Att göra upp eld och mitt dåliga självförtroende

Min man och jag är väldigt olika som personer och tidigare om åren (vi går nu in på vårt elfte ihop) har jag gjort allt för att vi ska bli mer och mer lika varandra. Jag har liksom trott att vi, genom att vara samma, skulle växa ihop och bli ett starkare, tightare och lyckligare par. Vem som skulle ändra på sig var enligt mig han då jag kommit så mycket längre i min personliga utveckling. Tyckte jag.

Det är ärligt talat först nu, i livet med barnen, jag insett att våra olikheter är våra styrkor. Hur fantastiskt givande det måste vara att ha två föräldrar varav en har styrkorna X och en styrkorna Y. Att helt enkelt få tillgång till hela paletten istället för bara en smalspårig väg. Dessutom har jag den senaste tiden insett att jag nog skulle må bra av att bli lite mer som honom på vissa plan. Ja, det är mycket prat om personlig utveckling från mitt håll nu känner jag men faktum är att jag inte känt mig såhär grundad i mig själv någonsin förut och nästan dagligen trillar nya insikter ner i skallen på mig. Igår insåg jag till exempel att jag (precis som ett av mina barn) är otroligt impulsiv och att jag faktiskt trott att jag måste agera på alla impulser jag får. Jag har helt enkelt inte lärt mig att jag inte måste lyssna på allt som poppar upp i huvudet.

Så, förutom allt det som min man ÄR så KAN han ju även en hel massa olika saker (som alla människor obvi) men av dessa kan jag nog bara komma på två som jag förlitar mig på honom helt och hållet kring. Det ena är att köra bil (pga jag har inte körkort) och det andra är att göra upp eld.

Det är egentligen inte så konstigt att det har blivit så för jag är dels en otroligt klantig person som lätt skulle kunna sätta yxan i låret på mig själv. Av den anledningen är jag tex även skraj för att använda tändvätska i klotgrillen på sommaren och en gång när vår gräsklippare hängde sig sprang jag och gömde mig istället för att stänga av den eftersom jag trodde att den skulle explodera. Jag är både harig och klantig och därför är eld och redskap för att göra upp detta inte saker jag dras till per automatik. Sen är Viktor militär och det hör liksom till att han gör upp elden för han kan ju. Eller det hörde till. För nu vill jag också kunna. Jag vill kunna göra upp en eld utan att vara beroende av honom så 2021 är helt enkelt året då jag skaffar mig lite självförtroende kring att elda.

För även om jag har sett både honom och andra göra det säkert tusen gånger i mitt liv så KAN jag inte få till det i praktiken. Även om jag fattar principen så hade jag ingen aning om hur mycket en eld verkligen måste underhållas för att brinna. Att det är så många moment mellan att tända tändstickan och att kunna grilla den medhavda korven. Det ser ju så förbaskat enkelt ut?

Så i år har jag bestämt mig för att både lära mig grunderna men också att öva tills jag är helt helt hundra på att jag kan rodda det helt på egen hand. Jag har nämligen köpt en muurika (eller ja, en lite billigare variant av en sån) till Viktor i födelsedagspresent (han fyller om lite mer än en vecka och nej han läser inte detta) för att uppa vårt skogsgame ytterligare. Tanken är att vi ska kunna laga ännu fler maträtter ute framöver och då börjar det kännas mer och mer som ett handikapp att inte kunna få igång en eld. Och så kan vi ju inte ha det när det handlar om något som är extremt tillgängligt. Alltså allt material går ju att få tag på och det enda som behövs är lite kunskap, tid och att övaövaöva.

Någon kanske tänker ”men gud, bara sätt dig och tänd på för fan” (eller vad vet jag kring hur ni tänker) men jag kan ju säga att jag under den senaste veckan gett mig på två försök och båda med misslyckade resultat. Eller såhär; jag har gett upp. För lite så funkar jag. Måste liksom få lära mig i smyg utan att någon tittar för jag klarar inte av pressen. Blev tokstressad när min gymnasiepojkvän ville ta min dansmatteoskuld (ja det var en grej 2005) (inte oskulden alltså utan att dansa dansmatta) hemma hos honom att jag tvingade honom att stå utanför dörren och vänta när jag gjorde det. Kul grej att göra ihop som par när en person måste gå ut ur rummet vid varannan låt 🙃

Men skam den som ger sig, övning ger färdighet osv osv. Jag vet ju allt det så istället för att bli sur (om någon minigolfrunda slutat på det sättet i min ungdom? Eh kanske) eller helt och hållet ge upp (sa jag att jag inte hade körkort?) har jag bestämt mig för att försöka vareeenda gång vi är ute nu. Kanske liksom försöka göra upp en eld vid varenda utetillfälle för att slippa pressen från barn vars magar börjar kurra och humör börjar svaja pga det var lunchdags för typ en halvtimme sen. Kanske till och med sitta i skogen med Li och försöka göra en mysig brasa under tiden som killarna är på förskolan?

För lika mycket som det handlar om att faktiskt lära mig något nytt i vuxen ålder (underskattat och så himla givande!) (det senaste riktigt stora jag lärde mig var 2019 när jag började tradea med aktier vilket verkligen var så roligt!) så handlar det ju om att behålla lugnet och att inte ge upp. Våga tro på att jag kan och inte freaka ur för att jag får prestationsångest. För att ha prestationsångest känns verkligen inte 2021 om jag får säga det själv. Och gissa vem som säkert aldrig ens känt av något sånt i sitt liv? Helt rätt, min man 😎

Kommer vara så stolt nästa gång jag ropar att maten är klar och jag har gjort den över min alldeles egna öppna eld. Ser fram emot det!