Min superpedagogiska uppfostran

Det här inlägget är en favorit i repris från min gamla blogg, ursprungligen publicerat 2018 (Alltså när Elton skulle fylla två år).

Efter att jag skrev inlägget om hur vi förberett Elton på att få ett syskon har jag fått många kommentarer i stil med hur pedagogisk min uppfostran verkar vara. Oftast följs kommentaren av något nedstämt som ”så genomtänkt är verkligen inte jag i min vardag med barnen”.

Men hörni, det är ju inte jag heller! Vi lever ju alla ett liv som börjar i någon ände och med hjälp av händelser längs vägen hamnar vi ju till slut lite längre fram. Det mesta sker alltså i naturlig följd utan att jag planerat varje litet steg. Som det här med att förbereda Elton på att få ett syskon. Där började vi berätta på en nivå som passade honom där han befann sig då och med tiden kunde vi utveckla det som skulle hända eftersom han helt enkelt förstod mer och mer. Sammanfattat i efterhand ser det ju ut som att jag gjort en riktigt omfattande plan men allt har alltså skett organiskt. Det enda riktiga trixet med det här är ju faktiskt att börja.

Men visst, jag kan erkänna att jag under mina bra dagar (= de när jag inte är supertrött eller stressad) faktiskt känner mig rätt pedagogisk. Eller såhär; jag försöker anamma ett nära föräldraskap och när jag lyssnar på Eltons signaler/mina instinkter ger det mig ofta bra förutsättningar på den fronten.

Det jag försöker tänka mest på är att lyssna på och prata med mitt barn eftersom han verkar uppskatta det. Jag är faktiskt inte speciellt road av att leka lekar (tur att barnen brukar reda ut det bra själv med bara lite stöttning) (eller okej jag gillar allt som är konkret men fantasilekar som bara existerar i ett barns huvud är för mig Zzzz) utan jag uppskattar främst att dela det dagliga livet med mitt barn. En promenad hem från förskolan kan ta flera timmar om vi tar oss tiden att upptäcka. Under dessa promenader pratar vi mycket om vad vi ser och jag försöker förklara efter bästa förmåga. Elton har själv börjat säga “det betyder?” om han inte förstår vad jag säger och “mamma prata om det” ifall han vill att jag ska förklara vad en sång eller ett begrepp handlar om.

Det här är alltså inte något med en bakomliggande tanke från min sida utan bara hur jag uppfattar att mitt barn vill lära känna världen. Han har ett rikt språk, är nyfiken och mår bäst av att ha koll på läget. Han är väldigt stresskänslig och därför funkar det alltid bäst att förbereda och förankra det som sker hos honom. Så mitt sätt att vara + hans sätt att vara = en rätt naturlig pedagogisk miljö som jag hoppas att andra kan inspireras av istället för att den ska stressa. Det är varken jag som är en supermamma eller du som har någon brist, jag lovar.

Edit 2021: Under årens lopp har jag fått många kommentarer om att jag borde utbilda mig till pedagog i förskolan eller jobba i förskoleklass. Men jag har faktiskt redan läst några år på lärarprogrammet, jobbat en liten sväng på mellanstadiet, vikarierat på både högstadieskolor och gymnasie samt haft längre vikariat på förskolor under flera år. Och tyvärr måste jag säga att det uppdrag läraryrket numera innehar inte alls stämmer överens med den bilden jag tror att många har av vad en pedagogs främsta uppgifter är. För ofta får jag dessa kommentarer i samband med att jag lägger upp tips på pyssel jag gjort ihop med barnen osv. Jag tycker att ALLA som jobbar med barn inom skola och omsorg är helt fantastiska, jag önskar så att ni fick gå till jobbet och göra det ni faktiskt ska göra med rätt resurser och stöd. Men jag går alltså inte i tankarna att återuppta min utbildning.

Däremot så är min dröm just nu att få skriva färdigt på det bokmanus jag så sakta började på i våras. Det innehåller precis allt det ni brukar efterlysa och uppskatta så håll tummarna för att det i framtiden leder till något mer än ett textdokument i min dator.