Förbereda barn – bra eller dåligt?

”Kom gärna och hälsa på, men säg inget till barnen innan, tack!”. En text om att förbereda barn och att det kanske inte alltid är det bästa.

I det här inlägget (där jag berättade om vår väg fram till en eventuell diagnos för vårt ena barns räkning) skrev jag att jag skulle följa upp med ett inlägg om olika anpassningar vi gjort. Well, det har visat sig vara ett ämne som jag har oerhört svårt att skriva om. Dels för att det är ett så stort ämne (hela vårt liv och vardag är på riktigt en enda anpassning) men också för att barnet i fråga utvecklas hela tiden och möter nya svårigheter samtidigt som han växer ifrån det som varit jobbigt förut – vilket gör att anpassningarna naturligt skiftar i omfattning. Men framför allt så är det så tydligt att det är en annan person jag skriver om, någon som inte gett sitt samtycke till att jag ska dela med mig av hela hans personlighet eller vad han kämpar med. Så jag väljer att skriva det jag tänker kan hjälpa andra i samma situation utan att det blir alldeles för personliga eller kränkande. Hoppas verkligen att ni (och även han sen i framtiden) har överseende med det.

För att återkoppla till det citat som det här inlägget inleds med så har jag det senaste året reflekterat mycket över en grej som undan för undan fallit på plats i vårt medvetande. Det handlar om att förbereda barn.

Kanske har du hört eller själv fått erfara att förbereda barn kan vara smart för att de ska kunna greppa och hantera övergångar och förändringar? Detta skulle jag ändå vilja säga egentligen gäller alla barn men med tanke på att rådet ofta ges specifikt när det talas om npf antar jag att det finns en viss fördel i att förbereda dessa barn extra mycket. Därför har vi alltid varit noga med att grundligt just förbereda Elton på allt som komma skall (läs mer om hur vi förberedde honom på att bli storebror här). Men trots våra insiktsfulla försök visade sig reslutaten alltid vara otroligt svajiga. Ibland funkade vår förberedande manöver jättebra samtidigt som det ibland blev alldeles, alldeles fel. I början förstod vi inte sambandet, hur kunde han svara så bra på det en dag för att i nästa bli raka motsatsen till lugn? Det enda vi visste var att varje gång vi skulle göra något kul, som att få besök eller åka bort, hade vi en eller flera dagar innan som var alldeles olidliga.

Alla människor, både barn och vuxna, fungerar olika men det säger sig ju självt att vuxna har haft lite mer tid på sig att lära sig hantera olika känslor och situationer. Genom att under veckan berätta för Elton att farmor och farfar skulle komma på besök på fredagen trodde vi att vi hjälpte honom att hinna landa i allt vad det skulle innebära. Istället visade det sig att vi matade alla hans känslor (framför allt positiva men kanske också en del oro och nervositet, vilket såklart är rimligt) som i sin tur triggade alla hans utåtagerande manér. Det blev helt enkelt skitjobbiga dagar där han mestadels var rastlös och pendlade upp och ner i sina känslor. Vill slänga in en brasklapp här kring att vi såklart inte tycker att det är konstigt eller fel att känna saker utan problematiken hemma hos oss är att när det blir för mycket av några känslor är resultatet nästan jämt att vårt barn blir fysiskt utåtagerande, ett beteende varken han eller vi tycker är strävansvärt.

Så en dag trillade poletten ner. Vi ska förbereda honom på allt som är jobbigt eller negativt (sånt som kräver en övergång som är av det tråkiga slaget, till exempel att sluta leka för att gå och äta) men aldrig på något roligt. Missförstå mig inte, han lämnas inte utanför på något sätt eftersom hela hans natur är att ha stenkoll på prick allt. Låt oss ta ett exempel så att ni förstår. I somras hade vi ett besök inplanerat på Skaras Sommarland och vi förberedde barnen på att vi skulle åka dit genom att prata om det, kika på videos på karusellerna och även titta på bilder från när vi varit där två år tidigare. Dök samtalsämnet upp igen pratade vi gärna om det kommande besöket men talade inte om exakt när det skulle ske förrän samma dag som det var dags. Han får helt enkelt reda på allt men utportionerat när det känns lämpligast att delge det.

Hur som helst så testade vi den här metoden och insåg att det funkade hur bra som helst. Nu gör vi på samma sätt med allt som vi vet kan bli “för mycket” för honom. Ska vi leka med en kompis är det jag som bestämmer dag med den andra föräldern och sen säger jag inte något till Elton förrän en timme innan eftersom det som sagt annars eskalerar och blir en ohållbar längtan och väntan. På samma sätt undviker vi besvikelse och eventuell katastrof de gånger någon, av olika anledningar, måste ställa in – eftersom han inte ens vet om att planerna finns.

Vår tanke är aldrig att beröva Elton hans känslor eller att gömma jobbiga händelser för honom. Men när vi ser att han (och vi) måste kämpa extra med något som vi alla egentligen tycker ska bli kul (för så upplever jag verkligen att han känner, det är som sagt oftast i upprymdheten han ”ballar ur”) känns det viktigt att ta en funderare och ifrågasätta varför vi gör som vi gör. Är det viktigt att han lär sig att vänta och lägga band på sig just nu om vi märker att det är svårt? Kan vi underlätta och ge honom de bästa förutsättningarna för de sociala möten som han ska stå inför, och som också de är en utmaning, genom att hålla informationen till oss själva?

Vi väljer alltså att försöka anpassa och skräddarsy det liv vi orkar leva. Att arbeta med en persons utveckling under förutsättningar som inte känns rimliga för en själv (eller schyssta mot barnet i fråga) låter helt befängt. Man behöver inte lära sig allt på samma gång. Ett tag tyckte våra barn att det var alldeles för överväldigande att gå in i leksaksaffären (i vår by har vi bara en affär av det slaget och utbudet innefattar även pyssel, böcker och husgeråd) och fick de inte köpa något blev det tårar och panik. Skulle de däremot välja något var det först beslutsångest deluxe och nästan varje gång fick vi sen gå tillbaka och byta leksaken eftersom den inte kändes som rätt val för barnen när de fått tänka efter. Lägg även till att vi föräldrar tycker att det är “skitleksaker” (obs, inget ont om vår affärs utbud – ni fattar) och att de helt enkelt inte behöver mer blinkande fordon och beslutet blev enkelt: vi behöver inte ta med dem dit mer. Det känns inte som en upplevelse de missar (de har inte klagat) och vi slipper tampas med alla de jobbiga känslorna som kommer kring att behöva mötas av en vägg med potentiellt roliga leksaker. Sen händer det såklart att de önskar sig nya saker ändå, men då kan vi prata om det i vår lugna miljö hemma och i så fall göra upp en plan för hur de sakerna skulle kunna bli deras. Alltså, en skräddarsydd lösning för att passa oss föräldrar så att våra förutsättningar för att orka vara pedagogiska och inkännande optimeras.

Tanken med det här inlägget är alltså inte i första hand att berätta hur vi har det hemma. Utan att skina lite ljus på ett problem som jag tänker att några andra kanske också har hemma med barn som blir lite för uppspelta. Kanske går det att lämna dem utanför planerna lite och se om det känns bättre? Eller så är det tvärt om, du kanske inser att det hos er finns en stor fördel med att i större utsträckning förbereda barn. Kanske inger det sista stycket en liten insikt i att det går att välja själv precis hur mycket man behöver orka med. Som vanligt finns jag här ifall du vill bolla eller lufta dina tankar <3

Posted in NPF

Mot självförsörjningen och vidare!

Har vi pratat om att jag i år bestämde mig för att börja en resa mot att bli mer självförsörjande i min odling? Helt orimligt egentligen eftersom jag i det här inlägget, skrivet i våras, berättade att jag skulle satsa väldigt lite på just odlingen i år 🤪 Tanken var ju god och grundade sig såklart i att Viktor skulle vara borta i fyra månader under sommaren och jag inte hade någon koll på hur mycket jag skulle vilja, orka eller hinna. Och så visade odlingen sig vara mitt största andningshål och att jag och barnen hann hur mycket som helst!

Jag förstår att tanken på att odla ALL sin egen mat kanske låter som världens största projekt. Och det kan jag hålla med om så därför gör jag det i minitakt där det långsiktiga målet kanske inte ens är att faktiskt kunna bli självförsörjande. Men att sträva ditåt känns ändå väldigt bra i mig. Framför allt för att jag njuter så av arbetet längs vägen och för att det sporrar mig att våga testa nytt. För efter flera år av att så ungefär samma grödor på typ samma ställen ville jag utveckla mig och komma vidare. Därför har vi successivt expanderat vår odlingsyta (mer om den underhållsfria trädgården här) och har i år testat mer nytt än någonsin förr!

Men det kräver också en hel del planering och eftertanke känner jag. För att odla sina egen mat tar nämligen inte bara tid (hjälp, vad det tar tid!) utan kostar också i vissa fall till och med mer än om grödan köps i säsong i matbutiken. Det är ju tyvärr lätt hänt att vädret, olika djur eller ens egen brist på skötsel/kunskap gör så att skörden blir mindre än man räknat med och i vissa fall tyvärr även kan utebli helt och hållet. Men i mataffären, där ligger de alltid och väntar på en – oavsett om det inte regnat en enda dag under sommaren. Visst?

I slutet på september sålde vi på Ica (där jag alltså jobbar) till exempel rotsaker (gul lök, kålrot, morot och rödbetor) för 3.90 kronor kilot. I ekvationen tid (både research innan för att lära sig samt för grävning, sådd, gallring, rensning, vattning, gödsling och skördande) + kostnad (både för frön, jord, gödsel, eventuell bekämpning mot skadedjur och vatten samt de redskap som behövs) + utrymme (en trädgård, kolonilott osv) + lagring (plats i form av extrafrys, glasburkar, tid för inläggning osv) är det lätt att förstå att det ofta är en minusaffär för en enskild privatperson att odla på hobbynivå. Visst, det är lätt att odla maten ekologiskt (och då verkligen veta vad man får i sig) och med en bokashi och/eller kompost går det att få lite snurr på jordfabriken så att den utgiftsposten med tiden kan minska. Tar man dessutom egna frön från de plantor som det går att göra det av tjänar man in en slant (men förlorar återigen i tid) men summa summarum är ändå att vi knappast TJÄNAR på den här satsningen.

Och ändå väljer jag att fortsätta. Varför? Dels för att det som sagt är ett intresse som jag mår väldigt bra av att få hålla på med. Det är fysisk aktivitet, planering, arbete utomhus och otroligt roligt att få ta hand om något som växer och utvecklas. Jag tycker alla odlingssteg är roliga och får verkligen en kick i min samlarhjärna av att lagra, laga och förädla allt min lilla täppa har att ge oss. Men framför allt har jag insett att det gör mig väldigt lycklig när min familj äter det vi odlat själva. När jag vet att det kommer några hundra meter från dörren, inte innehåller massa gifter utan istället är fullproppat med omhändertagande kärlek från oss alla är det ju inte konstigt att barnen äter grönsaker som snacks.

Men mitt motto är som sagt att göra lite åt gången. Det får aldrig bli övermäktigt, varken i arbetsbörda eller kostnad utan istället ser jag det lite som charmen med det hela. Att det är härligt hur varje odlingssäsong kan få bidra med någon form av förändring till trädgården och att det i det långa loppet sakta leder oss fram till drömtäppan. Dessutom vill jag gärna få tid till att fånga upp barnen och deras intresse när det kommer till odling och därför vill jag heller inte att det ska finnas en föreställning om att trädgården ska vara “fin” eller att det är för kravfyllt. För att hitta inspiartion i detta stora projekt har jag valt att utse Elin Lewenhaupt, Farbror Grön och Sara Bäckmo som mina gurus på ämnet. Känns fint att få dyka ner i deras samlade kunskap och att få göra hela den här resan samtidigt som Elin.

Så, status på odlingen just nu är såhär: Fastighetsverket har dränerat runt min kolonilott vilket gjort att de även kapat en bit av min mark i nederkant. Numera mäter den alltså dryga 300 kvm istället för 350. Det var å andra sidan inte mer än en övervuxen kompost och gräsmatta de tog med sig så jag klagar inte.

Kvar i landen har vi broccoli, grönkål, vårlök och purjolök, mangold, märgärt, spenat och morötter. Jag förstår nu varför det var smart av mig att ha ca hundra grönkålsplantor (okej, de var kanske 18 då) eftersom de inte fortsätter växa i sån där racertakt nu på hösten/vintern utan står där stadigt och fina för mig att skörda av. Hemma på fönsterbrädan har jag ett gäng tomatplantor som frodas under växtbelysningen (har aldrig använt mig av det förut så det är verkligen en rolig grej att få lära sig) och i källaren försöker jag mig på att övervintra lite av plantorna från uteplatsen med samma metod av artificiellt ljus.

Det ligger även ett gäng nya bäddar och marineras (läs: ensilage och växtrester håller på att kväva ogräs och bli jord) i väntan på att få bli odlade i för första gången nästa år. Om squash och pumpor var den gröda jag gick lite bananas på i år (hade åtta olika sorter…) har jag bestämt mig för att sommaren 2022 kommer få bli bönornas år. Jag ska försöka odla så himla mycket olika sorters bönor att jag kan så småningom kan landa i en uppsättning som blir återkommande varje år för att på sikt kunna säkra vår hela konsumtion av just bönor. För även om många av de sorter vi i dagsläget köper i mataffären verkar vara krångliga att odla här i Sverige betyder ju inte det att det inte finns likvärdiga bönor som faktiskt går. Men för att veta hur de vill ha det, beter sig och smakar/lagras behöver jag ju provodla en hel bunt känner jag.

Och förresten så har årets pumpa-galenskap inte alls lagt sig utan istället har jag arrenderat ytterligare en odlingslott för att istället flytta hela den odlingen dit. Jag tänker att pumpa, majs och solrosor är sånt som tar rätt mycket plats (antingen på bredden eller höjden) men som med hjälp av vatten och gödsel sköter sig rätt så bra själv. Så att flytta dem till ett eget område gör att jag kan få ännu mer plats till annat på vår nuvarande kolonilott. Bland nyheterna till nästa år hittas nästintill bara kål. I år vågade jag ju mig på grönkål och broccoli (men också majs och purjolök) för första gången och med lyckade resultat tänker jag att bland annat blomkål, spetskål och vitkål ska få förgylla landen nästa år.

Åh, vad sugen jag blev på att summera årets odling och vilka lärdomar jag tar med mig därifrån nu. Tror jag ska pipa in på instagram och göra ett inlägg om det. Ses där!

Ett år som trebarnsmamma

Det har nu gått lite mer än ett år sedan Li föddes och jag alltså blev mamma till tre barn. Att de är tre blir jag fortfarande så förvånad över. Ett helt litet gäng som alla valt mig som sin person att bli omhändertagna och guidade av. Det är stort och det känns vackert.

Ofta får jag frågan vad som är skillnaden mellan nummer tre och de andra två. Alltså, inte om hur Li är i jämförelse med sina bröder utan mer om hur det är med det tredje barnet generellt. Och ja, generellt kan jag ju inte svara på eftersom jag bara är en person med tre specifika barn. Men jag kan berätta lite om hur det har varit för oss.

Jag fick reda på att Li låg i magen av en slump under ett besök på vårdcentralen. Eller ja, jag sökte hjälp för att jag trodde att min gamla magkatarr höll på och spökade igen (pga stressade mycket och kände av ett ständigt illamående och ont i magen) och skulle dit för att ta lite prover. Sjuksköterskan passade i samma veva på att ta ett gravtest helt utan min vetskap och rusade några minuter senare in och skrek ”grattis, du ska bli mamma!!!” vilket gjorde mig ganska chockad och faktiskt en smula förtvivlad.

Våra barn där hemma var vid tillfället 3,5 och 1,5 samtidigt som Viktor och jag precis hade kommit ur en enorm kris som nästan kostat oss vårt äktenskap. Dessutom hade jag precis fått ett fint uppdrag på mitt jobb (där jag trivdes otroligt bra) och var inte redo att kasta bort alla chanser till en fast tjänst. Därför skrev jag ”fan, jag är gravid” i ett sms till Viktor direkt efter besöket vilket kanske signalerar till er att det inte riktigt var varken planerat eller självklart för någon av oss.

När ett ultraljud på sjukhuset bokades in visade det sig att det var en skrutt med bultande hjärta som redan levde loppan i min mage. Trots att jag grät och berättade för kvinnan som utförde undersökningen att jag inte visste om jag skulle klara av att ta hand om tre barn så visste jag att det på något sätt ändå skulle behöva gå. Det kändes med andra ord inte lika mycket ”fan” längre.

Och det har det aldrig gjort sen dess heller. För om Elton fick rollen som vårt första barn, det barn som gjorde oss till föräldrar, så blev Noah syskonet, lillebrodern till det barn vi redan hade. Jag menar, med Elton var ju ALLT nytt och helt enormt stort. När han skulle lära sig krypa låg vi som en hejarklack lite längre fram på golvet och tjoade och tjimmade entusiastiskt. Varje litet framsteg skyndades på och firades för det var så coolt att få se honom utvecklas. När Noah sen äntrade vår familj var vi lite mer ruttade men jämförde såklart allt han gjorde med hur Elton var i samma ålder. Det var alltid Elton, vårt BARN och Noah, vår BEBIS. Och det är säkert väldigt vanligt och helt naturligt.

Men med Li… Om jag säger att hon ”bara hänger med” så låter det som att hon är bortglömd. Ett barn i en flock som inte får någon uppmärksamhet eller uppskattning. Men så är det inte, kanske tvärt om till och med. För hon föddes inte med någon speciell ”funktion” i vår familj. Hon är varken första barnet (förhoppningsvis inte sista heller) eller det första syskonet – hon är allas. Eller ja, det lät ju som att jag tror att vi äger henne, hon är såklart sin egen. Men jag menar mer att i familjen fanns det redan en syskondynamik vilket gjorde att hon som bebis bara blev Li, vår dotter och deras lillasyster.

Och det där med att hon bara hänger med då? Jo, jag menar att vi inte är superfokuserade på att underhålla henne prick varje sekund (som vi, om jag ska vara ärlig, faktiskt gjorde med Elton typ varje vaken sekund) utan hon får utrymme att lalla runt rätt bra. Vi är alltid i närheten av våra barn (dels för att vi vill men också för att vi har ett barn som behöver kontinuerlig stöttning) och är ju dessutom fler i familjen nu = många fler för henne att interagera med. På så sätt kan vi också finnas tillgängliga när hon, eller något av hennes syskon, visar att de behöver oss. Genom att ge Li utrymme att själv utforska (men med översikt såklart, vill verkligen vara tydlig på den här punkten) och känna sig trygg i vårt hem får jag själv också lite större personlig space. Det har gjort att det alltid känns överkomligt att bära runt på henne i de perioder hon har behövt det. För de där utvecklingsfaserna barnet går igenom under det första året är både många och långa. Nu, med tredje barnet, har de varit rätt lätta att både känna igen och uthärda eftersom jag har kunnat gå in med inställningen att de är övergående och att det är min uppgift att hjälpa henne igenom dem.

För mig har detta förhållningssätt, som absolut är med avslappnat än med de två tidigare barnen, såklart kommit av att vi blivit mer trygga i vår föräldraroll. Jag hade inte kunnat vara eller känna på något annat sätt med vare sig Elton eller Noah, så jag ångrar ingenting, MEN jag har mer ro och utrymme att njuta mer nu. Vi skyndar inte på något utan alla framsteg tas och med den attityden upplever jag faktiskt att vi tydligare ser när utveckling sker hos henne. Jag upplever till exempel att det är lättare att snappa upp hennes ord för något när vi inte är fokuserade på att de ska låta på ett speciellt sätt (= som det vuxna pratet låter).

”Oj, vad tidigt hon började gå! När gick killarna? Jämför ni mycket med deras utvecklingssteg?” Fick jag som en fråga förra veckan. Ni kan säkert redan gissa er till svaret redan nu. Nej, vi jämför ingenting för till skillnad mot med barn nummer ett och två ser jag absolut ingen mening med det. Jag menar, två personer är ju lätt att checka av mot varandra (det kändes också ”viktigare” att göra det när vi gick från ett till två barn eftersom det var så stort att båda kom från oss och ÄNDÅ blev så olika) men tre blir bara rörigt. Det är så tydligt ändå att de alla är olika individer, att ALLA barn är olika och därför finner jag ingen spänning i det. Det låter kanske krasst och tråkigt men det jag vill förmedla är nog ändå det här:

För mig innebar det en enorm omställning att bli mamma till mitt första barn. Med barn nummer två kunde jag ändå förstå begreppet ”tvåbarnschocken” men nu… Det har varit smooth sailing från start och trots att jag nu inte ens har händer som räcker åt till var och en känns det som att arbetsbördan som tillförts har varit kanske 3%. Vi är ett så ruttat maskineri och jag har aldrig känt mig mer hemma i mammarollen än jag gör just nu.

Att denna känsla är individuell och både beror på hur föräldrarna i fråga mår (och den övergripande familjesituationen är) och hur barnen fungerar förstår jag såklart. Men jag önskar så innerligt att du, som kanske väntar ditt tredje barn just nu, får chans att uppleva allt detta. Hur det finns rum för samtliga medlemmar och hur lång väg ni kommit som redan gjort det här förut. Mitt i allt ansvar och ständiga omvårdnad finns också det här, en fristad i kaoset. Vilken grej!

Ett tidigare inlägg från när Li hade funnit hos oss i tre månader hittar du här.

Nyfiken på hur vi förberedde Elton på att bli storebror för första gången? Det hittar du här.