha just morgonsidorna som rutin att landa i på morgonen.

För att sitta och skriva i ett block gör att jag kan titta upp och bekräfta det barn som söker kontakt när hen ber om det. Jag känner även att skrivandet är en syssla jag gärna ser mina barn ta efter, därför känns det inte fel eller jobbigt att göra det framför dem. Det är en stund som är bara min, men den är inte beroende av att allt sker i ett sammanhängande flöde. Den förlåter små avbrott och instick från händer som också vill prova.

En annan fördel med att sitta med penna och papper i knät är att barnen gärna vill vara med och skriva/rita. Dessa små alster är som skatter för mig i mitt block. Små minnesmärkningar från den morgonrutin som var min och vår under hösten och vintern 2021. Kanske kommer den förändras i takt med att livet kräver annat av oss. Men just nu räcker det fint såhär; att få vakna tidigt, ta en kopp kaffe och sen skriva ur sig allt som gnager eller uppfyller.

Hur ser din morgonrutin ut?

Att göra andras måsten till sina

Ibland får jag hemnetlänkar skickade till mig från vänner som vill tipsa om olika hus som är till salu i närheten av oss. I perioder klickar jag mig inte ens in på dem eftersom jag då är så nöjd med vårt nuvarande boende vilket gör att jag inte känner något behov av att någonsin flytta. Andra gånger grottar jag ner mig så pass i planlösningar och trädgårdar att jag känner mig genuint ledsen över att inte bo i just det huset. Men jag inser mer och mer att jag måste sluta med det här med att göra andras måsten till sina.

För här är vi; två föräldrar över 30, med varsin fast anställning och tre gemensamma barn – i en hyresrätt. Visserligen på 110 kvm fördelat på två våningar, med både dusch & badkar och egen tvättmaskin men ändå – en hyresrätt. Här, där vi bor, äger nämligen majoriteten av alla vi känner (i alla fall de med barn men även många utan) ett eget hus. Och har de inte ett nu så letar de efter ett. Det är liksom så det ”ska vara”.

Och jo, det finns en dröm i mig om det också. Helst av allt en liten gård på landet med många småhus och möjlighet till djur. Men eftersom min make bestämt sagt nej till den biten har min dröm krympt till bilden av att kunna släppa ut barnen i en egen trädgård. Åh, vad ljuvligt det skulle vara.

Så i början på sommaren kommer det där behovet av att ÄGA ett eget hem alltid över mig med extra stark frenesi. Men det är inte glädjen i att kanske köpa en egen bostad som driver mig då utan istället är det alltså genom ångest över att inte kunna ge barnen en fullgod och idyllisk uppväxt eftersom vi, som sagt, fortfarande bor i lägenhet.

När jag en dag i somras nämnde detta för min, alltid så kloka, svärmor suddade hon ut mina tvivel genom att påpeka allt det där jag redan vet. Att det är lätt att göra andras måsten till sina men att det där är mina tankar och inte alls mina barns. Att vi är ute så otroligt mycket att de får tillgång till allt det där fantastiska ändå. Att vi har vår kolonilott som erbjuder allt en egen trädgård skulle kunna göra. Att det finns en tid för att bo i hus också (om det nu är vad vi vill) för allt måste inte ske när barnen är små. Och att det finns otroligt många familjer i Sverige som bor i lägenhet och att det absolut inte har något med att kunna erbjuda en fin barndom eller inte.

Och det var en sån lättnad. För helt plötsligt insåg jag att det fanns så många fler punkter som talade mot att köpa hus än vad som talade för. Jag vet nämligen exakt vad ett husköp kan innebära eftersom jag faktiskt varit husägare till en stor villa en gång i tiden. Så den där sägningen om att “det är så himla skönt att bara kunna ringa hyresvärden när något behöver fixas” som jag alltid drar till med när ämnet förs på tal är något jag i allra högsta grad faktiskt känner.

För hur mycket jag än går igång på att ha ett hem som är vårt alldeles egna så inser jag att det kommer ett väldigt stort ansvar med det. Både ekonomiskt men också i form av tid och kunskap – och vi känner oss helt enkelt inte redo att ta det klivet just nu. För om det är en sak jag lärt mig av livet så är det att om det känns motigt, trögt eller skavigt så är det onödigt att pusha. Då är tiden helt enkelt inte mogen.

I söndags var vi faktiskt och kikade på ett litet hus som kändes som ett rimligt objekt i tanken. Väl på plats ville vår äldsta son flytta in på studs och jag, som är den impulsive av oss vuxna, hade nog kunnat skriva på ett kontrakt direkt om det erbjöds ett. För jag fick feeling. Men som vanligt så fick Viktor mig att tänka ett varv till och det var då det slog mig. Vi trivs båda två i vår lägenhet (det gör våra barn med för den delen) och känner inget behov av att flytta till större. Så varför letar vi ens? Varför låter vi inte bara det beslutet komma naturligt den dag vi inte längre har rum som räcker till oss alla. I dagsläget har vi föräldrar alltså inte samma dröm om hur vi ska bo, men vi är båda nöjda där vi är nu och kanske, kanske kommer vi växa in i varandras planer i framtiden.

Men det gav mig också en insikt. Jag kan faktiskt förverkliga mina egna drömmar själv också, För det enda jag vill är att bo så att jag kan kliva rakt ut i naturen. Men det behöver inte vara på heltid. Mitt mål är därför att inom några år köpa ett litet torp till mig själv. Ett som jag kan åka till och skriva i/jobba från i perioder. Ett dit vi kan åka med barnen för att komma bort ibland. Ett där familjemedlemmar på besök kan sova över om de vill. Ett ställe där jag kan fixa lite pö om pö, när jag känner för det.

När jag insåg det här började min själ sjunga. Tänk att det är möjligt, att jag skulle kunna få ha det så. Jag som alltid har gått min egen väg, hur kunde jag tappa bort mig och gå i fällan kring att göra andras måsten till sina? Jag behöver inte bo i en villa. Jag behöver få vara fri, och just nu kan jag vara det precis här.

Mitt sista inlägg om julklappar till barn

Ledsen om rubriken låter arg och hotfull, det är såklart inte min mening att börja inlägget på det viset. Men faktum är att jag skrivit ett inlägg om just julklappar till barn varje år ända sedan Elton föddes för fem år sedan och ja, jag börjar bli lite trött på dem. Den vise skulle ju kunna hävda att det bara är att sluta skriva (vilket ju är helt sant, såklart) men det verkar som att det är lite av en hjärtefråga för mig och därför ger jag mig på det en sista gång.

För vet ni att ofta när jag ska skriva jul på engelska så råkar jag skriva giftmas istället för christmas. Min hjärna blandar liksom ihop lite av konceptet med själva högtiden och hittar på ett ord som ja, inte är så långt ifrån sanningen ändå. Eller, jag vet ju inte hur ni har det hemma hos er men om vi talar globalt, generellt så känns det absolut som att mycket fokus ligger på just gifts under den stundande högtiden.

Ni som “känner” mig tror jag vid det här laget vet att jag aldrig är ute efter att moralisera eller komma med pekpinnar för hur någon ska leva sitt liv. Om det finns något jag faktiskt tror på så är det tvärt om, att gå sin egen väg och göra det som funkar för var och en, vilket såklart även gäller dagens ämne kring julklappar till barn. Men för transparens (och kanske lite inspiration?) kan jag berätta hur vi har tänkt och resonerat i vår familj kring just den biten.

Vilka köper vi julklappar till?

Viktor och jag har aldrig varit duktiga på att ge vare sig varandra eller andra presenter vid födelsedagar eller dylikt. Vi känner ärligt talat att den som är vuxen ofta (inte alltid såklart och det har jag FULL förstelse för mvh har levt på existensminimum som vuxen) tjänar sina egna pengar och därför kan köpa eller spara till det den själv vill ha. Vi är i dagsläget med och uppvaktar familjemedlemmar som fyller jämnt eller om vi är med på ett barns kalas (våra barn har i skrivande stund 13 kusiner så det känns orimligt att skicka saker land och rike runt bara för att) men känner att den finaste presenten är den spontana. Vi är med andra ord inte främmande för att ge bort saker som känns passande för en tänkt mottagare men att göra det en given dag BARA FÖR ATT känns så… onödigt? De enda vi faktiskt köper julklappar till är med andra ord våra egna barn men det gör inte valet av julklappar lättare…

Vår syn på leksaker

I det här inlägget skriver jag ganska ingående om vår syn på leksaker här hemma men för den som vill ha en kort brief: vi har ganska många i antal men de är i begränsade kategorier och noga utvalda. Från början av oss föräldrar då vi satsade på att köpa (och med tiden utöka) begagnade samlingar av duplo, brio-järnväg, playmobil och lego. Men numera även av barnen själva då de ibland önskar sig nya set av det vi har eller som Elton, som i somras blev helt golvad av miniatyrjärnvägen på Tågmuseet i Ängelholm. Efter det plöjde han allt han kunde hitta om just modelljärnvägar och önskade sig inget hellre än en egen bana.

Ett litet instick om barn och pengar

Har ni någon gång hört talas om modelltågen Märklin har det kanske varit i samband med att en äldre herre har det hemma i sin källare (okej lite generaliserande här men de är definitivt överrepresenterade i gruppen av entusiaster) och anledningen till att medelåldern är så väldigt hög är för att dessa tåg kostar skjortan. Alltså SKJORTAN! Nu fick vi visserligen tag på ett litet nybörjarkit till en skälig summa av 300 kronor av en man i vår kommun men det kändes ändå viktigt att i samband med detta nya intresse förklara för Elton (som ju ändå är fem och ett halvt nu) värdet av pengar och var de kommer ifrån. Vi försöker synliggöra detta i vårt vardagliga liv också, såklart, och tidigare har barnen fått sälja av gamla och oanvända leksaker om de velat köpa något nytt lego eller liknande men det här var alltså “leksaker” som kostade så astronomiskt mycket (ja men ett lok på tradera kan lätt gå för minst 4000) att vi behövde ge ett nytt perspektiv på konceptet pengar.

Med äldre och influerande kusiner visste han att det gick att sälja jultidningar för att, som barn, tjäna egna pengar. Så de senaste månaderna har han knatat hem till de vi känner i området och lämnat fram sin lilla katalog, sagt “hej, jag säljer jultidningar – vill du titta?” och faktiskt kunnat köpa några nya tågvagnar på tradera för en tredjedel av sina intjänade slantar. Resten sparar han tills han vet vad han vill göra med dem. Min stora fina kille, känner mig så himla stolt över att han bara embracear och går all in i sina intressen och att han kämpat så för att kunna underhålla det.

Ja, nu var det ju inte mammaskryt eller en eventuell sur kommentar över att vi låter vårt barn sälja jultidningar (för jag är ändå lite rädd för att det ska komma?) jag skulle skriva om.. Åter till det här med julklappar till barn. För visst är det väl ändå något alla grubblar på varje år? Eller det gäller väl såklart bara till en viss ålder för sen antar jag att önskningarna blir mer specifika och att det är just DEN uppskrivna grejen som gäller eller inget. I vår familj har vi i år ett barn som inte förstår jul alls (1 år), ett barn som vet lite men inte skulle reflektera om han bara fick ett enda paket (3 år) och sen en som ja, tycker att det ska bli helt MAGISKT att tomten ska komma men inte riktigt vet vad han ska önska sig utan mer att det ska bli *drömmigt* (5 år).

Meningen med julklappar

Och ja, det känns svårt. För även om vi inte brukar uppvakta varandra med speciellt mycket presenter så vill vi ändå ge våra egna barn något på både födelsedagar och julafton. Kruxet är bara att vi inte vill att de ska få “skit”. För återigen; VARFÖR ska de få saker? Alltså, vad är målet med sakerna de får på julafton?

För mig är svaret på den frågan att de ska få något som kan underhålla eller utveckla dem under en lång period. De leksaker de har hemma nu engagerar ofta barnen i lek i flera veckor eller månader innan vi roterar ut dem och byter till något annat ett tag. Samtidigt fyller till exempel ett spel samma funktion trots att det kanske bara tas fram någon gång per år men kan engagera barnen under en tidsperiod om tio år. Jag är alltså inte intresserad av att köpa senaste leksaken från Paw Patrol trots att Noah just nu vill titta på det prick varje dag. Han leker nämligen att han är Ryder och att jag är någon av hundarna (oftast Marshall och så är Li Rubble) redan som det är. Det känns inte hållbart eller speciellt utvecklande att slå in en leksak av den modellen bara för att han ska ha något att öppna. Och återigen, här känner alla olika och vi HAR faktiskt både Rubble och Marshall som små leksakshundar hemma eftersom barnen har lånat dem av en kompis så det är inte ens så att jag är emot plast eller småfigurer som koncept. Utan jag ser helt enkelt aldrig dem plocka upp de där små hundarna och leka med dem. Utan det som verkar främja mina barns lek är öppna leksaker som låter deras fantasi flöda fritt och ger upphov till olika rollekar.

“Men mitt barn ÄLSKAR fordon över allt annat” kanske du tänker nu? Men go fot it om det är vad som funkar för er och vad du vill ge! Dessutom fullkomligt kryllar andrahandsmarknaden av fordon.

Handla begagnat, lokalt & av småföretagare

För om det första jag tänker är att de ska kunna roas länge av sina klappar så är det andra att de i största mån ska inhandlas begagnat. Det tar lite extra tid, det ska erkännas, och det är också därför jag skriver detta redan i början på november; jag är nämligen redan nu i full gång att söka efter sånt jag tror kan passa våra barn. Köps sakerna mot förmodan inte begagnat försöker jag gynna vår lokala bok & leksakshandel här i Karlsborg ELLER beställa på nätet från småföretagare (främst när det gäller handgjorda saker). För mig känns det här jätteviktigt när jag ger mig in i konsumtionskarusellen som julen ju ofta faktiskt är. Hur tänker ni där?

Tips på ställen att handla begagnat från om du inte vill/kan gå i fysiska second hand-butiker: sellpy, blocket, secondhand.se, tradera & facebook marketplace (eller sök efter köp & sälj + din ort).

Förra året skrev Rebecka ett instagraminlägg om just julklappar och i det kommentarsfältet kryllar det av bra förslag på vad man kan ge barn i sin närhet. Jag tänkte att jag också skulle dela med mig av vad vi gett våra barn + tänker ge dem i år även om jag absolut inte är något facit. Jag vill verkligen understryka det, jag slkår in klappar som jag hoppas att mina barn ska använda och uppskatta men jag vet ju inte alls hur det kommer bli. Men genom att reflektera kring tanken bakom dem tror jag att vi kommer något på spåret. Men för den som inte vill ha hemmet fullt av onödiga prylar kommer här först ett litet råd:

Tala om hur ni känner även om det blir dålig stämning. Berätta för nära och kära att ni inte vill byta julklappar längre. Säg till de som ger “fel” sorts saker (ja, jag vet det låter så otacksamt men samtidigt så nej det ÄR det inte) att ni har en tydlig lista på vad ni önskar er till barnen i år. Berätta helt enkelt hur ni känner så att julefriden kan få nå in i den lilla vrån också.

Julklappar vi gett och ska ge i år

Vi har inte bestämt något visst antal julklappar eller en viss summa att köpa för utan detta varierar lite från år till år. Men vårt upplägg brukar se ut såhär:

Morgonen: På morgonen får barnen varsin bok i julstrumpan med innehåll valt efter deras intresse. Dels för att jag gärna ger dem böcker men också för att de ska ha något att göra om väntan på tomten blir för lång. I år har jag redan lyckats hitta en faktabok om tåg med flikar till Elton som jag vet att han kommer älska!

Till vår ettåring: Fram tills att våra barn fyllt 2 har de bara fått varsitt paket på både födelsedagar och tidigare julaftnar. Allt annat har liksom känts överflödigt i en ålder där det verkar vara världens lyx att få riva runt i en kökslåda. Eltons första julklapp ser ni på bilden här ovanför. Noah fick ett bebispiano jag lyckats loppa och Li en gammal kulram. I år tänkte jag faktiskt att hon skulle få tre eller fyra så kallade sensory bottles. Busenkelt att göra själv (för visst vet ni väl att en hemmagjord present inte är mindre värd än en köpt?) och något jag tror at hon kommer uppskatta.

I övrigt skulle jag säga att bollar, klossar och stapeltorn ofta går hem hos det lilla barnet. Eller en liten väska fylld med sensoriska saker att plocka i och ur. Vi har en loppisfyndad liten bondgård med de vanligaste bondgårdsdjuren som hon fullkomligt älskar just nu. Vi övar på hur de låter och hon plockar in och ur dem ur ladan i oändlighet.

Sen brukar vi göra som så att killarna får en lite större eller dyrare gemensam present, något de önskat sig var för sig, en klapp som kan underhålla dem i juldagarna och något som ger uphov till en naturvistelse.


Gemensamt: Tidigare år har de fått en större samling begagnat playmobil och förra året fick de en wobbel board ihop. I år tänker jag att den här julklappen ska bli en gymnastikmatta (från ikea men fyndad på marketplace) och romerska ringar att hänga i taket.

Var för sig: Elton fick lego förra året och det blir samma för honom i år. Jag vet att jag tjatar om att köpa begagnat men har ni sett utbudet av just lego på blocket och tradera? Kompletta set för en bråkdel av vad de kostar i butik. Noah fick förra året en duplobrandbil men även om han gillar att leka med fysiska saker så älskar han framför allt rollekar och att klä ut sig. Så i år tänker jag fixa en korg med utklädningsgrejer åt honom. Random rekvisita som kan bli vad som helst i en barnlek. Och så ska han få sin älskade poliströja i sin nuvarande storlek.

Sysselsättningspaketet: Tidigare år har vi gett spel och förra året fick de ett kit där de lärde sig göra egna badbomber. Nu när vi lärt oss det gör vi alltid våra egna badbomber så det hade funkat lika fint att blanda ihop ett eget färdigt kit. Alla ingredienser för att själv göra egna hittar du här. I år önskar sig Elton ett kit för att göra egna studsbollar men jag måste kolla upp hur miljövänligt det faktiskt är innan vi köper ett känner jag.

Naturpaketet: Tidigare år har barnen fått termos och kikare (sen fick Elton en täljkniv för nybörjare, scouterna har en variant utan spets, och magnetfiske i födelsedagspresent) och förra året fick de varsin byggsats av en fågelholk som vi snickrade ihop, målade och hängde upp. I år ska de få armbågsskydd och knäskydd som de önskat sig för att kunna cykla en hinderbana ute i skogen.

Fler tips:
Här kommer lite fler tips på saker att ge som inte behöver kosta skjortan

Böcker (kan inte skriva ett sånt här inlägg utan att tipsa om det flera gånger).

Spel (Vildkatten är ett fenomenalt exempel här men vi älskar också labyrinten, mix max och jakten på den försvunna diamanten).

Upplevelser (kanske passar de lite äldre barnen mer men alltid mysigt att göra något ihop).

Pyssel (nu är jag väldigt pysslig själv och har ganska mycket material hemma redan men annars är detta ju en fenomenal grej, kanske att ge som ett färdigt kit där ni gör något projekt ihop?).

Byggleksaker (älskar lego, plus plus och magnatiles men tycker också att riktiga verktyg och ett gäng brädor är underskattat).

Leksaksmat (att göra egen leksaksmat av trolldeg, virkning eller gamla tomma förpackningar är både enkelt och uppskattat av många).

Egen bakbok (ta fram några favoritrecept och rita upp era ingredienser och de måttenheter ni har hemma så att barnen själva kan lära sig baka något enkelt).

Doktorsväska (finns superfina att köpa men är lika enkelt att sy en tygväska av ett örngott och fylla det med grejer från apoteket).

Hemligheter (en pryllåda att samla skatter i, ett kassaksåp eller en dagbok kanske?).

Puh, det vad nog det! Nu är det er tur, vad har ni för tips på klappar?

Lev Kreativt; första veckan

Hej. Det är inte ofta jag börjar ett blogginlägg såhär, med ett hej. Klockan är 00.25 en fredagkväll och för er är det kanske ingen konstig tid att vara vaken på men jag är faktiskt aldrig uppe såhär sent. Idag är jag det för att jag (som vanligt numera) somnade med barnen vid 19 och vaknade för att jag behövde kissa och då kände mig ganska pigg. Därför tänkte jag kika in här och skriva några rader om boken Lev kreativt (ADLINK) som jag läser och arbetar med just nu.

Kanske har du hört talas om boken förr genom originaltiteln The Artist’s Way eller så är du, precis som jag, helt ny inför boken. Den har en undertitel som lyder ”hur du utvecklar ditt skapande jag i tolv steg” och när jag snubblade över den i en digital bokaffär kändes den så himla given för mig.

Jag tror att många som följer mig i sociala medier ser mig som en kreativ person. Så ser jag mig själv också. Men de senaste åren har det blivit tydligt för mig att jag lider av en enorm kreativ blockering. Inte så att jag har svårt att få idéer till handling (för det är jag ganska bra på) eller att avsluta det jag redan påbörjat (för det gör jag nästan jämt) utan snarare på det planet att min fantasi och förmåga att tänka utanför boxen är gömd alldeles för långt inom mig.

Hösten och vintern är naturligt en tid på året då jag börjar blicka inåt allt mer. Jag skriver ofta om det, hur jag nu börjar återgå till små ceremoniella eller spirituella handlingar som grundar mig och gör mig mer medvetande och närvarande. Kanske för att våren och sommaren känns så tydligt i mig på ett annat sätt. Då är jag ett med naturen och den i sig gör att jag tänker och känner på ett annorlunda sa sätt. Framför allt mår jag väldigt bra inombords av att få vara en del av det pågående kretsloppet på det sättet. Nu, under årets mer mörka månader, sätter jag mitt hopp till små meningsfulla stunder som skänker mig en känsla av närhet och mening. Det kan vara något så simpelt som att tända ett ljus, koka en kopp te eller sjunka ner i ett varmt bad. Ni känner säkert igen det från er egen vardag, de där små stunderna som gör alltet.

Den är perioden på året är också en tid då jag hellre läser faktaböcker om kropp och själ än skönlitterära romaner. Jag har med andra ord mer tid att ta hand om mitt inre när mitt yttre är mer stilla än på sommaren. Det är också nu jag märker att jag behöver det, och med tanke på just det; att jag är mer stilla och mer bunden till att trivas i min egen kropp, i vårt eget bo är det kanske inte så konstigt att mitt mående ofta dippar när hösten blir mörk utanför fönstret. Det är okej för mig att känna så, att jag inte mår helt hundra, för jag lägger ingen prestige i att alltid vara på topp. Det är lika förlösande för mig att förstå var det skaver och försöka lära mig mer om det som att vara linjärt välmående.

Och det är den där felsökningen jag brfinn r mig i just nu. För när jag skrev det här inlägget var jag redan något på spåren. Jag hade börjat ana att det finns en högre potential i mig som jag själv är med och blockerar. Åh, jag förstår att jag tappar flera av er bara genom att prata om spiritualitet (som jag snabbt nämnde tidigare) eller såna här ”flummiga” saker men faktum är att jag tror att vi är många som är kapabla till bra mycket mer än vad vi själva tror, och att vår inre kritiker ofta skjuter ner möjligheten för just den biten att resa sig.

Så. När jag hittade boken Lev Kreativt kände jag direkt att den talade till mig. Dels kändes det roligt att under tolv veckor få chansen att lösa kreativa uppgifter (blandat med tänkvärd text) samtidigt som mitt mål var att nysta upp den här grejen inom mig. Jag är nu precis i början av processen och har bara precis gjort den första veckan (ihop med två veckor av morgonsidor – de hjälper mig verkligen så mycket att komma framåt i tankearbetet!) och jag tänkte lite kort (säger jag efter att ha skrivit en halv novell redan…) dela vad jag kommit fram till.

För det här med att jag är en kreativ person stämmer ju i högsta grad. Men jag upplever att omvärlden alltid har en högre tro på vad jag klarar av än vad jag själv har. Jag avskyr när andra ber mig ta bilder på dem (eller att pyssla, pynta, hacka grönsaker – whatever) och vill gång på gång ursäkta mig. Är vi bortbjudna håller jag mig oftast undan köket och frågar jag ”ska jag hjälpa till med något?” ber jag en stilla bön om att svaret ska bli nej. Inte för att jag är lat eller vill slippa undan utan för att jag är så osäker att det blir jobbigt.

I alla dessa år har jag skyllt det här bristande självförtroendet på min mamma (vill bara säga att jag ringde min mamma och berättade allt detta i veckan så jag hänger inte ut henne som någon hemsking om ni nu trodde det) som, i min ungdom, ofta bad oss barn hjälpa till men sen alltid (okej ofta) hade synpunkter på hur det genomfördes. När jag tog upp detta med min man Viktor sa han att han faktiskt kände igen sig i beteendet och genom lite rannsakan insåg jag att jag nog gör så rätt mycket med honom med också. Kanske även med barnen, men där försöker jag vakta min tunga lite mer eftersom jag ju vet hur det kan påverka och sätta spår. Så lektion ett i Lev Kreativt blev för mig något utöver det direkt kreativa. Nämligen att försöka synliggöra mina egna mönster av kontrollbehov och försöka släppa viljan av att ha det på mitt sätt (som om det är det enda rätta sättet – suck, blir så trött på mig själv).

Efter ännu en tids funderande insåg jag att min mamma, när dessa ”spår” alltså skulle ha satts i mig, var ungefär 27 år gammal. Med andra ord typ ett barn. Okej, inte riktigt men ni fattar. Jag baserar hela min upplevelse av hur min mamma varit som uppfostrande mor på de åren jag bodde hemma (obvi) men när jag flyttade hemifrån var hon faktiskt bara 36 år. Alltså tre år äldre än vad jag är nu. What! Jag menar, jag känner mig inte färdig med mig själv som person på långa vägar än och jag tänker ju att det fortfarande finns tid för allt det jag har att deala med. Att mina barn kommer förlåta den sämsta versionen av mig för att det dels finns bättre sidor men också för att jag hela tiden strävar efter att nå dem. Och kanske behöver jag göra det med min egen mamma också. Kanske är det inte rimligt att se henne i skenet av en 30-åring såhär 25 år senare? Hon behöver ingen förlåtelse men i brist på andra ord känner jag just så, jag har förlåtit allt det som jag burit på och av ilska känt att hon ”gjort” mot mig. Jag låter det gå och väljer att istället möta henne som 51-åring och se hur himla härlig hon är nu.

En av den första veckans uppgifter (det finns ett gäng olika, du väljer ungefär hälften att göra) i Lev Kreativt har varit att lista tre personer ur sitt eget kritiker-galleri. Alltså personer från ens förflutna som alla varit med och begränsat, hånat eller bara skjutit ner dig som person eller dina alster. Några som gjort att din kreativa förmåga hämmats eller känts fel på något sätt. Till och med smågrejer, som en blick från en klasskamrat i högstadiet eller ett syskon som skriker ”haha vad ful!” skulle ut och jag tänkte att det skulle bli skönt att få ner dem på papper.

Jag försöker att verkligen göra uppgifterna ordentligt, för som ni kanske märker så är det här något jag vill jobba med. Jag VILL ha en mer direkt kontakt till mina kreativa förmågor och jag vill framför allt tro på att jag kan göra allt det jag vill. För jag vill, jag vill, jag vill. Ja, jag vill skapa – av hela mitt hjärta. Men efter en vecka med pennan i handen insåg jag att jag inte skrivit ner något namn alls. Varje gång jag försökte dra mig till minnes ett klassrum (jag gick bild & form på gymnasiet innan jag gick under av pressen och flyttade ut på landet för att gå en naturbruksskola med inrikting hund <3 ) eller en konstsal var det inte lärares eller andra elevers ord jag spelade upp i mitt inre. Tvärtom var det ofta de som försökte peppa mig till att tro på mig själv. För ja, den enda kritikern jag kunde höra var såklart mig själv. Och det gjorde mig glad, för det är ju den enda personen jag själv kan påverka.

Med andra ord känner jag redan efter en vecka av att följa Lev Kreativt (ADLINK) att det här är precis vad jag ska ägna mig åt just nu. Inte för att en liten rackarns bok fungerar som någon magisk biljett till ett konstnärligt yrke utan för att jag behöver förstå vilka mekanismer som gör att det låser sig. Varför jag inte kan rita en teckning åt mitt barn utan att känna att fantasin och förmågan att se föremål framför mig flyger ut genom fönstret.

Och på tal om yrken så var en annan uppgift att lista fem yrken du (i en annan verklighet = tänk inte att det ska vara rimligt utefter fysiska, ekonomiska eller akademiska förutsättningar) hade velat ha istället för det du gör nu. Mina blir: bonde, författare, småskollärare (alltså inte lärare i dagens skola, tyvärr), keramiker och (inte ett yrke men…) nunna.

Vad hade du valt?