Vuxna rutiner & att inspireras av sig själv

När jag skriver det här sitter jag i mörkret vid köksbordet med ett par tända ljus och en tekopp vid min sida. Solen har alldeles nyss gått ned bakom berget och utanför mitt fönster kan jag se trädens siluetter avspegla sig mot den, fortfarande, djupblå himlen. Bakom mig puttrar en kastrull med päron och kardemummakärnor, tänkt att bli ett värmande mos under årets sista kalla månader. Så har jag gjort nästan varje kväll under augusti och september, dragit mig undan till köket efter att barnen lagt sig för att ta hand om skörden. Jag uppskattar den rutinen, när jag får en stund för mig själv samtidigt som jag tar tillvara på det naturen gett mig. Det är en stund av både njutning och mening.

Just det här med rutiner tänker jag rätt mycket på just nu. Jag tror det hör hösten till, att jag befinner mig mer i hemmet och även tänker mer kring det egna måendet och vad jag vill landa i. Till naturen är jag en snabb (några kanske vill säga hetsig) person och jag styrs väldigt ofta av lust vilket också får mig att tro att jag är dålig på just rutiner. Men sen jag skrev det här inlägget har våra dagar inte förändrats speciellt mycket vilket alltså innebär att jag ändå är rätt duktig på att hitta in i en trivsam och återkommande rytm. Jag har dessutom flera moment som jag själv återkommer till när det handlar om att ta hand om mig själv, men just det där med att bestämma att något ska ske dagligen eller på samma tidpunkt är jag faktiskt ganska kass på.

Främst märks det nog när det handlar om skriftlig dokumentation. Det spelar ingen roll om det är dagboksanteckningar, en fysisk almanacka eller tacksamhetsövningar psykologen bett mig att skriva ner – det slutar alltid med att jag glömmer någon dag och sen bara hoppar över det helt. Om det hemsökt mig genom åren? JA. Jag har på riktigt haft en stress som känts i axlarna när jag tänkt på att jag borde skriva ikapp alla uteblivna dagboksanteckningar osv. Men sen slog det mig häromdagen att jag kanske bara ska tillåta mig själv att vara riktigt dålig på något. Jag behöver helt enkelt inte snegla på trädgårdsböcker där varje liten frösådd ska dokumenteras för jag kommer ändå inte använda den. Jag kan alltså helt låta bli att köpa personliga almanackor och skinnklädda anteckningsböcker – för de kommer ändå gapa tomma till slut. Först då kanske jag kommer slippa vara fylld med ångest över detta måste som inte passar mig. Jag menar, en del saker i livet ÄR ju måsten som kan kännas tunga att behöva ta sig an men att fysiskt skriva ner minnesanteckningar är faktiskt inte en sådan sak. Så, jag börjar det här inlägget med att släppa mig själv fri på den punkten. Aaah, nu känns det mycket bättre.

Kan vi inte prata lite mer om rutiner och vad det egentligen betyder? Spontant skulle jag säga att rutiner för mig innebär ett repetitivt mönster av aktiviteter som återkommer med en tät frekvens – gärna dagligen eller veckovis. I så fall kan jag nog inte komma på en enda given sådan som jag ägnar mig åt förutom att jag borstar tänderna morgon och kväll. Allt annat i mitt liv är flytande efter både tid och lust och får liksom hitta sin väg när det passar.

Men om jag bortgår från att det rör sig om att handla om ”varje tisdag gör jag x” utan istället handlar om ”så ofta jag känner att jag behöver gör jag x” eller ”en gång i veckan försöker jag göra x” tror jag att det finns bra många fler aktiva rutiner i min vardag. För så kanske det går att tänka på dem ändå, som aktiva eller inaktiva? För även om det finns en hel del saker kvar som jag tillämpar på mitt vardagliga liv så finns det ju väldigt många fler som sedan länge avbrutits och glömts bort. Men kanske är de bara slumrande, kanske är de i vissa fall redo att återupptas? Jag ägnar sällan gamla rutiner någon vidare tanke men kanske borde jag ibland gå tillbaka och fundera på varför jag slutade med vissa saker.

Såhär: I livet med barnen brukar en rutin behöva förändras efter barnens utveckling. Hux flux funkar inte något vi föräldrar tidigare har tillämpat för att barnen helt enkelt ändrat sina preferenser eller vuxit ifrån vår anpassning. Då gäller det att hitta nya vägar och även om det är en lite trixig och ibland oerhört skavig övergångsperiod så finns det så mycket att vinna på att det fanns en rutin redan innan. I den gamla har vi nämligen en hel massa information som vi bara kan applicera på de nya. Nu känner jag att det blir lite luddigt så jag tar ett exempel:

Nattning av barn är en sån typisk grej som ofta måste förändras många gånger under barnens första år. Dels kanske hur de sövs men framför allt vid vilken tid och hur många gånger per dag det behöver ske. Strax innan Li fyllde ett blev det tydligt att hon behövde minska från två sovstunder per dag till enbart en. Vi hade en väl inarbetad rutin kring när dessa två sovstunder brukade inträffa och det var i början lite svårt att få till omställningen. Men eftersom jag sedan innan hade koll på hennes trötthetstecken, visste hur lång tid hon skulle behöva sova och även hade flera redskap för att söva henne (i sängen, i vagnen, i sele/sjal, i bilen osv) kunde vi få det att hända relativt smärtfritt. Att börja helt på noll går alltså inte här eftersom vi hade en etablerad rutin (och relation) ihop sedan tidigare. Och vet ni vad? Denna sovstund, som nu alltså bara inträffar en gång om dagen, var under hennes första månader i livet kanske fem stycken. Vilket också innebär att vi övat och övat och övat på att den här rutinen ska gå som smort.

Allt det här tänker jag är applicerbart på rutiner även för oss vuxna. Kanske slutade jag med några rutiner för att jag växte ifrån dem. Kanske för att livet förändrades. Kanske för att det saknades tid. Kanske för att jag blev lat eller ledsnade. Men om jag tillåter mig själv att tänka tillbaka på något jag gillade skulle jag kunna förstå vad som gick snett för att sedan tweaka det till att passa min nuvarande situation.

Exempel: I början på året kunde jag knappt sluta tänka på surdegsbröd och olika recept jag ville testa eftersom jag just då gick all in på att lära mig just surdegsbak. Det var så himla roligt och gick förvånansvärt fort att lära sig konsten att skapa vackra och goda bröd från grunden. Dessvärre tyckte jag att det var lite för gott och i flera veckor hoppade jag över måltider med näringsrik mat för att istället äta mackor, av bröd som jag som bagare vet enbart bestod av vatten, salt och mjöl. Inte så himla bra för kroppen. Jag har lätt för att fastna i tråkiga ätmönster som hör hemma i en gammal ätstörning och kände direkt att varningsklockorna började ringa och bestämde mig därför att sluta. Men när jag tänker tillbaka på det nu inser jag att rutinen kring att baka sitt eget bröd ändå gjorde mig gott. Jag gillade det och nu när jag bemästrar konsten (och alltså inte känner ett sug av att få testa ett nytt bröd varje dag) kanske det skulle funka att återuppta det igen.

Men det är ju just det, att verkligen ge sig hän som också gör att en rutin blir lätt att haka sig fast i – i alla fall för mig. Att bestämma att jag ska yoga (åh, alltid denna yoga – jag kan visst inte släppa den lika lätt som jag gjorde med dagboksanteckningarna) någon gång då och då funkar otroligt dålig för mig. Jag är som sagt en snabb och effektiv person som vill göra saker hela tiden, och att då sakta ner och försöka vara avslappnad samtidit som jag ska hålla ett öga på skärmen när någon guidar mig genom övningar jag aldrig gjort funkar inte. Jag yogar en tredjedels pass lite halvstressat och tänker sen att det inte är för mig. Gång på gång gör jag så. För jag inbillar mig att jag kommer tycka om det. Och det gör jag säkert den dag jag ger mig hän, för jag tror ändå att det är så. Att jag måste göra samma sak väldigt intensivt under en period för att verkligen komma in i det. Om jag släpper tanken på att vara avslappnad och istället bara fokuserar på att förstå rörelserna varje dag i en vecka så kommer jag ju garanterat kunna vara sådär härligt zen i slutet på veckan. När insikten om att jag faktiskt hänger med har trillat ner blir det också lätt att känna att det är en rutin som är applicerbar på mitt liv. Kanske till och med en väldigt skön rutin att falla tillbaka på, när jag har lust? Fake it til you make it helt enkelt.

Jag tänker som sagt mycket på rutiner just nu och kommer nog aldrig bli en person som kan ruta in livet i att “på tisdagar gör jag si” och “varje kväll gör jag så” men det finns som sagt ändå en del saker som jag vill ska ta plats i mitt liv. Och att bjuda in något nytt ÄR nästan aldrig friktionsfritt och därför blir jag glad över att kunna återuppta trådar som jag själv redan tidigare lagt ut åt mig. Ibland minns jag inte ens och måste därför fråga Viktor om råd. “Du, varför slutade jag egentligen med det här?” eller “Vad var det som gjorde att det blev såhär?”. Ibland är det som sagt för att vissa grejer faktiskt inte kändes bra eller var roliga, och det känns viktigt att påpeka att det såklart är fritt fram att sluta med ALLT. Behövs liksom varken felsökning eller grubblande ifall man inte vill. Men för min del har det faktiskt ofta med minnet att göra. En sak kan vara hur fantastisk som helst men sen hamnar det utanför ens dagliga fokus lite för länge och vips så är det borta.

För att hitta hem igen tänker jag i höst att jag ska försöka inspireras av mig själv instället för att söka ny inspiration hos andra. Jag läser om gamla blogginlägg och surfar runt bland mina sparade pins på pinterest. Gamla tankar som återigen väcker något i mig blandat med pyssel som jag velat göra länge men tappat bort i hjärnans virrvarr. Jag tar fram en bok med egna receptsamlingar där jag förr skrev ner våra absolut bästa recept. Det finns så mycket gott att laga i den och jag fastnar för två recept och inser ganska snabbt att nästan alla ingredienser finns att hämta i trädgården eller skogen. Ja titta; pumpa, grönkål, trattkantareller, rödlök, äpple, purjolök, persilja… Det enda jag behöver addera är bönor och olja. Vilken rikedom. Att laga rätterna går på ett kick, jag har ju gjort dem förut och har redan då lagt ner tid på att finslipa momenten. När vi äter maten säger både Viktor och jag unisont “Den här salladen är SÅ god” och jag inser att den bara fallit i glömska. Ett recept i vår gemensamma rutin-bank som ingen har tröttnat på utan som vi helt enkelt bara glömt bort. Men det har funnits där hela tiden, inaktivt och nu är det inne i vår rotation igen.

Det känns mjukt och varmt, att tänka på alla de saker jag tagit mig för genom åren. En del saker har jag slutat med för att de helt enkelt inte passar mig. En del saker kommer jag ta upp inom en snar framtid. Men gemensamt har de alla att de har fört mig framåt. Jag vill tacka mig själv och det jag som banat väg och förberett för en lugn höst 2021. En årstid då jag ska vända hem och inspireras av mig själv.

Solrosbilderna i det här inlägget är tagna av min fina vän AngelicaSmallstories.se

Jag antar att jag är tillbaka (om att få ändra sig)

För några år sedan kom Elin (kanske mer känd som Teknifik) ner till Karlsborg för att genomföra en intervju med mig (kanske mer känd som atilio) till sin podcast Teknikens under. Samtalsämnet kretsade kring ett liv utan sociala medier för då, under sommaren 2019, levde jag fortfarande i tron att jag slutat med dem för gott. Men som ni kanske vet så FINNS jag ju högst närvarande här idag så ja, vad är det som skett egentligen?

Först tänkte jag skriva ”låt mig backa bandet lite för att ge er som inte hängt med så länge lite bakgrund” men sen kom jag på att det här vore ett ypperligt tillfälle att verkligen lista mina år i bloggosfären. Ja, alltså vi kan ju bara kalla det för skryt egentligen för det är ganska precis exakt vad det är. Men det kanske blir kul, så låt oss ta en trip down memory lane ihop.

2013. Det här var året då Viktor och jag flyttade till Karlsborg och samma morgon som vi för första gången vaknade upp här började jag fotografera den undersköna naturen runt omkring. Dessa foton la jag sen upp på mitt instagramkonto myatilio (idag oldmyatilio, jag ska förklara varför sen) som en rolig grej bara På julafton samma år snappade instagram upp mig, postade en av mina bilder i sitt flöde och skrev en bloggpost om mig. I broke the internet. Skoja! Men jag fick faktiskt så många följare på samma gång att telefonen på riktig blev överhettad och inte gick att hålla i. En ganska cool julklapp tbh.

2014 Det gick undan och eftersom mitt instagramkonto redan hade över 30 000 följare blev jag också någon inom den svenska naturfoto-svängen. Uppdrag började rulla in och jag fick som myatilio både sköta kontot visitsweden i några månader samt föreläsa om mobilfotografi för anställda på Apple.

Men att bara posta naturbilder (dessutom med korta bildtexter på engelska) räckte inte för mig utan i mars samma år skapade jag bloggen atilio här på blogg.se. Min strategi för att växa var att avsätta 1-2 timmar varje morgon till att interagera med ALLA som kommenterade bloggen. Det var ett hästjobb nen en rutin som jag ändå fortsatte med i flera år för det lönade sig. Alltså jag har ingen aning om det hjälpte för en växande trafik men jag upplevde verkligen att jag var otroligt nära läsarna på det viset och det har alltid varit key för mig.

I september 2014 bestämde jag mig för att starta en podcast. Jag döpte den till Källan och där intervjuade jag alla personer (det blev ändå 32 avsnitt!) jag för stunden inspirerades av. Oerhört lyxigt att få ringa upp ens förebilder och fråga ut dem om deras kreativa och affärsmässiga sidor. För att nämna några så fick jag bland annat äran att prata med Elsa Billgren, Sandra Beijer, Flora Wiström, Jonna Jinton och Elin Kero.

2015 När jag ser tillbaka på allt nu så inser jag att det verkligen rullade på ganska fint. Jag hade sakta börjat ge upp på att enbart posta natur utan såg mig mer och mer som bloggaren atilio. Under 2015 startade Mikaela och jag skaparkollektivet Monthly Makers (som vi sen drev ihop med ett gäng andra kreativa personer) där vår idé var att varje månad presentera ett tema som vi (och alla som ville) skulle skapa något kring. En kreativ utmaning helt enkelt! Och jag förstår att det inte har något med MM att göra men jag blir så imponerad när jag ser var flera av de andra värdarna är idag. Mikaela har till exempel sadlat om helt och LEVER på sin keramik (🥲) och Agnes/hejregina känner ni säkert igen från Fixa Rummet och AnnaMaría blev ju finalist u tv-programmet Superskaparna för något år sedan.

Under 2015 fick jag även chansen att smyga runt på ett stängt Naturhistoriska för att utforska det ihop med Sannalinn och Wisslaren. Jag sov över hos LaLinda och fick ett eget avsnitt i hennes podcast we are influencers. Jag hade även ständig mailväxling med finaste Agnes för att försöka sålla i allt som hände och vem jag (eller vi, för hon funderade såklart lika mycket på sitt) var i allt det här.

I samma veva plockades min blogg upp av metromode (som startade ett nytt segment kallat creative) vilket gjorde att jag faktiskt fick betalt för att lägga upp bilder och texter från mitt liv. Otroligt! Många skulle nog fortfarande förknippa mig ihop med natur men vid den här tidpunkten började jag instagramma mer och mer bilder från mitt liv istället.

2016 handlade mycket om att skapa bra innehåll och jag höll bland annat i workshops på olika kulturhus, landade ett stort samarbete med quorn där jag gjorde flera recept åt dem samt fick även äran att vara ambassadör för Bonniers pris Årets Bok. Men egentligen så var året helt tillägnat vårt första barn som föddes under sommaren. Livet blev inte detsamma efter att han kom och jag kände mig ännu mer splittrad, både kring vem jag nu skulle ”vara” men framför allt av arbetsbördan. Jag kände fortfarande att jag var i startgroparna för att kunna leva fullt ut på bloggen (eller det gjorde jag men det var inte fett med cash direkt utan precis nätt och jämnt att det gick) och satsade järnet samtidigt som jag hade en bebis att vara mamma åt.

Jag behövde inte grubbla så mycket kring vem jag skulle vara för under hösten det året tog någon annan besluten åt mig. Metros creative-del skulle läggas ner och jag behövde flytta min blogg till ett nytt ställe. Men istället för att försöka hitta en ny portal valde jag att starta eget och fanns därefter att hitta på atilio.se (OBS på att det inte är jag som har den adressen idag utan det är någon annan som producerar det högst oklara innehållet där inne). Och med den flytten bestämde jag mig även för att lämna mitt gamla instagramkonto och skapa ett som var mer vigt åt bloggen och vardagslivet. Att ha många följare var inte roligt om de ville se något jag inte längre hade lust att leverera. Så från 34 000 följare dalade jag ner till strax över 2000 och det kändes uppfriskande! En av de sista bilderna jag la upp på mitt gamla konto blev sen avritad av Anna Ileby (även hon tidigare gäst i Källan!).

2017 Long story short: det gick skitdåligt att försöka satsa på en egen karriär som bloggare och samtidigt ha en bebis att ta hand om. I början på 2017 upptäckte jag att jag faktiskt mådde rätt dåligt men hade fortfarande inte riktigt förstått HUR illa det var.

Vi gifte oss och jag kunde inte känna någon glädje alls, för det fanns ingen kvar i mig. Några månader senare förstod jag att jag gått in i väggen och efter det väntade en lååång period av att försöka hitta tillbaka till mig själv. Jag försökte leverera blogginlägg som vanligt men hade egentligen helt tappat suget.

2018 Insåg jag att jag var färdig med bloggandet. Jag försökte verkligen blåsa liv i den efter min utmattning och genom en Swish-kampanj där jag bad varje följare (som ville of course) att swisha en tia (men ni var så himla många som swishade bra mycket mer än så <3) lyckades jag hålla mig flytande en hel sommar.

Vill bara lägga in här att det numera är vanligt att kreatörer skapar låst medlemsinnehåll för betalande medlemmar enbart pga att de ska slippa arbeta gratis (som tex blogg och instagram ofta är) och min kampanj var en liknande variant (tänk go fund me, patreon osv) – men många i min närhet tog där och då illa vid sig av att jag ”tiggde pengar” på internet.

Men under hösten bestämde jag mig ändå för att sluta blogga och att samtidigt även radera bloggen helt och hållet. Det fanns så mycket fint på den platsen som jag hade älskat under så lång tid men att veta att den fanns kvar och skvalpade runt utan mig kunde jag inte med. Den behövde begravas helt enkelt. Det tog inte lång tid innan jag hade samma mixade känslor kring instagram. Det var något som skavde, jag hade ingen plats där jag kände mig helt hemma längre och därför valde jag att lämna.

Så, 2019 då. Redan när Elin intervjuade mig var jag faktiskt tillbaka på instagram eftersom jag saknade fotandet så himla mycket. Det är många år sedan jag fotograferade med en systemkamera (den sålde jag under utmattningen) och de senaste fem åren har jag alltså bara tagit bilder med telefonen (som i perioder har varit så kassa som en iPhone 5 = allt funkar verkligen) vilket tagit bort mycket press. Skillnaden mot förut var nu, 2019, att jag inte längre var offentlig utan verkade från ett privat konto (japp, mitt tredje!) som bara följdes av vänner och familj. Från strax över 2000 till under 100 följare och det kändes ännu bättre än sist. Mina första bilder fick liksom bara 10 likes och det kändes så himla bra för det var exakt så jag ville ha det. Intimt och utan press, en hobby bara för mig själv.

När sen vårt tredje barn kom till världen under 2020 föddes även en längtan i mig efter att få skapa och skriva. Jag har under åren lärt mig så mycket om mig själv och är numera trygg i att det jag gör ÄR för mig själv (och min familj) även om jag även låter det ta plats på sociala medier. Det jag tidigare var så rädd för var ju att förlora mig själv i andras tyckande och viljor och att bli en slav i jakten på likes och beundran. Lite ängslig och trevande startade jag en ny blogg (den här) och började så smått säga ”hej, jag finns här” till alla gamla följarkompisar. Inläggen här inne kommer väldigt sporadiskt men de kommer alla från hjärtat och utan press. Atilio finns inte längre men personen som skrev den bloggen verkar visst ha lite mer att säga och att som 30-åring ta ett kliv bort från det här för alltid funkade visst inte för mig.

Det finns ingen uttänkt plan med det jag håller på med. Tar jag sats för att bli ”någon”? Nej. Vill jag försöka livnära mig på att blogga igen? Nej. Gör jag saker jag älskar? Ja. Kan det bli för mycket av det ändå? Ja. Finns det risk att jag försvinner igen? Kanske. Är det okej att ångra sig? Alltid. Det är ALLTID okej att ångra sig.

En grundande måltid och lite tankar inför hösten

Jag skriver det här inlägget från min mormors hus, där jag och Li varit katt & höns-vakter i några dagar. Lisan sover bredvid mig och jag har i sakta mak försökt förbereda för morgondagens hemgång samtidigt som jag funderat lite på vad jag har för intentioner för den period som kommer.

Jag fick en liknande fråga (kring vad jag ser fram emot och vill göra nu i höst) av en följare på instagram för några veckor sedan men har inte kunnat formulera något svar förrän nu. Dels tog det ett tag för mig att förstå att det numera faktiskt finns tid för mig att vilja saker för mig själv, nu när Viktor äntligen är hemma. Men jag har också känt på mig att tiden inte varit mogen. Jag har gått och väntat på att något ska visa sig.

Jag har nämligen lite svårt för att skifta mellan sommar och höst märker jag. Det är något så fritt i sommaren, som gör att hela jag flyter ihop med naturen och varken behöver ritualer eller kreativa projekt. När hösten sen kommer behöver jag få samla ihop mig och jobba mot konkreta mål för att ta mig framåt. Bli mer grundad för att kunna följa mitt hjärta istället för att få sväva fritt som på sommaren. Men att ta klivet sker inte alltid automatiskt utan den här gången behövde jag få till en fysisk förflyttning till en annan plats för att rusta om. Att det sedan var tid för en nymåne i jungfrun gjorde det hela ännu bättre eftersom det blev en ypperlig chans att botanisera i mitt inre för att försöka förstå vad som är mitt mission.

Det här året har jag insett en mängd saker om mig själv. Om den första delen av året och alla dess terapisamtal bestod av att lära känna mig själv som förälder (och mycket om vilken typ av mamma jag inte vill vara) har de senaste månaderna dels gått åt till att förstå hur jag är som partner och vad mina brister i min och Viktors relation är. Men det allra viktigaste har ändå varit att förstå hur jag totalt, och högst omedvetet, förtrycker mitt eget varande och förmåga.

Ibland hör jag fortfarande folk förklara skillnaden mellan självkänsla och självförtroende och får då uppfattningen att det är det förstnämnda de allra flesta människorna behöver jobba på. I mitt fall insåg jag det för länge sedan och har därför jobbat upp en fin relation till mig själv och mitt inre. Jag vet att jag i grunden är en bra människa, jag litar på att jag förtjänar kärlek och är även duktig på att formulera mina egna behov och tankar. Men att göra saker inför andra klarar jag absolut inte av, för mitt självförtroende är i botten.

När Viktors syster med familj var på besök satte jag på kaffe i köket men bad henne gå dit och hälla upp själv eftersom ”jag tycker att det är så jobbigt för jag vet inte hur mycket mjölk hon vill ha”. Då slog det mig att jag bara brukar öppna skåpet med muggar till min bästa vän för att jag inte ens vågar välja ut en sån fjuttig sak åt någon annan. Hur är det ens möjligt? Att jag kan berätta ALLT som finns i mitt innersta för en människa men inte har självförtroende att hälla upp en kopp kaffe åt henne? Denna blockering genomsyrar dessutom allt kreativt jag gör. Inte på ett plan där jag känner en rädsla inför att misslyckas utan på ett plan som gör att jag inte ens kan försöka. Såhär vill jag inte ha det.

I mitten på augusti satte jag mig ner med min The wild unknown-lek och drog ett kort för varje månad under resten av året. Varenda ett av dem resonerade med mig och lades fram som i en lång kedja där jag var tvungen att beta mig igenom dem ett i taget för att komma till rätt plats. Efter att jag dragit mina kort brukar jag skriva ner en kort sammanfattning av det viktigaste för varje månad och för kortet som symboliserade september skrev jag såhär till mig själv:

GOLDEN EGG september

Dra dig undan från allt brus för att finna det du behöver i ditt inre. Sök känslan av tenderness och gratitude.

Och nu, nu är jag redo. Jag är redo för att gå in i hösten, jag är redo för att börja formulera mål kring min framtid och jag är framför allt redo för att jobba med mig själv.

I höst vill jag försvinna ner från alla tankar och allt brus i mitt huvud och istället hitta in i mitt hjärta. Det är därifrån jag ska verka och finnas. Jag vill fortsätta känna den värme och det lugn jag hittat här de senaste dagarna och kommer därför prioritera att lägga fokus på det som ger mig naturlig återhämtning. Att lista vad det är kan jag inte göra eftersom just listor och känslan av att vara duktig och ”hinna med” faktiskt är vad som triggar och stressar mig.

Istället för att känna allt jag vill eller borde ska jag alltså försöka vara i det jag gör lite mer. Medveten närvaro, inget nytt under solen men något jag ofta tyckt att jag haft för många bollar i luften för att ens ha tid att klara av. Meditation har för mig varit slöseri med tid jag kunnat lägga på annat. Så dumt.

Men framför allt ska jag jobba på att släppa min blockering och våga tro på min förmåga att klara av saker. För när jag slår ihop mina förmågor med mina intressen och vad jag vill i livet finns det bara en väg att gå. Jag behöver få dela med mig i både bild och text och förhoppningsvis få inspirera några människor på vägen.

Så om självförtroendet är det jag ska jobba med på det privata planet är min bokidé och odlingen det jag ska lägga fokus på yrkesmässigt. För naturen är alltidalltidalltid det som både ger mig inspiration och återhämtning. Därför kändes det extra fint att få förbereda en grundande måltid ur råvaror jag och Li samlat ihop tillsammans under våra dagar här. Svamp och lingon från skogen, äpplen från trädgården och ägg från hönsen. Allt möttes i en enkel men varm och omhändertagande rätt som kändes perfekt för en kväll där de nya intentionerna främst kretsade kring naturen och dess skatter.

Såhär gjorde jag:

ÄPPELPANNKAKOR

1 dl havregryn

1 dl dinkelmjöl

1 syrligt äpple

2 ägg

2,5 dl havremjölk

1 krm salt

1 paket veggiebacon

Skär baconet i små bitar och stek det samtidigt som övriga ingredienser blandas ihop till en pannkakssmet. Häll i baconet och stek sedan ett tiotal plättar. Servera med smörstekt svamp och lingonsylt (gärna kokad med apelsin och kanel) och njuuut ✨