Det dåliga samvetet

Ja, aldrig har jag väl upplevt ett sånt gnagande dåligt samvete som det som ofta hemsöker mig sen jag blev mamma. Trots att jag generellt sett tycker att jag är en bra förälder får jag alltså ofta små mentala indikationer på att jag gjort fel eller varit dålig. Jag menar, till och med efter en bra dag kan ju små episoder där jag kände att jag brast spelas upp inför mitt inre. Och visst är det väl rimligt att reflektera över hur en är (både gentemot sina barn och mot andra/sig själv) och gudarna ska veta att det faktiskt finns situationer då jag går över gränsen och ber mina barn om ursäkt – men att det där dåliga samvetet ska krypa fram i tid och otid? Nej, jag köper det inte. Vill inte gå runt och känna att jag inte räcker till eftersom känslan i sig inte förändrar ett dyft. Istället tänkte jag dela med mig av vad ett gäng kloka kvinnor lärt mig den senaste tiden.

I samtal med min psykolog nämnde jag en dag att det blev lite stökigt innan lämning och att jag, flera timmar efter, mådde dåligt över det. Vad som skett var egentligen följande: mellanbarnet ville inte gå till förskolan och blev ledsen vilket i sin tur väckte bebisen som också blev ledsen. Det största barnet (som också är den som behöver rätt mycket stöttning och ”passning” i vardagen) var redan färdigklädd och gick därför självmant ut och lekte i snön. Det rörde sig kanske om fem-tio minuter men han underhöll sig själv suveränt och jag fick chansen att lösa gråtfesten där inne. Det som gjorde mig sorgsen var att jag inte hann fånga upp honom och se honom i den situationen. Att jag hade fullt upp med att rodda småttingarna så att han fick vara själv. Dels för att han bara är fyra år och inte ska behöva vara ”stora killen” och dels för att han ju hade det så roligt och jag hade velat dela den känslan med honom.

Det är faktiskt ofta det jag kommer tillbaka till; att jag inte kan finnas där exakt lika mycket för alla mina barn exakt hela tiden. Ibland vill jag inte – som på morgonen när de ber mig leka men jag känner att jag behöver få bädda sängen, klä på mig och göra i ordning Li innan jag kan åta mig något annat alls. För några månader sedan var jag så frustrerad och ledsen varje morgon de frågade innan jag insåg att det är jag som sätter spelreglerna. Så istället för att stressat svara ”nej jag kan inte” berättade jag att ”varje morgon vill mamma göra de här tre grejerna och så fort jag är färdig med det kommer jag och leker”. De frågar mig fortfarande ibland men då kan jag lugnt bara påminna om hur jag önskar att det ska vara och vet ni? De köper det helt och fullt. Det var inga orimliga krav från min sida och de fick inga men för livet av det heller. Såklart.

Men jag får känslan av att inte kunna se dem och uppskatta dem även när jag faktiskt är med dem också. När vi hängde på stranden häromdagen ville Noah gräva i sanden medan Elton lekte ute på isen. Först greps jag av det där samvete-stygnet innan jag insåg att Elton var hur nöjd som helst. Han bad inte om något sällskap (vilket ju de flesta barn gör när de väl vill ha det) utan grejade på med sitt – något han ofta gör bara han får chansen. Precis så var det ju med leken i snön den där kaosmorgonen också. Han var ju inte missnöjd för fem öre men ändå kände jag att jag inte var tillräckligt. Att jag inte var fysiskt närvarande och att jag inte kunde dela den roliga stunden med honom. Och angående det har jag nu tre saker att föra vidare:

1. Min psykolog svarade mig något i stil med att” bara för att stunden är över betyder det inte att möjligheten att se honom är förbi. Du kan fortfarande, i eftermiddag eller imorgon, säga ”vad grym du var som kunde gå ut och leka själv en stund när det var lite stökigt inne”. Och för mig var det en sån ögonöppnare. Även om jag inte kan vara där just då kan jag fortfarande observera och ge uppskattning för det i efterhand.

2. Hur ego är det inte av mig att tro att han skulle ha det så mycket bättre bara jag fick vara med? Alltså, ofta handlar mitt dåliga samvete om att jag inbillar mig att alla situationer hade varit så mycket bättre om jag kunde vara helt och fullt närvarande. ”Om jag inte slapp Men vem är det som säger att de vill vara med mig all sin vakna tid?

3. Jag gjorde så gott jag kunde i stunden.

Under ett samtal med en vän kom vi fram till att det är svårt att vara en påläst och medveten förälder. För det betyder ju också att det är så lätt att veta hur en ska va. Vad som är rätt och vad som är mest utvecklande/givande/tryggande för barnen och också hur fel man gör de gångerna allt inte sker enligt alla de där texterna. Men bara för att jag inte hade kapacitet att lösa situationen på BÄSTA sätt behöver det ju inte betyda att det var dåligt. Trots att jag läst att det bästa sättet att hantera situation x är att reagera med y så är det kanske inte möjligt att verkställa det i alla situationer. Kanske är lösningen som uppstod helt enkelt good enough. Kanske är det bara så vi ska tänka om oss själva som föräldrar. Vi gjorde vårt bästa. Och den drömbild vi har är kanske inte alls realistisk?

Jag tror ofta att jag vill vara 100% närvarande men är såklart sällan det. Dels för att jag har tre barn som ofta vill/behöver olika saker men också för att jag har ett rikt inre liv med tankar som oannonserat poppar upp. Så fort jag börjat lyssna på en tanke och vandrat iväg i huvudet är ju fokuset tappat. Så, istället för att klanka ner på mitt bristande fokus försöker jag påminna mig om att vara där i korta stunder. Har jag sagt att jag ska leka (vilket jag uppskattar när det kommer till konkreta saker som att bygga men inte alls gillar när det handlar om fantasi/roll-lekar) kan jag försöka göra det fokuserat under den tid jag själv känner är rimlig och sedan tydligt ta ett kliv ut – istället för att göra något halvhjärtat försök under en längre tid och bara känna mig kass.

När Rebecka (barna.leker) gjorde en liten undersökning kring vad andra föräldrar (tippar på att det var flest mammor) hade dålig samvete över skrev många just detta. Och Gud vad jag har dåligt samvete för samma! Om det sa min psykolog ungefär såhär:

”Sandra, det låter som att du är väldigt medveten i ditt föräldraskap och att du gärna vill vara pedagogisk i alla situationer. Men när bägaren rinner över går det inte alla gånger och då försöker du lösa situationen på ett sätt som efteråt inte känns bra. Vad sägs om att du inte löser situationen? När det blir för mycket är det helt rimligt att du gör ingenting. Om ett barn med flit häller ut ett helt glas mjölk på golvet efter en krävande dag (true story) kan du välja att bara gå därifrån en stund. Det är okej.”

Så jag tänker så hela tiden nu. Du måste inte lösa situationen. Varken när det blir fel eller annars heller. Mina barn far inte illa. Jag behöver inte gå runt och ha dåligt samvete. Jag gör så gott jag kan. Jag duger och jag räcker. I alla fall i det långa loppet.

För som min svärmor sa: ”Sluta tänk på hur det borde vara.VSå ser inte er situation ut just nu och istället får ni jobba med det ni har när det gäller förutsättningar och resurser”.

Och jag tyckte det var skönt att vila i det istället för idén om hur mina barn förväntar sig att jag ska vara/vi ska ha det. För visst är det väl ändå så det är va? En idé eller tanke som vi har – inte någon universell sanning som vi måste hålla oss till. Varje gång den känslan dyker upp försöker jag se mina barn i ögonen, lyssna noga och vara involverad i deras påhitt så länge det känns rimligt för mig. Sen låter jag mig sväva iväg i tanken och titta nu, nu leker de ju hur fint som helst även utan mig. Tänka sig!

Böckerna jag läste i januari

Mitt år började i en enorm resa i mitt inre. Som jag nämnde i inlägget med mina intentioner har jag under perioder mått väldigt skräpigt till följd av stress. Under samtalen med min psykolog påpekade hon flera gånger att det lät som att jag hade väldigt höga krav på mig själv. Och någonstans där insåg jag att all den där stressen berodde på absolut ingenting. Eller såhär: den GAV mig inget alls. Jag blev inte en bättre person av att tro att jag skulle kunna allt, hinna allt, orka allt, vara bäst på allt. Så istället började jag skala av, känna efter inåt, sänka axlarna och bara vara. Jag fick verktyg som gjorde att jag inte behövde handla alls i situationer som gav mig stresspåslag.

När det var gjort, när jag liksom blivit lite mer varsam med mig själv och landat i något slags lugn blev det naturligt att också fylla på med något nytt. Därför går samtliga böcker jag läste i januari 2021 att finna i självbiografi-hyllan. Jag såg dem inte alls som någon jakt på självhjälp utan snubblade liksom bara över dem på olika sätt. Men ja, de gav mig helt enkelt en rejäl dos kloka tankar och insikter. Känns fjuttigt att dela med mig av dem såhär för de behöver såklart läsas i sin fulla volym. Men håll till godo för lite snabb recap:

Untamed av Glennon Doyle

Det här är första boken jag läser av Glennon trots att jag hört mycket gott om boken Love Warrior som hon skrev för något år sedan. Innehållet är en samling insiktsfulla essäer som främst kretsar kring att bli den du vill och/eller har kapacitet inom dig att bli. Allt bottnar i de förändringar författaren själv gjort i sitt liv under de senaste åren. Korta små aha-upplevelser eller påminnelser om att tweaka dina invanda tankar och mönster på ett sätt som gynnar din sanna person. Jag läste boken på engelska och med tanke på att det gick så smidigt tror jag att språket är väldigt snällt och lätt att ta till sig, även på svenska.

Lycka till med resten av livet av Isabel Boltenstern

Efter att ha varit utmattad/gått in i väggen finns det SÅ mycket igenkänning i den här boken. Den första delen handlar mycket om HUR Isabel gick in i sin utmattning och det intresserar mig inte alls lika mycket (pga vet exakt hur enkelt det är att hamna där – men säkert superviktigt för många andra att få läsa för att få en förståelse) som vilka smarta insikter hon bjuder på efter det. Jag blev diagnostiserad för fyra år sedan så jag vet liksom redan detta men ändå är det en sån befrielse att få läsa det och på ögonkastet på nytt.

För hur många gånger har jag inte försökt med detta? Att jobba mig till ett bättre mående genom strategier och planer. Kanske är det exakt det jag menar i den inledande texten i det här inlägget, att det var först när jag släppte ALLT som jag sen blev fri och frisk nog för att kunna lägga till. Tog bara fyra år som sagt. Zzzz.

För att då vara en person som har mycket krav på sig själv (och i förlängningen även tyvärr börjar ställa samma, ibland orimliga krav, på min partner) kändes det här korta stycket så fnissigt. Alltså, när stressen bubblar i mig och jag blir arg (vilket är min go to-känsla just då) finns det så mycket jag tycker borde vara på ett annat sätt och att då fundera på ”varför” löser upp mycket. För om svaret är ”för eh, jag vill” kan det omöjligt vara så viktigt som jag inbillar mig.

Och detta! En superfiffig tabell för att mäta hur mycket tid man lägger på saker i sitt liv (just nu) och vad man kan behöva prioritera bort (just nu) eftersom vi alla har samma mängd tid under en dag/vecka. Vill inte dela hur man fyller i själva tabellen för i så fall tänker jag att ni får läsa boken. Men meningarna under tåls att tänkas på. ALLA har samma mängd tid i sitt liv och ifall det verkar som att någon klarar och hinner ALLT betyder det bara att de antingen struntar i något annat (som du prioriterar) eller att de till slut kommer gå in i väggen. Att jämföra sig är därför så himla, himla onödigt. Men det vet du säkert redan.

Jag kan ha fel av Björn Natthiko Lindeblad

Och så denna! Hade sett den i bokhandeln flera veckor innan jul och kände en stark dragelse till den utan att ha en tanke på att läsa den just då. Så lämnade min fina vän Angelica några klappar på vår trapp någon dag innan julafton och där låg den. Precis i rätt tid och när jag behövde stillsam och tänkvärd visdom som mest. För om ni lyssnat på Björns sommarprat (gånger två) vet ni att han är full av just det.

Här kommer tips från coachen till alla er som försöker meditera men som strugglar. Men också det här; du behöver inte lyssna på varje tanke som dyker upp. Det är ingen sanning, det är en idé och den behöver inte alltid vara rätt. Jag, som är rätt impulsiv, har inte förstått det tidigare – att sånt som kommer inifrån mig inte alltid är det rätta, utan att det faktiskt kan vara både skadligt och bara urbota dumt.

I boken finns två citat jag tar med mig för framtiden. Dels detta men också (och kanske framför allt) ”Du kommer inte alltid ha vad du vill, men alltid vad du behöver”. Något som gör det enklare att vila i tuffa och prövande stunder (som när egentiden försvinner pga sjuka och närhetstörstande barn).

Vilket också hänger ihop med det här. Så onödigt att älta och oroa sig inför framtiden (något jag i mina stressade skov ofta hamnar i) eftersom den inte existerar än. Inget av det jag tror/föreställer mig kommer kanske ens hända vilket alltså gör det så onödigt att idag slösa tankekraft på det. Jag kommer få reda på vad jag behöver veta när jag behöver veta det.

Och detta! Ni hör ju. Jag jobbar verkligen ständigt med denna biten just nu och det hjälper mig så mycket. För första gången tror jag mig våga säga att jag läker i min sjukdom. Jag tänker på det ungefär som Maja skrev på instagram och inser nu att det är just det. Att inte göra något åt tillståndet som behövs för att kunna må bra och hitta hem. Eller som min psykolog sa när jag beskrev hur jag crashar/blir en person jag inte vill vara i stressiga situationer ”testa att inte agera alls. Du behöver inte lösa situationen, det är fullt rimligt att bara gå därifrån en stund”. Ja tack, det väljer jag.

Som sagt, inte en enda skönlitterär bok i januari månad men en väldigt fin läsning ändå.

Slow flowers och årets odling

I garderoben har jag en stor påse med frön som jag klickade hem i slutet på förra odlingssäsongen. Jag tänkte att det var lika bra att göra det när minnet var färskt, när jag fortfarande kom ihåg vad som var populärt (och värt att satsa på igen) och vad jag saknat under sommaren 2020.

Sen fick jag reda på att vårt 2021 inte skulle bli som jag tänkt (har inte nämnt hur/varför och vet inte om jag kommer kunna det än på ett tag) och därför känner jag att många av de där fröpåsarna kanske kommer få ligga orörda det här året…

För er som inte vet så bor vi i en radhusliknande lägenhet med liten uteplats men utan trädgård. Det har vi löst genom att skaffa en högt älskad kolonilott. Men det som är nackdelen med att inte ha odlingen utanför dörren är att det kräver lite tid och planering att ta sig dit. En varm sommar behöver vi åka dit för att vattna (och samla sniglar…) nästan varje dag och just den här sommaren kommer det inte vara möjligt. Det har varit mycket vånda i beslutet att skala ner trädgården i år men jag tror mig ha landat i något som känns okej och alldeles tillräckligt.

Helst av allt hade jag velat vara självförsörjande på allt grönt och liksom odla för ett helt år och verkligen, verkligen äta säsongsbetonat. Det är en dröm som får leva kvar tills en tid i livet då vi kanske har just det; lite mer tid. Och plats.

Men jag har faktiskt samma tänk när det kommer till blommor. Fördelen med att inte ha trädgården utanför den egna dörren är att det aldrig behöver odlas för att se fint ut. Det är såklart kul att anlägga vackra rabatter men det tar (för mig) aldrig emot att skörda av alla blommor för att ta hem och sätta i vas. Utan tvärtom så njuter jag ju mycket mer av dem i mitt eget hem än på ett ställe jag procentuellt aldrig är på. Detta gör att jag främst odlar snittblommor (+ medicinalväxter) och då gärna blommor som är fina att torka (så kallade eterneller). Tanken är att odla en så stor variation att jag inte behöver (okej ingen BEHÖVER såklart snittblommor men ni fattar) köpa några hos florist under hela året. Inga pekpinnar eller förbud utan bara en känsla av att det hade varit nice att kunna förse sig själv med den enorma lyxen året runt.

På tal om florister så hamnade jag av en slump inne på Blombruket och såg att de delade min tanke kring det här med slow flowers. Alltså att en bukett gärna ska få räcka länge och att då både blomsort men även kunskap för hur denne ska skötas är av stort värde. Jag valde därför att testa deras tjänst som helt enkelt är ett blombud som levereras i brevlådan. Detta är inget sponsrat inlägg men låt mig ändå snabbt berätta att blommorna alltså kommer hem till en i en kartong och tillsammans med ett gediget recept där vad det är för blommor, hur de kan arrangeras och hur de bör tas om hand om står. Deras tanke är att buketten ska kunna hålla i två veckor och i mitt fall vet jag att den kommer hålla längre än så. Det går nämligen perfekt att torka flera av blommorna när de inte längre håller för en bukett i vas. Genikoncept tycker jag och absolut något fler borde anamma!

När jag ändå skriver just om buketter så måste jag få visa upp min traderafyndade blomsterfakir. Tror att många buketter kommer arrangeras i den här i sommar för den gör det så lätt att få stjälkarna att stå fint även om de inte fyller ut hela utrymmet i vasen = också mer rimlig odling att inte alltid ha örtitusen blommor i varje bukett. Ett extra tips är alltså att spana efter en sån på loppis (för där finns oftast ett gäng, ibland med ett mer spikaktigt utseende) ifall ni gillar att plocka med er blommor in.

Nåväl, var var jag? Årets odling ja. Jag är alltså numera fine med att jobba med det jag redan har (vilket ändå är en hel del stadiga perenner som levererar år efter år) men också lite, lite nytt att så. Och även om jag inspireras av eminenta anläggare som Emma och Karin (kolla deras sparade trädgårdsstories) så har min överfulla dahliavarukorg nu skalats ner till fyra godbitar. Och såhär 👆 ser alltså färgskalan jag vill pryda ett hörn av min trädgård med ut.

Andra små godbitar är bland annat ringblomma i olika utföranden (pga fina i snitt och kan användas till massor som torkade), kamomill (främst för att torka), solros (för barnen, snitt och fåglarna), rosenskära (så flyktigt vacker både i rabatt och vas), harsvans (lång hållbarhet och dögulliga!), solboll (lång hållbarhet som torkad) och luktärter (för att det är sommar i en liten vas).

Idag ska vi faktiskt testa att vinterså några av fröerna under snön vilket gör mig så glad. Från att jag i början på hösten 2020 knappt orkade peta ner vitlöken för att jag var så trött på trädgården till att jag nu tjuvstartar odlingssäsongen några månader i förväg. Så härligt att lusten hinner återvända under årets grå månader. Ambitionsnivån är dock samma som alltid dvs kasta ut ett gäng frön och hoppas på att några tar sig. Tanken med odlingen är kanske att den ska vara slow men ATT odla med tre små barn är allt annat än långsamt så glädjen över att de vill vara med får liksom vara nog.

Men snälla berätta, hur tänker du kring snittblommor? Har du någon egen strategi för din trädgård (om du har en sån)?, finns det något du måste odla i blomväg? Andra tips eller råd? Hit me så kan vi väl prata om att odla ätbara ting om någon vecka när jag petat ner de första tomatfröna.