Leva i årstiderna

Det kom en fråga som löd såhär:

Det låter fantastiskt att ”leva i årstiderna” men vad innebär det egentligen rent konkret? Snälla berätta mer!

Även om det där mest är en formulering jag drar till med i brist på något bättre så kan jag absolut försöka att dela några av mina tankar kring det. Själva strävan har vuxit fram genom åren, först när jag började odla och sen (kanske framför allt) efter att jag fick barn. Förr var livet lite samma hela tiden tyckte jag. Vi jobbade, var lediga och njöt av sommaren, jobbade, blev kanske lite deppiga på hösten, firade jul, längtade efter sommaren osv. I livet med barnen är vi utomhus varje dag för att både de och vi stormtrivs ute i naturen. De är precis som jag lugnare i sig själva där men hittar också enklare in i lekar (både själva och med varandra) och upplever så mycket som vi aldrig skulle kunna visa dem inom våra fyra väggar. Därför känns det så rimligt att bryta ner året i de fyra årstiderna och avsiktligt försöka hitta mening, lärdomar och skapa minnen i det som är här och nu.

Vintertavla anno 2019

Vi har därför en ständigt pågående dialog med barnen kring vilken årstid det är. Vi pratar bland annat gärna om vädret vid frukostbordet och kollar varje morgon vem som har namnsdag samt om någon vi känner fyller år. Till hjälp har vi ett stort visuellt inslag, nämligen vår årstidstavla. Jag gjorde den av en stor bit kork som jag måttbeställde och sedan målade med samma färg som väggen. På tavlan hänger ständigt scouternas almanacka (så bra sätt att engagera barnen på när det gäller att förstå tid som går) samt en skylt som berättar vilken årstid det är just nu och två månadsbilder. Resten av innehållet speglar vad barnen skapat/lärt sig under den givna perioden, antingen nu eller föregående år. För självklart sorteras allt ner i årstidslådor efter att vi äntrar en ny säsong och de älskar att få plocka fram den nya lådan för att se om de minns allt de skapat.

Lådorna för vår och sommar innehåller dock mycket färre skapelser än vad de andra två gör vilket såklart grundar sig att vi är ute mycket mer under årets varma månader. Det finns inte lika mycket tid för stillasittande skapande när det finns så mycket spring i benen och fantastiska ställen att utforska. Därför har jag som tradition att jag inför varje sommar gör en enkel fotobok (utan text) full med bilder från barnens sommarlov året innan. Helt enkelt för att de ska få grepp om och kunna minnas hur det var. Det är nämligen även under sommaren jag tar som mest bilder och därför känns det fint att spara dem på ett sätt som främjar deras minnen av tiden som gått.

När det kommer till skapande så har jag insett att vi har några stora projekt som liksom bara pågår år efter år. Såhär; en sak som jag älskar med att bo på en liten ort som Karlsborg är att vi återbesöker samma platser gång på gång. Men i takt med att barnen växer och får mer kunskap får vi hela tiden se dessa utflyktsmål med nya ögon. På samma sätt är det med de här projekten jag pratar om. Vi börjar någonstans och lär oss sedan mer och mer om detta ämne. Just nu håller vi på med tema fåglar (lägger upp en story på instagram om det imorgon tänkte jag) (obs, det är inget specialintresse eller så utan är bara allmänbildande, lättillgängligt och otippat KUL!) och det leder till en hel del pyssel. Jag tycker om att inkorporera naturen i det vi skapar och följer bland annat det här och det här ljuvliga kontot för inspiration.

En av våra första årstidstavlor, hösten 2018

Så, är en teckning med en fjäril mer värd bara för att den görs i maj än i november? Självklart inte (och jag skulle ALDRIG störa/försöka styra barnens egen fantasi när det kommer till att skapa grejer) men jag tror ändå att det finns många fördelar och mer att lära genom att följa säsongerna och embracea dess olikheter. Vi skulle till exempel kunna bygga barkbåtar att sätta i sjön idag om vi vill men det är en aktivitet vi, i vår familj, gör ihop som en naturutflykt på våren. Det blir en återkommande stund för oss (återigen något som kommer utvecklas åt olika håll ju äldre barnen vilket ju är det som är magiskt med traditioner och ritualer) alla att se fram emot varje år och som ytterligare ger barnet en förståelse om var vi befinner oss rent tidsmässigt. Eftersom de riktiga båtarna sjösätts i samma veva förstärks handlingen ytterligare av det visuella inslaget samtidigt som naturen ju börjar vakna och därför går att ta del av på ett annat sätt än nu under vintern. Vi låter oss helt enkelt bli guidade av skiftningarna som sker i naturen.

När det kommer till mat och våra handlingsvanor har vi som familj rätt mycket att jobba på. Även om vi försöker köpa de råvaror som är i säsong så slinker en och annan mango och avokado med i korgen när vi är sugna på det. MEN vi odlar mycket själva vilket gör att barnen är med från frö i februari (då jag sår tomat, paprika och chili) till slutskörden som brukar bli i oktober. I trädgården har ju allt sin egen tid och har man accepterat det där tycker jag att det är lättare att applicera det på övriga livet. Det är helt enkelt fint att hedra de stunder som är specifika för tiden vi befinner oss i. Det är lärande för barnet och givande för oss vuxna.

Årstidsbaserade lekar återfinns dock inte på samma sätt i vårt hem. Självklart kan barnen plocka in något de nyligen sett eller varit med om i sin lek men oftast är det andra element som styr leken. Den största drivkraften här är såklart personliga intressen. Ett av våra barn har under flera år varit väldigt förtjust i robotgräsklippare och intresset blommar upp mer under trädgårdssäsongen eftersom de är mer synliga då men intresset är faktiskt aktuellt året runt. Det finns alltså ingen strävan från vårt håll att styra leken på det sättet – utan det fina med fantasin är ju att den är fri från tidens tand.

En hösthylla

Däremot styr jag en del av lektyren åt exakt det hållet och lånar därför en stor hög med årstidsbaserade böcker inför varje skifte (svårt att skriva om bara årstider ändå för även högtider spelar in så det ser ungefär ut såhär höst, halloween, vinter, jul, vinter, vår, påsk, vår osv) som vi äntrar. Jag har sagt det innan men det tåls att upprepas för kanske har ni det på samma sätt där ni bor. Vårt bibliotek är sammankopplat med flera andra så jag kan fjärrlåna typ vad jag vill genom telefonen och bara hämta upp en färdigpackad bokhög på biblioteket = perfekt i coronatider.

När det kommer till barnböcker finns det ju hur mycket som helst för alla olika åldrar som på olika sätt tar upp naturens skiftningar. Vi har en del själv också men våra favoriter är en serie om fyra böcker som handlar om Nalle Bruno (av Gunilla Ingves). De är helt fantastiska och när jag ser illustrationerna slås jag av att jag verkligen vill leva Nalle Brunos liv. I vårt hem återfinns även två böcker för oss vuxna som båda funkar som en liten extra guide/push ifall vi behöver inspiration eller mer kött på benen. Ni ser dem båda här ovanför men om ni har fler tips på böcker vi när spana in får ni gärna tipsa här nedanför!

För mig är detta ingen uttalad livsstil, inget man behöver anamma fullt ut eller ens kan misslyckas med. För mig är det här det som sker naturligt när jag slappnar av och bara följer med. Helt enkelt det lättaste sättet att leva vårt liv med tre små barn som alla fötts med en stor lust att få lära sig livet. Jag hänger på och naturen och barnen visar oftast vägen. Men visst gör det något med mig. När jag tar bort allt det överflödiga i hemmet och plockar in det som återfinns utanför fönstret känner jag mig som mest hemma. Allt har sin tid och genom att följa med på det här sättet minimeras alla påhittade måsten. För mig är varje dag ny och spännande och jag känner aldrig att jag ingår i en vardag som bara lunkar på, i alla fall inte på det där tråkiga sättet. Livet händer och vi är redo för en spännande resa!

Tankar på det? Bollar gärna så skriv en rad eller två om ni vill 🙂

Att göra upp eld och mitt dåliga självförtroende

Min man och jag är väldigt olika som personer och tidigare om åren (vi går nu in på vårt elfte ihop) har jag gjort allt för att vi ska bli mer och mer lika varandra. Jag har liksom trott att vi, genom att vara samma, skulle växa ihop och bli ett starkare, tightare och lyckligare par. Vem som skulle ändra på sig var enligt mig han då jag kommit så mycket längre i min personliga utveckling. Tyckte jag.

Det är ärligt talat först nu, i livet med barnen, jag insett att våra olikheter är våra styrkor. Hur fantastiskt givande det måste vara att ha två föräldrar varav en har styrkorna X och en styrkorna Y. Att helt enkelt få tillgång till hela paletten istället för bara en smalspårig väg. Dessutom har jag den senaste tiden insett att jag nog skulle må bra av att bli lite mer som honom på vissa plan. Ja, det är mycket prat om personlig utveckling från mitt håll nu känner jag men faktum är att jag inte känt mig såhär grundad i mig själv någonsin förut och nästan dagligen trillar nya insikter ner i skallen på mig. Igår insåg jag till exempel att jag (precis som ett av mina barn) är otroligt impulsiv och att jag faktiskt trott att jag måste agera på alla impulser jag får. Jag har helt enkelt inte lärt mig att jag inte måste lyssna på allt som poppar upp i huvudet.

Så, förutom allt det som min man ÄR så KAN han ju även en hel massa olika saker (som alla människor obvi) men av dessa kan jag nog bara komma på två som jag förlitar mig på honom helt och hållet kring. Det ena är att köra bil (pga jag har inte körkort) och det andra är att göra upp eld.

Det är egentligen inte så konstigt att det har blivit så för jag är dels en otroligt klantig person som lätt skulle kunna sätta yxan i låret på mig själv. Av den anledningen är jag tex även skraj för att använda tändvätska i klotgrillen på sommaren och en gång när vår gräsklippare hängde sig sprang jag och gömde mig istället för att stänga av den eftersom jag trodde att den skulle explodera. Jag är både harig och klantig och därför är eld och redskap för att göra upp detta inte saker jag dras till per automatik. Sen är Viktor militär och det hör liksom till att han gör upp elden för han kan ju. Eller det hörde till. För nu vill jag också kunna. Jag vill kunna göra upp en eld utan att vara beroende av honom så 2021 är helt enkelt året då jag skaffar mig lite självförtroende kring att elda.

För även om jag har sett både honom och andra göra det säkert tusen gånger i mitt liv så KAN jag inte få till det i praktiken. Även om jag fattar principen så hade jag ingen aning om hur mycket en eld verkligen måste underhållas för att brinna. Att det är så många moment mellan att tända tändstickan och att kunna grilla den medhavda korven. Det ser ju så förbaskat enkelt ut?

Så i år har jag bestämt mig för att både lära mig grunderna men också att öva tills jag är helt helt hundra på att jag kan rodda det helt på egen hand. Jag har nämligen köpt en muurika (eller ja, en lite billigare variant av en sån) till Viktor i födelsedagspresent (han fyller om lite mer än en vecka och nej han läser inte detta) för att uppa vårt skogsgame ytterligare. Tanken är att vi ska kunna laga ännu fler maträtter ute framöver och då börjar det kännas mer och mer som ett handikapp att inte kunna få igång en eld. Och kan vi ju inte ha det när det handlar om något som är extremt tillgängligt. Alltså allt material går ju att få tag på och det enda som behövs är lite kunskap, tid och att övaövaöva.

Någon kanske tänker ”men gud, bara sätt dig och tänd på för fan” (eller vad vet jag kring hur ni tänker) men jag kan ju säga att jag under den senaste veckan gett mig på två försök och båda med misslyckade resultat. Eller såhär; jag har gett upp. För lite så funkar jag. Måste liksom få lära mig i smyg utan att någon tittar för jag klarar inte av pressen. Blev tokstressad när min gymnasiepojkvän ville ta min dansmatteoskuld (ja det var en grej 2005) (inte oskulden alltså utan att dansa dansmatta) hemma hos honom att jag tvingade honom att stå utanför dörren och vänta när jag gjorde det. Kul grej att göra ihop som par när en person måste gå ut ur rummet vid varannan låt 🙃

Men skam den som ger sig, övning ger färdighet osv osv. Jag vet ju allt det så istället för att bli sur (om någon minigolfrunda slutat på det sättet i min ungdom? Eh kanske) eller helt och hållet ge upp (sa jag att jag inte hade körkort?) har jag bestämt mig för att försöka vareeenda gång vi är ute nu. Kanske liksom försöka göra upp en eld vid varenda utetillfälle för att slippa pressen från barn vars magar börjar kurra och humör börjar svaja pga det var lunchdags för typ en halvtimme sen. Kanske till och med sitta i skogen med Li och försöka göra en mysig brasa under tiden som killarna är på förskolan?

För lika mycket som det handlar om att faktiskt lära mig något nytt i vuxen ålder (underskattat och så himla givande!) (det senaste riktigt stora jag lärde mig var 2019 när jag började tradea med aktier vilket verkligen var roligt!) så handlar det ju om att behålla lugnet och att inte ge upp. Våga tro på att jag kan och inte freaka ur för att jag får prestationsångest. För att ha prestationsångest känns verkligen inte 2021 om jag får säga det själv. Och gissa vem som säkert aldrig ens känt av något sånt i sitt liv? Helt rätt, min man 😎

Kommer vara så stolt nästa gång jag ropar att maten är klar och jag har gjort den över min alldeles egna öppna eld. Ser fram emot det!